För några veckor sedan släpade jag med er på Skansen i bloggen. Men faktum är ju, att inte bara Skansen utan hela Djurgården har en lång historia som nöjespark för Stockholms befolkning. Rik eller fattig, gammal eller ung; var du ledig, så tog du dig ut till Djurgården. Tidigare hette ön Valmundsön och var kunglig jaktmark. Redan då en sorts nöjespark. Sedan kom schweizerier, caféer och allehanda förlustelser. Man hade picknick under ekarna, eller tog en ridtur längs ridstigarna utmed vattnet. Vilket man ju faktiskt kan göra ännu idag. 

Djurgården är också utmärkt om man vill smyglyssna på jazz på Skeppsholmen, som jag gjorde för ett antal år sedan. Det var lite gråkulet den kvällen, men mycket trevligt, jag träffade fler smyglyssnare. Och det hördes ganska bra över vattnet. Jag minns att jag blev avbruten i lyssnandet av en man på cykel som med utländsk brytning frågade om detta var rätt väg till Mariatorget. Jag nödgades upplysa om att han tyvärr kommit lite utanför kartan... 

Gröna Lund hette på 1700-talet ett värdshus beläget i Djurgårdsstaden, ett ställe som Bellman både besökte och diktade om. Några av byggnaderna i området finns kvar än idag. Strax intill började 1883 anläggas en nöjespark som konkurrent till det på andra sidan Allmänna Gränd belägna Tivoli. Stället fick namn efter det gamla värdshuset, och resten är historia, som man säger. 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare... För egen del har jag väldigt svårt att hålla mig därifrån. Inte för berg-och-dalbanor eller andra gungande eller fallande åkattraktioner. Jag är åksjuk, och minns fortfarande mitt livs enda åktur i berg-och-dalbanan någon gång på 1970-talet. En gång och sedan aldrig mer. 

Men... alla skrik och skratt, slamret från berg-och-dalbanan, pangar och flooschar från skjutbanorna och kaststånden. Ringande klockor, röken från Spökhuset, blommorna som tävlar med åkattraktionerna i färgprakt. De spelande glödlamporna, lukten av popcorn och sockervadd.... Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från en annan tid, ett tidevarv då ingen hört talas om pokemon, dataspel eller ens TV. En tid med fjäderboor, halmhattar, långa pärlhalsband, positivhalare och hemlagade karameller. I Spanska Trappan som genomgången kallas, sitter det därtill svartvita foton på artister som besökt Grönan genom åren. 

År 1992 vann jag en oxfilé på Grönan. Då hade man något som kallades för Delikatesshjulet, tyvärr bortplockat sedan dess. Jag brukar anföra, att enda gången i mitt liv som jag betalat för oxfilé,  kostade den mig 6 kronor i inköp.... Fast egentligen var jag där för att höra Ray Charles, och fick låta oxfilén ligga kvar i ståndets kyl tills konserten var slut. 

Ute vid Blockhusudden brukar jag varje vår promenera uppför Sjötullsbacken och titta på vitsipporna. Tyvärr kom jag dit lite för tidigt i år, och sedan har coronaeländet lagt hinder i vägen.

En promenad Djurgården runt längs vattnet är en ganska oförglömlig upplevelse, som jag flera gånger tagit med mig gästande vänner på. Förutom naturupplevelsen, ligger det mängder med intressanta gamla hus längs vägen. Från tullstugor till grosshandlarvillor. En promenad genom flera århundraden. 

Delar av texten ovan har tidigare varit publicerade i mitt häfte 'Nöjeslif' (2008). 

Bilden: Gröna Lunds berg-och-dalbana underifrån en sommardag för några år sedan. Foto: författaren

Johan och Eufrosyna Lundmark, Brännfors, Skellefteå samt en obekant piga i mitten. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Lundmark och hans hustru Maria Eufrosyna Nyström. Johan var född i "Rajmirbränne" 21 januari 1851, strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå som ett av barnen i en stor syskonskara. Eufrosyna växte upp i Norrlångträsk, Skellefteå som yngst av tre syskon. Johan var dräng i Degerträsk och Finnliden inom Jörns socken och träffade under vistelsen där Eufrosyna som var piga i byn Melsträsk. De gifte sig på juldagen 1877. De bodde först som inhyses i Finnliden och senare i Degerträsk. 1887 köpte de ett hemman i Bjurström, Skellefteå och flyttade dit. 1892 sålde de hemmanet och flyttade till grannbyn Brännfors, cirka tre kilometer bort istället. De bosatte sig där.

1918 sålde de dock gården till Johans systerson Anders Marklund med familj. I samband med köpet skrevs ett så Anders Marklund. Foto: Erl. Groth, Kiruna. Privat bildsamling. kallat födorådskontrakt, vilket innebar att Lundmarks hade rätt att bo kvar på gården så länge de levde . Marklunds bodde i köket och Lundmarks i kammaren. Senare byggde Anders upp en stuga i backen på gården där Lundmarks fick bo. Efter några år drabbades Eufrosyna av en hjärnblödning och blev sängliggande i sex år. Gubben Lundmark skötte om henne, det "dög" inte med någon annan. Ibland blev hon otålig men tröstade sig med att röka pipa. "Shandalupp" var röktobaken som hon använde, men det var nog ett mindre mirakel att hon inte fumlade med tändstickorna och brände upp hela huset samt sig själv.

Johan Lundmark var en ganska kortväxt, knubbig karl med skäggtopp på hakan, vilket ju även syns på fotot. Bland Marklunds barn kallades han för "farfar". De kom bra överens, han och barnen. Han tyckte om att diskutera bland annat politik och han tyckte inte om "socialista". Byns postställe låg hos Lundmarks och det gjorde att de hade besök i stort sett varje dag. Det innebar ju omväxling för den sängliggande Eufrosyna. "Farfar" (Johan Lundmark alltså), var byns "allt i allo". Han filade sågar och reparerade allt möjligt, till exempel läckande hinkar. Han var även byasmed och reparerade kördon med tillbehör. Vid ett tillfälle kom en Holmforsbo till honom med en klumpigt lagad skakel. (Holmfors är en grannby till Brännfors). "Farfar" var inte alls nöjd, fräste och sa att det enda en Holmforsbo "kånna he jer spiik" (kan göra, det är att spika). Johan Lundmark hade en rejäl snickarbänk i köket, på vintern fick den tjänstgöra som verkstad då han gjorde laggkärl. Ibland när man kom in var det stora drivor av hyvelspån, men han var noga med att städa upp efter sig. Arbetslönen var inte hög, 10 öre och uppåt för småjobb, dock har jag ingen aning om vad ett laggkärl kostade. I lillstugan där "farfars" bodde var det aldrig tapetserat. Det var så kallad Örvikspapp på väggarna som med tiden blev både smutsig och inrökt. Anders Marklund ville tapetsera och göra det snyggare men Lundmarks sa nej. Det såg dåligt ut efter att de hade dött.

1931-09-07 avled Eufrosyna i sviterna av sin hjärnblödning. Hon kom till världen 12 april 1852 och blev följaktligen 79 år gammal. Johan låg på lasarettet i Skellefteå för en sjukdom, men var hemma några veckor med ständig passning. Två av Anders Marklunds barn turades om att passa "farfar" hela nätterna. Det blev ett tungt jobb för de unga barnen så de tvingades be om hjälp. Alla ställde dock upp tills Johan somnade in, vilket han gjorde på sitt 82:a levnadsår, den 23 oktober 1933.

Det här är 13 unga kättingsmeder anställda vid Gunnebo bruk i Småland 1894. Den 16 maj det här året, för 126 år sedan, blev de fotograferade utanför sitt arbete. Några av dem var riktigt unga. De två yngsta hade inte ens fyllt 15 år. Men alla fick slita hårt i smedjan. Trots att de inte var vuxna fick de arbeta full tid, tio timmar per dag. Detta var maximum för 14-18-åringar, enligt lag.

Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år. Foto: Karl Fredrik Linge. Så står det skrivet på baksidan av fotografiet. Bilden har tidigare publicerats i Gunnebo bruks jubileumsbok från 1989.

Igår kunde vi inte fira arbetarnas egen dag Första maj som vanligt utan fick göra det digitalt eller i enskildhet. Det finns de som vill tro att klassgränser är utsuddade i vårt moderna samhälle men så är det ju inte. Den som städar i skolan känner sig knappast tillhöra samma samhällsklass som fallskärmsdirektörerna.

Jag kommer från bonde- och torparsläkter, ända till mina far- och morföräldrar. Min pappa var arbetare på ett cementgjuteri. Jag tror att de flesta av oss har arbetare i sin släkt. Statare och lantarbetare, fabriksarbetare, rallare, sömmerskor och servitriser. Många kom ur torparsläkter men också stora bondfamiljer där jorden inte räckte till att ge alla barnen ett eget hemman.

Industrialiseringen under 1800-talet fick också fart på arbetarrörelsen, det vet vi ju, vi som är intresserade av historia. På bruken hade det länge funnits anställda arbetare och vid omställningen till industriföretag behövdes ännu fler, om allt gick som man tänkt sig.

De unga kättingsmederna på bilden från 1894 får symbolisera de många arbetarna som gått före oss och bidragit till det samhälle vi har idag.

Bilden på kättingsmederna fick jag i min hand för kanske 15 år sedan, genom ett barnbarn till en av dem. Då arbetade jag på Västerviks-Tidningen och bilden användes i en artikel. Senare började jag släktforska och slutade på tidningen men bilden kunde jag inte glömma. Så jag hade det som ett eget forskningsprojekt att ta reda på vilka de var. 2014 fyllde bruket 250 år och då skrev jag några artiklar om det, bland annat om de här kättingsmederna. Elva av de 13 har jag identifierat och hittat deras historia i kyrkböckerna. Vad jag fann kan du läsa på min hemsida.

