Då och då dyker det upp frågor om hur mycket vi kan lita på kyrkböcker och andra källor som rör de som levde i vårt land tidigare.  Kan det bli fel och hur vanligt var det.  Ibland så möts en sådan fråga av ifrågasättandet, det finns inga fel i böckerna och gör det trots allt det så är det marginella sådana. Nu vet nog de flesta av oss att så fort det är människor inblandade kan det bli fel, så nog finns det sådana. Men hur mycket fel kan del bli, eller det kanske inte är fel, men hur mycket kan informationen ändras utan vi kan säga att det blev heltokigt. Och fanns det en orsak till de fel och brister vi kan se.

Att det inte alltid var ordning på prästens minneslappar, det ser vi nog då och då. Ibland försvinner födelsenotiser och ett barn bara dyker upp i husförhörslängden. Att födelsetider och liknande blir fel, speciellt när en ny bok ska skapas, är förståeligt. Där sitter den stackars prästen, eller om det är klockaren och ska kopiera över sida efter sida från en välfylld bok, med hur många strykningar som helst.  Det enda ljus som finns är en talgdank och det kanske är kallt både ute och inne och då behövs en värmande dryck, undrar om det kan ha varit några procentenheter i den drycken. Att då läsa lite snett eller blanda ihop månad och dag var lätt hänt, och sedan fick ju inte den som det gällde läsa boken och se om det var fel. Fast hur många brydde sig om vad som stod, man kunde ju fira vad som helst utan att läsa i boken.

Men ibland dyker det upp frågetecken där man kan fundera på hur det kunde bli som det blev. För ett par veckor sedan så berättade jag om letandet efter en kvinna, som var lite svår att finna eftersom hon hade förändrat sin ålder, i USA, med 8 år.  I samband med letandet så hittade Julie Maranto en kandidat, som strax därefter visade sig hamna utanför de som det kunde vara. Men det fanns en del intressanta händelser kopplade till den hittade kvinnan.

Gunhild Christina föds 1892-10-8 som oäkta dotter till Anna Fredrika Carlén, 1872-07-13,från soldattorpet Kullen i Acklinga socken. Födseln registreras i Dala socken och dopattesten sänds till Acklinga. Acklinga visar sig vara fel, så attesten skickas vidare till Agnetorp, där den återfinns i födelseboken. Varför Anna Fredrika var i Dala framgår inte, hon är skriven som piga hos soldaten Karl Tim och hans hustru Sofia Kristina Johansdotter i Agnetorp.

Anna Fredrika och dottern flyttar runt bland socknarna i det som då var Skaraborg. De flyttar till Göteborg 1896.Bor i Göteborgs Domkyrkoförsamling fram till 18971115 då Anna Fredrika flyttar inom Göteborg och dottern flyttar till Agnetorp. Vid utflyttningen från Göteborgs står det Gunild (saknas ett H i namnet) Christina Carlén.

Från Arkiv Digital Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

Men i inflyttningslängden till Agnetorp står namnet som Anna Fredrika Carlén, men med Gunhild Christinas födelsedatum.

Arkiv Digital. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)

Hon blir fosterdotter hos ovan nämnde Karl Tim och hans hustru, där hon tillbringade sin första tid. Hon bor kvar som fosterdotter fram till emigration 1913. Resedokumenten från Göteborg och vid framkomsten till Boston anger hennes namn som Anna Fredrika. Hon ska till sin vän August Johnson 23 Park Ave Naugatuck, Connecticut. Där förlorar jag spåren efter henne, men det finns säkert de som kan hitta henne. Kan tillägga att vid moderns död 1921 anges endast moderns syster som dödsbodelägare. 

Jag kan inte annat än undra varför det blev som det blev. Var det bara en felskrivning vid inflyttningen, borde inte den ha uppmärksammats vid något tillfälle. Eller ville fosterföräldrarna ha ett annat namn på sin fosterdotter och övertygade prästen om att skriva fel. Tänk om de hämtade flickan i Göteborg och förfalskade flyttningsbetyget. Här kan många teorier komma upp till ytan, dessvärre får vi nog inte veta varför det blev som det blev.

En fundering till, tänk om det sitter någon i USA med uppgift om Anna Fredrika Carlén, född 1892, och försöker bygga ett släktträd. Kanske finns det en DNA-match med någon i Sverige, hur ska de kunna hitta tillbaka om de inte hittar all steg i Gunhild Christinas/Anna Fredrika Carléns liv och äventyr. Och vad ska hon kallas när någon skriver in henne i sitt släktträd.

Hittar du Gunhild Christina/Anna Fredrika  i några amerikanska källor, skriv gärna en kommentar,

Födelse i Dala. Dala (R) C:6 (1861-1898) Bild 64 / sid 115 (AID: v18157.b64.s115, NAD: SE/GLA/13080)

Utflytt Göteborg.  Göteborgs Domkyrkoförsamling (O) BIIa:4 (1895-1901) Bild 128 / sid 120 (AID: v50450.b128.s120, NAD: SE/GLA/13180)

Inflytt Agnetorp. Agnetorp (R) B:2 (1897-1915) Bild 12 / sid 4 (AID: v154179.b12.s4, NAD: SE/GLA/13001)

Passagerarlista Göteborg. Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:98 (1913) Bild 860 / sid 165 (AID: v479822.b860.s165, NAD: SE/GLA/12703)

Ankomsten till Boston 17 mars 1913 ombord på Carphatia, efternamn indexerat till Carlin.

Finns naturligtvis fler källor men dessa är de viktigaste.

Att botanisera I lådor med diverse innehåll är ganska roligt och ibland dyker det upp saker som inte förväntas. Det är det oväntade som gör tittandet lite extra spännande, för hur mycket man än funderar i förväg så kan man ju inte komma på det oväntade, för då är det ju redan väntat.  Likadant kan det vara när man tittar i en tidning och en bekant dyker upp, tänk jag visste inte att han eller hon sysslade med det som beskrivs, vilken härlig känsla att få ny kunskap.

Likadant är det ju för oss som håller på med olika former av släktforskning, det händer att mitt ibland allt det man förväntat sig att det dyker upp något som inte borde vara där eller kanske kan vi säga att det är som med lådan, botaniserande visar på något oförväntat.

Jag satt nyss med ett album, 120 år gammalt, med namnet på min hustrus mormor på insidan av pärmen. Årtalet anger att hon är 16 år när hon skrev sitt namn. Det är som så ofta en utmaning med bilder på personer som levde då, för inte så länge sedan, men ändå är namn och platser ofta bortglömda. Att många av korten visar bekantskapskretsen blir klart när sida efter sida visar på människor i samma ålder som den som skrev sitt namn i albumet. Just då var det självklart att hon överst på sidan tre bodde i grannbyn och sällskapade med den unge mannen i soldatuniform längst ner på sidan fem. Att de sju som finns på uniformsbilderna har samma frisyr och ser nästan likadana ut gör det inte så lätt att förstå vem som är vem.

Herman Leander Karlsson. Foto i författarens ägo

Som tur är finns det några blyertsanteckningar, så en syster och en bror går det att få fram, och att några kort till nog är de som finns på familjebilderna från senare i livet gör att några till kort kan vi identifiera. Ju längre bak vi kommer i albumet, desto äldre blir personerna, det kommer ett bröllopsfoto med ägarinnan som brud och därefter kommer det ett till och sedan ytterligare några. Går det att hitta brudparen om vi tittar på korten från tidigare år. Kanske, kanske är det någon som påminner om en tidigare bild, men de verkar så lika varandra de unga flickorna och pojkarna så det blir bara gissningar.

På en av pojkarna finns förnamnet inskrivet och sedan, med en annan penna, har det skrivits till att han gift sig med Hulda Asp. Äntligen ett efternamn, även om det inte det ovanligaste. Att albumet kommer från min frus sida gör att det tar ett tag innan funderingarna kommer in på rätt spår. Har inte jag det namnet hos mig, är det inte min morfars syster som han gifte sig med. Koll i släktforskningsprogrammet och nog är det så. Det blir genast roligare att titta i albumet för nu kanske det finns en bild på Hulda också, men hur ska jag veta det. Jag har ju ingen bild på henne sedan tidigare så det är inte lätt att leta och om Herman är en av brudgummarna på korten så hittar inte jag honom i alla fall.

Men visst är det en liten ljusglimt att hitta det oförväntade, det blir inte lika fantastiskt som att hitta nya familjemedlemmar, men ändå. I just det här fallet så får jag fundera på en om jag ska använda ett verktyg som inte är helt nytt men som kan ge nya kunskaper. Att det finns program för ansiktsigenkänning vet jag, men nu måste jag plugga på lite och se vad som kan användas. 

Har du använt sådana program och har du något spännande att berätta?

Så har vi gått in i ett nytt år, ett år som vi inte vet mycket om än. Vi får hoppas att det får en annan utveckling än föregående, även om inte allt var dåligt förra året.

Kan nog önska mig bättre väder också, där jag bor har det inte varit många solminuter senaste månaden, avsaknad av dagsljus gör att jag funderar på om jorden hittat på något så att vi hamnat i polarnatten. Fast hade vi tippat lite så hade det nog inte varit så erbarmerligt regnigt och grått, då hade vi kanske haft snö som lyst upp. Eftersom det inte lockar att vara ute, så får jag sitta inne och använda tiden till något vettigt, om nu letande efter anor och försvunna kopplingar är så vettigt.

Jag har tittat på en del gamla efterlysningar på Anbytarforum, intressanta trådar, det enda tråkiga är att nästan alla fått ett svar, så när jag kommer till slutet på inläggsraderna så finns det inte mer att tillägga. Fast ibland så reagerar jag på att det refereras till konstiga källor, och att de som skrivit inte letat överallt.  Det finns ju en del index och liknande som kan hjälpa till, inte för att de är originalkällor, men som stöd. Men det kanske är lite sent att lägga in de kommentarerna när jag ser att tråden avslutades med ett godtagbart svar hösten 2003. Det känns nästan som att finns utrymme för en ny typ av arkeologi, kan kalla den informationsarkeologi. Gräva upp gammalt och försöka se vad det var förr, när det skrevs, och hur vi skal tolka samma sak utifrån den referensram vi har idag. Blir lite svårt att få med titeln i de rutor man ska fylla i till försäkringskassan och andra institutioner som vill ha med titel, informationsarkeolog med 20 tecken, får den plats?

