Just idag

Jag satt och funderade på vad dagens blogg skulle handla om, hade lite funderingar på att fördjupa mig i några av de intressanta notiser som jag hittat i olika dödböcker.  De flesta av mina släktingar levde och dog ganska stilla, om man nu kan uttrycka sig så, men det finns några som tydligtvis satt vissa spår i källorna. Det finns intressanta beskrivningar av olika livsöden, som den aktuella skrivaren tyckte behöver lyftas fram.  Det rör sig inte om kungar, adliga eller andra framstående personer, utan mer jordnära personer som ändå tycks ha satt spår.

Men det känns inte rätt en dag som denna, när vi ser hur en stollig politisk elit sätter sig över alla tänkbara regler och med berått mod attackerar och därmed också dödar helt oskyldiga människor. Människor som lever i en demokrati med demokratiskt valda ledare får nu utstå vidriga saker och deras motsvarighet till våra dödböcker fylls på rader som avser nyss levande människor.

Jag har lovat att inte använda min blogg till retorik utanför släktforskningsområdet, och det har hittills varit ganska lätt. Men idag så går mina tankar till det ukrainska folket och det övergrepp som de utsätts för, så istället för släktforskning så blir det en uppmaning till solidaritet med alla de som nu drabbas och att vi får hoppas att det blir ett snabbt slut på det övergrepp som vi ser idag.

Jag hoppas att jag kan skriva helt andra saker än ovanstående i kommande bloggar, men just nu så blir det inte mer än en önskan om ett slut på vansinnigheterna och en återgång till mer normala förhållanden.

Fri bild från Wikipedia

Fortsätt läs mer
1148 Träffar
0 Kommentarer

Hur hitta

När jag sitter med min släktforskning, så slår det mig ibland hur olika källorna kan se ut. Ibland rikt detaljerade, med alla uppgifter som gör det möjligt att bilda sig en uppfattning om personen som en gång levde och verkade. Det finns ju raka motsatsen också, ett knappt läsligt namn med ett födelseår. Ingen ort, inga datum, hur gör jag för att hitta personen i andra böcker och hur ska jag kunna förstå vem hon/han var och hur var det liv som levdes.

Hur ser det ut idag, hur skapar vi oss en bild av en person som vi kommer på har någon form av kontakt med min egen släkt. Tankegångarna om vad som finns att hitta, vilket liv levde den person som dyker upp som ett namn på en skärm. Har jag tur så finns det kanske lite mer än bara födelsedatum och ort, kanske ett yrke angivet.  Men allt finns inte möjlighet att googla fram, var personen lite till åren så finns det inte mycket på internet, så var kolla då. Lite för sent för att hitta i Genealogiska Föreningens digitaliserade familjenyheter, kanske en tidning har en dödsannons som egentligen inte säger så mycket och numera skrivs inte många minnesord i våra tidningar.

Det blev aktuellt i veckan när en inte alltför avlägsen släkting gick bort, vilka spår kommer framtidens släktforskare att hitta. Kan jag på något sätt förmedla en bild och hur ska den kunna hittas bland alla miljarder av tecken som far runt på nätet. Om jag skriver ner på ett papper, hur ska någon då hitta papperet, för någon samlad minnnespärm lär knappast finnas. Och jag kan knappast lägga en bilaga i någon kyrkbok heller, för det finns ju inga sådana längre. De register som finns runt folkbokföringen är det väl ingen som vet hur långe de sparas och om de går att läsa.

Eget foto från GFs bibliotek

Undrar om det finns någon som har funderat på att skapa en tjänst för att spara livsbeskrivningar för framtiden.  Inte för att jag vet hur det ska gå till, det är knappast tänkbart att lägga ner dokument i plåtlåda och mura in någonstans, men kanske finns det en annan lösning.  Fast det gäller ju att någon kan hitta på en lösning som bevarar och gör det möjligt att i en framtid återfinna informationen. Fast vem vet, det kanske inte finns några släktforskare som håller på i framtiden, alla kommet bara att vara intresserade av framtiden istället för det som hänt förut, ingen koppling bakåt som beskriver hur det blev som det blev.

Men det sistnämnda är nog tack och lov fel, det kommer alltid att finnas de som vill förstå och kunna använda det som hänt för att förklara både nutid och framtid. Men då är vi tillbaka, hur tror du att det kommer att gå för framtida släktforskare att hitta uppgifter om oss som lever nu.  Har du en bra idé och är det något vi kan göra bättre för att underlätta för framtiden

Fortsätt läs mer
1115 Träffar
2 Kommentarer

Fastighetsbranschen

Det är inte riktigt kopplat till släktforskning, men visst är det spännande med hur fastighetspriser utvecklas, och på vilket sätt som olika företeelser kopplat till fastighetsköp och fastighetsägande kan påverka både arbete och fritid.  Idag vet jag inte om det ingår i fastighetsköparens överenskomna åtgärder att se till att ännu overkställd hägnad omkring den köpta fastigheten ska uppsättas av köparen.  Men det står det i köpekontraktet som jag har framför mig.  Att säljaren överlåter, som hjälp för köparen, den i mossen stående hägnaden, är ju ett tecken på godvillighet.  Eller ville han bara ha bort den gamla hägnaden, vem vet,

Prisbilden är lite annorlunda när Isak Johansson köper Skattefrälsehemmanet, 1/32 mantal No 8, benämnt Skogen, av Södra Järnäs by uti Götlunda socken, Glanshammars härad i Örebro län. Det blev en lång benämning, men det kan ju vara viktigt att veta vad köpekontraktet avser. Tänk att de inte skrev ut koordinater istället, det skulle ha varit lättare, men det var nog inte så vanligt 1885.


Det finns några klausuler till i avtalet, och säljaren Herman Behm från Sickelsjö, var nog jaktintresserad för det skrivs in att jakträtten förbehålls säljaren under en tid av 25 år, och absolut ingen jakt får idkas av köparen eller hans rätts innehavare. Undrar vad som var så intressant, eller var det så att den aktuella fastigheten låg mitt i den Behmska jaktmarken. Man kan undra om den nya hägnad som skulle göras ställde till det för jägaren Behm.



Priset på fastigheten, inklusive två brygghus, sattes till 1 500 kronor. Mycket pengar då, och betalning skulle ske genom övertagande av en fjärdedel av ett lån på hela fastigheten, som var 1/8 mantal, och kontant med 900 kronor. Tydligen har det tillkommit en fundering, för det finns ett tillägg, där soldaten som tillhör roten, Carl Järman, fått sig tilldelat ett tunnland jord och det ska få behålla utan ersättning till den nya ägaren förutom skyldighet att underhålla stängslet mellan hans och köparens mark. Det tillägget är skrivet tre månader efter det ursprungliga.  Det var mycket att tänka på och allt måste ju bli rätt, undrar om det är så vanligt nu, att man måste skriva in villkor om att det ska finnas en soldat boende på tomten.

Köpet skedde 1885 och det fanns nog en förhoppning om lite värdeökning, och det finns en möjlighet att titta lite på hur det utvecklas. 30 år senare har vi fått en uppskattning, då avlider Isak och en bouppteckning måste naturligtvis göras och i den ingår en uppskattning av värdet av fastigheten. Och det verkar inte vara någon lysande investering. Även om det ligger i dödsbodelägarna att hålla nere värdet så skulle bouppteckningsmannen se till att det så rätt värderat som möjligt. Den första raden under Tillgångar i bouppteckningen tar upp fastigheten och då värderas den till 2 500 kr.  Det blir ganska många procent i ökning, men nog borde den varit värd lite mer, efter trettio år, tycker man. Jag funderar på hur mycket en fastighet ökat på 30 år i dagens Götlunda, hoppas det är lite mer än en tusenlapp 😊

Fortsätt läs mer
797 Träffar
0 Kommentarer

Reflektion

I många år har jag blivit itutad uppfattningen att man inte ska tala väl i egen sak. Det är inte bra för anseendet tycker en del, men vem bryr sig om sådant.  Anseendet får andra stå för, jag tycker livet leker och jag tar mig rätten att berätta om det för er alla.  Finns ingen anledning att sticka under stol med att det finns en hel del som gör mig glad.

Fast kan man skriva själv om att man fått beröm, eller ska det vara någon annan som ska skriva det och verifiera att det är sant. Så trodde jag, men ingen skrev så då får jag börja berätta själv. Visst är det underbart att kunna lösa en släktgåta, eller varför inte två, och få slut på många års funderande. Att kunna berätta för den som länge saknat ett besked om vad som hände och nu äntligen få veta vad som hände med farbrorn som reste till Amerika och sedan inte hördes av. Lösningen, som var ett resultat av djupt grävande i många arkiv och DNA-test avslutade sökandet, men blev också början på något nytt. Här hemma kom svaret på hur det gick som en lättnad och på andra sidan Atlanten blev svaret att sökandet efter farfars ursprung äntligen löst och nya släktband kan knytas.