När vi släktforskar så dyker det ibland upp små ord som inte är så lättförståeliga. Naturligtvis kan det bero på att vi läser en skrift från gången tid, där det används ord och uttryck som inte längre hörs eller syns. Kanske beror svårigheten att förstå på att det är första gången vi är i en tidsperiod eller i en landsdel, så det som vi upplever som svårt är en självklarhet för andra. När vi, om möjligt, får det förklarat för oss så blir det ibland en aha-upplevelse, var det så de menade men ibland så känns det helt obegripligt.

När det dyker upp sådana konstigheter så är det bra att det finns andra att fråga. Många gånger ser vi på Anbytarforum eller andra sidor att frågan ställs om betydelse och oftast kommer svaret snabbt och klarhet fås. Men ibland kan det kanske inte finnas så klara och raka svar att det bara kommer, utan det behövs lite mer funderande eller kanske sökande bland andra källor än de vanliga för att få fram svaret.

Häromdagen kom en fråga i facebookgrupp som sysslar med svensk-amerikanska frågor. Den baserades på en notering i Dödboken för Bergums församling, en församling som idag ligger i Göteborg, och som hade en något kryptisk text.

Från Arkiv Digital Bergum (O, P) FI:2 (1895-1928) Bild 68 / sid 60

Att försöka använda ett översättningsprogram, som den sökande amerikan gjorde, gav en del frågetecken, och det kan nog förstås när det bara är en kort sammanfattning av vad som hände. Vad hade hänt och var satt det krossår som tydligen ändade personens liv?  Var det något latinskt begrepp som visade var det satt eller vad kan det vara. Att ha ett krossår i motorn låter inte som den mest vanliga dödsorsaken och vid en översättning blev det ju inte mer lättförståeligt. 

Att dödsorsaker i våra dödböcker inte alltid är de bästa beskrivningarna, det vet vi och det har sina orsaker. Beroende på när i tiden vi letar så fanns det olika kunskap och olika behov av att skriva ner den exakta dödsorsaken. I det aktuella fallet så rör det sig om ett ganska sent år, vi är på 1920-talet, och då vet vi vad orden betyder. I övrigt så hittades inte någon bättre förklaring på direkten, så frågan snurrade några varv, med lite olika försök till tolkning.

Men just nu finns det ju en bra möjlighet att hemifrån söka i Kungliga Bibliotekets tidningssamling. Att det skrevs om både det ena och det andra vet vi kanske, men kunde det finnas intresse av ett krossår i motorn.  Visst fanns det och beskrivningen som finns i tidningen är ganska detaljerad så vi behöver inte upprepa allt som finns i artikeln, men krossåret som skapades av en motor, inte i, fick sin förklaring och den sökande amerikanen fick en möjlighet att, i den mån han ville, kunna förmedla hur det tragiska dödsfallet av hans släkting gick till.  Lite drastiskt kan man säga att han hade tur att tidningarna skrev detaljerat om hemskheter på den tiden.

När jag ändå var inne på KB’s sidor så slog det mig att varför inte kolla farfar till en närstående. Berättelsen om skördetröskan och påfyllningen av mer bränsle, som slutade så olyckligt att mannen avled berättas i familjen, och eftersom vi talar om en tidsperiod i närheten av ovanstående så kanske det finns med något. Jodå, det fanns med i flera tidningar spridda över landet och nu såg jag en annan beskrivning av händelseförloppet. En vinkling som visar att det kanske inte var så oförsiktigt som det berättats, även om resultatet blev det detsamma, en ond bråd död i flammande kläder. Jag undrar vilken berättelse som är sann, men kanske ska vi ändå tro att det som står i tidningen är sant, det var i alla fall vad de sa förr.

.... var inte alltid problemfritt förr. Det var ju inte bara att kliva in i kyrkan och sjunka ner på någon strategiskt placerad bänkplats hur som helst. Nej, bänkarna i kyrkan var noggrant fördelade mellan sockenborna. Olika hemman hade olika bänkar i vissa församlingar, i andra var det åldern som avgjorde. De mest välbeställda hade förstås de bästa platserna. De fattiga fick sitta på så kallade 'fribänkar' längst bak i kyrkrummet eller på läktaren. 

I Dalarna var det vanligt att man hyrde sin kyrkbänk, eller rentav köpte platsen. Dog sedan en bänkägare, kunde äldste sonen eller dottern köpa bänkplatsen för halva priset. Uppenbara syndare fick däremot inte sitta med på kyrkbänken. De fick stå eller sitta längst bak i kyrkan... 

Det var inte alltid helt smärtfritt att fördela bänkplatserna. Edvard Matz har i min favoritbok 'Mälardalens sällsamheter' hittat en gräslig historia från Furby kyrka: På själva juldagen anlände två 'bondkäringar' till kyrkan; de var släkt och båda var argsinta och påstridiga till sin läggning. Den ena anlände en stund före den andra, och slog sig ner på platsen närmast bänkdörren, som var den förnämsta platsen, där de mest förmögna skulle få sitta. Sedan anlände den andra bondkvinnan, och nu blev det ett fasligt liv, för hon ansåg att det var hon som skulle ha den förnämsta platsen. Det tyckte förstås inte den första kvinnan, och det blev ett våldsamt bråk med kraftiga knuffar om platsen. Efter en stunds grälande och brottande, blev den ena kvinnan så rasande att hon tog upp en stor kniv och högg ihjäl den andra! Det var förstås inte lyckat, dråp i kyrkan, på själva julottan dessutom. Det sägs att de uppretade sockenborna tog mörderskan med sig till en närbelägen skog, grävde ner henne i en djup grop med bara huvudet ovanför marken, och placerade ett par brödkakor på en stång utom räckhåll för henne. Hon svalt slutligen ihjäl, och blev begravd i ett närbeläget kärr. 

Södra Ving i Västergötland kan ståta med en i stort sett bevarad 1200-talskyrka. Men en detalj sticker ut. En av traktens dominerande adelssläkter hette Götherstierna, och på 1700-talet ville huvudmannen för släkten absolut att kyrkan skulle få en så kallad 'herrskapsläktare' installerad, så att adelsmannen och hans följe skulle kunna lyssna på gudstjänsten utan att behöva beblanda sig med kreti och pleti i kyrkbänkarna nedanför. Jag hoppas innerligt att byborna och prästen åtminstone protesterade mot tilltaget, men inflytandet var tydligen stort, så nu sitter det en isblå läktare mitt på långväggen i den i övrigt medeltida kyrkan. Om man vill vara snäll, kan man säga att det ser en aning besynnerligt ut... 

Som om det inte räckte med att man måste vara noga med var man satte sig i kyrkan förr, det gick inte an att gå in i byggnaden var som helst heller! Min anfader Lars Dahlberg var kontraktsprost i Varberg. Han gjorde således visitationer i kontraktet. Alltså kollade att prästerna predikade någorlunda begripligt, att folk verkligen gick i kyrkan, kunde läsa katekesen någorlunda och sådant. Kommen till Träslöv i oktober 1704 ser han sig föranlåten att påpeka för församlingens medlemmar att 'äkta hustru ska intagas i kyrkan i koret' och inte som tidigare kliva in till plats närmast kyrkdörren på vänster sida. Kommen till Ljungby 3 november ser han sig tvungen att upprepa samma sak, med det lätt irriterade tillägget 'hvilket det enfaldiga folket icke synnerligen ville bifalla'. I Grimeton 15 november dundrar han ut ett tillägg: 'för det åtskillnad må vara emellan en ärlig hustru och en sköka!' 

Då lydde äntligen kontraktsborna.. 

Källor: Edvard Mats 'Mälardalens sällsamheter': en uppteckning ur ULA folkminnesarkiv från anno 1914 skriven av någon vid namn Magnusson

Margareta Kempff Östlind: Bänklängder ur 'Dalarna, landskapets kyrkor' Riksantikvarieämbetet

Referat av guidning i Södra Vings kyrka av prästen Jan Hillstam (använd först i 'Prästergötland')

Ur min släkttidning An-Lunden 2004:1

Bild: Herrskapsläktaren från 1700-talet på väggen i Södra Vings medeltidskyrka. Inte särskilt matchande... Foto: författaren

Per Andersson Forssell med sonen Anders och hustrun Margareta. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Andersson "Per Annersa" Forssell föddes i Forsbacka, Skellefteå 1841-09-23 men vid tre års ålder flyttade han med föräldrarna och syskonen till Krångfors. Han var ett av tio barn till bonden Anders Johansson och hans hustru Brita Magdalena Andersdotter. Per vigdes 1868 med Margareta Magdalena Andersdotter f. 1844-04-13 i Krångfors. I äktenskapet föddes fyra barn, tre döttrar och en son. 

