Jag tycker mycket om Öland, av många anledningar. En underbar ö, full med möjligheter till upplevelser, både i nutid och i forntid. Försöker tillbringa lite av min tid där, under olika årstider, för att se det som inte bara är kopplat till sommar och semester. Det enda riktigt tråkiga är att jag inte hittat en enda liten koppling i mitt eget släktträd till ön. Det borde väl finnas något, någon liten gen som förklarar mitt intresse för ön. Men så är det inte, så i brist på egna vägar in i de öländska arkiven och historierna så får jag väl hitta på några.  Inte hitta på i form av osanningar, men det finns kanske annat som intresserar.

En sådan väg kan ju vara de historiska vingslag som kan kopplas till Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm. Förr hette socknen där Köping och det finns en del intressanta uppgifter om området. Att den långgrunda viken, med sina fantastiska badstränder, en gång var en perfekt hamn tänker inte alla på. Ju mer man hittar, desto mer uppenbart blir det att platsen en gång måste ha varit en riktig knutpunkt. Birka, släng dig i väggen säger en del, men det vi vet är att mycket hänt här. I folkmun har det alltid talats om det som hände för länge sedan, när det kom främlingar på besök, de var jättar, oerhört långa och det var ingen idé att sätta sig upp mot dem. De härskade ett tag, men verkar senare ha försvunnit. Kanske en skröna, tycker du. Men de rester av människor som man hittat visar att det fanns många med normal längd, runt år tusen, men det finns också spår av de som verkar ha varit nästan en halvmeter längre, och då blir ju begreppet jättar förståeligt.

Tingsflisan i Köpingsvik , fri bild I, Moralist, CC BY 2.5 via Wikimedia Commons

Undrar om det finns spår av dessa idag. Hur kan man ta reda på det? Tänk om det går att se något. Jag kom på att jag kunde se om det gick att hitta spår och varför inte börja med Gustav, som jag talade med för 50 år sedan. Bodde i Köpingsvik och var lång och såg allmänt stark ut. Han hade säkert upplevts som en jätte om han levat när genomsnittslängden var runt 140–150 centimeter. Var kom ifrån, ursprungligen, kan man undra. Verkstadsägare stod det i folkräkningen, det måste vara han och sen var det bara att gå bakåt. Men det gick inte så bra, han kom från Föra, som ligger några mil norrut. Men kanske var det där jättarna bodde. De behövde ju inte bo precis vid viken, de kanske hade sitt hem i Föra.  Gustavs förfäder odlade sin jord, kan det vara ett bra tecken? Fast tidigare så står det Kyrkwaktare på förfader Jonas, född 1786.  Men var kom han ifrån, ja det får framtiden utvisa.

Det gick inte så bra att gå bakåt i arkiven, så jag får hitta en annan väg. Kanske gå framåt och se om det finns någon son eller sonson som kan hjälpa mig med att få fram Y-DNA som kan jämföras med riktigt gamla fynd. Tänk om det finns med några av dessa jättar i den studie som snart ska publiceras, en studie med öländskt DNA, eller rättare sagt med DNA från öländska fynd, kanske får vi veta att de som lämnat sitt DNA kom från annan plats. I studien kommer det också att finnas med resultat från Sandby borg, den plats på sydöstra Öland där tiden stannade runt år 450 och som ingen vågat använda sedan dess. De som fanns där, låg precis som när de stupade vid det som verkar ha varit en massaker. Undrar om det kanske finns något där som förklarar min kärlek till Öland. Tänk om de hittar något DNA som kopplar mig dit. Då kan man tala om lyckträff i släktforskningen, eller om vi ska vara ärliga så kanske vi ska kalla det något annat än släktforskning, kanske ursprungsforskning ska bli min nya grej, om det nu är skillnad på de två.  Undrar hur många som hänger på, tror inte det blir något Sveriges Ursprungsforskningförbund, men man kan ju ha roligt ändå.

Idag har jag varit på en resa, inte så mycket fysiskt utan mer i min egen lilla tankevärld. Där finns inga hinder, inga kontroller av någonting och så det bästa av allt, det kostar inget. Det som annars är omöjligt, blir plötsligt möjligt.  Visst är det bra, sedan kan man undra hur källhänvisningar från upplevelserna under en sådan resa skrivas.

Min resa var mer i tiden än annars och jag började den faktiskt med att konstatera vem jag är, åtminstone just nu, och min identitet kan beskrivas som I-Y43677.  Det kan låta som det är en kod från en science fiction-film, på någon som spejar utöver skyarna efter aliens, men det är det inte.  Det är den beteckning på den yttersta lövet i det träd som baseras på min Y-kromosom. Alltså ett begrepp på min raka pappalinje. Just nu är jag ensam på den grenen, jag hade en nära släkting men på honom hittade någon en liten avvikelse, så släktskapet blev lite mindre.

Kopia av badge på min FTDNA-sida

När jag nu sitter där ensam och funderar, så behöver jag inte känna mig så där jätteunik, det finns ju andra som har samma som jag, men de har inte inlemmats i den underbara DNA-världen eftersom de inte har tagit just Y-testet. Men det har min tidigare nära släkting, numera lite mer avlägsen och han ställer till det för mig. Han bor inte i Sverige, och han säger att inget i hans släktträd pekar på att det funnits ens en kontakt, och jag hittar inget i mitt träd som pekar åt hans håll heller.

Tack vare att det finns jämförelseverktyg så har jag förstått att min resa i tiden blir ganska lång och då kanske vi förstår varför vi inte hittar varandra i våra träd. Hans pappalinje och min skiljde sig åt ungefär år 700, och så långt bak går inte ens Arkiv Digitals fina dokument. Och att hans engelska släkt och min svenska inte ser några spår av varandra är ju då inte så konstigt. Men hur hamnade vi på olika ställen, var fanns han som är vår gemensamma ana. Är det en tidig resenär från det som nu är brittiska öarna eller gick resan åt andra hållet?  Fast ingen av oss vet ju egentligen när vi fick Nordsjön mellan oss.

 Var det en legoknekt som någon svensk kung lät importera, som inte syns i svenska kyrkböcker eller var det en svensk viking som följde med danskarna på deras resor. För det fanns en hel del västgötar som tydligen låt göra så, fynden i Varnhem och andra ställen stödjer det och min äldsta ana på den raka pappalinjen bodde ju bara några mil från Varnhem. Kanske bodde hans förfäder i Varnhem, vem vet, men den grupp som jag tillhör tror jag inte finns med bland de som de kontrollerat hittills. Men det kanske kommer, vem vet.

I min resa så studsar jag mellan olika tänkbara scenarier, tänk vad mycket en liten, liten mutation på någon av de 24 miljoner baspar som Y-kromosomen innehåller kan ge upphov till. Att hitta samband och att dra slutsatser är en sak, att i drömmar och egna tankar försöka hitta fram till något är en annan. Vill du hänga med på mina resor, se till att hoppa på Y-tåget och låt oss resa tillsammans!

Det är lätt att bara springa förbi vissa uppgifter när det gäller att få ihop släkten. Ibland går det så fort och kanske så lätt att vissa uppgifter inte hinns med, eller kanske inte orkas med. De stora dragen kanske blir lätta att fara vidare med och de små detaljerna glöms bort. För en del ska det gå fort, många ska fyllas i det register man använder och då gäller det att hålla hög takt, antalet måste kanske fördubblas varje tidsenhet och då får man inte stanna.

För andra finns det andra drivkrafter, hela byn ska kartläggas eller ett yrke är i centrum. Många drivkrafter finns det och det bästa av allt är det går egentligen inte att säga vad som är rätt eller fel, var och en gör som man vill.  Men blir det fel för att man springer för fort eller hoppa lite väl mycket då får man kanske sig en tankeställare när det uppdagas.

Jag har ibland lite för många järn i elden och då får vissa delar lite stryk, de hamnar i bakvatten och det tar sin tid innan de kommer fram i ljuset igen, Och när de gör det så kanske något annat pockar på. Men så plötsligt finns det ett hål och då kan det kanske bli något.  Förra veckan skrev jag om Brattfors och i efterdyningarna av det som dök den gamla frågan upp, hur kom det sig att morfars sida hette Asp. Var det en soldat som spökade någonstans eller varför det patronymikon som var så vanligt att använda. Ibland togs ett släktnamn av vissa yrkesgrupper för att särskilja sig. Vad kan då detta Asp komma ifrån. Ja, säg det blir nog det bästa svar som jag kan ge.