Det tycker jag var något att vara stolt över och det är jag. Att jag inte är unik, eftersom det sker liknande upplösningar på gåtor både nu och då, gör inte saken ett dugg sämre, ju fler som lyckas desto bättre är det. Och ju fler arkiv som digitaliseras och ju fler som gör DNA-test, desto större blir möjligheten att vi löser fler gåtor . Var och en av oss kan då känna ännu mer av glädje och stolthet att lösningen gick att hitta.

Fri bild av Clay Banks på Unsplash

Finns det något mer att våga berätta om utan att det låter skrytsamt, törs jag berätta att det känns jätteskönt när den lilla nördiga verksamheten med att intressera andra för att testa det okända vi har med oss i gener och mitokondrier nu vuxit till sig, så vi måste bestämma hur vi ska hantera källhänvisningar av testresultaten.  Knappas något som var det som kom upp när de första dragningarna om DNA var aktuella. Nu har det som ansågs som en konstig källarrörelse vuxit till sig och jag har fått vara med på ett hörn under resan. Inte för att jag varit ensam, många, många har varit med men visst kan jag vara stolt över min del för det.

Nu känner jag att det blivit lite mycket egocentrerat och får man vara så i blogg som finns på Släktforskarförbundets flaggskepp, Rötter.  Just nu kanske jag får det för det lär inte hända en gång till att jag får skriva en sån harang, med en sådan avslutning.  Trots att det kändes konstigt i början, och trots att det många gånger känts som jag saknat uppslag så har jag suttit ner och börjat plita på ett tomt papper för att strax därefter kunna publicera ett blogginlägg, och nu har jag gjort det 200 gånger. Stolt är jag över det och tack för alla som orkat läsa ända hit 😊

Fortsätt läs mer
1408 Träffar
6 Kommentarer

Rätt eller fel

Häromdagen lyssnade jag till några presentationer om hur man kan dokumentera sina DNA-upptäckter.  Egentligen ingen större skillnad mot hur vi bör dokumentera släktforskning i arkiv. Det måste vara möjligt för någon annan att förstå riktigheten i uppgiften

När vi talar om att en uppgift finns i en födelsebok, så räcker det inte med att bara skriva just de orden. Det måste framgå vilken födelsebok, var i boken uppgiften finns och faktiskt också var födelseboken finns.  Gör vi inte det så blir det svårt för någon annan att leta upp uppgiften när man vill kontrollera den. Det är likadant med DNA-uppgifter och vilka slutsatser vi kan dra av det vi ser framför oss när svaret kommer från det bolag som gjort testet.

Och det är då det kan hända saker, ser jag det jag vill se eller ser jag verkligen ett resultat som det inte finns några frågetecken kring.  Det finns många olika talesätt om att vi gärna ser det vi vill se, så det är bara att plocka ett av dem, men grundproblemet är att uppgiften inte säkert pekar ut det som vi påstår.

Och sådant händer överallt, hela tiden, i vårt liv. Vi hör eller ser en uppgift och sedan tolkar vi den utifrån våra referensramar. Många gånger blir det nog rätt, men inte alltid. Ett exempel från denna vecka är när vi letade efter en svensk emigrant. Han återfinns i några uppgifter, där det går att kontrollera trovärdigheten, med födelsedata och liknande, och att ingen annan har liknande uppgifter. Men sedan försvinner personen och uppgifter om hans död och begravning verkar inte finnas. Kanske han inte ens dog i det land vi letar i. Men det finns andra som letat och de har hittat en grav i främmande land, en krigsgrav i Frankrike och där uppgifter tycks stämma.

Fritt foto av Rianne Gerrits på Unsplash

Men det saknas fullständiga uppgifter, så hur säkert är en sådan uppgift. De som lagt in uppgiften i sina träd, tror säkert att det är rätt, till och med mammans namn, som nämns i dokument stämmer. Så varför inte tro på det. Fast det finns en liten detalj som tydligen missats. Mamman uppges ha varit den som stod den döde närmast och hade blivit informerad.  Även om namnet stämde, så kan det inte vara mamman till den person som det påstås, eftersom hon varit död i mer än 10 är när den aktuella personen dör. 

Så det var fel uppgift, resonemanget höll inte hela vägen fram till slutet. Kan det vara samma sak med våra DNA-fynd, kan det som beskrivs som en bekräftad koppling till en trettonmänning vara något annat, och kan vi visa att det bara finns en enda väg till den nu levande matchen som syns i testresultatet. Har vi två fullständiga släktträd som visar att det inte finns annan möjlig kontaktpunkt? Personligen tror jag det är svårt. Och vi kan fundera på i vilka generationer vi hamnar och hur vi ska säkerställa att det blir rätt.

Naturligtvis är det svårt att komma till ett resultat som är garanterat helt rätt, men om vi visar hur vi tänkt och vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda, så ger vi betraktaren möjlighet att avgöra troligheten i slutsatserna.  Vi kanske inte kan bli helt säkra, det visar inte minst den osäkerhet som numera är dokumenterad vad gäller fel far i födelseböcker och andra fynd som möjliggjorts stöd av DNA.

Ju mer vi visar hur vi tänkt, desto lättare blir det för andra att anta eller förkasta uppgifterna, och det är väl det viktigaste i den forskning vi håller på med, eller har jag fel.

Fortsätt läs mer
1370 Träffar
0 Kommentarer

Ett och ett

För inte länge sedan satt jag med Gunnar, som egentligen heter något annat, och hade några timslånga samtal.  Vi pratade om allt möjligt, men mest om släktforskning och hur den utvecklats de senaste decennierna. Tidsperioden passade väl ihop med när han slutade släktforska och när jag började. Han som började i tidiga år, mestadels beroende på att han följde med sin pappa, tyckte att intresset och även prioriteringarna med livet gjorde att forskningen fick flytta in på en mörk hylla i en undangömd garderob. Det var både pappans och hans egen forskning, för de satt ihop. Själv gjorde jag mina första stapplande försök vid den tiden, efter att ha hittat en del brev i en kartong, undanstoppad i en helt annan garderob.

Vi hade naturligtvis helt olika uppfattningar om hur lätt eller svårt det är att släktforska. Hans tal om många arkivbesök efter ett antal mil med bil eller på tåg och den oändliga väntan på det nya, som kom i och med möjligheten att få hem kort eller rullar, som betraktades i läsapparaten ställdes mot min erfarenhet av den digitala arkivvärlden.  I mon värld så är det mesta åtkomligt från mitt skrivbord, även om jag naturligtvis kan blanda det olika arkiv, när det passar mig och jag har lust.

Efter att vi gått igenom allt som hänt sedan han la av, så fastnade vi för det där med DNA. Det är inte alltid lätt att sammanfatta det som hänt med några korta meningar, så det blev inhopp i olika delar, både här och där. Det blev att ta fram olika böcker, Min familj under 54 000 år av Karin Bojs gjorde att vi pratade mycket om arkeologiska upptäckter och om ny kunskap runt mänskligheten. Svenskarna och deras fäder, där hamnade vi på alla möjliga ställen i vårt land och hade intressanta diskussioner. Naturligtvis försökte jag, genom att visa lite på det som jag hittat genom den genetiska genealogin, som ju är en anna benämning på att släktforska med DNA, att få Gunnar intresserad av att testa sig.

Jag blev lite förvånad när Gunnar var avvaktande till att testa sig. Han har en bra släktforskning i botten, eller i garderoben om vi ska vara lite lustiga, och det borde finnas stora möjligheter att hitta kopplingar till nu levande som redan testat sig. En viss kunskap om den egna släkten är en förutsättning för att tolka resultatet, sa jag och fick ett svar som högeligen förvånade mig.

Ensamt barn. Foto i författarens ägo


Gunnar berättade om den släktforskning som hans pappa och han gjort. Den är ganska remarkabel och jag började förstå hans tvekan avseende test. Pappa och mamma var båda enda barnet till sina föräldrar, så några kusiner lär inte dyka upp. Farfar och farmor var även de enda barnet. Morfar hade tre syskon, men det var bara morfar som nådde vuxen ålder och mormors enda syskon omkom i en olycka vid 14 års ålder. Slutsatsen kan inte bli annat än att det finns inga sysslingar heller. Och ska vi tro på det som kommit fram om generationen innan så ser det ut som det är likadant, endast en från varje gren har fått barn. Inte en enda fyrmänning heller finns alltså dokumenterad. Fast tänk om någon på den nivån är en okänd far, mindre troligt en okänd mor, kan det då dyka upp något. Kanske kan det vara så, men å andra sidan så kan slumpen spela Gunnar ett spratt så att just den fyrmänningen inte syns. Var tionde fyrmänningen, i genomsnitt, syns inte i ett DNAtest så risken finns ju.