Anders Johansson, Pers far, hade i början av 1800-talet inrättat ett gästgiveri i Krångfors. Byggnaden där gästgiveriet höll till, hade ett fint läge, bara ett stenkast ovanför den ståtliga Krångforsen. Innan stambanan byggdes genom Västerbotten på 1890-talet var det inte många som besökte gästgiveriet. Mestadels rörde det sig om jägmästare och kronojägare. Efter stambanans tillkomst blev det fler resande som tog in på gästgiveriet. Stundtals blev det att stå till tjänst både dag och natt. En höstdag var det 40 hästar på gården. Vintertid var skjutslegan 4,08 kr/häst och sommartid 4,60 kr inklusive trilla. En kväll kom fem så kallade "provryttare" med sin packning och ville ha skjuts till Bastuträsk. I hotelliggaren skrev de in sig som "svenska negertruppen". Fem skjutsar gjordes klara, men de ville inte ha fler än fyra och blev aggressiva samt ohövliga. Gästgivaren som hade lagt sig för att sova, väcktes. Med bestämda ord berättade han för resenärerna vilka regler som gällde i skjutsstadgan. Provryttarna gav upp och färdades med fem hästar. Deras förargelse var stor och de visade detta genom att skjuta med revolvrar när ekipaget passerade strax väster om Krångfors. När de kom fram till Bastuträsk vägrade resenärerna att betala för skjutsen, men skjutskarlarna var inga ängsliga herrar. De hotade provryttarna med stryk och att hämta länsman. Då betalade resenärerna vad de var skyldiga. Per Andersson Forssell. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Per och brodern Johan övertog det stora föräldrahemmanet. Det delades mellan bröderna som även delade på gästgiveriverksamheten. De hade den vartannat år. Vid böndagshelgen på sommaren ägde ombytet rum. 1898 blev Per Andersson Forssell ensam ägare till gästgiveriet. Entreprenadsumman delades dock fortfarande mellan bröderna. Skjutsen var fördelad på byns tre bönder, som även delade entreprenadsumman lika. Efter Pers hustru Margaretas död 24 april 1892 var det döttrarna Margareta och Emma som ansvarade för värdinneskapet på gästgiveriet. Det berättas om de hur otroligt tjänstvilliga de var mot besökare och resenärer. I matsalen fanns ständigt framdukat ett digert smörgåsbord med alla tänkbara assietter. Där brukade framför allt handelsresande förse sig med mat. På sommaren var lax en ofta återkommande rätt. Laxen fångades i tinor nere vid Krångforsen. Emellanåt kunde man som mest ha tio laxar i tinorna på morgonen. Vid sekelskiftet var priset för försäljning av lax 25 öre per skålpund (ett skålpund är ungefär 0,43 kilo). Några laxar gavs också bort. "Per Annersa" var närmare bestämt noga med att följa den gamla traditionen att församlingens präster och klockare skulle få var sin lax på sommaren.  

Handelsresenärerna ville alltid ha tillgång till en kanna brännvin. "Per Annersa" blev ofta bjuden på sprit. Han nekade till det och blev därför tillfrågad om han tillhörde någon nykterhetsorganisation. "En karl ska vara nykter ändå", replikerade han. Till sin personal sa han: "Ni ska se till så att folket får det de ska ha av mat, kaffe och spirituosa." När kraftstationen byggdes i Finnfors beställde Skellefteå stad vid ett tillfälle en middag på Krångfors gästgivaregård. Per Andersson Forssell blev tillfrågad vem som ansvarade för gästgiveriet. "Inte vet jag. Kan det vara någon tro? Vet ingen, vet ingen." sa han med tjuvpojksblick i ögat. "Per Annersa" skämtade ofta med folk och tyckte om att skoja med stadsborna. 

Per Andersson Forssell var en duktig hemmansägare. Han var krävande i arbetet men var också väldigt driftig. Hans hem var öppet för samtliga som proklamerade Guds ord. Han själv övade dagligen husandakt. Kyrkobesöken, när man åkte den 2,5 mil långa vägen, var ju fler på den tiden än i dag. Vanligtvis åkte man till julottan och var då tvungen att stiga upp vid klockan 4 på morgonen. Tack vare gästgiverirörelsen blev "Per Annersa" känd i vida kretsar och omtyckt för sitt fryntliga sätt och för sitt humoristiska sinnelag. När järnvägen till Skellefteå invigdes 1912 minskade antalet resenärer till och från Krångfors. Året därefter drogs entreprenaden in och gästgiveriet upphörde men även en tid efter detta fortsatte äldre Skelleftebor att besöka den gamla gården där de upplevt så mycket välbefinnande. 

I Krångfors var "Per Annersa" den som bestämde. Vid häradsrätten i Skellefteå satt han i flertalet år som nämndeman. Samma år som han skulle ha blivit häradsdomare, tvingades han på grund av hälsoskäl att avstå från uppdraget. Under åtskilliga år var han dessutom skiftesgodman. I cirka 15 år var han tillika ledamot i missionsförbundet. Mestadels var "Per Annersa" en vaken karl men under ett möte vid häradsrätten råkade han slumra till. Där pågick en rättslig granskning av ett mål om tjuvfiske och ett ärende om faderskap. Processen om tjuvfisket hade påbörjats när Per somnade och tjuvfiskarens dom avkunnades genast. Därefter tog faderskapsmålet vid samtidigt som "Per Annersa" fortsatte att sova. I samband med faderskapsrättegångens slut frågade domaren de närvarande nämndemännen om eventuellt straff skulle utdömas. Precis då vaknade Per och svarade yrvaket: "Jag yrkar på höga böter och redskapens konfiskering!"

Tisdagen 12 juni 1923 somnade "Per Annersa" in, nästan 82 år gammal. En hedersman av den gamla stammen gick ur tiden. En gladlynt, vänsäll, skojfrisk och godhjärtad människa lämnade jordelivet. Minnet av den gamle gästgivaren i Krångfors levde länge kvar i trakterna och i övriga delar av landet. 

Att leva ihop flera generationer var säkert svårt många gånger. Det har jag ofta haft anledning att tänka på när jag släktforskar och jag misstänker att alla släktforskare funderat över detta. Även om man förr i tiden inte levde i ett indiviualistiskt samhälle som vi gör idag, utan i ett kollektivt, så var det naturligtvis inte friktionsfritt att komma till en gård när man gifte sig och anpassa sig till svärföräldrarna.

Här om dagen lyssnade jag på en poddsändning från Sveriges Radio om finska kvinnor som kom till Fårö efter kriget för att gifta sig. En del äktenskap blev mycket olyckliga på grund av kritiska svärföräldrar, andra blev lyckliga. Lyssna på detta! (Tack Stefan Simander för tipset!)

Det var ju inte bara kvinnor som kom inflyttande, även många män gifte sig till en hustruns gård och kanske var det ännu svårare att vara ung bonde inför svärfaderns blickar än om det var ens egen far. I litteraturen finns förstås en del vittnesmål om sådana konflikter mellan ingifta och svärföräldrar men oftast handlar det om hustrur som inte får nåd inför svärmoderns ögon.

Bilderna här är typiska exempel på flergenerationsfamiljer, som det finns så många av i kyrkböckerna.

På Berga gård i Badelunda socken bodde bonden Jan Olsson, hans hustru Maja Andersdotter och dottern Lovisa. Dessutom bodde Jans mor änkan Brita Ersdotter i hushållet. Kanske inte så lätt alla gånger? Bildkälla: Arkiv Digital.

På Espelunda gård i Morups socken hade Nils Larsson flyttat in när han gifte sig med bonddottern Anna Andersdotter och blev då måg till husbonden Anders Olsson och ny åbo. Förutom de tre generationerna i bondefamiljen bodde här också änkan Börta Andersdotter som förmodligen var svägerska till Nils. Säkert var det många viljor som skulle samsas i denna familj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Barn fick lära sig att den egna viljan satt i riset, det vill säga att du skulle underordna dig de vuxnas vilja annars blev det stryk. Den andemeningen fanns nog också mentalt, att vara tvungen att inordna sig för att överleva. Skilsmässa var ju inget alternativ, inte förrän in i vår tid.

Den senaste tiden har jag släktforskat i Leksands socken. Där är det påtagligt vanligt med flergenerationersfamiljer, och både män och kvinnor som flyttar in på svärföräldrarnas gård. Det är nog vanligt på alla håll i landet men här ser jag många exempel. I en del familjer händer det att de unga nygifta efter en tid tagit upp en ny gård och även att syskon gjort det. Kanske blev det för mycket med så många viljor.

Folk levde ju inte lika länge förr (även om många blev både 80 och 90 år) så ofta var det kanske inte så många år som det fanns tre generationer på gården. Men där det fanns, där undrar jag har de hade det.

Under släktforskningen har jag stött på moderpassion som dödsorsak. Så vitt jag kan läsa mig till (bl a på DDSS, scrolla ner en bit på sidan) är det en diffust diagnosticerad sjukdom med symptom som beskrivs som nervösa besvär, depression eller andra paykosomatiska inslag. Sjukdomen hade sin grund i den tidens syn på kvinnor och män. Kanske användes beteckningen när sjukdomsbilden var svår att definiera. Nu slår det mig att den depression som säkert kunde drabba en kvinna som satt i kläm mellan oförstående make och kritiska svärföräldrar kan dölja sig i en sådan dödsorsak.

Fastän jag haft mycket trevliga och rara svärföräldrar i alla mina tre äktenskap kan jag inte tänka mig att jag skulle bott tillsammans med någon av dem, eller själv bo hos någon av mina gifta söner. Förr var det naturligt men idag känns det helt främmande.

Ytterligare en flergenerationersfamilj är denna med husbonden Lars Nilsson i Händelöp i Västrums socken, hustrun Greta Andersdotter, sondottern Eva Lotta Jaensdotter, sonen Lars Larsson med hustrun Maria Simonsdotter och deras två barn Greta och Anders. Lars flyttade hit med sin hustru 1822 och hans föräldrar levde till 1830 och 1831 så det blev ett antal år i storfamilj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Tänk vad man kan se när man är ute I naturen, det dyker upp det ena fenomenet efter det andra. En del ser små saker och andra ser lite större. Ibland är ögat riktat på detaljer, hur många ben har myran egentligen och ibland är det de stora dragen som tar överhanden.

