Systrarna Hilma och Ellen Petersson var båda ogifta och bodde tillsammans i stugan i Mjödehult några kilometer söder om Påryd i Karlslunda församling i södra Småland. Hilma föddes 1891 och Ellen 1880. En dag sommaren 1953 blev de fotograferade i sin trädgård av Ann-Sofi Lindsten från Kalmar läns museum. Fotografiet finns idag i museets digitala bildsamling.

Systrarna Hilma och Ellen Petersson i sin trädgård i Mjödehult. Bildkälla: Kalmar Läns Museum.

När jag letade efter några andra bilder råkade jag få syn på fotografiet på de båda systrarna i sin trädgård. En underbar bild som det inte gick att gå förbi. Givetvis ville jag veta vilka dessa kvinnor var. Så det tog jag reda på och i senaste numret av DIS Smålands medlemstidning Små-Disigt skrev jag en artikel om systrarna, deras föräldrar och mor- och farföräldrar. Här kommer resten av historien, och lite till för dig som inte är medlem i DIS Småland och redan fått tiodningen. Det är en lång historia.
Föräldrarna var skräddaren Peter Gustaf Jonasson och hans hustru Ida Matilda Nilsson. Systrarna hade tre syskon: Signe (död när hon var 18 år), Anna och storebror John. 1927 dog deras far och modern levde till 1937. Sedan blev Ellen ägare till fastigheten.

Gift tre gånger
Vi börjar med en titt på deras mor Ida och hennes släkt. Hon föddes 1852 i Karlslunda församling, som fram till 1873 var kapellförsamling till Arby församling. Karlslunda församlingskyrka ligger i samhället Påryd. Idas far Nils Gustaf Karlsson Flykt var båtsman nummer 197 i Södra Möre andra båtsmanskompani. Han var gift med Anna Maria Pettersdotter. Båda var födda 1823, Nils i Arby och Anna i Torsås. Familjen bodde i Påryd. De gifte sig 1851 och Ida blev deras första barn. Hon följdes av åtta syskon fram till 1871. Av de nio barnen blev det det bara en pojke, Karl som föddes 1862. Han blev den ende som lämnade hemtrakten och flyttade till Stockholm, döttrarna stannade hemmavid och i grannsocknarna. Karl återvände senare.
Idas mor Anna föddes i Torsås 1823 i en by som hette Fagerhylta, dotter till den gifte drängen Peter Svensson och hustrun Ingrid Persdotter. I en husförhörslängd har prästen skrivt "vanför" om Peter. I familjen fanns också Annas elva år äldre halvsyster Stina och två yngre bröder. Anna miste sin mor tidigt, Ingrid dog på Annas åttaårsdag den 10 maj 1831, det verkar som om hon dog i vattusot.
Idas far Nils kom från Arby socken där han föddes 1823 i byn Bossmåla. Föräldrarna Carl Håkansson och Ingrid Mattisdotter var torpare men Carl var också sockenskomakare. Nils hade tre äldre bröder, en lillebror och fem yngre systrar. Två av systrarna dog som spädbarn.
Omkring 1839 dog Nils mor Ingrid och hans far Carl gifte om sig 1840 med den 28 år yngre Ingrid Stina Jönsdotter. Detta var Carls tredje äktenskap. Han var född 1788 och hade först varit gift med Ingrid Håkansdotter. De bodde då i Övraby i Söderåkra och i det giftet föddes de två första barnen.

Tre båtsmän
Systrarna Ellens och Hilmas farfar, Peters far, var båtsmannen Jonas Nilsson Löving, född 1814 och son till båtsmannen Nils Persson Skärv som i sin tur var son till båtsmannen Per Stille. Alltså minst tre generationer båtsmän i obruten följd i den här släkten. Alla var båtsmän i Södra Möre andra båtsmanskompani och stationerade i Arby socken. Löving hade nummer 209, Skärv nummer 181 och Stille nummer 217.
I husförhörslängden har prästen antecknat att Nils Löving blev "avskedad d 22 april 1850 därigenom att han stälde karl i sitt ställe". Frågan är om det betyder att han av någon orsak skickade en annan som skulle ta hans plats utan att denne var städslad som båtsman? I mönsterrullan finns ingen förklaring.
Peters mor hette Stina Petersdotter, född 1812 och var utomäktenskapligt barn till pigan Ingrid Persdotter i Davidsmåla i Torsås. Hennes far var drängen Petter Olsson i Tjärkulla. Stina gifte sig med Jonas Löving 1837 och i flyttbetyget till Arby kallade prästen henne "ärlig och välfrejdad". Äktenskapet blev inte så långt, hon dog i feber 1854. Då var sonen Peter tolv år gammal, lillasyster Ingrid var nio och lillebror Nils sex år.
Jonas Löving gifte snart om sig med Christina Olaidotter och fyra barn föddes i detta äktenskap. Alla fyra barnen dog som små, tre av dem strax efter födseln. Sommaren 1861 tog lunginflammmationen Jonas Lövings liv och två år senare var hustrun död. Det var bara de tre äldsta barnen som var kvar i livet från denna stora familj.

Gravid?
När bouppteckningen Efter Jonas Löving gjordes sa änkan Christina att hon troligen "var i grosesstillstånd". Om ett barn till var på väg skulle det påverka arvskiftet. Ett halvår senare kontrollerade bouppteckningen detta och kunde då konstatera att något barn inte fötts, vilket antecknades som en bilaga till bouppteckningen.
I den kan vi läsa sida upp och sida ner med alla prylar familjen ägde. En del var gammalt, en del var sämre, annat bättre. Varje sak räknas upp, till och med pottan och ett hänglås. Det verkar vara ett bättre ställt torparhem. De hade både en oxe, två kor och en kalv, tillsammans med får, höns och en gris. Bouppteckningen gjordes i augusti och grödan på torpet var ännu inte bärgad, den värderades till 40 riksdaler. Det var bara huset på torplägenheten som ingick i arvet, inte någon tomt. Huset värderades till 500 riksdaler riksmynt. Summan blev 1882 riksdaler och efter att en lång rad småskulder dragits av återstod ett värde av 541 riksdaler.
Allt lösöre delades upp på två lotter som efter genomgången fördelades genom lottning. En lott gick till änkan, den andra lotten till de tre barnen från första äktenskapet.