Det är en nästan osannolik släkt som beskrivs, det kan inte finnas så många av den sorten, men det hjälper inte Gunnar. Det enda positiva är att släktträdet är lätt att rita, var den kommentar som avslutade vårt samtal. 


Har du en släkt som påminner om denna?

Fortsätt läs mer
1615 Träffar
0 Kommentarer

Nya ord

Varje år publiceras det sammanställningar på nya ord, som enligt uppgift inte funnits tidigare och som nu anses vara tillräckligt förankrade för att få lite av en officiell status. Ett av årets ord var jobbonär, som ska vara en pensionär som också har ett jobb med lön.  Jag undrar om det finns ett bra ord för de som är pensionärer och som har ett jobb utan lön, kan det bli någon form av volosionär, en blandning av volontär och pensionär. 

Fast hur kom jag nu in på detta med nya ord, det finns ju en massa gamla fina ord som inte hörs så ofta, varför inte börja använda de orden istället för att hitta på nytt hela tiden. En del av de ord som dyker upp kanske många känner till, men för mig dyker de upp då och då när jag släktforskar. Ett sådant ord, kanske självklart för vissa, var myndling.  Det stod framför ett namn på en ung flicka och det var faktiskt första gången jag sett det. Om det beror på att jag läst fel böcker eller om det inte används i de delar av Sverige som jag kollat på, må vara osagt. Ordet i sig är ganska lätt att förstå, men det är ju inte alltid som betydelsen är den som det borde vara.

I detta fall så blev det uppenbart att det hade med förmyndare och att myndling var den som förmyndaren var satt att ta hand om. Men vilken skillnad var det på fosterdotter och myndling, det kanske någon kan svara på. I det här fallet är det ung flicka, som föds oäkta i Stockholm, mammans namn anges men jag hittar inte någon med det namnet och den angivna åldern. Hon placeras hos en vaktmästare några år, tycks försvinna under något för att sedan dyka upp i Blekinge. Hur han placerades hos vaktmästaren återstår att hitta, hon finns inte med i Allmänna Barnhusets rullor, så det kanske skedde genom något av de andra barnhus om fanns då.

Detta är inte myndlingen, utan en annan emigrant. Foto i författarens ägo

I Blekinge, där jag stöter på begreppet myndling, finns hon hos en premiärlöjtnant av adlig börd och dennes hustru, också hon av adlig börd.  Hur hamnade flickan hos dessa båda?  Visserligen hade de varit gifta sex år, utan egna barn, men jag förundras över hur flickan hamnade i det sällskapet.  Hon blev med säkerhet väl mottagen och bodde kvar med sina fosterföräldrar och nämns med fosterfaderns adliga efternamn när det blir dags för lysning. Det blir intressant att försöka hitta lite mer om när och hur hon börjar använda det namnet. Undrar vad släkten sa, men det kanske inte har så stor betydelse.

Att flickan fick ett bra liv, det verkar klart och hon gifter sig, får barn och emigrerar senare till Amerika. Det finns en del intressanta spår att följa runt familjen i olika register. Det tycks finnas oanade möjligheter att skapa hur konstiga relationer som helst, men det får bli en annan historia för det blir så invecklat med födslar långt efter mammans död och halvsyskon här och där. Numera tror jag mig veta lite mer om myndling och i just detta fall också myndlingens liv, men det återstår att hitta hur det var i början på hennes liv, det får bli underlag till en framtida blogg.


Har du många myndlingar i din släktforskning?

Fortsätt läs mer
1025 Träffar
0 Kommentarer

Tretton

Trettondagen, en dag som säkert har lite olika betydelse för var och en.  Trettondagen avslutar det kyrkliga julfirandet, men det innebär inte att alla slutar med jul för det, för det håller många på med till tjugondaknut, först då ska granen dansas ut.  Trettondagen kopplas också till de vise männens ankomst, när det gäller berättelsen om det som skedde i Betlehem. Undrar om inte Lucias stjärngossar också hoppade från den dagen till den 13 december någon gång under seklens lopp.

Trettondagen borde ju också vara en dag men inte gör någonting, eftersom många kopplar talet tretton till otur. Varför riskera att göra något, det kan ju bara bli fel denna dag. Undrar hur just talet tretton blev kopplat till otur, får ta reda på det till någon annan gång.

Fri bild av Zhen Hu på Unsplash

För en del tycks talet 13 vara behäftat med tur istället. Att få tretton barn förr i tiden var inte helt ovanligt, det gällde ju att säkra återväxten och se till att det fanns de som tog hand om föräldrarna på ålderns höst. Undrar om man hade någon fundering talet 13 och dess otur när det var dags för mamman att föda. Fast det var ju riktigt riskabelt med varje födsel, så det kanske inte vara någon som blandade in oturstänkandet vid nummer tretton. Kanske tvärtom. Det hade gått bra tolv gånger så varför inte denna gång också. Ja, det blir lite raljerande, det var säkert inte lätt, och ska vi vara lite allvarliga så måste det vara verkligt slitsamt för en mamma att föda sitt trettonde barn.

Jag tittar bland familjer lite längre bak i historien, och förundras över en familj med just tretton barn. Innebar det otur med barn nummer tretton, eller hur blev det. I just denna familj så tycks det inte ha påverkat, det finns egentligen tecken på det motsatta. Det verkar ha varit tretton barn, med en enastående tur, alla når vuxen ålder. Inte ett enda av barnen möter det öde som var så vanligt förr, med den höga barnadödlighet som var så allmän. Det verkar ha funnits mat till alla, det verkar inte som någon sjukdom letat sig in i huset och spridit sig mellan de tätt liggande barnen.

Undrar förresten hur sov de, när de hade 13 barn i en torparstuga. Lågt i tak så det gick nog inte att ha några våningssängar, och hur många utdragssoffor kunde man ha för bäddas undnan mpste det säkert göras på dagen, för inte satt man i sängarna och åt. Att äta förresten, hade man sittplats och hur stort var bordet. Det kan bli många funderingar, inte minst hur det blev när föräldrarna lämnat jordelivet och det skulle fördelas arv, Visserligen fick flickorna bara hälften av vad pojkarna fick, men det kan inte ha blivit mycket per barn när boet skulle delas.

Nu var det inte all som hade såna problem, om sängplats, matplats och fördelning av arv. En annan familj där det föds 13 barn hade inget barn kvar när det var dags för bouppteckning. Barn föddes och barn dog och till slut måste det ha varit fruktansvärt att vara förälder och se att ingen klarade sig, inte någon blev kvar. Naturligtvis måste det vara lika obarmhärtigt oavsett antal födda barn, så vi ska nog inte koppla det just till talet tretton.

Har du familjehistorier om familjer med stora barnkullar, där ödets lott varit så olika?  Alla överlever eller ingen, hur känns det att titta på släktforskningsprogrammet olika rapporter och konstatera att denna gren blev stor och stark eller dog ut helt. Kan vi sätta oss in i hur föräldrarna tänkte på slutet av sitt liv när de såg tillbaka och antingen var omringade av vuxna barn eller satt helt ensamma, med alla barnen på kyrkogården.  Olika öden med olika känslor.


Så nu är det Trettondag och då önskar jag alla på en så God Fortsättning som möjligt!

Fortsätt läs mer
1025 Träffar
2 Kommentarer

Tacksamhet och nya upptäckter

Tacksamhet. Är det något vi kan koppla till släktforskning?  Det beror kanske mest på hur vi ser på vår släkt och de sammanhang de verkat i. Visst kan jag vara tacksam för att förfäderna funnits, annars hade det inte funnits någon som skrev dessa rader. Och visst kan jag vara tacksam att den som förde kyrkboken skrev upp när de föddes och dog, annars hade jag knappast kunnat hitta dessa uppgifter.

Men tänk om mina förfäder emigrerat istället för att släpa på små tegar eller slita i de arbetsmiljöovänliga bruken. Tänk om de flyttat till Kalifornien och hittat guld, stora mängder guld. Hade jag då suttit framför datorn och skrivit en bloggpost på det ganska udda språket svenska, eller hade det varit för en kolumn i någon stor tidning, kanske med en pik mot förutvarande eller nuvarande president. Kanske hade jag arbetat på ett DNA-företag, för de flesta finns ju på andra sidan atlanten, åtminstone de flesta laboratorierna.