Det är likadant i släktforskningen, upplever i alla fall jag, och just nu så har jag fastnat för en kort text som jag såg för ett tag sedan. Vi utvecklas inte på samma sätt, vi blir olika men kom ihåg att vi har samma rötter. En helt korrekt beskrivning, oavsett på vilken nivå vi lägger det hela. Är det den lilla familjen eller är det hela eller delar mänskligheten. Det kanske kan kännas lite att skjuta över målet om vi tar i för mycket och försöker famna allt för många grenar men det stämmer ju ändå.

Titta på trädet nedan, det skulle kunna symbolisera en större släkt, det finns många små skott, det finns lite tjockare grenar och det finns också de som gått av och där den fortsatta växten upphört. Så är det med de flesta släkter, det är inte alla grenar som fortsätter att växa utan de upphör, av en eller anledning att skjuta skott. Tur är kanske det, för tänk om alla som lever eller levat gav en eller flera avkommor, som sedan gav fler och så vidare.

Egen bild
Men ju mer vi letar, desto fler skott hittar vi och desto fler kopplingar hittar vi bland de som lever idag. Med tanke på de nya verktyg vi har, till exempel DNA-forskningen, så blir det uppenbart att vi inte bara ska gå bakåt i vår forskning. Vi måste också vända på steken och gå framåt, från varje generation bakåt så går det också spår framåt och det tenderar att bli ganska många. Nu är det kanske lite cyniskt att tänka på de grenar som gått av och som inte gett nya skott, men det är ju också en viktig kunskap för oss när vi breddar våra släktträd och låter upptäckterna vara både bakåt och framåt.

Jag undrar hur många som egentligen vet hur många levande fyrmänningar man har. Och innan jag blir påhoppad så kanske jag ska skriva brylling, B-kusin, tredjekusin eller någon annan synonym för den här typen av släktskap. Och går vi ett steg till så blir ofta jättemånga att hålla reda på. Det är då släktträden börjar påminna om mitt öländska träd, kan se virrigt ut men det finns ju en systematik i det hela.  

Bilden blir säkert mindre klar när trädet får löv på sig, men det är ju ändå en bra bild av hur det är med vår släktforskning, när vi reder ut alla grenar och sedan klär dem med olika typer av information. Får nog ta en ny bild en sommardag, för att se hur det blir då.

Ha det bra!

Ibland får en korrekturläsare av talböcker rätt intressanta böcker framför nosen. Idag har jag jobbat intensivt med en bok som faktiskt skulle kunna vara intressant för släktforskare: Silverfloden av  Mats Erasmie. Den är andra delen i en trilogi om svensk utvandring till Sydamerika. Den första delen hette Dödskaravanen och handlade tydligen om fattigsvenskar som reste till Brasilien i hopp om en bättre framtid.

Silverfloden börjar en bistert kall vinterdag 1897 i Luleå hos den stränge och förtryckande gruvbolagsdirektören Berzelii. En kris inom gruvnäringen är under uppsegling, men husets äldste son, Gustaf, tänker hellre på att han snart ska få resa till Uppsala för att studera. Han ska läsa matematik och statistik för att så småningom bli bergsingenjör, har hans pappa tänkt sig. Gustaf är inte särskilt intresserad av att bli bergsingenjör, men till Uppsala vill han;  däri är han och gamle pappa helt överens. 

Våren 1898 kommer, och Gustaf reser iväg, med mycket bagage, en prydlig kostym samt hatt, och välputsad nyanlagd mustasch. I Uppsala stiftar unge Gustaf snart bekantskap med ölfester, så kallade 'barmhärtighetshus' befolkade med sköna damer, samt - hasardspel. En tidig gryningstimme, blir vår man i en skum spelhåla presenterad för en absolut nyhet - rouletten! Från den dagen blir inget sig likt med studierna. Gustaf och en kurskamrat jobbar intensivt på att utveckla ett system: de ska spränga kassan på kasinot i Monte Carlo. 

En vacker dag kliver herrarna verkligen av tåget i Monte Carlo, och vi får en förtjusande 'målning' av lilleputtlandet anno 1900. Nu går det förstås inte som det var tänkt med att spränga kassan, och konsekvenserna blir stora. Gustafs kamrat väljer att åka hem med svansen mellan benen, men Gustaf tycker sig bortgjord både i Uppsala och Monte Carlo, och har ingen lust att återvända hem till sin stränge pappa. Istället lyckas han, efter lite förvirring och förveckling, ta sig över till Buenos Aires i Argentina. Han är i det närmaste utfattig när han kliver av båten, men en viss bildning har han ju, och svenskar har gott rykte i Argentina. På diverse irrvägar och genom många intressanta möten, lyckas det Gustaf att komma på fötter igen. 

Skildringen av människor, hamn, hus och restauranger i Buenos Aires är intensiv, och hela boken kryddas dessutom av att verkliga personer passerar igenom den: Gustaf åker på polarexpedition, övertalad av 'den unge Anton Stuxberg', och han har verkligen existerat, astronom och uppfinnare (hans far var för övrigt med Nordensköld på 'Vega'). En kväll när Gustaf är med några vänner på restaurang i Buenos Aires, blir de tilltalade av en ung svensk som försöker underhålla med en gitarr han just köpt. Enligt Gustaf och hans vänner låter det tämligen illa. Den unge mannen med gitarren heter Evert... Efternamnet kan ni säkert gissa! 

En fiktiv berättelse med verkliga miljöer och händelseförlopp i skuggan av verkliga händelser. Dessutom saknas inte humorpoänger! 

Silverfloden är förstås 'Rio de la Plata'.... 

Bilden: en helt annan flod, i Skottland... Foto: författaren (som i all hast bytte bloggämne ikväll och inte hann leta upp något lämpligare foto)

Yngve Nordin. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Yngve Andreas Nordin föddes 19 april 1889 i Ljusvattnet, SkelAgnes Hedlund och Yngve Nordin. Vigda 14/2 1915. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. lefteå som son till byggmästare Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. Yngve och hans bröder gick i faderns fotspår. De var till exempel med när fadern uppförde det gamla posthuset på Storgatan 45 i Skellefteå i början av 1900-talet. Efter ett par år som stamanställd vid Västerbottens kungliga regemente i Umeå, lämnade Yngve det militära för att till fullo ägna sig åt snickar- och byggmästareyrket. Som byggmästare och förman visade han en färdighet som inte endast kom hans egna företag och anställda till nytta utan även hans kollegor. Yngve byggde hus i bland annat Bureå, Skellefteå och Arvidsjaur. Han hade också flera förtroendeuppdrag. I byggmästareföreningen var han sekreterare och styrelseledamot var han i fastighetsägareföreningen. Han var även delaktig, om än i mindre skala, i hantverkarföreningens verksamhet. Dessutom var han ledamot i taxerings- och byggnadsnämnden i Skellefteå. Han var även under 20 års tid medlem i Tempelriddareorden, RT Sirius i Skellefteå. I Skellefteå var Yngve känd bland allmänheten och var en gedigen representant för det gamla borgerskapet innan guldruschen och stadens expansion. Bland Yngves större byggen kan nämnas Centralhotellet i Skellefteå som stod färdigt 1925 och den så kallade centrumfastigheten i staden samt Klemensnäs wallboardfabrik. 

I sin omgivning var Yngve allmänt omtyckt och känd som en trevlig och lugn herre med en helgjuten personlighet. Hans till synes starka fysik bröts ned av en hjärnblödning och han avled på Skellefteå lasarett i sviterna av sjukdomen 18 mars 1951, 62 år ung. 

Agnes Matilda Hedlund växte upp i Bureå som näst äldst i en syskonskara på sex barn till Johan Oskar Hedlund och Selma Lovisa Markström. Hon gifte sig med Yngve 14 februari 1915. De bodde i Bureå fram till 1925 när de flyttade till Skellefteå stad. I äktenskapet föddes två barn, en son och en dotter. När Yngve dog bodde familjen på Vretgatan i Skellefteå. Efter att maken hade dött bodde Agnes länge kvar i staden. Hon dog dock 20 november 1983 hos sin dotter som då bodde i Trosa, Sörmland. Agnes var född 6 augusti 1891 och blev således 92 år gammal.

Släktgårdar fascinerar mig. Hur de gått i arv och att de gått i arv, i många fall under flera hundra år. Jag känner till en gård som gått i arv i samma släkt sedan 1300-talet. Det är Nämndemansgården i Tryserum. Finns det fler gårdar med så lång släkthistoria?

I min släkt finns flera släktgårdar där vår släkt funnits åtminstone sedan 1600-talet. En vet jag att en förfader ägde redan på den tiden när Halland var danskt. Min pappa föddes på en gård där nu femte generationen bor.

Gården där min pappa föddes heter Knalla och ligger i Rolfstorps socken. Bild från familjealbumet, troligen från 1950-talet.

Mangårdsbyggnaden till en av gårdarna i Övre Hjärtared i Ullareds socken. Här har min släkt bott sedan 1500-talet. När jag åkte dit för att ta en titt på gården för ett par år sedan träffade jag på ägaren, som är min sjumänning. Eget foto.

Det är ganska svindlande tidsrymder ibland. Flera hundra år. Generation efter generation. Jag funderar på vad som fått dem att stanna. Kärlek till platsen och känslan för ett arv att förvalta?

Som släktforskare är det ju tacksamt att kunna följa en släktgren på en och samma gård. Inget direkt letande i kyrkböckerna utan mer att slå upp, åtminstone så långt bakåt som husförhörslängder finns. Det gör det också lättare att hitta folk i mantalslängderna och äldre skattelängder, om de finns på en och samma gård.