Inom andra delar av de kommunikationskanaler (ett långt ord till) som vi använder idag, så är de olika facebook-grupperna roliga att titta i. Inte finns det möjlighet att gå tillbaka särskilt långt, som det finns i Anbytarforum, men det kommer en del roliga utmaningar och det finns även många intressanta svar. Det är ju inte bara släktforskning som det skrivs om, men om vi håller oss till det så är utbudet stort. Jag håller speciell koll på några grupper eftersom jag är administratör för dem, och även om inte alla kommentarer läses så blir det mesta läst och ibland så måste jag bara hoppa in. Det kan vara allt ifrån att försöka peka orimligheter i helt tokiga uttalanden till att försöka hitta lösningar på kluriga problem. Många av frågeställningarna känner jag igen från mitt egna letande, men ibland blir det svängningar både hit och dit. Inte minst gäller det när vi kommer till letandet efter de som emigrerat eller när andra letar efter sina rötter i det forna fäderneslandet.

Fri bild John Towner Unsplash

En del av de trådar som finns känns som de kunde vara underlag till en bok, andra har en del pikanta inslag som förgyller tillvaron. Är det inte förskönande omskrivningar om den egna bakgrunden, där naturligtvis kungligheter alltid spelar en stor roll.  Det finns mycket annat att antingen hålla tyst om eller ändra helt. Inte minst åldern varierar av olika anledningar, ibland bland blir en människa äldre, ibland yngre. Häromdagen så dök den unga vackra fruns verkliga ålder upp, och visserligen är inte åtta år så mycket, men skillnaden på 32 och 40 kan ju vara viktig att veta om man ska vara säker på rötterna.

Att DNA har en påverkan vet vi och när det gäller att hitta kopplingar mellan kontinenter så blir det än mer uppenbart hur en del gjort allt för att dölja sin bakgrund, ibland är bigamister vi ser, andra har rymt från en trasig miljö som man inte är stolt över eller rent kriminella handlingar som ligger bakom de nya uppgifterna man lämnar. Men många gånger beror de olika uppgifterna på språkförbistring eller helt enkelt på att det inte var så viktigt att veta när man var född, så det väl bara att hitta på något. En matchning på en DNA-lista som ser så lätt ut, kan bli svår att hitta. Fast det är ju likadant i Sverige, inte minst med de många fäder som inte är de man tror, utan verkligheten visar att det måste vara någon annan.

Nu hoppas jag på lite bättre väder så jag kan komma ut och släppa en del av de funderingar som dyker upp när datorn är alltför lättillgänglig, kan nog vara bra för både mental och fysisk hälsa. Så en fin soluppgång och en bra fortsättning önskar jag just dig!

Jag har haft förmånen att få sitta med en person som är mig hyfsat närstående och tittat på på hur släkten ser ut. En släktforskning där vi tillsammans vävt ihop arkivuppgifter med utdrag ur brev, dagböcker och foton. Ibland har vi fastnat och fått leta i olika skrymslen och vrår, för att se om vi kommer vidare och hur. Ibland har det tagit stopp, utan att vi hittat någon utväg och det är ju sådant allas som släktforskar får uppleva. Så det här låter ju som en helt vanlig upplevelse, knappast värt att lägga som grund för årets sista blogg, inte för någon nästa år heller om vi ska fundera framåt.

Varför då nämna detta? Det får du veta om du läser lite till.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

En dag kom vi att tala om olika DNA-tester och hur man ska gå tillväga. Jag har ju varit inblandad i det här med DNA i mer än tio år och borde kunna guida nästan vem som helst, men vi vände lite på det och kom överens om att jag ska vara tyst så får vi se vad jag kan bli övertalad till. En prövning i sig att vara tyst, speciellt när det gäller ett ämne som jag brinner för, men det kan vara intressant med att prova.  Det tog ett tag, sedan fick jag veta hur det ska gå till, börja med Ancestry, för över til andra och strunta i tester för Y och mtDNA, för de ger inget. Förmodar att många känner igen sig.

Innan det blev aktuellt med att köpa tester så fortsatte vi med vårt letande, vi tittade på olika program och ett blev valt, vilket kan faktiskt kvitta i just detta sammanhang. Vi fortsatte lägga vårt pussel och jag fick lägga band på mig för att inte styra för mycket. Vi kom ett antal generationer tillbaka och det var en ganska märklig samling människor vi lärde oss känna. De flyttade knappt, antalet socknar som behövdes användas i programmet var få, samma sockennamn återkom hela tiden. Vi gick längre tillbaka och det var likadant, del av Västmanland och del av Uppland. Socknar som hängde ihop och där de giftermålssugna inte rörde sig långt. Fast det var inte många gemensamma beröringspunkter mellan släkterna, de gamla buden om att att det bör vara mer än fyra generationer mellan kopplingarna tycks ha följt med från medeltid tills ganska nyligen.

Med tanke på DNA-råden vi skulle följa så tittade vi efter alla som rest iväg, för emigranter har alla har vi lärt oss. Men ju mer vi letade desto mer konfunderade blev vi. Vi gick tillbaka och fyllde i de rutor vi kunde, och på samma sätt som vid kriminalundersökningar vände vi på det och gick framåt. Vissa barnkullar var stora, men ibland var det nästan tacksamt att alla inte gifte sig och bildade nya familjer. Tänk att i en familj fanns det 12 syskon och ingen förde arvet vidare, åtminstone inte vad som finns noterat i arkiven. Andra var desto mer produktiva, så det blev en hel del att kolla. När vi sedan ansåg oss ha tillräckligt med material, och hamnat tillräckligt nära i tid för att få med emigranter så kunde vi konstatera att de totala antalet var en, en enda man hade emigrerat. Man må undra hur det gick till, men det är i alla fall så som det ser ut för oss.

Med en emigrant så kom frågan upp hur många som kan finnas i de amerikanska registren, hur många hade han lämnat efter sig. Svaret tror vi finns i de uppgifter som säger att han gifte sig på gamla dar och dog utan arvingar, åtminstone genetiska sådana.

Så hur gick det ned DNA-testerna, vad blev resultatet. Det får vi återkomma till senare, något måste vi ha kvar till nästa år. Ett år som vi hoppas blir bättre, även om detta år innehöll höjdpunkter som att jag fick utmärkelsen Årets Eldsjäl av Sveriges Släktforskarförbund, men i övrigt så har det varit lite ensamt.  Så, som sista ord detta år, önskar jag alla ett

Gott Nytt År.

Kanske inte ett stort skepp, men det kommer godbitar då och då, inseglande på olika bärare. Ibland är det någon som pekar ut just det stället i en kyrkbok, som löser upp en stor knut. Ibland är det ett foto där någon får ett namn eller en plats angiven. Det kommer också skepp från utlandet, idag kom det en liten matchning på mitt DNA-test som seglade rakt in i rätt hamn, en träff på FTDNA från Worcester i Massachusetts, som gav svar på vart en försvunnen släkting tagit vägen. Eller försvunnen är ju fel ord, nu när han är hittad, men han var försvunnen för mig.

Kort i förf ägo

Ibland så dyker de upp, skeppen, på andra ställen. Jag tittar på kortet som jag har, och funderar på varför en Norrköpingsfotograf ställer upp ett skepp i sin ateljé och tar ett foto på, som jag tror, en av min farmors många bröder. Eller kan det verkligen vara pojkens eget, och då kan man fundera på de övriga bröderna hade för föremål som de gillade. Svaret på gåtan kanske jag aldrig får, men kanske är det någon mer som sett ett foto från Eric Peterson i Norrköping med den här båten. Jag hittar ingen i Porträttfynd, men kanske finns båten i album någonstans i vårt avlånga land. Tur att Norrköping har en hamn, annars är det inte Östergötland och mina anor där jag förknippar med båtar av den här typen. När de är stora alltså, modeller kan ju finnas var som helst.

Eget kort

Just nu så kanske det inte är skepp som kommer lastat, utan en det är en släde, med julklappar. Just i år lär inte tomten kliva in genom dörren som han gjorde tidigare, och braskaminens skorsten är nog inte heller det bästa sättet.  Jag tror att tomten sitter i sin släde, och styr ner hans nya drönare , som bär säcken fram till dörren. Kanske kan vi kalla både släden och  drönaren för ett ”luftskepp” så blir inte min titel på denna Julblogg helt missvisande-

I vilket fall som helst så önskar jag alla läsare en helg som blir precis så som era förväntningar är, att det blir tid för kraftsamling och så syns vi i mellandagarna, strax innan detta år tar slut.

Historiens vingslag, ett begrepp som används lite olika. För vissa något som handlar om det som hänt för riktigt länge sedan, för andra helt andra betydelser. Idag tyckte jag att jag kände några av dessa vingslag. Inte var det för så länge sedan som det hände, men det var en inblick i vad historia kan ge för reaktioner, och historia i detta fall var för 80 år sedan och lite längre bak. Fast ska vi vara ärliga så blev det också några vingslag några hundra år till tillbaka i tiden.

I dessa tider så träffas vi inte så ofta, men det finns möjligheter att göra det på ett säkert sätt. Vi var två stycken idag som gick in genom varsin dörr, in i en tom, på andra människor, stor lokal. Fram till var sitt bord med bra många meter mellan oss och en riktig jätte-TV som det centrala. Genom den stora skärmen så gick det bra att se vad som visades utan någon form av närkontakt.  Nu kan man titta på olika saker på TV, men det här var faktiskt kopplat till min lilla dator och på den fanns det som var det centrala. Lite släktuppgifter och en del bilder.

Kanske inte det mest revolutionerande innehållet, men för mannen, som jag mötte, var det ganska stort. Här kunde vi tillsammans titta på det material som löste upp frågor som burits i många år. Och det dök upp berättelser från förr, därav det här med vingslag, och det kom även in andra strömningar allteftersom hans berättelse och mina uppgifter från dokument och arkiv kunde vävas ihop till delvis nya sanningar.

