Rika adoptionshandlingar från arkiven

Idag ska jag komma med ytterligare ett tips som gäller släktforskning i Stockholm, i anslutning till förra veckans blogginlägg. Men det gäller egentligen alla landsarkiv.

I höst har jag i två fall släktforskat om bortadopterade barn och deras biologiska föräldrar. I det ena fallet gick det att få fram adoptionshandlingarna, i det andra har sekretessgränsen ännu inte passerats och adoptionshandlingar kan då inte lämnas ut.


Handlingar om bortadopterade barn finns i arkiven. Oidentifierade barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Johan Johansson. Bildlicens: Public Domain.

Det fallet där det gick att få ut kopior på adoptionshandlingarna gäller en person född på 1920-talet. Jag ska inte gå in på några detaljer, utan bara berätta i stora drag om detta.

Kopiorna beställde jag från Stockholm stadsarkiv och de levererades som papperskopior. Det var 90 sidor! De innehöll det mesta som har med fosterhemsplaceringen och adoptionsärendet att göra. Flera brev mellan barnavårdsmannen och adoptivföräldrarna, ifyllda blanketter i ärendet, brev mellan en släkting till det bortadopterade barnet och barnavårdsmannen med mera. I barnavårdsmannens handlingar fanns i detalj beskrivet den bortadopterades mor och hennes, som man då såg det, tillkortakommanden med både omdömen och uppgifter om sjukhusvistelser och mycket annat. En mycket diger akt som sträcker sig över flera år eftersom barnet först blev fosterbarn och sedan adopterat.

I det andra fallet, där sekretessgränsen ännu inte passerats, fick vi ut en s k personbild på en förälder till det barn som adopterats bort. I personbilden ingick de barn som fötts av modern men det bortadopterade barnet var överstruket med svart tusch. Det avslöjade ju ingen personlig information men är en bekräftelse på att det fanns ett barn som adopterats bort, vilket tidigare var osäkert i denna familj. Nu får kunden vänta på att åren ska gå tills sekretessgränsen passerat innan fullständiga uppgifter kan fås ut. Personbild beställer man från Skatteverket.

Sekretessgränsen är 70 år och ett barn som blivit bortadopterat för 70 år sedan kan ju i många fall fortfarande vara i livet. Därför gäller naturligtvis att hantera sådan här information med hänsyn till detta, om det inte gäller dig själv eller att det bortadopterade barnet själv medverkar till beställningen. Med tanke på att det i mitt tycke var mycket känslig information som fanns i adoptionshandlingarna från 1920-talet (fallet var inte avslutat förrän i början av 1940-talet) så är det tydligen så att sekretessen på 70 år även gäller känslig information. Jag är nästan förvånad över att den inte är längre.

Som släktforskare i 1900-talets arkivhandlingar anser jag att man måste alltid ha tanken med sig att information man får fram egentligen är ganska nära i tiden och att det mycket väl kan finnas släktingar och andra som fortfarande lever och berörs av det. Eller personer som känt dem som är berörda och det kan bli mycket personligt. Bara för att en arkivhandling är offentlig är det inte givet att innehållet ska spridas urskiljningslöst.

Däremot vill jag med det här blogginlägget visa på möjligheten att beställa kopior på handlingar från arkiven, oavsett om det gäller adoptionshandlingar eller annat. Om du inte kan åka dit själv och titta på det. Våra arkiv är fantastiskt rika och det är så liten del som är digitaliserad. Kostnaden för papperskopior är 4 kr/sida (jag tror att det även gäller digitala kopior) och sedan tillkommer eventuell forskningsavgift för arkivarien.

Adoptioner infördes inte förrän 1918. Innan dess var barnen fosterbarn, och så vitt jag vet, utan arvsrätt om inte fosterföräldrarna skrev testamente. Landsarkivet i Uppsala har en guide om adopterade barn och Barbro Nordlöf har skrivit en bok om adoptioner i Stockholm.


Innan adoptioner blev lagliga 1918 placerades barn enbart i fosterhem. Oidentifierat barn, bild från Bohusläns museum, fotograf Henri Osti. Bildlicens: Public Domain.

Fortsätt läs mer
Taggad i:
17028 Träffar
2 Kommentarer

Vad händer när orken tar slut?

Det finns idag en mängd kanaler som sköljer över oss med information. Den lite äldre uppfinningen med det tryckta ordet kompletteras med mängder av radiokanaler. Ovanpå det kommer den något senare TV, även här med kanaler av alla de slag som gör att vardagen fylls med nya intryck.  Fast inget av detta är väl som dagens nya informationsflöde, baserat på internet som (nästan) alltid är uppkopplat, som använder otaliga sätt att ge och trycka på ny information.  Begreppet uppkopplad har fått en ny innebörd, var vi än är så nås via av nya upptäckter, nya trevliga händelser och även ytterst otrevliga sådana.

Men det berör inte de som släktforskar, eller hur. Våra förfäder fanns och deras liv går inte att ändra. Vi kan få veta när de föddes och när de dog, och inget av detta kan vi ändra på.  Vi kan inte med drev på sociala medier förflytta ett enda dödsdatum, vi kan inte få facebookgrupper att skapa nya släktingar, som aldrig funnits. 

b2ap3_thumbnail_mujibur-rohman-272855.jpgb2ap3_thumbnail_mujibur-rohman-272855.jpg


Och mitt i allt detta överflöd av information, där allt tycks finnas och inget är omöjligt, sitter en liten gubbe och har kört fast. Allt han letar efter verkar finnas bakom en ogenomtränglig dimma, spåren leder framåt men förloras i denna dimma. Det kommer ny information, personer runt omkring jublar när de ser att dimman lättar så det kan följa spåren ytterligare. Ny indexering, nya databaser och många gånger nya kostnader gör att alla, verkar det som, gör stora framsteg, och där sitter den lilla gubben. Han känner att orken rinner ut, han känner att den av många tidigare omtalade tegelmuren, the brick wall, bara blir högre och högre, bredare och bredare. Någonstans ekar en ramsa från förr, du kan inte gå över den, du kan inte gå under den, du kan inte gå runt den eller något i den stilen. Och muren blir högre och högre!

b2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpgb2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpg

Kanske dags att bara luta sig tillbaka, vila och vänta på rätt tillfälle. Lägg allt åt sidan, syssla med något annat!  Läsa några böcker, gräva i landet eller vad som helst. Mitt i all bedrövelse, när orken tagit slut, kanske finns det små, små öppningar. Ett besök på ett trevligt föredrag, utan tanke på prestation. Söka kontakt med en främling, som skrev något intressant för ett år sedan. Fundera på nya verktyg, nya vägar som inte provats förr.

En dag så släpper det, någon flyttade en sten i muren, någon gav gubben en borrmaskin så han kunde borra ett hål, någon värmde lite luft så dimman lättade. En ny uppgift från ett oväntat håll kan visa sig vara det som behövs, en hjälpande hand från en ny bekantskap eller en ny match på DNA-listan likaså. 

Livet är ju upp och ner, så är det även med släktforskningen, och även om jämförelsen haltar så kan det vara skönt att få vara med om genombrottet, att få känna att det blir roligt igen och att få känna sig upprymd och ta ett rejält skutt och få uttrycka sitt Yeah!!

b2ap3_thumbnail_alan-hurt-jr-79392.jpgb2ap3_thumbnail_alan-hurt-jr-79392.jpg

 

Fortsätt läs mer
3638 Träffar
1 Kommentar

En man som hetade Glader

En man som hetade Glader

Daggens blogg, med ovanstående lite märkliga rubrik, utgörs av ett boktips.

Boken, som utkom i år, 2017, heter således som dagens bloggrubrik och har följande underrubrik: "Om människor som Vilhelm Mobergs Kristina Karl Oskar" . Författare, bosatt i Torekov, heter Bodil Stefansson och om sitt verk på nästan 400 sidor skriver hon så här: "En man som hetade Glader är en historisk dokumentär som ingående skildrar livet på landsbygden 1750-1850, exemplifierat med Småländsk utvandrarbygd. Speciellt har jag velat skildra kvinnornas förutsättningar. Här kartläggs också i generationer bakåt vad som ledde fram till utvandringen till Ki Chi Saga, där Vilhelm placerade Kristina och Karl Oskar. Spännande och skrämmande reseskildringar och personliga berättelser om nybyggarliv och landets urinvånare".

 

Det här är en mycket innehållsrik volym, med nedslag både i den småländska myllan och på den amerikanska kontinenten. Den kan beskrivas som ett historiskt och kulturellt kollage kring källor, tidsdokument, ögonvittnesskildringar och legender. Ett smörgåsbord, om man så vill, kring verkligheten bakom Mobergs utvandrarsvit. Navet i berättelsen är Anders Peter Glader från Furuby socken och hans fru Elin Svensdotter från Ljuder. Boken tar avstamp i 1600-talets Värend och slutar i Minnesota under det amerikanska inbördeskriget. Var ligger han då begraven? På Glader Cemetery vid Ki Chi Saga, förstås!

För den som är intresserad av den tidiga utvandringen och av hur det gick för dessa äventyrare och nybyggare är denna digra lunta en guldgruva. Det är kanske inte en bok man plöjer igenom, som man gör med en fängslande roman, utan mera en spännande uppslagsbok, där man givetvis fastnar och läser vidare.

Rekommenderas varmt!

Boken finns tillgänglig i diverse boklådor, hos författaren och på nätet (Bokus). 

 

 

 

Fortsätt läs mer
5335 Träffar
0 Kommentarer

Stockholmsforskning

Stockholms Stadsarkiv är en verklig guldgruva för släktforskare. Inte bara själva arkivet utan också det som gjorts tillgängligt på webben. Har du släkt i Stockholm men ännu inte hittat alla godbitar så ska jag ge dig lite tips här.

Rotemansarkivet är nog välbekant för de allra flesta, en sökbar databas med uppgifter om folk som bott i Stockholm under åren 1878-1926. Den finns i två versioner: dels en som kan köpas på cd eller usb, dels en gratisversion på Stockholms Stadsarkivs hemsida.
Köpversionen innehåller över 6,3 miljoner poster och gratisversionen ungefär 4,3 miljoner. Den senaste köpversionen, Rotemannen 3, kom ut i augusti och är nu komplett. Något som är en stor förbättring med de senaste versionerna av Rotemannen är dels att den nu finns på usb så att vi med moderna datorer utan cd-fack kan använda den, dels att den också numera är konverterad för Mac. Ett stort steg framåt.
Rotemansarkivet är i stället för husförhörslängder och församlingsböcker och innehåller ungefär samma uppgifter. Det bodde så mycket folk i Stockholm och de flyttade ofta så det lär ha blivit för mycket för pastorsämbetena att hålla reda på alla. I stället inrättades rotemanskontoren.
Idag lördag presenteras Rotemannen på Stockholms stadsarkiv, ser jag.


Rotemansexpeditionen i rote 13, Stadsgårdsroten på Södermalm med rotemannen Carl August Lundberg till vänster. Fotografiet är taget under perioden 1908-1926, det är en gåva av Brita och Fredric Bedoire och finns på Stadsarkivet. Licens: CC-BY.

