Släktforskar du i socknar långt hemifrån kanske du undrar vilka socknar som ligger i närheten. Till exempel om du inte hittar en person i födelseboken så är det ju alltid bra att söka i angränsande socknar, framför allt inom samma pastorat. Då kan det vara bra att veta vilka grannsocknarna är.

Jag har också någon gång råkat ut för att det i en husförhörslängd i en Smålandssocken stått att någon var född i Östergötland, men ingen socken. Sådant händer ju inte så sällan. Men jag såg då på en karta över Smålands socknar att den  socken jag letade i för tillfället gränsade till Östergötland och i en av grannsocknarna på andra sidan länsgränsen hittade jag den jag sökte.

Släktforskarna i Memmings härad i Östergötland kallar sin förening för Memmingsforskarna och har väldigt bra sockenkartor på sin hemsida. Inte bara för det egna länet utan för hela Sverige. De har jag haft mycket nytta av. Stort tack till Memmingsforskarna för detta!

Ett förtydligande kanske behövs: Det är alltså inte kartor över enskilda socknar jag skriver om här utan kartor över alla socknarna i ett län.

Så här ser Memmingsforskarnas kartor ut. Under bilden finns två listor med namn på socknarna, den ena är sorterad i nummerordning och den andra i alfabetisk ordning. Skärmdump från Memmingsforskarnas hemsida.

Ett annat ställe med kartor över församlingarna i de svenska länen hittar du hos SCB, där det finns en atlas som pdf-fil med församlingsindelningar i varje län:

SCB:s församlingskartor är lite annorlunda. Här ser du också kommunindelning. Skärmdump från SCB:s hemsida.

Det kanske finns fler, men det känner jag inte till. Dessa två ovanstående har hjälpt mig många gånger, både i min forskning och när jag velat få en ungefärlig uppfattning om var en släktgren finns jämfört med en annan.

Varje gång jag klipper tånaglarna, drar samma tanke igenom skallen: 'Vilken evig tur att jag bara har två fötter. Tänk om du varit tusenfoting, Helena!'

Måste dock erkänna att jag inte har en aning om huruvida tusenfotingar klipper sina tånaglar eller inte. De kanske inte ens har några tånaglar, förresten. Finns det någon forskning på det området?

Och när jag hunnit så långt i tankarna, brukar tråkgörat med nagelklippning vara klart...

På jobbet händer det ibland att jag får mig tillskickat en lista på ett sjuttontal personer som alla är nya medlemmar men inte hunnit med i adressfilen till tryckeriet. Sjutton kuvert med en och samma Släkt och Hävd i, sjutton likadana frankeringar och klisterlappar...

Ja, då är det bara namn och adresser som hjälper till att hålla mig vaken och alert genom hela brevhögen. Vad namn anbelangar, så konstaterar jag att vissa föräldrar haft väldigt intressanta idéer när det gäller att välja dopnamn till sina barn, men vi förbigår förstås dessa med diskret tystnad. Föräldrarna kanske är helt oskyldiga, de kan ha haft någon pompös släkting som krävt att barnet skulle uppkallas efter henne eller honom. Och vad gör man, det gäller ju att hålla arvtant eller arvfarbror på gott humör...

Adresser kan också vara lite pikanta. 'Vattenstigen'? Oj, hoppas han kan hålla sig torr om fötterna...

Som alla, som regelbundet skriver adresser för hand, hatar jag Västra Frölunda (som adressort alltså). Och jag tyckte dessutom att det var omotiverat, tills jag en dag upptäckte, till min stora glädje, att det faktiskt finns ett Östra Frölunda också!

Sedan har vi då släktforskningen. När man plikttroget tragglar sig igenom sida upp och sida ner i Mjöldryga husförhörslängd, som saknar ortregister, i jakt på familjen Andersson/Persdotter, så vet vi alla att man MÅSTE försöka hålla sig till att läsa födelseåren. Annars blir man aldrig klar. Men det går ju bara inte, rätt som det är, fastnar man på något litet ord eller en kommentar från prästens sida.

En gång var jag på jakt efter en piga vid namn Maria Andersdotter i Uppland. Hittade en lämplig kandidat, men hon var född fel år. Och efter hennes namn, hade prästen skrivit som kommentar: 'kan ingenting'.

Efter lite funderande, insåg jag att det nog i första hand gällde katekesen, och annan eventuell boklig bildning. För annars hade väl den stackars pigan varit arbetslös...

Och under tiden, medan ögonen automatiskt nagelfarit sidorna upp och ner, hittade jag 'min' piga Maria Andersdotter. Hon hade, sin vana trogen, flyttat vidare till nästa församling.

Men till slut gifte hon sig, och då kom jag ikapp henne. Japp, hon visade sig vara min mormors morfars mormor!

Bild: Uppslag från husförhörslängd i Arkiv Digitals bilddatabas.

Minns ni den berömda sketchen om "Mr Death" i Monty Python-filmen The Meaning of Life. Några vänner har samlats till en måltid när LIEMANNEN plötsligt knackar på. Ingen i sällskapet förstår att det är döden som har kommit för att hämta dem, utan bjuder in honom varefter en absurd och mycket brittisk konversation vidtar. Till sist överbevisas de om att det är laxpastejen som har haft ihjäl dem varefter de som lydiga spöken snällt följer med Mr Death. 

Idag har vi släktforskare också anledning att hälsa döden välkommen, denna gång i form av den sjunde upplagan av SVERIGES DÖDBOK, som häromdagen släpptes. Tidigare versioner av denna monumentala databas har varje gång hälsats med jubel av släktforskare, historiker och andra normalt nyfikna. Det skall dock sägas att Sveriges dödbok 2017 endast är en förhandsversion inför den finala produkten om kanske ett år eller så.

b2ap3_thumbnail_dodboken_cd_dvd_2017-justerad-3.jpg

Förhandsversionen innehåller 11.3 miljoner poster med uppgifter om avlidna i Sverige från 1860-2016. Frivilliga medarbetare i projektet "Namn åt de döda" har kompletterat databasen med ca: 1.7 miljoner poster från åren 1860-1900, samt hundratusentals tillägg för perioden 1900-1970. Dessutom har tillkommit 285.000 poster från åren 2014-2016 ur Försäkringskassans databas. Cirka 70.000 inskickade rättelser är tillagda och sökbara. [Rötter]

Men, säger vän av ordning, allt detta finns ju redan hos Ancestry, nämligen i deras databas Sverige, urval av uppgifter om avlidna, 1840-1942:

b2ap3_thumbnail_Urval.PNG

Mja ... Ja och nej och kanske! Till synes börjar Ancestrys dödbok 20 år tidigare, men än så länge förefaller den tidiga perioden bara innehålla ett fåtal poster från en begränsad del av landet. Å andra sidan fortsätter Sveriges Dödbok där Ancestry slutar med ytterligare nästan 75 år (1943-2016). Finns det några andra skillnader mellan resurserna?

• Valet av källmaterial! Ancestry använder sig nästan uteslutande och svårbegripligen av Statistiska Centralbyråns avskrifter vilka, förutom att vara svårlästa, inte alls är lika fullständiga och pålitliga som originalböckerna. Dessutom är de ju per definition just avskrifter och innehåller därmed en automatisk risk för avskriftsfel. Projektet NAMN ÅT DE DÖDA använde sig i början också av SCB:s avskrifter men det var för att man på många håll förvägrades tillgång till originalkällorna.

• Kompletteringarna! Sveriges Dödbok hade redan från början höga ambitioner och nöjde sig inte med de sparsmakade uppgifterna i dödböcker och avskrifter. Här skulle på olika sätt kompletteras: Födelseort, Namn som ogift, Datum för civilståndsändring och mycket annat. Detta tilltag kritiserades hårt när det begav sig. Fundamentalisterna bland källkritiker menade att det inte är tillåtet att i efterhand förvanska ett källmaterial, inte ens om resultatet blir bättre.  Dessa bonusuppgifter gör emellertid materialet än mer fylligt och sökbart och idag är det knappast någon som piper ... Några motsvarande förbättringar finns inte hos Ancestry.

• Sökbarheten! Ancestrys sökmeny är inte dålig och innehåller flera utmärkta filter och kombinationsmöjligheter. Men ingenting kan jämföras med Johan Gidlöfs geniala och blixtsnabba menyer och funktioner. Här är vi svenskar rejält bortskämda och det är bara att lyfta på hatten för datasnillet på Stockholms Stadsarkiv. Johan har förmågan att se vilka sökbehoven är och sedan snickra ihop de verktyg som behövs. Jag minns när förbundet för ett dussin år sedan skulle ta fram en CD-version av Emigrantdatabasen EMIBAS. Under ett samtal med Johan försökte jag framföra behovet av att, förutom en vanlig träfflista och enskilda poster, också kunna se vilka som reste tillsammans, familjegrupper o.s.v. Några snabba skisser på ett blädderblock och problemet var löst.

• Plocklistorna! Förbundets och Johan Gidlöfs adelsmärke! Denna möjlighet att kunna browsa sig igenom alla namn, även de geografiska, tillför en dimension och en sökbarhet som få andra produkter erbjuder. Med tanke på all de namnvariationer och avskriftsfel som finns, utgör dessa listor ofta skillnaden mellan framgång och motgång.

• Excerpisterna! Med risk för att bli kallad för alla möjliga fula namn, måste det ändå sägas: Svenska excerpister är, måste vara, skickligare på att rätt tyda och tolka svensk text, svenska person- och ortsnamn, än vad aldrig så dugliga medarbetare i Indien eller Pakistan någonsin kan bli. Det behövs "svenska ögon" för att få till goda svenska databaser. Ingen skugga över de flitiga fingrarna i låglöneländerna, men deras utgångsläge är verkligen inte det bästa. Det borde Ancestry och de andra drakarna inse, och snarast tillföra resurser så att åtminstone de värsta grodorna måtte korrigeras.

Så välkommen, Sveriges Dödbok 7 (Förhandsversionen) - Välkommen Mr Death!