Bouppteckningen där vi kan läsa att änkan Chrsitina Olausdotter tror sig vara i "grosesstillstånd". Bild från Arkiv Digital.

Jonas föddes i Mjödehult 1814. Föräldrarna båtsmannen Nils Skärv och Kajsa Petersdotter hade redan sonen Sven. Sedan föddes tre barn till. Nils hade antagits som båtsman 1792 och var då 18 år gammal. Han kallades först Jonsson i rullorna men det ändrades sedan till Persson. Hans far var enligt Arby födelsebok båtsmannen Per Stille i Bossmåla. Per Stille dog redan 1776, innan sonen hunnit fylla två år. Kanske beror det felaktiga namnet på en förväxling med näste båtsman Stille på samma båtsmantorp som kom dit efter Per Stilles död.
Bossmåla, där Nils föddes, är samma by som Ellens och Hilmas morfars far växte upp i några år senare.

Finns stugan i Mjödehult kvar?
Alla uppgifter kommer från arkivhandlingar, både i kyrkoarkiven (Torsås, Arby, Karlslunda, Söderåkra och Voxtorp), Södra Möre andra båtsmanskompanis mönsterrullor och bouppteckningar från Södra Möre häradsrätt. Som källa har också använts folkräkningarna 1930 och 1940, Sveriges dödbok 1860-2017 och Lantmäteriets historiska kartor.
Det här är en helt vanligt familj och släkt i Sverige under 1800-talet och in i vår egen tid. En rad människoliv som de flesta idag förmodligen är glömda och bara väcks till liv av oss som släktforskar.
Känner du till något om systrarna? Är du släkt med familjen? Finns stugan i Mjödehult kvar? Skriv gärna i en kommentar här om du har mer att berätta om de två systrarna Petersson och deras släkt.

Att livet har olika perioder, med olika innehåll och påverkan från egna och andras aktiviteter, det är väl känt. Men påverkar det vår syn på släktforskning och närliggande discipliner? 

Svaret beror naturligtvis på vad som påverkar, och i mitt huvud snurrade för ett tag sedan frågan: Vad kommer att sägas om mig, vilka spår kommer jag att lämna i en i framtiden kommande släktforskares olika filer och mappar. Kommer jag att vara synlig, någon som syns mer än bara ett namn och några datum?  Finns det i framtiden intresse för vilka vi var, vad vi gjorde när många av spåren kanske döljs i oläsbara datafiler.  Så mycket papper kanske vi inte lämnar efter oss. Kommer den släktbok jag vill skriva säga något, eller hamnade den i en återvinningsstation eller tappades bort vid en konvertering från ett filformat till ett annat. Tankar som snurrar och det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer att få svaret för det ligger i en framtid som är onåbar.

Fri bild Evan Dennis Unsplash

Men hur är det med de som jag har i min egen släktbok, eller som jag skrivit om på andra sätt. Vad var det som fångade mitt intresse för just dessa personer. Kan jag se något mönster och kan det på något sätt leda till insikter om framtiden?

Den enkle torparen Per, som med sin hustru Anna, slet varje dag, vardag som helgdag, för att överhuvudtaget överleva. Hur tänkte de och vad funderade de på. Kom någon gång tanken om framtiden för dem, funderade de på vad just deras slit skulle innebära för kommande generationer. Säkert gjorde de det, när den ena sonen efter den andra föddes, gällde det att ge föda, värme och kärlek. Sönerna, de blev till slut sju som klarade de första hindren, fanns säkert med i deras drömmar och förhoppningar. Det gällde både att de växte och kunde hjälpa till för att få det lite bättre likväl som de faktiskt var lite av en pensionsförsäkring. Tänk vad skönt när våra gamla utslitna kroppar inte längre orkar, att veta att det finns de som tar hand om oss den tid som är kvar. Säkerligen skönt att veta när gikt och andra åkommor gjorde sig påminda.

Men så blev det inte, när våren kom tog rödsoten den ena sonen efter den andra. Vid midsommar skriver prästen i dödboken, idag var det två kistor i kyrkan, i den ena låg torparsonen Lars och i den andra, den äldste Gustaf med lillpojken Olof bredvid sig, så slapp Olof resa ensam.  När året var till ända satt Per och Anna ensamma i sin lilla stuga, alla sönerna var borta. Vilka tankar på framtiden fanns då? Fanns det en framtid och fanns det ork.  Jag vet inte vilka tankarna var, men de orkade gå vidare. Inga fler barn men de levde i mer än trettio år till.

Hur var det med lärarsonen från Lofsdalen, där pappa söp så det stod härliga till och storebror betedde sig så konstigt att alla var rädda för honom och det bara var mamma som kunde vara nära. Vad tänkte han, och funderade han någon gång på vad som skulle berättas om honom. Fanns det någonting han drömde om, och skulle han någon gång bli hågkommen eller var det bara några penndrag i en husförhörslängd och en dödbok som skulle synas.

Under hans levnad växlade säker funderingarna och frågorna, drömmar om berömmelse blandades med mörka tankar om en brått slut. Det gick upp och det gick ned. Sliten efter många nätters arbete på skräddarbordet. När han blev ensam i den arktiska natten och kölden var outhärdlig, fanns det en fundering på vilka spår han lämnade?   När han hittade guldet, blev stenrik, levde han då bara i nuet? Att vid mogen ålder lämna sin familj för den unga, vackra skådespelaren för att strax därefter börja förstå att det fanns andra, kan det ha påverkat hans tankar om eftermälet. Lurad av sin nya fru, utan några av vännerna kvar, sittande ensam i ett litet torn på huset och titta ut. Skulle någon bry sig om honom i framtiden.   Jag vet inte vilka tankar som snurrade, men han blev en del av historiebeskrivningar, han blev del av musical och många känner till honom än idag, pojken från Lofsdalen som blev en av världens rikaste män, en av de tre i The Lucky Swedes, som hittade guld i Nome, Alaska.

Nu har inte jag förlorat mina barn och jag har inte hittat guld heller, så vad som kommer att sägas eller skrivas får framtiden utvisa.  Har du funderat på vad släktforskare kommer att anteckna i rutan för levnadsbeskrivning i det hypermoderna släktforskningsprogrammet de har tillgång till om några hundra år när de kommer till ditt namn och dina årtal.

