Klurigt

Från det ena till det andra, kan man nog lugnt säga, när jag gör några små besök på olika ställen på Öland. Man kan titta på både det ena och det andra på ön och ibland så hittas det kopplingar som nog ingen trodde skulle gå att hitta. Lite bläddrande i olika skrifter och ibland en känsla av att det här låter intressant, kan det finnas lite mer bakom texterna månntro.

I Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm, så finns det en lång historia. Ett handelscentrum, av vissa påstått större än Birka, fanns under vikingatiden och det berättas fortfarande anekdoter om detta. Men det finns mer att läsa om samhället, en del av det kan dyka upp på de mest underliga platser. När man står i kö på konditoriet, ett konditori med så fantastiska bakverk att många vill handla, kan det vara skoj att ta del av historien. Den börjar 1938 på granntomten, där det redan fanns en bilverkstad och bensinmack, men det fick plats ett litet hus till och två systrar startade ett enkelt bageri.

Efter ett tag kom de över granntomten och där byggde de källare och drog sedan över det befintliga huset på det.  En ganska smart lösning kan man säga, det gäller att ta tillvara på det som redan finns. Kanske fanns den klurigheten i släkten för det verkar som flera i familjen var lite kluriga. När tankarna på hur de gjorde snurrade som mest blev jag störd av att de tjatade på mig att beställa mina godsaker. Och därmed kunde det ha tagit slut.

By Taxelson - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10654641

Fast på tal om klurigheter, så det dök upp en annan fundering vid ett besök i en kyrka, Högsrums kyrka, som ligger ungefär 1,5 mil söder om Borgholm. Där fanns en beskrivning om hur det först fanns en enkel träkyrka som sedan ersattes av stenkyrka på 1100-talet. Under många år levde man med den kyrkan, det var ganska många härjningar som störde livet och inte var socknen rik heller. Men i början på 1800-talet så blev det lugnare och socknen växte. Alla fick inte plats i kyrkan så något måste göras och då kallade man in en häradsmurmästare, som fick några ritningar till sin hjälp.

Vad som betecknar en häradsmurmästare har jag inte tagit reda på, men det låter som en bra titel. Och namnet Leonard Lindman låter inte så vanligt, så han kan man kanske hitta något om. Och lite klurig var han, om man bara byggde på det gamla kyrktornet lite grann så kunde man använda det till nya kyrkan, precis som en av gavelväggarna. Om han fick bättre betalt genom att spara framgår inte, men vem vet. Klurigheten kanske finns i vissa gener vem vet, även om man nog inte kan se det med en DNA-test.
 
Och följer jag bageriflickorna bakåt, genom att slå lite i kyrkböckerna hos Arkiv Digital, så kommer jag så småningom fram till deras morfars farfar, född 1770, med titeln häradsmurmästare och namnet Leonard Lindman.  Så nu återstår bara att ta reda på lite mer vad en häradsmurmästare gjorde och vad som krävdes för att bli det, sen kan jag gå tillbaka och köpa lite fler godsaker.

Man kan ju inte bara ta ledigt på sommaren, lite släktforskning skadar inte och det håller igång tankarna.  Ha det bra!

Fortsätt läs mer
1017 Träffar
0 Kommentarer

Snirklande stigar



Tidigare har jag varit inne på lite olika synpunkter på vad släktforskning är, den del där vissa påstår att det bara avser blodsband under det att andra menar att det kan i princip avse allt som har med någon form av släktskap, egen eller andras, att göra.  Att jag själv anser att det är den andra uppfattningen som är rätt kommer nog de flesta att förstå.

En del som jag uppskattar är att följa olika emigranter och försöka se varför de lämnade Sverige och vad det blev av dem i det nya landet. En del spännande, andra mindre roliga beskrivningar dyker upp. Och när jag tittar på deras historier så händer det lätt för mig att jag ”försvinner” iväg åt lite olika håll, beroende på vad som dyker upp. Bara nöjet att följa för mig tidigare oupptrampade stigar, och kanske stöta på en historia eller en bok som bara ligger där och väntas på att bli hörd eller läst.

Två av min farfars bröder lämnar sin pappa och sinasyskon i Brålanda 1888 för att bege sig till Amerika. Den ena kommer på båten, men den andra syns det inte ett spår av efter att han och hans bror lämnat socknen. Den sistnämnda är ett kapitel för sig och honom lämnar vi därhän just nu. Alfred, som kom iväg med båten och kom fram till USA. Han hamnade i Pennsylvania och fick bruk för de snickerikunskaper han skaffat sig hemma på gården. Med en ordnad inkomst så var det inte spå svårt att leta levnadskamrat och det fanns en del flickor som flyttat till samma plats.

Vad var då naturligare än att söka bland de som kom från ungefär samma trakt, var nog lite lättare då att skapa kontakt. Hur Alfred hittade Anna Carolina, eller om det var tvärtom, vet jag inte. Men att de blev ett par det vet jag, och Anna Carolina hade rest ut ett halvår tidigare och hon kom från Torps socken i Dalsland och det var bara runt tre mil från Alfreds hem. Och här hade jag kunnat sluta, de två levde och fick det bra, fem av deras barn skapade egna familjer och blev riktigt gamla. Det var bara sonen Carl Raymond som bara blev sex år.

Men vem var då Anna Carolina, flickan som jag inte är direkt släkt med, men som blev mor till min fars kusiner. Visst måste jag kolla lite om hennes familj. Pappa Hans Olsson och mamma Sara flyttade runt lite grann, med Anna Carolina föddes när familjen bodde i Nätjebacka, står det i kyrkboken fast jag har fått veta att det ska stå Nättjebacka. Och av Ingemar Lindhe i Färgelanda har jag fått veta att namnet kommer från det dialektala nöcka, som betyder att nyttja eller hänga upp nät. Så att det fanns en sjö i närheten är ju klart.

Kopia av framsida, bok


Det kan ju vara intressant att få lite kunskap om sådant som inte hänger ihop med kyrkböckerna. Och ännu bättre blir det när det står att pappa Hans var född i Ödeborg, en socken med alla möjliga trevliga saker, sägs det. Men det viktigaste med Ödeborg är inte orten eller dess historia, inte för mig i alla fall, utan det är boken vars första sida syns på bilden, som jag tillgång till tack vare Ingemar. Visserligen på norska, men ändå, för boken tar med den gård i Ödeborg där Hans föddes, Bråten.

Genom boken kan jag följa farfars brors frus hela släkt på hennes pappas sida. Den tidigaste noteringen om släkten i Bråten, är från 1627 och avser ett arv så de fanns där tidigare. Och går vi vidare bakåt så hamnar vi hos Anders i Ekeskär nämnd 1574. Ekeskär ligger i Lane-Ryr (nära Uddevalla). Om Hans Olssons farfar, han hette också Hans, finns det en hel del berättat, om hans driftighet och att han blev utnämnd till nämndeman. Sidorna är fyllda med personhistorier, med uppgifter om hur farfar Hans köper upp den ena delen efter den andra av sina syskon och grannar för att bygga ut gården. Det finns många historier om släktleden bakåt och när jag kan läsa mig till hur det ena livet efter det andra var är det som släktforskningen verkligen blir som bäst.

Fortsätt läs mer
874 Träffar
1 Kommentar

Lyssna

Hur är det nu, vilka ska man prata med när man släktforskar.  Det finns en del uttryck som jag hör ganska ofta i samtalen runt släktforskning och det absolut vanligaste är ” Jag borde ha frågat”. Förmodar att de flesta sagt eller tänkt det några gånger. Men minst lika vanligt borde det vara att konstatera att jag borde ha lyssnat. Tänk på alla de gånger något berättats och jag kommer inte ihåg det efter en stund. Tänk om hjärnan kunde ha en knapp där man kan spela upp det man hört förr. Vilken underbar uppfinning det skulle vara.

Jag kommer ihåg att min farmor satt och berättade och några små strimlor finns kvar, men resten av alla de berättelser jag faktiskt hört, de är borta och eftersom de inte kan upprepas så är de borta för alltid. Berättelser från en svunnen tid, även om det kan tyckas kort när vi jämför med andra skeenden. Att få höra hur det var för 125 år sedan är kanske inte så revolutionerande, men alla detaljerna om de små händelserna i familjen saknar jag nu när de inte finns tillhanda längre. Hur var det smeden Melcher gjorde för att få fart på affärerna och kunna mätta alla barnen, för det blev ju några syskon för min farmor. Och hur upplevdes det när Naemi och Isak kom till världen, de var tvillingar men föddes inte samma dag. Sa farmors mamma något om den upplevelsen och hur reagerade föräldrar och syskon när ingen av dem blev mer än 15 månader.

Att ta hand om ett antal barn och sedan uppe på det få tvillingar, som sedan lämnar familjen, var det något som satte sig i minnet eller var det så vanligt att ingen kom ihåg det. Vad farmor berättade om just sina småsyskon minns jag inte riktigt, och jag kan inte föreställa hur föräldrarna reagerade, men det skulle vara mycket intressant att få veta. Och hade jag lyssnat hade jag kanske vetat det, men det får vi aldrig veta.