Ingressbilden är hämtad från ett Youtubeklipp

Vill du veta mer om omständigheter och livsvillkor för dina sedan länge döda släktingar finns mycket information hos SCB, Statistiska Centralbyrån.

En sådan skitsak som toaletter, eller dass eller avträde som de kanske oftast sa förr i tiden. Hur var det med det? Några generationer tillbaka, då var det utedass som gällde. I bostadsräkningarna kom det fram hur det låg till. På 1910-talet hade de flesta familjer inte tillgång till eget dass utan delade med andra. Och hur såg det ut 1960? Svaret finns hos SCB.

Utedasset låg bakom vedbacken på Abrahamsgården i Södra Kyrketorp, förmodligen som på många andra gårdar förr. Likadant var det på det gamla torpet vi hyrde för ett antal år sedan. Fotograf okänd. Bild från Falbygdens Museum, Public Domain.

Andra exempel:
Den svenska befolkningen i USA.
Så mycket potatis skördades i Sverige 1940.
Så många hästar fanns det 1918.
Pengars värde förr.
1869 föddes flest barn i september, de som föddes inom äktenskapet. Kanske kan vi ana varför. De flesta utomäktenskapliga barnen föddes på våren.
Livslängdens förändring över tid, illustreras med 100-åriga Maria Pettersson i Uddevalla 1955.
Förr gifte folk sig på vintern.
Statistisk årsbok 1917. Årsböckerna gavs ut varje år och det enklaste sättet att hitta dem verkar vara att googla på "Statistisk årsbok" plus det årtal du är intresserad av. I dessa finns också jämförelser med äldre tider.

Hur många hästar fanns det i Sverige för hundra år sedan? Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Vinterbröllop var vanligt förr, som här i Bodums socken i Ångermanland. Foto: Petrus Hedström Ljungö. Bild från Nordiska Museet, Public Domain.

Den svenska befolkningsstatistiken är den äldsta i världen. Staten ville tidigt kunna kontrollera hur stor befolkningen var för att kunna planera samhällsutvecklingen och eventuella krig. Därför inrättades Tabellverket 1749, som blev föregångaren till Statistiska Centralbyrån.

Egentligen började det med Erik Benzelius (1675-1743), biskop i Göteborg och Linköping som kom på tanken att använda kyrkobokföringen för att räkna undersåtarna. Det ledde till att kyrkoherdarna från 1737 skulle skicka in uppgifter om befolkningen till staten, via länsstyrelserna. Prästerna fick i uppgift att skicka in uppgifter om antalet födda, döda och vigda, men också åldrarna på befolkningen och ståndstillhörighet. 1749 visade sig befolkningen uppgå till ungefär 1,8 miljoner människor.

Här finns statistik om befolkningsutvecklingen från 1749 till våra dagar. Bland annat visar den antalet födda och döda och det är en markant topp av döda 1773, med dubbelt så många döda som före och efter. Kanske har du flera i din släkt som dog då? På SCB:s hemsida får vi veta att den här toppen berodde på hungersnöd och sjukdomar, framför allt dysenteri. Det var en mycket större topp än nödåren på 1860-talet.

Jag måste nog erkänna att jag älskar statistik. Att analysera, se skillnader och likheter, utveckling över tid och hur det faktiskt var.

Under mina snart tjugofem år som anställd på Genealogiska Föreningen, har jag lärt mig att telefonen är ett viktigt inslag i släktforskarbranschen. Jag lärde mig mycket av min mentor, som var föreståndare för forskarexpeditionen. Han var gammal militär, och när det ringde, for hans hand ut med militärisk precision och högg luren. (Det här var alltså i mitten av 1990-talet). Lika precist var hans 'Genealogiska Föreningen'!

Fast en gång gjorde han faktiskt en miss. På slaget två varje dag, brukade han äta en medhavd frukt, oftast banan. En dag hade han just börjat avverka bananen när det ringde, och av gammal vana högg han luren innan jag hann ingripa.
Någon som försökt säga 'Genealogiska Föreningen' med munnen full av banan?
Han lät som om han var på en tämligen blöt fest. Som tur var insåg han det själv, och bad uppringaren vänta lite....

Så småningom fick jag börja svara i telefon själv. Det var ju lite nervöst i början. Och inte blev det bättre den första dagen jag var ensam på expeditionen och svarade.
Röst i luren: Är det ni som samlar släktuppgifter om folk?
Jag bekräftade att så var fallet.
Rösten: Kan jag komma ner till er och riva sönder alla papper som handlar om min släkt?
Vad svarar man på sådant?
Jag minns inte exakt vad jag svarade, men antagligen försökte jag få lite klarhet i vad som hänt. Det visade sig att personen som ringde hade fått besök av en släktforskare, som hade avslöjat mindre trevliga saker om någon släkting som uppringaren tydligen varit mycket fäst vid. Till slut fick jag personen att lugna sig, och fokusera på att anmäla släktforskaren för hemfridsbrott istället.

Detta skulle kunna föranleda en lång och intressant debatt om vett och etikett kontra släktforskning, men jag fortsätter med telefonminnena.

En sak som man bör lära sig när man passar telefon i yrkeslivet, är att inte ta saker och ting personligt. Jag har blivit utskälld, ifrågasatt och till och med lindrigt sexofredad per telefon i jobbet. Bara att försöka ruska av sig.  Ibland blir man ändå gripen. Som den gången när en kvinna ringde och bad att få säga upp sitt medlemskap. Hon berättade att hon fått stora problem med synen trots flera operationer, och att hon även fått andra hälsoproblem som gjorde att hon inte kunde fortsätta med sin forskning. Hon var mycket sorgsen över detta. 'Jag blir inte bättre' var en återkommande mening i vårt samtal. Henne tänkte jag länge på efteråt. Släktforskning är ju inte någon särskilt fysiskt krävande aktivitet. Tänk att bli så dålig att man inte ens orkar släktforska, och så ändå vara fullt klar i huvudet över detta!

Den absolut konstigaste frågan jag fått per telefon, kom någon gång i slutet av 90-talet, när GF flyttat till Sabbatsbergsparken. Det ringde en man en kväll och frågade: 'Kan man få enäggsfyrlingar?'
Vad svarar man som släktforskare på det? 'Javisst, det går väl bra' ungefär....
Vi enades om att mannen nog var ute efter genetik snarare än genealogi, och ringde av i bästa samförstånd.

Ibland är jag oerhört tacksam över att bildtelefon inte har blivit allmänt förekommande. En dag fick jag ett telefonsamtal från en äldre, vördnadsbjudande medlem. Han berättade att han skulle ordna släktträff på en ö vars namn jag glömt, utanför Norrtälje någonstans. Han hade till denna träff anskaffat en mikrokortsläsare (90-tal igen) och undrade nu om inte vår förenings ordförande, som han ytligt kände, kunde tänka sig att 'komma dit och visa apparaten'....
Meningen var ju korrekt formulerad, men jag blev så fruktansvärt full i skratt att jag knappt förmådde avsluta samtalet. Hursomhelst, vår ordförande hade inte möjlighet att, som han uttryckte sig 'ställa sig på en ö i skärgården och visa apparaten', varför ärendet skrevs ut från GFs agenda.

Några hågkomster som fortfarande ringer i öronen....

Långa äktenskap brukar uppmärksammas och frågan är om inte dagens jubilarer är värda en egen blogg ... Just i dag är det nämligen exakt 70 år sedan de gifte sig, H.K.H. Prinsessan Elizabeth av Storbritannien och Nordirland och gemene man, Löjtnant Philip Mountbatten, i Westminster Abbey. Fem år senare var hon regerande drottning - på den vägen är det fortfarande - medan hans titlar genom åren växlat rejält. Egentligen är ju Philip hur blåblodig som helst, mer än Elizabeth själv, med bara idel ädel adel i antavlan. Född på Korfu 1921 som Prins av Grekland och Danmark, uppfostrades han delvis av sin morbror, Lord Louis Mountbatten (1900-1979). Efter andra världskriget ansågs Philips grekiska och tyska rötter så besvärande, att man valde att byta namn på honom. Den unge prinsen förvandlades i ett slag till vanlig dödlig med ett rejält Anglikanskt namn: MOUNTBATTEN. Ha, ha, ha! Det namnet tillkom så sent som 1917, då Kung Georg V bestämde att han själv och alla hans släktingar med tyska efternamn och titlar måste växla in dessa mot engelska motsvarigheter. Kungahuset bytte från Sachsen-Coburg till WINDSOR, medan t.ex. familjen Teck fick bli CAMBRIDGE och ATHLONE. Medlemmarna av huset Battenberg översatte fyndigt till MOUNTBATTEN och fick dessutom ytterligare glitter i form av MILFORD HAVEN och CARISBROOKE. Prinsar fick nöja sig med att kallas DUKE eller LORD och prinsessor fick heta LADY. De stackars prinsessorna Victoria Helena och Marie-Louise av Schlesvig-Holstein-Sonderburg-Augustenborg, barnbarn till gamla Drottning Victoria, vägrade att gå med på detta, utan framhärdade i att vara prinsessor - men nu av INGENTING, eftersom det långa och starkt tyskklingande efternamnet inte kunde få vara kvar.

b2ap3_thumbnail_queen27_20171119-194649_1.jpg

Det är verkligen inte många av bröllopsgästerna på bilden som fortfarande är vid liv. Förutom brudparet själva kan det bara handla om två av de tre små gossarna längst fram; Prins Michael av Kent, och Prins Richard av Gloucester. Jo, en till faktiskt. Till höger i den näst bakersta raden igenkänner vi Kung Michael av Rumänien - årsbarn med Prins Philip - som samma år avsattes (under pistolhot, påstås det) av den svårartade kommunistregimen i Bukarest. Efter krigets slut var Kung Michael så populär att inte ens kommunisterna till att börja med vågade röra honom. På de Röda-Torget-liknande militärparaderna 1946 kunde man se stora porträtt på Lenin, Stalin och Michael - ett osannolikt triumvirat. Kung Michael, 96, som blev kung redan vid sex års ålder 1927 - alltså för 90 år sedan - lever fortfarande, om än med lite liv, i Schweiz. Efter Ceausescus fall 1989, kunde den forne regenten dock så småningom återvända till sitt hemland, där han numera behandlas med respekt som en före detta statschef.