Om du söker någon före 1878 är det fortfarande kyrkoarkiven som gäller. Men Stockholm var stort redan då och många släktforskare har nog hamnat i situationen där en inflyttad förfader i en landsbygdssocken bara uppges komma från Stockholm, utan att någon församling finns angiven. Då får man leta... Ett bra alternativ kan då vara att använda sig av tillgängliga register över kyrkböcker plus mantalslängder och register till dessa. Det kan underlätta mycket. Sådana register finns på Stockholms stadsarkivs webbplats. På hemsidan finns samlat information om alla sökbara register. Det är här du har nyckeln till de många olika arkivhandlingarna och databaserna.
Länkarna finns också samlade i alfabetisk ordning.
Själv har jag mest använt mig av registren till kyrkböckerna och mantalslängderna. Arkivhandlingarna är inte heltäckande, det finns en del luckor och i vissa fall finns bara register, inga handlingar. Men då kanske du via registret kan hitta rätt person i rätt församling.
Det här måste du bekanta dig med om du har anor som bott i Stockholm.

Allt i Stockholms stadsarkiv är inte personrelaterat. T ex en mängd kartor som visar Stockholms förändring och hur det såg ut när förfäderna bodde där. Du kanske har en adress till en ana men adressen har ändrats, då går det att hitta i ett register här.

Bland signalementsfotografier på efterlysta 1869-1920 kan bilder på släktens kriminella finnas. Det går också att söka i polisunderrättelser, men ingen direktlänk till själva utgåvan.

Letar du efter bilder från platser där anorna bott, då kan du söka i Stockholmskällan. Det är en söktjänst för Stockholms historia med bland annat mängder av fotografier och målningar, litteratur och broschyrer om t ex olika stadsdelars framväxt.


Stadsarkivets karttjänst är imponerande. Här ser vi var rotemanskontoret låg för rote 13 (droppen på kartorna). Överst är en karta från 1909, alltså vid tiden för rotemanskontorets verksamhet. Underst är en karta från samma område 1828, före järnvägen och när sjön Fatburen fanns kvar. Idag är järnvägen borta här och i stället ligger Fatbursparken intill Medborgarplatsen. Kartorna är hämtade här.


Bild från signalementsfotografierna 1869-1920. Anna Regina Carlsson, född 1875 i Ytterenhörna i Södermanland, straffades 1893 för stöld från husbonde.


Mantalslängden från 1870. Här finns en hel del uppgifter om fabriksarbeterskan Anna Andersotter, född 1845 och som bodde i Maria församling.Vi får t ex veta var hon arbetade. Sådana uppgifter brukar inte finnas i husförhörslängderna.


Mantalslängderna är sökbara. Så här ser den ut 1810 sidan 40, med extra kyrkodrängen Johan Jansson och hans familj.


Utöver allt det som du kan hitta fram till på webben så finns förstås alla arkivhandlingar i hyllorna, Stockholms Stadsarkiv fungerar som landsarkiv för Stockholms stad och län. Foto: Arkivarie Mats Hayen, bild från Wikipedia, licens CC 3.0.

 

Tillägg:

Rotemannen 3 (köpversionen) kan köpas från Rötterbokhandeln och från Riksarkivet.

 

Arkiv Digital och Svar:

Jag vill avsluta med att påminna om ett par andra saker i arkiven som ni inte bör missa.

Hos Arkiv Digital finns avfotograferade mantalskort från åren 1926-1939, alltså som tar vid efter Rotemansarkivet. Det gäller människor som flyttat mellan församlingar eller som dött. De finns under Överståthållareämbetet i menyn Arkivtyp.

Både Arkiv Digital och Svar har flyttlängderna från Stockholmsförsamlingarna. Efter att rotemansorganisationen införts har prästerna i flera fall gjort en del anteckningar i flyttlängderna i stället, t ex hänvisningar till födelsebok eller vigselbok, men ibland också en del andra anteckningar. Det kan vara idé att titta i flyttlängderna, framför allt inflyttningslängderna, även om du hittar den du söker i Rotemansarkivet.

Fortsätt läs mer
6178 Träffar
5 Kommentarer

John Sven och Carl Jan

John Sven och Carl Jan

Det här är ett brudpar från Rockford, Illinois, och året är 1881. Båda två är svenskar och kommer från trakten runt Falköping i Västergötland. Bruden heter ADA MARIA FRUIT (1858-1936) - egentligen FRUKT, men så kan man inte heta i Amerika - och brudgummen JOHN SVEN LARSON (1851-1940). Det är han som är "besvärlig". Hans ättlingar är överens om att han skall vara född den 22/11 1851 i Falköping - men där finns han inte, varken i stads- eller landsförsamlingarna eller i någon annan församling på rimligt avstånd. Men letar jag kanske på fel namn? "John Sven" låter lite som fel ordning - ungefär som Carl Jan - kanske hette han SVEN JOHAN. Tyvärr hittar jag ingen sådan heller i födelseböckerna. Eftersom han bevisligen kom fram till Amerika bör han väl finnas med i EMIBAS (Emiweb) - databasen över nästan alla svenska emigranter. Och mycket riktigt - där finns det en möjlig kandidat:

Johansson, Sven Johan, Arbetare (ogift man)
f. 15/11 1851 i Slöta, Skaraborgs län (Västergötland)
Utvandrad 27/9 1878 från Knapagården, Slöta, Skaraborgs län (Västergötland) till Amerika

"Johansson" stämmer risigt, borde ju vara "Larsson", men i övrigt ser det lovande ut. In således i Slöta födelsebok, som dock inte innehåller någon Sven Johan med denna eller närliggande födelsetid. Ej heller i annexförsamlingen Karleby. Återstår att följa den misstänkte bakåt i tiden från utvandringen 1878. Denna operation landar i följande husförhörsbild från Knapagården i Slöta: 

b2ap3_thumbnail_Knapagrden-1.JPGb2ap3_thumbnail_Knapagrden-1.JPG

Jaha, han är alltså fosterson hos en lantbrukarfamilj utanför Falköping. Man noterar att fostermodern är några år äldre än fosterfadern, samt att den äldste sonen begåvats med efternamnet LARSSON i stället för Andersson, som det väl borde ha blivit. Kan det vara så att Johanna Pehrsdotter har varit gift en gång tidigare, med en "Lars" och att de tre äldre barnen således stammar från det tidigare giftet. Hur ser det då ut i nästa husförhörslängd?

b2ap3_thumbnail_Knapagrden-2.JPGb2ap3_thumbnail_Knapagrden-2.JPG 

Här finns Sven Johan fortfarande med, ehuru nu överstruken. Men vad är det för kladd före hans namn. Vi skärskådar ...

b2ap3_thumbnail_Fosterson.JPGb2ap3_thumbnail_Fosterson.JPG

Ser ni? Foster- & Sonson, står det ju! Hur kan han vara "sonson" till fosterföräldrarna? Titta på det första utdraget och lägg märke till äldste sonen, JOHANNES LARSSON, född 1829. Kan det vara han som är far till Sven Johan? Vi följer honom framåt i längderna, snart nog flyttar han till grannförsamlingen Vårkumla, gifter sig och får barn. 1857 flyttar familjen till "Rångedala" som visar sig handla om annexförsamlingen Varnum där familjen efter några år ser ut så här:

b2ap3_thumbnail_Varnum.JPGb2ap3_thumbnail_Varnum.JPG

1867 utvandrar mannen, Johannes Larsson, till Norra Amerika. Familjen flyttar in på Fattigstugan i Varnum, men utvandrar även de tre år senare. Men varthän? Hur skall man finna dem på den väldiga amerikanska kontinenten? Har vi några fler ledtrådar? Jo, en! Dödsrunan för John Sven Larson i en Rockford-tidning 1940 nämner bland de efterlevande en syster, Mrs W Becknell i Evansville, IN, och en bror, Will Larson i Walnut, Illinois:

b2ap3_thumbnail_John-Larson-II.JPGb2ap3_thumbnail_John-Larson-II.JPG

BECKNELL är hyfsat ovanligt och eftersom jag har bostadsorten just 1940, hittar jag raskt John Svens syster, JENNIE BECKNELL, * ca 1875 i Illinois. Jennie är också ett bra namn att söka på. I kombination med en far som heter JOH* och en mor som heter MAR* (jämför uppgifterna från Varnum) hittar jag kvickt följande familj i 1880 års amerikanska folkräkning som boende i Walnut, Bureau Co, Illinois:

b2ap3_thumbnail_John-Larson.JPGb2ap3_thumbnail_John-Larson.JPG

De tre äldsta barnen, John L, August och Matilda A, stämmer utmärkt väl in på de tre yngsta barnen i Varnum. Lilla Jennie, 5 år, befäster intrycket av att detta måste vara John Sven Larsons familj. 1878 har han emigrerat till Amerika som Sven Johan Johansson, kommit till sin far i Walnut, och eftersom denne heter LARSON får också den förlorade sonen heta så. Eftersom hans tilltalsnamn är JOHAN - som blir JOHN - får det stå först. Ergo: JOHN SVEN LARSON.

b2ap3_thumbnail_John-and-Ada-Larson.jpgb2ap3_thumbnail_John-and-Ada-Larson.jpg

John Larson och Ada Fruit Larson på sin gård vid Franklin Grove, Il, många år senare.

Det är så här man får göra när man försöker identifiera svenskamerikaner med delvis eller totalt förändrade namn. Arbeta med det lilla man har, åka slalom mellan de amerikanska och de svenska källorna, tänka utanför boxen, gissa fritt och fantasifullt för att sedan, när tillräckligt många indicier samlats in, dra ihop säcken. Det var tack vare prästens lilla kråka om "sonson" som det till sist gick att bevisa vem som var hans far.

Men vem var hans mor? 

 

Fortsätt läs mer
5396 Träffar
2 Kommentarer

Moskva, Polen och Paris

Den senaste tiden har jag hållits i Ånimskogs socken i Dalsland i min forskning. Där fanns det förr tre torp med intressanta namn. Det ena hette Moskva, det andra Polen och det tredje Paris. Det är sådant där som en släktforskare kan stanna upp vid när en egentligen letar efter något annat.

Både Moskva och Polen finns redan i den första husförhörslängden som börjar 1736. Polen försvinner efter 1850, Moskva lite senare och Paris fanns bara ett par decennier under första halvan av 1800-talet.

När jag först såg Moskva och Polen i ortförteckningarna tänkte jag direkt att det måste vara soldattorp där soldaterna varit med vid fälttåg till Moskva och i Polen. Det visade sig att detta var vanliga torp, vad jag kan se.


Torpet Moskva. Bildkällor: Arkiv Digital, till vänster från Ånimskog (P) AI:2 (1741-1746) Bild 61 / sid 56, till höger från Ånimskog (P) AI:11 (1800-1805) Bild 75 / sid 71.

Är det någon som vet hur det är med detta? Vad bakgrunden är? När jag googlar hittar jag ingen förklaring.

Torpet Polen stavades ibland Påland eller Pålen men i ortförteckningarna står det Polen. Torpet Moskva bytte så småningom namn till Muskog. Paris hette Paris hela tiden.


Torpet Polen. Bildkällor: Arkiv Digital, till vänster från Ånimskog (P) AI:1 (1736-1740) Bild 77 / sid 72, till höger från Ånimskog (P) AI:13 (1812-1816) Bild 190 / sid 166.


Torpet Paris, eller kanske en backstuga. Bildkälla: Arkiv Digital, Ånimskog (P) AI:17 (1833-1840) Bild 28 / sid 22.