Redan i början av hösten läste jag i föreningstidningen att Hallands Släktforskare skulle ha någon sorts 'bokevent' den 30 november. Men utöver detta stod det bara 'mer information längre fram'. Jag väntade tålmodigt och med sakta smygande planer på en liten tripp ner till staden i slutet av november. Slutligen framkom att man tänkte sälja böcker, både loppisböcker och gästande författares alster. Jag ringde ner och frågade lite försynt om jag kunde få komma och sälja mina häften också? Visst fick jag det. Inga problem! Inte ens bordshyra ville man ha. 

Saken var biff, jag bokade hotell och biljetter. Och när veckoslutet äntligen randades, äntrade jag tåget söderut medförande en alldeles för tungt lastad väska samt en stor portion förväntningar. 

Jag anlände redan på torsdagskvällen den 28, säga vad man vill om Grand i Halmstad, det är då inte långt att gå från järnvägsstationen! Efter att äntligen befriat mig från min tunga väska och försiktigt inspekterat att den inte tagit skada av den ovarsamma behandlingen, var det dags att promenera iväg till centrum för en välbehövlig middag. 

Om man går Stationsgatan 'uppåt' mot Slottsbron till, ser det ut som om gatan tar slut med ett räcke längst bort. Med en handfull halmstadsresor i bagaget, vet jag att det är inbillning. En smal kurva tar en in på Viktoriagatan och så småningom över bron. 

Jag gillar att gå längs byggnaderna på Viktoriagatan,  på vänster sida. Husen lever upp till gatunamnet, de vita putsade stenfasaderna varvade med några i rött tegel, med sina branta källartrappor och källargluggsbutiker, ger ett omisskännligt viktorianskt intryck. Mina tankar går alltid till Bayswater med sina hotell i London... 

Dagen efter skulle enligt väderrapporten bli solig med blå himmel. Istället vaknade jag till det sorgliga ljudet av snöslask som trummade mot fönsterrutan. På det sättet var det ju väldigt passande att man spelade julmusik i frukostmatsalen. Däremot blev man inte särskilt hågad att gå ut, men det gjorde jag ändå, för jag behövde någon sorts åkbiljett till lokalbussen för att kunna ta mig ut till släktforskarföreningens lokal på lördagen. Efter att först ha besökt busshållplatsen vid Österskans, där de flesta stadsbussarna avgår, gick jag till kiosken på platsen. En diskret knackning på rutan gjorde att någon kom och öppnade, varpå jag förbindligt hälsade och sa: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...'. Mannen tittade då på mig, och pekade på tidningarna Aftonbladet och Expressen. Jag insåg att språkförbistring förelåg, och försökte precisera med 'biljett, buss' och så vidare. Till slut bytte jag språk och förklarade på bästa skolengelska att jag sökte en 'ticket to the bus'. Då förklarade herrn bakom glaset vänligt att han inte sålde några sådana, men däremot fanns det vid den blå bilen. Han pekade bort mot Stora torg på andra sidan bron och den där belägna pressbyråkiosken. Jag tackade och knallade över bron till torget. 

Det var fortfarande vidrigt väder, och jag ruskade mig grundligt när jag kom in till Pressbyrån på Stora torg. När det blev min tur, försökte jag igen: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Varpå damen bakom disken vänligt förklarade för mig att det sålde man inte här, men om jag bara gick in i Gallerian på andra sidan torget, så sålde man sådana där. 

Jaha. TIllbaka igen, in i Gallerian och visst fanns det en pressbyråkiosk där också. Ny väntan, och så återigen 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Men nej. Tyvärr sålde man inga sådana, men om jag bara gick in till Hallandstrafiken i butiken intill, så...

Skam den som ger sig, jag gick till Hallandstrafiken och fick vänta en lång stund, men sedan var det dags för den där meningen som jag vid det här laget börjat tröttna på: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Under över alla under, jag FÅR till slut ett busskort! Men allvarligt, om någon representant för Hallandstrafiken råkar läsa det här så vill jag bara säga: Tack för god service, men bli gärna lite mer lätthittade! Visserligen har vi även i här i Stockholm den tramsiga regeln att man inte kan köpa biljetter vare sig på bussen eller busshållplatsen (inte alla i alla fall), men här säljs i alla fall biljetter i nästan varenda kiosk! 

Ett busskort rikare, kom jag ut på torget igen, och se! Snökornen hade stuckit iväg någon annanstans, molnen hade skingrats, solen sken. Visserligen hade det blivit lite kallare också, men i alla fall. Fredagen förflöt sedan med damlunch och shopping på bästa tänkbara sätt. 

Lördag morgon tidig väckning, och nu var det dags! Jag hade av expertis fått helt nya instruktioner för bussåkandet, skulle jag hitta? Överambitiös som jag var, gick jag från hotellet fyrtiofem minuter innan bussen skulle avgå för säkerhets skull, vilket ledde till att jag kom med bussen som gick en halvtimme tidigare. Så jag behövde inte stressa, utan kunde lugnt promenera sträckan från hållplatsen till lokalen.

Klockan var omkring nio. Det var en betagande vacker morgon. Solen var på väg upp, och den gnistrande rimfrosten krasade under skorna, men det var lyckligtvis varken snö eller is på marken. 

Tack vare goda anvisningar, hittade jag också direkt fram till dörren. Men den var låst. Inte så konstigt med tanke på att evenemanget började först en timme senare. Jag knackade på rutan. Både en och två gånger. Tänkte med förtvivlans mod testa SOS-signalen, när någon kom och öppnade. Samt frågade, när han hälsat mig välkommen, varför jag inte använt ringklockan? Jaja, man kan inte se allt....

Hallands Släktforskarförening bor på Ryttarevägen 4. Det är en källarvåning men väl utrustad. Här finns pentry, toalett och en ordentlig hall att hänga av sig ytterkläderna i. Det gjorde jag, och blev sedan visad in i det som förut utgjorde den enda forskarlokalen. Där var fullt av bokhyllor, bord och böcker. Samt funktionärer i mörkblå tröjor och några författare med bokkartonger. Jag fick ett fördelaktigt placerat bord, och en namnskylt med foto på! Det har jag aldrig haft förut. Snabb uppdukning av böcker, sedan gick jag en vända för att se mig om. Nu har föreningen fått lite utökade ytor, så det finns en särskild sal för datorerna. Lite längre bort i korridoren finns ett föreläsningsrum som föreningen inte äger, men kan låna vid behov. 