Hur var det då med "Järn och Platina"?

SILVERBRÖLLOP och GULDBRÖLLOP för 25 och 50 år som gifta känner väl de flesta till. Att 60 kallas DIAMANTBRÖLLOP är väl också välbekant. Men sedan?

65  -  Krondiamantbröllop

70  -  Järnbröllop

75  -  Atombröllop

80  -  Platinabröllop

Det handlar således om JÄRNBRÖLLOP för Elizabeth och Philip. En snabb koll i engelska tidningar visar att man där i stället för järn talar om PLATINUM WEDDING för 70 år som gifta. Deras tabell skiljer sig från vår:

65  -  Blue sapphire

70  -  Platinum

75  -  (saknas)

80  -  Oak 

90  -  Granite

Det sistnämnda jubileet lär väl näppeligen ha inträffat ... Hur som helst, grattis Elizabeth och Philip, till de första 70 åren. Bra jobbat!

I min egen släkt har jag faktiskt flera exempel på ännu längre äktenskap, till exempel detta:

b2ap3_thumbnail_Thure-o-Amanda-Nilsson--barn.jpg     

Möt Thure Wilhelm Nilsson (1864-1960) och hans hustru Amanda Ottilia Jonsson (1863-1958) från Utbogården i Karleby socken utanför Falköping. De gifte sig den 19 juli 1887 i Slöta kyrka och när Amanda avled den 11 oktober 1958 hade de alltså varit gifta i 71 år, 2 månader och 21 dagar. På bilden syns också sju av deras sammanlagt tio barn. Den goda genen ärvdes av flera av deras barn, där dottern Anna blev 98, sonen Arvid 97 och dottern Karin 93. Samma anlag för extrem livslängd har tydligen den engelska drottningen, närmast från sin mor, Drottningmodern, som blev 101 år, 7 månader och 26 dagar. 

Är det någon av min läsare som kan bräcka Thures och Amandas svårslagna rekord ovan?

Ps: Enligt tabellen firar hustrun och jag snart MARMORBRÖLLOP, vilket får mig att minnas den gamla historien om ett tryckfel. Så här stod det i tidningen dagen efter:

RÄTTELSE

Som läsarna säkert noterat var Tryckfels-Nisse igår framme och härjade i vår artikel om invigningen av den nya Rådhushallen. De vackra pelarna i entrén är naturligtvis inte, som det råkade bli i texten, gjorda av MORMOR utan av FARMOR. 

Det här är min pappas farbror Karl Irenes. Han föddes den 5 april 1881 på Nyborg i Västra Tunhems socken i Västergötland. Alltså bror till min farfar, storebror till och med.

När jag växte upp visste jag inte särskilt mycket om farfars släkt. De var avlägsna eftersom de bodde så långt bort, i närheten av Vänersborg, och vi bodde i mellersta Halland. Så långt reste vi inte på 50-talet och utan bil.

Men Karl Irenes lade jag på minnet för jag tyckte att det var ett så konstigt namn. Irenes. Jag hade en klasskamrat som hette Irene, det var inget märkvärdigt. Men Irenes. Och en man! Det kändes väldigt egendomligt. Så att han fanns, det visste jag långt innan jag började släktforska. De andra av farfars syskon kände jag inte till, eller kom inte ihåg fast jag kanske hört deras namn nämnas någon gång.
Farfar hade tre systrar också, Ida, Anna och Emma.

I mina öron låter Irenes alltså som ett mycket ovanligt namn, men det var det inte. En sökning i Arkiv Digitals folkregister 1860-1920 ger 2379 träffar. Det är ju inte så många personer som har det namnet eftersom de flesta förekommer i ett antal husförhörslängder och församlingsböcker. Men säkert är det några hundra. Och flera av de är kvinnor! Irenes var alltså ett namn som gavs till både pojkar och flickor. Men mest verkar det förekomma som pojknamn, och användningen var spridd i hela landet. 16 av dem heter Karl Irenes, precis som farfars bror. De allra flesta av dessa är födda på 1890-talet, fast en så tidigt som 1823. Men ingen har döpt sitt barn till Karl Irenes efter 1898.

I Sveriges dödbok finns det 162 män med namnet Irenes.

Min farfars far hette Anders Johan Olausson och han har aldrig kallats något annat än Johan, vad jag vet. Min farfar heter Johansson efter sin far, det är det namn jag ännu bär. Men hans bror Karl Irenes valde sin fars namn Anders och kallade sig Andersson när han flyttade hemifrån och blev dräng på en gård i socknen. Då var han 17 år. Sedan övergick han till Johansson när han flyttade till Göteborg 1905. Där kallas han månadskarl i Gamlestadens församlingsbok. Så vitt jag förstått ska det vara ett begrepp som användes just i Göteborg och innebar att han var arbetare anställd en månad i taget. Alltså som en daglönare men med längre anställningstid. Det ska också kunna ha betytt gårdskarl. Jag tror att fotot här är från den tiden i Göteborg, när han var lite drygt 20 år gammal.

Några år senare följde farfar efter sin storebror till Göteborg. Han var också månadskarl en del av sin ungdomstid där. Sedan blev båda bröderna droskkuskar några år.

Karl Irenes gifte sig 1908 med Johanna Karlsdotter från Dagsås. I Göteborg hann de få två barn, min pappas kusiner, innan familjen flyttade hem till Västra Tunhem 1911, hem till Nyborg. Min farfars far var änkling sedan 1895 och bodde kvar i hemmet med dottern Emma. Karl Irenes bytte efternamn till Åström och arbetade som emballerare, förmodligen på Vargöns bruk, men det vet jag inte säkert.

Karl och Johanna fick fem barn men tre av dem dog i förtid. Ellen dog innan hon hunnit fylla ett år, Nils blev 17 år och Maria hann fylla 22. Att mista tre av sina fem barn var förstås inte helt ovanligt, men detta var in på 1930-talet. Vilken sorg! Maria dog av lungsot på Kroppfjälls sanatorium 1931. Nils hade hjärtfel och dog året efter.

Maria och Nils, som gick bort så tragiskt i ungdomen.

Kanske hann min pappa träffa sina kusiner innan de dog, pappa var född 1926. Men i så fall kom han nog inte ihåg dem. Han har aldrig någonsin talat om dessa kusiner som dog. I stället tror jag att man inte talade om dem i släkten. Så var det ofta förr i tiden, att man inte skulle nämna de som dött i förtid, man skulle inte väcka sorgen.

Karl Irenes levde till 1967 och hade då varit änkling i tolv år.

Biografiska uppslagsverk har alltid varit till stor nytta för släktforskare och personhistoriskt intresserade. Inte minst de detaljerade karriäruppgifterna kring tjänster och avancemang, inklusive militära grader, kan man svårligen få fram på annat sätt. Om den lilla notisen också innehåller ett porträtt, ett fotografi, blir man naturligtvis ännu gladare. I Sverige är vi lyckligt lottade eftersom vi har tillgång till ett stort antal matriklar och porträttgallerier, främst bland dessa givetvis Svenskt Porträttgalleri (se ingressbilden) som mellan 1895 och 1913 utgavs på Hasse W. Tullbergs förlag i 48 inbindningar. Rubbet finns också tillgängligt i en digital faksimilutgåva genom Projekt Runeberg på http://runeberg.org/spg/  I mars 2016 hade f.ö. bloggarkollegan Markus Gunshaga en mycket förtjänstfull artikel om detta monumentala verk här på rötter: https://www.genealogi.se/blog/entry/biografier-matriklar-och-portraettgallerier

b2ap3_thumbnail_Hagenow.jpg

Så här ungefär brukar en biografisk notis i dessa sammanhang se ut. Förutom födelsedata och redovisning av utbildning, karriär och förtroendeuppdrag, brukar också föräldrar, giftermål och barn finnas med. Och så porträttet, förstås, som ofta är svårt rastrerat och därmed oanvändbart för reproduktion. Eller?

b2ap3_thumbnail_Hagenow-2.jpg

Med en smula varsamt trixande i Photoshop eller något liknande program, med lite "Gaussisk oskärpa" och några andra små knep, kan man relativt lätt få fram hyfsade versioner, som t.o.m. duger för tryck. But, let's face it: Numera är det skärmen som gäller. Det är den som har blivit det normala sättet att förmedla och presentera bilder. Det är bara vi som är 55+ som fortfarande lever kvar i pappersvärlden, där alla bilder måste ha minst 300 DPI, helst i TIFF-format o.s.v. Skärmen är inte alls lika kräsen - där blir ofta väldigt små bildfiler fullt njutbara.

Problemet med alla dessa matriklar och gallerier är i stället att hitta fram till rätt volym och rätt sida. När det gäller Svenskt Porträttgalleri så bjuder Projekt Runeberg på en mycket enkel men fullt användbar sökruta:

b2ap3_thumbnail_Skrutan.JPG

Det är bara att skriva in ett namn eller kanske en födelsesocken, t.ex. FRIGGERÅKER i exemplet nedan, eller ett yrke/titel i den lilla rutan och sedan trycka "search". 

b2ap3_thumbnail_Resultat_20171112-101027_1.JPG           b2ap3_thumbnail_Hel-sida_20171112-101054_1.JPG

Genast kommer det upp en massa träffar - som leder direkt till rätt sida i rätt volym. Mycket praktiskt. Eftersom en hel del porträtterade personer uppges vara födda i våra nordiska grannländer, kan materialet också vara av intresse för forskare i dessa länder. Ett av banden, nummer ett förstås, ägnas den Kungliga familjen, med vackra porträtt från ca 1895.