Fri bild, Jacob Owens, Unsplash

Att få se sin förmodade fars namn för första gången, att få titta på uppgifter om släktingar och även se lite bilder på de som skulle ha kunnat ingå i en släktgemenskap, rör naturligtvis upp känslor. Glädje över nyfunnen kunskap, sorg över de som undanhöll dessa uppgifter baserat på värderingar som vi kanske inte framhåller idag. Det som då gjordes för att, som det hette, skydda barn från obehagliga sanningar, visar sig i efterhand ha skapat mer frustration och funderingar än vad sanningen skulle ha skapat. Mormor undanhöll uppgifter kopplat till barnet som tillkom på ett sätt som inte var passande i samhällsklassen, och följde upp det med att förhindra en gemensam uppväxt med mammans nya familj, när hon stadgat sig, som de sa.

Att det hände i en närliggande tid gör det lite svårt att förstå, det som jag fick uppleva idag var en ny erfarenhet hur vi kan använda släktforskning. Att berätta om nutid och ge ny kunskap är givande. Att vi sedan hamnar i de ”finare” släktena långt bak i tiden, med hammarsmedsmästare och valloner gör ju inte saken sämre, det blir en bra balans på den tidigare något tunna kunskapen om den egna släkten-

Att det kommer en ny tid, med alla dessa nya kunskaper, gör att livet blir lättare, och tänk vad mycket att berätta för sonen. Nu ska vi bara följa upp det här och kontrollera att det stämmer, för tänk om det är fel i protokoll och kyrkbok. Hur vi gör det?  Hoppas det nya DNA-testet kan ge de slutliga svaren, om inte så får vi göra nya försök.  Mycket kan vi säga om jul och nyår, nu tycker vi att de här helgerna ska ta slut så fort som möjligt så att vi hamnar i närheten av den tidpunkt då svaret kommer, baserat på de topspinnar som skickades iväg idag.

Ibland kan det trassla till sig.  En ljusslinga ska upp och då har den på något magiskt sätt blivit hopsnurrad på ett sätt som gör att det inte finns någon ände att börja i. Jag var så noggrann när jag la ner den för nästan ett år sedan, har den fått ett eget liv eller vad är det. Var kanske inte riktigt lika noggrann som vi ska vara med våra källhänvisningar och andra dokumentationsregler, men nästan. Är det så att mina efterforskningar och det jag skrivit ner kan bli en lika hopplös härva när någon ska reda ut det hela någon gång framöver.

Jag får innerligen hoppas att det blir lite lättare, även om den bångstyriga, inflätade ljusslingan faktiskt gick att lösa upp till slut, innan jag verkställde det som jag funderade på att göra, helt sonika klippa av alla trådar. Men visst kan det vara en lösning, klipp alla trådar och börja om med att försöka sätta ihop det igen. Undrar om någon lyckats med det, alltså med en ljusslinga. Eftersom det inte behövdes denna gång så kom jag ändå att tänka på den hopsnurrade släkthistorien, som jag försökt sätta mig in i, för att kunna vara behjälplig med vissa DNA-tolkningar.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

Det är invecklat och jag börjar fundera på om det är så att det ibland samlas lite för mycket på ett ställe, eller i det här aktuella fallet, om alla kopplingar lagts i en ask och skakats om. Det börjar med en vanlig fråga, som åtminstone vi som rotat i Allmänna Barnhusets rullor, hört många gånger. Varför finns det inga föräldrar angivna, inte på något ställe i det arkivet och inte heller i födelseboken. Helt tomt, eller nästan tomt för det finns en uppgift om moderns födelsetid och en adress till någon som troligen är en barnmorska. Fast hur vet vi att födelseuppgiften är rätt, den kan ju vara påhittad. Men barnmorskan förde bok över födslarna och där kan det finnas något, i detta fall dock helt tomt. Vi ser i Allmänna Barnhusets arkiv att barnet, vid vuxen ålder, frågat om de vet något om föräldrarna, men det fanns inget att berätta.

Så nu har barnen, till kvinnan utan kunskap om föräldrarna, tagit upp sökandet. Mamma är borta, men kanske finns det spår, kanske kan en DNA-test ge svaret. Fem av de sex barnen är från första äktenskapet, en från det andra. Av någon anledning så bestämmer syskonen sig för att testa alla, kanske finns det något spår som bara syns hos en av dem. Egentligen lite onödigt tycker säkert de flesta men det kan kanske finnas en bra orsak till det. Att dottern från det andra äktenskapet ska vara annorlunda, det förstår de, och mycket riktigt så visar hennes svar att hon är halvsyskon till den äldsta från första kullen, när de två första svaren kommer. När resterande svar kommer så är hon fortfarande halvsyskon med de andra, men det tillkommer en annan aspekt, det verkar vara något konstigt, för de fem bröderna är inte bara halvsyskon till henne utan också till varandra. Har det blivit fel någonstans, hur kan det visa så fel.

Det är nog inte fel, och vi vet inget om den bakomliggande orsaken mer än att svetsaren i det första äktenskapet reste en hel del. Det vi ser nu är att det fanns andra inblandade, men vi vet inte vilka och vi vet knappast vem, om någon, var svetsarbarn. Att det finns det som kallas liten genpool i området som är aktuellt gör inte saken lättare. Det verkar som det finns kopplingar till de flesta i närområdet och det blir bara mer och mer invecklat ju fler träffar som undersöks. De riktigt bra träffarna lyser också med sin frånvaro, till det dyker upp ganska nära träff, som alla har. Garanterat på mamma sida, en hur bra ingång som helst, och med ett träd som verkar bra. Nu kör vi!

Och det gjorde vi, men den tidigare trassliga härvan kom tillbaka. Det var nog inte så att den angivna farfadern till den nya träffen var den som stod i trädet och inte blev det bättre när morfar visar sig ha varit på en helt annan plats när träffens mamma blev till. Från det ena nystanet till det andra, från förhoppning om bra ledtrådar till något som är värre än min ljusslinga. Och det går ju knappast att klippa upp härvan och börja om för i det här fallet så finns det inte ens en ände att börja knyta ihop den uppklippta härvan med, allt bara snurrar.

Men skam den som ger sig, nu är det bara hårt arbete som räknas, någon gång, på något sätt ska det hela lösas. Vi hoppas på att det blir ännu fler som testar sig, att ännu fler än idag lägger upp träd och att det ska kunna skymtas ett föräldrapar någonstans i dimmorna, så att ett 125 år gammalt mysterium ska kunna lösa sig. Fast är det som en del tror, att det en kung som varit framme så kan det kanske ta lite tid 😊

Det har skrivits och skrivs säkert fortfarande långa och utförliga skrifter om olika människoöden. Personer som satt stora avtryck i historien, som kanske ändrat på ett lands inriktning eller gjort stora uppfinningar. De som haft en förmögenhet eller de skapat en och i vissa fall även om de som förlorat och satt ekonomiska system i gungning. En del har lämnat stora barnaskaror efter sig som på ett nästan magiskt sätt fyllt stora utrymmen, både i skriftform och i verkligheten. Kanske behöver det inte vara så jättestora grejer, men någon berättar deras historia och minnet av dem bevaras till eftervärlden.

Nu vet vi att alla inte får vara huvudperson i en tryckt bok eller att det görs film om dem. De kanske inte heller blir föremål för några skriverier alls, de bara glider in i glömskans dimma och så är de borta. Att inte bli hågkommen kan ju knappast skada de som lämnat oss men visst känns det lite orättvist när en del blir hyllade hur mycket som helst och andra glöms bort.

Jag vet att det inte är möjligt med rättvisa och att det inte går att ha någon form av fördelning av varken minnen eller hyllningsverser. På tal om hyllningsverser, det finns en hel del intressanta sådana i Genealogiska Föreningens arkiv som har det något underliga namnet Likpredikningar. Finns 1101 sådana i registret, originalen får vi vänta att titta på tills lokalerna öppnats igen. En del högstämda, andra nästan på gränsen till konstiga, men sådana är vi ju lite till mans.

Jag kan inte låta bli att komma in på min farfars syster, kan man förkorta det till farfaster förresten, som hette Maria. Hon, tillsammans med sin man naturligtvis, fick några söner, och dem lämnar vi därhän just nu, och tre döttrar. Jag undrar vilka förhoppningar det fanns på dessa, skulle de gifta sig rikt och kunna bidra till en bra ålderdom. Skulle de föra familjens minne vidare med sina många barn eller hur skulle det bli.

Grav i Vara, i skribentens ägo

Inte blev det helt så som jag skrev, det blev lite annorlunda. Två av döttrarna stannade kvar i hembygden, trakten runt Vara i Västergötland, och levde sina liv ganska tätt sammankopplade. Delade lägenhet och även om den ena skapade sig en karriär inom sömmerskeyrket så var det inte så många historier som lämnades till eftervärlden. Eftersom Maria var näst äldst i syskonskaran och min farfar var sladdbarnet av de åtta så var det ganska många år mellan min pappa och hans kusiner, Marias döttrar. Det gjorde att det var mycket lite som berättades om dem hemma hos oss och det som jag minns bäst, och det är kanske inget dumt eftermäle i sig, är att de bodde i ett hus, under takåsen, antingen i samma hus eller huset bredvid, där stadens stolthet, Conditori Nordpolen låg och fortfarande ligger. Vid de få besök jag gjort, så var rutinen den att min pappa gick upp till systrarna och sedan kom de ner och vi satte oss på Nordpolen och festade. Sedan gick de hem och vi fortsatte vår resa. Så visst finns det ett positivt minne, men vad de gjorde mer för avtryck har jag ingen aning om.

Grav i Karlshamn, taget av skribenten

Den tredje systern, Hanna, hon blev, som många andra, sjuksyster och försvann från Västergötland. Av någon anledning, obekant för mig, så fastnade hon i Karlshamn. Riktigt vad hon gjorde och varför har jag inte fått veta, men efter ett tag så arbetade hon genom kyrkan i Karlshamn med sjukvård för de som vårdades hemma. Jag fick en gång höra att hon så gott som avsade sig allt privatliv och levde för och med de sjuka ända till sin sista dag. Ett uppoffrande liv sas de, men vem kommer ihåg det idag. Nu vilar hon i en ensam grav, som jag hittade för ett antal år sedan, och stenen är det enda som minner om henne. Texten på den kanske visar hur hon upplevdes " Vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet".

Tänk vad lite som kan bli kvar, men nu har jag i alla fall nämnt dem så några fler vet att de levat. Kanske kommer ingen ihåg det om några veckor, men ändå. Undrar om någon hört eller sett något om dem, eller om det är Conditori Nordpolen i Vara som blir behållningen av texten.