Klockan tio öppnade det, besökare strömmade in, och föreläsningarna startade någon halvtimme senare. Först ut var Kathinka Lindhe, som bland annat författat boken 'Sorgeliga saker hända' , vilken handlar om triangeldramat mellan Elvira Madigan, Sixten Sparre och hans fru. Kathinka är släkt med hustrun, och har i hög grad sett till att den försmådda frun klivit fram ur skuggorna och fått liv. 

Nu pratar hon emellertid om lokalhistoriska böcker och fynd i pappersarkiven, mycket passande eftersom det är ett bokevent. 

Det blir en något lugnare dag än det var tänkt. Kanske det vackra vädret är boven i dramat. När novembermörkret efter flera veckor bryts, går kanske hallänningarna hellre en promenad i solen än ner i en källarlokal för att titta på böcker. Emellertid, kommers blir det i alla fall. Och stämningen är god. Här säljs inte bara renodlade släktforskarböcker, utan också en bok om ett rederi och dess historia, diverse lokalhistoria långt utanför Hallands gränser, och mycket annat. 

Så småningom tar det roliga slut, man packar ihop, och så blir det 'efterfest' med mat, dryck och småprat. Jag får skjuts till hotellet, vilket jag är mycket tacksam för i mörkret och med min tunga väska. 

Nästa morgon gick tåget tillbaka till Stockholm igen.  Jag åker denna gång via Lund, och vid stoppet i Helsingborg, ser jag rentav över till Danmark. Inte illa på en resa mellan Halmstad och Stockholm!

Jag vill rikta ett varmt och innerligt tack till funktionärer, författare och släktforskare som medverkade vid träffen i lördags. Fast jag bor långt bort och nästan aldrig kan närvara eller hjälpa till vid era evenemang, så tog ni emot mig som en i 'familjen', begärde ingen ersättning för att jag stod och sålde mina egna böcker, och lät mig delta i efterkalaset. 

Alla hjälpte alla, och ingen var mer betydande än någon annan. Det, mina damer och herrar, kallar jag för släktforskarföreningsanda! 

Jag ska försöka komma tillbaka med lite tätare intervaller i framtiden... 

Bilden:  Ett par tidiga besökare begrundar böcker, Elisabeth Fagerberg fotograferar, Anna Karlsson i tidstrogna kläder säljer sina och brodern Andreas böcker om 1600-talets Halland, Sven Johansson representerar Föreningen Gamla  Halmstad och Anders Bergenek säljer boken om rederiet Lion Ferry. Foto: författaren.

Algot Forsgren och Nina Söderlund, vigda 1917-10-07. Foto: Sundborg & Lindberg/privat bildsamling. Nu ska jag berätta om makarna Algot Forsgren (1887-1967) och Nina Fredrika Söderlund (1890-1983). Makarna vigdes 7 oktober 1917 i Skellefteå landskyrka. Fyra barn växte upp i deras hem.

Algot föddes i Bergsbyn, Skellefteå men redan när han var ett år gammal flyttade han och syskonen till Nedre Bäck där han växte upp i en syskonskara bestående av nio barn. Föräldrarna var diversearbetaren och senare diversehandlaren Jonas Olof Forsgren och hans hustru sömmerskan Johanna Jakobsdotter. I början av 1900-talet öppnade Jonas och Johanna en lanthandel på "Heden" som platsen i byn Nedre Bäck kallades där de bodde. "Jonas Forsgrens diversehandel" stod det på skylten som vägledde kunderna dit.

Tillbaka till Algot. Han visade i unga år intresse för teknik och hade en teknisk begåvning. Någon teknisk skola var inte att tänka på för honom och många andra i hans situation. Med avsaknad av teoretisk kunskap fick han istället försöka lösa problem med hjälp av fantasi, nyfikenhet, envishet och kombinationsförmåga. Han jobbade ett tag som sågställare och maskinist på en såg i närheten. Han nöjde sig dock inte med detta utan startade en mekanisk verkstad på gården i Nedre Bäck. Där reparerade han cyklar och motorfordon. Dessutom utförde han även smiden av olika slag för husbehov.

När första världskriget startade 1914 innebar ju detta att fotogen slutade att säljas i affärerna. "Nöden är uppfinningarnas moder" sägs det ju. Algot tog fasta på detta och började genast att tillverka karbidlampor, vilka fick en strykande åtgång. Inom kort lyste de i de flesta hemmen i Bäck och byarna i närheten. När kriget slutade 1918 upphörde tillverkningen, eftersom fotogen på nytt kom tillbaka i handeln.

Algot var nu gift och bodde kvar i föräldrahemmet i sex år innan han och familjen år 1923 flyttade till Bureå. Där uppförde han en gård och startade en bilverkstad som efter hans bortgång övertogs av sonen Gösta.

Algot avled 11 juni 1967 på Skellefteå lasarett i sviterna av en trafikolycka. Han skulle ha fyllt 80 år i slutet av juni (27 för att vara exakt). Makarna hade planerat att fira guldbröllop efter ett 50-årigt äktenskap.

Algot Forsgren. Foto: Fotografisk reproduktionsexpres og forstorrelsesanstalt, Hurup, Danmark/privat bildsamling. Nina Söderlund gift Forsgren. Foto: G. Sandin, Skellefteå/privat bildsamling.

Nina, som var en kusin till min farmors mor, föddes och växte upp i Istermyrliden, Skellefteå. Hon hade åtta syskon, varav en bror och sju systrar. En av systrarna dog bara tre dagar gammal. Hennes föräldrar var hemmansägare Olof Ulrik Olofsson Söderlund och hans hustru Maria Lovisa Sandström.