Jag hittar den första som kallar sig Asp, åtminstone den första som prästen skrivit in namnet på i böckerna, efter att han gift sig i Nora. Innan giftet heter han bara Jacobsson och detsamma i vigselboken, men i första husförhörslängden står han där, torparen Jan Jacobsson Asp. Ingen bra förklaring hittar jag, så det får väl bara bli att accepterar att den historien kommer jag inte att kunna berätta. Det bara blev så. När han med sin familj 4 år efter bröllopet flyttar till Lindesberg så tycks han skrivas in utan Asp, för det är en annan penna som används för att lägga det namnet. Vad som stod på flyttbetyget vet jag inte, inflyttningslängden saknas. Men därefter, i ett par böcker till heter han Asp.

Från Arkiv Digital Del av Lindesberg (T) AIa:33 (1831-1840) Bild 272 / sid 1054

När Jan Jacobsson Asp varit gift sex år dör makan och han lämnas med en dotter och en ganska nyfödd son. Det var ju inte ovanligt, men sen dör Jan, det står 1825, tre år efter makans död, men jag har inte hittat notisen än, finns kanske ingen. Barnen står kvar utan notering om någon omsorg eller annat. Det först i den nya boken som startar 6 år efter Jans död som det står Asps barn, fader och moderlösa samt fattiga på de två barnen. Förmodar att de fick bo hos någon eller att någon flyttade in, har svårt att se det. Jag kan inte annat än undra hur det var, vilka spår satte sådana händelser och hur länge hängde de med. Var det något som alltid fanns där, som påverkade hela livet.

Sedan går det att följa Johannes, som pojken egentligen heter även om det senare blir Johan, genom hela livet, men de där första åren är det svårt, och tänk om jag fått en dagbok från honom, där han själv berättar. Och bara som en lite parentes, det är genom denne Johans första hustru som jag är avlägsen släkt med Dan Andersson, men det är en annan historia.

Det finns runt om i landet små orter som bär på sin egen historia och många tittar på hur det ser ut idag och konstaterar att det där är en liten håla som inte har någon betydelse. Och visst är det lätt att bara åka förbi och inte bry sig, det finns ändå inget att berätta.

Men vi vet ju att allt har en egen historia och hur intressant den är ju beroende på betraktarens egna ögon. Det som är totalt ointressant för den ene kan innehålla mycket värdefullt för den andre. Så är det ju med mycket men just nu så tänker jag på de ortsnamn som dyker upp i min egen släktforskning. När jag sitter med mina kommentarer om orter kopplade till namn, namn på de som en gång i tiden levde och som faktiskt är orsaken till att just jag lever. Hade de hittat på något annat så vet man aldrig hur det slutat.

Att gränsen suddas ut mellan det som vi kallar släktforskning och hembygdsforskning blir mer och mer uppenbart ju längre tid jag håller på. Det dyker upp nya namn då och då, med kopplingar till tidigare okända bygder, eller så är det så att tidigare nerskrivna orter blir aktuella genom att det nu finns tid och ork att följa just en speciell gren av det egna släktträdet. Så är det för mig just nu med en gren som jag haft med en längre tid, men som blir aktuell igen. Det dyker upp nya infallsvinklar eller funderingar baserat på omkringliggande faktorer.

För min egen del så gör mitt intresse för DNA och släktforskning att jag hittar nytt intresse för en del orter, eftersom jag försöker följa raka manliga respektive kvinnliga linjer bakåt så långt det går och sedan vända vid äldsta anan och gå framåt. Att det finns ett stort intresse, speciellt i USA, att följa sina fädernelinjer och strunta i alla andra släktmedlemmar har jag förstått, och de kopplar det till sin efternamnsforskning. Det har jag aldrig brytt mig om eftersom patronymikon gör den delen ointressant (för min del) men däremot att koppla raka linjer till hembygdsforskning och DNA så blir det nya vinklar.

Hyttan i Brattfors Beckstet, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons

En ort som jag precis börjat titta på lite mer är Brattfors utanför Filipstad. En liten plats med en lång industrihistoria, med en herrgård där huvudbyggnaden förstördes i brand och där det numer är vandrarhem. I Brattfors bodde och verkade en släktgren från slutet på 1600-talet och åtminstone fram till en tid in på 1800-talet. Att kunna koppla uppbyggnaden av det industriella i området med mina egna släktingar gör det mer intressant, för visst hade de i någon mån sin del i det genom att vara kolare och bruksarbetare. Även de med mindre högtravande titlar har haft betydelse för bygden, tycker iallafall jag. Det tillkommer nya rön på den grenen eftersom jag följer nya människoöden nu när DNA ger ledtrådar.  Att det numera blir mer intressant med Brattfors har ju ingen annan orsak än att jag fått nya idéer om vad släktforskning är (för mig) och att jag snart hoppas kunna resa igen och se de platser som dyker upp i arkiven som noteringar om torp och hus.

Och finns det nu ett vandrarhem så kan man kanske ta in där och vandra i de trakter där en liten del av mig har blivit till, försöka förstå hur det var då och hur de levde och verkade. För även om internet ger stora möjligheter till upplevelser så kan ett besök ge helt nya dimensioner.  Har du några orter du vill besöka just nu, vare sig det är baserat på släkt eller annat?

I helgen som kommer är det Skördefest på Öland, med ett engagemang hos de som producerar och ett minst lika stort engagemang hos de som besöker ön under dessa dagar. Att skördandet kan kombineras med festliknande arrangemang är bra för alla parter, det tror åtminstone jag.

Kan vi se några likheter med annan verksamhet, var det inte en fest härom helgen när släktforskare samlades via elektriska signaler i kablar eller luften. Kan släktforskardagarna vara en ”skördefest” där allt som producerats visas upp för alla besökare och det sprids både glädje och kunskap. Ja, det får var och en bedöma själva, jag tycker det finns en likhet.

Ett liknande sätt är att dela med sig av sin entusiasm till andra, inte bara vid en speciell helg utan under hela året. Berätta om hur roligt det är med släktforskning, berätta om all de fynd som gjorts och låt glädjen lysa igenom. Det kan säkert påverka både dig och din omgivning. Kanske blir resultatet att du får mer att göra, du kanske blir mentor för en nybörjare. Om du är med i förening, som också passar den du får med på tåget, så kan det bli en ny medlem som med sitt engagemang sätter ännu lite mer fart på föreningen. Det kan vidareutvecklas hur mycket som helst, det är bara att låta fantasin flöda.

Photo-by-Elaine-Casap-on-Unsplash

Men, och nu kommer lite av en moralpredikan mitt i allt, precis på det sätt som alla föreningsutvecklare säger att det inte ska göras, tänk också på att det finns ett ansvar förknippat med allt det positiva.  När det gäller Skördefesten på Öland så påverkar naturligtvis det allmänna läget vad avser hålla avstånd och tvätta händerna hela arrangemanget, precis som det ska. När det gäller släktforskning så finns det även andra saker att tänka på, mitt i all positiviteten så finns det också ett ansvar att berätta vad det är som kan komma fram.

Det är inte alla som hittar det som de förväntat sig, det kanske inte är som man hört, och det ger ibland spännande upptäckter, ibland lite mindre roliga.  Att leta och hitta att släkten börjar med det som vissa anser vara mindre trevliga yrken, kan vara en sådan sak. Jag hjälpte några emigrantättlingar, de bor i USA, med en släktgren och visst var det spännande att gå bakåt. Det fanns en del skrivet om just den grenen som gjorde resan bakåt lättare. När de kom en bit bak i tiden så visade det sig att det fanns några generationer bödlar och nattmän, och det ger ju möjligheter att klå på släkten med beskrivningar av deras arbete.  De två jag hade kontakt med reagerade helt olika, den ena gick in i sina eftersökningar med stor energi, under det att den andra avslutade vår konversation med orden: ”Skriv aldrig mer till mig”

Det var inte den släkt han ville ha, så då slutade han letandet. Men det går inte alltid att bara sluta, det kan komma fram det som ställer allt på ända. Jag tänker inte minst på DNA-testerna, där vi många gånger läser om hur nya svar ställer allt på huvudet. Tänkte den som skrev ”Släng dig bara in i äventyret” till den som frågade om hur det fungerar på vilka svar som kan komma? Vet vi vad som väntar den person som testar sig efter hurtfriska tillrop. Kan det finnas behov av en beskrivning av vad som kan hittas, och det är ju inte alltid en bödelssläkt som hittas utan det kanske försvinner en del av den släkt som hittills räknats som den egna.

Allt är inte glädje med släktforskning, men om vi berättar om vad som kan hittas och vad som kan ställas på ända innan det sker så har vi tagit det ansvar vi bör och det ger säkert en bra grund för den som vill vara med på den skördefest som ju släktforskningen är. Har du egna tankar kring detta, är jag fel ute eller finns det lite att fundera på?