Eftersom jag tillhör de som börjat släktforska när jag nått ”dödhalvan”, alltså tiden efter fyllda femtio, så har jag inte alla de erfarenheter som jag många gånger får höra vid mina kontakter med de som hållit på länge. Jag har inte rest runt till alla landsarkiv, jag har inte tillbringat dagar med att i princip kolla en källa, skriva beställning på nästa, vänta för att sedan se att det behövs en till, vänta och göra om allt igen. Inte heller har jag kontrollerat brevlådan, eller väntat på brevbäraren, för att kunna stoppa in rullfilmen eller mikrofichen i läsaren och leta upp den aktuella sidan, som har en bläckplump precis där jag ska läsa. Att det kostade tid och pengar, att det krävdes både kunskap och erfarenhet förstår vi nog alla, och att det därigenom inte var alla förunnat att hitta sin släkt är en riktig slutsats.

Nu är vi inte där idag, även om vissa av de delar som gällde då gäller även idag. Vi har så många fler möjligheter att studera de gamla källorna hemma i vårt eget hem, på närmaste bibliotek eller hos vår släktforskarförening. De två sistnämnda har visserligen begränsningar idag men vi hoppas nog alla på en återgång till de möjligheterna. Vi har oanade möjligheter att bläddra i volymer som vi kanske inte ens fått beställa fram i läsesalen på arkivet. Vi har fått utomordentliga hjälpmedel genom en mängd olika indexeringar, må så vara att vi kan ha olika syn på hur det är med kvalité kontra kvantitet. En del är gjort av de mest erfarna släktforskarna vi har, andra index är gjorde i andra länder med bristande insikt i vad det är de skriver ner och varför uppgifterna en gång fördes in. Men nog är det bättre med en ledtråd än inget alls, så resonerar många.

Sammanställningar i Genealogiska Föreningens bibliotek, egen bild

Finns det då ingen baksida med all den lättillgänglighet vi ser?  Att det driver upp mängden personer som släktforskar eller åtminstone har ett intresse för sin egen familjs historia är klart, men hur är det med kvalitén i det som vi ser växa fram. Många gånger ser vi varningar; kopiera inte utan först ha kontrollerat, och det är en befogad varning. Finns det en risk för det som vissa kallar släktsamling, att bara mata in allt för att nå en viss mängd. Det är en ganska brännande fråga som jag tycker är viktig att hela tiden ha i åtanke. Nu vet jag också att det finns ett jättestort antal som är hur duktiga och noggranna som helst, så balansvågen väger säkert över åt rätt håll.

I samband med att allt detta nya kommer så finns det dock strömningar som jag funderar på vart de ska leda. Det får inte vara för svårt att släktforska, det ska inte ta någon tid och resultaten ska vara lätta att förstå. Det kanske inte alltid är möjligt, det går inte att kräva att alla domböcker ska vara läsliga för alla, det krävs en kunskap och erfarenhet som det tar tid att skaffa. Allt kan inte indexeras, allt kan inte renskrivas oavsett hur starka ropen på detta är.

När vi ser nya verktyg eller källor växa fram så ställs det alltså krav på att de ska kunna förstås utan att tid ska läggas ner på att förkovra sig. Det gäller inte minst inom den genetiska genealogin, det vi vanligtvis kallar DNA-forskningen. Det ställs ibland krav på resultaten ska presenteras så att vem som helst, utan minsta förkunskap, ska förstå det som visas. Och går inte det så ska det tas bort. Det är svårt att förstå ett begrepp, då tar vi bort det, verkar vara en väg framåt. Vet jag inte vad rekombination är, eller vad en X-match betyder, så tar vi bort de begreppen så de inte stör. Att säga att det kräver en viss instudering eller anskaffning av rätt litteratur är inte alltid populärt, släktforskning ska vara lätt.

Nu finns det säkert en hel del olika synpunkter på de olika delarna som jag nämnt, men var tar vi då upp diskussionerna om kommande inriktningar för alla som släktforskar. Har du eller din förening idéer om hur vi ska hantera framtiden, finns det nya vägar att gå eller ska vi bara sopa frågorna under mattan?   Säg gärna vad du tycker, kanske har jag fel, kanske har du världens bästa förslag eller ……….

Ska Skatteverket lära oss förstå kyrkböcker eller ska vi berätta hur det egentligen är

Det finns mycket som är reglerat i våra lagar och förordningar, men ibland behövs tolkningar av de uppgifter som finns beskrivna. Det finns säkert mycket kunskap hos våra myndigheter, men ibland blir det lite fel.

Att kunna navigera bland alla lagparagrafer och bestämmelser är inte lätt, det finns mycket skrivet och naturligtvis kan inte alla dessa texter beskriva exakt hur det ska gå till. Då brukar det skrivas ännu mer text, det blir förordningar och förklaringar i långa banor. Och när det inte räcker så skriver man nog ner ännu mer och det blir kanske klarare. Men till slut hamnar det kanske hos en individ, som ska tolka och informera, och då är det ju viktigt med kunskap, åtminstone till viss del.

Jag tänker nu beskriva hur det kan bli när vi låter vår befolkningsregistermyndighet, Skatteverket, tala om för oss hur vi kan använda äldre material, sånt som släktforskare tror sig ha en viss hum om.

Det finns numera möjlighet att byta sitt efternamn till ett släktnamn som burits tidigare.  Då säger förordningen följande:

”För att du ska kunna byta till ett gammalt släktnamn krävs att namnet har funnits i din släkt i rakt uppstigande led i minst två generationer. Det får dock inte vara längre sedan någon i släkten bar namnet än fyra generationer tillbaka, räknat från och med dina föräldrar”

Det låter ju ganska enkelt, skickar man då in en förfrågan så ser svaret om hur man visar sin rätt på följande sätt:

”Att styrka namnet och relationen kan du göra genom att uppvisa utdrag ur exempelvis födelse- och dopböcker från Riksarkivet. Tänk på att relationen mellan hen och de som har burit namnet måste framgå. Vi behöver kunna följa släktkopplingen hela vägen.”

Lite summariskt beskrivet, men det är ju inte så svårt i de flesta fall. Konstigt nog ska det vara vidimerade kopior från Riksarkivet, att använda de digitaliserade tjänsterna tycks inte fungera, inte än i alla fall. Men vad händer om en uppgift saknas, det finns ju fall där uppgifter inte finns i födelseboken, av en eller annan anledning. Kanske missade prästen den lilla lappen med minnesanteckningarna, eller försvann uppgiften när han, som det ibland gjordes, lämnade uppgifterna till klockaren som förde födelseboken. Det är då tur att det kan finnas andra ställen att leta i.

Om födseln missats så kan vi gå till husförslängden och se om det kan finnas noteringar som kan styrka namn och relationer. Det borde fungera lika bra, om man följer personen från vaggan till graven. I det fall som är grunden till den bloggen så är det tredje barnet i äktenskapet, barnen före och även de efter har samma föräldrar i födelseboken och de finns prydligt med i husförhörslängderna. Det går att följa familjen framåt, det går att se att han som betecknas som  son blir ägare till gården och den tidigare ägaren nu betecknas som fadern, Väldigt mycket talar för att det är en far och sonrelation, undrar vad som egentligen talar mot.

Men när det görs ett försök att ersätta den saknade födelseboksuppgiften med utdrag ur de olika husförhörslängderna , bok efter bok , och med förklarande text för varje sida, så kommer det ett klarläggande från Skatteverket, som ställer allt jag lärt mig på huvudet.

Skatteverkets logotype hämtat från Wiki-Rötter

I brevet från Skattemyndigheten står följande: ” Upplysningsvis. Husförhörslängder styrker inte relation och namn”

Vad göra, delar av basen till mitt släktträd är inte giltiga dokument, jag måste hitta allt i födelse eller dopböcker, det är det enda som är giltigt. Jag undrar i vilken föreskrift eller instruktion som Skatteverket fastlagt detta, ska vi kanske skriva om alla handböcker för släktforskare. Eller ska vi kanske ta några av de bästa av släktforskarna, knacka på hos Skatteverket och lära dem läxan om de olika böckerna som forna tiders folkbokförare använde. Fungerade det då så kanske det kan fungera även för dagens byråkrater. Vad tycker du?

Ibland känns det som att det bara är att ge upp. Ingenting fungerar eller allt går sönder. Då kan det vara bra att ge sig hän åt släktforskningen, för där kan inget konstigt hända, där flyter det på. Det är så skönt att kunna följa uppgjorda rutiner, att skriva in rätt saker i rätt fält i släktredovisningen, oavsett vilket hjälpmedel man än må ha. Vanligtvis använder jag, precis som många andra, ett digitalt stöd men det händer att jag tar fram ett av de klassiska hjälpmedlen, ett hopvikt pappark som Genealogiska Föreningen har till försäljning. Ger bra översyn och använder jag blyertspenna så går det att sudda. Tänk vilken nostalgi att skriva för hand, fast det tråkiga är att det märks att handstilen inte får sin träning, eller är det åldern som spelar ett spratt.

Fast det är inte alltid det flyter på, ibland kan släktforskningen bli sådär elak och konstig så man inte tror sina ögon. Allt ser så lätt ut, det är bara att följa de uppgjorda rutinerna och så plötsligt så skär sig allt, precis som såsen gör när det blir för varmt eller för fett. Har jag läst rätt, har jag förstått vad som hänt?

Jag sitter med ett sådant fall nu. Det vill inte släppa taget, men det snurrar bara runt. Den ena trådänden efter den andra snurrar in sig och bildar ett nystan. Det fina trädet som jag tyckte mig ha gick sönder efter ett DNA-test. De var inte syskon, som all trodde, utan det är pekar på att det finns olika fäder inblandade. Och vad värre är, det tycks sitta ihop med alla möjliga kopplingar trots att det inte är uppe i Norrland jag letar, Skaraborg kan tydligen uppvisa samma sammelsurium.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Synd att kyrkböckerna inte visar hur det egentligen var, utan hur det borde ha varit. Jag vet inte om det är tur eller otur att de där testerna gjordes. Hade de inte gjorts hade allt sett så bra ut. Men nu är det tillrört. Och ju mer jag tittar desto konstigare blir det, har någon av dem verkligen maken till mamman som far, verkar som det finns andra män inblandade. Och den konstiga filuren som dyker upp i listorna som nära släkt, hur platsar den personen. Det finns ett till synes solitt träd som visar att det finns inga kopplingar, åtminstone inte synliga sådana, men varför säger då personens DNA något annat. Är det kanske spår efter de okända fäderna som skymtar, kan jag se något skymta mellan alla träden. Undrar om den här träffen verkligen har den angivna fadern som sin, eller är det någon annan. Eller är det farfar som spökar, den verkliga farfar menar jag, inte han som finns i trädet.