Egen bild. Min farmors far



Fast en del saker kommer upp i minnet, och det kanske är så när man blir äldre och något som fascinerade min farmor, men samtidigt gjorde henne lite besviken var när pappa Melcher kom hem med en cykel. En cykel till honom men ingen till henne eller syskonen. Var det bara de vuxna som skulle få ha roligt och de yngre skulle få fortsätta att ta sig fram till fots. Besvikelsen lyste igenom den berättelsen som satte sig i bakhuvudet och som dyker upp när det pratas moped till någon eller trehjuling till en annan i släkten. Ganska naturliga val idag, men då var de få förunnat. 

Undrar om man var tvungen att registrera sin cykel på 1890-talet?  Kan det finnas såna uppgifter att leta upp någonstans. Tror inte det, men vem vet kanske kan jag få fram när smeden köpte sitt åk och gjorde barnen besvikna  😊

Fortsätt läs mer
886 Träffar
1 Kommentar

Semester och släktforskning

Kan man kombinera semester och släktforskning.  En fråga som jag tycker är lätt att besvara, men samtidigt innehåller det frågor om vad släktforskning är. Jag har i dagarna läst att om man tar in de som inte har blodsband så är det inte riktig släktforskning, fast de som man tar med har ju någon form av släkt, så det kanske klargör vad jag tycker. Men det är olika uppfattningar som vi lägger på hyllan just nu.

Att tala om släkt, kan ibland innebära att man får lite nya vinklar, och det ger ofta många nya intryck. Visst är det viktigt med fakta som födelse och död, men tänk vad mycket mer man kan lära sig om de personer som finns i träden.  Det kommer upp allt möjligt om de som funnits tidigare. En fråga om en Henrysson gav det korta svaret att det var Henry som var intressant, han körde skolskjutsen med häst och vagn och alla var fascinerade av att han saknade en tumme på ena handen. Fanns den från början eller hade något hänt någon gång under hans liv.  Diskussionen om hur man höll tömmarna fortsatte och det blev frågor som ingen av kunde besvara. Men en uppgift att lägga in, om Henry den ”tumlöse”.

Att man inte kan se det på bild kan vara förståeligt för vem tog kort där sådant syntes. Men historien levde bland de som bott nära. Om hans granne hamnat på kort vet jag inte, men då hade man sett det som gjorde honom unik, han som körde de första lastbilarna hade något som syntes och som gav honom det unika namnet, Lars den harmynte.  Det fanns ingen lyteskomik i det, men eftersom den andra som körde samtidigt också hette Lars så blev den en naturlig del av identifikationen.

Eget foto , hus på Öland

Att besöka något som håller ihop en by, en hembygdsgård, en kyrka eller en prästgård kan leda till nästan vilka upplevelser som helst, så ta chansen och ta samtalen, ingen vet vart de leder!

Fortsätt läs mer
966 Träffar
2 Kommentarer

Heter alla Månsson

I dagarna presenterade FamilyTreeDNA en ny del som baseras på kopplingar av det som kommer fram när man testar sin raka faderslinje, Y-test.  Med stöd av den idag kända grupp som anges vid testet så har de tagit fram intressanta uppgifter om härstamning och andra uppgifter runt det. I samband med det så läste jag några diskussioner med personer från engelsktalande länder där de pekade på vikte av att kontrollera hur efternamnet följde med, eller inte, genom århundraden bakåt.
En diskussion som efter ett tag blev lite ointressant för mig eftersom i mitt träd så finns det inte så många som har samma efternamn två generationer i följd.

Användandet av patronymikon, där barnet oftast får pappans förnamn följt av son eller dotter gör ju att det är omöjligt att bara koncentrera sig på det som hamnar i rutan för efternamn i våra släktforskarregister. Det är ju lättare att följa genom att det pekar på föregående generations förnamn, men det vet jag inte om det finns systemstöd i någon produkt. När jag tittar bland det som finns i mina efternamnsfält, så kan man bli helt lurad om man inte är van med patronymikon. Jag har fått ett antal frågor om hur jag är släkt med det som de oinvigda tolkar som släktnamn, exempelvis alla mina Månsson.

Tänk vad spridda de var i Sverige, är en av kommentarerna när de på något sätt kollat i ett träd, men det verkar som de försvinner och dyker upp lite hur som helst. Och visst försvinner de när det inte är Måns Månsson som är inblandad, för då går de generation efter generation. Fast är någon av dem en soldat så blir det ibland ett tillägg som strular till det, heter han Månsson eller Trovärdig, både pappan och sonen heter ju Månsson. Det är inte alltid så lätt att förstå hur vi tänkte när det gäller släktnamn och sådant bland våra förfäder här uppe i norr, när de från andra länder försöker förstå mitt träd.

Bild från DNA-Rötter

Men om jag berättar vilken haplogrupp, det begrepp som man delar upp Y-resultatet i, så är det lättare att följa den raka pappalinjen bakåt. Har man tur så finns det mycket uppgifter att titta på, har man en lite mer ovanlig grupp så kan det bli mindre.  I det senare fallet så kan det kanske stå att den testade personen verkar dela ursprung med någon som levde för 12 000 år sedan, och det är ju svårt att hitta information om en sådan person. Fast i det fallet så gäller det en person från Sydamerika så det kan vara en förklaring.

Men mycket intressant kan det komma fram. Fick se ett resultat från en lokal grupp som letade kopplingar i grannskapet och det var intressant. Inte lika mycket uppgifter som det berömda Bure-trädet, men med inslag som gör att det går att se släktskap som inte syns i kyrkböckerna, eftersom de i många fall har sina brister när det gäller uppgifter bakåt. Så jag tycker att det blir mer och mer intressant med att samla ihop uppgifter om både Y och mtDNA (den raka mammalinjen) för att sedan försöka hitta idag okända kopplingar tillbaka i historien.

Vill du veta mera, och kommer till Släktforskardagarna i Skövde, titta gärna in i FamilyTreeDNAs monter, där kommer det att talas en hel del om de här typerna av tester.

Fortsätt läs mer
1044 Träffar
0 Kommentarer

Bättre förr

Sommar och sol och då kommer snuvan och hostan. Kan den komma mindre lämpligt. Och kroppen känns lite varm, är det vädret eller är det rentav feber. Feber nu, tänk om det är något annat är en sommarförkylning. Fast det finns ju en fördel, nu kan jag sitta inne utan att känna samvetskval för att jag inte tar tillvara på bad och natur. Men tänk om det är något värre som spökar, fram med febertermometer och kolla.  Och tänk om det som jag klarat mig från hittills, det som många haft senaste åren, slagit till. Ta ett test och kolla, men det blev bara ett streck på när det ska vara två om pandemisjukdomen slagit till. Och febertermometern lugnar, lite högre igår, normalt idag.  Jag klarar mig nog och kan snart gå ut igen. Blev ingen större grej av detta.

Vallmo, egen bild

När jag sitter och kurerar mig så dyker tankarna upp på hur det var för de som jag ser i min släktforskning, hur var det att få en släng av något som kanske inte kändes så mycket.  Inte fanns det tid till att stanna upp och fundera utan det var nog bara att kämpa på, det blev nog bättre av sig själv. Att det inte fanns febertermometrar eller tester säger sig själv, men hur gjorde man. En vanlig förkylning var en sak men det fanns ju andra saker som var mycket värre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var under de olika perioder rödsoten, det som vi idag kallar dysenteri, härjade i olika delar av Sverige.

Det finns berättelser om epidemier från 1700-talets mitt, från början på 1800-talet och från mitten på 1800-talet.  Alla visar på olika utfall i Sverige, att det fanns stora lokala skillnader och att det många gånger var barnen som drabbades. Det syns säkert i mångas släktforskning och det syns definitivt i min egen när det gäller Skaraborgsgrenen, ett område som var hårt drabbat under vissa tidsperioder. I min släkt finns historier som gör att jag funderar på hur man klarade av att leva vidare efter en period av rödsot. Ett par som har sju friska pojkar vid årets början har inga barn alls vid nästkommande nyår. De dör en efter en, ibland flera på en gång. Vid midsommar står det två kistor i kyrkan, i den ena en mellanpojk, i den andra äldste sonen och tillsammans med honom den yngste, som inte skulle behöva göra resan vidare ensam.

Hur upplevdes det att se hela sin barnaskara utplånas? Att man inte borde återanvända samma sängkläder när det första barnet dog, visste man inte. Krasst kan man säga att det blev lite bättre plats att sova på och så fortsatte det. Att kasta något var inte att tänka på, men det kanske hade ändrat lite på historien om man fått veta detta.

Det vi vet idag, hade säkert hjälpt om någon kunnat berätta det för de drabbade, men så var det inte. Och tänk om någon berättat lite mer om hur man kunde bota infektioner, ett stort gissel tidigare. Jag har fått lära mig att kunskapen fanns bland egyptier för länge sedan, men det tog ända till 1944 innan den första behandlingen med mögelbaserat medel skedde i Sverige, det vi idag kallar penicillin. Det var nog inte så lätt att övertyga folk om att det var bra med mögel, men i det här fallet hade det kanske hjälp om man varit mindre renlig. Å andra sidan finns det ju uppenbara risker med mögliga bandage och liknande så det var en naturlig reaktion att håll rent.