Förra veckan skrev jag om mina upptäckter i Stockholms Stads Rannsakningsfängelses församlingsbok, om en sjökapten som fångade mitt öga. Kanske inte kaptenen i sig, utan ordet spion som fanns på hans rad, Han fanns där på en rad och sedan var han borta nästa år då han var skriven på en vanlig adress i Stockholm.  Inte så mycket mer fanns det att se. Följde honom och han flyttade en gång och sedan var nästa uppgift ur dödskivan. Och har man dött så kanske det skrevs något och det hittade jag i Genealogiska Föreningens familjenotiser. Direktör och sjökapten, rest på de stora haven. Tydligen levt bra och nu var det slut.  Inte mycket att fundera på. Några barn fanns inte att läsa om, om vi bortser från hustruns från ett tidigare äktenskap.

Del av sida på Arkiv Digital v788117.b10

Så kan det gå, men det finns kanske lite mer att läsa då frågan om fängelset fick ett svar genom att ordet spion kanske kunde koppla till några av de fotograferade längderna från Stockholms Rådhusrätt avdelning 5. De finns på Arkiv Digital och innehåller en hel del intressant, om man betänker att avdelnings namn är avdelningen för spionmål.  Kanske känns det inte som släktforskning att ge sig in i böcker om spionmål, men en sak är säker, personerna som står på de anklagades sida beskrivs ur alla möjliga aspekter och deras liv rullas upp, Så finns det någon dold händelse så dyker den förhoppningsvis upp. Tänk om det här finns något om en okänd farfar, kan det finnas något om hans eventuella hemliga barn.  Eller kan det finnas något om de som inte är anklagade men finns i periferin av någon anledning.

Att det inte finns ett indexerat personregister kan upplevas om tråkigt, men det är ju inte så många som stått åtalade så förhoppningsvis kan man finna något.  Och det gjorde jag i dokumenten, tyvärr så påstod sig spionen ha minnesförluster, och läkarna sa att det kunde vara sant eftersom personen ifråga hade en hjärnskada. Nu fick jag veta det, det hade aldrig framkommit annars, lite synd bara att minnesluckorna tycks komma när minnena bäst behövdes (ur min synpunkt).

Det finns ändå en hel del intressanta upptäckter att dyka ner i, även om det blir släktforskning i de lite mer moderna tiderna, men vad gör det.  Medeltiden har sina utmaningar, 1940-talet har andra, men alla är de lika skojiga att lösa.

Det känns som rena tidsresan när jag sitter och funderar på hur det hänger ihop. Inte för att det är ett och samma lilla problem som ställer till det, utan det är faktiskt så att jag, trots att jag har en Y-kromosom, kan göra två saker samtidigt. Fast som mina kvinnliga släktingar säger, du kanske gör två saker samtidigt men blir det bra. Ska det finnas sådana krav också, ja då kanske vi ska sluta tala om hur det går.

Fast det går ju att försöka, kanske kan jag bli bättre.  Men för min del så innebär de värmländska skogarna på 1660-talet vissa besvär, det må erkännas. Jag får konsultera ”Vad står det”, handbok i handskriftsläsning, ganska ofta och det är ju bra för då får jag valuta för spenderade pengar på boken. Men det är inte alltid lätt att läsa ut alla krumelurer, vare sig med bok eller utan. Men det är ju alltid en tjusning att försöka och då se att det är Mårten som är pappa till den Erik som letar efter. Kanske stämmer det som jag en gång fick mig till skänks av en släktforskare, än så länge så hittar jag inte några fel. Och den mannen fick flera söner och det går att hitta linjer ända till nutid, även om ibland tar slut med en dotterifierad familj. Kan man säga dotterifierad, inte vet jag men det finns ju en del som bara får döttrar och då tar Y-linjen slut. Sen kan det ta slut för att inga av sönerna får barn, men jag vet inte vad jag ska kalla den delen, Finns det något bra namn på sådana avbrott?

Samtidigt som letandet pågår i svunna tider, så kommer frågor om Stockholms Stads Rannsakningsfängelse, som jag inte tittat på tidigare. Plötsligt är jag bara nästan 80 år tillbaka, och ser att det fängelset har församlingsbok, där det finns intagna inskrivna vid en viss tidpunkt under året, med cellnummer, fångnummer och andra intressanta uppgifter. Nu gäller det att lära sig vad jag ser, fast även om handstilen är svårläst, så finns den inte beskriven i ovan nämnda handbok, verkar vara lite för modern för den.

Photo by Mike Hindle on Unsplash

I boken från fängelset följs inga Y-linjer, men det tycks finnas en del intressanta kopplingar i alla fall. På tre rader över varandra så står namnen, en Viktor född i Ryssland, Wladimir son till en general Staskewski och så en svensk sjökapten, som nyligen bytt efternamn. Det gemensamma för dessa är det står samma orsak till att de tagits in, spioneri. Spioneri under brinnande krig, skjuter man inte de som gör sånt. Men nu måste jag lära mig lite till, var hittar jag mer om detta fängelse. Sjökaptenen finns med i folkräkningen som sker i Stockholm året efter, och det ser ut som han bor med sin hustru, så han kanske kom ut.

Visst är det spännande att hitta nya saker att fundera på, vare sig det för för länge sedan i det djupa Värmland eller det avser ett fängelse i centrala Stockholm. Eller fängelse var det nog inte egentligen, det bytte namn lite senare till Kronobergshäktet, så de som satt där flyttade nog till andra fängelser eller kom ut, som sjökaptenen

Ofta handlar det som skrivs i släktforskarkretsar om det som skett för länge sedan, om historier runt människor, byar eller andra liknade ämnesområden. Det är ju ganska självklart att det är svårt att släktforska framåt i tiden, att kunna berätta om framtida bröllop och dop blir kanske inte helt seriöst. Kanske finns den förhoppning om hur det kan bli, eller är en rädsla, men det kan nog inte räknas in i släktforskning.

Men om jag ändå håller mig till framtiden och samtidigt tittar lite bakåt, hur blir det då. Kan det vara en möjlig kombination. Kanske inte runt familjehändelser som de jag nämnt ovan, men varför inte koppla det till släktforskning ändå. För visst är Släktforskardagarna något som verkligen berör, något som kan sätta olika delar av de intressanta uppgifter som hittas i centrum. Trots att det inte alltid är som förr så finns det mycket intressant kopplat till de dagar som vi sker nu till helgen. Mängder med intressanta föredrag, vem som helst kan ”vandra runt” bland montrarna och det finns en mängd fina mässerbjudanden.

Kopierad logga från släktforskardagarna 2021 hemsida

Kanske får vi avnjuta en lite ovanlig släktforskarbankett, var och en av oss som sitter hemma med vår egenkomponerade bankettmeny, men det kan ju vara lika gott för det. Lite svårt att konversera mellan borden men det kanske finns någon att ringa. Det är lite tråkigt att inte kunna applådera de som ordförande Erland Ringborg inte plockar upp på scenen för att överlämna välförtjänta priser. Olle Elm får säkert sitt fantastiska Örnbergpris på något sätt, men inte just denna helg med hundratals supportar i samma lokal. Likadant för årets eldsjäl, Torgny Larsson, men hur han känner kan jag kanske föreställa mig, för om jag får skryta lite grann så efterträder han ju mig på den piedestalen och förra året var det ingen bankett heller. Kanske ska jag sitta hemma och hurra lite grann för dessa två och alla de övriga pristagarna, undrar om fler gör det.

Det finns en massa montrar att besöka på årets släktforskardagar, så det är inga problem för de som vill fördriva tiden, det finns också andra som kommer att sitta i montrarna och dela med sig av kunskap och trevliga samtal. Men visst kommer det ett stänk av saknad.  Myllret, klappen på axeln och de långa köerna till topsningen finns kvar som minnen från förr. Och inte får jag sova på hotell heller, fast det är ingen större besvikelse, sängen hemma är mycket bättre än de flesta hotellsängar. Och dessutom billigare så jag kan kanske kan spendera lite mer pengar på den bokrea som Rötterbokhandlen säkert drar igång under dessa dagar.

Ja , det var lite om framtiden, även om den bara är ett par dagar bort. Kom ihåg att logga på sfd2021.se och har du inte köpt biljett till föredragen så är det inte försent än. Med förhoppning om att någon hittar mig i en monter och att vi nästa år kan träffas öga mot öga så avslutar jag med en hälsning till er alla, hoppas vi ses i Göteborg, på något sätt, nu till helgen

Under alla tider har människan gjort resor, ibland långt och ibland kort, men det har alltid rests. Orsaken till resorna har naturligtvis hur många skäl som helst. Om vi gör en lista på alla dessa orsaker så blir det en lång sådan, många mil och när vi är färdiga så kanske den räcker runt jorden. Men varför lägga ner tid på sådant som ändå inte blir annat än en lång upprabbling.