Tro inte att gårdar bara gått i arv från far till älste sonen. Snarare är det så att arvet kan gå krokiga vägar. Det är ju inte alltid det fanns en äldste son, eller son över huvud taget, och att sonen inte ville eller var lämpad att bli bonde. Det kunde lika gärna vara en dotter med make som tagit över. Och inte sällan en släkting i en sidogren, t ex syskonbarn. Minst en gång har jag sett i en släkt att en ogift dotter ärvt en gård och brukat den, med hjälp av anställda. Inte i min släkt utan när jag släktforskat åt en kund. Just nu forskar jag om en släktdär en gård gått i arv från far till son (mitten av 1600-talet) till dotter till son till dotter till son och till dotter. Då är vi en bit in på 1800-talet. Visste de att de satt på en gård som ägts i samma släkt i 200 år?

En som forskat om släktgårdar är historikern Martin Dackling. I Släktforskarnas årsbok 2015 skriver han om hur vanligt det är med släktgårdar och vilka regler som gällde för jordförvärv. Jorden var viktig och det var också viktigt om man ärvt den eller köpt den. En ärvd gård fick inte säljas hur som helst, släktingar hade företräde till köp. Bördsrätten innebar att släktingar t o m kunde ha rätt att köpa tillbaka en gård som redan sålts. Den rätten försvann 1863.

I bouppteckningar kan man se skillnad på arvejord och avlingajord. Avlinagajord var sådan jord man köpt i sin livstid. En köpt fastighet kunde testamenteras bort som man själv ville men var det en ärvd fastighet kunde den inte testamenteras bort till någon som inte hade arvsrätt till den. Så var det fram till 1857. Dessutom innbar lagen (fram till 1845) att bröder ärvde dubbelt mot systrar och även hade rätt att lösa in sina systrars arv i en gård.

På 1930- och 40-talen gjorde Jordbrukareungdomens förbund (JUF) inventeringar av släktgårdar i Sverige och delade ut fina diplom till dem som kvalificerade sig. Under 2010-talet gjordes en inventering på nytt och som var klar 2018. Läs mer om det.

De flesta gårdar har nog förändrats över tid. Delar av marken har köpts och sålts. Hus har flyttats, framför allt vid laga skiftet, och gårdsplanen kan ha hamnat vid sidan om när en ny mangårdsbyggnad uppförts. Att reda ut en släktgårds historia kan vara nog så knepigt. Har man tur finns äldre handlingar bevarade på gården. Läs dem, men hantera dem med försiktighet!

Detta är en släktgård i Stora Mellösa som ska ha varit i släkten sedan 1632, om jag inte misstolkat informationen. Fotograf: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum. Bilden finns på Digitaltmuseum.

Tåghult i Gunnarps socken. Den vänstra av gårdarna har varit i min släkt i många generationer. Eget foto.

Det finns de som samlar på sig och aldrig gör sig av med något. Pryl på pryl, papper på papper och kartong på kartong. Ibland så sker det en sortering när det inte får plats mer eller också anskaffas ytterligare förvaringsutrymme, så att det bara är att fortsätta. Problemet kanske kommer den dag som samlaren inte längre orkar utan någon annan ska ta hand om det samlade och då finns risken att allt hamnar på tippen, i en container för återvinning.

Nu ska jag inte tala så mycket om samlarvurm utan mer om det som kan försvinna om man inte tittar ordentligt. Jag har ett brunt kuvert, som dök upp i en liten låda. Kuvertet var sprängfyllt med små lappar, beställningar, kvittenser och andra noteringar från en liten butik i Varberg. Datumangivelserna visade att de var mer än 100 år gamla, med några års spridning. Kanske inte det mest intressanta för en släktforskare, möjligtvis för någon som intresserar sig för hur en lanthandel drevs och vad som omsattes. Eftersom jag inte är intresserad av det senare så var kuvertet på väg tillbaka in i lådan, när jag kände att det mellan alla papper fanns något som kändes som en styv skiva, Inte så stor men ändå.  En liten bok var det.

Scannad kopia av bok i författarens ägo

På framsidan stod No38 87/1898, och för de som läst några husförhörslängder så kanske utformningen känns igen. Det har något med det militära att göra sas det mig för länge sedan. Och visst var det den kopplingen till boken eftersom det på första uppslaget stod Inskrifningsbok. En bok som följde en person och angav kontakter med det militära, från första kontakt till sista.

Boken anges tillhöra nr 38 och avsåg Walbo kompaniområde, nummer 87, och inskrivningsår 1898.
Av namnet framgår klart att det är min egen farfar som haft boken som sedan hamnat i kuvertet med förmodade arbetspapper eftersom han i boken står som Handelsföreståndare. Uppgifter om var och när han är född stämmer också. Sedan kommer det intressanta, tycker jag. Valbo kompani var han inskriven i, men utbildning som påbörjades 1898 sker vid Kungliga Göta Trängbataljon belägen i Karlsborg. Det var kanske ingen vanlig utbildning, vad vet jag, men det renderar i att han anges vara Reservvaktmästare och lämplig till fortsatt utbildning inom området. Vad en vanlig vaktmästare gör i det civila är ganska känt, men vad gör en Reservvaktmästare i en trängbataljon. Det kanske inte är så viktigt, men något torde det ha varit för året efter fortsätter utbildning till fullfjädrad Reservvaktmästare. Tänk om det funnits en beskrivning av ansvarsområdet, då hade jag fått veta vad han egentligen gjorde. Efter utbildning de två åren så finns det ingen mer tjänst angiven, bara att han mönstrade varje år de närmaste 8 åren. Om han sedan fortsatte på något sätt framgår inte. Det enda jag kan se är att det rivits ut några sidor som tydligen innehållit någon form av adressändringsinformation, kanske skulle det skickas in, vad vet jag.

Så nu sitter jag här med min lilla bok och funderar på hur det var att vara i det militära runt förra sekelskiftet och vad gjorde en reservvaktmästare i en trängbataljon, jag vet ju inte ens vad en vaktmästare gjorde.

Bland mina mer remarkabla anor i Halland märks den sköna men egensinniga prästdottern Gunilla Ausenia. När hon blev änka 1692, med sex små barn (varav ett var min anmoder Annika), gjorde Domkapitlet flera försök att gifta bort henne, men hon vägrade istadigt. Till slut föll hon till föga och gifte sig med prästen Kollinius. Flyttlasset gick därmed från Torup till Snöstorp, och Gunilla fick fler barn. Bland dem en dotter som hette Sara.  Sara gifte sig med Christian Hummel. Deras dotter Elsa Catharina Hummel gifte sig med Sven Linderoth. Dottern Sara Katarina Linderoth blev gift med Anders Varenius. Och slutligen, deras dotter Susanna Charlotta Varenius gifte sig med läkaren i Varberg Johan Peter Torell, och 1828 föddes sonen Otto i just Varberg. Han var genom denna tidens gång femmänning till min ff mm far August Julius Wetterlund, född 1813 i Fjärås, Halland. 

Otto Torell blev filosofie doktor i Lund 1853, medicine kandidat därstädes 1858, och adjunkt i zoologi 1860. År 1856 studerade han glaciärer i Schweiz, och funderade på om de nordiska länderna en gång kunnat varit täckt av glaciärer. Med samma fundering besökte han Island året efter. 1858 bar det så av till Spetsbergen. 1861 företog han en ny resa till detta isbelagda ställe, och den resan gav särskilt rikhaltiga resultat för forskningen. 

Otto Torell var den förste som bedrev ordentligt organiserad polarforskning i Sverige, och han var den förste som vetenskapligt utforskade Spetsbergen. En av hans lärjungar hette A F Nordensköld, och han skulle så småningom upptäcka Nordostpassagen med skeppet Vega. 

Emellan de kylslagna resorna till Spetsbergen, var Otto också verksam i Sverige. Han initierade och ledde järnmalmsundersökningar i Bergslagen och Lappland, vilket ledde till att stora mängder järnmalm exporterades. Ootto Torell upptäckte också att Skåne hade stora möjligheter att framställa cement, vilket ledde till grundandet av Skånska Cementaktiebolaget. Otto var en av medgrundarna och hade själv aktier i bolaget under en tid. 

Otto Torell anses fortfarande som inlandsisforskningens fader bland vetenskapsmän världen över. Tyvärr var Otto inte mycket för att publicera sig i skrift, vilket kanske har gjort att han idag är betydligt mindre känd än exempelvis lärlingen Nordensköld. 

När jag läste på om Otto, upptäckte jag för övrigt en släktkoppling till. Hans far Johan Peter var son till prästen Olof Torell. Olof hade en bror Christopher T, som var gift med Esther Catharina Roselia. Och hon var syster till Johanna Elisabeth Roselia, farmor till ovan nämnde August Julius Wetterlund. 

Materialet kommer delvis från min artikel om Otto Torell i släkttidningen An-Lunden 2008 nr 3. Samt lite detaljer från Nordisk Familjebok 1953. 

Bilden: Varbergsonen Otto Torell har fått en gata uppkallad efter sig i hemstaden. Foto: författaren. 

Karl Renström Östra Falmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Anton Renström föddes 22 mars 1877 på nuvarande fastighet Falmark 10:16 i Östra Falmark, Skellefteå. Han var näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Per Anton Renström och hans hustru Eufrosyna Stenlund. Per Anton var född i Bodan, Skellefteå. Eufrosyna växte upp i Bölesvik, Skellefteå. Hon var syster till häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund därstädes. 1874 köpte Per Anton och Eufrosyna en fastighet i Östra Falmark och bosatte sig där.