Nina tog tidigt i livet tjänst som piga på olika bondgårdar i trakten, bland annat i Risböle, Lövånger. Några vintrar arbetade hon som hembiträde i Stockholm och deltog även i det så kallade bondetåget 1914. Det var ju då bönder från hela landet marscherade till kungliga slottet för att försöka få kung Gustav V att förbättra böndernas levnadsvillkor. När Nina fyllde 92 år 1982 uppvaktades hon av tidningen Norra Västerbotten (numera Norran). Där berättade Nina att bondetåget var i början av februari. Alla skolor och affärer i Stockholm var stängda på grund av marschen. Det var 4000-5000 bönder som deltog i tåget. Kungen talade från en terass på slottet och lovade att bönderna skulle få det bättre. Det var oerhört fattigt för människorna som levde då. Nina berättade vidare i artikeln att folk i dag inte skulle förstå hur de som levde då hade det. Ninas familj klarade sig dock rätt bra. Hennes far var ofta ute i skogen och jagade fågel som familjen åt. Tjädrar fick han ofta. 

Nina hade ett oerhört bra minne för exakta datum och t.o.m. klockslag för olika händelser. Till exempel sin konfirmation mindes hon som om det var igår. Resan till och från konfirmationen blev lite bekymmersam. Tanken var att konfirmanderna från Istermyrliden skulle gå den fyra mil långa vägen till kyrkan i Skellefteå och sedan åka båt tillbaka längs älven. Någon båt fanns emellertid inte att få tag i, så konfirmanderna fick gå hem också! Nina konfirmerade sig lördagen 13 maj 1905. Samma dag föddes hennes bror Sven. Efter konfirmationen i kyrkan startade Nina och hennes kompisar hemfärden tidigt på måndagsmorgonen den 15 maj. Först vid 21:30-tiden på kvällen kom de hem. De hade nästan ingen färdkost kvar, bara lite mjölk och bröd som de köpt för sista pengarna. Vägen var dessutom lerig och någon hästskjuts att lifta med såg de inte till på hela sträckan.

I Istermyrliden fanns på den tiden ingen affär. Därför fick de som bodde där gå en mil in till Bureå och handla. Cyklar fanns ju inte på den tiden så man fick släpa med sig så mycket man kunde med bara händerna.

Nina avled på Skellefteå lasarett 13 mars 1983, 93 år gammal. Hon hade fram tills dess varit frisk från allvarligare sjukdomar i hela sitt liv, en god fysik hade hon alltid haft. "Fantastiskt", sa hon själv om det. Hon var helt klar i minnet enda fram tills sin bortgång.

Mora kyrkoarkiv är annorlunda. Mora var landsbygdsförsamling men väldigt stor och skiljer sig en del från andra församlingar utanför städerna. Nu menar jag givetvis under vanlig släktforskartid, alltså fram till en bit in på 1900-talet.

Tre eller fyra gånger under min tid som släktforskare har jag haft anledning att leta i kyrkböckerna från Mora. Själv har jag ingen släkt där, det är enbart släktutredningar åt kunder som tagit mig dit. En lär sig mycket genom att släktforska åt andra.

Det som skiljer Mora från det stora flertalet andra socknar är följande:

1. Det var en stor socken, både till invånarantal och befolkning. Husförhörslängderna är för varje period uppdelade på tre tjocka volymer. Som de här från 1786 till 1796:

Totalt omfattar AI:7a-c 2020 sidor vilket gör 1010 uppslag, fyllda med uppgifter om sockenborna. Ungefär så här ser det ut från mitten av 1700-talet och under hela 1800-talet. Ibland ingår Sollerö och Våmhus kapellförsamlingar. Bilden visar ryggarna, bilder från Arkiv Digital.

Jag har inte hittat några heltäckande befolkningssiffror för socknen men 1728 har prästen skrivit i husförhörslängden att den innehåller 2667 människor. 1770 bodde 7505 personer i Mora församling, vilket nog var jämförbart med många städer. Idag har hela kommunen drygt 20 000 invånare.

2. I husförhörslängderna kan delar av en by finnas i olika delar av längderna. Vissa hushåll i en by kan finnas i a-delen och vissa i b-delen. Hushållen i byarna är numrerade, men numreringen är inte statisk, den skiftar mellan perioderna. Numren verkar inte gälla gårdar utan hushåll. Och uppstod ett nytt hushåll i granngården så ökade siffran så att det hushåll som en period hade nummer 65 kanske nästa period hade nummer 71. Dessutom saknas ortregister fram till mitten av 1800-talet. Det blir många sidor att bläddra sig igenom i de stora byarna, och dessutom i mer än en volym.

Hallå där Pehr Gustaf Swedelius, kyrkoherde i Mora 1828-1846, varför kunde du inte skrivit ett ortregister i husförhörslängderna som jag letat i så mycket igår? Eller var det komministern Anders Blomberg som skrev i böckerna? Eller kanske skolmästaren och klockareprästen Abraham Wolter Lidfors? Oavsett vem som skrev så borde väl kyrkoherden ha haft ansvaret för hur böckerna fördes. Du kunde gott ha bjudit oss på ett ortregister, även om du själv visste på vilka sidor alla byarna var inskrivna.

Det finns också det som är positivt och bra med kyrkböckerna från Mora:

3. Mora kyrkoarkiv är ett mycket rikt arkiv, med husförhörslängder ända från 1664-1684. Då kallades den "skriftbook". I Arkiv Digitals information kan vi läsa att den upprättades av prosten Elavus Skragge och hans adjunkt Andreas Nohrmoreus. Enligt Munktells herdaminne för Västerås stift kom Skragge till Mora 1665 och efterträddes av Nohrmoreus, född i Mora 1632.

Skriftboken från 1664-1684, som motsvarar husförhörslängderna. I Vattnäs by bodde hustrun (troligen änkan) Apolonia, född 1608, med sin dotter Karin Jonsdotter född 1646, och sonen Olof Jonsson född 1637. Olofs hustru hette Anna Matsdotter och de hade två barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Efter denna skriftbok är det ett hopp till 1716 men därefter verkar husförhörslängdern täcka alla år.

Har du präster i Mora, eller någon annanstans i Västerås stift fram till 1840-talet kan du läsa i Västerås stifts herdaminne på nätet.

Andreas Nohrmoreus var alltså en tidig lokal präst och han hade rötterna i Mora. Han var född i byn Noret och hans far var bonden Kråk Erik Andersson. Andreas prästvigdes 1655, han var fältpräst en tid och och rönte snart "utmärkt aktning och förtroende" enligt Muncktell. 1671 kom han som präst till Mora och här ingick han i trolldomskommisionen. I herdaminnet står det att han försökte mildra domarna.