Å andra sidan kan det vara skönt att sitta säkert i en miljö som har gamla anor och där det är lått att hitta släkten. Tänk bara på skillnaden mellan de amerikanska folkräkningarna, som gjordes vart 10:e år. Inte lätt att få kontinuitet i släkten då inte, speciellt som det mesta av 1890 års uppgifter brann upp, så där är hoppet 20 år istället. En del som har släktingar där kyrkböckerna förstörts förstår säkert hur det känns att forska i det Amerika som en gång fanns.

Men just nu känner jag tacksamhet till David Olsson.  Jag vet egentligen inte vem han är, eller rättare sagt var, för han lever inte idag. Han har lämnat något till mig och min släkt. Små maskinskrivna lappar med namn och plats och ett kort följebrev, med lite historik om min frus morfar. Att de små lapparna sitter instuckna vid porträttfotografier, i de två album som varit ute på vift och nu hittat hem, gör att det går att hitta historien bakom de avbildade personerna. Fiskardottern från Valön som gifte sig med en kusin till morfadern, soldaten som kom från Götlunda, en dräng från Sickelsjö och många fler får liv och kan placeras på rätt ställe bland alla kyrkboksuppgifter.  Alla får inte plats i släktträdet, för det finns inga linjer till dem, men de platsar ändå bland alla de minnen som forna generationer lämnat efter sig.

Kort i författarens ägo

Vilken tur att David hann se albumen och orkade skriva ner uppgifterna och dessutom pilla in de små lapparna vid rätt kort.  Han måste haft en känsla av ordning och önskan om att förmedla sin kunskap till de som kom efter.

Sen vet man inte alltid hur det går till när album och andra saker vandrar inom och utom släkten. Ibland kan det dyka upp det mest konstiga saker på helt oväntade platser. Det som man ibland tror är helt försvunnet finns bara där och kanske finns det något mer som gör att det går att komma på hur det återfunna vandrat runt.  Finns det en anteckning om var, i just detta fall, lådan med albumen varit och hur har de senare hittat till vårt hus. Hade lådan hamnat fel och någon hittat den och letat rätt på någon med koppling till bilderna. Fanns den där hela tiden men ingen tittat i den?

I just det här fallet, med korten kommenterade av Daniel, är det lite oklart, men jag tror mig veta var lådan fanns för sex år sedan, om det nu har någon betydelse.  För döm om min förvåning när det bland fotografierna finns en grå plastpåse.  Den är definitivt inte från den tiden då fotografierna togs, och inte heller från den tid då de små lapparna stacks in. För de som har fått ett DNA-kit från FamilyTreeDNA i sin hand för några år sedan, skulle känna igen förpackningen, det är ett oanvänt kit. Det går att se när kitet skickades från Houston, 15 februari 2015, så nu kan vi göra ett försök till för att se att de äldre kiten fungerar. För användas ska det göras, och även om det inte blir på den som det var avsett för först, så blir det en närstående.

Och tänk att det går att hitta så olika saker i samma låda, och hade jag inte släktforskat hade allt åkt till tippen, gammalt som hyfsat nytt. Visst finns det mycket att vara tacksam för, eller hur.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År,

och hoppas det finns mycket att vara tacksam för under hela det kommande året.

Fortsätt läs mer
1186 Träffar
1 Kommentar

Perspektiv


Julen är här, och snart också nyår, och då finns det kanske lite tid över att fundera på lite annat än det dagliga slitet. Att sätta sig ner och spendera några minuter på helt oviktiga saker och kanske låta fantasin få spela fritt.  Som släktforskare finns det många uppslag och nog kan tankarna få sväva iväg.  Och åtminstone jag drömmer ibland om en sådan där tidsmaskin som det berättades om när jag var ung- Att få resa i tiden och få se hur det var förr.

Vissa nyheter gör att mina funderingar får lite andra perspektiv, det är inte bara det som hänt de senaste hundratals åren som blir intressant. Hur ska vi förhålla oss till det som har lite längre tidsrymd, där det inte finns någon egentlig dokumentation men där vi kan spår av något riktigt gammalt. Läste just om embryo, som hittats i Kina. Det sägs att det är runt 70 miljoner år gammalt, men att det går att se alla detaljer och att det ser precis ut som våra dags fåglar. Finns det alltså en koppling mellan en flygande dinosaurie och skatan utanför mitt fönster. Tänk om man kunde ta DNA-test på embryot och fågeln för att se om det finns likheter,

70 miljoner år, det blir ganska många varv som jorden snurrat på den tiden, med solen på samma ställe och med en himmel som ser nästan likadan ut som idag. Undrar hur det skulle kännas att ta sig till den tiden, fast det vill till att det finns precision i maskinen som ska ta mig tillbaka. Jag vet inte riktigt hur man kan räkna ut mycket fel en sån där maskin kan ha, men blir det 0,08% för kort tid från embryobesöket och häråt, då lär jag kunna hamna i Karin Bojs bok, som den första ut ur Afrika, eftersom jag då hamnar 54 000 år för tidigt på min återresa.

Det är långt tillbaka men ändå bara en litet, liten del av den tid jorden funnits. Tänk om jag då har med några testkit och kan svabba några av de jag möter, då kanske vi får nya kunskaper om människans genetiska utveckling.   Detta naturligtvis beroende på att tidsmaskinen fortfarande fungerar och kan ta mig tillbaka till nuet, med de små provrören i behåll. Får kanske fuska lite och strunta i att ange födelsetid på den blankett som ska fyllas i, vet inte om systemet klarar av negativa siffror.

Men när jag förhoppningsvis kommer åter till rätt tid, så finns det, förutom mina medhavda tester en utmaning till.  Dinosaurier och de första ut ur Afrika må vara intressanta, men nu i dagarna är det ännu mer intressant att topsa tomten så att vi kan börja spåra hans, eller är det en hon under masken, ursprung. Vem vet vilka träffar ett sådant test kan ge.

Foto tillhörande författaren

Jag gjorde ett försök tidigare att testa tomten och just den här vet jag faktiskt vilka haplogrupper han har på sina fars och morslinjer. Den linje som finns inom mitokondrien är H10eoch på Y-sidan är det I-Y43677, som ligger en bra bit ner under I-L22.  Det kanske finns liknande uppgifter om andra tomtar än just denna, så att vi kan jämföra våra resultat?

        Med detta vill jag önska er alla en riktigt trevlig Helg, som blir så bra som ni hoppas!

Fortsätt läs mer
862 Träffar
0 Kommentarer

Den blå boken

En liten anteckningsbok, blå pärmar med en spiral i bakkant som håller ihop papperen, ligger i plastlådan med en del annat överblivet   Kan den vara något att ha.  Det beror naturligtvis på om den går att använda, kan jag ta med den och ha som reserv när min telefon inte vill vara med som notisblock. Fast då måste jag också ha med mig en penna för att det ska fungera, men det går ju att ordna. Undrar hur många som är så väl säkrade i händelse av att telefonen går sönder när jag ska besöka någon

Fast det måste finnas plats att skriva i boken också, och det blir svårt när varje sida är fylld, från översta raden till den nedersta. Med tät skrivstil, ibland så prydligt så det måste ha funnits ett bord eller liknande under boken som stöd. Ibland verkar det som boken hållits i handen och något skrivits ner, i all hast.  Var det månne för att inte glömma något eller vadan denna brådska. Det kanske klarnar när det blir dags att förändra tankarna på att använda boken som min egen anteckningsbok, när det blir klart för mig vem som skrivit.

Den lilla boken har funnits bland min mammas efterlämnade papper, men det är hennes pappa som skrivit. Delar är tillbakablickar när han träffat släktingar, och delar är beskrivningar av vardagshändelser. Det syns ofta när det är det ena eller den andra, handstilen blir lite annorlunda vid olika tillfällen.

Boken har varit ”gömd” i många år och jag är tacksam att jag har en släktforskning så att det blir lite lättare att identifiera personerna som finns med. Berättelser om hur det vara att växa upp för 140 år sedan, blandas med besök långt senare på samma plats. Barndomskontakter som blivit äldre beskrivs på ett humoristiskt sätt, kopplingar mellan olika tidsåldrar gör att det blir intressanta berättelser.

Eget foto


Tänk om jag inte sett den lilla oansenliga boken, då hade jag gått miste om både den ena och den andra upplevelsen.  Berättelser från förr och även en del personliga upplevelser som det inte funnits några spår av, i något av alla de källmaterial som numera finns tillgängligt. Intressanta och ibland rörande berättelser gör att min egen morfar får nytt liv, med lite nya aspekter på en del berättelser som jag hörde som liten. Det är nästan så att jag själv förflyttas tillbaka till en tid när han, på sin ålders höst, berättade för mig om delar av sitt liv.