Paris verkar ha fått sitt namn på 1820-talet. Det låg under Bolet och där bodde inhysefolk enligt de tre husförhörslängder där det finns med. Troligen var det en backstuga.

Om du känner till något om dessa boställen så berätta gärna i en kommentar. En blir ju nyfiken...

Kanske finns det andra ställen med märkliga namn som du stött på?

Fortsätt läs mer
2536 Träffar
3 Kommentarer

MyHeritage - really?

MyHeritage - really?

Så fort någonting blir populärt, det kan vara en maträtt, ett vin, ett mode, ett fritidsintresse, ett resmål, vad som helst egentligen, så skyndar sig alla aktörer och entreprenörer för att vara med och hamna i första ledet. Till och med i släktforskarnas skyddade värld gör de sig hörda, de pengatörstande affärsmännen, vars högsta önskan är att casha in på just vår lilla sektor i samhället. Den senaste "flugan" bland oss släktforskare är givetvis DNA, och där är det en handfull företag som slåss om topsarna, däribland FamilytreeDNA, Ancestry, 23andMe och nu också MyHeritage.

Enligt de rapporter jag får från DNA-folket är MyHeritage DNA-version dyr och dålig. Några säger "undermålig". Matchningarna är få och grumliga - de vilda automatgissningarna desto fler och oerhört fantasifulla. Tala om luftslott ... Eftersom jag inte själv har tagit deras test bör jag kanske avstå från att kommentera just denna gren av deras verksamhet. Men kom igen, alla ni som gjort det, och låt oss få höra vad ni tycker. Är den bra eller dålig? Eller usel?

Däremot abonnerar jag på en del övriga tjänster från MyHeritage, framför allt då deras nätresurser i form av databaser och register. När man går in på MyHeritage möts man av en förstasida med ungefär detta utseende:

b2ap3_thumbnail_MyHeritage-ppning.JPGb2ap3_thumbnail_MyHeritage-ppning.JPG

Man får med andra ord ett val. Antingen skall man beställa en DNA-test, eller också skall man börja bygga sig ett släktträd, online med den programvara MyHeritage förser oss med. Det finns dock ett tredje val: LOGGA IN. Då gör man så och plötsligt hamnar man i någon annans släktträd, ett som man vid något tillfälle har inbjudits att ta del av. SLÄKTPLATSER kallas de. För att komma till databaserna och registren måste man helt otippat scrolla ned till sidans underdel, för att där trycka på den intetsägande och gråa rubriken FORSKA - som leder till detta:

b2ap3_thumbnail_Supersearch.JPGb2ap3_thumbnail_Supersearch.JPG

SuperSearch - jo, man tackar! Men detta nät är så grovt och träffarna så oerhört många att man nästan kan döma ut Supersök som värdelöst. Det finns visserligen en "Advanced search" med fler filter och parametrar - men det verkar inte som om programmet riktigt respekterar de krav på exakthet man till synes kan fylla i. Det blir ändå tusentals irrelevanta träffar.

MyHeritage har dock en hel del godsaker att erbjuda. Mängder med indexerade danska folketaellinger t.ex. liksom finska och svenska husförhörsregister. De senare omfattar tiden 1880-1920 och har skapats i samarbete med svenska Arkiv Digital. Där kommer man direkt från registeruppgiften till rätt sida i rätt husförhörslängd. Mycket praktiskt och bra, men också lite farligt. Risken är att man nöjer sig med denna "nedslagsforskning" och avstår från att gå den långa vägen, d.v.s. att följa personernas kronologiska vandring fram och tillbaka i volymerna och över till nästa längd, och nästa ... Kanske gör "bekvämligheten" att man missar viktig information.

Det här med att bygga sin släktutredning direkt på nätet har sina sidor. Vad händer med informationen man knackat in den dag man inte själv styr över den? Där ligger den och guppar på cybervågorna och kan kopieras ned av vem som helst, stjälas och korrumperas utan angivande av källa. Och vad händer om man slutar betala in sin årsavgift? Får man då inte ens själv tillgång till det material man med blod, svett och tårar har forskat fram och på detta sätt lagt in på nätet. Hamnar man i en sorts gisslansituation?

 

Det värsta med MyHeritage är dock deras aggressiva marknadsföring och deras sätt att undvika kundkontakter och kundsupport. Inför denna blogg försökte jag vid flera tillfällen kontakta företaget, vilket visade sig vara omöjligt. De svarade inte i telefon, inte på mail och inte heller på sin egen Facebookgrupp. I desperation skrev jag då följande på gruppen SLÄKTFORSKNING på Facebook:

Hur kommer det sig att ingen svarar när man ringer till MyHeritage support. En telefonsvarare svamlar om att det nu är helg och att man kommer att återgå till normala svarstider så småningom. Men idag är det onsdag .... Har också försökt att välja "försäljning" och andra knappar - men ingenstans svarar man. Vad är detta?

Det kom en rad kommentarer och förslag - en riktig våg av irritation - som jag härmed ber att få citera:

  • Låt ditt abonnemang gå ut och gå sedan in på kontot. Då hör de garanterat av sig ...
  • Synd att jag la ned så mycket tid på träd hos dem, man kommer inte ens åt dem för att titta utan att betala....
  • DNA testen hos dem är rena rama lurendrejeriet. Ofta får de som testar sig 10-50 matcher och tror det skall vara så. Efter transfer till t.ex. FTDNA får de 1000-tals matcher. Det är då de förstår att de blivit lurade att testa ett dyrare test, som är samma sak som hos FTDNA. 
  • För att MyHeritage skall kunna påvisa matcher till sina kunder använder de en omdiskuterad metod kallad Imputed matches som innebär att man beräknar fram delar av DNA, som inte finns med i testen. Genom att ha för vidlyftiga algoritmer i denna metod så kan man alltså framkalla matchningar mot personer som inte finns. Så även detta med DNA är de högst oseriösa med och skadar därmed DNA-släktforskningens anseende. 
  • Ett riktigt skojarföretag som man bör undvika. Talar av egen erfarenhet.
  • Registren som de tagit fram tillsammans med AD är ovärderliga, helt klart. Så visst gör de nytta. Men kundbemötandet är bedrövligt och deras aggressiva marknadsföring på DNA-området lurar många att beställa deras undermåliga DNA-test istället för test som skulle ge användbara resultat. Det är inte lätt...
  • Tyvärr är MyHeritage ett företag som har det mest otrevliga kundbemötandet av alla företag jag upplevt. De är otroligt aggressiva i sin marknadsföring och att terrorisera personer med telefonförsäljare. Spelar ingen roll vad de erbjuder för tjänster, ett sådant beteende är oanständigt.
  • Är det verkligen Mitt Ursprung (My Heritage) företaget levererar? Är det inte bara en massa dåligt underbyggda gissningar baserade på ett hopkok av insamlade uppgifter och slarvigt genomförda DNA-tester! 

Really, MyHeritage, detta är oerhört allvarlig kritik!

Care to comment?

Fortsätt läs mer
44423 Träffar
12 Kommentarer

Arkiv Digital vs Svar

Säkert har de flesta av er läst om att Svar kan komma att bli gratis nästa år, enligt regeringens budgetproposition tidigare i veckan. Det här har väckt starka känslor hos vissa, och alla är inte positiva. En orsak är att det finns en stark oro hos en del släktforskare att ett gratis Svar skulle bli en dolkstöt för företaget Arkiv Digital. Men det tror inte jag.

Jag är övertygad om att Arkiv Digital kommer att överleva och klara sig bra. Vi är många släktforskare som i olika diskussionsforum de senaste dagarna klart uttryckt att vi aldrig skulle nöja oss med enbart Svar, utan kommer att ha fortsatt abonnemang hos AD. 

Bildkvalitén hos AD är helt överlägsen Svar. Men det finns också andra faktorer som gör att jag tror att AD kommer att klara sig bra i konkurrensen från ett gratis Svar. Framför allt är det den mängd arkivhandlingar som finns tillgängliga hos AD och som inte finns hos Svar, men också de register som numera finns hos AD. Bland de senaste tillskotten hos AD är flygfotona och porträttbilderna från Stockholm. Jättebra!

Fortsätt på den vägen, AD! Då kommer vi släktforskare garanterat att fortsätta använda AD:s tjänster.

Satsa på att digitalisera fler personrelaterade arkivhandlingar, och välj det som inte finns hos Svar! Vad som efterfrågas av andra vet jag inte, men inom mitt område sjömansforskning skulle jag verkligen gilla att se förlisningshandlingar från Kommerskollegiums arkiv digitaliserade. Barnmorskejournaler efterfrågas ofta av släktforskare. Och alternativa handlingar i socknar där kyrkböckerna förstörts. AD, be om förslag från erfarna släktforskare!

Fler register vill vi ha. De nya bouppteckningsregistren är en fantastisk resurs. En början till lokala och regionala register är också de som nu köpts in för delar av Sörmland. Mer av sådant!

Skälet till att Svar ska bli gratis sägs vara att de svenska offentliga arkivhandlingarna är en del av vårt kulturarv och därför ska vara tillgängliga gratis för alla. Så är det i Norge, Danmark och Finland, så vitt jag erfarit. Det har de nog varit ganska länge för där saknas ett alternativ som AD, och jag kan förstå att det kan vara svårt att starta ett företag med tjänster som redan är gratis hos en myndighet. Men AD finns ju redan och är beroendeframkallande när en väl börjat nyttja det.

Att Svar nu kanske blir gratis är förstås behjärtansvärt. Det innebär att även vi med några mil till närmaste bibliotek får samma tillgänglighet som de som länge kunnat forska gratis på bibliotek och landsarkiv. Det jag tror att ett gratis Svar för med sig är att antalet släktforskare kommer att växa, och att detta så småningom gör ett större kundunderlag för AD. Som nybörjare nöjer en sig kanske med de svartvita bilderna hos Svar, men efter ett tag ökar kraven och släktforskaren är beredd att lägga mer pengar på sin allt mer uppslukande hobby. Dessutom, om Svar blir gratis kanske fler släktforskare faktiskt skaffar abonnemang hos AD eftersom det blir pengar kvar i plånboken till det.

Jag vill också ha mer differentierade abonnemangsmöjligheter hos AD. Nu är det bara basabonnemanget som finns på kortare perioder än ett år. Låt oss även få allt-i-ett-abonnemanget på kortare perioder! Helst skulle jag vilja se en möjlighet att ha ett basabonnemang där jag kan koppla på t ex olika register under kortare perioder och betala för det jag vill använda.

Det finns släktforskare som uttryckt önskemål om att AD ska tillhandahålla möjlighet att lägga in sitt släktträd och hantera det, t ex koppla ihop med andras släktträd. Då blir det mer som en konkurrent till Ancestry och andra portaler. Det finns säkert andra nya produkter som kan utvecklas.

På Släktforskardagarna i Halmstad lyssnade jag på en diskussion mellan AD:s styrelseordförande Jan Aronsson och riksarkivarien Karin Åström Iko (på ett möte för släktforskare så det var ingen privat diskussion). Där talade Karin Åström Iko om att arkivhandlingarna som kan bli gratis då kan användas för nya smarta produkter framtagna av andra aktörer. Lite luddigt kändes det då, men kanske menade hon t ex register för handlingar som nu inte är så lättillgängliga även om de är digitaliserade. Är det något för AD? Att t ex skapa ett register med direktlänk till handlingar hos ett öppet Svar? Ungefär som Familysearch har gjort.