Svenskt Porträttgalleri är emellertid endast ett av oerhört många biografiska verk och matriklar. Hur hittar man bland alla dessa? Lugn, hjälp är på väg! Det är en privatperson, Omar Henriksson i Sandviken, som har skannat och organiserat ihop ofattbara 565.423 porträtt i en offentlig databas, som fått namnet: 

b2ap3_thumbnail_silhouette.jpg

SVENSKT PORTRÄTTARKIV

Googla fram denna nyttiga resurs och ta dig till sökmenyn. Här kan du söka på förnamn, efternamn och kategori (geografisk indelning). En träfflista kan se ut så här:

b2ap3_thumbnail_Trfflista.JPG

Till min förtjusning noterar jag att min morfar finns med på denna sida. Han är bara ett knapptryck borta:

b2ap3_thumbnail_Ernst-portrtt.JPG

Det finns också en knapp där man omedelbart får fram både källhänvisning och länk. Föredömligt!

Källa: Svenskt Porträttarkiv

Författare: Omar Henriksson

Sökväg:  /Porträttarkiv/Västernorrland/s/Sa/Sandgren/Sandgren Ernst 18820205-.jpg

Fil: id:18EfRgY9i7AAAAAAAAAAAQ    Url:http://spa.dnagen.se/endpoint/getfile.php?id=id:18EfRgY9i7AAAAAAAAAAAQ

Bäst att jag slutar här och nu! Det kliar säkert i fingrarna på er att få pröva dessa båda utmärkta genvägar till porträtt och matrikeluppgifter.

Kalenderbitare är vi allihopa ... 

Idag, lördag den 11 november 2017, är det Arkivens Dag. Precis som det brukar vara denna lördag i november varje år.

Årets tema är "synd och skam". Det kan förstås innebära mycket, men något som i stort sett alltid inneburit en skam och ansetts som syndigt är ju att få barn utan att vara gift. Och det var kvinnan som ansågs syndfull och den som skulle skämmas. Männen gick oftast fria från skamstämpeln. I många fall bidrog prästerna till att skambelägga kvinnan, t ex som i Vreta Klosters församling 1758. Dessutom fick många barn känna skammen det innebar att kallas oäkting.

De allra flesta släktforskare har förmodligen i sitt släktträd ett barn fött utanför äktenskapet och med i kyrkboken okänd far. Förmodligen var fadern känd i många fall men nekade.

I mitt eget släktträd har jag inte en enda person med okänd far. Är det unikt? Säkert inte, men kanske ovanligt. Det finns någon född lite före äktenskapet men trolovningsbarn och att föräldrarna sedan gift sig ganska snart och fått fler barn.

Jag har funderat på det ibland. Har jag extremt skötsamma släktingar? Ja, kanske det. Visst borde det funnits något barn med en ogift mor utan erkänd far till sitt barn i de tidigare släktleden? Men så är det inte.
 
Detta gäller alltså i rakt bakåtstigande led. Ingen av mina förfäder och förmödrar har en okänd far, även om någon kvinna kan ha fått ett barn med okänd far tidigare eller senare i livet. Så i mitt släktträd finns det en far till varje barn. Syskon har jag inte forskat på.

På min mammas sida är de flesta släktgrenar kartlagda till 1600-talet så där dyker det nog inte upp någon okänd far även om jag skulle hitta ytterligare någon generation. Där finns det i stället flera personer med okänd mor men känd far på 1600-talet och det beror förstås på att prästen inte skrivit upp kvinnans namn i födelseboken.

På min pappas sida är en del grenar ännu outforskade i de tidigaste kyrkböckerna så där kan det förstås tillkomma någon med ogift mor och okänd far. Det får vi se. 

Själv var jag ogift mor när äldste sonen föddes på 80-talet men i vår tid är det ju inte längre skambelagt, tack och lov.

Glöm nu inte att besöka närmaste arkiv idag!

Många barn har växt upp med frånvarande och okända fäder, inte minst förr i tiden, och fått skamstämpel som oäktingar. Det här är inte mina släktingar utan en bild från Bohusläns museums bildsamling, tagen i Gustafsberg 1894. Fotograf är Per Gustaf Bergin. Bildlicens: public domain.

I olika sammanhang, vid olika tidpunkter och med olika bevekelsegrunder så framförs då och då kravet på sanningskommissioner. Riktigt vad en sådan är kan kanske diskuteras, men många gånger så tycks det finnas en misstanke om att allt inte kommit fram i ljuset, att allt inte står rätt till och att det för allas eller någons bästa borde grottas ordentligt bland tillgängligt och otillgängligt material.

Ibland finns det kanske något i den ursprungliga frågeställningen, men lika ofta ligger det ett annat motiv bakom, något dolt, något som man hoppas ska komma fram som ställer någon eller några i dålig dager. Men vad är det man vill uppnå, den ultimata sanningen trots att den inte finns eller är det för att ställa saker till rätta.

Oavsett bevekelsegrund så kanske den ultimata sanningen inte finns, det som vissa ser på ett sätt ser andra på något annat sätt. Betraktningsvinkeln kanske avgör om det ena eller det andra är det som ska kallas rätt. Hur gör man då, hur gör man när den ultimata sanningen skyms av annat?  Ibland slåss individer, grupper eller länder får att få fram det som inte går att få fram. Ibland kanske det finns ett bakomliggande syfte som gör att oavsett vilken sanning som kommer fram, så är det ”fel sanning”.

b2ap3_thumbnail_Domstol.jpg

Och vad har det här med släktforskning att göra, kanske du undrar. Förutom att det ibland hettar till när olika konstellationer inom rörelsen inte har samma åsikt, så är det nog mer hur vi ska hitta den sanning som vi själva tror på som kan diskuteras. När har jag funnit den sanning som verkligen gällde/gäller?  Vet jag när min släktforskning är rätt och att jag med säker hand kan skriva under att så som det står här, så var det verkligen.

Det har under många år presenterats det som sagts vara den riktiga sanningen. Verk av erkända släktforskare likväl som mindre kända har fått stor spridning och nåde den som motsätter sig de slutsatser som finns däri. Med tiden har många verk befunnits ha fel och brister, och det som var sant då är inte sant längre. Nya sanningar eller är det nya antaganden presenteras och lever ett tag, tills det framkommer något som talar i för en annan sanning.

Under en lång tid så har vi lärt oss att ange källor, så att det vi presenterar går att följa, det går att kontrollera och på så sätt hålla sanningshalten på en bra nivå. Det är bra att använda olika källor för att säkerställa att vi läst rätt och att det verkligen är den som vi tror att vi läser om som är beskriven.

 b2ap3_thumbnail_Sanning.JPG

När allt är kontrollerat, dubbelkontrollerat och kanske trippelkontrollerat så lutar vi oss bakåt och kan med säker röst säga att här behövs ingen sanningskommission. Detta är så säkert det kan vara och ingen kan hitta minsta osäkerhet.

Det gäller åtminstone tills någon hittar en ny källa, en motstridig uppgift eller annat som talar mot det som jag tills nu ansett vara sanningen. Kan det finnas en annan sanning än som tills nu varit den gällande?  Vad gör man när nya påfund pekar på att det kan finnas en annan sanning, när det dyker upp nya sätt att kolla sin släkt och de nya uppgifterna inte stämmer.  När DNA-testet visar på en träff som är obekant, eller när den träff som ska finnas inte finns där.

 b2ap3_thumbnail_Sanning2.JPG

Det blir ganska uppenbart att det finns en annan sanning än den som gällde igår när sådant händer och vad kan vi lära oss av det. Den sanning som gällde igår gäller kanske fortfarande, men det kan också komma nya signaler som ställer allt på huvudet.  Så varför fundera för mycket, låt oss se på det vi vet idag, och vara öppna för att det kan ändras, ändras i alla möjliga riktningar, och då får det bli en ny sanning. En fördel är att vi kan konstatera att vi aldrig blir färdiga, det finns nya upptäckter att göra och det är väl skönt när verkar ta slut på forskningen.

Ovanstående klipp ur kyrkbok och träfflista är illustrationer och har ingen direkt koppling till texten (inte än i alla fall)

Första bilden: Photo by Claire Anderson on Unsplash

Alla ni som läser min blogg vet, att det är få saker som gör mig så glad och uppspelt som när ett nytt personregister eller en ny databas ser dagens ljus. Dessa kärkomna redskap innebär ofta nya och oväntade möjligheter. Kanske hittar du där ledtrådar till alla de "hopplösa fall" du under åren samlat på dig: Försvunna pigor och drängar, borttappade soldater, återvändande emigranter, fängelsekunder, hospitalslemmar, resandefolk och många andra. Personregistren tar vid där den ordinarie folkbokföringen fallerar, där det har varit stört omöjligt att följa en person framåt eller bakåt i tiden. Ett NEDSLAG via en födelse-, vigsel- eller dödsnotis i något av dessa register kan plötsligt ge ledtrådar, som gör det möjligt för dig att rulla upp en hel släktgren eller få en förklaring till vad som egentligen hände med dina borttappade förfäder och släktingar.

I veckan noterade jag med tillfredsställelse att Arkiv Digitals husförhörsregister, som de kallar BEFOLKNINGEN I SVERIGE, plötsligt har utökats bakåt i tiden med hela 20 år, nämligen perioden 1860-1879. Tidigare fanns åren 1880-1920, ett samarbetsprojekt med MyHeritage, där de senare indexerar och Arkiv Digital serverar länkar till de digitaliserade kyrkobokssidorna. Om detta bloggade jag redan i juni 2016:

https://www.genealogi.se/blog/entry/husfoerhoersnytt

Tjugo nya år bakåt i tiden är givetvis gefundenes fressen och man kastar sig genast ut i detta reglerade myller av nya namn och länkar. Fram med gamla pärmar och listor och in med alla de lösa trådarna på lämpliga menyrader. Så trycker man på "Sök" och håller andan. En av de många "besvärlingarna" jag knappade in var en viss ERIK VILHELM LITHANDER, född 1828 i Kinne-Vedum i Västergötland, men bosatt i Stockholm. Hans morfar var för övrigt född här på gården, där jag nu sitter och bloggar. Hur som helst, Erik Wilhelm Lithander blev artillerist, knuten till Svea Artilleriregemente, och arbetade senare med snickeri i Stockholm. Enligt några gamla släktanteckningar skall han ha konstrat rejält och blivit så besvärlig för familjen att lillebror, som så småningom blev riksdagsman och framstående Grosshandlare i Göteborg, fick kosta på sin bror en enkel biljett till Amerika. Av och till har jag sökt efter honom, både i Stockholm och i USA, men aldrig fått något ordentligt genombrott. Inte förrän nu ...

b2ap3_thumbnail_Lithander_20171105-201145_1.JPG 

I Arkiv Digitals och MyHeritages nu utökade register finner jag honom med direktlänkar till inte mindre än 10 husförhörslängder, varav de flesta i Stockholm. Han finns i Svea Artilleriregementesförsamling, i Maria Magdalena och Katarina församlingar och, som ovan, hos Allmänna Arbetsinrättningen. Där framgår det dessutom att han 1854 gift sig med en Johanna Carolina Hallgren (1829-1864), som jag sedan kunde följa upp i olika ministerialböcker. Möjligen fanns det också en dotter, Walborg Maria Carolina, född 1851 7/12 någonstans i Stockholm.