Efter några dagars snuva så går jag nu vidare mot en härlig sommar, något jag hoppas alla får uppleva.

Fortsätt läs mer
717 Träffar
0 Kommentarer

En liten stamp

När man släktforskar så finns det många olika källor att använda. Att de som kallas kyrkböcker är de vanligaste kan nog alla hålla med om, men det finns så många fler källor och det kommer nya hela tiden. Ibland känns det som att det mer och mer tid av släktforskarens går åt till att lära sig alla nyheter, så det blir knappt något kvar att leta upp intressanta uppgifter på. 

Men om vi nu lägger alla nya digitala källor åt sidan och funderar vad som kan finnas mer att gräva i, så är efterlämnade småsaker något som vi ofta glömmer bort. Det kan vara både det ena och det andra som någon lagt ner i ett skrin, en låda eller kanske ett kuvert. Om tanken vara att spara något till framtiden eller om det var ett utslag av städning får vi kanske aldrig veta. Hur länge det vi hittar varit gömt kan vi kanske ha svårt att avgöra men ibland är det möjligt att åtminstone kunna säga att det säkerligen inte brukats efter ett visst årtal. Och det går ibland att avgränsa när det skaffats också, beroende på de kännetecken som finns.

I ett litet skrin, med sluttande lock, som säkert används som en form av skrivplats i ett enkelt hem, hittar jag en del småsaker.  Det är inga dyrbarheter men de berättar om en annan tid, när vi inte kunde kommunicera via elektroniska meddelanden och inte heller legitimera oss med Bank-ID.  Att skriva brev eller att skriva under handlingar kunde göras med namnteckning eller med ett bomärke, och var det lite viktigare så fanns det en del som hade en egen sigillstamp eller sigillstämpel.  Och det var två sådana i det lilla skrinet.  Från början var det de översta i samhället som hade det, ofta med det egna vapnet som visades när man tryckte till i lack eller vax.

Stamp i min ägo, egen bild

Sigillstampen som användes under många hundra år, naturligtvis med olika utseenden, finns det mycket skrivet om, speciellt den medeltida delen i Vapenlikhetsfällan, en bok som Genealogiska Föreningen gett ut.  Där beskrivs bland annat bruket att stampen skulle förstöras efter ägarens död, det var ju ett identitetstecken och då kunde den inte användas efter ägarens död. Nu finns det naturligtvis olika grad av denna tradition, men det viktigaste vi kan lära oss är att det var inte släkter som använde samma sigill utan det tillhörde bara en särskild person.

De två som jag hittade i lådan var av lite olika beskaffenhet, en fyra centimeter hög stam som liknade en hund, men huvudet är borta, så den ser sliten ut.  Den andra, som syns på bilden, har också en hund men den sitter på någon form av pelare. Känns gedigen och ger ett bra intryck. Och i botten finns det naturligtvis ett spegelvänt monogram, som berättar om vem som ägt detta verk. Jag kan se att det står C A N f och med tanke på var jag hittade stampen så vet jag att det är Carl Anders Nanfält som haft den.  Jag kan då med säkerhet säga att den ena skaffats tidigast 1868, för fram till dess hetta han Nilsson, och jag vet att den inte använts efter 1919 då Carl Anders avled.

Stamp i egen ägo, min bild

Men varför har Carl Anders skaffat de två stamperna. Han fick det nya efternamnet när han blev soldat i Nanberga, Götlunda. Det Götlunda som ligger nära Arboga. Kan undra om det var vanligt att man som soldat skaffade sig en stamp. Eller är de från senare tid, efter tiden på soldattorpet när han behöll sitt soldatnamn och blev brukare av egen mark och hade en del uppdrag i socknen. Var det då stampen behövdes, tillsammans med lackstången, för att underteckna dokument i socknens namn. Det får jag nog aldrig veta, men det spelar ingen större roll, jag kan titta på dem och bara njuta av att de finns kvar och att det också finns en lackstång, så jag vid något lämpligt tillfälle kan använda den för att se hur det såg ut förr, och också känna lukten av lack, för sådana upplevelser får vi inte från Bank-ID idag.

Fortsätt läs mer
848 Träffar
0 Kommentarer

Att resa i tiden

Att släktforska är som att resa, man upplever nya vyer, man upptäcker nya seder och vanor och man träffar hela tiden nya personer.  En del av dessa personer är döda och begravda sedan lång tid tillbaka, men andra är i allra högsta grad hur levande som helst. Att gå tillbaka i tiden och följa en släktgren och sedan vända vid någon ana och gå framåt bland de som tillhör den linjen leder ju oftast, men inte alltid till att det kommer fram levande personer. Det är nästan som att de frigör sig från skuggorna och blir till verkliga personer.

Häromdagen kom det ett meddelande från en person som undrade om vi kunde göra en gemensam ansträngning för att se om det är möjligt att hitta en gemensam ana. Han hade försökt att gå tillbaka och sedan framåt, men hittade inte rätt bland alla linjer. Det kan ju bero på förväxlingar, ett felaktigt val vid något hopp bland böcker eller det som av vissa kallas NPE, non paternal event, också känt som fel pappa.

Jag hittade inte de uppgifter som avsändaren skrev om, det verkade lite konstigt på mer än ett sätt. Var det någon som drev med mig eller vad var det hände. Nåja, det var inte så konstigt visade det sig, det var ett kit som jag administrerar, som avser en släkting till min fru, och då kan jag passa på att stoppa in en liten uppmaning, tala alltid om vem som anges som den testade när du söker kontakt. Det finns en del som har ett kit under det att andra kan hantera flera hundra.

Det blir lite lättare när man kan titta på rätt person och försöka följa tankegångar. Fast allt var inte solklart, delvis beroende på att det var en fransman som skrev, och använde något översättningsprogram som inte fungerade mer än så där när det skulle bli engelska. Samtidigt fanns det en del uttryck som jag inte kände igen så kanske det var mitt fel delvis. Men att det fanns en dna-träff gjorde ju att det borde gå att spåra något i alla fall. Men vid närmare eftertanke och kontroll av vad det stod så började det gå upp att det fanns lite mycket önsketänkande hos den som frågade, kanske kombinerat med okunskap också.

Y-träd i Folkeslunda , eget foto

Det finns ju tre olika typer av dna-tester. Det autosomala som visar släkten i alla led 4-6 generationer bakåt. Det som är kopplat till den raka pappalinje, Y-dna och så det som visar den raka mammalinjen, det som kallas mtDNA. När det blir klart att personen berättar om ett Y-test och där han plockat med vissa uppgifter om vad som står om den äldst kända anan, som är uppgiven av den som testar, så kan det bli lite fel. Lika fel som de som påstår att det räcker med ett autosomalt test, men när det gäller Y så måste man köpa två, ser du det så bry dig inte om sådana tokigheter.

Nu började det närma sig en upplösning på frågan om släktskap. Testerna låg närmast varandra på det träd som företaget Yfull presenterar, så tittade man bara på det så såg det ut att gå att lösa. Men det finns lite mer uppgifter i det trädet som kan vara bra att titta på. Exempelvis föreslås det hur långt ett test kan ha till närmste ana, och i det här fallet talades det om cirka 4 000 år.  Det ger en viss dimension till svårigheten att hitta en koppling, att det kit jag administrerar har en pappalinje som just nu slutar 1828 med födseln av en pojke som inte har någon angiven far gör det inte bättre.

Vi kan konstatera att bara för att det står på raderna under varandra så kan avståndet vara stort. På linjen bakåt hamnar de båda hos Cheddar Man, en släkting som man hittat i England, men där är det ändå svårare att veta kopplingen, för där har vi inte bara de första 4 000 åren att leta rätt på, vi behöver hitta ungefär 5 000 år till, och då blir det svårt kan man säga.

Fortsätt läs mer
860 Träffar
0 Kommentarer

Hur ska jag skriva

Utan att gå alltför djupt i skrivregler så finns det en del funderingar, när vi ska försöka hålla ihop hur namn ska hanteras, ska det vara som det står i källan, alltså trohet till det som skrevs när det hände, ska vi tänka på alla de som söker efter en viss person och skriva liknande namn på likartat sätt, det som brukar kallas normering. Ja, inte är det lätt att veta vad som gäller, och ibland så tycker jag det beror vem man pratar med.  Att det kan kopplas till hur uppgifterna används är klart, är det för att skriva en släktkrönika, är det för att indexera ett fångregister eller något annat, det finns ju hur många olika tillfällen som helst.

I en grupp där det ställdes en fråga så kom det fram en del intressanta frågeställningar. Jag tänker inte gå in i detalj om vem det handlade, men det jag berättar har en sanning i botten, även om allt inte är exakt som det stod. Upprinnelsen var en fråga om en person, med angivet namn och födelsetid och en specifik händelse. Det första som händer är att det uppstår frågan om varför namnet skrevs som det gjorde, när det riktiga namnet var ett annat. Lite funderingar uppstår och det var då intressant att försöka ta reda på vad som egentligen var det som gällde.