Jag ser fram emot att kunna fortsätta använda både AD och Svar och få tillgång till mer arkivhandlingar och register som jag har nytta av. När jag började släktforska 2010 hade jag bara Svar det första halvåret, för det ingick i kursen. Men sedan jag upptäckte AD har jag inte kunnat avstå från den så mycket bättre bildkvalitén där och de många andra arkiv där som inte Svar har.


Någon av kvinnorna på den här bilden tror jag är efterlevande till de som omnämns på bilderna nedan, men jag vet inte vem. Jag gillar den här bilden och har ibland funderat på vad de ska göra. Är det storkok på gång? Glada är de i alla fall. Bilden är med här för att inläggets första bild syns i förhandsvisningen, och de nedanstående bilderna ska ses två och två.

Två exempel på skillnaden i bilder hos Svar och Arkiv Digital, från min egen forskning:


Svar: Berga församlings vigselbok (Kronobergs län) C:3 (1772-1826) sidan 23. Det här är svårt att läsa.


Arkiv Digital: Samma sida som ovan, bildkälla: Berga (G) C:3 (1772-1826) Bild 15 / sid 23. Mycket lättare att läsa.


Svar: Ryssby husförhörslängd (Kronobergs län) AI:16 (1866-1870) sidan 207.


Arkiv Digital, samma sida som ovan. Bildkälla: Ryssby (G) AI:16 (1866-1870) Bild 214 / sid 207. Även om texten fortfarande är svag är det ändå betydligt lättare att läsa den. I AD:s program går det dessutom att öka kontrasten i bilden.


Vän av ordning menar nog att Svar inte blir gratis för det ska ju finansieras även i fortsättningen, fast kostnaden kommer på skattsedeln i stället. Kostnaden är 10-11 miljoner kronor, vilket i statsbudgetsammanhang närmast är småpengar även om det i mina ögon är mycket pengar.

Fortsätt läs mer
8635 Träffar
6 Kommentarer

Hej, det verkar som att vi är släkt på något sätt ....

Hej, det verkar som att vi är släkt på något sätt ....

Vi är många som har börjat få meddelanden av ovanstående slag. I takt med att fler och fler DNA-testar sig uppstår matchningar och "träffar" med förmodat avlägsna släktingar, varvid det roliga pusslandet kring HUR man är släkt kan komma igång. Ofta handlar det om "remote cousins" och då är det inte alltid så lätt att hitta sambandet. Ibland får man till och med ge upp. Av och till kan det dock hända att nya släktgrenar serveras som på silverfat, varvid man fullständigt tappar hakan. Det senare hände mig i veckan.

Jag fick ett mail från Per Olof, som berättade att han testat sig hos Ancestry och fått en oväntad matchning; Ted Rosvall. Nära släkt skulle vi dessutom vara, tredje eller fjärde led. Vi kastade oss in i den Göingesocken där sambandet verkade finnas. Det begåvade programmet hade så att säga redan gjort jobbet åt oss och föreslog en gemensam anfader, en Nils Jönsson född 1712. Jo då, en sådan hade vi båda två, men i övrigt stämde uppgifterna dåligt. Per Olofs Nils Jönsson och min bodde inte ens i samma socken. Dessutom skulle vi så fall ha varit 7-männingar och inte släkt i tredje eller fjärde led, som matchningen påstod.

Per Olof berättade då att hans farfars äktenskapliga börd möjligen kunde vara en smula skakig? How so? Jo, han föddes till synes inom äktenskapet, men hans föräldrar, Amanda och Olof, piga och dräng på samma gård, hade gift sig bara ett par månader innan farfar gjorde entré. Nåja, sådant var väl mera regel än undantag - att det första barnet kom lite för tidigt ...  Vad hette gården? Per Olofs svar golvade mig. Det var just den gård där min farmor, Oda, hade fötts samma år. Odas far, Per, var så att säga husbonde på gården dit lilla Amanda, 18 år, två år tidigare anlänt som piga. Fram med husförhörslängden för den aktuella tiden, och visst, där finns de ju på samma sida, min farmors far Per med familj och några rader längre ner, pigan Amanda med sin lille son. Det är först några månader efter sonens födelse som drängen Olof flyttar in på gården, i något litet rum i ett uthus får man förmoda. Kan det vara så att Olof, för undvikande av skandal, fick en slant för att påta sig faderskapet åt husbonden Per? Att han, som det så fult hette, fick "sopa farstun" ...

 

Men det blir bättre än så. Det visar sig att Per Olofs farfar och min farmors bror var kommunpolitiker i samma socken/kommun under samma tid och kände varandra personligen. De lär också ha varit mycket lika, och det skvallrades på byn om att de var bröder. Deras respektive döttrar var bästisar och brukade ibland skämtsamt men, som det nu visar sig, helt korrekt kalla varandra för "kusiner". Förmodligen visste de hur det stod till. Hur var det då med likheten? Betrakta de båda ansiktena nedan:

b2ap3_thumbnail_jmfrelse-JUST_20170917-051340_1.jpgb2ap3_thumbnail_jmfrelse-JUST_20170917-051340_1.jpg 

Mannen till vänster är min farmors far, husbonden Per, och mannen till höger hans förmodade son, Per Olofs farfar? Tyvärr är den senare bilden hämtad från ett tryckt verk och hårt rastrerad, men ändå ... Visst finns det slående likheter! Munnen, gropen i hakan, näsan, öronen, hårfästet! Men låt oss i stället jämföra Per Olofs farfar (nedan till vänster) med en av Pers "äkta" söner (till höger):

b2ap3_thumbnail_PW-och-Ove.jpgb2ap3_thumbnail_PW-och-Ove.jpg

Slående som sagt! Inte för att bildbevis behövs - DNA-matchningen talar sitt tydliga språk - och när omständigheterna i övrigt stämmer så otroligt bra, går det inte längre att tveka. Jag har fått en uppsättning nya sysslingar och släkten en helt ny gren. 

Allt tack vare DNA.

 

Fortsätt läs mer
10766 Träffar
1 Kommentar

Två veckor i sängen?!

För hundra år sedan var kvinnolivet ganska slitsamt, åtminstone för de som inte var besuttna. Husmödrarna fick nog stå i från morgon till kväll, både i det egna hemmet och på arbete hos andra. Men den som var nyförlöst, den skulle vila, åtminstone en tid.

Idag vet vi att det är bra att gå upp ganska så snabbt efter en förlossning och och många väljer att åka hem från BB samma dag eller efter någon enstaka dag. Annat var det förr. I början av 1900-talet ansågs att en nyförlöst kvinna skulle ligga till sängs i över en vecka. Åtminstone om en ska tro den tidens läkarbok.


I doktor Bergs bok kan vi läsa om kvinnors barnsäng och vad som rekommenderas. Till höger en bild på barnmorskan Anna Hydén i Sundsvall, verksam 1883-1923. Det nyfödda barnet är lindat enligt tidens sed. Foto från Sundsvalls Museums fotosamling, fotograf okänd. Bilden finns på Digitalt Museum där det också finns en lång berättelse om Anna Hydén och hennes arbete.

Av en händelse fick jag tag på två delar av "Läkarebok" skriven av läkaren Henrik Berg 1918 och i reviderad upplaga 1925. I den skriver han bland mycket annat om barnsbörd: "Hur länge bör kvinnan ligga till sängs efter förlossningen? Någon för alla giltig siffra kan ej uppställas. 9 dygn brukar vara en tid, som de flesta behöva. Dock är det bättre att i tvivelaktiga fall låta kvinnan ligga några dagar längre (12-14 dygn)." 12-14 dygn!!

Han fortsätter: "På landsbygden råder mångenstädes den skadliga plägseden att kvinnan redan på 4:e dygnet, ja på 3:dje dygnet, får stiga upp och t o m deltaga i sådana sysslor som potatisplockning, för att ej tala om hushållsgöromål." Doktor Berg menar att kvinnor som behandlas så kan få framtida underlivssjukdomar och andra men, men också att hon blir gammal och utsliten i förtid. Han uppmanar männen att låta hustrurna få den vila de behöver.

Om detta stämmer så säger det ju en del om den tidens seder. Jag har svårt att tänka mig att kvinnor i vanliga hem kunde ligga till sängs i över en vecka efter en förlossning, och kanske blev det inte mer än en eller två dagars vila innan det var dags att gå ut i potatisåkern igen.


Att ligga kvar inne och få sin välbehövliga vila efter en förlossning var kanske inte alltid så lätt när potatisen skulle upp. Foto från Bohusläns Museums bildsamling, Kville hembygdsförening. Fotograf: Johan Johansson. Namn på de som tog upp potatisen här i september 1921 finns i bildtexten på Digitalt Museum.

Idag kan vi ju se det här som lite kuriosa från en svunnen tid, men för kvinnorna då var det en bister verklighet att räcka till för familjen även i sådana stunder. Alla dessa barn som föds som vi läser om i kyrkböckerna, hur hade kvinnorna det egentligen? Hur orkade de med alla förlossningar? Många kvinnor var gravida eller ammade i stort sett hela tiden i ett par decennier.

Jag tror att man oftast ställde upp för varandra, slöt upp kring dem som behövde hjälp. Fanns det ingen piga i familjen kanske en grannflicka kom till hjälp när husmor låg i barnsäng. Fast många fick förstås klara sig bäst det gick. Det dröjde en bra bit in på 1900-talet innan det blev vanligt att föda barn på BB. Jag tror att både min farmor och min mormor födde alla sina barn hemma, min mormor så sent som på 40-talet. Mormor fick 13 barn och när barnkullen växte fick de stora ta hand om de små, och då gick det nog bra. Men de fem-sex första barnen, hur gick det då? Vem kom till hennes hjälp när min mamma föddes och hon redan hade två småbarn på ett och två år? Jag vet inte, men säkert fick hon hjälp, troligen av grannfrun.

Att läsa det som skrev i samtiden då och som är historia för oss nu, kan vara nog så berikande och hjälpa oss idag att förstå livsvillkor och attityder i samhället under en annan tid. Det är nog mycket i vardagslivet som vi inte tänker på hur det har förändrats på bara några generationer.

Fortsätt läs mer
3360 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskning – nationell och internationell

Släktforskning – nationell och internationell

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. I dag pratar vi om vårt globala arv, att framhålla det nationella ligger inte i tiden. Annat var det förr, då rasbiologiska idéer färgade flera forskningsområden. Inte minst släktforskningen.

I vårens proposition om kulturarvspolitik framhåller kulturministern att kulturarvet är globalt, summan av de materiella och immateriella värden och traditioner som skapats under årtusenden. Och självklart är det så. Men samtidigt finns det naturligtvis ett kulturarv som är kopplat till nationalstaten Sverige. I en proposition 1990 talade en tidigare kulturminister, Bengt Göransson, om ”det för en kulturnation självklara i att bevara minnet av sin utveckling”. I detta bevarande har släktforskningen en given roll genom de bilder av människor, miljöer och samhällsförhållanden som den förmedlar. På det sättet bidrar släktforskningen definitivt till det nationella kulturarvet. Att det inte har något att göra med nationalism eller med att främja något slags svenskhet eller nordiskhet är nog alla överens om idag. Men så har det inte alltid varit.