4. Prästerna bjuder på en hel del information, framför allt i dödböckerna. I vigselböckerna har jag för flera brudar hittat uppgifter om giftoman och då står det om det är hennes bror eller far eller någon annan släkting.
Men det bästa av allt är dödböckerna. Det varierar säkert över tid men det jag sett de senaste dagarna är mest från första halvan av 1800-talet. Här har prästerna skrivit inte bara vem som dog utan också var den döde var född, lite om familjen (make/maka, antal barn), när vigseln skett, om uppförande och leverne och ibland också vilka föräldrarna var. Längre tillbaka kan det vara långa berättelser om den som dött. Då är det den så kallade personalieboken som digitaliserats, den bok där prästen skrev vad han skulle säga i kyrkan om den döde.

Tredje söndagen i advent 1759 läste prästen i kyrkan om den döda hustrun Apollonia Danielsdotter från Noret, född i byn 1677. I dödboken kan vi läsa om hennes liv. Vi får veta att hennes föräldrar hette Daniel Johansson och Apollonia Andersdotter 1702 gifte hon sig. Och så vidare. Bildkälla: Arkiv Digital.

I Dalarna används ju gårdsnamn som en form av släktnamn. Kanske finns det en formell term för detta begrepp. Det är alltså en gårds namn som alltid kommer före förnamnet, som i Hed Anna Persdotter eller Krång Erik Larsson och liknande. Ett modernt exempel är ju Busk Margit Jonsson som jag tror att många av er känner igen. Jag har inte riktigt lyckats förstå hur systemet med dessa namn fungerar. I Mora verkar det som om man tog med sig sitt ursprungliga gårdsnamn även om man flyttade till en annan gård. Alltså om Krång Erik Larsson flyttade till Hed Anna Persdotters föräldragård i en annan by när de gifte sig så fortsatte han ha Krång som gårdsnamn. Men jag har också sett exempel på att personer som flyttade tog makans eller makens gårdsnamn som sitt. Kanske är det olika över tid och i olika församlingar i Dalarna.

Från vigselboken. Här är det Barbro Anders Matsson och Tomt Carin Ersdotter som gifte sig den 25 mars 1829. Gårdsnamn kunde bestå av både kvinnonamn, mansnamn och andra namn. Anders kom från Barbrogården nr 89 och Carin från Tomtgården nr 25 i byn Vika. För Anders var det fadern Barbro Mats Andersson som lämnade besked och för Carin var det  fadern Tomt Erik Andersson. Dessutom får vi veta att paret fått en bibel från Fruntimmersbibelsällskapet i Stockholm. Bild från Arkiv Digital.

Utan de här gårdsnamnen skulle det nog varit svårt att identifiera folk i en så stor församling som Mora. Namnvariationen verkar ha varit liten under större delen av 1800-talet. En titt i födelseboken ger besked. Av de 238 födda barnen i Mora församling 1854 fick 46 flickor heta Anna. En femtedel av alla flickor hade samma namn! 26 flickor fick heta Karin, 16 fick namnet Margit och 14 vardera döptes till Mait och Kerstin. Idag är det inte många som heter Mait (men jag känner en). Populäraste pojknamnet var Anders, det fick 28 gossar heta. 17 döptes till Erik och 15 till Lars. Mats var också ett populärt namn. Ungefär så här tror jag det såg ut i flera decennier. Därför blev det också många Anna Andersdotter och Anders Ersson. Dessutom var det mycket ovanligt med fler än ett namn, vilket också försämrade möjligheten till identifiering.

Säkert finns det andra församlingar som också skiljer sig från mängden. Jag har för mig att det är fler församlingar i Dalarna (kanske alla?) som har t ex mycket information i dödböckerna ända från 1600-talet.

För några dagar sedan, när jag satt i min kära fåtölj och åt frukost i godan ro, kände jag plötsligt att någonting kröp på ena benet. När jag tittade efter, hittade jag till min förvåning en nyckelpiga i all sin röda och prickiga prakt. Förutom den inledande rätt självklara frågan hur en nyckelpiga kunde befinna sig inne i min bostad i november, infann sig raskt ett antal följdfrågor. Att vanliga nyckelpigor är ofarliga för oss människor vet jag, men är de också ofarliga för mina fåglar?

Eller kommer nyckelpigan att bita fåglarna? Kommer fåglarna att bita nyckelpigan? Vad äter nyckelpigor egentligen? Hur fortplantar de sig? Om jag inte lyckas få ut den här nyckelpigan genom balkongdörren, kommer jag då att ha tiotusen nyckelpigor här inne till våren? 

Det var bäst att söka utökad kunskap, vilket jag gjort, både i bokform (Nordisk Familjebok 1953) och ute på nätet (Wikipedia). Det första jag inhämtade var att nyckelpigor i första hand äter bladlöss, vilket gjorde mig lättad. Då får nog fåglarna vara ifred. 

Nyckelpigor har haft många namn genom tiderna. Och i olika delar av Sverige. Gullhöna är en mycket gammal benämning, som enligt nätet till och med kan vara förkristet. I norra delen av Sverige kallas den gullfrigga, och i Skåne åkerhöna. Gullpytta är ytterligare ett alias för denna lilla men mångomtalade insekt. Under medeltiden vet man i alla fall att namnet Jungru Marie/Maria nyckelpiga var vanligt. 

Det sistnämnda namnet har troligen med de sju prickarna att göra. Maria ansågs ha de sju nycklarna till himlen, och nyckelpigan var hennes hjälpreda som bar nycklarna. 

Lite mer profant, så troddes nyckelpigan kunna förutspå vädret. Om en bohuslänning såg en nyckelpiga flyga iväg, så skulle det bli sol och vackert väder. Men i Värmland var det tvärtom. Såg en värmlänning en nyckelpiga flyga sin kos, gick han och hämtade regnkläderna. 

Det alla ser ut att vara överens om, är att nyckelpigor förebådade vår och sommar. När den första nyckelpigan för året sågs till, då var vintern slut. 

August Strindberg intresserade sig mycket för nyckelpigor vid sina promenader på Djurgården. Han ansåg att nyckelpigor var kloka djur eftersom de undvek människor! 

Hm, jag undrar vad för nyckelpiga jag fått, som ihärdigt kröp uppför mitt ben? En domesticerad nyckelpiga, finns det sådana?