STOCKHOLM är som bekant en mycket svårforskad stad. Massor med församlingar, som inte riktigt förmådde hålla ordning på invånarnas ständiga flyttningar kors och tvärs i staden. Det var av den anledningen ROTEMANSORGANISATIONEN år 1878 sjösattes. Därefter går det någorlunda lätt att hitta och följa Stockholmarna framåt i tiden. Tiden fram till 1877 har däremot var extremt besvärlig, varför den nya perioden 1860-1879 är särskilt värdefull. Inte minst underlättar det att MyHeritage också har indexerat de mycket dåliga stockholmska husförhörslängderna, som dock med indexeringen faktiskt blir användbara och kan ge många nya ledtrådar. Som i ingressbilden ovan, hämtad från husförhörslängden i Maria Magdalena 1863-1864. En ytterligare bonus är att många okända eller undanskymda församlingar och konstellationer också kan finnas med i registret, Arbetsinrättningar t.ex., och församlingar kring militärer, sjukhus och fångvård.

Registret har som synes vuxit rejält och därmed användbarheten. Men i bloggrubriken använder jag också ordet "frodas". Vad menar jag med det? 

 b2ap3_thumbnail_Avancerad.JPG

Sökbarheten!

I mina tidigare bloggar om Arkiv Digitals registerresurser har jag ibland klagat över deras alltför enkla, alltför begränsade och fantasilösa sökmeny. Jag har t.o.m. rekommenderat läsarna att i stället använda sig av MyHeritages betydligt mer utvecklade sökmöjligheter. Det verkar nu som om man har tagit till sig kritiken, för i samband med de 20 nya åren levererar man också en helt ny och, måste jag säga, fullödig sökmeny; AVANCERAD SÖK. Skärmklippet ovan visar bara en liten del av alla de sökparametrar och kombinationsmöjligheter Arkiv Digital nu erbjuder. Förutom det vanliga utbudet kring namn, födelsetid och geografiska begrepp, kan man nu genomföra kombinerade sökningar av typen: Jag söker en Johan Andersson som har en fru som heter Karolina och en dotter som heter Jenny.

Roligt är det också att kunna söka på invandrare. Det går alltså att ta fram alla som t.ex. är födda i Ryssland (401 poster) eller Tyskland (6.043 poster) eller, varför inte, i något av våra nordiska grannländer:

Norge   29.304 poster

Danmark   36.628 poster

Finland  12.272 poster

För att få tillgång till detta synnerligen användbara redskap, Befolkningen i Sverige 1860-1920, måste du ha ett Allt-i-ett-abonnemang hos Arkiv Digital eller något motsvarande hos MyHeritage.

b2ap3_thumbnail_Per-Emamuel-Lithander.jpg

Kanske liknade Erik Wilhelm Lithander sin duglige lillebror (ovan), Riksdagsmannen Per Emanuel Lithander (1835-1913). Om honom skriver Wikipedia:

Vid sin avgång från riksdagen hyllades Lithander som riksdagsveteran, näringslivets kraftige främjare, riksbyggnadernas upphovsman och bankreformernas nitiske förkämpe av Fosterländska förbundet i Göteborg, till vars tillkomst han tagit initiativet och vars mångårige ordförande han var, och av många andra menings-fränder medelst präglandet av en guldmedalj. Han var även medlem av 1893 års kyrkomöte. Han ägnades många hyllande vid sin avgång från första kammaren 1908 och på sin 75-årsdag 1910 vilka samlades i en skrift med dikten "Sverige åt svenskarne!" Det var ett protektionistiskt slagord som lanserades av Östgöta Correspondenten 1886.

Det här har egentligen inte så mycket med släktforskning att göra men desto mer om livsvillkoren några generationer bort. Hur det var förr kan du se i tv-serien "Hem till byn". Den bästa tv-serie som någonsin gjorts, enligt min mening. Numera visas den i SvT:s Öppet arkiv.

Det som gör den så bra är att den handlar om verkligheten, precis som den var då, och inte om hur vi ser på den i efterhand. Den första säsongen spelades in 1970 och sändes 1971, sedan kom det nya 1973 och 1976 plus ytterligare fem säsonger efter 1990.

Den senaste tiden har jag grottat ner mig i avsnitten från 1970-talet. De berättar om min egen uppväxt i en likadan by på landet men tolv mil söderut. Vi hängde ibland i vägkorsningen med mopedåkarna, vi gick till byns affär och handlade, vi hade en bilverkstad i vår by precis som där. Det var så här det var att bo på landet.

Tv-serien berättar också om en landsbygd i omvandling där det gamla möter det nya. Familjen Löfgren som fortfarande kör med häst, som i tidigare generationer. Familjen Persson med sin gamla traktor och sitt slit. Familjen Andersson som blickar framåt, förnyar och rationaliserar. Familjen Dahl, med storbonden som kan leva på gamla pengar.

I flera av de här familjerna lever flera generationer tillsammans. De nygifta får hålla tillgodo med ett eget rum i den gamla mangårdsbyggnaden, vägg i vägg med den äldre generationen. Hur det fungerade kunde så klart vara på olika sätt, och detta ser vi också. Det blir så tydligt hur gamla mönster, kanske glömda idag, så länge levde kvar.

Början av 1970-talet var på många sätt fortfarande en gammal tid. Det är snart 50 år sedan och de äldre i tv-serien då var 1800-talsmänniskor och nästa generation från tidigt 1900-tal. En generation som vi idag släktforskar om.

Vill du som är en yngre släktforskare idag se hur det kunde vara ett par generationer bort, då råder jag dig att titta på detta. För oss andra, som kanske redan sett det en gång, är det en fin nostalgitripp.

En betydande del av innehållet handlar om jordägandet. Köp och försäljning av jord, arrenden, bouppteckningar och arvskiften där jordinnehavet är avgörande. Ibland kan man se i husförhörslängder att en gård ägs av någons dödsbo eller den förre bondens arvingar. Då har arvingarna kanske inte kunnat komma överens om hur jorden ska skiftas och vem som ska lösa ut vem, vilket i tv-serien är ett återkommande problem.

Kyrkan i byn Ödenäs i Västergötland syns i varje avsnitt av tv-serien. Bild från Wikipedia, foto: Historiker. Jag hade förstås velat ha med en bild från tv-serien men rättigheterna till dessa har SvT och TT och jag har inte hittat någon bild fri för publicering. I Ödenäs föddes mina barns farfars farfars mormor Gunilla Eriksdotter i mars 1794. Då fanns inte den här kyrkan, den byggdes 1840.

I morgon, tisdag, är det exakt 500 år sedan Dr Mårten Luther spikade upp sina 95 teser på Slottskyrkans dörr i Wittenberg. Om han nu verkligen gjorde så … Det är också denna dag som räknas som starten på Reformationen och grundandet av den protestantiska kyrka, som vi i Sverige tio år senare anslöt oss till. Här är inte plats eller läge för allt för djupa analyser kring huruvida Luther hade rätt eller fel eller om fördelarna med reformationen övervägde nackdelarna i form av den djupa, ännu bestående splittring den skapade. Däremot kan man kanske en stund fundera över hur den nya läran så snabbt kunde sprida sig över norra Europa. Som en stormvind, och detta i en tid när det varken fanns radio, TV, telefon, internet eller ens ett postsystem värt namnet. Till och med boktryckarkonsten var relativt ny och fanns inte överallt. Alltså: Hur nådde nyheten om Luthers teser och lära ut över världen så oerhört snabbt som den gjorde? 

Betydligt lättare var det för mig när jag 1998 och 2000 drev en kampanj för nya vindar inom släktforskarrörelsen. Jag tyckte, rätt eller fel, att Sveriges Släktforskarförbund hade hamnat i en återvändsgränd och fungerade mer som en förening än som det förbund det till namnet var. Det ”stödjande medlemskapet” uppfattades av många som ett personligt medlemskap, som därigenom kom att konkurrera med de egna medlemsföreningarna om medlemmarna. Vilka var då för snart 20 år sedan mina ”teser”? Jag gick in i min dator och se, där var ju dokumenten jag en gång skrev och publicerade. Om de bara hade funnits på papper hade jag aldrig hittat dem … Tack och lov för stora hårddiskar och backuper! Här ett axplock:

b2ap3_thumbnail_Mikrokort.jpg

• Mer intensiv kontakt med ARKIV och MYNDIGHETER! Bevakningen av forskningens villkor, offentlighetsprincipen, gratisprincipen…. Det handlade alltså om själva kärnan i all släkt- och personhistorisk forskning; Tillgången till källmaterial! Vid den här tiden var det Riksarkivet/SVAR som regerade och som tog ut enorma avgifter för att låna ut sina mikrokortade kyrkoboksvolymer. 25 kronor per volym var inte ovanligt, en avgift som dessutom var orättvist fördelad över landet, där kommunbiblioteken satt i kläm. Det fanns också Släktforskarcentra i bl.a. Ramsele, Leksand och Kyrkhult där det kostade flera hundra kronor per dag att sitta och forska.  Jag menade att släktforskarkollektivet behövde en organisation som verkligen orkade och ville strida för bättre forskningsvillkor, en organisation som vågade ifrågasätta den allt mer utmanande kommersialiseringen av vårt gemensamma kulturarv. Om några månader, den 1 januari 2018, inför Riksarkivet noll-taxa för den som vill  använda de digitala resurserna, varvid detta mål kan sägas vara uppfyllt.