Frågan gällde en person som kallades omväxlande Anna Lisa och Stina Lisa. Det fanns också uppfattningar om det som vi idag kallar efternamn, fast nu gällde det både patronymikon, att ett barn faderns (oftast) namn följt av son eller dotter, som flickan haft som ung och det namn som maken hade. Och börjar vi från början så står det ju inget annat än förnamn i födelsebok och de första åren i husförhörslängden, så då spelar det ingen roll. Man kan ju använda födelsedag som en uppgift när man kontrollerar att det är rätt familj.

Men redan här så kom det första lilla problemet, inte så stort men kan ju bli lite irriterande om det hamnar i en sidbrytning.  Uppgiften var att flickan var född första oktober, men där fanns hon inte. Nu fanns hon den 23 september, som född, och den 1 oktober som döpt. Och den tankspridde skrivaren angav naturligtvis 1 oktober i den första husförhörslängden. En inte ovanlig företeelse, men lika retlig. Första åren var det ju bara förnamn och det nu gällande födelsedatumet som stod som 1 oktober som behövdes.

Urklipp ur Arkiv Digital. Personerna har ingen direkt koppling till texten

När åren gått och flickan konfirmerats så skrevs det in ett namn till och eftersom pappan hette Petter så blev det naturligtvis Pettersdotter.  Åtminstone några år, för sedan kom en ny husförhörslängd och pappan namn skrevs som Peter och flickan kallades Petersdotter, ända tills hon, i samma bok, Flickan växer upp, gifter sig och familjen flyttar lite mellan några socknar.  Att det blir både Peter och Petter fortsätter, men förnamnet och födelsedatum, eller då dopdatum, hänger med.

Ända till en flyttning när flickan nu är en mogen kvinna, då tycker skrivaren att det räcker med ett slarvigt skriver A följt av ett kort streck och ett pyttelitet a. Kan ju tolkas som Anna, men när det gällde att överföra informationen till en ny bok, då blev den slarviga texten plötsligt Stina Lisa, och det fick det stå framöver. Så i den sista husförhörslängden finns Stina Lisa Pettersdotter, men naturligtvis ska det krånglas till igen. Dödboken anger Stina Lisa Andersson, för Andersson hette maken. Ska jag nu vara riktigt ärlig, så finns det en mindre text och, född Petersdotter, men det förstör ju nästan historien.

Egentligen inga större krångligheter, men hur ska jag nu skriva in henne i ett system. Med förnamn från födelsen och då hittas inte hennes död.  Med Peter eller Petter följt av dotter, och hoppas att ingen söker med exakt stavning. Visst finns det lite att fundera på, men allt ska ju inte vara lätt, eller hur.

Fortsätt läs mer
1331 Träffar
0 Kommentarer

Värt att minnas

Det sägs att allt har ett slut och ibland så det uppenbart när någon lämnar det här livet. Men det som tar slut kan också fortsätta, hur konstigt det än låter. En människa lever nu och sedan upphör livet, men det finns så mycket kvar som minner om gärningar och händelser kopplat till personen. Det var kontentan av ett samtal jag deltog i häromdagen, och det finns många aspekter på ett sånt ämne.

Det finns många delar i ett sådant resonemang och vi kom in på hur det blir framöver, vilka källor kommer det att ösas ur när någon i en framtid vill veta mer om mig eller en av mina nutida medmänniskor.  När vi idag tittar bakåt så kanske vi hittar brev, dagböcker, omnämnande i någon skrift, en gravsten eller andra nertecknade uppgifter. Men hur blir det i morgon. 

Vi skickar inga brev längre, på papper alltså, utan det är elektronisk kommunikation, och hur sparas sådant och om det sparas, kan det återges i framtiden.  Tidningar försvinner mer och mer och snart finns det bara talböcker.  Kanske inte helt sant, men nästan i alla fall. Det finns en del som säger att idag kan vi inte längre skriva ner våra upplevelser på ett papper, vi har glömt hur använda en penna. Allt ska ske via tangenter eller pekskärmar, med stöd av någon inbyggd artificiell intelligens. Vi får till och med hjälp av rättstavningsprogram.

För de som släktforskar finns ju fortfarande möjligheter att se och läsa många av de sparade dokumenten när de nu lagts in i datorn, det finns möjligheter till tidsresor genom läsande av snirkligt skrivna dokument, fast ibland är snirkligheten kanske väl tilltagen, eller om det är resultatet av en skumögd prästs darrande hand i skenet av en ljusstump som vi ser. Men uppgifterna finns där, men det som produceras idag sparas bara som ettor och nollor någonstans utan det minsta avvikande utseende

Min pappas kusiner, egen bild

 

Men det finns ju sådant som består, en gravsten är lite svårare att lägga in i datorn. Minnen av promenader på en kyrkogård dyker upp.  Hemmansägaren Sven Johansson ger en viss information, lite mindre får vi veta om den andra parten, hon som kallas Hans hustru, ibland med ett förnamn, ibland är inte ens det utskrivet. Familjekonstellationer framgår när det står Familjegrav på stenen, även om det finns många olika sätt att beskriva vad just en sådan kan innehålla.

Men hur blir det i framtiden, det är ju inte bara så att stenarna får stå kvar kortare och kortare tid, alla har ju inte en sten. Det finns allt från anonyma minneslunder till olika former av mer eller mindre innehållsrika plaketter som används. Kommer det att gå att hitta information om föregångare på andra sätt, kommer uppgifterna att sparas på ett läsbart sätt eller blir vi mer och mer anonymiserade.

Det finns en del initiativ som kan kännas kopplade till att spara information om olika händelser. Vi försöker lägga in uppgifter i olika dokument som sparas, men blir de läsbara om ett eller ett par hundra år. Eller blir det som för de som var framsynta och sparade ner sina uppgifter på ett magnetband eller på smidiga floppydiskar, något som var bra då, men där det är svårare att hitta något att ta fram uppgifterna på nu.

En del initiativ är bra, det kan gälla att samla uppgifter om gravstenar, ett exempel är Gravstensinventeringen som finns, med bild och text. Det gäller att framtidssäkra att det går att se och läsa långt fram. Ett annat sätt är att lägga information in någon stor databas, som på världsvid basis försöker samla in så mycket som möjligt. Ett exempel är Find a Grave, en jättestor databas med bilder och text. Just den databasen är för närvarande uppe till diskussion av tråkiga skäl. För att uppmuntra personer att lägga in uppgifter så belönas volontärerna som lägger upp nya så kallade memorials, som inte behöver innebära att det finns en grav, genom en form av poängssystem.

Kan ju vara bra att uppmuntra, men det har lett till en otrevlig tävling, där det finns grupperingar som gör allt för få poäng. De lusläser dödsannonser, de kontrollerar myndighetsrapporter om dödsfall och på senare tid tar de fram uppgifter ur nyhetsrapporteringen. Ett exempel är från den skolskjutning som skedde i Uvalde, Texas, den 24 maj. Redan den 25 maj fanns det uppgifter, med bild och kommentarer, på Find a Grave om de omkomna, och någon fick poäng för detta upplägg. Skrämmande och hemsk utveckling. Nu kommer det säkert aktiviteter från ägaren, men beteendet är skrämmande och helt utan aktning.

Vill du läsa mer om Find a Grave och senaste dagarnas händelser så finns det några bloggar på engelska.  Några av länkarna är  https://www.legalgenealogist.com/2022/05/31/ancestry-this-ones-on-you/ och https://dna-explained.com/2022/06/02/find-a-grave-owned-by-ancestry-seriously-just-stop-incentivizing-the-creation-of-memorials-of-the-recently-deceased/

Fortsätt läs mer
3059 Träffar
0 Kommentarer

Patent

Något dök upp på Rötter. Det var ett inslag om att det öppnats en ny databas för godkända patentansökningar, och det finns en hel del sökmöjligheter som gör den intressant och samtidigt öppnar möjligheter att hitta okända inslag i släkten.

Fast kan patentansökningar ha något med släktforskning att göra, frågar sig säkert någon. Ja, det beror naturligtvis på vad man vill ha ut av sin släktforskning, det finns knappas uppgifter om födslar, vigslar och dödsfall, men kanske någon uppgift om var en person bodde när ansökan ingavs. Men det finns ju i andra källor också, så det finns kanske inte så mycket att hämta i den här nyöppnade databasen.

Så kanske en del tycker, men jag funderade lite och sökte sen på en plats i Dalsland, Brålanda. Varför det kan man undra, men där fanns en del av min släkt under en period och vem vet, kanske finns det någon släkting med i registret. Tänk om så vore, visst kan det vara trevligt att stoppa in lite patentinformation i släktforskningsprogrammet.

Vid sökningen dyker det upp två svar. Det första jag tittade på var från 1932, hemmansägare Hjalmar Jansson lämnar in en ansökan om att få patentera en papperskrusningsapparat. En apparat som krusar eller viker omslagspapper till karameller, som ett exempel. Det tar två år, sedan finns ett godkänt patent, nummer 81612.  Kan ju vara intressant, men jag hittar ingen Hjalmar Jansson i min släkt.