I en tidskriftsartikel för ungefär 100 år sedan skrev en Uppsalaprofessor att han betraktade släktforskning som en sant fosterländsk gärning. Det var den svenska rasbiologins centralgestalt, Herman Lundborg, som med hjälp av uppgifter i kyrkoböcker och mätningar av skallar ville bevisa olika rasers och individers över- eller underlägsenhet. De idéerna fanns det stöd för i Sveriges regering och riksdag ända in på 1930-talet, och en sammanslutning, Skandinaviska Släktstudiesamfundet bildades 1920 med ändamålet att bedriva nordisk släktforskning på biologisk grund.

Att de rasbiologiska idéerna inte dött ut får vi en antydan om i Klas Östergrens roman Twist från 2014. Östergren beskriver där en släktforskare i läsesalen på länsmuseet i Karlskrona, som säger sig ha som uppgift att ”kolla upp det genealogiska, åt familjer som vill veta att de är klara, att de inte har något skräp i släkten, orena låga raser”. Jag hoppas att detta är en rent litterär skapelse. Seriösa släktforskare låter sig självklart inte styras av vare sig nationalistiska, rasistiska eller andra syften. Med DNA:s inträde på släktforskningsarenan har ju också de föreställningar som låg till grund för det rasbiologiska tänkandet skjutits i sank, och vi har fått en fördjupad bild av mänsklighetens ursprung och spridning över världen och av sambanden mellan olika befolkningsgrupper. Det är en ödets ironi att detta som vi kallar genetisk genealogi har gett dödsstöten åt det som en gång kallades släktforskning på biologisk grund.

I en kulturnation bör alla ha rätt att söka sina rötter med de källor och metoder som står till buds. I Sverige ser vi inga problem med det. Men i Frankrike är DNA-tester förbjudna enligt en lag från 1994. Den lagen är grundad på rädslan för att en uppsjö av okända fäder ska avslöjas. Och kanske finns det större sådana risker i Frankrike än i andra länder. Men många franska medborgare vill i alla fall veta sanningen om sitt ursprung och då kringgår de förbundet genom att låta testa sig hos DNA-företag i andra länder. Kanske inspirerade av president Macrons engagemang för vetenskap och förnyelse har genealoger i Frankrike nu startat ett upprop mot 1994 års lag. Vi ska hoppas på framgång för det, inte bara av principiella skäl utan också därför att det faktiskt ligger i alla släktforskares intresse. För ju fler fransyskor och fransmän som testar sig, desto lättare blir det för släktforskare i andra länder att belägga eller upptäcka anor med anknytning till Frankrike. Här har vi väl en illustration så god som någon till att släktforskningen, med sin givna nationella förankring, i dag har en internationell dimension, långt ifrån alla fosterländska ideal.

Fortsätt läs mer
4827 Träffar
0 Kommentarer

Arvinge okänd

Arvinge okänd

I dagens blogg vill jag göra reklam - ärligt och oförblommerat - för ett TV-program: Arvinge okänd på TV1. Jag hade missat TV-visningarna av denna nya serie, men nuförtiden kan man ju se det mesta på PLAY. Gjorde så och fastnade ... Det blev tre program på raken, nämligen de tre som hittills sänts [ur programpresentationerna]:

  1. Pappan och miljonerna. Kattis Ahlström och Niklas Källner söker upp personer med rätt till ett arv och en okänd familjehistoria. Ungraren Stephan Tasi dör ensam i Malmö 2013 och lämnar efter sig 7 miljoner kronor. Någonstans finns en son med rätt till arvet. Vet sonen att hans pappa är död? Varför förlorade far och son kontakten när Stephan flydde till Sverige under Ungernrevolten? Kattis Ahlström och Niklas Källner nystar upp ett livsöde som påverkats av krig och flykt och finner en arvinge som får miljoner - men aldrig återfår sin pappa.
  2. Systern som försvann. Rauza Nurullina delade bostad med sin syster under studietiden i Ryssland. Men när Rauza dog 2015, bara 53 år gammal, kom ingen till Sverige för att begrava henne eller för att ta hand om arvet på 1,8 miljoner kronor. Var finns systern idag? Gled systrarna isär bara för att de bosatte sig så långt ifrån varandra? Kattis Ahlström och Niklas Källner följer spåren efter en självständig, berest kvinna som någonstans på livets väg tappar bort en syskonrelation.
  3. Den ofrivillige spionen. Den en gång så stilige polacken Janusz Koryzma dör i Göteborg 2008. Han lämnar efter sig en okänd arvinge och en dramatisk livshistoria värdig en agentroman. Kattis Ahlström och Niklas Källner gör en tidsresa till det sovjetisk-kontrollerade Polen, där Janusz gör karriär på CIAs radiostation Radio Free Europe, där han pressas att byta sida och bli spion! Beslutet får ödesdigra konsekvenser för relationen mellan Janusz och hans son - som programledarna gör allt för att hitta. 

b2ap3_thumbnail_Systrarna.jpgb2ap3_thumbnail_Systrarna.jpg

De båda systrarna från episod två

Det är bara att konstatera: Det här är en riktigt bra programidé, väl dokumenterad och trivsamt genomförd. En blandning av Vem tror du att du är? och Spårlöst, men med sin alldeles egna twist. Allmänbildande, spännande och kanske en smula filosofisk. 

Programrubriken är måhända lite missvisande. Arvingarna är inte direkt okända - man vet ju att de existerar - men däremot är de borttappade. Och det är det programmet handlar om; jakten på de försvunna arvingarna, detektivarbetet, både i källorna, via intervjuer med goda män och grannar, men också på plats i utlandet, där den avlidne förmodas ha bott och där arvingarna kanske finns.

b2ap3_thumbnail_Ungern-3.JPGb2ap3_thumbnail_Ungern-3.JPG

Det första programmet, som handlade om en ungrare som flydde 1956 i samband med ryssarnas invasion, var riktigt rörande. Den son man till sist hittade, visade sig vara ödmjuk och genomsympatisk och definitivt värd alla de miljoner som han till sist får till sig. Betydelsefullt för honom var också att fadern strax före sin död faktiskt planerade en sista resa till Ungern, med all sannolikhet för att söka upp sonen, som han många år tidigare tappat kontakten med.

Det är självklart så, att det mesta i ett sådant här program är framforskat och planerat långt innan kamerorna börjar rulla. Den "spänning" man försöker bygga upp är så att säga fejkad, detta för att det skall bli nerv och närvaro i programmet. Men om det görs skickligt må det faktiskt vara hänt. 

Programledarna, Kattis Ahlström och Niklas Källner, är som klippta och skurna för detta koncept. Kattis är lugn, till synes välorganiserad och mycket charmig. Niklas lyckas förmedla lite av den entusiasm som vi "detektiver" känner inför vår uppgift, forskarglöden om man så vill. Jag har tidigare haft rejält svårt för denne TV-personlighet, särskilt när han larvade runt i Skavlan, men i den här rollen är han alldeles utmärkt.

b2ap3_thumbnail_Arvinge-oknd.jpgb2ap3_thumbnail_Arvinge-oknd.jpg 

Tre avsnitt till väntar i denna, den första säsongen. Dem ser vi fram emot!

 

Bilderna i denna blogg är alla från Sveriges Televisions hemsida. Fotograf framgår ej.

Fortsätt läs mer
10776 Träffar
1 Kommentar

Alla dessa saker


Den här tavlan är en av de saker jag är mest glad åt att den föll på min lott i arvet efter mina föräldrar. Den visar min mormor med syskon och föräldrar. De är fotograferade den 26 april 1926 utanför huset där mormor växte upp i Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Mormors far Malkolm Johansson fyllde 60 år den dagen. Fotografiet finns som svartvitt i flera fotoalbum i släkten men denna kolorerade förstoring är kanske den enda i sitt slag. Mamma har ärvt den efter sin mormor.

Vad gör ni med alla saker från tidigare generationer? Sparar så klart. Eller? Nej, jag tror inte det, även om den första tanken kanske är att ta hand om allt.

Vad en ska göra med allt som ens gamla föräldrar lämnar efter sig kan bli ett problem, det tror jag många före mig har erfarit. Vi som lever idag och har varit vuxna ett tag, vi har ju som regel allt vi vill ha redan, och även våra vuxna barn. Så vi måste göra oss av med en hel del, för ingen vill ha det. Sorgligt, men ändå måste det ske.

Min pappa blev sjuk och gick bort tidigare i vår. Eftersom min mamma är borta sedan flera år är det vi syskon som nu tagit över det han lämnat efter sig. Hus, möbler, verktyg, grejer han snickrat, böckerna, de broderade dukarna, fotografier. Allt. Ett helt livs artefakter. Två livs, eftersom mycket också var kvar efter min mamma.

Huset är sålt och vi tog sedan hand om alla inventarier. Inte bara det vi syskon och våra barn själva ville ha utan även det andra. Allt det där som är bra och fungerande och varit värdefullt för pappa men som inte har så stort värde för oss.

Det handlar förstås inte bara om praktiska prylar. Det är också alla minnen och de saker som är en port till barndomen. Det som kallas affektionsvärde. Så klart att vi inte gjort oss av med hyllan pappa snickrat, tavlan som faster målat, skålarna min morbror  snidat, fotografierna, psalmboken mamma ärvt efter sin farmor med mera. Ni vet vad jag menar.

Som släktforskare är jag så klart extra glad åt de saker och papper som berättar något om släktens historia. Mamma hade en hel del anteckningar om släkten som varit en hjälp i släktforskningen. Pappa och jag hann gå igenom både fotografier och tidningsklipp med dödsannonser med mera. Vi har kvar skrivböcker från när mamma gick i skolan och hennes betygsbok. Vi hittade bouppteckningarna efter farmor och farfar och deras föräldrar. Allt detta är länkar till min släkts historia.


Den här kistan fick min mamma i 30-årspresent av min pappa samma år jag föddes. När vi röjde ur huset låg fortfarande mammas sygrejer och stickor kvar i den. Nu står den hemma hos mig och i den har jag lagt det mesta av de släktpapper jag sparat. En passande förvaring, tycker jag. Och kanske kommer den att gå vidare till något av mina barnbarn en dag. Ett av mina fem barnbarn hann träffa min pappa.


Stolen har min pappa snickrat. Han var duktig på det. Nu har jag ärvt den, och en massa andra saker han gjort. Börsen är ett arv efter min farfar, som dog 1972. Jag gillar att använda grejer jag ärvt och den har verkligen kommit till användning även hos mig. Idag när jag tog fram den såg jag att det låg en del pengar i den, gamla mynt och sedlar som det redan är för sent att växla in. De får bli ett minne från gångna tider. De är inte från farfars tid utan från de första åren på 2000-talet när jag använde den som börs för hushållspengar så att mina barn kunde handla sig mat om de var hungriga efter skolan innan jag kom hem från jobbet.


Saker som min mamma gjorde i slöjden på 30-talet. Hon var hela livet duktig på att sy och brodera. 

Mina föräldrar tillhörde ju en sparsam generation, kanske den sista sådan. Bra-att-ha-grejer kastades inte i första taget, det som kunde lagas blev lagat. De hade inget överflöd, inte som vi i min generation har. Skåpen fulla med allt möjligt, lämningar efter helt onödiga shoppingrundor och loppisfynd. Nu har jag bytt ut en del av mitt eget och lämnat till loppis och satt in mina barndomsminnen i skåpen i stället.