I ungdomens dagar prövade Karl på att arbeta vid malmfälten i Norrbotten. Senare fick han jobb i Bureå där han arbetade under många år. Han övertog hälften av föräldrahemmet i Östra Falmark. Den andra hälften ägdes av brodern Johan. Karl blev hemmansägare och jordbrukare i Östra Falmark. Han gifte sig 1913 med lärarinnan Edla Kristina Marklund född 26/12 1874 i Kusmark, Skellefteå. Hon hade före 1912 varit lärarinna i Östra Falmark, det var så hon och Karl träffades. Makarna fick inga egna barn men en fosterdotter växte upp i deras hem. Hon hette Anna-May Nordmark och var född 1916-01-02 i Sörböle, Skellefteå. Hennes biologiska föräldrar var vandringsrättaren Noak Helmer Nordmark och Anna Hilda Stefania Sidenmark. Anna avled 1922 vilket medförde att Anna-May, som var döpt till Anna Maria, fick komma till Karl och Edla som fosterdotter vid åtta års ålder 1924 och blev kvar där till 1938 när hon gifte sig med Manfred Granlund, även han från Östra Falmark. De köpte samma år hemmanet av Karl och Edla.

Vid sidan om sysslorna med jordbruket var Karl ofta anlitad för skriftliga göromål som exempelvis bouppteckningar, arvskiften, auktioner och liknande uppgifter. Byborna hade stort förtroende för honom. Han var dessutom kassör i byns bönhusförening en period. Han var också delägare i kraftstationen som från och med 1919 var i drift. Den försåg Östra Falmarks invånare med elektricitet.

Karl hade flera kommunala uppdrag. Ända sen Bureå blev egen kommun 1913 var han en av de tongivande personerna inom det kommunala. Han var ledamot av nästan alla kommunala styrelser och nämnder. Karl var till exempel ledamot i kommunalnämnden mellan åren 1914-1917. Han var även engagerad i bland annat Bureå sjukkassa och Skellefteå sockens brandstodsbolag. Alla uppgifterna skötte han på ett mycket bra sätt.

Karl Renström avled den 21 juni 1940 på Skellefteå lasarett i sviterna efter en svår förkylning. Komplikationer tillstötte och hans liv gick inte att rädda. Han blev 63 år gammal. En omutlig människa med hjärtat på rätt ställe lämnade jordelivet. Han var en oförarglig person som inte ville någon illa. Han var en av Bureå sockens mest uppskattade och respekterade individer. Hans bortgång sörjdes nog av hela socknen. Minnet av honom levde länge kvar efter hans död. Hustrun Edla avled 13 september 1952, på sitt 78:e levnadsår.

Inom loppet av 20 år dog hustrun, den enda dottern och maken. Inga efterlevande. Att de över huvud taget funnits vet jag tack vare en ännu vårdad gravsten trots att mer än 150 år gått.

Påsken firas i stillhet det här året. I stället för att umgås med andra blir det utflykter i vår nya hembygd för maken och mig. Vi bor i Badelunda församling, där östra delen av Västerås ingår. På skärtorsdagen tog vi oss till Tortuna, grannförsamlingen åt nordost. Min ambition är att under året ta mig till alla grannförsamlingar. Domkyrkoförsamlingen är redan avklarad med råge.

Det enda jag visste om Tortuna tidigare är att i församlingen finns en gård som heter Nedersta och där den lille gossen Olof föddes 1657, han som senare kom att bli präst i Lima i Dalarna och ta sig efternamnet Nedrin från fädernegården. Han ingår i ett släktträd jag har i min dator.

Vi bestämde oss för att åka till kyrkan och parkera där, vid vårt allra första besök i socknen. På kartan ser det ut som om det skulle finnas en promenadslinga i skogen norr om kyrkan och skogen gillar vi att gå i. Dessutom såg jag en fornminneskringla vid kyrkan. Fornminnet är de här ringarstenarna:

På skylten kan man läsa om stenarna. 

Stenarna var förr utplacerade utmed vägen till kyrkan. På skylten berättas att stenarna stod på olika avstånd och när begravningsföljet kom till stenen skulle klockringningen i kyrkan börja. Att klockaren skulle ringa för den avlidne kostade pengar för dödsboet och var det ett rikt dödsbo köpte man klockringning ända från stenen längst bort. Var det ett fattigt dödsbo eller snåla arvtagare började klockringningen vid den sten som stod närmast kyrkan. Jag har aldrig känt till tidigare att sådana stenar fanns. Nu vet jag det. Däremot har jag i en helt annan församling stött på att avgiften för klockringningen finns med i bouppteckningen. I Västerås Släktforskarklubbs medlemstidning Arosiana nr 3, 2012, finns en artikel om ringarstenarna. Läs på sidan 11.

Jag tänker mig att redan vid den mest avlägsna stenen började klockorna ringa för begravningsföljet den 7 juni 1864. Då begravdes den 17-åriga Carolina Emilia Carlsdotter från Skämsta i grannförsamlingen Kärrbo. Trots att hennes far var kyrkvärd hemma i Kärrbo fick hon alltså vila på kyrkogården i Tortuna. Det gör hon fortfarande, under en praktfull gravsten. Även hennes kusiner ligger i samma grav.

Det här är en av Tortunas äldsta bevarade gravstenar, vad jag kan se vid mitt första besök på kyrkogården. Och naturligtvis funderar jag på varför hon begravdes där och inte i sin hemförsamling. Svaret finns så klart i kyrkböckerna. Carolina föddes 1846. Hennes far Carl Ericsson var en ung gårdsägare i Skämsta, förmodligen ganska välbärgad för han står som ägare till gården redan 1843, när han var 20 år gammal. 1845 gifte han sig med Josefina Andersdotter från Tortuna och den 24 september 1846 föddes dottern Carolina. I juli året därpå dog Josefina, 22 år gammal. Någon dödsorsak finns inte i dödboken.

Carl gifte aldrig om sig. Carolina var skriven hos honom men när hon dog 1864 befann hon sig hos morföräldrarna i Östra Åby i Tortuna församling och jag förmodar att hon kanske befann sig där under en stor del av sin moderlösa uppväxt. Men det vet jag inte. Hennes far hade både hushållerska, pigor och drängar anställda. Carolina dog den 27 maj 1864 av något som prästen kallar bröstinflammation, samma dödsorsak finns på fler vid denna tid och nu i coronatider funderar jag på om det var en senkommen influensa som härjade den våren. Tre år senare dog hennes far av "lungslag", 44 år gammal. Familjen var utplånad. Båda Carolinas föräldrar verkar ha haft syskon och syskonbarn och förmodligen finns det efterlevande till dessa idag. Är du en av dem kan du glädja dig åt att graven finns kvar och är välvårdad.

I en annan äldre grav på Tortuna kyrkogård vilar rusthållarparet Jan Jansson och Christina Andersdotter från Ängesta, båda döda i början av 1800-talet och födda 1756 respektive 1766. De hade gift sig 1783 och hade tre söner som hette Jan, Per och Lars. Det blev sonen Per som tog över gården. Jan (senare Johan) studerade i Västerås och blev präst, har hans kollega i Tortuna antecknat i husförhörslängden. Han blev så småningom komminister i Fläckebo församling och tog sig efternamnet Engvall, troligen från födelsegården Ängesta. Även sonsonen Johan Engvall blev präst. Denna grav är också välhållen, Tortuna församling tar väl hand om sina gamla gravar. I en landsbygdsförsamling som denna är det inte trångt på kyrkogården, kanske en bidragande orsak till att flera gamla gravar finns kvar.

Både kyrkan och kyrkogården är fina, ett rofyllt utflyktsmål. Kyrkan är gammal, ingen Tegnérlada utan de äldsta delarna är från 1200-talet läser jag på Wikipedia. I ena kyrkväggen finns en runsten inmurad, något jag inte tror att jag sett någon annanstans, som en hälsning från en ännu äldre tid. Västeråstrakten är riktigt gammalt kulturlandskap och det vimlar av fornlämningar, bland annat precis bredvid huset där vi bor.

Med mobilkamera blir det lutande kyrktorn.

Någon promenad i skogen norr om kyrkan blev det inte för vi hittade ingen stig dit. Möjligen måste man gå över en av hustomterna vid kyrkan och det ville vi inte. I stället åkte vi hem och gick en sväng i Bjurhovdaspåret, som vi brukar. Men på hemvägen stannade vi till vid Furby kyrkoruin.

Furby var förr i tiden en egen församling men uppgick till stor del i Badelunda församling redan 1540. Kyrkan var byggd på 1200-talet men övergavs i slutet av 1400-talet. Det finns två förklaringar till detta, båda återgivna i skriften En historisk vandring i Badelundabygden utgiven av Badelunda hembygdsförening 1989. Idag finns bara ruiner av kyrkan kvar, huvudsakligen delar av den västra gavelväggen till långhuset och en del av grundstenarna, bl a till vapenhuset. Den står på en gård i byn Kylla, alldeles intill en gammal gårdsbyggnad. Jag hittade ingen fornminnesskylt på stället och det känns nästan som att gå hem till gårdsfolket när vi besökte ruinen. Under historiens gång har en del av murstenarna används vid husbyggen i trakten men 1957 restaurerades det som då var kvar av ruinen och den är fornminnesförklarad sedan länge.