Tittar vidare på det andra svaret, och det är tio år äldre, och det finns ingen titel på personen ifråga. Men namnet kan kanske säga något, S J Johanson, och eftersom jag sökte på Brålanda så är han ju därifrån. Kanske kan jag hitta en koppling mellan patent 56458 och en historia som jag hört för länge sedan. Det fanns en person i Brålanda som kallades råttfällemakaren, och det var min farfars bror, Sven Johan. Och den som läste min blogg förra veckan vet att hans far hette Johannes, och det kan ju bli Johanson, även om det oftast är två s i det namnet.  Men tillsaken hör att denne Sven Johan varit över i USA flera gånger, så han kanske amerikaniserade efternamnet.

 

Patentansökan från min farfars bror. Finns på Svenska historiska patent


Patent 56458 avser en snillrikt gillrad råttfälla. Kanske inte det lättaste att förstå hur den egentligen fungerade, men den var tillräckligt unik för att kunna få ett patent. Sedan blev det tillverkning av denna råttfälla och därav benämningen, som jag då hört innan. Att det sedan blev en mekanisk verkstad som tillverkade annat också är en annan historia, där hittar jag inga patent så det var nog någon annans uppfinning som var grunden till det han tillverkade.

Så, nu har jag svart på vitt att han var ansvarig för sin råttfälla och att epitetet råttfällemakaren inte bara var något man hittat på, utan det fanns en verklig bakgrund till detta.


Har du letat efter patent och hittat något som kan kopplas till din släkt?

Fortsätt läs mer
1001 Träffar
0 Kommentarer

Namn som namn

Förr, när jag gick i skolan och även gjorde militärtjänst, så hände det ganska ofta att deltagare i olika aktiviteter skulle ställa upp sig i rad, i efternamnsordning. Det var ganska rörigt ibland, det gällde att kunna alfabetet och det var det väl si och så med första skolåren och så skulle man komma ihåg vad de andra hette, så man hittade sin plats. Naturligtvis blev det lättare och lättare med åren. För mig var det ganska lätt, gällde bara att hålla koll på om det fanns någon som platsade före mina Ah. Värre för andra, men sen fanns det ju de som hade det lika lätt, exempelvis Öman. Nästan alltid sist i raden, det var bara att gå så långt bort som möjligt från startpunkten så var det klart.

Men var det bra att stå först, eller sist, det kan man fråga sig. Gällde det något okänt som skulle hända så var det lite pirrigt att vara först, men ibland var det värre för den som stod sist. Tänk bara när alla skulle få en spruta och det blev mer och mer dramatiskt ju fler som svimmade eller ojade sig rejält. Att vara sist var då en plåga. Fast ibland hittade den som bestämde att det plötsligt skulle vändas på turordningen, och det tyckte jag alltid hände när man blev ledig efter utfört värv, och då fick jag kortast ledighet.

Det gällde alltså att ha rätt begynnelsebokstav i sitt efternamn, och det är ju inte så lätt att ändra på. Det var många gånger som det fanns funderingar på varför man bar just det namn man bar. Och visste man att någon förfader bytt namn, från ett där begynnelsebokstaven var mitt i alfabetet till en bokstav som gjorde att man hamnade först eller sist i raden, så hade det varit bra med en tidsmaskin. Behåll Johansson och ta inte ett namn på A, eller behåll Olofsson och strunta i Öman.

Bild i författarens ägo

Fast det kanske inte hade hjälpt, det fanns säkert minst en orsak till att namnet byttes. För min egen del så vet jag att nästan alla handlare hette Johansson när min farfar började sin karriär inom området. Så vad göra, hur hitta något som stack ut. Farfars farfars första fru var dotter till ryttaren Ahlgren, så det kanske kunde vara något. Att farfars far hade fru nummer två som sin mor hade ingen betydelse, det var ju bara att anmäla ändringen till prästen så var det fixat. Tror inte han förstod vad han utsatte mig för, nästan alltid först med alla hemskheter.

Likadant var det med kamraten Öman, det var farfars farfar som bytte från ett patronymikon till ett efternamn som han tyckte passade bra. Han brukade fastigheten Ö, så varför inte berätta att det var han som styrde och ställde på egendomen och då passade det bra med att vara mannen på Ö, Öman. Om han viste hur långt bak hans sonsonsonson skulle hamna så borde han ha tänkt sig för och hittat något bättre namn.

Men å andra sidan så fanns det säkert de som hamnade mitt i gruppen som önskat att någon anfader ändrat sitt namn så det stuckit ut lite mer, om inte annat för att själv kunna sticka ut litet. Kanske bli uppmärksammad för ett stiligt namn när man försökte uppvakta någon. Jag funderar på hur många som egentligen ångrat sin förfaders namnändring, och hur många som är riktigt tacksamma för ett bra efternamn (vad det nu är). 

Har du funderat på just ditt efternamn och vilken historia det har.

Fortsätt läs mer
974 Träffar
1 Kommentar

Vem är egentligen Gustav

Tänk vad skönt när allt är raka spår, kyrkböckerna finns och alla kopplingar är prydligt noterade och det går lätt att göra ett släktträd. Då kam man till och med tävla i att snabbast göra ett släktträd ett antal generationer tillbaka, och vinnaren verkar knappast ha startat innan allt är färdigt. Det är fantastiskt vilken utveckling som det skett på bara ett decennium eller så. Borta är de flesta resor till arkiven, borta är vita handskar och lukten av damm eller molnet av saltkristaller. Numera så är det bara att trycka på några knappar, öppna några index och sedan är det klart.

Fast ibland så stämmer inte allt, det finns något litet hinder som gör att resultatet inte kommer upp på skärmen eller, när det kommer upp något, visar sig vara något verkligen konstigt. Så är det verkligen för delar av Gustavs träd. Det som såg ganska bra ut i början blir allt mer invecklat på vissa linjer. Fast ska vi nu vara riktigt sanningsenliga så öppnades många portar på andra delar av släkten, där det tidigare sagts att inget finns. Så kanske kan det gamla ordspråket med gungor och karuseller pass bra in på Gustavs släktforskning.

Att mamma var ute i svängen och inte satt stilla hemma vid spisen, det framgår klart i böckerna när Gustav föds. Det står lite olika uppgifter på olika ställen, fader okänd på ett ställe, som far anges på ett annat ställe, faderskap fastställt men kontrahenten vägrar och ytterligare en del tillkommande text. Men det finns ju i alla fall ett namn och det är alltid något. Och eftersom det också finns samma namn på några fall till, där den som angetts som Gustavs pappa, också figurerar i liknande situationer gör att det borde finnas lite halvsyskon.  Och det är ju bättre med ett namn än det mindre roliga fader okänd.

Fri bild av Guzz Alkala på Unsplash

Att den angivna pappan har tre syskon kan ju också vara bra men det är lite värre med att ingen av dem har någon far angiven, så där blir det lite stopp i maskineriet. Men den förmodade farmoderns namn finns i alla fall och hennes linje leder rakt in i de värmländska skogarna, de skogarna där nästan alla tycks vara släkt med varandra med släktskap som ser ut som ett garnnystan. Och alla män tycks heta Lars Larsson.  Det gäller att ha tungan rätt i mun när man bläddrar mellan böcker, speciellt i de församlingar där prästen tyckte att födelsemånad och dag bara var något onödigt och inte behövde skrivas in. Men bit för bit går det framåt.

På mammans sida verkar det lite lättare, även om det fortfarande är Värmland som gäller. Lite mer udda namn dyker upp och det är ju bra. Namn som tycks vara kopplade till annat än bönder och torpare. Visst blir det lättare när det blir Hjerpe, Schröder, Godet, Gevert och Stockhaus som dyker upp på lite olika ställen. Smedsdatabasen, från Föreningen för Smedsläktforskning, innehåller en hel del intressant material som gör det lättare att klättra lite upp och ner i träden. Visserligen ligger de namnen en bra bit bak i trädet, alla linjer förblev ju inte smeder men det finns ett antal godsaker att plocka från databasen som hjälp till trädbyggandet.

Så här sitter nu Gustav med ett träd som är i all högsta grad ojämnt, en del grenar har blivit hur långa som helst med ålderdomligt ursprung långt utanför Sverige, andra är så korta så de knappas syns. Men det finns ju något att bygga på och det känns bra när svaren på den nyligen genomförda DNA-testen kommer. Det blir säkert en del pusslande men strukturen finns och det måste gå att räta ut en del frågetecken. Och visst kom det information, nu när svaret anlänt, men det ställde nog till mer huvudbry än vad som förväntats. Inte många namn som känns igen och det kom en hel skrälldus med helt oväntade namn, en massa testade som bor i Finland.  Tillbaka till ritbordet sa man förr när man måste börja om, och det blir att försöka hitta nya kopplingar, för DNA-delarna ljuger inte om släktskapet, synd bara att det är så tyst om var släkten hänger ihop.


Kanske har du en liknande historia som Gustavs, för inte kan han vara ensam, eller hur.