Det finns många möjligheter och ju mer jag grottar desto konstigare blir det, är det rätt mormor och morfar till den konstiga träffen eller hur är det. Jag har inte tillräckligt med matematiska kunskaper för att kunna sätta upp en ekvation med så många okända variabler. Känns som att få ett Sudoku med bara en ruta ifylld, rätt hög svårighetsgrad kan man säga.

Det är tur att det finns lite annat att bryta av med, ska skriva en blogg och det kanske kan hjälpa till att skingra tankarna och ge möjlighet till nystart i detektivarbetet. Och kombinerar jag det med ett gott fika, nybakade bullar tillhandahålls, så blir livet lite mer uthärdligt. Så småningom måsye jag återgå till mina problematiska släktingar, tur att det är på lite avstånd så att jag inte behöver fundera på min egen koppling allt för mycket. Men ser ni ingen blogg nästa vecka, då vet ni vad som hänt, då har jag snurrat in mig rejält och inte kommer ut med livhanken i behåll.

Med förhoppning om att vi syns igen 😊

Jag hör ganska ofta att vi ska vara rädda om våra traditioner, och det ligger kanske något i det. Tappar vi bort all historia så blir vi ganska rotlösa, och det är inget att sträva efter. Sedan finns det ju andra aspekter också, hur definierar vi traditioner. Det verkar vara lite olika på den fronten, och det syns inte minst på olika sociala medier när någon börjar peta på det som upplevs som traditioner.

Jag trodde länge att traditionen med att tända ljus på våra kyrkogårdar var något sedan urminnes tider, och det är först på senare år som jag förstått att det är efter andra världskriget som den uppstod, eller ska vi säga spreds, inom Sverige. Att sedan Halloween påstås vara en tradition, kan kanske stämma, men inte har den många år på nacken, då har den ursvenska traditionen med att titta på Kalle Anka på TV under julaftonen betydligt äldre ursprung.

Men aktuellt just nu är en tradition som säkert funnits hur långe som helst, nämligen Fars dag. Fast då får vi fundera på begreppet hur länge som helst ett tag, det är knappast tusental år vi pratar om, men tar vi grundidén till dagen så är det mer än 100 år vi talar om. Det sägs att det var i nordvästra USA det startade på 1910-talet. Dagen blev allmänt accepterad under 1920-talet, och i början på 1930-talet kom den till Sverige. Att den då firades i juni, i de flesta länderna, har vi kanske glömt, våra handlare såg sedan till att den hamnade i november.

Free photo by Tim Mossholder on Unsplash

Så nu är det på gång, och med en tradition så gammal så ska vi kanske inte röra den så mycket. Men jag vill ändå föreslå att vi byter namn på den, vi behöver modernisera språket, det är väldigt få som idag använder begreppet Far om den ena av föräldrarna. För att få lite stuns på begreppet så föreslår jag att vi kallar den Y-DNAdagen, känns modernt och kan inte missförstås. Eller blir det för exklusivt när vi ser alla nya parkombinationer i vårt samhälle?

För visst är Y-DNA ett intressant begrepp, när man väl begriper vad det är. Att kunna spåra en liten del av sitt ursprung hur långt tillbaka som helst. Här gäller det inte hundratals år, utan med lite tur talar vi om tusen och åter tusen år. Allt kanske inte är användbart i släkttavlan men just nu läser jag om en koppling mellan personer här i Sverige och några äldre avlidna i Serbien, visst är det fantastiskt att se den kopplingen även om de som testats i Serbien har varit döda i närmare fyratusen år.

Det finns intressanta kopplingar på närmare håll i tiden, nyligen dök det upp uppgifter om vikingar, och då var det en del som blev glada, de hade samma uppsättning av markörer som dessa vikingar, och det verkar vara mångas dröm att hitta sådant. Nu vet ju att vi alla har släktingar från förr så det är inget revolutionerande i det, mer lite som en ploj.  Att vi däremot kan använda Y-DNA på ett bra sätt skrev jag kort om förra veckan och i denna vecka har det blivit aktuellt igen. Försvunna fäder på olika platser i trädet kan vara svårt, ibland hittas de och allt verkar rätt, men hur är det med träffsäkerheten i våra böcker och kan vi tolka resultat av den vanliga DNA-testen på rätt sätt. Kan det finnas hål vi inte ser, kan det finnas en möjlighet att den fina lösning jag just hittat inte stämmer. Hypotesen som blev en sanning, är det alltid sant? Det är då man kan använda Y eller mt-DNA för att kolla upp om det stämmer. Hittar man raka linjer från släktingar bakåt i tiden så går det att hitta stöd för sin forskning och det såg jag i veckan, tyvärr var det fel svar vi fick, men vi fick ett svar. I det aktuella fallet så talade alla dokument och vår tolkning av det autosomala DNA-et i en riktning, men Y.DNA gav ett annat svar. Bara att ge sig ut och söka igen

Men åter till den stora dagen, nu på söndag är det Y-DNAdagen och jag hoppas bli firad. Eller hur blir det med den saken, jag har ju döttrar, blir jag utan present då?  Är det dags att bli lite omodern och återgå till den ursprungliga formuleringen. Tja, vi får se vad ni tycker.

Det står en liten sten, känns nästan som den är en tvärhand hög, men då får det vara ganska stora händer. Ett kort namn, tre plus tre bokstäver, årtal och det lilla torpets namn. Inte mer än så. På platserna runt omkring står det högresta, påkostade gravvårdar, med kedjor och häckar och fina, ofta ganska långa, titlar och egendomsnamn.  Vad kan det komma sig att den lilla stenen är kvar, det är ju 115 år sedan den restes och namnet pekar inte på någon större fin släkt eller så.

Den upplevelsen har jag haft idag, kanske lite väl tidigt med en liten runda till några gravplatser i Västmanland/Närke, men eftersom det numera går att tända ljus som brinner, eller ska jag kanske säga lyser, både en, två och tre månader så får det bli så. Det är kanske inte alla, men jag vet att det är många, som tar sig en tur och tittar till några gravar, gör fint och kanske ordnar någon form av ljus som lyser.

Foto av författaren

Vem är han då, mannen som fick den lilla stenen, och som fortfarande står där och minner om svunnen tid. Jag vet faktiskt både vad han hette och vilken haplogrupp hans Y-kromosom tillhörde. Han har lämnat spår i mina egna gener, även om jag inte fått hans Y-kromosom så har andra delar, som skulle ha synts om han testat sitt DNA, kommit mig till del. Det är min morfars far som vilar där, den lilla stenen var det som familjen hade råd med efter att Per fått en hjärtattack dagen innan nyårsafton. Vad stenen kostat vet jag inte, bouppteckningen som finns i Glanshammars och Örebro tingslags häradsrätts arkiv tar inte upp den kostnaden, det var brist i boet redan innan begravningskostnaderna kom in i bilden.

För mig har inte stenens storlek någon betydelse, det är med tillfredställelse jag kan stå framför den och försöka skapa mig en bild, några fotografier har jag inte sett, men lite morfar, lite mamma och så lägger jag till lite finskt också så blir det något som kanske har en viss likhet med hur han såg ut. Det finska la jag till när det gick upp för mig att hans Y-DNA, gruppen N-Y62026, verkar ha finskt ursprung även om den närmaste träffen säger sig ha haft släkt i Vänersborg innan emigrationen flyttade de släktingarna till USA- Innan någon funderar för länge så är det alltså min morbrors test som ger mig min morfars fädernelinjes Y-DNA.

Jag hör ganska ofta att det inte ger något att testa Y-DNA, det är bara bortkastade pengar, men det tycker inte jag. Det ger möjligheter till både det ena och det andra när det gäller släktforskning, allt är inte alltid centrerat till de närmaste generationerna som det autosomala ger. Jag hade lite svårt att hitta tillbaka bland morfars förfäder, det fanns lite frågetecken men när det dök upp en nära Y-träff, inte de från Vänersborg, men i Korea så löste det sig. Nu har inte Korea mer med detta att att göra än att det var adressen till en amerikan som tjänstgör där. Han har i sin släktforskning kommit fram till anor i Brattfors, Värmland, och det gjorde mig riktigt glad när jag såg att det var en av min förmodade anas bröder som fanns i hans träd. Det är i sig inget bevis, men ett mycket strakt indicum för att jag är på rätt spår och att Mårten Persson är den som startat linjen däruppe.  Eller startat är ju egentligen fel uttryck, för det fanns ju de som var före honom och som vid något tillfälle flyttat från nuvarande Finland för fyra, femhundra år sedan. En liten hjälp i ett stort pussel blev det med ”koreanen” och efter det hittade vi en till som pekar i samma riktning.

Från den lilla stenen till den stora världen med genetik kan det tyckas vara långt men tänk att allt hänger ihop, åtminstone i min värld, när jag försöker koppla ihop alla tankar och känslor några dagar innan Allhelgona. 

Släktforskning har många betydelser, ibland undrar jag om det egentligen finns två personer som har bild av vad det egentligen är och vilket utfall man kan få. Nu är det säkert inte så drastiskt men visst finns det en hel del olika synpunkter och idéer om vad som ingår och inte. Spännande är det i vilket fall som helst att diskutera ämnet och se vart diskussionen leder.

Jag har helt nyligen blivit intresserad av att se vad som kan komma fram om jag håller mig till en begränsad geografisk yta. Att det är många som har liknande inriktning vet jag, och det finns säker många med erfarenhet, men för mig är det nytt. Ibland känns det som balansgång mellan hembygdsforskning och släktforskning, eller kanske är det ännu bättre att beskriva det som en kombination av de båda. Det blir i alla fall en utökning och lite okända marker som jag beträder. Intressant, utvecklande fast ibland invecklat kan vara en sammanfattning.