Nyckelpigan har sedermera försvunnit härifrån, jag hoppas den smitit ut vid något obevakat tillfälle. 

Bilden: Så såg den ut, minus allt det blöta. Foto: Pixabay

Per och Amalia Andersson, Mjövattnet. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling. Diversehandlare Per Efraim Andersson (1848-1929) och Eva Amalia Andersdotter (1849-1927) bodde i Mjövattnet, Burträsk. Per, som i folkmun kallades för "Per Annersa", var född i Mjövattnet. Hans föräldrar var bönder. Han började sin bana som hemmansägare på ett av sin faders hemman i byn, Mjövattnet 4. I dag är det området där fritidslokalen och där den senaste affärsbyggnaden är belägen. En bostadsbyggnad fanns på fastigheten, i denna hade även ett vid den tiden nedlagt mejeri funnits. I detta mejeri ska, enligt uppgift, "Per Annersa", ha startat sin karriär som handlare. I början av 1880-talet etablerade Per diversehandel i Mjövattnet, vilken med ganska stor omfattning bedrevs under cirka 40 år, men som han senare överlät till en son. Byggnaden ifråga är den f.d. skolan, belägen vid vägen mot Lappbäcken. På fastigheten fanns även en kombinerad ladugård/uthuslänga. Vid sidan om affärsrörelsen bedrevs jordbruk på gården. Affären gjorde under de första decennierna skäl för namnet diversehandel, eftersom allt möjligt såldes. Allt från tjära och byggvaror till fläsk. Per var inte bara handlare, han var även engagerad i kommunen. I många år var han ledamot av Burträsks kommunalnämnd, skolråd, taxeringsnämnd, fattigvårdsstyrelse. Dessutom var han flitigt anlitad för diverse skrivgöromål som t.ex. bouppteckningar, boutredningar, deklarationer osv.

Senare byggde "Per Annersa" en särskild affärsbyggnad längre österut på andra sidan vägen ner mot vägkorsningen. Mejeriet ombyggdes till bostadshus och i mitten av huset inreddes en drängkammare. Två drängar från en gård som kallas för "Kvastriset" i grannbyn Renfors och några pigor skötte jordbruket på gården medan "Per Annersa" ägnade i stort sett all sin tid åt affären samt alla de förtroendeuppdrag han hade.

Sonen Adolf Andersson, gift med Selma Åberg från Bursiljum, övertog affären i Mjövattnet ungefär 1919 och drev den vidare i drygt 20 år. Jordbruket avvecklades när Adolf och Selma hade övertagit affären. 1948 sålde makarna affärsrörelsen.

"Per Annersa" var en anspråkslös, hjälpsam, pålitlig och vördnadsvärd person. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig många vänner i trakterna.

Amalia var även hon uppväxt i Mjövattnet som bondedotter. I sina krafts dagar var hon omtalad som en duktig husmor. Alla som kände henne vet att hon alltid var snäll och hjälpsam. Drygt ett år före sin bortgång drabbades hon av ett benbrott vilket medförde att hon blev sängliggande fram tills dess att hon avled. Hon avled på hösten 1927, 78 år gammal.

Pers närmast sörjande var de fem sönerna Konrad Andersson, chef och delägare i grosshandelsfirman S. Museot, Sundsvall, Frans och Edvin Andersson, ägare av firman Bröderna Andersson, Skellefteå, Adolf Andersson, handlare i Mjövattnet och Gunnar Andersson, hemmansägare i samma by. Per avled på våren 1929, i en ålder av nästan 81 år.

I Skepplanda församling vet man hur man ska hand om gamla gravstenar. Här står de uppställda på rad utefter kyrkogårdsmuren, de gamla gravstenarna från 1600-talet och 1700-talet. Riktigt fint, tycker jag.

På senare år har bevarandet av gravstenar diskuterats en hel del och kyrkogårdsförvaltningarna väljer olika sätt att spara, eller inte spara. Kulturgravar sparas förmodligen på många håll, alltså gravar som man ser som kulturminnesmärken efter särskilda personer.

De här gamla gravstenarna på Skepplanda kyrkogård tror jag är från vem som helst, och inte bara kända personer. Några gravhällar inifrån kyrkan har ställt upp mot kyrkans ena yttervägg också.

Bilden är tagen i dämpat gatljus på allhelgonakvällen i år. De syns förstås bättre i dagsljus. Eget foto.

En av gravstenarna i främsta raden kunde jag läsa lite på. Det jag kan se här är bland annat om den döde: "...den ärlige och beskedlige dannemannen Sven Svensson från Övre Skepplanda född år 1644, avled år 1699 ? 16 oktober". Eget foto.

I Skepplanda dödbok finns Sven Svenssons död inkriven i oktober 1699. Jag tror att han begravdes den 22 oktober. Bild från Arkiv Digital.

Skepplanda ligger i Västergötland några mil norr om Göteborg. Jag har ingen släkt på Skepplanda kyrkogård, men i Skepplanda, där min bror och svägerska bor. Min svägerska kommer därifrån och har flera släktgravar där så jag följde med dem dit för att tända ljus när jag var hos dem i allhelgonahelgen. Båda två är ivriga släktforskare och att ha någon i familjen att dela sin släktforskning med gör den ännu mer intressant. Dagen efter åkte min bror och jag till södra Halland för att fira vår farbror som fyllde 100 år.

Tillägg: De uppställda gravarna är från 1644 till 1820, enligt en rapport från Lödöse Museum: http://www.lodose.eu/wp-content/uploads/2013/08/Skepplanda-fordjupning.pdf

Det finns i de flesta fall en dimension kallad pengar i det vi möts av när vi utöver aktiviteter som vi tycker om. En del säger att det finns gratisaktiviteter, men om man funderar till så kanske det finns en kostnad ändå.  Att promenera i skogen kostar inget, men det är bra med anpassade skor och de kostar. Det kostar inget att simma, men en baddräkt kanske behövs eller en resa ut i till den avlägsna sjön där inga badkläder behövs.  Nu finns det ju olika varianter på det här och vi kan nog hålla på i det oändliga att diskutera vad som är kostnad eller inte.