Fortsätt läs mer
1260 Träffar
1 Kommentar

Att vara (viking) eller inte



Vad kan vi använda släktforskning till?  En fråga som vi kanske ställer oss då och då när timmarna rinner iväg vid letandet efter små spår av försvunna människor eller när det visar att de uppgifter som fanns i trädet inte riktigt stämmer, bara att koppla bort en gren eller två. Kan det visa sig att vårt stora intresse för det som hänt tidigare inte är värt något, ett trevligt tidsfördriv, men inte mer.

Naturligtvis finns det mycket i släktforskningen som är användbart. Genom vår historia får vi en egen plats och kan utvecklas på många olika sätt. En ökad förståelse ger oss möjligheter att sätta in skeenden i historiska perspektiv, och det ger många ringar på vattnet. Och visst är vi många som drömmer om att hitta riktigt långt tillbaka i tiden, förbi okända förfäder, förbi brunna kyrkböcker och andra hinder. För en del betyder riktigt långt tillbaka bara någon eller några generationer, för andra hundratals år. Tänk om farfars farfars far visar sig vara den engelsman som skrönan säger. Eller om det är sant att min linje har en koppling till föräldrarna till gamle Olof i Buresläkten, att det finns en synlig koppling till hans bror.

En hel del av dessa funderingar förblir säkert bara drömmar eftersom det saknas källor, och de går inte att uppfinna på nytt. Men visst kan det vara spännande att försöka. Och då kommer jag in på nya ”källor”, kanske finns det annat än de som vi brukar använda som kan ge svar.  Och visst finns det nya vägar, inte minst genom DNA-forskningen, där nya framsteg görs varje dag. Vi hoppas och tror att vi med teknikens hjälp ska kunna spränga de hinder som hittills gjort det omöjligt att passera vissa tidsgränser.

fri bild från Unsplash av Dzianis Sukhavarau

Och nog finns det möjligheter, tidigare okända kopplingar kommer i dagen och vi lär oss nytt. Men det finns också begränsningar, som inte alltid syns. Jag har gjort ett så kallat Y-test, har låtit ett företag titta på hur min Y-kromosom, som jag ärvt från min pappa, som ärvt den från sin pappa och så vidare bakåt genom många, många generationer. Utan att gå in för djupt i det hela så blir resultatet av den största undersökningen en liten kvist längst ut på träd som avser alla män och deras bakgrund. Eftersom alla inte testats så finns det fortfarande ännu mindre grenar och till slut löv som kan ritas till på min lilla kvist, men det som jag finner intressant är att på min närmaste kvist sitter VK279.

VK279 låter ju inte som en person som kan hittas i kyrkböcker, och det kan vi inte, men det är benämning på en man som bodde utanför Odense i Danmark, som på 900-talet begravdes på ett sådant sätt att forskarna misstänker att han varit inblandad i någon form av aktivitet som karaktäriserar av våld.  Kanske var han ute på vikingatåg, kanske var det en slagskämpe av annat slag. Men visst är det spännande att ha som sin närmaste en sådan man, känns nästan som en nära släkting. Fast mitt i all denna extas så framgår det att vi två troligen har en gemensam anna för 1900 år sedan, så det kanske inte är så nära släkt, att hitta en gemensam ana som levde 900 år innan min danska släkting föddes. Det får nog vänta med slutsatser om vår relation.

Men det finns andra som tycker att det är intressant med vikingar. Företaget LivingDNA, som sysslar med släktforskning genom att använda DNA, har kommit på den ljusa idén att skapa en typisk viking utifrån 440 testade fynd som sträcker sig över en period av några tusen år och som på olika sätt kan kopplas till förtida, samtida och sentida vikingarelaterade beteenden. För 200 kronor kan sedan den hugade få svar på frågan om sin egen vikingakoppling. Det sker genom att företaget svarar med ett vikingaindex, exempelvis 80%, som säger att ditt DNA liknar Viking-DNA mer än 80 % av alla företagets kunder. Inte ett ord om vad det innebär och totalt värdelös information.

Så om du ser erbjudanden om att få fram något som kopplas till vikingar, tänk på att det inte syns i ditt DNA om någon var viking, det var ju ett sätt att vara, inte något genetiskt. I det här fallet med Living DNA som jag beskriver är det bara ett sätt att göra en vinst på människor okunnighet och det vill nog ingen vara en del av.

Fortsätt läs mer
1515 Träffar
0 Kommentarer

Jag borde ha frågat

Det vanligaste uttrycket bland släktforskare måste vara: Jag borde ha frågat.  Jag tycker jag hör det vid de nästan alla de tillfällen då några stycken samlas och talar om släktutmaningar. Tänk så mycket kunskap som går förlorad när någon som visste inte längre kan berätta. Och ibland ska kanske uttrycket förändras lite grann: Jag borde ha lyssnat.  Berättelser som hörts, men som inte skrivits ner eller dokumenterats på annat sätt försvinner lätt och när de behövs så vet vi kanske att svaret fanns, men hur var det nu, vem sa vad. Jag vet inte, men är det ett typiskt drag för släktforskare att fastna i tankarna om allt som borde ha gjorts?

Ibland finns andra faktorer som spelar in. Jag sitter med lite uppgifter om min farfars bror, Klas som föddes 1866 i västgötska Long, och som 1884 flyttade till Brålanda i Dalsland. Det verkar som hela släkten på farfars mors sida lämnade Västergötland och köpte nytt Dalsland. Men det är egentligen ovidkommande för mina funderingar, för 1888 så tar Klas ut flyttningsbetyg till Amerika. Han gör det tillsammans med sin bror Alfred och två kusiner, även de från Brålanda. Jag vet inte, men kanske var Klas och Alfred lockade av storebror Johans utresa tre år tidigare. Att ha utvandrare i släkten är inget speciellt, det har nog de flesta, och rör vi oss vid den här tiden så finns det en del information att hämta från olika källor.

Bodde man i Brålanda så var det naturligt att ta de cirka 10 milen till Göteborg och gå ombord på en båt där. Och passagerarlistor fördes med noggrannhet och sparades av Göteborgs poliskammare. Ordning och reda skulle det vara. Och även om det ibland blir lite olika uppgifter från flyttningsbetyg till passagerarlistor så är det till mycket stor del spårbart. På flyttningsbetyget stod det, för farfars bror Alfred att efternamnet var Johansson, men när jag hittar honom på passagerarlistan så står det ett nytt namn, Levander.  När och varför han bytte får jag nog aldrig veta, men det skedde i alla fall någon gång på vägen från Brålanda till Göteborgs hamn.  Kusinerna Albin och August finns med efter de två bröderna i utflyttningslängden och finns också med direkt under Alfred på passagerarlistan.

Fri bild Unsplash av Evan Dennis

Men Klas, hans namn står så tydligt och klart i utflyttningslängden men syns inte till på passagerarlistan. Konstigt att han inte finns bland de andra tre.  Kanske bytte han också namn, men det finns ingen Klas med annat efternamn på listan, och ingen mer från Brålanda som åkte den dagen heller. Kunde han ha ändrat allt, och i så fall varför?  Lämnade han Brålanda med de tre andra och kom bort på vägen, kanske han ångrade sig och stannade kvar i Sverige. Gjorde han det så borde han dyka upp, men jag hittar ingen kandidat.

Spårlöst försvunnen, det kan jag konstatera och när jag letat och letat så tog jag med mig frågan till min faster, den sista i generationen ovanför mig på farssidan. Vet du vad som hände med Klas, en ganska enkel fråga kan man tycka men svaret blev inte det jag förväntat mig. Det pratar vi inte om, det finns något hemskt i den frågan, var det svar jag fick. Det var så det hade sagts under många år. Vi talar inte om det, undrar om de trodde att det konstiga då försvann. Min faster hade en fundering om vad som skulle kunna ha hänt, men det ville hon inte dela med mig. Kanske gör jag det senare sa hon.  Men det blev inget senare, det var inte så lång tid efter vårt samtal som stroken kom, och samtalen handlade sedan om andra saker, minnet från förr var borta.

Jag får leva med att inte veta, allt kan inte få ett svar. Eftersom de tre andra reste, och de efterlevande på andra sidan atlanten inte hört något om Klas, så blir det spekulationer. Föll Klas offer för någon som ville åt pengar, kom han i vägen för en hästskjuts, ramlade han i sjön eller vad hände?


Har du liknande försvinnande eller har du tips på var jag söka.  Berätta gärna

Fortsätt läs mer
919 Träffar
0 Kommentarer

Världen är bra liten

Jag har en liten del att leta efter hur det egentligen hänger ihop mellan min morfars bror och hans fru. Det hela utspelar sig i Massachusetts och Rhode Island, två stater på östra kusten av Nordamerika. Det är inte alltid så lätt att hitta uppgifter men för varje gång jag försöker så kommer det fram någon ny liten uppgift. Jag vet inte alltid om det beror på att det läggs ut nytt eller om det funnits där hela tiden och jag missat det. Men så är det väl med all forskning, det kan ju finnas svar precis bakom hörnet, men man tittar inte där.