Jag har inga kända släktkopplingar till Öland, något jag nämnt i några tidigare inlägg, men jag har känslomässiga band genom att jag under stora delar av mitt liv har tillbringat kortare eller längre tid på ön. Jag har försökt att se vad som skrivet om bygden och det finns det mycket att upptäcka och många intressanta källor att gräva ur, men var ska man börja och hur ska man avgränsa arbetet med letandet

Ett sätt kan vara att hitta något som senare kan väcka intresse hos andra, och det kan ju i för sig vara svårt att veta innan, men jag tycker att jag hittat något att hänga upp mitt letande på. Varför inte leta i det lilla, som rubriken antyder. Så jag håller mig alltså till det minsta landskapet i Sverige, nämligen Öland. Och där tar jag den minsta socknen som dessutom, som lite lök på laxen, har Ölands minsta kyrka. Socknen heter Egby, ligger på den norra halvan av ön , på östra sidan, och för de som är lite bevandrade kan jag säga att det är i höjd mer kända Köpingsvik.  För att avgränsa lite mer så väljer jag då det som betecknas som den minsta byn i den minsta socknen i det minsta landskapet, nämligen Ytterby.

Från Ytterby. Fotografi i författarens ägo

Kan tänkas som en enkel uppgift, men det finns en del som försvårar mitt letande. Visserligen är byn liten, idag är det egentligen tre gårdar av någorlunda storlek och en del mindre fastigheter, men så har det inte alltid varit. Kyrkböckerna visar att det bott en del personer i byn och att numrering och utseende på gårdarna förändrats, något som gör att det inte alltid är så lätt.

Men här kommer ju Lantmäteriet in, underbart att följa alla dokument som finns kring byn och dess förändringar, alltifrån genomgripande förändringar till flyttning av någon gräns med en meter eller två. Den ena avstyckningen är helt olik den andra, och man kan undra vad som egentligen är den bakomliggande orsaken. Finns det släktfejder, osämja mellan grannar eller är det giftermål bakom förändringarna? Allt finns ju inte beskrivet så det kanske behövs en intervjurunda, undrar hur det kommer att upplevas.

Mitt intresse för denna lilla by är helt nytt så jag har många härliga stunder framför mig, med nya upptäckter. Fick ett litet papper i min hand, där står det att vissa byggnader uppskattas vara från slutet på 1600-talet, så nog finns det att grotta i. Kanske bra att kontrollera om den hembygdsförening som finns är aktiv, de har säkert något material som ge visst ljus över den lilla byn. Och då blir mitt lilla projekt en koppling mellan de två folkrörelserna, den ena känner jag till, nämligen släktforskning men den andra, hembygdsforskningen, är inte jag så hemma i.  Jag hoppas att kunna återkomma till mer och djupare resultat senare, för något ska det gå att hitta.

På bilden syns det som sägs ha varit en bagarstuga på Ytterby 2:2, troligen byggd runt 1820 och i bakgrunden delar av en äldre byggnad med byggnadsstil som påminner om slutet på 1600-talet. Vi får se om det går att få fram fler uppgifter.

Har du egen erfarenhet av att följa livet i en by eller annan avgränsat område, finns det i så fall tiops och idéer som du kan förmedla?

Det var många som utvandrade från Sverige under perioden 1850-1930. Vi kan läsa mycket om dem, de dyker upp på olika sätt och i olika sammanhang. De flesta reste till den nordamerikanska kontinenten, men det fanns ju andra resmål också. Ibland kan vi se bilder från Brasilien, dit ganska många från Kirunaområdet reste. Vi ser frågor från Australien, Nya Zeeland, Argentina, Kuba och Asien om olika personer som sagts vara från Sverige. En del av dem går att identifiera, men det var inte ovanligt att man glömde det gamla landet, av en eller annan anledning. 

I Edsberg , Närke, fanns Karl Johan Lindholm, född 1842, han brukade jorden och det verkar som de flesta av hans och hustru Kristinas barn fick jord under naglarna eller vad det var som höll dem kvar i trakterna runt Edsberg. Av de sju barnen stannade sex av dem nära föräldrahemmet, skaffade familj och barn. Det är en som sticker ut lite, en av pojkarna i mitten av barnaskaran, som inte fann det så roligt att han ville stanna. Erik David, som kallar sig David, föddes 1877, och växte upp under tid då lockropen från Amerika var starka, dessutom fanns det inte så många jobb att söka och den lilla tegen som pappa och mamma hade gick inte att dela på. Visserligen blev det att ta tag i vissa arbetsuppgifter tidigt eftersom pappa dog redan när David var sex år. Som barn i mitten av barnaskaran så hamnade han nästan lite i skymundan.

Något var det som drog och han bestämde sig för att söka lyckan i Stockholm, det var en tillräckligt lång resa tyckte mamma. Han gick till prästen och bad om flyttningsbetyg, till Katarina skulle han, och i samma stund som han fick betyget så skrevs han ut ur socknen och då och där försvinner spåren efter David. Om han kom till Katarina vet jag inte, men jag ser att rotemannen inte fångade upp hans ankomst och därmed inte heller hans avresa. Han tycks inte finnas i de vanliga registren för utresande heller, men på något sätt så måste han ha rört sig för det finns en familjehistoria om att det fanns diamanter att hämta någonstans i världen. Kanske tröttnade han på sina svenskkopplingar och bytte namn, gifte sig och försvann. Det verkar som ingen vet, åtminstone ingen som jag kommer i kontakt med. Kanske fanns det någon som visste något ändå, för vid mammans bouppteckning 1920 så finns inte sonen Erik David nämnd. Inte ett ord, kanske visste man inte om han levde men då brukar de ändå stå med. Eller hade han redan fått ut sitt arv.

Skärmbildskopia från Familysearch, som hat tillstånd från NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA 24 HAMILTON STREET ARCADIA PRETORIA

I det här läget så kan man ge upp, men då dök det upp en ledtråd. Det stod att det fanns ett dokument från en domstol i Kimberley, Kapprovinsen i Sydafrika. Det var ganska spännande att leta fram det och se vad som fanns att se, kanske fanns det ett jättestort arv.  Att personen hette David Lindholm var ett första steg, att han var i rätt ålder och att föräldrarna benäms hyfsat rätt gör det troligt att det är rätt person. Uppgiften om att han var ”diamond digger” gör att hjärtat slår några extra slag. Dokumentet visar att David dött på ett sjukhus den 11 juni 1912.

Hoppet om det stora arvet försvann när det räknades upp de tillgångar som fanns. Konstigt nog står det inget annat än det som han hade med sig på sjukhuset, men det var kanske allt. Två klockor, en klockkedja, en nyckel och en bankbok med 12 sydafrikanska pund. Det sistnämnda motsvarar runt 4 500 kronor idag, så helt utfattig var han inte. Vad som hände med tillgångarna framgår inte, kanske användes de till att ordna en begravning.

Spåren slutar där, vi vet inte hur han kom till Sydafrika och vi vet inget om hans liv där. Att han anges vara singel gör att funderingarna på familj kan läggas på hyllan. Skönt i alla fall att få veta lite om honom, även om det inte fanns en massa diamanter.

Vid flera tillfällen har jag berört hur mycket nya verktyg som det kommer nuförtiden. Det görs register, det fotograferas allehanda olika dokument och böcker, det tas fram matchlistor via DNA och mycket, mycket mera.  Men vad hjälper det när min Anders Larsson inte dyker upp.

Det finns olika uppfattningar om hur lätt det är att leta släkt i Sverige jämfört med andra länder. En del tycker det är hur lätt som helst, här finns resultatet av en uppsjö av villiga prästers noteringar, om allt möjligt. Det finns mönstringsrullor så att soldater kan följas och alla ska finnas med i födsel, vigsel, död och flyttningsböcker.  I andra delar av världen finns det kanske inte lika mycket, på vissa platser finns ju ingenting nedskrivet, men kanske finns det muntliga berättelser.

så när jag sitter här med min farfars fars halvbror så skulle det väl inte vara så svårt, född 1821 också så det är ju ganska nyligen, åtminstone om man jämför med många andras letande. Visst finns han i födelseboken och några husförhörslängder, men plötsligt är han struken och den här gången måste prästen ha glömt bort något, för vart tar han vägen?  Finns han inom socknen men på andra sidor, eller finns inom pastoratet, där samma präst ibland förde fler böcker. Han tycks inte ha dött om jag läser dödboken rätt, fast läser jag rätt dödbok. Man kan ju aldrig vara säker, för det här är i den del av Västergötland där de små socknarna hänger ihop lite hur som helst. Född i en socken, men boken har sitt namn från en annan och det gäller, när man inte är riktigt van, att hälla tungan rätt i mun.

Önums gamla kyrka, se info i texten

Inte blir det bättre av att just den bok där Anders finns sträcker sig över 20 år och några säkra noteringar om nattvardsgång saknas, så när ströks Anders, det är den stora frågan. Så trots våra fina böcker så är det inte så lätt. Jag sitter och funderar på de berättelser jag hört i andra delar av världen, där berättelsen om släktingar verkar levande trots att det länge sedan och inga skriftliga källor finns. Släkter som hänger ihop och det berättas om den ena efter den andra kopplingen. När jag hör dessa berättelser så blir jag nästan avundsjuk, vilket bra minne de måste ha och vilka källor att ösa ur. Fast sen slår det mig, hur vet jag att det som berättas är som det var, har det kanske skett någon förändring genom tidens lopp, kanske var det inte alls som de berättar, hur ska jag kunna veta det.

En liten fortsättning på mina funderingar runt de muntliga historierna är att Urban Sikeborg beskrivit hur viktigt det var att kunna sin historia för 400 till 600 år sedan. Det var inte mycket som skrevs ner men ägande, arv och släktskap vid giftermål måste man hålla reda på i minst fyra generationer och hur många kan det idag, trots våra datorer och databaser.

Tillbaka till Anders, hur ska jag komma vidare?  Om han fick behålla rätt födelseuppgift, född 8 maj så finns han inte runt 1840 då Arkiv Digitals indexerade register börjar. Men hur många har inte fått sina uppgifter ändrade, kanske var det bara lite kvar av ljusstumpen när prästen skulle skriva av flyttningsattesten, om den nu fanns. Eller fick han datum som egentligen hörde till raden under när en ny husförhörslängd togs fram.  Jag hoppas att någon gång få svar, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju. Som lite avkoppling så får jag leta av Anders systerdotters dotterdotter Ester Tedorson, född 1916 i Braddock, Pennsylvania, USA. Hon är ju trots allt min farfars fars halvsysters dotterdotters dotter.