• GENEALOGISKA FÖRENINGEN, med sina unika samlingar hamnade efter Släktforskarförbundets bildande på något sätt i kylan. Jag menade, och menar, att GF med sina viktiga samlingar behövdes som en vital del av Sveriges Släktforskarförbund och att det var dags att ta itu med detta nu. Glömma eventuella oförrätter och komma vidare. Några år senare uppnåddes även detta mål, i alla fall delvis, i och med att GF lokalmässigt flyttade ihop med förbundet.

• Som jag såg det var Sveriges Släktforskarförbund i första hand SUMMAN AV SINA MEDLEMSFÖRENINGAR. Föreningarna utgjorde Förbundets styrka och skulle stöttas med material, rådgivning, besök och inspiration. Som förbundsordförande såg jag mig själv främst som inspiratör och kontaktperson. Någon man ifrån föreningarna kunde vända sig till, och snabbt få svar, tips eller vägledning. Jag menade att det var viktigt att ordförande och förbundsstyrelse blev mera synliga, både genom besök ute hos medlemsföreningarna och genom information och debatt i tidskrifter och på nätet.

• ”Vi måste våga konfrontera problemen, diskutera sakfrågorna med berörda myndigheter, ge och ta och så småningom komma fram till lyckliga lösningar eller kompromisser. Vi skall naturligtvis vara artiga, resonabla och lyhörda, men vi behöver som folkrörelse med 70.000 medlemmar inte stå med mössan i hand och bocka. Vi ska driva vår linje, envist och målmedvetet! Det är vår skyldighet mot våra medlemsföreningar och mot den folkrörelse, som vi som förbund är satta att tjäna.” Denna kraftfulla appell visade sig ha god verkan. Plötsligt blev förbundet en samtalspartner, en remissinstans och fick t.o.m. sitta med i utredningar och referensgrupper. En del av de goda beslut kring tillgänglighet och öppenhet, till exempel det som ibland kallas ”PUL-light”, hade kanske inte fattats förbundet förutan.  

Alla mina teser kanske inte föll i god jord. Visionen om ett Släktforskningens Hus visade sig till exempel inte fungera särskilt bra i verkligheten. Men ”Namn åt de döda” blev en långlivad succé liksom kontakterna med USA och våra Nordiska grannländer. Och mina slutord inför ordförandevalet vid Riksstämman i Linköping 2000 skäms inte för sig:

"Och så, det viktigaste av allt; SLÄKTFORSKNING ÄR ROLIGT! Det är en stimulerande, aktiverande och utvecklande hobby för alla åldrar och samhällsklasser. Det är en Kulturell gärning och en brygga mellan generationer och människor i en rotlös tid. ”Utan historia – ingen framtid!” 

Idag blir det lite spridda tillfälliga tips för släktforskare, sådant jag råkat stöta på de senaste veckorna. Kanske kan det vara till hjälp för någon av er.

Undrar du var socknen låg någonstans eller vilka socknar som finns i grannskapet? Släktforskarföreningen Memmingsforskarna i Norrköping har gjort sockenkartor för Sveriges alla län:
http://memmingsforskarna.se/sockenkartor.html
En fantastiskt bra och användbar hjälp, tycker jag.

Staten Washington har ett storslaget landskap. Hit kom en hel del svenska emigranter. Foto: Jsayre64, Wikipedia.

För er med utvandrarsläkt i staten Washington i USA. Här finns sökbara databaser från Washington State Archives många olika arkivhandlingar:
https://www.digitalarchives.wa.gov/Search#1
Vissa av sökträffarna är bara indexering, på andra finns det möjlighet att se en bild av originaldokumentet.
Förmodligen finns det liknande sökbara databaser för andra amerikanska delstater. I alla fall i Minnesota:
http://www.mnhs.org/search/people

Vill du läsa om fattigvård och vilka regler som gällde i början av 1900-talet, då finns en inscannad broshyr om fattigvårdslagstifteningen från 1918. Den finns hos Göteborgs universitet:
http://www.ub.gu.se/kvinndata/portaler/kunskap/folkbildning/fattigv.pdf

Har du släkt från Ödeshög kanske du hittar dem i Ödeshögs hembygdsbok:
http://hembygdsbok.odeshog.se/
Där finns mängder av bilder och text som berättar den lokala historien, i ett projekt i samarbete mellan Ödeshögs kommunbibliotek, Riksantikvarieämbetet, Kulturarv Östergötland, Östergötlands Museum och Wikipedia. Jag har inte utforskat det särskilt mycket men det ser innehållsrikt ut.

Sitter du med oidentifierade porträtt och funderar på om det kan vara en person som du har identifierad på ett annat foto? Här kan du testa bilderna:
http://www.pictriev.com/fc.php
Jag har provat detta för något år sedan minns jag, men inte nyligen och minns inte hur resultatet blev. Kanske fungerar det, det kan vara värt ett försök.

Läkaren och forskaren Sven Bayer i min förra blogg, vars grav plötsligen försvann från Uppsala gamla kyrkogård, hade två systrar och en bror som hette Olof. Systrarna gifte sig och fick barn. Olof försvann, han hade också tagit namnet Bayer och var född 27 februari 1867 i Everöd. I faderns bouppteckning 1901 anges det att han vistas på okänd ort. Bouppteckningen efter fadern nämner också att modern hette Bojar i efternamn, något som inte framgår av husförhören. Hon är dotter till dragonen Sven Bayard. Så nu vet vi var bröderna fick sitt efternamn från.

Den senaste noteringen om Olof finns i Rotemansarkivet, när han en kort tid bor i Stockholm och arbetar som murare. Han förs till obefintliga 1892. En chansning hittar honom i Emigranten Populär, när han 19 mars 1891 reser till St Paul i Minnesota via Köpenhamn. Lite trixande med stavning finner Olof i St Paul i 1900 och 1910 års folkräkningar. Han är gift med Betzey och får två döttrar, Inez och Hildur. Ytterligare trixande hittar Betzey och dottern Hildur 1930 och 1940. Men vad hände med Olof? Databasen Findagrave.com, en motsvarighet till vår Gravstensinventering, kanske har ett svar? Jovisst, i Ramsey County finner vi bland alla Bayers också Olof. Han dog redan 1915, dottern Inez var bara 12 år när hon dog 1913, hon finns också i graven liksom hustrun och den äldsta dottern. Gravar är ett kanske ännu viktigare hjälpmedel i sökandet efter svenskamerikaner.

b2ap3_thumbnail_BayerOlof.jpg

Gravstensinventeringen

Det är bråttom att bevara våra gravstenar. Det mest framkomliga sättet just nu är att dokumentera dem. Det finns flera olika ställen som dokumenterar gravar, några i kyrkans regi. https://www.genealogi.se/blog/entry/personminnen-i-sten

 Frivillig fotografering och dokumentation görs i en Facebookgrupp, Släktforskning - Gravstenar och arkiven berättar, som startades av Irene Jonsson. Där kan man lägga in foton och ha diskussioner om de personer som finns i gravarna. Den största databasen finns på Släktforskarförbundets nätplats Rötter. Det är Gravstensinventeringen, med sökbara gravstenar från hela landet. Facebookgruppen lägger oftast in sina fotografier där också. Det är viktigt att samla så mycket som möjligt i en sökbar databas.

En flitig fotograf i Facebookgruppen heter Pierre Nilsson. Han lägger också in sina gravstenar i Gravstensinventeringen. I en intervju säger han att han nu snart är uppe i 50 000 inmatade poster, vilket motsvarar 20 000 stenar. De kommer från 40 kyrkogårdar och arbetet har tagit 5 år. Han lägger just nu in sina 10 000 bilder från Norra Kyrkogården i Solna. De flesta kyrkogårdar är positiva när han förklarar vad han gör. Pierre ställer gärna upp och hjälper nybörjare. Det finns också instruktioner på hemsidan för den som vill börja (http://grav.genealogi.se/Gravsoklist.php).

Dokumenterandet av gravar i Gravstensinventeringen är ett av många exempel på all den frivilligverksamhet som pågår i släktforskarkretsar. Nu har det kommit kommersiella kyrkboksregister, indexerade i låglöneländer. Men frivilligarbetet är i högsta grad nödvändigt idag och i fortsättningen inom många andra områden. Titta gärna på hemsidan och se om just din församling behöver registreras! https://www.genealogi.se/blog/entry/gravstensinventera-mera

Frivilliga sökes!

Det saknas ofta vägledningar till våra kyrkogårdar. I Uppsala fanns en bok, som nu är utgången från förlaget. Det verkar inte finnas intresse för att ge ut en ny vägledning. Här har vi ännu ett område där frivilliga släkt-och hembygdsforskare och deras föreningar kan göra en insats. Att vandra på en kyrkogård är lugnande och leder till eftertanke.  Bakgrunden till gravarna kan ge ännu mer, om det nu är via QR-koder eller andra media. Även historiska gravar kan på detta sätt bidra till intresse och vidare kunskap. http://www.begravningar.se/gravstenar/qr-kod-pa-gravsten

På Uppsala gamla kyrkogård fanns en stor, fin grav, med namnet Sven Bayer på stenen. Sven Bayer blev en slags vän med åren, trots att han dog redan 1886. Man fick tidigare promenera med sin hund på kyrkogården och vi gick alltid förbi Svens stora och vackra grav. Men plötsligt en dag var Sven Bayer inte där längre. Och inte hade jag fotograferat graven. Vi saknar Sven, så jag bestämde mig för att ta rätt på vem han var.

Med hjälp av förbundets CD Begravda i Sverige kunde jag se, att han dog 22 februari 1886. Hans grav ska vara upplåten i ”evärdlig tid”. Här kom första förvåningen – evärdlig tid! Någon har alltså försäkrat sig om att hans minne skulle leva i all tid. Men nu är det borta.