Jag vet i alla fall när morfars bror Karl August är född och det är alltid en tröst, även om det ibland verkar som om han själv inte alltid vet det eftersom det blir lite fel år på en del dokument. Men det får man vänja sig vid. Han reser över det stora havet till ”svenskstaden” Worcester där han redan har sin mormor, som vid 51 års ålder tyckte det fick vara nog i Sverige och drog västerut. Han finns som inneboende hos henne vid folkräkningen 1900, och det var bra för då blev det lättare att hitta både mormor och Carl August, som han benämns där. Sedan verkar det bli svårare att följa honom ett tag.

Längre fram i letandet så dyker Tekla Asp upp, och då som Carl Augusts hustru. Det har gått femton år sedan den dagen han bodde hos mormor och ingenstans hittar jag deras vigsel. Men i ett dokument från Rhode Island finns de två med en elvaårig pojke. Kan de ha gift sig någonstans, fått en son och flyttat till den nya staten, eller var ska jag leta. Vid närmare titt på originalet till dokumentet framgår det att pojken är ”stepson”, så då fanns han hos henne innan de blev ett par. Kanske inte vad jag hoppats på, men det är ju ingenting att göra något åt.  Behöver inte fungera på hur jag skulle kunna låta DNA vara en del av eftersökningen.

I författarens ägo

Tre år efter att de dykt upp i Rhode Island så kommer det sista dokumentet om Carl August.  Spanska sjukan härjar och den 3 oktober 1918 så avlider Carl August och hans relativt korta liv tar en ände. Vad jag kan se så finns inga dokumenterade genetiska ättlingar. Ett par år senare så tar tuberkulosen Teklas liv och hon hamnar i samma grav som sin make.  Pojken, Carl Bernhard, är nu 18 år och får klara sig själv.  Jag vet att hans familj faktiskt såg min morfars bror som hans pappa, så kontakten finns och vi kan dela historier som släktingar.

Men var kom nu Tekla ifrån, det blev nästa lilla undersökning, och då dök det upp nya ledtrådar. En kontakt i en facebookgrupp frågade efter ursprunget till några medlemmar i sin familj.  Vissa spår ledde till en bödelsfamilj i södra Sverige, som jag nämnt om i en tidigare blogg. Men det fanns också en linje till en Grundström, som det fanns lite olika platser kopplade till, Älvdalen, Regna, Åseda nämndes av den som frågade. Det var inte så svårt att hitta Jan Gustaf Grundström med hustru Emma Kristina Horn. Han var liesmed och hade flyttat runt till olika bruk i Sverige efter att ha först emigrerat och sedan återvänt.

Det kunde ha slutat där om det inte dykt upp lite nya namn som fanns både i USA och Sverige. Fast nu var det en annan liesmed, Carl Olof Horn med hustru Emma Josefina Grundström, som kom på tapeten. En Grundström till, kopplad till en annan Horn, och båda männen var liesmeder. Jodå, det var två syskon som gift sig med två andra.  Och när vi tillsammans försökte reda ut härvan av linjer hit och dit så tittade vi på Carl Olof Horns äldsta dotter, Tekla Horn. Och för att göra en lång historia kort, så småningom gick det att koppla släkten Grundström/Horn till min morfars bror, för visst var det Carl August fru som vi hittade.  Och här skulle jag kunna skriva mer om vad hon varit med om, men det sparar vi till en annan gång

Fortsätt läs mer
1193 Träffar
0 Kommentarer

Ska man tro på allt?


Det finns många olika sätt att släktforska och det finns många olika syften och mål inblandade.  Någon är barnhemsbarn utan kända föräldrar, eller har sådana anor i sin släkt och har egentligen inget att gå efter.  Andra funderar på om det stämmer att gården, som lär ha gått i arv i 15 generationer, verkligen kommer från en rak släktlinje.  Det används dombokssidor, barnmorskeböcker, lantmäterikartor och naturligtvis alla typer av kyrkböcker. Så har det sett ut många år även om tillgängligheten radikalt har förbättrats.

Sen kom nya verktyg, och ingen har väl undgått alla de fantastiska möjligheter som DNA-tekniken ger. Samma grund, men olika verktyg används för att kunna lösa problem, stötta befintligt material eller göra nya sammanställningar baserat på alla de uppgifter som man kan få fram.

En del av allt det som kommer fram har högt värde och ger stort och kvalitativt bra stöd till alla typer av släktforskning. Annat kan kanske ha värde, men då i andra former än rent släktforskningsmässiga.

Uppgifter om bakgrund, ursprung eller etnicitet, olika ord för samma sak intresserar en del, inte minst de som lever i migrationstäta länder. Det är få som har sitt ursprung i Amerika, utan släkten kommer från helt andra områden och där är dessa uppgifter mycket intressanta. Det finns naturligtvis ett intresse från vårt land också, men behovet är mindre eftersom vi på ett mycket bra sätt kan följa många av våra släktlinjer långt bak i tiden med de underlag som finns.

Det skrivs nu om en ny funktion hos Ancestry, det DNA-företaget som har flest testade på världsbasis, som delar upp den antagna etnicitetuppskattningen per förälder, utan att någon förälder är testad.  Det kan vara intressant att få veta var linjerna kommer ifrån så har man ett test hos dem så kan man titta på resultatet (funktionen rullas ut succesivt men alla får den)

Jag tittade på min egen uppdelning och ser att de föreslagit att min ena förälder har anor från Norge och den andra från Finland, och så lite smått från andra områden, och det kan ju se rätt ut.

Tabell från min egen sida på Ancestry

Så ser min uppdelning ut, anser Ancestry och det kanske är sant.  Eftersom det finns uppgifter om hur de ser på mig, utan att blanda in mina föräldrar så tar jag möjligheten och tittar på mig själv och tar fram uppgiften om Norge. Där skriver Ancestry, Din etnicitetsuppskattning är 12%, men den kan vara mellan 0 – 24 %.    Personligen så tror jag att det är noll, inga spår finns åt det hållet, och då kan inte min ena förälder ha något heller.   

Fast kanske det finns en risk eller möjlighet att det finns något, men då är det definitivt på samma förälder som har en finsk koppling från tiden 1590–1650. Undrar hur den kan bli 10 %, som syns i tabellen, efter så lång tid, fast läser jag på ett annat ställe så står de tDin etnicitetsuppskattning är 10%, men den kan vara mellan 0 – 18 %.  Tänk om även den är noll efter alla dessa år, då har både Norge och Finland försvunnit och jag och mina föräldrar har inte den föreslagna uppdelningen.

Den har sortens uppgifter som jag har fått är kanske roliga att prata om vid en middag, men har knappast någon högre släktforskningsbäring. Att jämföra DNA-uppsättningen hos mig men en stereotyp som ska föreställa en person från Norge eller Finland ger ingen större rättvisa åt allt det värdefulla som DNA kombinerat med släktforskning verkligen kan ge, men lite skämtsamt kan jag säga att det påminner om horoskop. Skriver man på rätt sätt så verkar det stämma, speciellt om man vill tro det som står.

Nu har jag skrivit om hur jag ser på den här typen av uppgifter, tilläggas skall att det inte är bara Ancestry som har dessa, det har de andra stora också, så funderingarna gäller alla. Men det kan också tilläggas att alla inte visar samma bild, så tittar jag på fler så kan jag kanske välja den som passar mig 😊

Fortsätt läs mer
1323 Träffar
0 Kommentarer

Blandat

Det händer mycket just nu, allt från små saker till hemskheter i vår värld. De stora, våldsamma hemskheterna lämnar jag åt sidan i den här bloggen. Men jag kan inte låta bli att göra en koppling till erfarenheter från min egen släktforskning. Det fanns en gång då jag försökte lära mig lite om släktforskning i Tyskland. Jag försökte tillsammans med min ”syster” Karin hitta lite kopplingar bakåt.  Karin var inte min biologiska syster, men vi hade delar av vår uppväxt tillsammans. Från ett krigshärjat Berlin kom det tåg efter tåg med barn, som fick en sommar eller kanske en jul/nyår i annan miljö än den som de var vana vid. Ett av de barn som kom var Karin, hon kom en sommar till Norrtälje och fortsatte sedan med besök några gånger till och även när vi flyttat till Falun så kom hon, några somrar till.

Långt senare återförenades våra vägar och vi kunde, trots min mycket rostiga tyska, prata om det som varit och vi kom in på släktforskning. Det var mycket man inte talat om i familjen, så kunskapen om familjen var inte så stor.  Men vi hittade lite grann och det var en lite annorlunda värld som öppnade sig. Att leta och hitta spår på mammans sida gick hyfsat bra, men när vi senare skulle titta på pappans sida så tappade Karin lusten, tyckte jag. Det tog ett tag innan jag förstod sammanhanget, Karin hade kommit på att hennes pappa suttit i fångläger när hon blev till och hon var resultat av en våldtäkt från en så kallad befriare.  Hennes syskon var i en annan sits, men det räckte inte riktig som motivation. Efter det pratade vi om annat istället.