Jag kan berätta att bilden visar Önums gamla kyrka, där kanske Anders döptes, även om födelseboken idag kallas Skarstads.  Den kyrkan revs 1865 och idag är det en ödekyrkogård, kanske finns han där trots mitt letande i dödboken. Övriga uppgifter är
Teckning av K. Kullander - Västergötlands museum. http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7044  Önums gamla kyrka. Public Domain   File:Önums gamla kyrka - Kullander.jpg Skapades: Appr. 1860

Det kom en fråga i en facebookgrupp, den kom från en ättling till Andrew Peterson, en man omskriven i en ganska detaljerad familjehistoria. Jag försöker nedan att visa hur frågeställningen var, även om jag lagt ihop det första inlägget med några uppgifter som kom i några kommentarer.

Efter frågeställningen så kommer jag att visa hur det egentligen var, och då kanske det blir mer klart hur titeln passar in.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag letar efter en blandad familj från Stockholm, namnen är skrivna som jag sett dem i amerikanska dokument.

Andrew Gaspison och Stena Kiser Swinson står som föräldrar till Oliver Anderson, född 1832–1835 och död 1902 i Michigan. Denne Oliver gifter sig i New Jersey 1863 och de får en dotter 1864. Flyttar till Michigan före 1870

Kate Andersson, yngre syster till Oliver. Hon sägs ha varit operasångerska och gift med en bankir från Stockholm. Hon och brodern bor ett tag tillsammans i New York, flyttar inte med till Michigan

Sedan kommer det en ny make till Stena Kiser Swinson, och han heter troligen Peter eftersom deras barn heter Peterson. Det blir tre söner i detta äktenskap.

Andrew Peterson, född i januari 1845, med datum 1, 2 och 18 blandat.
Lawrence Peterson, född runt 1848 eftersom han anges vara 31 år vid sin död 1879. Han sveps över bord från en fisketrålare i Michigan. Hans kropp återfinns aldrig.
Otto Peterson, född ungefär 1856, baserat på hans ålder vid sitt giftermål. Han avlider 1893.

Vi fortsätter med Andrew Peterson, han som är nämnd ovan och född 1845. Han sägs ha gift sig med Ellen K Anderson i Sverige och de får tre barn.

Lawrence Peterson född 1872–1875, han dör I Michigan runt 1890 av tyfus.

Elmer Peterson född i februari 1873, han dör 1913, även han sveps överbord.
Elizabeth Peterson, troligen född 1870–1875, hon dör 1889, strax efter ankomst till Michigan.

1875 var pappa Andrew etablerad i USA och han ville ta med familjen över men hustrun vägrade att följa med. Andrew och barnen reste över och Andrew lämnade de tre barnen i storasyster Kathys omvårdnad. De stannar där till 1889 då de återförenas med fadern i Michigan, han hade under tiden som barnen var i New York gift sig 1884 och var redo att ta hand om dem. 

Vidare berättas att Peter, far till Andrew och hans två bröder är skeppsbyggare i Stockholm och att familjen var ganska förmögen. Strax innan Andrew dör så kommer herr Gusterson, arbetande på Stockholms Enskelde Bank, och berättar om ett arv, där Andrew måste resa till Stockholm för att få ut det. På grund av sjukdom blev resan aldrig av.

Går det att hitta min familj?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

Det verkar finnas mycket information om familjen och även om skribenter naturligtvis kan minnas fel och att namnen är amerikaniserade så ser det inte svårt ut. En del personer borde ju ha satt vissa avtryck i svenska källor och emigrantdokument.

Det visar sig att det kanske inte var så lätt, det kom liksom inte fram något vettigt hur än sökningarna gjordes. Skeppsbyggare i Stockholm, operasångare, barn som reser med sin far, vistelse i New York och en del andra uppgifter.  Lösryckta uppgifter i amerikanska källor visade på att vissa uppgifter som fanns i frågan tycktes stämma men det gick inte att komma tillbaka till Sverige.

Konstigt nog så stod det på Andrews son Elmer att han immigrerat 1889, i två census. Hade han landat ihop resan från New York med sin inresa till landet?  Om han nu visste vad han svarade på, kunde en sådan uppgift leda oss någon stans? En ung man född i februari 1873, om det nu stämmer, som reser ut 1889, hur många sådana fanns det i Emiweb. Det var nog ett femtiotal och ingen Elmer, men det fanns en Hjalmar. Fast denne Hjalmar var inte från Stockholmstrakten, han kom från Jämjö i Blekinge. Han reste tillsammans med sin syster Hildegard Anette och det låter ju inte som Elisabeth precis. Men det intressanta var att de biljett betald till Escanaba, Michigan, samma plats som Andrew Peterson bodde i.

För att göra en lång historia lite kortare så kan jag berätta att Hjalmars mamma hette Elin Andersdotter. Hon hade 1872 gift sig med sjömannen Anders Peter, som var son till Carl Johan Petersson och Stina Kajsa Svensdotter. I Sverige kallades han Carlsson. De hade fyra barn, Hjalmar, Hildegard Anette, Sven Lorentz och Amanda. Men Amanda var född lite senare så hon kanske inte var känd av den presumtiva fadern. Elin fick fyra barn till mellan 1883 och 1894, men de markeras som oäkta. Elin lever till 1907 så vi vet nu att Anders Peter blir bigamist när han gifter sig i USA.

Tittar vi på hela familjen så är det sockenskräddaren Anders Olsson som är far till de första barnen. Oliver heter Olof Peter i Sverige och det mesta stämmer om honom. Systern Kathy var inte operasångerska eller gift med bankir, hon gifte sig med en båtsman Buller och avlider 1873 i barnsäng. 
Anders Peters pappa var inte skeppsbyggare, och inte speciellt välbärgad heller. Men syskonen Sven Lorentz, samma namn som en av Anders Peters söner och Otto, de finns med och uppgifterna stämmer ganska bra.
Den Sven Lorentz som var Anders Peters son dog inte i tyfus. Han försvinner ur böckerna några år, kommer tillbaka och gifter sig i Sverige.

Sedan hittar vi lite mer uppgifter i bouppteckningar om olika personer som visar att det är rätt familj, så nu kan historien skrivas om. Kanske tur att herr Gustersson inte fick med Andrew till Sverige för att hämta ut arvet, det kanske inte var så stort.

Publicerat med tillstånd av den person som ställde frågan

Just idag, som är den 23 september när detta skrivs, så har jag ett litet fiktivt födelsedagskalas. Det är några kvinnor som jag har i mitt släktforskningsprogram som är med.  Att jag äter tårta är ju klart, vad de andra äter det kan vi fantisera om eftersom de alla har lämnat jordelivet för bra många år sedan. Men jag kan ju köpa tårta till dem också, blir ju större portion till mig.

Att ha fest är trevligt, att ha släktkalas är trevligare, oftast i alla fall, men i dessa tider kanske inte så lätt för alla. Därför så passar jag på att fira några som föddes den 23 september och där vi kan ”träffas” utan andra risker än de vanliga för en släktforskare. De kan ju berätta sina historier på ett annat sätt än muntligt, vi låter de olika källorna berätta.

Jag valde inte datum av annan orsak än att det är idag, men det som hände var att de fyra jag fick träff på alla var kvinnor och de hette alla Tekla. När jag såg resultatet av sökningen så var det inte utan att jag började fundera på om det bara är slumpen eller finns det namn kopplade till ett visst datum utan att jag sett det. De här kvinnorna är födda mellan 1875 och 1901, så kanske det fanns någon koppling. Och visst finns den, föräldrarna tyckte säkert att det var svårt med presenter på både födelsedag och namnsdag, så de gav barnet namnsdagsnamnet så var det ett problem mindre. Det var då och är nu Tekla som vi firar.

Tekla Karolina Horn och Carl August Asp, bröllopsfoto, i författarens ägo

Vilka har jag då runt bordet?  Vi kan börja med Tekla Karolina Horn, född 1875 i Älvdalen. Hon är i mitt program eftersom hon gifte sig med min morfars bror i Rhode Island, USA. Så jag har ju inga genetiska band med henne men hon har en intressant historia och hennes släkt, både på pappa spiksmeden Horn och mamma Grundström, hänger ihop på flera sätt och det finns en del spår av dem i Worcester, Massachusetts, USA. Tyvärr fick de inget längre liv tillsammans, Carl August blev ett offer för spanska sjukan 1918 och TBC tog hennes liv 1921. Men Tekla har historier från flytt runtom i Sverige och en del intressanta kopplingar med en bödelsfamilj på mammans sida. När jag för några år sedan visade kopplingen mellan Tekla och några amerikaners familjer och skrev om ”head choppern” så tyckte den ena att det var intressant och den andra sa upp bekantskapen med orden ”never contact me again, we are disent”.

Nåvål, om den första Tekla har mycket att berätta så är det tvärtom med nästa. Det är inte heller en direkt släkting utan här kommer min hustru in i bilden. Det är hennes mormors kusin, dotter till distionskorpral Anders Albert Sthen i Björskog. Att möta henne vid födelsedagsbordet är intressant, för jag vet egentligen ingenting om henne. Hon finns med i handlingarna, mina alltså, som född och sedan inget mer. Kalaset ger nu upphov till en notering i att göra listan. Något måste det väl finnas om henne, mer än uppgiften om att hon är född 23 september 1881.

Vi tar ett steg till bland mina gäster och nu hamnar vi ännu längre från mig, men man kan ju ha med nästan vilka som helst i programmet. Det är min hustrus brors frus mormor, en sån där koppling som påminner om vissa förslag på släktskap som man kan få från programmet Geni. Men hon är ganska intressant och har en rolig historia att berätta. Familjen fick alltid höra att Tekla Sabina Gerhardina Zenobia var av adlig släkt.  Hennes pappa, tvålfabrikör en viss tid och trädgårdsarbetare tidigare reste till Tyskland och arbetade. På ett slott träffade han Maria Sofia Dorotea, som en gång dansat i slottets salonger med kronprins Oscar, och trots familjens önskan om en annan man gifte de sig. Resultatet blev att Teklas mamma gjordes arvlös och fick anpassa sig till ett liv utan stora pengar. Det blev ett kringflackande liv med många intressanta delar, inte minst några misslyckade affärer som påverkade familjen. Tyvärr förstörde jag den fina historien när jag skrev till ett arkiv i Ostpreussen och frågade. Maria Sofia Dorotea var dotter till en lantbruksarbetare på slottet och kanske kan hon någon gång ha varit vid slottet, men inte mycket mer. Synd på en sån fin historia. Men det gick bra för Tekla trots det och hon har mycket annat att berätta.