På kyrkogården finns många kända namn, strax intill Sven ligger till exempel Dag Hammarskjöld. En kyrkogård är inte bara en minnesplats, den är ett kulturminne. Gravarna speglar det omgivande samhället, i Uppsala ofta akademiker och köpmän som präglat staden. Men Sven Bayer hade jag inte hört talas om. Vem var han? Släktforskaren vaknade.

Sven var född i Everöd den 8 oktober 1853, födelseboken berättar att han var son till husmannen och timmermansgesällen Sven Andersson och hans hustru Hanna Svensdotter i Lyngby nr 27. Modern dog redan 1869. Sven hade alltså inte, till skillnad från de flesta på den här delen av kyrkogården, en ”finare” bakgrund. Namnet Bayer var taget senare, varför? Han var ju bara 32 år när han dog.

Detektivarbetet fortsätter, via Kugelbergs CD med klipp ur svenska tidningar hittar jag mer om Sven. Tidningen Fyris skriver att Sven var ”en man som ingifvit de rikaste förhoppningar för framtiden” Han hade blivit läkare i Lund och sedan laborator i patologi vid Uppsala universitet. Han hade nyligen disputerat. Vid hans begravning den 28 februari deltog många av stadens honoratiores i den ”ovanligt stora” processionen, bland andra märktes ärkebiskopen och samtliga professorer vid medicinska fakulteten. Tidningarna innehåller också en målande beskrivning av hans hastiga död, som visade sig bero på akut lung-och hjärntuberkulos. Han hade några månader tidigare förlovat sig med Johanne Petersen, dotter till den berömde teologen Fredrik Petersen i Oslo.

Sven Bayers bouppteckning innehåller en relativt stor summa pengar, men en stor andel avgår till skulder. Den största skulden, 15350 kr, är till professor N.G. Kjellberg, dvs den förste professorn i psykiatri, Gustaf Kjellberg. Kan man ana att han hjälpt Sven att finansiera studierna? Några större poster visar att hans far och Åhus kyrkokassa också hjälpt till. För att behålla graven i evärdlig tid betalades 60 kronor. Den summan motsvarar i varor och tjänster idag 4190 kr, eller som arbetstid för en industriarbetare hela 64 386 kr.

Sven Bayers avhandling hette ”Bidrag till kännedomen om bakterierna i menniskornas tarmkanal”.  Han var en mycket tidig bakteriolog, bakterier som orsak till sjukdom fastställdes i början av 1880-talet av nobelpristagaren Robert Koch. Man förstår att Sven ansågs som lovande forskare. Men han var också en älskad son, en man som gjorde en tidig klassresa i ett Sverige som höll på att förändras radikalt. Fadern måste ha varit mycket stolt över sin son. Nu är den grav som skulle bevara hans minne borta för alltid. Uppsala gamla kyrkogård har bara 17 gravar registrerade i förbundets gravsteninventering.

Det finns inte mycket om Sven, men i Omar Henrikssons utmärkta ”Svenskt Porträttarkiv”, på Facebook och på nätet (http://xn--portrttarkiv-kcb.se/index.html) hittar jag en bild!

b2ap3_thumbnail_Bayer-Sven-18531008-.jpg

Man frågar sig varför gravar försvinner i allt raskare takt. Visst, det är ont om plats på storstädernas kyrkogårdar, men man borde ha några kriterier för bevarande. I första hand stör det mig, att de som lovats evärdlig tid inte får det. Ska man sedan välja borde man spara de som har en kulturell betydelse för orten eller för historien. Exemplet Sven Bayer är illustrativt, han speglar Uppsalas tradition inom forskningen, men han illustrerar också det knoppande, nya Sverige. Ett land där det så småningom blev möjligt att göra en klassresa. Hans grav var ett kulturminne. Man skulle aldrig ta bort Dag Hammarskjölds grav, men Svens försvann.

Gravar och gravstenar är en väg till vår historia. De tankar och funderingar som en grav med en hel barnaskara, som avlidit inom några veckor i difteri, väcker är många. (https://www.genealogi.se/blog/entry/haer-hvila-vi-tre-syskon-sma) Gravstenarna ger oss en mycket påtaglig inblick i livet för våra anor. De kan användas som utgångspunkt för hembygdshistoria, för socialhistoria och naturligtvis för släktforskning. Trots alla fina register och arkivalier på nätet så kan gravstenarna bidra med information av flera slag. Skänninge kyrkogård har gett mig lösningen på många släktforskningsproblem.

En del kyrkogårdar har börjat med QR-koder på gravarna, om man läser av dem med sin mobil så kan man få veta mer om dem som ligger i graven. Då ökar man kyrkogårdens och gravarnas betydelse som kulturbärare. Kombinerar man med ett lapidarium, en samlingsplats för borttagna gravstenar, så ökar man ytterligare det kulturhistoriska värdet av kyrkogården. En kyrkogårdsvandring kan vara mycket givande.

Det är idag ett stort behov av att bevara gravstenarna, om inte annat så genom att fotografera dem och dokumentera dem.  De mest kulturellt viktiga stenarna bör bevaras, inte bara framgångsrika mäns stenar utan också till exempel den sten som skildrar barnaskaran som dog av difteri.  Släktforskarförbundet samarbetar med Hembygdsförbundet, som sedan en tid drivit frågan i diskussioner med Svenska kyrkan.

Fortsättning i nästa blogg

Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv

Författare: Omar Henriksson

Sökväg: /Porträttarkiv/Skåne/b/Ba/Bayer/Bayer Sven 18531008.jpg

I över femtio år, efter att en gång ha sett den på Kungliga Biblioteket, har jag längtat efter att få äga denna stora och vråltunga bok:

AHNENTAFEL-ATLAS 

av Stephan Kekulé von Stradonitz

Sedan i fredags är den min, och jag är lycklig som ett barn ... (plånboken mindre glad)

b2ap3_thumbnail_AHnentafel-skannad_20171021-153538_1.jpg

Vad är det då för en bok? Jo, en samling antavlor, utgivna 1898, för Europas alla kungar och drottningar och för en massa prinsar och prinsessor. Om vi nu bortser från valet av probander, så är detta en sällsynt vacker presentation av "torra" uppgifter. Layouten, typografin, tydligheten - allt kan sägas vara väl arrangerat och genomfört med precision. Det är rent märkvärdigt hur författaren eller förläggaren har lyckats få plats med alla genealogiska detaljer t.o.m. i den översta raden, där det ju brukar bli trångt ... I jämförelse med Ahnentafel-Atlas framstår alla moderna datautskrifter av antavlor som erbarmligt trista och intetsägande. Tänk om någon duktig datamänniska kunde hitta på ett program eller en liten app, som direkt transformerar rådata från olika släktforskningsprogram till något som liknar Kekulés höga föredöme.

b2ap3_thumbnail_AHnentafel-skannad-utsnitt.jpg

Litet utsnitt ur en av antavlorna, som rymmer 32 personer i den äldsta generationen.

b2ap3_thumbnail_AHnentafel-skannad-Detalj.jpg

Vem var då mannen med det konstiga namnet? Wikipedia berättar:

Stephan Kekulé von Stradonitz, född den 1 maj 1863 i Gent i Belgien, död den 5 maj 1933 i Berlin, va genealog samt doktor i juridik och filosofi. Han var son till kemisten Friedrich August Kekulé von Stradonitz. Som genealog är Kekulé von Stradonitz känd för sin förnyelse av ett system för numrering av anor, konstruerat av den spanske genealogen Jerome de Sosa 1676.

Hans bok ”Ahnentafel-Atlas”, utgiven 1898, fick stort genomslag och det förnyade systemet är idag det mest använda. Hämtat från boken kallas det i engelsktalande länder ”Ahnentafel Numbering System”, i ett flertal andra länder ”Sosa-Stradonitz System”, medan det på svenska kallas ”Kekulés system” eller enbart ”Kekulé”.

Systemet innebär att anorna numreras i stigande följd. Man utgår från en proband, som kan vara man eller kvinna och har nummer 1. Probandens föräldrar noteras som 2 och 3 genom fördubbling för far (2) och fördubbling plus 1 för mor (3). Med samma metod noteras farfar som 4 och farmor som 5, medan morfar blir 6 och mormor 7 etc. Jämna nummer för män, ojämna för kvinnor.

Den som söker en ättling halverar faderns nummer. Det framgår då exempelvis, att anorna 14/15 är föräldrar till 7, som är en kvinna. Tillsammans med mannen 6 har hon dottern 3, som är probandens mor.

Vanligen kompletteras numren med bokstäverna m (mor) och f (far). I det senare exemplet kan man då urskilja 3 m / 6 mf / 7 mm / 14 mm f och 15 mm m. Antalet bokstäver (mm f) visar att anorna 14 och 15 är probandens tredje generation, oftast skrivet ”gen. III”.

Kekulés system

Det är väl det vi släktforskare för det mesta använder oss av - även om vi kanske inte vet att det heter så. 

Nu vet vi!

Det var pigornas arbete att mjölka korna på gården. Bytte de jobb slapp de mjölkningen under slankveckan. Bilden är från Västerås-Barkarö och på Digitaltmseum finns namn på personerna. Foto: Erik Herman Andersson. Bild från Örebro Läns Museum, Public Domain.

Nu är det snart slankveckan, sista veckan i oktober. Den inleddes den 24 oktober så den börjar alltså på tisdag.

Slankveckan var äldre tiders semester för tjänstehjonen, men den var obetald, därav namnet slankveckan. Utan pengar blev det inte alltid så mycket mat. Det var den enda veckan på året som drängar och pigor var lediga innan vi hade någon semesterlagstiftning. Tänk dig att jobba året om, med bara en enda veckas ledigt! Och utan semesterlön. Ja, så är det förstås många som har det fortfarande i världen, men här i Sverige är vi numera vana vid betydligt bättre villkor.

Den 24 oktober var den dagen som drängar och pigor och andra tjänstehjon kunde byta arbete enligt tjänstehjonstadgan (som också kallas legostadgan). Som dräng eller piga städslades (anställdes) man för ett år i taget. Från den 24 oktober ett år, till samma dag året därpå. Det är därför så många flyttade vid den här tiden på hösten.