Många av er har nog ställts inför den här situationen redan, med alla dessa saker efter föräldrar, saker som ingen vill ha. Vi måste kunna hantera detta, trots att det skär i hjärtat. Så jag är glad att det finns loppis och att många, inte minst de unga, uppskattar det som jag inte vill ha från det fula 70-talet eller det pastelliga 80-talet. För den som är 25 idag är dessa artefakter från en historisk tid, men inte för mig.

Vi hade tur. Husköparna är en barnfamilj som tagit över en hel del saker, vilket vi är glada för. Det blir en generationsväxling som känns väldigt bra.

Läs en artikel i New York Times eller en i Forbes i detta ämne.

Fortsätt läs mer
4824 Träffar
4 Kommentarer

Resan

Sitter på tåget från Göteborg hem till Stockholm. Efter en intressant dag med mycket diskussioner om DNA och annat så är det skönt att luta sig tillbaka och bara njuta av resan. Titta lite förstulet på medpassagerare, titta ut genom fönstret och se landskapet passera. Regnet känns inte men syns. Att det tar några timmar till känns både bra och lite mindre bra. Avkopplande, men visst kunde tiden användas till annat. Fast, varför inte, numera går det ju att nå de resurser jag behöver för att kunna leta efter information om både det ena och det andra. Jag kan kolla mina frågor, jag kan kolla mina testresultat och jag kan läsa, och leta i, de kyrkböcker som är aktuella.

b2ap3_thumbnail_ombord.jpgb2ap3_thumbnail_ombord.jpg

Tankarna går vidare, undrar hur de reagerat, de jag läser om, om de sett vad jag kan se nu på min skärm. Kunde de någon gång fantisera om att deras liv skulle vara av intresse för någon annan. Tänkte prästen någon gång tanken att det jag skriver ner nu, kommer någon att sitta på ett tåg och läsa i framtiden. Naturligtvis inte det där med tåg, det fanns ju inte ens då. Men resten, att i en avlägsen framtid skulle någon sitta och försöka förstå vad som skrevs för mer eller mindre eget bruk. Kanske skulle handstilen vara mer precis, förkortningarna mindre svårförståeliga om den som skrev förstått vilket värde någon sätter på det som skrevs ner. Skulle beskrivningen av Anna och Per vara mer utförlig, skulle deras upplevelse beskrivits annorlunda, nu lite torr text om den tid då de förlorade alla sina sju pojkar på mindre än ett år. Det kanske är tur att inte allt för mycket skrevs, upplevelsen är ändå skrämmande och sorgesam.  Ja, vi får aldrig veta om det blivit en annan text, men tankarna kan ändå flyga när landskapet far förbi utan för fönstret. Fast det är ju vi som far förbi landskapet om vi ska vara ärliga.

b2ap3_thumbnail_landskap.jpgb2ap3_thumbnail_landskap.jpg

Resan bland kyrkböcker och annat arkivmaterial är ju en resa i tiden, bakåt, och vi kommer lite olika långt beroende på vad som finns tillgängligt. Inget nytt material tillkommer, det som är skrivet är skrivet, men alltmer blir tillgängligt genom den digitaliseringsvåg som sveper genom samhället. Det går knappt en dag utan att nytt material blir tillgängligt, det ena mer intressant än det andra.

En annan resa är det som sker genom att olika studier släpps om det som kallas ancient DNA, DNA från för länge, länge sedan avlidna människor. Här kan vi säga att det tillkommer nytt, nya upptäckter ger nya slutsatser och gamla sanningar måste revideras. En utveckling som sker inom detta område accelererar när tekniker och forskare går hand i hand för att minska kostnader att ta fram resultat. Snart är det lika dyrt/billigt att ta DNA-prover som det är att ta kol-14test. Snart är det naturligt att fylla på databaserna med stora mängder DNA-data från stenåldern och framåt, något som kommer att berätta nya historier och också ge alla de som testat sig idag en koppling långt, långt tillbaka i tiden.

Vill vi veta allt detta, ja det kan vi fråga oss, men visst ger det en större insikt i vår historia, visst öppnar det upp sinnet för nya, fantasieggande funderingar. Kanske kan vi se både forntid och nutid med nya ögon, ny kunskap ger oss förmodligen vidgade vyer och det är ju inte fel.

Nu stannar tåget i Skövde, måste hoppa av och posta inlägget, eller hur får man annars ut det till alla som vill läsa, skulle säkert prästen ha funderat (fast det var en annan präst, lite senare i tiden, som sett ett tåg)

Fortsätt läs mer
2406 Träffar
0 Kommentarer

Men snälla Isadora ... (en gammal skandal)

Men snälla Isadora ... (en gammal skandal)

De bland mina läsare som är rejält allmänbildade eller som är specialintresserade av dans vet kanske vem Isadora Duncan (1877-1927) var: en amerikansk dansös som räknas som en av den moderna dansens pionjärer. Hon fick ett liv fyllt av skandaler och tragik. Bland annat förlorade hon sina två barn och sin andre man. Dessutom slutade hennes eget liv på ett mycket udda sätt. Isadora ströps, när hennes långa scarf trasslade in sig i ekrarna på ett av hjulen på hennes nya sportbil. Men nu var det en helt annan Isadora denna blogg skulle handla om ...

b2ap3_thumbnail_Isafor-fb.JPGb2ap3_thumbnail_Isafor-fb.JPG

ISADORA  HENRIETTE SOPHIA de FALCK föddes 1773 11/3 på gården Björnsnäs i Kvillinge socken strax norr om Norrköping. Hennes föräldrar var löjtnanten Jacob Gustaf de Falck (1729-1817) och hans hustru, den spansk-holländska adelsdamen Christine Henriette y Velasco, Markisinna de Monteleone (1739-1806). Adel, och adel ... Så värst mycket av den varan handlade det kanske inte om. Christine Henriettes mor var visserligen den danska adelsdamen Marguerite Huguetan, Grevinde af Gyldensteen (1702-1766), men fadern var förvisso icke Marguerites äkte man, Don Antonio Casado de Acevedo, markis av Monteleone (1703-1740), utan en helt vanlig dödlig "d'un extraction bas" (av låg extraktion), som det står i en monografi över släkten Huguetan. Efter separationen från markisen omkring 1730, skaffade sig Marguerite alltså en älskare och fick med honom trenne döttrar, däribland Francoise Charlotte och Christine Henriette, som kom att gifta sig med två bröder de Falck från Herstaberg i Kvillinge. Även det lilla prefixet "de" är ett tecken på självadlandets ädla konst. Egentligen hette familjen FALK, rätt och slätt, men efter sina år i holländsk tjänst återkom bröderna så småningom till Herstaberg, inte bara med sina "markisinnor", utan också med det lilla förnäma "de" framför efternamnet. Mycket av denna säregna historia redovisar Maja Lundblad i Släkt och Hävd Nr 2/1964

b2ap3_thumbnail_tooopen_sy_179224198554.jpgb2ap3_thumbnail_tooopen_sy_179224198554.jpg

I äktenskapet med markisen hade Marguerite ytterligare två döttrar varav den ena, Françoise Henriette Casado de Acevedo, Markisinna de Monteleone (1725-1761), blev gift med den tyske riskgreven Heinrich VI, Reuss zu Plauen  (1707-1783). Från detta par härstammar en god del av Europas kungar, drottningar, prinsar och prinsessor, t.ex. kungarna av Sverige, Nederländerna, Belgien, Spanien och Grekland, Storhertigen av Luxemburg, Fursten av Liechtenstein och nästan alla tyska och österrikiska kejsardynastier, kungaätter och furstesläkter.   

Tillbaka till Isadora. Om henne visste jag, att hon var en s.k. "hemmadotter", ägnad uppgiften att ta hand om sina gamla föräldrar. Efter moderns död i Skärkind 1806 och faderns avflyttning till Norrköping några år senare, blir hon emellertid kvar i hemmet i Rökärr, Skärkind, och ingår 1819 - vid mogen ålder (46) får man säga - äktenskap med den 18 år yngre sergeanten, senare fältväbeln, Anders Daniel Sommelius (1791-1839). Makarna flyttar till fältväbelbostället Öjebytorp i Askeby socken. Isadora Sommelius avlider i torpet Asplund på Askeby ägor 1848.

Så kom då Arkiv Digitals nya och synnerligen välkomna satsning på bouppteckningsregister med direktlänkar till rätt sida i de ofta digra volymerna. Östergötland är väl representerat i detta register och jag gör omedelbart en raid bland alla mina förfäder och släkter i detta spännande landskap. Även i släkten de Falck, så klart. eftersom min mormors mormor var en sådan ... De flesta har jag naturligtvis redan studerat, men uppenbarligen inte Isadoras, som bjuder på en betydande överraskning. 

b2ap3_thumbnail_Isadoras-bou.JPGb2ap3_thumbnail_Isadoras-bou.JPG

Så här står det: ... Bouppteckning efter Enkefru Isadore Henriett Sophie Sommelius, född de Falk, som med döden afled den 3 mars och efter sig lemnade som arftagare, en dotter Christina Maria, gift med skomakaren Johannes Persson på Askeby ägor, vilka äger ett testamente  utgifvit af fältväbel herr A. D. Sommelius den 5 december 1831, att alla tillgångar skall ensamt tillhöra förenämde Christina ...

Aha! Vad hava vi här? En tidigare okänd gren i släktträdet. Raskt in i husförhörslängden för Askeby:

b2ap3_thumbnail_jebytorp.JPGb2ap3_thumbnail_jebytorp.JPG

Ja ja, det står fosterdotter, men snart nog får hon heta Sommelius ... Det är uppenbart att detta är en biologisk dotter till Isadora (Isador/Isadore) och antagligen också till Anders Daniel Sommelius. Det senare antagandet styrks av det faktum att när Christina Maria själv får ett utomäktenskapligt barn 1839, en son som får namnet CARL HERMAN, kallas hon i Norrköping/Olai födelsebok för Maria Danielsson. Maria var ju hennes andra förnamn, och Danielsson är naturligtvis en blinkning åt fadern, Anders DANIEL Sommelius. Själv finns hon (naturligtvis) inte med i Skärkinds födelsebok 1813, ej heller i Norrköping.

Hur gick det då för denna kvartsadliga torpareflicka i Askeby? Christina Maria Sommelius lever länge, förblir Askeby trogen och avlider där först 1901 6/1. Efter hemkomsten med den utomäktenskaplige sonen, har hon emellertid 1844 gift sig med torparen Johan Persson (1819-1884) och fått en dotter, Mathilda Sophia Johansdotter (1844-1909). Den senare gifter sig 1863 med en byggmästare Carl Johan Johansson (1840-1925) och får en säger en son; OSKAR KARLSSON (eller JOHANSSON), född 1865 19/2 i Askeby. Han utvandrar 1887 till Muskegon i Michigan och är sedan dess försvunnen. Det kan förstås tänkas att föräldrarna visste var han befann sig, varför en titt i deras respektive bouppteckning kanske skulle göra susen. Tyvärr tycks dessa ännu inte vara digitaliserade, vare sig av SVAR eller Arkiv Digital.