Jag mötte några för en kort tid sedan som berättade om en resa, både i tid och rymd. Det var inget så där iögonfallande intressant med den, men jag fann samtalet intressant för det fanns en del intressanta vinklingar. En resa kan ju starta på många olika sätt, och den här har sitt ursprung i några DNA-tester, gjorda inte för att leta efter mystiska kopplingar eller försvunna fäder, utan mer av nyfikenhet vad man kan lära sig.

En person med sina rötter i sydöstra Sverige gör ett test, det dyker upp släktingar från närområdet och det går ganska bra att koppla de största träffarna till det släktträd som redan finns. Inga större konstigheter alltså, men det fanns ju en hel del namn som fanns lite längre bak i listan som inte fann sin plats direkt. Nästan likadant kändes det för en annan person, som befinner sig i Ångermanland, och har sina rötter i området. Efter genomgång av listan så fanns det en träff som intresserade, en från södra Sverige som inte passade in i släkten på ett uppenbart sätt. Här gällde det att se om det gick att hitta något som kopplade ihop de två.

När släktforskare hittar det som inte är uppenbart så brukar jag höra den välkända frasen ”Jag borde ha frågat” , speciellt med tanke på de äldre generationerna. I det fallet så fanns den en äldre släkting kvar, som lyssnade på frågorna och motvilligt medgav att det kanske fanns någon tidigare koppling åt det geografiska hållet. Men det var inget man talat om, det fanns kanske en anledning till tystnaden men den kom inte fram. Men när det blev känt att det planerades en resa söderut för att se de nya trakterna så kom en kort kommentar, ”det finns ett mycket mörkt kapitel i vår släkthistoria där nere”. Inget mer, ingen ytterligare berättelse.

Att hålla tyst om något som hänt förr, kan det hjälpa?  Att skämmas för vad andra gjort så att en hel släktgren döljs för framtida släktmedlemmar, är det vanligt och varför blev det så? Frågor vi kan ställa oss och ju mer vi kan följa släkterna, med digitaliserade dokument, med nya sammanställningar och med sånt som DNA, desto svårare är det att dölja det som hänt. Hundraåriga sanningar kommer fram i ljuset oavsett föregångarnas försök till total mörkläggning.

Fri bild från Unsplash av Evan Dennis

Det blev ett intressant möte mellan nord och syd, speciellt när berättelsen om den nertystade grenen kom fram. Mamman som fick sina två äldsta söner att slå ihjäl deras egen far, så att hon skulle kunna leva vidare med sin nyfunne älskare. De yngre syskonen som fick se mamma resa iväg till ett 10-årigt straff på fästning och vara med om att bröderna avrättades, fick sina huvuden avhuggna och nergrävda på obekant plats. Visst är det traumatiskt, men blev det bättre av inte berätta om det. Man kan undra vilket socialt tryck det fanns på de inblandade, eller var det ett egenvalt beslut, att inte ha med en gren av släkten i någon form. Det får vi aldrig veta, men jag vet att de som nu ”återfunnit” sina släktingar kommer att lyfta fram även den delen i sina egna berättelser om de egna släkten.

Hur gör du med dina obekväma uppgifter, stoppar du undan dem eller lyfter du upp dem på samma sätt som all annan data du hittar?

Inte kan mitt släktträd vara fel. Det säger en del och tittar indignerat när frågan kommer upp om hur säkert en uppgift är. Jag har tidigare berört den något känsliga frågan om hur rätt vi har, och det blev aktuellt när jag läste en del äldre inlägg i en grupp. Nu vet vi att det alltid finns risk för förväxling eller misstag när det gäller alla delar av släktforskning. Det hjälper egentligen inte hur man vrider och vänder på allt, det mesta är som myntet, tvåsidigt.

Idag säger vi att DNA inte ljuger, i den diskussion jag såg så gällde det att gamla hederliga medeltidsbrev kan inte ha fel. Det fanns ingen anledning att ljuga eftersom de som det skrevs om oftast var närvarande och många gånger satte sitt sigill under brevet.  Med en sådan klar närvaro så borde allt vara rätt. Ett sigill är inte så lätt att kopiera, så äktheten borde inte ifrågasättas. Och visst gick det att se vem sigillen tillhörde, det var ju unika för varje släkt och kunde inte blandas.  Med sådan kunskap så borde det inte vara svårt att sätta tilltro till det som stod på dokumenten.

Det finns många som dragit samma slutsatser som ovan, och byggt bevis eller indiciekedjor på den väl fastlagda kunskapen. Böcker har skrivits, släktkrönikor skapats och det under ganska många år. Och numera så är vi mer intresserade av de närmaste släktleden tack vare eller på grund av allt det som redan finns framtaget av andra, säkerligen genomgånget och kontrollerat av otaliga kunniga.

Fast det börjar komma lite funderingar på hur det egentligen var, kan man idag med säkerhet utröna vilken släkt ett sigill tillhörde. Det berättas om en regel som sa stampen, den spegelvända bild som tillsammans med ett handtag gjorde att det gick att skapa ett sigill, läsbart för andra, skulle förstöras när innehavaren dog. Hur var det då med släktskapet?  Eftersom sigillet var en identifikationshandling, kopplat till en person så fanns det kanske ingen koppling till släkten. Kan ju undra om man i framtiden kommer att påstå att bank-ID som ser lika ut, i den digitala världen, pekar på släktskap

Att det inte fanns någon copyright på sigillen blir ganska klart när man tittar på en del brev. Det finns de som ser nästan likadana ut, men kommer från helt olika släkter. Och det finns de där far och son har sina sigill på ett och samma brev där det inte finns mycket till likhet mellan dem. Kanske är det bättre att leta efter så olika sigill som möjligt för att se släktband?

Bild från Genealogiska Föreningen, Svensk Genealogisk Tidskrift,

En hel del om detta och också om många felaktiga slutsatser finns beskrivet i boken Vapenlikhetsfällan. Skriven av Kaj Janzon och med Urban Sikeborg som redaktör. Boken gavs ut som en ett nummer av Svensk Genealogisk tidskrift som nummer ett 2015. Det är intressant att läsa om hur det egentligen var, om att det var inte bara adeln som hade sigill utan det fanns bland de som på den tiden kallades ofrälse, och att det inte var ovanligt att kvinnorna hade egna sigill, eftersom de många gånger hade privat egendom och då måste kunna identifiera sig, oberoende av vilken transaktion det var.

Tycker du det är skönt att koppla bort en del av allt som händer idag, varför inte titta på lite medeltidsbrev, om inte annat för att de ofta är så fantastiskt vackra, en helt annan stil än våra mail och worddokument. Och så kan man lära sig rangordningen i samhället eftersom många brev har sigillen påsatta i ordningen med den högst uppsatta först och sedan i fallande ordning.

Ibland kan släktforskningen innebära att letandet tar sig in på okända vägar.  Allt är inte svenska kyrkböcker eller arkiv som finns förvarade väl, och förhoppningsvis avfotograferade så att långa resor kan undvikas. Det dyker upp allehanda namn eller platser som gör att intresset för att fortsätta letandet efter nya trådar bara ökar.  Om det sedan finns något intressant bakom första kröken så finns det kanske ännu mer bakom nästa och på så sätt så kommer man förr eller senare till något som kanske inte ens fanns i fantasin från början.

Jag har en ganska flitig kommunikation med olika amerikaner som letar efter rötter eller har berättelser om olika händelser. Det går ibland lätt att hitta det de letar efter, men ibland är det helt omöjligt. En del historier som gått i arv i familjen kan innehålla intressanta uppgifter, andra kan ha så stora fel så att det inte går att förstå tokigheterna. De som berättar om hur kungligheter har varit inblandade är ju ofta sådana som så småningom visar sig ha en ganska liten sanning i sig.

Det kom en liten fundering kring ett gårdsnamn, som det berättades om i en släkt, och några namn som kanske kunde ge vidare information. Historien hade en del att göra med att den ursprungliga familjen i Sverige hade kontakt med någon som blev väldigt känd, men vem det var visste inte den som frågade. Man kan ju undra hur den historien förts vidare?  Det jag fick var Aranas, Knapp och en tidig emigration, dessutom kanske den berömde hette John Alfred.  Riktig hur detta hängde ihop visste inte vederbörande, men det fanns ett kändisskap med i bilden.