När en piga eller dräng tog plats hos en bonde kunde hen inte säga upp sig om jobbet inte passade. Avtalet gällde alltid ett år i taget. Ville den anställde inte vara kvar ett andra år skulle hen säga upp sig mellan den 26 juli och 24 augusti. Samma sak gällde för arbetsgivaren. Han fick inte säga upp sin piga eller dräng när som helst utan vackert vänta tills det var dags. Den som hade sagt upp sig i laga ordning och flyttade den 24 oktober hade en vecka på sig att infinna sig hos sin nya arbetsgivare. Det är detta som är slankveckan.

Till vänster: Troligen är detta lillpigan Signe Desideria Säfström (1884 i Vaksala) och arbetsgivaren Lundins dotter Hedvig Helena på Johannesberg i Funbo. Signe Desideria Säfström flyttade därifrån den 24 oktober 1900. Foto: Johan Lundin. Bild från Upplandsmuseet. Public Domain.
Till höger: Två pigor utan namn hos patron Wallmark på Hällevadsholms gård den 2 juli 1923. Foto: Oscar Färdig. Bild från Bohusläns Museum. Public Domain.

Den anställde fick inte lämna gården utan arbetsgivarens tillstånd, och orsakade hen någon skada kunde det dras av på lönen. Arbetsgivaren hade skyldighet att försörja sina anställda, även om de blev sjuka, och behandla dem väl. Men alla följde förstås inte detta.

Lönen var mager men inte bara pengar, snarare var det nog en mindre del. Det viktiga för den anställde var mat och husrum. Drängar och pigor ingick i arbetsgivarens hushåll, som en del av familjen om än inte på lika villkor. Statarna fick ju också lön i annat än pengar, den så kallade staten som utgjordes av matvaror, plus bostaden. Statarna hade däremot eget hushåll.

Ibland står det "gifte drängen" för en jordbruksanställd i husförhörslängden. Förmodligen innebar det samma villkor som för en statare, att den gifte hade eget hushåll med sin familj och bodde kanske i en backstuga eller i ett rum på gården.

Kvinnor hade förstås lägre lön än män, ganska mycket lägre, visar lönestatistiken. Det var billigare att ha pigor anställda, men eftersom arbetet på en gård var strängt uppdelat mellan mansarbete och kvinnoarbete så hade man behov av både pigor och drängar.

Ända fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Alla skulle arbeta. Att driva omkring utan jobb gick inte för sig, åtminstone inte för underklassen. Det kallades att ha laga försvar.

Så här hårt reglerat var arbetslivet från mitten av 1600-talet ända fram till början av 1900-talet. Tjänstehjonstadgan gällde ända till 1926.

Uppgifterna kommer främst från släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad och från Jordbruksverket.

De anställda pigorna, drängarna och andra tjänstehjonen på en oidentifierad gård i Östergötland kring förra sekelskiftet. Foto: Didrik von Essen. Bild från Östergötlands Museum. Public Domain.

Jag har i dagarna fått min östgötska linje, som jag har via min farmor, aktualiserad eftersom det startats upp ett samlingsprojekt hos Family Tree DNA för de som har rötter Östergötland. Vissa delar av trädet hamnar ibland i skuggan av allt annat och när det dyker upp något nytt så måste hjärnan få en liten tid på sig att komma i fas. Östergötland är av någon anledning inte den mest DNA-topsade delen av Sverige, även om det gjorts försök att få igång intresset. Men vad gör det, de som finns de finns och då gäller det att göra det bästa av saken.

Ibland kan intresset ökas om det nämns något om en intressant östgöte, som har stora delar av sina rötter i landskapet. Kanske finns det fler som kan komma igång för att få en konversation, och därmed större intresse. Själv tycker jag att en uröstgöte som Tage Danielsson kan vara ett bra exempel. De flesta vet vem han var och hans släkt är väl dokumenterad. Själv har jag en gemensam punkt, i sjätte generationen, men hur var det såg ut, vilken linje och vilka andra linjer finns det. Då kommer en ”gammal” goding fram.

 b2ap3_thumbnail_arsb96.jpg

Sveriges Släktforskarförbunds årsbok 1996, i mina ögon den bästa årsboken (motargument kan lämnas i kommentersdelen) innehåller mycket. I just det här fallet så är det Bo Lindwalls sammanställning av Tage Danielssons som är av intresse. Visserligen har det gått 21 år sedan den skrevs, men fortfarande rykande aktuell. Här finns alla leden, här finns det möjlighet att leta och se var andras grenar passar in och på vilket släkt jag är släkt med andra. Visst kan det vara skoj att vara släkt, om än på håll med Tage, men det känns ibland som humorgenerna hamnade lite orättvist, han fick allt och jag inget. Men det finns ögonblick som lyser upp tillvaron, tänk bara att få kommentarer: ”Jag tycker det är intressantare att vara släkt med dig än med Tage Danielsson”. För oss som levde med Hasse och Tage är det en underbar upplevelse, jag är mer värd än han (för den som inte ser mitt leende så kan jag berätta att det finns)

I samma underbara årsbok finns en fantastisk artikel om Bure. Urban Sikeborg delade med sig av sin stora kunskap, som han hade redan då, om den sägenomspunne Bure. Underrubriken till artikeln är ”Tillkomst och tillförlitlighet”. De tre orden har präglat en stor del av debatten runt Bureätten sedan dess. Än idag ser och hör vi alla möjliga tolkningar, funderingar och diskussioner dyker upp när nya fynd kommer, eller när ifrågasättanden sker. Visst är det då tur att släktboken i original återfunnits och gjorts åtkomlig. Får passa på att göra lite reklam här, nu finns en utgåva där DVDen ersatts av USB-sticka, och det har ju ingen betydelse för innehållet, men det viktiga är att den går att använda även i Macvärlden. När vi dessutom kan få hjälp av nya fynd och inte minst av allt, det som inte fanns 1996, nämligen DNA-testerna, så är det fantastiskt att artikeln från 1996 fortfarande är så rykande aktuell. Allt ”gammalt” är inte skräp.

 b2ap3_thumbnail_JohanBuresSlaktbok-1503675559980.jpg

Ibland undrar jag vad som är viktigast på skivan/stickan, är det bilderna av släktboken, är det uttolkningarna av texterna på bilderna eller är det alla de texter som beskriver så mycket mer än bara släktboken. Över 500 sidor med kunskap om metoder, om dåtidens tankevärld, begreppsvärld och mycket annat. Det går att läsa och läsa igen, det kommer fram nytt varje gång. Jag tror att mycket konstigheter och många mystikers uttolkningar skulle kraftigt förändras om de texterna lästes av fler. Har du skivan/stickan, kolla ordentligt, har du inte den, varför inte skaffa den. Den finns hos Genealogiska Föreningen.

Den svenska emigrationen till Norra Amerika var så monumental och all annan utvandring så överskuggande, att man lätt glömmer att svenskarna ibland också gav sig iväg till andra länder. Tyskland och Danmark t.ex. dit tiotusentals, kanske upp emot 100.000 Skåningar och Smålänningar arbetsvandrade och/eller utvandrade i samband med missväxten på 1860- och 1880-talet. Australien och Nya Zeeland tog också emot kanske 25.000 svenskar, England ett antal tusen liksom Norge och Finland. Den organiserade utvandringen till Brasilien känner vi också till, även om den får betraktas som en rännil.

Mer betydande var i så fall den svenska utvandringen till det ryska imperiet - en historia som börjar redan på 1700-talet. St Petersburg utgjorde en växande metropol, och dit sökte sig både affärsmän, skickliga hantverkare och inte minst kvinnor, mamseller, hembiträden och liknande. I St Petersburg fanns en av våra största utlandsförsamlingar, S:ta Katarina svenska församling (Kyrkan - se ingressbilden), vars kyrkoarkiv i sista stund räddades hem till fosterlandet och nu förvaras på Riksarkivet. 

b2ap3_thumbnail_Petersburg-1.JPG

Så vitt jag vet är det endast Riksarkivet (SVAR) som har detta unika materialet tillgängligt via nätet. Och det är inget dåligt material, en riktig skattkammare med alla sorters kyrkoböcker, register och bilagor. Husförhörslängderna - som av någon anledning kallas Personalböcker - är mycket utförliga och tydliga. Många av dem är indelade i kategorier, yrkesgrupper som bagare, skräddare, skomakare o.s.v. eller som i exemplet ovan, Vettenskaps och Konstidkare. Som en extra bonus tillkommer särskilda registerböcker, som gör det lätt att orientera sig i husförhörslängderna.

Nackdelen, ur svensk synvinkel, är att en majoritet av församlingens medlemmar snarare är finlandssvenskar än "rikssvenskar". Detta har naturligtvis sin förklaring i det faktum att Finland ju var en del av Sverige ända fram till 1809. Kontakterna mellan Sverige - i synnerhet Stockholm - och St Petersburg tycks dock ha varit betydande även efter kapitulationen, genom hela 1800-talet och fram till den Ryska revolutionen. Spännande är också förekomsten av andra nationaliteter, danskar, norrmän, balter, tyskar o.s.v.  

Särskilt betydelsefull är den stora serien av Betygsböcker - jämförbara med gamla flyttningsbetyg - som börjar så tidigt som 1726 och med all säkerhet gömmer mängder med personhistoriskt material om tidiga Stockholmare och andra svenskar. 

b2ap3_thumbnail_Petersburg-2.JPG

En annan extremt värdefull resurs är ministerialböckerna - födde, vigde och döde - som i likhet med de svenskamerikanska motsvarigheterna inte bara innehåller uppgifter om församlingens egna medlemmar, utan också inkluderar "löst folk", svenskar som passerar förbi eller som bara vistas tillfälligt i St Petersburg. Här skulle man önska sig ett riktigt mega-register av den typ Myheritage eller Ancestry brukar ta fram, helst dock med lite bättre kvalitet.

Som sagt, S:ta Katarina svenska kyrkas arkiv är en riktig guldgruva - värd att inspekteras!

b2ap3_thumbnail_tardieu_after_1753_b.jpg