Med upplevelser som denna så börjar jag fundera på vad som kan hittas om och av mig om närmare 100 år. Finns det något kvar, har någon sparat några elektroniska spår efter mina knapptryckningar. Att det inte finns några större mängder av handskrivna dokument har ju en naturlig förklaring, även om det som kallades det papperslösa samhället ännu inte gått i uppfyllelse så nog producerar vi färre personliga dokument.  Fortfarande har jag faktiskt egna fotoalbum, men kommer de att sparas och vad händer med de bilder som ligger i en dator, i ett USB-minne eller i en molntjänst, kommer de att kunna tas fram så att någon ser dem.

Det blir en hel funderingar baserat på den lilla anteckningsboken.  Kanske ska jag skriva rent den, för vem vet hur många som kan läsa skrivstil framöver. Det som många av oss i släktforskarkretsar upplever som naturligt, det är en omöjlighet för många i vårt samhälle. Men först ska jag läsa varenda rad i boken och leva mig in i berättelserna från förr.

Fortsätt läs mer
1112 Träffar
0 Kommentarer

Till solen, och tillbaka

Det finns mycket att tänka på i dessa dagar. Jag tänker inte beröra något av det som vi blir mer eller påtvingade så här års, det drar bara ner humöret och det behöver vi ha så högt och glatt som möjligt, för att orka med. Risken finns kanske att det man skriver blir lika väl mottaget som det blir när jag försöker tala om allt intressant inom släktforskningen i helt fel samling av tråkiga individer som bara bryr sig om framtiden. Svarta ögon dyker upp överallt. Men någon gång ska det lyckas, så det är bara att fortsätta att skriva, tala och hoppas.

Nu hoppas jag att det här ändå kommer fram i rätt samling, att de flesta som råkar läsa har ett visst intresse. Undrar förstås hur många som läser när advent och jul ska klaras av. Lite sifferlek kan kanske gå bra, för nu i veckan så kom det nya uppgifter på hur många små löv man kunnat identifiera på det stora träd som plockas fram ut Y-kromosomen, den del av vår arvsmassa som gör att vissa blir den manliga delen av befolkningen. Från några hundra olika för 20 år sedan så passerades nu gränsen 50 000 på det träd som FTDNA skapar av alla de som testar Big Y kombinerat med vetenskapliga, arkeologiska rön. Och vi vet att det växer, ju fler som testar sig och ju större områden som täcks in av testade.  Det ser mycket intressant ut när personer från områden som är geografiskt isolerade kommer med i testsvängen.

Helt nya grupperingar upptäcks och det ger inte bara fler på trädet utan även kunskap om hur vi som människor flyttat runt, blandats och ibland har grupperingar nästan helt försvunnit, för att ersättas av helt nya människor. En som jag hjälpt med sitt test visar sig vara ganska ensam, just nu, med den testtäthet vi har, så är det 6 000 år sedan det skedde en delning mellan hans grupp och närmaste släktingarna.  Inte lätt att hitta uppgifter som kan styrka släktskap med en sådan tidshorisont. Naturligtvis kommer avståndet att krympa, det var faktiskt 12 000 år när han började.

Fri bild av Brano på Unsplash

En helt annan sifferuppgift är hur vårt DNA, som vi använder i alla våra olika DNA-tester egentligen ser ut och hur mycket som vi bär på.  Jag tänker inte så mycket på vikt utan kanske mer på lite skojiga räkneuppgifter som vi kan göra om vi bortser från att allt kanske inte kan göras, men vi kan fantisera om det.  Tänk om vi kunde ta ut en cell ur kroppen och räta ut de långa spiralerna av DNA som det finns däri. De som kan sin sak har berättat att vi då kan få en sammanhängande sträng som är 2 meter lång. Detta ur en enda cell.

När vi nu har lyckats räta ut spiralerna ut en cell, så gör vi samma sak med varje cell. Det är lite svårt att beskriva hur många celler vi har, men de lärde säger att det är ungefär 1014 celler, alltså ett tal som börjar på 10 och har 14 nollor efter sig. Vad ett sånt tal heter har jag ingen aning om. Med en sträng på 2 meter och alla dessa nollor i antalet celler så blir längden av alla dessa strängar utlagda efter varandra 200 000 000 000 km långt, vilket ska motsvara över 660 resor till solen, fram och tillbaka.

Det är nog tur att vårt DNA stannar i sina celler och att vi slutar räkna på spiralers längd och antal celler och återgår till något annat spännande istället. Det får bli en stund med lite vanligt letande efter barnhemsflickans föräldrar, där träffarna som finns har små värden och där båda föräldrarnas föräldrar tycks ha kopplingar både hit och dit. Någon gång i framtiden kanske lösningen kommer, nu känns det som ett tidsfördriv som kan göra att jag klarar den närmaste framtiden utan några som helst problem med sysslolöshet.

Ha ett riktigt bra slut på veckan och en skön helg!

Fortsätt läs mer
959 Träffar
1 Kommentar

Y, resa i tid

Visst har släktforskningen förändrats över decennierna, men det finns nog några likheter kvar efter alla år.  Naturligtvis är det vi söker detsamma sedan mycket lång tid, vi letar oss bakåt för att hitta släkt eller kanske personer som har något annat än släkt som gemensam koppling.   Det finns de som utgår från ort, yrke eller annat likvärdigt i sitt sökande, även om jag är säker på att de flesta har någon form av släktrelation med i sitt sökande och antecknande av det de hittar i olika källor.

När vi nu, och under senaste halvseklet, letat och letar efter uppgifter så är det inte läsesalarna på arkiven som är den vanligaste platsen att hitta en släktforskare på, även om det finns de som tillbringar mer eller mindre mycket tid där, för att med vita handskar bläddra i de fantastiska källor som personalen värdigt bär fram. Nu är ju inte alla källor så snygga, men visst är det en härlig upplevelse att känna doften, att se sidan i verklighet, som någon skrev på för länge sedan och kunna känna på vikten av en gammal, tjock dombok.

Men lämnar vi läsesalen så är det skärmen, en glasyta av olika storlek, som är gemensam.  Från de gamla läsarna för fiche eller film till dagens högupplösta skärmar på datorer eller telefoner.  Där kan vi lätt läsa, nåja lått och lätt, det kan ju bero på handstilen, det som en gång skrevs och vi kan lätt dela med oss av uppgifterna till andra personer, som befinner sig nära eller på de mest avlägsna platserna.

Det vi ser på skärmen är inte alltid gamla dokument, vi kan ju ta fram nygjorda index som hjälper oss eller vi kan kanske ta fram datorproducerade listor med namn som har DNA som liknar mitt, eller den som gjort ett test. Att kunna titta på skärmen var vi vill och egentligen också på vad vi vill ger oss en stor frihet. Men det vi inte kan göra är att förflytta oss i tiden, för att kunna se det som vi inte ser på tillgängliga källor. Tänk att få resa till husförhöret som beskrivs på skärmen bara genom att trycka på några knappar. Det vore en upplevelse, fast jag undrar hur de som satt där skulle reagera när en sån som jag dyker upp.

Träd på Öland, eget foto

På min skärm, på en annan flik än där det här dokumentet finns, så läser jag frågan från Mona i Amerika. På hennes pappas matchlista framträder min svåger, han är exakt match på ett test som gjorts på hans raka pappalinje, det som kallas Y-test, på den nivå som kallas Y-67, på nästa nivå skiljer det på två av etthundraelva markörer.  Finns det någon möjlighet att hjälpa till med att hitta hennes farfars ursprung, han som blev adopterad 1917 och där de biologiska föräldrarna är okända. En ganska nära träff tycks det, och kan min svågers tråd ge något svar.  Att kunna gå rakt bakåt på pappalinjen kan ge hjälp i letandet, men då gäller det att känna linjen och den upphör i detta fall på att farfarsfar har en okänd pappa, som inte syns via de DNA-resultat som finns.

Men nog borde Y-DNA kunna ge något tycker nog de flesta, och det kan det, men i just detta fall så visar svågerns resultat på att hans linje, efter det att ytterligare test gjorts, det som kallas Big Y-700, att han är ganska ensam. Han finns på en gammal gren av det som förr kallades I2, det som var en vanlig gren bland stenåldersjägarna. Nu har det skett en del utväxter på det trädet sedan stenåldern, men det som vi känner till idag är att just den här grenen delades för 3 300 år sedan och just nu finns ingen mer som sitter på den.  Det kan kännas ensamt att vara ensam och då på en sådan gammal gren. 