Den utomäktenskaplige sonen, Carl Herman Johansson, lägger till namnet BERGSTRÖM, kanske en indikation på vem fadern kan ha varit, samt avlider 1894 av lungsot på ett fattighus i Göteborg. Ogift. Den ende som möjligen kan ha fört denna släktgren vidare in i vår egen tid är således Isidoras dotterdotters son, ovan nämnde Oskar Johansson. Men VAR ÄR OSKAR?

https://www.youtube.com/watch?v=fOb-kNihqLQ

Varför fick då Isadora ett så annorlunda namn? Jo, så ungefär hette hennes officielle morfars far, Don Ysidoro Casado de Acevedo y del Mazo, 1. Markis de Monteleone (1667-1739) - Spansk ambassadör i bl.a. Frankrike, England, Nederländerna och Italien. Eftersom Marguerites make, Don Antonio, INTE var biologisk morfar till Isadora, var detta naturligtvis felaktigt, men det gällde väl att upprätthålla myten om det förnäma ursprunget. Don Ysidoros mormors far var f.ö. den synnerligen berömde spanske hovmålaren VELASQUEZ (1599-1660). I hans mästerverk Hovdamerna (nedan) - där den lilla prinsessan Margarita Teresa står i centrum - har han målat in sig själv till vänster. Så titta noga, alla ni Europas kungar och drottningar, prinsar och prinsessor. Här har ni er illustre anfader!

b2ap3_thumbnail_vELASQUEZ.jpgb2ap3_thumbnail_vELASQUEZ.jpg

Fortsätt läs mer
5468 Träffar
6 Kommentarer

Efter Halmstad

Som jag skrev i mitt förra inlägg är de mest bestående minnena från Släktforskardagarna i Halmstad alla möten med andra släktforskare och avlägsna släktingar. Sedan jag kom hem har jag tänkt mycket på dem jag träffade och vad som sas. De flesta har jag inte namnet på, både för att jag glömt det och för att vi aldrig presenterade oss ordentligt. Jag hade ju en namnskylt på mig i bokhandeln och glömde nog fråga efter namnet ibland, en bara bubblar på...

Med flera kom jag överens om att vi skulle höras på mail efteråt och jag lämnade ut min mailadress till kanske fem-sex personer. Så nu väntar jag på kontakt.

Särskilt efterlyser jag släktingarna till Gustaf Wilhelm Segerman, den förste stinsen på Verkebäcks station 1879. Jag bloggade om honom 2013. Två systrar, eller kanske kusiner, kom och berättade för mig att de är släkt till stinsen och hade läst mitt blogginlägg och visade mig också en bild på honom och familjen. Om ni läser detta, så hör av er. Det är dags för ett uppföljande blogginlägg.

Jag efterlyser också dig som är släkt med Ingeborg Johnsson från Köinge, som jag bloggat om. Vi talade bland annat om hennes syster Elsa som blev lärare i Okome och den bygdebok hon skrivit. Den hittade jag i min bokhylla idag och jag vill egentligen bara bekräfta att det verkligen är systern som skrivit boken. Där finns bland mycket annat ett foto på hennes far.


Så många människor! Släktforskardagarna i Halmstad hade besöksrekord, 5375 besökare kom under helgen.

En annan släktforskare har jag redan fått mailkontakt med, en man som är släkt med mig på 13 olika sätt på min mormors och morfars sida. Fast det är långt tillbaka i tiden, vi får gå till 1700- och 1600-talen för att hitta våra gemensamma anor. En av dessa är bonden Olof Jönsson, eller kanske kallades han Ola Jensen på danska, i Gunnarps socken. Han föddes som dansk när Halland ännu hörde till Danmark och dog som svensk 1677. Olof Jönsson hade minst två söner, de hette Lars och Jöns. Båda två fick barn som fick barn som fick barn… Ett av brodern Lars barn hette Anna. Släktingen som jag träffade i Halmstad, han kommer från Annas släktgren, och på så sätt är vi tiomänningar. Några släktskap är lite närmare.

Om du som läser detta vet att vi pratades vid och att vi skulle höras av efteråt, då får du gärna ge dig till känna. Mitt minne är inte det bästa och det blev ibland lite stressigt där med köer till bokhandelsdisken.

Och så var det roligt att träffa er andra, Inger, Neta, Birgitta, Erica, Anna, Sven och Roy, och veta hur ni ser ut "på riktigt".


Det bästa mötet var ändå med min bror och svägerska, som båda två är släktforskare. Vi bor på var sin kust men har setts ganska många gånger i vår och sommar med anledning av pappas sjukdom och död och allt som följde därefter. Förra lördagen satt vi här på en restaurang på en pråm vid en kaj i Halmstad, åt gott och pratade och såg skymningen falla. Så fint det var att i lugn och ro i det sällskapet få stilla tankarna efter en hektisk dag. Tack för att ni kom!


Igår ägnade jag mig knappt åt släktforskning alls, vilket är ovanligt för mig tror jag. I stället blev det några timmar i skogen. Jag gick ut för att plocka lingon men kom hem med flera liter svamp. Kantareller, smörsopp, björksopp, taggsvamp och en stor blomkålssvamp. Det är höjdpunkter i livet, det också.

Fortsätt läs mer
2560 Träffar
0 Kommentarer

ROS och RIS över Halmstad

ROS och RIS över Halmstad

En av de riktigt heta montrarna i Halmstad; FamilytreeDNA, som lär ha topsat 400 personer under helgen!

 Fri ROS

Lugn, lugn, Halmstad! Det blir nästan bara rosor i denna lilla betraktelse.

 

  • Fantastiska lokaler! Rymliga, luftiga, fräscha och ändamålsenliga. Aningen svårt var det kanhända att hitta föreläsningssalarna på andra och tredje våningen. Där hade det inte skadat med lite fler skyltar och en och annan tydlig vägvisare.
  • Utmärkt teknisk support - allting fungerade som ett klockverk, både ljud och bild - något man som föreläsare särskilt uppskattar.
  • Väl förberedd logistik kring föreläsningarna, med olika insläpp för förbokade och plötsliga besökare. 
  • Trevliga och vältaliga föreläsningsvärdar, som fick igång respektive avslutade programmen på ett föredömligt sätt.
  • Ett spännande och omväxlande föreläsningsprogram, där hänsyn hade tagits till såväl innehåll som förväntad publik. Mycket proffsigt!
  • Välsmakande bankettmåltid på magiska Tylösand.
  • En riktig förbundsstämma denna gång med en utmärkt mötesordförande, Karin Starrin, tidigare landshövding i Hallands län, som vant och vänligt svingade klubban och lät alla som ville få prata.
  • Gott om artiga och hjälpsamma funktionärer överallt!

b2ap3_thumbnail_Ris.jpgb2ap3_thumbnail_Ris.jpg  Bild: Vänermuseum

  • MATEN - or lack thereof ... Detta är ett ständigt återkommande bekymmer vid alla släktforskardagar, alls icke unikt för Halmstad. Men varför är det så? Kan det vara så att catering-firmorna inte riktigt förstår så stora tal, som vi i dessa sammanhang har att räkna med. Man fixar några hundra mackor och tror att det räcker med det. Man förstår inte att smörgåsar och bullar måste räknas i tusental. Likaså kaffe och te m.m. Frågan är om man inte borde fixa till matdetaljen genom ett FOOD COURT med en massa olika entreprenörer runt ett hav av bord (utan de hemska pappersdukarna) och stolar. Eller - ännu hellre - avstå från varm mat vid lunchdags och i stället erbjuda mackor, förpackade sallader, wraps och liknande. Snabbt och smidigt. Man vill INTE stå i kö vid dessa tillfällen! Det har man inte tid med - mässan och föreläsningarna drar i en ...  En riktigt bra och praktisk innovation vore om arrangören eller någon sponsor kunde förmås BJUDA på kaffe, te och vatten, helt enkelt låta det ingå som en del av inträdesavgiften. Tänk er "tankställen" på 10 eller 20 platser i lokalerna där folk får ta för sig av de ljuva dryckerna - efter att utan köbildning ha köpt ut sin macka eller sin bulle. Tänk vad mycket irritation och frustration en sådan generositet skulle bespara besökarna. Själv fick jag ingen lunch vare sig lördag eller söndag. På lördagen var maten slut och på söndagen kom jag för sent. Lunchserveringen stängde redan kl 13.30 respektive 14.00, vilket man naturligtvis inte kunde veta. På fredagskvällen fick jag mat, men salladen var slut ... Njaee, så kan vi inte ha det!

b2ap3_thumbnail_346_.jpgb2ap3_thumbnail_346_.jpg

  • UNDERHÅLLNINGEN - eller skall vi säga UNDER BÄLTETHÅLLNINGEN. Artisterna på Tylösand var hämtade från NYA HALMSTADSREVYN, tvenne muntra herrar i övre medelåldern. Sjunga kunde de och spela med och det på flera olika instrument. I deras första avdelning bjöd de bl.a. på en visversion av den gamla historien om mannen som råkat bli sin egen morfar, samt på ett härligt kollage av gamla schlagerlåtar. Mycket trevligt och njutbart. Efter kaffet återkom de emellertid med en andra avdelning. Det borde de inte ha gjort. Något mer platt, plumpt, pinsamt och dumt får man söka efter. Så fort underhållare nämner ordet Viagra, vet man vad klockan är slagen; Nu kommer det ett gäng fräckisar. Jag är inte särskilt pryd eller sipp och kan visst skratta åt en väl framförd fräckis. Men det skall vara stil och poäng i det hela. Det var det inte på Tylösand. Allt fler sänkte generade sina huvuden mot skämskudden och önskade livet ur föreställningen. Många smög sig diskret ut ur lokalen, även jag efter några förfärliga minuter, för att på så vis undkomma allt det låga och pinsamma. Borde inte erfarna artister, för undvikande av katastrofer av det här slaget, kunna läsa av sin publik så pass att de förstår vad som går hem. Men buskisduon brassade på, som hade de haft ett gäng repgubbar eller en svensexa framför sig. Bedrövligt!

Incidenten på Tylösand lämnade en besk eftersmak, som dock söndagens alla positiva upplevelser på Halmstad  Arena snart nog förmådde skingra. Enda anledningen till att jag så mångordigt beskriver det inträffade är i hopp om att det måtte tjäna androm (läs: Växjö) till varnagel. Man måste som arrangör i förväg ta reda på ungefär vad artisterna tänker utsätta sin publik för - detta så att man hinner stämma i Nissan.  

***

 

Fortsätt läs mer
4717 Träffar
6 Kommentarer

På Släktforskardagarna i Halmstad

Nu är det dags för Släktforskardagarna igen. Tiden går fort mellan varje år och igår var det dags att resa till Halmstad. Lördag-söndag är jag i Rötterbokhandeln och hjälper till, då ska jag bland annat sälja den nya handboken om hur man forskar om sjöfolk och som jag själv har skrivit. Det är väldigt roligt att ha fått möjlighet att göra den.


Boken jag skrivit börjar säljas idag, lördag. Jag är så glad över att jag fått möjlighet att göra den.

Det som är extra roligt med Släktforskardagarna tycker jag är alla möten och pratstunder med andra släktforskare. Det brukar bli många sådana tillfällen de här dagarna, särskilt när jag är i Rötterbokhandeln, nu för tredje året. Tänk så många trevliga släktforskare det finns! Säkert kommer jag också att träffa på en del personer jag är släkt med, eftersom jag har mina egna rötter i Halland.