En förklaring till att den övergavs är att danska soldater vanhelgat kyrkan genom att bedriva otukt där när de härjade i trakten. Den andra förklaringen, och den som är mest spridd vad jag kan förstå, är att en kvinna dräptes under pågående julotta i kyrkan omkring 1470 och att detta vanhelgat kyrkan så att den inte längre kunde användas. Enligt en uppteckning av en muntlig berättelse på 1600-talet ska följande ha skett. Två kvinnor blev osams om bänkplatsen i kyrkan under julottan och började slåss. De drog kniv och den ena dödade den andra. Mörderskan dömdes till döden och avrättades genom att begravas levande i Lunda skog. Inom synhåll för henne ska man ha lagt en brödlimpa för att ytterligare öka plågan eftersom hon givetvis blev hungrig men inte kunde nå den för att äta. När hon till slut dött begravdes hennes kropp i ett kärr. Efter hennes död ska någon ha ristat in bilderna av en kniv och en brödlimpa i en stenhäll intill platsen där hon avrättades och den platsen kallas fortfarande Kärringhällarna. Den ligger i skogen vid Lunda gård i det område där Bjurhovdaspåret är inlagt. Vi går ofta i Bjurhovdaspåret, en motionsslinga norr om Bjurhovda bostadsområde.

Med hjälp av Riksantikvarieämbetets Fornsök går det att hitta avrättningsplatsen, eller snarare ungefär, för ingen vet exakt var den var och om historien är sann. Så här ser det ut idag:

Om det känns kusligt att befinna sig där? Nja, egentligen inte, för det känns nog lite overkligt att tänka sig en avrättning på det här sättet för omkring 550 år sedan. Har den över huvud taget hänt? Och vilka andra förkräckliga handlingar har skett där vi rör oss idag, i områden där människor vistats i tusentals år? Jag är inte sådan som känner på mig sådant. För några år sedan besökte jag platsen för ett slagfält på 1500-talet. Min släkt kommer från en gård där slagfältet ingår i markinnehavet. Tusentals soldater dog där, både svenska och danska. Det kändes nog lite kusligt, på grund av vetskapen att där hade detta verkligen skett. Inte kanske eller möjligen. Vid Kärringhällarna har kanske den här fasansfulla avrättningen skett på 1400-talet och jag kommer nog inte att ströva just där, nu när jag vet i stort sett var det skett. Men det känns ändå ganska overkligt. Hur ska man förhålla sig till sådana här platser där människor mött ond bråd död? Ett mord har nyligen skett i en lägenhet i ett grannhus och någon kommer säkert att bo där igen så småningom.

Nu blev det en dyster avslutning på detta blogginlägg, en påskafton när jag borde sprida mer hopp och glädje i stället. Men givetvis önskar jag er alla en fin påsk, trots virus och avsaknad av umngänge. Det kommer en tid när detta är över, så håll ut!

Många av oss är vana att hantera uppgifter och händelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi letar efter spår som för allt längre ifrån vår just nu kaotiska tid tillbaka så långt det går. Ibland hamnar vi så långt tillbaka att det är svårt att greppa hur mycket som hänt sedan dess och vilka förändringar som påverkat de personer eller samhällen vi följer.

Ibland kan det kännas så också med lite nyare delar av vår släktforskning, det är inte länge sedan det tog tid att släktforska, var det inte resor till arkiv så var det väntan på nästa försändelse av det som skulle in i de betraktningsapparater som användes. Visst var det spännande när försändelsen kom, men besvikelsen var stor när det stod klart att den aktuella personen flyttat ut ur socknen efter någon månad och begett sig till socknen som fanns på en annan rulle eller fiche . Att digitaliseringen inneburit stora steg framåt i utvecklingen är också klart.

Fritt foto av HENCE THE BOOM på Unsplash

Det finns också andra nyheter som gjort stora framsteg. Men allt kanske inte är så nytt, det kan ha funnits men inte observerats under hela tiden.  Jag tänker på att det i år är 20 år sedan de första kommersiella DNA-kiten skickades ut.  Jag tror inte att det är allom bekant, men nu är det dags att sprida kunskap om den historien. Sommaren 2000 så kom det ut ”hemmatester” kopplade till det nya begreppet Genetisk Genealogi.  Det första testerna var på den raka manliga sidan ett test med 12 markörer och ett test på den raka kvinnliga sidan med en liten av mitokondrien, det som kallas HVR1. Först ut var FamilyTreeDNA tätt följt av Oxford Ancestors som började med mtDNA-test av samma del som FTDNA. Oxford Ancestors leddes av Brian Sykes, som länge var ledande inom mitokondriedelen och som skrev Evas sju döttrar, en klassiker inom DNA och släktforskning.

Under de följande åren utvecklades testerna med fler markörer på Y-sidan och större och större del av mitokondrien inkluderad. Intresset växte på olika håll inom släktforskningsvärlden men det var en ganska specialiserad del av rörelsen som deltog.

På hösten 2009 kom en nyhet från 23andMe, då de lanserade sin betaversion av den autosomala testen, som de kallade Relative Finder. Den officiella lanseringen skedde den 9 februari och det var då som det började bli intressant för släktforskare. Det tog bara tre veckor så lanserade FTDNA sin tjänst Family Finder.  I och med dessa lanseringar så spreds intresset med stor fart, speciellt i USA eftersom det var där den stora lanseringen skedde. Nästa större händelse när det gäller autosomal testning var 2012 när Ancestry lanserade sin tjänst, i början bara i USA, men den kom senare att spridas ut över världen.

När det gäller den svenska delen av historien så finns det säkert många som har minnen från olika händelser och jag har ingen avsikt att försöka göra någon heltäckande bild, utan lutar mig mot de delar som jag själv varit engagerad i på något sätt.  För min del startade det 2010 med en del mindre träffar i några föreningar. Intresset väcktes och det som kom att verkligen tända gnistan var när jag hjälpte Genealogiska Föreningen att anordna en DNA-dag på Historiska Museet under 2011. Där fanns representanter från Svenska Haplogruppsdatabsen, det enda svenska DNA-företaget DNA-guide, som tyvärr inte klarade att investera i allt nytt, Eva Daskalaki från Uppsala Universitet och vetenskapsredaktör Karin Bojs.  Personligen kan jag säga att det var starten på en fantastisk resa, med många höjdpunkter. När vi hade DNA-dag året efter var intresset så stort att de stackars föredragshållarna fick köra dubbla pass eftersom alla inte fick plats, lång dag blev det, men oj så skoj. Det fortsatte med avslöjanden om Bure, som till och med kom i rikspressen, djupdykning i Europas historia och andra höjdpunkter. När vi 2014 bildade SSGG, vill du veta mer om det, läs på www.ssgg.se ,  så kändes det som det blev allvar och det som börjat lite smått nu blev etablerat och växte på alla sätt.

Eftersom detta egentligen är en tillbakablick på den första tiden så slutar jag beskrivningen här, de senaste fem åren får beskrivas någon annan gång, kanske med en viss distans och av någon annan som har andra minnen och inblickar.  Men visst är det en fantastisk utveckling, som lagt grunden till ett av de bästa komplementen till alla de arkiverade källor som finns att tillgå. 

Det var Karl XV som hade det valspråket. Jag har just plöjt igenom ett digert verk med kommentarer till brottsbalken i min nya tjänst (jag har korrekturläst den som talbok). Detta har fått mig att inse en sak. Det knepigaste är kanske inte att fånga in brottslingen och ställa honom inför rätta. Det är nog minst lika knepigt att sålla fram rätt lagparagraf att konfrontera boven med! 

På sätt och vis var det nog enklare förr. I forntida lagstiftning fanns helt strikta lagar för vad som skulle hända om någon begick stöld, hor eller rentav mord. På en ring av stenar satt lagkloka och lät kärandena komma fram med sina ärenden, en efter en. 

Men idag... låt oss säga att du gjort dig skyldig till bokföringsbrott. Då finns det en uppsjö olika kriterier att ta hänsyn till. Gjorde du det för egen vinning? För att rädda ditt företag, eller gamla mammas pengar som du satsat? 

Jag läste om ett ganska knepigt fall som egentligen borde ha varit snatteri. I en butik plockade en man till sig en bit grillad kyckling värd 8:66 (det här var några år sedan). Han ställde sig helt lugnt i butiken och åt upp den grillade kycklingbiten. Varvid han förstås åkte fast, det bör ju ha väckt en viss uppmärksamhet. Men då uppstod problem. Eftersom mannen inte hade fört ut kycklingbiten ur butiken, kunde han inte dömas för snatteri. Å andra sidan hade han ju bevisligen avlägsnat matbiten. Och det var ju inga förhoppningar om att han skulle återlämna den i ursprunglig form...  Några pengar hade han inte, så betala för måltiden kunde han inte, alltså kunde han inte gå fri heller. För övrigt blir man inte frikänd från brott genom att återställa det man stulit. Det hela slutade med en dom för någon form av egenmäktigt tillgrepp. 

Jag hyser numera en stark beundran för lagman Torgny och andra beryktade lagläsare. Det var långtifrån alla som kunde läsa eller skriva sina namn, men lagarna kunde de rabbla ur minnet!  Och de ingav nog mycket respekt där de kom inskridande på tinget. Till och med förmögna herremän kunde dömas för grova brott vid tingen. Och de var tämligen okänsliga för mutor, som jag också läst om idag. Det var däremot inte fyra kommunalgubbar, som bjöds på resa av ett företag som ville etablera sig i gubbarnas kommun. Det slutade illa. Domstolen kunde inte förstå varför gubbarna skulle få åka till Budapest, och ansåg det hela 'otillbörligt'. 

Lite lagom virriga tankar ur 'Träskman och Wennberg: kommentarer till Brottsbalken 1-12'. Och lite historiska minnen ur en tankspridd bloggares hjärnbalk....