Vi får se vad som framkommer när Monas pappa lägger på en nivå till, det här Big Y, till sin rad av tester.  Kanske finns det en nära koppling eller också sitter vi där men några tusen års skillnad. Det kanske är större chans att det kommer en närmare släkting när det snart kommer en publikation om de som arkeologer hittat i södra Sverige, bland annat i Sandby borg på Öland. Kanske finns det någon bland personerna från folkvandringstiden som kan bli närmaste Y-släkting till svågern. Om så är fallet, då skulle det verkligen vara intressant att kunna resa i tiden med hjälp av min skärm. Tänk att få vara med på fest under 400-talet. Fast då måste nog min skärm kompletteras med ett översättningsprogram också, tror inte att språket då har så stora likheter med det som finns nu. Men den som lever får se, eller kanske ska jag säga att den som lever får fortsätta att drömma om de tekniska framstegen

Fortsätt läs mer
1579 Träffar
0 Kommentarer

8 år sedan

Det kommer ibland små tankeväckande kommentarer på min skärm. Det kan var ett svar på en fråga jag ställde i Anbytarforum för 15 år sedan, någon som läst något i en tidning, svar på ett hur gammalt mail som helst eller från något av de många sociala grupper som funnits. Ibland är det helt hopplöst att komma ihåg varför frågan eller kommentaren skrivits, så då finns det två val, börja grotta i gamla anteckningar och försöka koppla namn eller platser, eller också får det bara flyga förbi.

Eftersom jag varit engagerad i många olika emigrantöden så är det intressant att det fortfarande dyker upp svar på det som skrevs förr. Ibland är det faktiskt precis det som fattades då kommentaren skrevs första gången. Nu blir problemet att försöka hitta den som jag försökte hjälpa då, det blir som att börja släktforska på nytt. Ett namn och en gammal adress, där meddelandet studsar tillbaka med en kommentar om det inte finns någon med det namnet, eller att den tjänst som vederbörande använde inte känns igen.  Blir nästan som alla de källhänvisningar till GID, som dyker upp i gamla meddelanden.  Säkert bra då, men nu en katastrof (nästan).

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

I en grupp med koppling till DNA dök det idag upp en kommentar på en tråd som jag varit med i. Det blev riktigt skojigt och lite nostalgiskt att läsa Magnus Bäckmarks beskrivning av ett möte någonstans, där det dök upp samma efternamn på flera deltagares DNA-listor. Det var 2013 och det känns som en evighet sedan, men efter ett tag så kan jag nästan känna det som jag sitter i en tidsmaskin. Del efter del av det som sas då, och som Magnus refererar till, dyker upp från någon undangömd ficka i hjärnan.

Det kändes stort att vi var flera stycken som hade samma namn i våra träfflistor på Y-DNA. Vi måste vara släkt på våra respektive faderslinjer när samma namn dök upp. Inte vilket namn som helst, en uråldrig släkt från de brittiska öarna, Chisholm, med lite olika stavningar, dök upp. Hur kunde de ha koppling till Sverige och till oss som satt i rummet. Nästan lite kusligt att våra förnamn började på samma bokstäver och så träff med denna dynasti. Fast nu gick vi väl lite över gräns när det blev tal on övernaturlighet. Mina bröder hade ju samma linjer och de hade inte samma första bokstäver. Men spännande var det och det blev en del diskussioner i efterföljande kommentarsfält och haplogrupper, som vi idag anser ligger på en väldigt grov nivå, diskuterades som om de hängde tätt ihop.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, mycket har vi kunnat se i mer detaljerade tester, men just nu så vet jag inte mer om hur det kom sig att de dök upp. Någonstans finns det en koppling och vi tyckte då att kopplingen låg hyfsat nära, så att det inte kunde vara på vikingatid eller tidigare, tyckte vi då i alla fall. Kanske dags att ta upp frågan på nytt, så jag undrar om du har några Chisholm, oavsett vilket test det gäller, som kan kasta lite ljus över denna gåta.

Fortsätt läs mer
1023 Träffar
2 Kommentarer

Jan Ersson Hellström

Vad vet jag om Jan Ersson Hellström, född i Grythyttan där föräldrarna bodde vid Svartälven.  Att han skrevs in i en barndopsbok tryckt 1774 i Västerås av Johan Laur. Horrn framgår av första sidan på boken och sedan blir det ett antal sidor med namn efter namn, barn efter barn, alla lika viktiga oavsett om de då ansågs äkta eller oäkta.  På sidan 90, fast det numret har ju tillkommit långt efter att prästen skrev boken, har vi kommit till barn 86 som föddes i Grythyttans socken det året, 1779.

Där kunde vi nöja oss, vi vet var han är född och av vilka föräldrar. Då kan vi fortsätta bakåt i historien, för jag vill så långt bak i tiden som möjligt. Jan får bli en parentes i min egen historia, för även om han är min morfars farmors morfar så kan jag inte lägga ner tid på honom. Jakten bakåt i tiden är det som gäller. Att pappa hette Eric och mamma Lisa är det viktigaste i den gamla boken, och det är skönt att texten är så välskriven, det är ju trots allt 242 år sedan uppgifterna skrevs in.

Bild från Arkiv Digital Grythyttan (T) CI:6 (1775-1796) Bild 52 / sid 91 (AID: v53139.b52.s91, NAD: SE/ULA/10337)

Fortsätter bakåt, för allt vad jag är värd.  Mamma Lisa leder till Erik, som leder till Anna, som för mig ännu längre bak till Barbro.  Ibland behöver jag då en paus, men sökandet fortsätter, det blir lite dåligt med källor men det finns ju sänt som Svenska Antavlor, hoppas jag kan lite på den utgåvan. Fortsättningen kommer ur skrifterna, Barbro leder till Hans som leder till Adam.  Han uppges vara född runt 1575 i Hällefors och det får nog räcka ett tag med den åldern på en ana. Jag får hoppas att det är rätt person för det blir lite skakigt i slutet av den långa kedjan.

Undrar vilket svar jag fått om jag för 70-80 år sedan köpt en släktutredning och betalt bra. Hade jag fått samma svar som jag själv kommit fram till. Eller hade de fyllt på med lite andra namn som tycktes passa bra, och som inte var så lätt att kontrollera. Det vet jag inte, men jag har tittat på en annan som fanns i familjen och den var inte så rätt som man kunde hoppas. Och det har blivit aktuellt hos några andra, när de berättar om familjens fina handmålade släktträd, som är hur vackert som helst, men där det blir fel ganska tidigt bland namnen. En klenod kan tyckas men vilket är viktigast, den snygga förpackningen eller det riktiga innehållet.

Tillbaka till Jan, det kanske behövs lite mer uppgifter om honom, lite mer än bara födelsen och det faktum att han fick en dotter som var min koppling till honom. Han verkar vara lite av knutpunkt i mitt sökande efter DNA-träffar. Nu kanske någon säger att det har nog hans hustru också, och det stämmer men i just det här fallet så blir det lite extra knepigt eftersom han har två. Det är ju inget speciellt men det gäller att få med alla i mitt letande bland släktträd.  Att Jan blev pappa till 12 barn gör ju inte letandet mindre invecklat, men det ger ju många möjligheter till att hitta trådarna till de ganska små värden som dyker upp på mina listor med släktingar.

Så det som gäller framöver är lite mer djupdykande i hur det var i Grythyttan och Ramsberg för en skomakare som fick leva till den aktningsvärda åldern av 82 år.  Finns säkert mycket att hitta, så det blir en koppling mellan barndopsboken och mina DNA-träffar.

Fortsätt läs mer
1407 Träffar
0 Kommentarer

H10e och U2e1a1

Det finns många olika begrepp när det gäller släktforskning. I begynnelsen var det födda, vigda, döda som var de viktigaste och som var det, som förut ett namn, kategoriserade våra släktingar. Många ark med papper har fyllts med dessa begrepp, i en oändlig rad, och ibland har det varit nästan en tävling i att ha så många uppgifter som möjligt.  Nu har den delen av släktforskningen minimerats och vi ser många andra aspekter komma in och tillföras många av våra släktingar.

Det blir intressanta berättelser när vi kan lägga till uppgifter från allt fler arkiv som blir tillgängliga. Jag avundas inte de som tidigare reste land och rike runt, satt i läsesalar och fick vänta hur länge som helst för att få fram aktuella böcker. Idag sitter vi i förarstolen framför datorn och kan skapa oss mångfacetterade bilder genom alla digitala arkiv.  Och tank då på hur litet av allt material som finns i datorn framför oss. Undrar om vi klarar av all information som kommer att finnas när mer och mer blir tillgängligt.