När jag skriver det här är det fredagkväll och redan då har jag hunnit träffa både avlägsna släktingar och andra, kända och okända, som lett till diskussioner och utbyte av tankar. Himla roligt är det!

Förbundets årsstämma har hållits på fredagen och där var jag en av två ombud från Tjust Släktforskarförening. Några beslut från stämman: Släktforskningen Dag flyttas från mars till en dag i januari eller februari, Roger Lönnebjer valdes in som ny styrelseledamot efter Arne Sörlöv, Medlemsavgiften per föreningsmedlem ska vara fortsatt 12 kr/medlem 2018 men sedan höjas, Premiumprojektet (en databasportal) ändrar sin inriktning till att förbundet i stället diskuterar ett samarbete med Arkiv Digital, förbundet ska verka för att föredragshållares arvoden beskattas på samma sätt som inom idrotten samt att förbundet ser över möjligheterna att ordna utbildningar knutna till förbundets handböcker.


Det var många ombud samlade på förbundets årsstämma. I talarstolen Karl-Ingvar Ångström från valberedningen. Vid bordet: förbundsordföranden Erland Ringborg, Mikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på förbundskansliet samt kanslichefen Johanna Ekerstrand.


Från stämman.


Före stämman hölls en information och en diskussion mellan Riksarkivets chef Karin Åström Iko och Jan Aronsson från Arkiv Digital om vad som kan bli följden om materialet i den digitala forskarsalen hos Riksarkivet/Svar blir gratis. I mitten förbundsordföranden Erland Ringborg.

När jag hinner ska jag uppdatera det här blogginlägget efter lördagen och söndagen, så att ni som inte har möjlighet att vara på plats kan se hur det har varit.

Tack, Hallands Släktforskarförening, för att ni ordnar detta!


Reklam för boken. Den affischen gillar jag.

Tillägg lördag 26 augusti:



Några av mina kollegor i Rötterbokhandeln. Det har varit en hektiskt men rolig dag, många samtal med släktforskare.


Intresset för DNA-test är verkligen stort och bara växer. Man kan topsa sig på mässan.


Föreningen Släktdata är med, i vanlig ordning. Jag är väldigt glad för det arbete som görs och är med i föreningen.


Långarydssläkten är kanske världens största kartlagda släkt, och finns med på mässan.


En föreläsning har jag hunnit med, Sven Larsson berättade om Ätradalens historia. Mina hemtrakter.


Hallands släktforskarförening har gjort ett bra jobb.

Det har varit hektiskt idag från morgon till kväll. Redan vid niotiden när portarna öppnades kom det många besökare och det mattades bara av en liten aning kring lunchtid. Jag har pratat med många släktforskare om sjömansforskning och med folk jag är släkt med på olika sätt, både som jag visste om förut och inte.

Det är ganska omtumlande att vara bland så mycket folk hela tiden, men kul och mycket givande.

Fortsätt läs mer
3839 Träffar
0 Kommentarer

Delad glädje – dubbel glädje

Det finns ett uttryck som kanske användes mer förr “outgrundliga är Herrens vägar” och det kan passa på det som hände i lördags. Uti serveringen Gröna Stugan vid Lötsjöns strand i Sundbyberg samlades några människor. Några kände varandra sedan tidigare under det att andra var okända för de flesta. En liten skara och det var nog tur det för det var svårt för de flesta att inte vilja berätta. Det berättades om olika delar av släkten och det frågades och frågades igen.

b2ap3_thumbnail_20170823.jpgb2ap3_thumbnail_20170823.jpg

Där berättades om den unge pojken, född i Häverö, som gav sig av i unga år för att söka lyckan till sjöss. Efter ett antal långa seglatser under sju år mönstrade han av i London och där fann han den stora kärleken. Efter en tid så lockades han och hans hustru till Australien, där han blev snickare på ett varv för att sedan fortsätta som hamnkapten.

Nu satt Steve i Gröna Stugan och berättade om sin mormorsfar, Anders Söderlund, eller Andrew Sutherland som han kallades down under. Historier av skilda slag, inte minst om en av båtarna som familjen byggde för eget bruk. Anders och två av hans söner byggde båten Orme, en båt byggd utan en enda spik. Den var vacker men en dag försvann båten, med sex mans besättning och återfanns aldrig. Två av de som försvann var sönerna.

b2ap3_thumbnail_201708231.jpgb2ap3_thumbnail_201708231.jpg


Där fanns Elvy, som för flera år sedan passerat de nittio, och som när jag först kontaktade henne var avvaktande. Inte kan väl jag vara med, visserligen har jag varit i Australien, men det är länge sedan och nu talar jag inte engelska så bra, och dialekten de pratar kan ju vara lite svår. Efter lite övertalning så kom intresset, det är inte varje dag en fyrmänning bara dyker upp så där. Att Elvy hade mycket att berätta från de trakter där förfäderna verkat, det blev klart fort. Och inte var språket något problem!

Där fanns Lillemor och Kent, fyrmänningar med Steve och Elvy, som träffat sin kusin efter ganska många år och där det fanns en del att komma ikapp med samtidigt som det gällde att uppdatera Steve, och även hans hustru Eastern.

Sedan fanns Ulrika, som vet att hon är släkt med Steve, men inte riktigt hur. De finns på varandras träfflistor efter att ha skickat in DNA. Efter den trivsamma träffen så blir det nu till att leta ännu djupare efter kopplingen.

Och allt detta efter en enkel efterlysning i en facebookgrupp: ”Finns det någon som vet vem Andrew Sutherland var, svensk var han men han berättade inget om sin hembygd eller familj”.
Outgrundliga var visst vägarna.

Nu till något helt annat.

b2ap3_thumbnail_201708232.jpgb2ap3_thumbnail_201708232.jpg

Nu i helgen är det Släktforskardagar i Halmstad. Hoppas många kommer och varför inte just du. Själv ska jag ta mitt pick och pack och försöka få ihop något, tillsammans med några amerikaner och SSGG, i den mest spännande montern (om jag får säga det själv) som har nummer 155 och där det står Family Tree DNA. 

Välkommen för att fråga, diskutera och kanske ta ett test eller uppgradera ditt befintliga.

Fortsätt läs mer
4318 Träffar
0 Kommentarer

Bildspelet - ett utmärkt redskap!

Bildspelet - ett utmärkt redskap!

På släktträffen, och i alla andra sammanhang där du vill förmedla släktens historia, är BILDSPELET ett alldeles utmärkt hjälpmedel, enkelt att åstadkomma, lätt att redigera och komplettera och synnerligen pålitligt i skarpa lägen. Själv använder jag Microsoft Powerpoint, men det finns också andra, även gratisvarianter, som är fullt användbara. 

Finessen med bildspel är att du hela tiden har koll på läget, god överblick, och alla möjligheter att ändra och förbättra. Så här går det till:

Starta och namnge ett nytt dokument. Ställ dig på den första rutan och tryck ENTER ett antal gånger för det antal sidor du behöver. Ställ dig sedan på valfri sida och INFOGA BILDER från din mapp av skannade släktfotografier och dokument. Om du vill ha med texter, namn eller årtal, finns det särskilda osynliga rutor där du lekande lätt lägger in sådant. 

b2ap3_thumbnail_Stratsidan.JPGb2ap3_thumbnail_Stratsidan.JPG

Så här ser startsidan ut. Bilderna du lägger in kan du förstora och förminska efter behag. Du kan till och med göra dem större än arbetsytan - detta för att få fram det väsentliga i bilden. Lägg märke till hur jag i bilden ovan har gått in och markerat en av personerna med en oval i avvikande färg. Detta är särskilt viktigt när du visar stora familjegrupper och kanske vill berätta om personerna en i sänder. En annan möjlighet är givetvis den gamla hederliga laserpekaren. Med hjälp av den pekar du på de olika personerna i bilden och får förmodligen genast hjälp av de närvarande släktingar med att rätt identifiera dem. (Bild: Wikipedia)

Laser Pointer

När du väl har petat in alla de bilder du vill ha med, skiftar du till BILDSORTERING och får då följande vy:

b2ap3_thumbnail_Bildsortering.JPGb2ap3_thumbnail_Bildsortering.JPG

Det är nu det verkliga arbetet tar vid. Det är här du kan bestämma i vilken ordning bilderna skall komma och då måste du tänka till. Vilken är den logiska ordningen, och hur vill du berätta historien om din släkt. Kronologiskt? Geografiskt? Gren för gren? Från äldsta tid till nutid eller tvärt om? Pröva dig fram! Det är bara att ta tag i en bild och dra den dit du önskar. Du kan också markera hela sjok med bilder och flytta dem i klump. Var som helst kan du lägga till nya sidor och fylla dem med ytterligare bilder, texter, kartor och dokument. När du är nöjd med ordningen och "flytet", ställer du dig på ruta ett och trycker på "Visa bildspel". Med hjälp av piltangenterna bläddrar du dig igenom bilderna, kollar att de sitter rätt och ser ut som de ska, justerar där så behövs och upprepar processen ett antal gånger. Samtidigt passar du på att fundera ut och träna på vad du skall säga när släktingarna väl sitter där i spänd förväntan.

b2ap3_thumbnail_Pytte.jpgb2ap3_thumbnail_Pytte.jpg

Problemet med många gamla bilder är att de är så förtvivlat små. Fotografering, och inte minst framkallning, kopiering och förstoring, var inte gratis och ofta nöjde man sig med de löjligt småttiga miniatyrer fotoaffären levererade. Dessa gör på intet sätt rättvisa åt bilderna, särskilt inte när de visar människor i grupp. Det är här den fantastiska nya tekniken kommer in. Skanna miniatyrerna i hög upplösning, gärna 600 DPI eller mer. Plocka in dem i Photoshop och förstora dem rejält. Skärp upp dem, bättra på kontrasten, öka (eller minska) svärtan och finlira så gott du kan. Resultatet blir ofta förbluffande bra och din publik kommer att oooha och aaaha när de upptäcker att gammelfarfar faktiskt hade ett levande ansikte, pliriga ögon och ett stort charmigt leende. 

Det är bara att konstatera: Bilder, och i synnerhet gruppbilder, gör sig bättre på en skärm eller duk än i pappersform. För oss gamlingar är detta svårt att smälta - vi tror ju fortfarande att "riktiga" bilder måste vara på papper - men nu  får vi nog ge oss. Ingressbilden ovan, som jag hittade i ett gammalt bortglömt album, var 5 cm bred och 3,5 cm hög. Visst kunde man ana att den föreställde Wilhelm Andersson i Matvik, Hällaryd (K), hans hustru Frida och deras tio barn, men inte så mycket mer. I förstorat och förbättrat skick är den en pärla att bevara och fröjda sig över.

b2ap3_thumbnail_I-grngrset.jpgb2ap3_thumbnail_I-grngrset.jpg

VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA?

Förstoringar kan ibland avslöja chockerande detaljer, sådant som man tidigare inte förmått urskilja på den allt för lilla pappersbilden.  Vad är det morfar har i mungipan på denna bild från 1933? En CIGARETT!!! Morfar som var en sådan renlevnadsman och som höll sina barn i Herrans tukt och förmaning med stränga förbud mot sprit, smycken, flärd och dans. Och cigaretter!

Fortsätt läs mer
3271 Träffar
0 Kommentarer