Bild: Lagparagraf. Foto: Pixabay

Anny Löfstedt gift Rönmark. Foto: R. Garfvé, Umeå. Privat bildsamling. Anny, som hon kallades, var döpt till Anna Maria Löfstedt. Hon föddes 22 november 1884 och växte upp i Övre Bäck, Skellefteå som äldst i en syskonskara av sju barn till bonden och smeden Karl Erik Johansson Löfstedt samt hans hustru Maria Helena Lundqvist. Fadern "Kalle" Löfstedt hade byggt upp gården som familjen bodde på. Han var en ovanligt driftig och duktig man. Han nyodlade större delen av hemmanet. "Kalle" arbetade i smedjan en stor del av sin tid. Det berättas om honom att han inte hade tid att gå till och från smedjan, utan att han sprang. Han var en hederlig och hjälpsam människa. Bad någon honom om hjälp, kom han alltid till undsättning. Han ville inte hjälpa för att få berömmelse eller för att kräva gentjänster tillbaka. Det var mer en känsla av pliktuppfyllelse som gjorde att han hjälpte om någon behövde ett handtag. Att hjälpa sina medmänniskor var något som gick i arv till dottern Anny. 

Anny kom 1910 som handelsbiträde till Gammelbyn, Lövånger där hon blev kvar livet ut. Hon vigdes år 1913 med bagaremästare Karl Birger Rönmark född 1886-09-25. De blev föräldrar till fem barn. Tillsammans drev makarna en kaférörelse i Lövånger med tillhörande bageri. Detta medförde mycket arbete för Anny och maken. Mycket skulle beställas och tas om hand. Därtill följde ju även uppgiften som värdinna i stort sett varje helg. Alla dessa arbetsuppgifter klarade Anny av utan besvär. Ett flertal år efter makens död fortsatte Anny att driva rörelsen vidare. Hon slutade först när hälsan började svikta.

Fru Rönmark hade många strängar på sin lyra. Hon hade flera uppdrag såväl ideella som sociala. Hon var i många år Blomsterfondens kassör. En ideell förening som ju arbetar för hem och vård åt de som är äldre.  Anny var ledamot i pensionsnämnden och tillhörde barnavårdsnämnden under flera års tid. Dessutom var hon en del av styrelsen för Burträsk-Lövångers dispensärdistrikt, där även barnkolonin i Lövånger ingick. Hon var även politiskt intresserad och var en av ledarna för Moderata kvinnoföreningen i Lövånger. 

Som person var Anny stillsam, omtänksam, ambitiös och lyhörd. Hon hade uträttat en livsgärning som varit till nytta för åtskilliga människor i bygden. Därför hade hon skaffat sig många vänner. Hon gick bort på tisdagsmorgonen 24 oktober 1950. Maken Karl Rönmark avled 23 juli 1935. 

Vi släktforskare har väl ett rykte av att vara lite nördiga? Vårt stora intresse är verkligen stort och uppslukande och vi pratar om det i tid och otid. Eller? Jo, så är det allt för mig, det ska erkännas. Är det så för dig också? Men var går gränsen till när det blir för mycket? Har du någon gång avfärdat en pockande familjemedlem med att du "ska bara kolla en sak till..." och så går timmarna och tillfället till det där samtalet eller promenaden har försvunnit?

Det här låter ju hemskt, eller hur? Jag brukar tänka på att de levande alltid är viktigare än de döda, även om jag älskar att leta efter de döda i arkiven. Men arkiven finns alltid kvar.

Jag är nog lite besatt ibland. När jag träffar mina släktingar är det väldigt lätt att jag bubblar på om de senaste fynden i släktforskningen men kusinen kanske helllre vill prata om något annat, och så märker jag inte det för att jag är så inne i mitt. Jag hoppas att det inte är så. Men visst kan jag känna mig besatt ibland. När timmarna går och jag letar och letar och bara ska hitta hon som försvunnit på väg mellan pigplatserna eller föräldrarna som bara är som uppslukade av jorden... Plötsligt är det natt, maken har redan somnat och trafiken stillnat utanför.

Jag vill veta allt om de gamla släktingarna, sedan länge döda.

Även om jag släktforskar en hel del ger jag mig också tid att läsa, nu när sociala kontakter ligger på is. I vintras upptäckte jag författaren Maria Gustavsdotter som skriver historiska romaner. Rekommenderar henne varmt. Här om dagen läste jag en av hennes senare böcker, som heter "En sekund är jag evig". Släktforskning är en bärande del av intrigen. Utan att avslöja för mycket ska jag bara berätta att det handlar om en kvinna i min egen ålder som heter Birgitta. Hennes mor dör och hon ska ta hand om dödsboet. Många av er har varit med om detta, precis som jag. Birgittas far är död sedan 1990-talet. Han var släktforskare. Parallellt med den nutida historien får vi följa Annika Trulsdotter i Dalby utanför Lund som levde i början av 1700-talet och uppenbarligen var en anmoder till Birgitta. Historien nystas upp allt eftersom.

Men det som gav mig en tankeställare är hur Birgittas far beskrivs. En släktforskare som är nästan besatt av att hitta släktens historia i arkiven. Så besatt att han försummar hustruns behov, så som dottern Birgitta upplevde det.

Först kändes det som en orättvis beskrivning. Sådana är vi väl inte? Men jag rannsakar mig själv och inser att jag kanske skulle kunna vara på väg ditåt, om det inte vore för att mina nu levande familjemedlemmar håller mig på jorden. Men nördig ska jag absolut tillstå att jag är. Dvs uppslukad av ett specifikt och mycket intressant intresse.

För övrigt är boken mycket läsvärd.

Kan vi bli alltför besatta av vårt letande i arkivhandlingar? Ja, kanske. (Eget foto.)

I dessa dagar så blir det allt vanligare med digitala möten.  Allt från årsmöten till personliga kontakter, något vi blivit tvungna till i virustider. Detsamma gäller resor, vi ska inte resa mer än nödvändigt så då kom jag på att jag kan göra en digital resa, tillsammans med vilka som helst och var som helst.  Jag bestämde mig för att göra en sådan resa och jag gjorde det tillsammans med några som intresserat mig under en längre tid. Jag följde några av barnen till en person som jag tidigare skrivit om, Lasse i Berget från Husaby socken i Västergötland.  Hans eget liv var spartanskt och många funderar nog på hur det blev med familjen. Jag gjorde den här resan tillsammans med två av barnen, Frans född 1865 och Maria född 1867.

De båda emigrerade och skaffade sig familj på andra sidan atlanten. Jag tog fram uppgifterna ur mitt program, allt det som egentligen bara är torra uppgifter om födslar, vigslar och dödslar med lite uppgifter om plats och tid.  Eftersom det inte är mina släktingar så har jag inte så många källor att ösa ur, det finns inte så många anekdoter från andra familjemedlemmar och det finns inte heller bevarade brev hem till Sverige som jag sett. Ärligt talat så vet jag inte hur duktiga de var att skriva och pappa Lasses färdigheter låg nog mer åt det praktiska, tillverka bössor med en fantastisk precision och fixa till sitt boende under kalkstensutsprånget än att skriva och läsa.

Minnessten Eget foto
Resan jag gjorde ledde mig till många små berättelser om de orter som fanns angivna i släktforskningsprogrammet. En del från den tid då Frans och Maria levde och fram till nutid. Små intressanta inblickar och ibland överdådiga beskrivningar av natur och kultur. Eftersom de två inte hamnade på samma plats, även om de bodde nära varandra i Pennsylvania ett tag, så blev det olika beskrivningar. Frans blev kolgruvearbetare och fick säkert slita ont, men det ser nästan ut som trakter runt Kinnekulle på en del bilder. Maria hamnade ganska tidigt i Connecticut, New Haven närmare bestämt och där kan jag vandra runt hur mycket som helst.  Det finns mycket intressant och jag behöver inte förhålla mig till de restriktioner som finns idag utan kan drömma mig bort från verkligheten och försöka se hur det var förr.

När jag reser i min digitala värld så har jag ju också en tidsmaskin. Leta upp berättelser om hur det var för de som kom från Sverige, gå vidare med hur Frans elva barn och Marias fyra kunde ha upplevt tider och platser och sedan vidare ner bland barnbarn och så vidare. Att försöka leva sig in i miljöerna och händelser som präglade de olika epokerna ger många gånger upphov till dagdrömmar och ibland nästan mardrömmar. Tankarna glider iväg, frågorna dyker upp och en del besvaras men det finns ju alltid ett litet frågetecken med, var det så eller tolkar jag intrycken helt fel.

Jag hoppar på möjligheten att göra en liten gravrunda, kan man se skillnader och likheter beroende på plats och tid. Find A Grave ger många svar och här och där dyker det upp små notiser eller dödsrunor som gör att upplevelsen får ett annat innehåll, det blir en mer innehållsrik och fördjupad känsla. Efter några timmar så börjar reströttheten ta över och det är skönt att kunna ta en paus, en svensk fika och sen reser vi vidare ett tag till. Det bästa av allt är att jag kan göra resan en gång till och då kanske hitta nya vyer och vinklingar på allt som finns att se och uppleva. Egentligen tar resan aldrig slut, jag kan ju hoppa på tåget när som helst och jag ta vilka pauser som helst. Yndrar om det är fler än jag som reser på detta sätt?

Bilden på stenen ovan är en minnessten över de som är upphovet till resan, Lasse och hans hustru Inga. Den finns på Husaby kyrkogård och står ungefär där den omärkta graven en gång låg.