Fritt foto av Brano på Unsplash


Och nu har jag lärt mig nya kombinationer, totalt hopplösa att uttala och ibland ens förstå. Men de kommer smygande så det gäller att hänga med. I det kommande numret av Släkthistoria så finns det uppgifter om Stormor i Dalom, och inne i texten så kommer en viktig uppgift. H11b1.  Säger inte så mycket, men ändå en viktig källa. Det går kanske inte att läsa ut allt, men det säger i alla fall mig att jag inte är släkt med henne på min raka möderneslinje. Där försvann den möjligheten att bli känd.

Vad säger då H10e och U2e1a1, kan de konstiga kombinationerna hjälpa mig att förstå något. Två beteckningar som härrör sig från några DNA-tester, och som har betydelse för vem jag är, åtminstone till en viss del. Beteckningar som kommer från min mammas mammas mamma och så vidare, långt tillbaka i tiden och från min pappas mammas och så vidare.  Kan de koppla ihop mig med någon eller något från förr?

H10e kopplar ihop mig med Brita Eriksdotter, född 1712 någonstans i Roslagen. Jag har hennes mitokondrier i mig kan man säga, åtminstone så har mina samma DNA-sekvens som hon hade i sina. Kan jag känna något av det, finns det något i mig som påminner om henne. Det kan jag ju inte svara på, inte heller om de som fanns före henne, de som uppenbarligen tillhört äldre kulturer- Begrepp som Yamna, Klockbägare och Snörkeramik snurrar när jag försöker hitta ursprunget på mitt mitokondrieDNA. Sen är det en liten uppmuntran att läsa om de som man hittat begravda på den estniska ön Ösel, vid byn Salve. De dog i början på det vi kallar vikingatiden och kom från Roslagen eller Mälardalen, två av dem har samma ursprung som jag har. Eller ska vi kanske säga att vi åtminstone har en koppling genom den nya beteckningen jag lärt. De var H10e.

Om vi sedan vänder blicken mot Västerlösa, strategiskt placerad i Östergötland, så hittar jag Anna eller Annicka Larsdotter, båda namnen förekommer. Hon föddes 1750, lite oklart var men hon bodde i alla fall i Västerlösa när hon bildade familj och blev min tidigast kända ana på min farmors linje. Hon bidrar med U2e1a1.  Visserligen fick inte jag dessa mitokondriegener, men min pappa hade dem och det betyder säkert en hel del i hur jag blivit. Och den här gruppen har lite mer oklart ursprung, en del säger att den är väldigt gammal, andra är lite mer försiktiga.  Klart är att den finns ganska sparsamt, men att den hittas i gravar som tillhört samma kulturer som H10e.  När arkeologerna tittar på uppgifterna så tycker jag mig höra att kvinnorna återfinns i mycket större utsträckning än männen i många kulturer. Om de själva valde att inte stanna i för tät kontakt med familjen eller om det fanns andra krafter som drev dem att flytta vet inte jag, men vi kan fantisera om olika tillväga gångssätt.

Lite om mina nya begrepp, H10e och U2e1a1, som jag nu blandar med födde, vigda, döda i min släktforskning. En del av detta hjälper mig att se om jag läst rätt i böckerna och har sammanhängande mödralinjer. En annan del är att jag kan se hur vi kommit till genom blandningar genom årtusenden, där allt har gjort att jag är just den jag är.

Fortsätt läs mer
1838 Träffar
0 Kommentarer

Jag såg en stjärna

Som släktforskare får jag ganska ofta frågan: Hur långt tillbaka har du kommit?  Jag vet att de flesta som släktforskar har fått just den frågan. Och lite beroende på hur den egna släkten ser ut, var de levt och liknande faktorer så blir kanske svaret några hundra år tillbaka, kanske ända till någon kung på 900-talet eller till en okänd farfar för en del.

Våra framforskade anor kan spänna över olika lång tid, och vi kan få fram olika mycket om hur de som levde för länge sedan hade det, om nu arkiven har de uppgifterna. Och visst är det fantastiskt att hitta personliga spår som kan kopplas till en viss person. Samtidigt så vet vi att det är många, många som vi inte hittar så mycket mer om än födelse och död. Kanske ett kort liv, som vi inte får veta något om. Betydde hon eller han något och var det någon som hade fina minnen av det livet.

Fri bild av Casey Horner på Unsplash

Sådana tankar far runt när jag sitter i den mörka kvällen under en himmel som bara lyses upp av ett antal stjärnor. Polstjärnan syns, den tycks ju stå still hela tiden och tänk om det finns några planeter runt den stjärnan som är bebodda. Finns det liv så kanske det finns släktforskare även där, och tänk om någon av dem hängt en släktutredning på en av alla de ljusstrålar som beger sig iväg från stjärnan. Kanske är det på någon av de strålar som jag ser just nu. Fast om jag nu kunde få tag i den och dessutom kunna läsa den så är det ganska gammal information jag får. Jag har hört att det runt 400 år för ljuset från Polstjärnan att nå vår jord, så lite beroende på hur deras generationer ser ut, de som eventuellt bor där, så kan det ha runnit mycket vatten under de broarna. Och tänk om de kan ta in våra Tv-kanaler på någon apparat, då får de se Idol om fyrahundra år, vilken upplevelse det måste vara.

Nu lär vi inte kunna få och än mindre förstå det som kommer från det avståndet, men visst är det lite kittlande att drömma om.  Bättre lär det gå om vi djupdyker i våra arkiv, även om det finns ett visst motstånd mot att läsa de äldsta akterna. Finns de som kan, men jag behöver träna mer för att förstå vad som beskrivs på gamla pergament. Och när jag lyckas förstå vad det står så gäller det att sätta det i sitt rätta sammanhang. Tänk vad många ord som vi tror oss veta exakt vad det betyder, men som när de skrevs hade en annan betydelse än de vi har idag. Det är då erfarenheten är så värdefull för att förstå rätt, och det är också då som vi noviser ofta går fel i våra tankegångar. Vi läser in något annat än vad det som avsågs, när bokstäverna präntades ner.

Att få hjälp att tolka det gamla, ibland skrivet på latin som användes flitigt, är inte alltid så lätt. Det gäller att ta var på de tillfällen som finns, för det finns mycket mer hjälp med sådant än om det kom något från Polstjärnan. Jag har tidigare berättat om allt det material som finns skrivet av Urban Sikeborg, presenterat tillsammans med hans tolkning av Johan Bures släktbok. Beskrivningar av vad som gällde för 400–500 år sedan och som formade den tidens tankegångar är en guldgruva, känns nästan som en brunn av kunskap som kan fylla på mitt eget kunnande hur mycket som helst.

Har du inte kollat på Johan Bures Släktbok från Genealogiska Föreningen, så gör gärna det. De som läst bakgrundsmaterialet hoppas jag håller med mig, mycket kunskap om det som hände då, samtidigt som den ljusstråle som jag ser idag sändes från Polstjärnan.

Fortsätt läs mer
1635 Träffar
0 Kommentarer

Jättarna

Jag tycker mycket om Öland, av många anledningar. En underbar ö, full med möjligheter till upplevelser, både i nutid och i forntid. Försöker tillbringa lite av min tid där, under olika årstider, för att se det som inte bara är kopplat till sommar och semester. Det enda riktigt tråkiga är att jag inte hittat en enda liten koppling i mitt eget släktträd till ön. Det borde väl finnas något, någon liten gen som förklarar mitt intresse för ön. Men så är det inte, så i brist på egna vägar in i de öländska arkiven och historierna så får jag väl hitta på några.  Inte hitta på i form av osanningar, men det finns kanske annat som intresserar.

En sådan väg kan ju vara de historiska vingslag som kan kopplas till Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm. Förr hette socknen där Köping och det finns en del intressanta uppgifter om området. Att den långgrunda viken, med sina fantastiska badstränder, en gång var en perfekt hamn tänker inte alla på. Ju mer man hittar, desto mer uppenbart blir det att platsen en gång måste ha varit en riktig knutpunkt. Birka, släng dig i väggen säger en del, men det vi vet är att mycket hänt här. I folkmun har det alltid talats om det som hände för länge sedan, när det kom främlingar på besök, de var jättar, oerhört långa och det var ingen idé att sätta sig upp mot dem. De härskade ett tag, men verkar senare ha försvunnit. Kanske en skröna, tycker du. Men de rester av människor som man hittat visar att det fanns många med normal längd, runt år tusen, men det finns också spår av de som verkar ha varit nästan en halvmeter längre, och då blir ju begreppet jättar förståeligt.