Att Aranas borde vara Aranäs är troligt, och det finns det en medeltida borg som heter och att det finns en kändis kopplad dit vet kanske många, jag tänker på Jan Guillous hjälte Arn. Men han kan det ju inte vara och de medeltida stormän som fanns där kan ju knappast blivit kändisar i USA. Det fanns flera andra spår, Gränna var ett men inte hittade jag något där. Funderingarna fortsatte och trots ett antal försök att få fram fler uppgifter ur historien från dem amerikanske kontakten så blev det stopp i funderandet. Att det funnits många kända svenskar i USA, det råder det inget tvivel om, det gäller ju bara att hitta rätt person, egentligen svårare än att hitta en nål i en höstack.

När det gått mer än ett år efter det första försöket så fick jag fler uppgifter, de hade haft en släktträff och frågan om den här kände personen var uppe. Nu var han sångare sas det och det fanns de som trodde att han bott i, eller hade släkt i, Worcester, Massachusetts. Det kanske kunde vara ett spår.  
Riktigt när det här Worcesterspåret kunde vara aktuellt framgick inte, men den tidiga emigration det talas om kunde också avgränsas till runt 1870, och då var det inte de stora massorna som drog iväg.
Boken Swedes in Worcester måste konsulteras, fanns det en berömd sångare nämnd, som kommit den angivna tiden. Första läsningen gav inte det jag hoppats, men andra, när tankarna fick spela lite mer fritt gav ett uppslag.

Unknown photographer, Public domain, via Wikimedia Commons

Om vi ändrar lite på stavningen, tänk att ett n kan ha betydelse, till Arnanäs, och Knapp till Knopp, så hamnar vi i Skepperstad socken och där bor Johannes Petterson Knopp, fast ibland ser det ut som Knapp, och han och hans familj emigrerar 1868-1869 i några omgångar. En av sönerna heter Johannes Alfred, bara 8 år gammal vid resan till Amerika. Denne J A bodde i i början på 1900-talet i Worcester och han hade det efternamn som hans pappa valde när han kom till det nya landet, om det var efter grannsocknen eller annat vet vi inte, men Hultsjö kan ju vara en bra förklaring till Hultman.

Numera vet jag en hel del om J A Hultman, en man som kallades Solskenssångaren och var mäkta populär under första halvan av 1900-talet i USA, men också bland församlingar i Sverige. För det var mestadels i kyrkor han sjöng. Tänk vad en fråga kan leda till, de fick svar och jag fick lära mig en del nytt.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på. Det kan man fundera på, fast den första meningen kommer från en sång av Thomas Di Leva och det hoppas jag du tror på när jag säger det, Men för att fortsätta ifrågasättandet som döljer sig bakom orden, så kan man koppla det till släktforskningen. Finns den ultimata sanningen någonstans, kan jag vara riktigt säker på det som jag plockat fram ur olika källor.  Vad kan jag tro på, och vad kan jag inte tro på. Räcker det med en notering någonstans, kanske skriven av en okänd hand, i ett brev till någon. Eller måste uppgiften finnas i det som definieras som kyrkbok för att vara något man ska tro på, Ja, det finns nog olika syn på detta, precis som så mycket annat inom släktforskningen.

Kanske är det så att det behövs trovärdiga uppgifter från mer än en typ av källa för att det ska vara sant, eller kanske ska vi skriva att det upplevs som sant, för någonstans finns det kanske ett fel i alla fall. Om en uppgift från en så modern uppfinning som DNA-test sammanfaller med en uppgift från en skumögd präst i en liten församling där alla kända alla, är det säkert då. Fast vad har egentligen prästens skumögdhet med det att göra, kunde det bli fel familj eller fel rad som ett namn hamnade på och sedan blev allt fel, eller ska vi tro att han kollade lite extra.

Foto från GFs bibliotek, i författarens ägo

Idag så hittade jag kopplingen mellan en skåning och en ung amerikan. Kanske inte så ovanligt, det händer ju både nu och då, men den här gången var det lite extra roligt eftersom vi kunde använda gamla och nya uppgifter. Ett DNA-test visar på att det borde finnas en koppling ungefär 4 generationer bort, och det kan ju inte vara så svårt. Men det hjälpte inte att kolla där eller en generation bort, för längre bort borde idet inte vara om storleken på träffen tolkas rätt. Men det fanns ju ett spår till, ett spår från Y-kromosomen, som en del påstår inte går att använda i släktforskning utan bara är av intresse för stenåldersletande. Det borde finnas på en rak faderslinje, fast det var inte en riktig fullträff. Och visst fanns kopplingen där, visserligen sju generationer bort vilket inte borde vara rätt, men kusin och dubbelkusingiften ställde till det, och där behövdes den gamla kyrkboken för att förklara det,

Och på tal om att tro på, hur är det med säkerheten i mitt träd, har jag läst rätt, har jag satt min tilltro till rätt uppgifter. Det finns hos mig ett litet gnagande tvivel ibland, om jag tolkat alla krumelurer rätt. För att bättra på min tilltro till mig själv, så försöker jag leta upp de kvinnolinjer som går långt bort, där det inte brunnit böcker eller liknande förluster, och vända vid den äldsta kvinnan för att gå framåt till nutid. Om jag hittar någon nu levande så är det intressant att försöka intressera denna för en test av mitokondrien, den som gör att vi kan följa den raka mammalinjen.   Blir det samma haplogrupp på den personens test som på startpersonen i trädet, så är sannolikheten stor att uppgifterna stämmer. Blir det en annan grupp, då vet jag med bestämdhet att jag har fel, och att jag trott på något som jag inte borde gjort. Det är en lösning för att svara på frågan om Vem ska jag tro på?

Kan man ta semester från släktforskningen?  Kanske en fråga som vissa inte ens tycker man kan ställa, för inte kan man bara låta bli att fundera i släktforskningsbanor bara för att det är ledigt från de plikter som man i vanliga fall har.  Eller hur är det, tar du ledigt från alla funderingar kring släktskap, härstamning och kyrkböcker under det som vi kallar semestertid. Ett begrepp som i och för sig kan diskuteras, om man inte är aktiv på arbetsmarknaden kan man då ha semester. Finns det en enda pensionär som tar semester. Fast det är en annan fråga som vi kan överlåta till andra att besvara.

Det finns mycket intressant att göra under sommarens ljusa dagar, och även om vi inte kallar det semester, så är det många som upplever nya miljöer under den här tiden. I år kanske mer som vistelse i närområdet och upptäckter av tidigare närmiljöer som inte varit så kända. Och då kan man fundera på historia och människoöden.  Hur var det för länge sedan i det hus man är i, hur var det i grannbyn eller vad hände i det kvarter som en övernattning sker i.

Då är det bra med en dator och möjligheten att slå upp en kyrkbok eller liknande och kolla hur det var för en tid sedan. Sitter man i ett hus som de påstår byggdes runt 1820 så finns det en historia, det gäller bara att få den förtäljd. Säger de att ett annat hus på tomten lär vara byggt i slutet på 1600-talet så förstår många att det finns många livsöden knutna till den enkla byggnaden. 

Foto av författaren. Ytterby

Just nu sitter jag i det som en gång var sidobyggnaden till ett större hus. Här fanns det pigkammare i ena delen, en enorm bakugn och ett kök i en del och på vinden fanns drängstugan, med egen ingång och en smal trapp upp. Hur var det att bo här, kanske pigan Brita Nilsdotter, född 30 mars 1782, kan berätta om hur det egentligen såg ut, hur var det att gå på de golvtiljor som fortfarande ligger kvar. Fungerade värmehållningen, trots de tunna väggarna och drog det mycket från den tunna dörren.
Undrar om det var skönare att sitta i rummet med den varma ugnen, under kalla nätter med vinande vind.

Drängen Olof, som saknar betyg enligt prästen, hade det kanske varmare i sitt krypin som låg ovanför den stora ugnen, men hur var det på sommaren. Direkt under taket som värmdes av den tidiga solen och med ugnsvärmen kvar sedan kvällens bak, så behövdes nog fönstren vara öppna, trots alla flugor.  Olofs betyg förresten, var egentligen inte saknat, det fanns hos Ljungstedt, vem det nu månde vara. Kanske får jag veta det om jag kollar böckerna lite till, men just nu får jag nöja mig med att fundera på om Olof fick tillbaka sitt betyg när han lämnade sitt utrymme och drog vidare.  Att han flyttade vet jag, men det syns inte vart så det är inte lätt att veta vad nästa präst skrev, eller var det samma präst som visste var betyget fanns som skrev hans nya adress i samma socken.

Tänk om de kunde berätta, de som finns antecknade som boende i huset, om hur det egentligen var. Som det är nu så vet jag att de funnits, och kan fantisera om deras liv, och det får räcka långt, så här i semestertider.