Den sista Tekla runt bordet är också kopplad till min hustru, det är hennes farmor , med sina rötter på pappans sida i Götlunda utanför Arboga. Så långt tillbaka jag kommer är det bara några kilometer mellan de olika gårdarna där pojkar och flickor hittar sina käresta, generation efter generation. Inga problem med att hoppa mellan olika socknar när man letar släkt på den sidan. På mammas sida är det Julita, men där är det inte lika cementerat utan det finns inflöde från olika håll. Teklas historia har några sorgsna inslag, det värsta var att hennes make råkade ut för en olycka med skördetröskan och blev så brännskadad att han avled som ung.  En olycka som beskrevs i tidningarna och som vi hittade nu i våras när KB’s tidningar var tillgängliga., så nu vet vi hur det gick till. Historien lämpar sig knappast för en födelsedagsfest, men den dyker kanske upp ändå, det var inte så tevligt att få hem en svårt brännskadad make och att sonen hittade några av pappas naglar som trillade av när han bars in i huset gör det inte bättre. Ibland så står det klart att allt var inte bättre förr och det kan inte ens feststämningen dölja.

Nu har vi gått runt bordet på min fiktiva fest, jag undrar hur det skulle vara om fler gör samma sak. Kanske kan vi någon gång i framtiden träffas och berätta om våra fester, med några av de vi har i våra program, oavsett om de är släkt eller bekantskaper. Kanske ett tips för någon kommande föreningsaktivitet, vad vet jag. Kan avsluta med att tårtan var god, undrar om jag ska ha en i morgon också 😊

Ibland blir det lite tid över, även om det inte är ofta, och då kan det vara intressant att titta tillbaka på några namn som finns i den egna släkten. Ibland är det någon som ligger nära och ibland så kan det vara en bit bort i trädet. Kanske finns det något nytt om personen i fråga att hitta, det kommer ju fram nya uppgifter då och då, Nåja, nya är de ju inte, de har ju faktiskt funnits där hela tiden men på ställen som jag inte hittat eller känt till. Det är ju inte så att det sker så mycket nytt med de personer som inte är i min generation eller yngre, de som gått före har ju gjort sitt, nu gäller det att hitta vad de gjort.

I dag har jag tittat lite på ett hoprullat ark, det är ganska stort och innehåller, om jag räknar rätt, 511 rutor med namn. Det är inte 511 personer för en del förekommer mer än en gång och det har jag inte räknat ut än hur det påverkar totalantalet. Nere i högra hörnet så framgår det att arket är framtaget av Genealogisk Ungdom och tryckt i Falköping 1986. Vem som tagit fram uppgifterna står inte men det finns säkert någon i läsekretsen som kan upplysa om det.

Foto av delmängd av Antavla Gunde Svan, utgiven av Genealogisk Ungdom 1986

En liten del av arket är faktiskt kopplat till mig. Inte bara till mig, det finns säkert många fler som kan känna igen sig bland de namn som finns. Bilden visar några, från en svunnen tid i Järna socken i Dalarna. På precis samma sätt som på många andra ställen är det lätt att gå vilse med alla Nils Staffansson och Staffan Nilsson, men med hjälp av födelsetiden så blir det oftast rätt. Och finns det funderingar, så får jag titta lite mer på dem, alla barn finns inte med i det här trädet så det gäller ett hitta rätt plats och tid för att klippa in mina uppgifter.

Och då är den fröjd att nyttja det data som finns i alla gamla, sökbara, inlägg i Rötters Anbytarforum. Tänk att jag kan sitta och läsa inlägg gjorde för, i just detta fall, för 12 år sedan om dessa mina ”gubbar och gummor”. Jag får nästan gåshud när jag ser alla de ibland korta, ibland långa inläggen om de personer som jag just tittat på i den något äldre, tryckta antavlan. Undrar om jag kan hitta lika gamla inlägg i någon av Facebook-grupperna?  Inget fel att använda olika plattformar men nog framstår Anbytarforum som en nästan gudomlig källa. En del av de som skrev om mina gubbar känner jag igen, de finns på andra ställen än Anbytarforum också. Några namn får en särskild betydelse, de finns inte på andra ställen men de har lämnat spår efter sig, de har förmedlat kunskap och jag kan ta del av det trots att de själva lämnar jordelivet för flertal år sedan. Inte det viktigaste de gjort, men ända så känns det bra att få ta del av deras inlägg.

Tillbaka till den tryckta antavlan, en del har kanske listat ut att den avser anor till en av vår tids största skidåkare, Gunde Svan, och det blir ganska klart varför jag inte gillade att åka skidor, de generna som behövs gick till någon annan.  Och även om det kanske inte anses passande så kan jag skryta med att jag är släkt med honom, det kanske du också är, och behöver du få det verifierat så kan du leta efter uppgifter på Rötters Anbytarforum, som finns på undefined

Som en liten avslutning, det är inte bara på ett sätt vi är släkt,
Gunde Svan är morfars mormors mormors systerdotters dottersons sonsons son

OCH morfars mormors mormors morbrors sonsons dottersons dotterson

OCH morfars mormors mormors morfars systersons dotterdotters dottersons son

OCH morfars mormors mormors mormors farbrors dottersons dotterdotters dottersons son

OCH morfars mormors mormors mormors farbrors sonsons sonsons dottersons dotterson

OCH morfars mormors mormors morfars farbrors dottersons sonsons dottersons dotterson till Mats Ahlgren.

Ha en bra dag!

Det finns många olika sätt att släktforska, det tror jag alla håller med om. Att det gäller att leta efter det som varit eller kanske är just nu är intressant och det går att få fram både det ena och det andra. En del ger sig ut på resor långt tillbaka i tiden och ibland lämnar vi släktdelen och söker oss riktigt långt tillbaka till grenars ursprung och kanske till den första mänskliga kontakten med vår del av världen, eller kanske ännu längre tillbaka.

I sommar har det ju varit lite speciellt med resor och besök, så jag gjorde som en del brukar uppmana oss till ”gräv där du står”. Jag satt på en innergård till en gård i en liten by, som verkade vara från en tid för länge sedan. Kanske inte jättelänge sedan, med markeringen för gödselstacken var kvar, kalkstensflisor som markerade var korna en gång i tiden stod och spiltorna för gårdens hästar var kvar och det gick bra att föreställa sig hur ladan fylldes med det som gick att skörda.

Varför inte gräva här? Det är inte min släkt men det är ändå en släkt och det spelar kanske mindre roll att jag inte finns med i de uppgifter som samlas på hög när böckerna studeras. Det blir generation efter generation som kan spåras med gårdens nummer i de olika kyrkböckerna. Det blir inte en släktutredning visar det sig, för i motsatts till granngården som har samma släkt ner till början på 1700-talet, så har den här gården bytt ägarfamilj ett antal gånger.

Ölandsgård. Foto författaren

Jag vet inte om det kan kallas roligt att hitta dödsfall och sådana händelser i böckerna, men det är i alla fall intressant att se hur det blev för en del. I den aktuella gården så ser jag att det i Undantaget, huset för de äldre, att båda makarna avlider samma vecka. Orsaken är inte helt uppenbar, förkylning och ålderdomssvaghet anges men vad var det som hände. Kallt var den vid den tiden och kanske orkade man inte elda, kan det leda till förkylning?   Orkade inte den ena leva efter att den andra gått bort och somnade in för gott. Några svar lär inte gå att få men det finns ett gammalt fotografi från gårdsplanen, med två kistor bredvid varandra, ser ut som gården är beströdd med det traditionella granriset och vid porten skymtar en vagn med kors på. Kanske fick båda kistorna plats på samma vagn, de begravs samma dag så det är nog troligt.

Bilden på kistorna hittar jag i en bok om socknen, en fantastisk skrift producerad av socknens hembygdsförening.  Alla de böcker som frivilliga krafter producerat och fortfarande producerar är, som jag ser det, en ofta bortglömd källa till mycket kunskap. De finns inte alltid på nätet och ibland verkar det gå någon form av gräns mellan släktforskning och hembygdsrörelsen, vilket det inte finns någon som helst anledning att ha, tvärtom. 

När jag tar mig bakåt, i tiden, så framkommer glädje och mer sorg. Nyinköpt gård, stor satsning av det unga paret och plötsligt står makan ensam med små barn när mannen omkommer. Hur gör man då, en berättigad fråga. I det här fallet så flyttar det in en ung flicka och även om det inte står så tror jag att det är en barnflicka, även om hon kallas piga. Kvinnan i huset tar ansvar för gården och får hjälp med barnen, och kanske anlitar hon någon dräng men det är ingen som bor på gården så det är inte så lätt att veta.

Jag vet inte om det är något speciellt med just den här gården, men den byter ägare då och då, oftast i samband med att de äldre inte har egna barn eller att det sker ett alltför tidigt dödsfall.  Det blir en ganska stor skillnad i beskrivningen av de båda granngårdarna, som jag nämnde så har den ena samma släkt i minst 300 år och den andra har knappt en generation per släkt som ägare.

Jag ´tycker det var en lärorik och nästan spännande upplevelse att få göra denna upptäcktsresa på nya områden och utan egen koppling till de människor som framträder på de olika källornas sidor. Ibland utförligt beskrivna, ibland blir de nästan som en parentes, in på gården och sedan ut igen, ersätts med helt nya människor. Ibland ser man att de nya kommer från bygemenskapen men minst lika ofta så kommer de flyttande från socknar en bit ifrån.

Nu sitter jag inte på den gårdsplanen mer, andra får sitta där och fundera, men det finns ju nya gårdsplaner, nya byar och nya socknar att besöka. Nästa sommar kanske det blir en rapport från den minsta byn, i den minsta socknen med den minsta kyrkan på den ö som det här handlar. Men det får framtiden utvisa.