Tingsflisan i Köpingsvik , fri bild I, Moralist, CC BY 2.5 via Wikimedia Commons

Undrar om det finns spår av dessa idag. Hur kan man ta reda på det? Tänk om det går att se något. Jag kom på att jag kunde se om det gick att hitta spår och varför inte börja med Gustav, som jag talade med för 50 år sedan. Bodde i Köpingsvik och var lång och såg allmänt stark ut. Han hade säkert upplevts som en jätte om han levat när genomsnittslängden var runt 140–150 centimeter. Var kom ifrån, ursprungligen, kan man undra. Verkstadsägare stod det i folkräkningen, det måste vara han och sen var det bara att gå bakåt. Men det gick inte så bra, han kom från Föra, som ligger några mil norrut. Men kanske var det där jättarna bodde. De behövde ju inte bo precis vid viken, de kanske hade sitt hem i Föra.  Gustavs förfäder odlade sin jord, kan det vara ett bra tecken? Fast tidigare så står det Kyrkwaktare på förfader Jonas, född 1786.  Men var kom han ifrån, ja det får framtiden utvisa.

Det gick inte så bra att gå bakåt i arkiven, så jag får hitta en annan väg. Kanske gå framåt och se om det finns någon son eller sonson som kan hjälpa mig med att få fram Y-DNA som kan jämföras med riktigt gamla fynd. Tänk om det finns med några av dessa jättar i den studie som snart ska publiceras, en studie med öländskt DNA, eller rättare sagt med DNA från öländska fynd, kanske får vi veta att de som lämnat sitt DNA kom från annan plats. I studien kommer det också att finnas med resultat från Sandby borg, den plats på sydöstra Öland där tiden stannade runt år 450 och som ingen vågat använda sedan dess. De som fanns där, låg precis som när de stupade vid det som verkar ha varit en massaker. Undrar om det kanske finns något där som förklarar min kärlek till Öland. Tänk om de hittar något DNA som kopplar mig dit. Då kan man tala om lyckträff i släktforskningen, eller om vi ska vara ärliga så kanske vi ska kalla det något annat än släktforskning, kanske ursprungsforskning ska bli min nya grej, om det nu är skillnad på de två.  Undrar hur många som hänger på, tror inte det blir något Sveriges Ursprungsforskningförbund, men man kan ju ha roligt ändå.

Fortsätt läs mer
1341 Träffar
0 Kommentarer

En resa

Idag har jag varit på en resa, inte så mycket fysiskt utan mer i min egen lilla tankevärld. Där finns inga hinder, inga kontroller av någonting och så det bästa av allt, det kostar inget. Det som annars är omöjligt, blir plötsligt möjligt.  Visst är det bra, sedan kan man undra hur källhänvisningar från upplevelserna under en sådan resa skrivas.

Min resa var mer i tiden än annars och jag började den faktiskt med att konstatera vem jag är, åtminstone just nu, och min identitet kan beskrivas som I-Y43677.  Det kan låta som det är en kod från en science fiction-film, på någon som spejar utöver skyarna efter aliens, men det är det inte.  Det är den beteckning på den yttersta lövet i det träd som baseras på min Y-kromosom. Alltså ett begrepp på min raka pappalinje. Just nu är jag ensam på den grenen, jag hade en nära släkting men på honom hittade någon en liten avvikelse, så släktskapet blev lite mindre.

Kopia av badge på min FTDNA-sida

När jag nu sitter där ensam och funderar, så behöver jag inte känna mig så där jätteunik, det finns ju andra som har samma som jag, men de har inte inlemmats i den underbara DNA-världen eftersom de inte har tagit just Y-testet. Men det har min tidigare nära släkting, numera lite mer avlägsen och han ställer till det för mig. Han bor inte i Sverige, och han säger att inget i hans släktträd pekar på att det funnits ens en kontakt, och jag hittar inget i mitt träd som pekar åt hans håll heller.

Tack vare att det finns jämförelseverktyg så har jag förstått att min resa i tiden blir ganska lång och då kanske vi förstår varför vi inte hittar varandra i våra träd. Hans pappalinje och min skiljde sig åt ungefär år 700, och så långt bak går inte ens Arkiv Digitals fina dokument. Och att hans engelska släkt och min svenska inte ser några spår av varandra är ju då inte så konstigt. Men hur hamnade vi på olika ställen, var fanns han som är vår gemensamma ana. Är det en tidig resenär från det som nu är brittiska öarna eller gick resan åt andra hållet?  Fast ingen av oss vet ju egentligen när vi fick Nordsjön mellan oss.

 Var det en legoknekt som någon svensk kung lät importera, som inte syns i svenska kyrkböcker eller var det en svensk viking som följde med danskarna på deras resor. För det fanns en hel del västgötar som tydligen låt göra så, fynden i Varnhem och andra ställen stödjer det och min äldsta ana på den raka pappalinjen bodde ju bara några mil från Varnhem. Kanske bodde hans förfäder i Varnhem, vem vet, men den grupp som jag tillhör tror jag inte finns med bland de som de kontrollerat hittills. Men det kanske kommer, vem vet.

I min resa så studsar jag mellan olika tänkbara scenarier, tänk vad mycket en liten, liten mutation på någon av de 24 miljoner baspar som Y-kromosomen innehåller kan ge upphov till. Att hitta samband och att dra slutsatser är en sak, att i drömmar och egna tankar försöka hitta fram till något är en annan. Vill du hänga med på mina resor, se till att hoppa på Y-tåget och låt oss resa tillsammans!

Fortsätt läs mer
1530 Träffar
0 Kommentarer

Det är de små detaljerna

Det är lätt att bara springa förbi vissa uppgifter när det gäller att få ihop släkten. Ibland går det så fort och kanske så lätt att vissa uppgifter inte hinns med, eller kanske inte orkas med. De stora dragen kanske blir lätta att fara vidare med och de små detaljerna glöms bort. För en del ska det gå fort, många ska fyllas i det register man använder och då gäller det att hålla hög takt, antalet måste kanske fördubblas varje tidsenhet och då får man inte stanna.

För andra finns det andra drivkrafter, hela byn ska kartläggas eller ett yrke är i centrum. Många drivkrafter finns det och det bästa av allt är det går egentligen inte att säga vad som är rätt eller fel, var och en gör som man vill.  Men blir det fel för att man springer för fort eller hoppa lite väl mycket då får man kanske sig en tankeställare när det uppdagas.

Jag har ibland lite för många järn i elden och då får vissa delar lite stryk, de hamnar i bakvatten och det tar sin tid innan de kommer fram i ljuset igen, Och när de gör det så kanske något annat pockar på. Men så plötsligt finns det ett hål och då kan det kanske bli något.  Förra veckan skrev jag om Brattfors och i efterdyningarna av det som dök den gamla frågan upp, hur kom det sig att morfars sida hette Asp. Var det en soldat som spökade någonstans eller varför det patronymikon som var så vanligt att använda. Ibland togs ett släktnamn av vissa yrkesgrupper för att särskilja sig. Vad kan då detta Asp komma ifrån. Ja, säg det blir nog det bästa svar som jag kan ge.

Jag hittar den första som kallar sig Asp, åtminstone den första som prästen skrivit in namnet på i böckerna, efter att han gift sig i Nora. Innan giftet heter han bara Jacobsson och detsamma i vigselboken, men i första husförhörslängden står han där, torparen Jan Jacobsson Asp. Ingen bra förklaring hittar jag, så det får väl bara bli att accepterar att den historien kommer jag inte att kunna berätta. Det bara blev så. När han med sin familj 4 år efter bröllopet flyttar till Lindesberg så tycks han skrivas in utan Asp, för det är en annan penna som används för att lägga det namnet. Vad som stod på flyttbetyget vet jag inte, inflyttningslängden saknas. Men därefter, i ett par böcker till heter han Asp.

Från Arkiv Digital Del av Lindesberg (T) AIa:33 (1831-1840) Bild 272 / sid 1054


När Jan Jacobsson Asp varit gift sex år dör makan och han lämnas med en dotter och en ganska nyfödd son. Det var ju inte ovanligt, men sen dör Jan, det står 1825, tre år efter makans död, men jag har inte hittat notisen än, finns kanske ingen. Barnen står kvar utan notering om någon omsorg eller annat. Det först i den nya boken som startar 6 år efter Jans död som det står Asps barn, fader och moderlösa samt fattiga på de två barnen. Förmodar att de fick bo hos någon eller att någon flyttade in, har svårt att se det. Jag kan inte annat än undra hur det var, vilka spår satte sådana händelser och hur länge hängde de med. Var det något som alltid fanns där, som påverkade hela livet.

Sedan går det att följa Johannes, som pojken egentligen heter även om det senare blir Johan, genom hela livet, men de där första åren är det svårt, och tänk om jag fått en dagbok från honom, där han själv berättar. Och bara som en lite parentes, det är genom denne Johans första hustru som jag är avlägsen släkt med Dan Andersson, men det är en annan historia.

Fortsätt läs mer
1606 Träffar
0 Kommentarer