I dagarna så släpptes en svensk rapport, där forskare genom att kontrollera blodgrupper kunnat få fram visst underlag om hur många barn som föds varje år har en felaktigt angiven pappa. De anger i sin studie att det var runt 3% på 1930-talet och att det i nutid är runt 1,7%.

Det kan tyckas vara ganska små tal, speciellt som de själva påstår att det funnits siffror bland läkare att det varit 10-30% som haft fel angiven pappa. Personligen har jag inte sett den högre siffran tidigare, fast jag har läst tidigare att det funnits uppgifter om hur många barn som haft okända fäder och felaktiga, som varit uppe i sådana nivåer. Nu vet vi att det tidigare fanns ett ganska stort antal barn som klassificerades som oäkta, alltså födda utanför äktenskapet, som aldrig ficj någon registrerad far.

Tittar vi på de siffror som nu tagits fram så ska det gälla de med fel far, barn utan angiven far är inte inräknade och jag undrar om vi vet hur många sådana det finns. Vanligt förr men kanske mindre vanligt nu. Eftersom det har fötts mellan 90 000 barn upp till 125 000 under perioden 1930 tills idag så använder jag 110 000 i mina enkla beräkningar. Det innebär att det i början på perioden var 3 300 barn med fel far och att den siffran nu gått ner till nästan 1 900. Känns kanske inte så många men det blir några stycken om vi lägger ihop ett antal år, tar vi bar på skoj och lägger ihop de som fötts de senaste 70 åren så blir det minst 150 000 som har fel far angiven i sina papper.

När vi började med mer allmän testning av DNA i släktforskningssyfte, så kände vi efter ett tag att det var viktigt att poängtera risken med att få fram uppgifter om att pappa kanske inte var den vi trodde, och att detsamma naturligtvis gällde i leden bakåt också. Och med tanke på det stora antalet DNA-tester som utförts har det hittats felaktigheter. Fast å andra sidan så vet vi att det är runt 98% som har rätt, om vi räknar de som har en angiven far.

Fritt foto av Victoria Strukovskaya på Unsplash

Fast ibland undrar jag om det finns vissa ansamlingar av dessa felaktiga fäder, när det märks att pappa inte var den man trodde, och att samma person också kommer underfund med att morfar inte heller stämmer.  Att den pappa som man sedan hittar inte har den pappa som alla trott gör inte saken lättare, tar ett tag att bygga sitt släktträd med tre okända faktorer. Kan nog lugnt säga att då hjälper det inte med några tester, några snabba träd och sedan ska det vara klart. Det tar oftast betydligt längre tid, kräver mer tålamod och kanske också att lära sig om andra tester än den vanligaste släktforskningstesten.

Ibland går det inte att lösa, de okända faktorerna blir för många och/eller vi hamnar i geografier där DNA-test inte är så vanlig. Det tar emot, men ibland måste man ge upp, eller åtminstone ligga lågt ett tag och hoppas på kommande tester som kan lösa knutarna. Fast oavsett hur det ser ut, så kommer ibland lösningen på de mest oväntade sätt, lyssna bara på radioprogrammet Familjehemligheter, där finns det godbitar.

Studien visade på ett mindre antal felaktiga fäder än vad som sagts tidigare, men ändå kan det vara helt omvälvande att tillhöra den numera lilla procenten, eftersom det kan ge stora implikationer. Undrar om det är bra att få veta hur det ligger till, den frågan ställer sig nog en del, och den blir säkert fortsatt aktuell, för det är ju fler och fler som testar sig och kan få beskedet att pappa inte är pappa.

Jag får ibland frågan om vad jag får ut av släktforskningen, vad kan det tillföra utöver det jag redan vet och kan. En intressant fråga, som kan besvaras på olika sätt. Att förstå varifrån vi och våra värderingar kommer, det som till stor del har betydelse för de beslut vi själva tar, är en viktig del i mitt släktforskande. Förståelse för nutida skeenden, där det finns kopplingar till tidigare händelser. Kan migrationen som skedde från Sverige, där jag kan följa de som kom från min egen släkt med kunskap om hur de hade det här och hur det blev på den nya platsen, hjälpa mig att förstå dagens situation. Kan jag lära mig något om behandlingen av människor förr och översätta det till hur vi bemöter varandra idag?

Det finns naturligtvis en motfråga, ska vi upprepa det som gjorts tidigare, ska vi strunta i det historien lär oss, vare sig det skedde för flera hundra år sedan eller för 85 år sedan?  Ska vi behöva göra samma misstag som redan gjorts eller varför inte kopiera lyckade försök. Det är egentligen allvarliga frågor och kan kräva en lång utläggning och det passar nog bättre i ett annat forum, med längre textutrymme och med möjligheter till allehanda faktakopplingar.  Men man lär sig ju det som inte är lika allvarligt och som kanske inte syns direkt i släktforskningen, utan som är mer sidoeffekter, och det kan ju vara både nödvändigt och totalt onödigt vetande.

Fri bild från Unsplash, fotograf Evan Dennis

Att släktforskningen ibland leder in på frågor om hur man förr behandlade och benämnde olika sjukdomsfall kan vara bra att ta reda på när man läser dödböcker från olika tider. Ibland finns benämningar som kanske behöver förklaras, att slag inte är det som idag kallas slag kan vara en sådan sak och att blödning kan vara lite vagt är en annan sak. Blödning förresten, den kan ju inte vara hur stor som helst, Ibland läser vi om hiskeliga mängder blod, men faktum är att vi har ungefär 4 till 6 liter blod i oss, så det kan inte bli hur mycket som helst. Fast man kan ju fundera på andra ”komplikationer” av dessa litrar. De pumpas runt cirka tre gånger per minut och det blir en bra volym med tiden, runt 500 miljoner liter under en livstid, ska hjärtat pumpa.  Och det ska den lilla muskeln göra för att fylla vårt blodomlopp, som ju består av oandligt många stora och små blodkärl. Tänk att just du har blodkärl där den totala längden uppskattas till 4000 mil, alltså samma längd som ett varv runt vår jord. Fast det har jag inte lärt mig i släktforskning, men kanske på grund av.

En populär gren av släktforskningen, och nu vet alla som läst mina bloggar tidigare att det handlar om DNA, innebär att vi tittar på mikroskopisk små saker som finns i våra celler. I varje cell i din kropp finns det DNA i form av långa spiraler (s.k. dubbelhelixar). Om man lät allt DNA i en cell rada upp sig efter varandra i en lång sträng skulle strängen bli ungefär 2 meter lång. Nu går inte det praktiskt, men vi kan låtsas. Tar vi sedan och räknar ut hur många celler vi har var och en av oss, så har jag sett en uppgift om att det är 10 följt av fjorton nollar. Ett hyfsat högt tal, och använder vi det och tar det gånger de två meter DNA som varje cell har, så innebär det att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Tänk på det när du tittar på din partner, granne eller någon du möter på promenaden.  Eller varför inte når du för in ett nytt namn i din släktforskning, har kommer en ny massa resor tur och retur solen.

Betydligt mindre tal, åtminstone relativt, kommer fram när vi tittar på den DNAdel som vi använder när vi försöker följa den raka mammalinjen bakåt, det som knyter ihop oss till vår egen urmoder för länge sedan. Då tittar vi på det som kallas mitokondrien, som bland annat är kroppens egen energifabrik. Mitokondrien producerar adenosintrifosfat (ATP). Varje dag producerar och förbrukar vi en mängd ATP som motsvarar ungefär halva vår kroppsvikt. Det är nog tur att vi inte bara producerar den mängden, för utan förbrukning skulle vi öka lite väl snabbt, oavsett vilket kroppsideal vi har.

Så, förutom att lära oss om historien, så kan vi lära oss en del onödigt också, visst är släktforskning en fantastisk sysselsättning.

Jag vet inte hur manga gånger som jag funderat på emigranter och deras liv. Det finns så många öden och äventyr kopplade till alla de som lämnade vårt land för att söka lyckan i ett annat land. Någon kanske reste till England, för att där försöka finna lyckan. Vi vet att det var de som hamnade i svenskbyn i Ukraina eller att det var ganska många gruvarbetare från Kiruna som lyssnade på locktonerna från Brasilien. Allt som sas var naturligtvis inte sant och det fanns de som återvände hem, utan att ha gjort den förmögenhet som de hoppats på. Andra kanske det gick bättre för, det finns ju ett antal historier om förmögenheter som skapats från ingenting, kanske The three lucky Swedes säger något (trots att en av de två var norrman).