Den upplevelsen gör att jag förstår varför det finns ett motstånd mot släktforskning, inte minst mot DNA-forskning, i den generation som föddes i Tyskland efter krigsslutet. Det som kan komma fram är kanske inte det man vill veta, många sår kan rivas upp och inte minst nu när spåren efter förfäder blir klarare och klarare ju fler som använder DNA-test.  Tyvärr så får jag också känslomässiga kopplingar till det jag läser om som händer i nuvarande krigsområde, kommande generationer som kanske får uppleva liknande problem.

Fri bild från Stocksnap av Roman Kraft


Nog om det, det finns annat som händer och det kan vara bra att ta tag i nya, mindre krävande uppgifter. Varför inte försöka utvidga den egna släktforskningen med lite nya vinklar, försöka se nya mönster och leta efter uppgifter som inte bara är född, vigd och död. I år kan det kanske vara av intresse att fundera på om det finns något som kan kopplas till olika yrkesområden, hur de fylldes på, innebar det stora omflyttningar, påverkan på olika släkter eller andra faktorer.  Tänk att kunna skriva en bok om det, eller kanske skapa en egen databas som andra kan använda eller vilka finesser som helst.  Möjligheterna är oändliga och det gäller bara att komma på det som passar bäst, kanske kan man vara flera som drar åt samma håll, allt är ju inte enmansjobb.

Har du funderingar åt det hållet, så varför inte skriva ihop lite om dina funderingar och söka medel från Arvid Lundbäcks stiftelse. Det kan ju vara just du som hamnar på listan med beviljade stipendier.  Läs gärna mer på  https://www.rotter.se/senaste-nytt/3716-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse-2

Fortsätt läs mer
1029 Träffar
0 Kommentarer

Brott och straff

Jag sitter med en bok framför mig, en bok som kan kännas både intressant och skrämmande. Boken heter Brott och straff på Södertörn, och tar avstamp i Sotholms härads domböcker under flera hundra år. Sotholms härad kanske inte alla känner till men det bestod på 1600-talet av socknarna Sorunda, Ösmo, Väster- och Österhaninge. Vi befinner oss alltså på Södertörn, en del av södra Storstockholm.

Författarna Maria Landin, Anders Numan och Björn Öberg har samlat så mycket information som möjligt ur de bevarade domböckerna och kompletterat med handlingar från Svea Hovrätt och Länsstyrelsens arkiv. En diger bok på 400 sidor som innehåller allt man behöver veta. De har med allt ifrån beskrivning av de 68 olika brott som det kunde utdömas dödsstraff för till hur det kunde vara att vara bödel. De som dömts och de som frikänts beskrivs och vi får en inblick i hur det kan ha varit att leva under olika tidsperioder.

Vi kan läsa om rätten fungerade, tänk bara att häradsrättens dokument förvarades i en kista som måste ha tre olika lås och det var häradshövdingen, länsman och häradsdomare som hade var sin nyckel. Inte lätt att försnilla något från den kistan inte, undrar om det kallades för trefaktorsautentisering. När rätten fungerade så blev det ibland till ett uppdrag för bödeln, och hur denne levde, vilka regler som gällde och hur omgivningen ställde sig till honom och hans familj beskrivs ingående.

Avsnitt efter avsnitt behandlar de olika brottstyperna, kompletterat med de fall ur verkligheten som beskrivs i domarna. Att få en koppling mellan lagtexter och hur de verkliga fallen såg ut, med beskrivningar av personer och händelser ger en ny inblick och jag ser många användningsområden när vi själva vill skriva om uppgifter i vår egen släkthistoria, även om det inte skett på Södertörn.

Mitt foto av bokens framsida

Det finns många intressanta, om än sorgliga, berättelser i boken. Man kan undra hur den avskedade båtsmannen Hans Ersson tänkte när han bröt sig in i Ornö kapell och stal alla pengar och allt silver sommaren 1727. Han fick med sig allt och grävde ner det otympliga i skogen, men sedan återvände han och drack sig berusad på nattvardsvinet, somnade och upptäcktes. Tänk om han bara gett sig iväg, då hade den efterföljande domen om hängning kanske inte fallit. Kaplanen som ska förbereda Hans inför hängningen finner att han måste begära uppskov med densamma eftersom kunskapsnivån var så låg hos Hans. Uppskovet innebar den tillresta bödeln Erik Brandt, som uppgav sig själv som fattig, ansökte om matpengar för att överleva under tiden han väntade. En liten historia ur verkligheten och det ger en insyn som annars aldrig berättas.

Det finns ett kapitel om Stockholms bödlar eller skarprättare som de också kallades. En del fick vara med om fler avrättningar, andra inte, men de fick utföra andra bestraffningar så nog hade de att göra. Alla gick det inte så bra för, Per Larsson som verkade mellan 1679 och 1681 blev misshandlad till döds efter en misslyckad avrättning av en gardessoldat. Det var soldatens kamrater som hämnades. Jöns Johansson Dundervall, 1695-1702, dömdes för att han inte gjort sitt jobb ordentligt när han skulle piska Maria Hansdotter och fick själv samma straff som gällt henne. Det gick inte an att visa lite medömkan för då åkte man dit själv.

Det är många människoöden som beskrivs, kopplade till de straff de fått, och det ger en bra inblick i olika människoöden.  Även om det ibland känns nästan som för mycket elände så blir ändå känslan att det ger en bra inblick i öden som vi annars inte läser eller hör om.  Att det sedan finns sammanställningar av alla de slag gör inte boken sämre, tvärtom är det en intressant bok.  Jag vet att den finns i Genealogiska Föreningens bibliotek, om du har möjlighet att ta dit för att titta på den.

Boken har utgivits med stöd från Arvid Lundbäcks stiftelse, och snart kommer det ut information om vad som gäller för årets ansökan om medel, så håll ögonen öppna.

Fortsätt läs mer
1097 Träffar
1 Kommentar

Tack, käre Carl

Ibland så kan det hända att vi vänder oss till det förgångna och skickar en tacksamhetens tanke till de som gick före oss.  Att de inte kan höra oss är väl uppenbart men deras gärning kan ändå ha en inverkan på det liv vi lever idag. En adelsätt ger ju förmåner, en präst kan ge tillgång till många bra ingångar i olika matriklar och bevarade släktforskningsuppgifter.  Sen hittar vi olika anknytningar till händelser, platser eller yrken när vi släktforskar och en del av dessa kan få både större och mindre betydelse för den släkthistoria vi kommer till i vårt letande.

Att det inte alltid är det vi vill hitta som dyker upp är en naturlig del av letandet i arkiv och andra källor- En historia som jag har berättat om tidigare är ett bra exempel på hur olika vi reagerar när nya uppgifter kommer fram- Två amerikaner sökte sin gemensamma släkt och de blev väldigt engagerade när det visade sig att det gick att spåra släkten till tider som var längre bak än de trodde var möjligt. När jag skrev att de hade linje till Nils Andersson och hans son Werner Nilsson Wallin, verksamma runt sekelskiftet 1700, så steg intresset ännu mer. Men när jag berättade att de var skarprättare, så fick jag två helt olika reaktioner. Den ena blev helt begeistrad och ville veta mer, hade hans släkting huggit huvudet av folk eller var det inte så vanligt, vilka andra straff kunde han ha utmätt och andra, liknande frågor. Den andres reaktion var annorlunda, det kom bara en mening som svar, och budskapet var ganska klart: Skriv aldrig mer till mig!



Bild i författarens ägo



För min egen del så händer det då och då att Ryttare 111, från Barne härad, inskriven i Västgöta kavalleriregemente hamnar i centrum för mig.  Carl Andersson, född 1749 i Skarstad, har inget blodsband till mig men spelar ändå en roll i min släktforskning.  Han är upphov till att en del något ovana släktforskare kontaktar mig och påstår att vi måste vara släkt, eftersom de har mitt efternamn i sitt eget träd. Men det är ju inte alltid som efternamn innebär en koppling, speciellt inte om namnet i fråga tilldelats någon på grund av vederbörandes tjänstgöring i ett militärt samband.

Ryttare Carl Andersson tilldelas namnet Ahlgren, och det var han inte ensam om, även om han var den ende i sitt kompani när han tjänstgjorde. Både före och efter honom har namnets gett till många andra och det gör ju oss inte till släkt på något vis. En del tycker att mitt efternamn inte är det vanligaste, det må så vara, men det finns många som burit det, från olika delar av vårt land.

Nu skrev jag att jag inte hade blodsband till ryttaren Carl Ahlgren, men ändå bär hans soldatnamn och det finns en förklaring till detta.  Ryttarens dotter Ingeborg Carlsdotter gifter sig med Lars Larsson från Önum och det är min farfars farfar. Och då borde vi vara släkt men så är det inte. Ingeborg dör ganska ung och Lars gifter om sig och i det äktenskapet kommer min farfars far. När sedan min farfar vill profilera sig i sin roll som affärsman så passar det inte med Johansson utan nu gäller det att hitta något som inte är lika vanligt.

Historien om farfars första fru och det efternamn hon var kopplad till, gav upphovet till funderingar och så småningom till beslutet, ryttare 111 fick ge vidare sitt ryttarnamn och det är ju bra för då fick jag ärva mitt efternamn 😊

Fortsätt läs mer
915 Träffar
1 Kommentar