Det går ju många gånger att koppla dessa emigranter till olika dokument i våra arkiv och att sedan följa dem i de olika ländernas källor, även om det är olika grad av tillgång och tillförlitlighet. Det känns som att vi räknar med att få veta det mesta om dem, oavsett var de hamnat och hur det gått.

Det gäller vilken bakgrund de än har, så nog kan man hitta uppgifter om dem innan de lämnar och skapa en bild av det liv de levde fram till emigrationen. Har man sedan otur så kanske de försvinner i ett töcken, men de flesta kan man spåra. Jag har själv en person, min farfars bror, som reser från socknen med betyg från prästen, tillsammans med en annan bror och två kusiner. De andra brodern och de två kusinerna går att spåra, men Klas, han försvinner någonstans mellan Brålanda och Göteborg.

Nu är de inte så många som bara försvinner, på grund av våra fina arkiv. Lite svårare blir det när vi backar till de som det knappas finns några uppgifter om, åtminstone inte allmänt spridda, nämligen de som reste mycket tidigare. Vi får höra ibland att Mobergs romanfigurer i hans utvandrarsvit är bland de första som reste och att villkoren var annorlunda för dem. Tänk då på de som reste tvåhundra år tidigare, hur mycket vet vi om dem.

Foto (taget av förf) av Jan Olov Nilssons bok Första Amerikafebern

Hur började emigrationen till Amerika, och när. Ska vi räkna med de få vikingar som kanske nådde fram och stannade ett tag på den amerikanska kontinenten eller ska vi hoppa fram till tiden runt 1650 när Nya Sverige etablerades i nuvarande Delaware?  Jag fastnar för det sistnämnda och det gör jag till stor del baserat på sommarläsningen av Jan Olov Nilssons bok, som han kallar Första Amerikafebern. En bra skriven bok med mycket intressanta uppgifter, som han vävt ihop i romanform. En del är påhittat, och det framgår av personregistret vilka som är, en del finns det några källor på och andra finns det betydligt mer om. Eftersom jag har en rak manlig linje från min morfar till Värmland och personer med bakgrund i Finland, så blir det än mer intressant att läsa om hur Jan Olov beskriver det liv som levdes i de värmländska skogarna innan romanpersonerna går till Göteborg med förhoppning om att på plats på en av de få båtar som transporterar passagerare till Indien, eller var det Västindien det var, när det nu egentligen var dem amerikanska kontinenten.

Jag undrar hur många som frivilligt gått över landgången om de vetat vilken pärs resan på tre/fyra månader skulle bli. Att de styrande räknade med ett bortfall av en tredjedel eller mer under resan var nog inte så väl känt. Fast alla var ju inte frivilliga, det räckte i vissa fall att vara lösfinne för att bli deporterad och tvingas utstå resan under tvång. Jag tycker boken ger en intressant bild av en epok som vi sällan talar om, både beskrivningen av hur det var i de värmländska skogarna och sedan emigrationsdelen. Boken gav mig nya vinklingar och ökad förståelse för både det ena och det andra, så varför inte leta upp den, läs den och låt den egna fantasin bygga på lite av det som Jan Olov förmedlar.

Lasse i Berget, Lars Eriksson, har ibland benämnts som Sveriges sista grottmänniska . En säregen man med en tålmodig och fantastisk fru. Det finns nu möjlighet att komma honom lite närmare in på livet genom att titta på filmen Tjuvjägaren, som på sitt sätt beskriver Lasse och hans liv.  Titta på https://www.svtplay.se/video/31519310/tjuvjagaren

Hur gick det för de barn som föddes i den familjen?

Lasse och Inga barn var Maria Lovisa, född 1860 som dog vid fyra år ålder, Anna Cajsa född 1862, Carl Johan född 1863 som dog strax före sin treårsdag, Frans född 1865 och Maria född 1867.

Anna Cajsa stannade i Sverige och fick 6 barn, varav 5 nådd vuxen ålder. De tre som stannade i Sverige gifte sig och skaffade egna familjer, och dem tänker jag inte beröra här. Det är dock intressant att få höra från släktingar att det inte talades så mycket om härstamningen från Lasse och Inga, kanske var det inte så mycket att skryta med. I dag är det annorlunda, det finns hos många av de efterlevande en förundran över de tvås liv. Av Anna Cajsas barn for två till Amerika, Maria Kristina och Helge.

Maria Kristina, född 1888 reste över 1906, träffade sin blivande man och blev med barn. Hon reste hem för att föda sin dotter 1910 och återvände utan sin dotter 1913, för att komma tillbaka och hämta med dottern senare. Så blev inte fallet utan dottern växte upp hos mormor. Kanske en av få som aldrig varit i USA men som fanns registrerad i den amerikanska folkräkningen 1920, som dotter till Mimi, som Maria Kristina nu kallades, och Gustave. Enligt folkräkningen är hon i skolan när räkningen gjordes, undrar om de berättade att skolan låg i Sverige. Maria Kristina avled redan 1924 utan att ha fått fler barn och Gustave fortsatte sitt liv, gifte sedan om sig.

Anna Cajsas son Helge reste över till USA 1922 och blev kvar där tills in död 1974. Han var länge ungkarl, men gifte sig på äldre dagar med Greta, änka, född i Sverige, som emigrerade 1923. Helge var förman på en amerikansk stålindustri under sin aktiva tid.

Av Lasse och Ingas barn emigrerade Frans och Maria, båda 1891 men inte tillsammans.

Frans reste först och begav sig till Daguscahonda, Elk county, Pennsylvania.  I dokument från Maria Lutheran Church i Dagus Mines framgår det att Frans, som numera kallas Frank, gifter sig 1893 med Amanda Johanson, född 1873 i Björsäter utanför Linköping. De får 6 barn innan Frank, den 5 april 1908, får hjärtslag och avlider. Änkan Amanda får nu verkligen slita för att ta hand om sina barn, de är 14 år och yngre, men det går så småningom bra och de flyttar till svenskstaden Jamestown i staten New York. Barnen växer till och samtliga bildar familj, som till viss del idag är medvetna om sin förfaders excentriska leverne. Vid kontakt med en familj så kom en spontan reaktion; Nu förstår vi yngste sonens stora intresse för jakt och fiske.

Maria reste senare under 1891 till Dagus Mine i Pennsylvania och hamnade före 1900 i New Haven, Connecticut. Hon gifte sig 1893 med Oskar Hanson, som immigrerat 1888 från Sverige, och de begåvades med 4 barn, varav de tre pojkarna nådde vuxen ålder. Maria blev änka redan 1919 , fortsatte att hålla ihop familjen och uppmuntrade sina söner till studier,. Maria avled 1943 och är begravd på East Lawn cemetary i New Haven . Jag tror nog att vissa i Husby hade höjt på ögonbrynen om de fått veta att Vice President i New Haven Saving Bank var dottersonson till den något egensinnige ”grottmänniskan” som inte kunde läsa eller räkna

Foto taget av författaren. Minnessten vid Husaby kyrka

Uppgifterna om Lasse och Ingas barn har jag dels fått från Sten-Inge Larson, som fram till sin död i december 2008 var den drivande bakom de uppträdanden som skedde vid Lasses grotta, där Sten-Inge själv spelade Lasse och som såg till att minnesstenen över Lasse och Inga restes, dels från uppgifter i amerikanska arkiv eller efter kontakt med nu levande ättlingar till Lasse och Inga ”over there” .

Yngve kan vara ett exempel på vad Y står för. Det finns många andra kopplingar, i Timrå finns ett riktigt stort Y, Bengt Lindströms hyllning till Västernorrland. Det går att fortsätta i det evinnerliga med Y, alla har vi någon eller några favoriter. Vilket ord var det som stod på småskolans planscher med bokstäver, A som i Apa och så vidare. Kanske var det olika ord beroende på när i tiden det trycktes, men var det Yxa?

Numera finns det en betydelse för alla de som någon gång kommit i kontakt med släktforskning med hjälp av DNA. Att kunna spåra den raka linjen med pappor, det kan ske med hjälp av Y-kromosomen. Lite orättvist kan det tyckas att det är när det bara är den manliga delen av befolkningen som har den lilla rackaren, men mot de naturliga makterna kämpar vi förgäves. Allt är inte rättvist här i världen.

När den genetiska genealogin, DNA-släktforskningen, började användas så var det primärt Y-kromosomen som användes, det var med den som revolutionen startade. Det gick med ganska få markörer att dela in männen i olika huvudgrupper, även om det var grova, ganska oprecisa uppdelningar. Att kunna se på ett ungefär var på de olika kontinenterna en linje uppstått och hur de sedan finfördelats gjorde att många började se användningsområden inom släktforskningen. Om inte två linjer från samma anfader hade samma värden, så var det inte fel på generna utan det var fel i någon källa. Att se att tidigare väl belagda släktträd inte stämde var bland de första användningsområdena. I de fallen fanns det ingen osäkerhet, men om värdena var lika så fanns fortfarande möjligheten att det var fel, eftersom det kan vara andra släktingar som varit i farten. Och tittar man på för få markörer. Det är lite av detta som används när en del personer försöker få fram släktskap med avlägsna, i tiden, lämningar efter mer eller mindre kända arkeologiska lämningar.

Foto taget av författaren

Rätt använd så är det ett starkt verktyg i släktforskningen, något som ganska lätt glöms bort när allt intresse hamnar på att fiska i de dammar som de flesta bolagen tillhandahåller, det test som kallas autosomalt, och som tappar säkerheten redan efter 4-5 generationer. Att kunna följa den raka fädernelinjen längre tillbaka, även om det bara är en mindre del av vårt genetiska arv, kan ge många nya och intressanta kunskaper. Kanske inte det enklaste verktyget när man letar efter en försvunnen far eller farfar, men det finns så mycket annat i den genetiska genealogin som nästan hamnar i skymundan av den våg av ”fel far-syndrom” som vi hamnat i.

Kanske ska vi återgå till det som var början på den genetiska genealogin, säger en del. Det är inte rätt våg att gå, men vi bör bredda vår kunskap om alla de möjligheter som finns. Det är en fröjd att läsa om användandet av Y-kromosomen när det gäller sådana projekt som det som handlar om den gamla bondesläkten Bure. Att kunna få fram så mycket med så relativt enkla medel är helt fantastiskt. Har du inte läst eller hört om det som framkommit, kolla på www.buredna.sjolunds.se (klickbar länk)

Jag ser framför mig att vi kommer att få många liknande projekt och hoppas att just du kommer att följa dem, om du inte till och med starta ett eget.

Vid olika tillfällen i livet så påverkas vi av allt det som händer runt omkring oss, vare sig det är roliga eller tråka saker som händer. Vi får signaler som ska tolkas av hjärnan och det kan bli vilka slutsatser som helst, beroende på alla andra faktorer som påverkar oss. Ibland när det händer så behöver vi hitta något som gör att vi får möjlighet att glömma eller gömma den aktuella sinnesstämningen, och är det lugn och ro som eftersträvas så  kan en kyrkogårdspromenad innebära en möjlighet till nya vinklingar.

En sådan promenad kan innebära att tankarna får löpa fritt, att det man ser får bringa en stunds avkoppling från det som annars snurrar i huvudet. Och visst kan man låta fantasin flöda, vad är det som ligger bakom en stens utformning, en text som finns och kanske en text som tycks saknas.

Eget fotografi, inte kopplat till texten

Jag gick på en kyrkogård och stannade vid en ganska stor obeliskformad sten, närmare tre meter hög och med en fin form. På ena sidan fanns en lång text, lite svårläst när solens strålar träffade den snett från sidan, men ett steg åt sidan gjorde att den framträdde bättre. Att här vilade en änka, född 1805 och död 1866 framgick klart, att hon fanns i kärt minne och han hon levat ett kristligt liv stod det också, med ganska många ord. Stenens storlek och utformning kändes ändå inte riktigt kopplad till den beskrivning som framkom. Inget om vem hon var änka efter, inget om familjen i den långa texten, egentligen bara en lång hyllning. När jag tittade på de stenar som fanns runt om, var de betydligt yngre och betydligt mindre. Nu kan det ju bero på att de flesta äldre gravarna nog är borta, men ändå. Längst ner på stenen framkommer något som kanske ör en del av förklaringen. Stenen restes av en son 1888, alltså 22 år efter mammans död, och sonens namn följdes av hans bostadsort, Sydney, Australien.

Man kan undra hur den historien egentligen ser ut. Hur nåra varandra stod mamma och son, fanns det fler familjemedlemmar?  Reste sonen sin väg och lämnade mamma, för att aldrig möte henne igen och fick han inte veta att hon dött förrän långt senare, eller var det när han tjänat tillräckligt med pengar som han kom hem och fann sin mors omärkta grav?  Tankarna snurrar när jag står framför stenen och fantiserar om de olika tänkbara lösningarna. Hur skulle det kännas att inte få veta att mamma dött, och var är kopplingen till pappa, var han inte omtyckt?  Eller fanns pappans grav någon annan stans, med betoning på fanns eftersom den kanske ersatts av en annan människas grav under åren efter hans död.

Vad vet jag, kan man fråga sig. Och när tankarna for runt de olika lösningar som kan finnas på detta så försökte jag först fotografera stenen, men se det gick inte alls, det syntes inget på bilden. Kanske kunde änkans namn och hennes födelse eller dödstid ge något, men eftersom jag inte la några datum på minnet så blir det ingen utredning i den här bloggen. Jag får ta en promenad till när jag passerar den kyrkogården och se till att ta in de fakta som finns, vi får se när det blir och vad jag kan hitta, till dess får fantasin fortsätta att fylla på mina tankar runt en människas liv.

Eftersom det inte blev en bild så tar jag en annan bild, som inte alls har med ovanstående att göra.

Att vi ibland hamnar långt bort i tiden med släktforskningen vet vi nog alla. Det finns de som har tur och hittar källor både här och där som leder längre och längre tillbaka. Den ena källan ger den andra och det kanske dyker upp andra träd som kan kopplas till det egna. Att uppgifterna ska kontrolleras vet nog de flesta, och finns det källangivelser så går det ofta bra. Men ibland måste vi fundera till om tolkningen av den enda kända källan, när det bara finns en, verkligen ger tillräckligt stöd för den nya släktkedjan. Finns det ett uns av önsketänkande eller är det som jag tolkar det.  Ibland finns det tvivel och då kan en varning vara på sin plats. Men när allt pekar i rätt riktning så känns det skönt att ha gjort kontrollen innan arbetet fortsätter med nästa och nästa.

Ett exempel läste jag om, det gäller ett nytt projekt som ska försöka utröna om det fanns en, två eller fler Lång-Hindrik i Ångermanland i slutet på 1500-talet. Det finns många som anger att de har säkra källor för sina kopplingar, men är det verkligen samma Hindrik som är pappa. Raka anor till sönerna Mårten och Mats ser inte ut att kunna vara så nära släkt när deltagarna nyttjar Y-kromosomens möjligheter att visa på släktskap på den raka pappalinjen. Det är smått sensationellt vad man kan göra idag, något som vi inte ens kunde drömma om för inte allt för många år sedan. Hoppas det blir många som följer det spännande projektet, kan säkert ge ringar på vattnet när det gäller hur trovärdiga tidiga källor är också.  Bara för att det är skrivet behöver det inte vara sant, sas det förr och det gäller verkligen i hög grad även våra äldre källor.

En del testkit för DNA kommer i plastpåsar, andra i lådor. Foto författaren

Jag kan inte låta bli att koppla till det som är första delen av Släktforskarnas Årsbok 2021. Där finns ett antal mycket intressanta och verkligen tankeväckande artiklar om nutida DNA-forskning. Det behöver inte vara gamla källor vi kan ifrågasätta, inte ens de som vi är säkra på, de som är från nutid kan vi lita på. Att komma underfund med att jag är adopterad eller har tillkommit med hjälp av insemination är starka upplevelser, som säkert sätter djupa spår. Att få klarhet i att det nyfödda barnet blandades ihop med moderns rumskamrats barn och de båda åkte hem fel föräldrar om vi följer det genetiska spåret måste kännas som en chock.

Samtidigt så visar Årsboken på det oerhörda engagemang som de inblandade har. Att lägga ner timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år på sitt letande efter ursprunget, det visar på en inneboende styrka. Att inte ge upp när det ser som mörkast ut, utan till slut få  se den sanning som finns, måste vara en skön känsla. Vill du veta mer, så läs berättelserna i boken, de är verkligen läsvärda.

Undrar om någon kommer att skriva om de fall som ännu inte fått en lösning, kanske kommer den lösande träffen hos en obekant släkting som klarar ut om det är på pappans felaktiga pappa eller på den borttappade morfadern som matchen finns. Eller kan det någon gång komma en lösning på vilka föräldrarna är till barnhusbarnet, där det verkar vara hur blandat som helst mellan släkten bakåt. Kan man vara lika mycket släkt med båda föräldrarna. En fråga som blir uppenbar när storleken på träffarna inte stämmer hur mycket det än ritas i olika verktyg.

En vacker dag så syns kanske svaret, undrar hur många tester som behövs för att klara ut den röran. Jag får hoppas att det kanske är andra som ser andra saker när svaren presenteras och den jag testat har svaret på någon annans gåta.