Fritt foto av Ibrahim Rifath på Unsplash

Men ibland så gör vi nästan allt för att sänka våra kostnader, vi försöker påverka den ena funktionen efter den andra och tänk, ibland lyckas vi med vårt uppsåt. Det var många som blev glada, när det efter flera års lobbying och påverkanskampanjer blev klart att Riksarkivet släpper abonnemangskostnaden på sina digitaliserade alster. En medborgerlig rättighet tyckte många och det skrevs litanior om hur bra detta skulle bli. Farhågan att ett sådant beslut kommer att slå undan benen för andra aktörer framfördes, men det var av mindre vikt när släktforskare och andra skulle slippa betala för tjänsten. Vilken påverkan på användning som beslutet om fri tillgång hade på besöksfrekvens har jag inte sett, men det kanske framtiden utvisar.

Att det finns andra aktörer vet vi, men alla kanske inte tänker på föreningen Kinship Center i Karlstad som hanterar migrationshistoria, och har en del människor sysselsatta. Där är det inte så mycket frågan om gratis tillgång till Emiweb, som är ett utmärkt redskap för migrantforskning, som varit på tapeten utan mer inflöde och underhåll av allt material, som varit aktuellt ur kostnadssynpunkt.

När det gäller Riksarkivet så gick det bra första året, men redan nu ser vi effekterna av slopandet av abonnemangen. Det är inte hela orsaken, men definitivt en delmängd, när det talas om besparingar av personal, minskning av digitaliseringstakten och även reducering av tjänster, som DDSS (Demografisk Databas Södra Sverige). Det är inte säkert att DDSS läggs ner, men att det blir en minskad satsning och att behövliga investeringar skjuts på framtiden är klart.

I Karlstad drabbas Kinship Center av sådana ekonomiska konsekvenser efter besked om att kommun och region anser att det ska vara gratis med en sådan funktion som finns i föreningens tjänster. Att det innebär att ett 15-tal mister sin sysselsättning och andra, som betalar en liten slant inte kommer att få något att betala för, det tycks man blunda för.

Så frågan blir, är det bra när det är gratis eller finns det en betalningsvilja för att få vissa tjänster levererade? När det gäller Riksarkivet, är det så att släktforskarna sköt sig själva i foten?  Och beslutsfattarna i Karlstad, som hellre satsar många, många miljoner på ett ishockeylag än en liten slant på ett arkiv, kommer de att vara nöjda?

Vad tycker du?

Vi har nu hunnit en bra bit in i november, den grå månaden. Grå himmel, grått regn och allmänt grå tillvaro. 

Men det finns  mycket utom november som är grått i tillvaron.

'Grå eminens' är ju ett vanligt uttryck för någon som har ett stort inflytande inom exempelvis politik, men som inte själv syns och hörs. Nyfiken som jag är, letade jag upp uttrycket på nätet och lärde mig att den förste som kallats 'grå eminens'  var franciskanermunken Francois Leclerc du Tremblay, som gav många goda råd till kardinal Richelieu i Frankrike under senare delen av 1600-talet. Att man började kalla den gode munken just 'grå' eminens berodde sannolikt på att Francois, som en franciskanermunk bör och gör, bar en grå kåpa. (Det är till dags dato den enda 'munkfärg' jag har ordning på. Det finns ju svartbröder, munkar i bruna och vita kåpor, och benämningar som cisterciensermunkar, benediktinermunkar och flera andra sorter, mycket förvirrande. Men att franciskaner = gråbröder har jag lyckats lära mig). 

Vid ungefär samma tidpunkt som Richelieu tog hjälp av sin grå eminensmunk, red Karl XI omkring i Sverige i sin spartanska klädsel och med sitt diskreta följe. Han gjorde tämligen anspråkslösa besök hos torpare och bönder, och fick benämningen 'gråkappan'. 

Den mest ursvenska bostad vi kan tänka oss idag är väl den klassiska lilla röda stugan med vita knutar. Den är emellertid ett ganska sentida fenomen. Falu rödfärg började i och för sig utvinnas som en biprodukt ur Falu koppargruva redan på 1500-talet, men då var det bara kungar och rika adelsmän som hade råd med sådan lyx. Inte förrän i början av 1800-talet, när man i Falun började industritillverka rödfärgen, sjönk priserna undan så att gemene man så småningom hade råd att rödmåla stugan. I början hade man dock ofta bara råd att måla en vägg röd.  Då valde man den vägg som vette utåt allmän väg, så att alla som passerade skulle se att man minsann hade råd att rödmåla stugan. De andra väggarna hade samma färg som de alltid hade haft - grå...

Ännu idag, i vårt annars rätt färgsprakande århundrade, har vi inte riktigt lyckats skaka av oss den grå skuggan. Faktum är att grått har kommit tillbaka med stora kliv på senare år. Jag har under de senaste veckorna sett flera avsnitt av ett amerikanskt husförsäljningprogram på TV, där flyttande husägare får hjälp att renovera sitt gamla hus, så att det ska kunna säljas till toppris. Det säregna är, att renoverarens koncept tycks vara nästan exakt detsamma i alla hus man hemsöker: riv ut köket och installera ett nytt i industristil, samt måla samtliga väggar i huset grå. Klart! 

Nä, nu tycker i alla fall jag att det är dags att begränsa den grå färgens inflytande på historia och samtid. Kan vi inte gå in för exempelvis turkos istället? Eller banangult. Eller.... 

Bilden: En grå novemberutsikt för några år sedan. Foto: författaren

Alfrida Öberg född Svensson. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Detta är Magda Alfrida Svensson. Hon föddes 1881-08-14 i Kyrkobordet, Skellefteå som yngst av fem syskon. Hennes föräldrar var resehandlaren och konstförvanten Alfred Paul Teodor Svensson född i Söderköpings församling och hans hustru Lovisa Johansdotter Sundqvist, född i Sandviken, Skellefteå. Fadern dog när Alfrida var nio år gammal år 1890.

Alfrida gifte sig år 1911 med typografen och boktryckaren Karl August Öberg f. 1883-08-03 i Alnö, Västernorrlands län. Makarna hade inga egna barn men tog hand om två fosterbarn, en pojke och en flicka. Flickan dog ogift 22 år gammal 1929. "Kalle" arbetade till en början på Skellefteå Nya Tidnings tryckeri och sedan i 25 år som egen företagare. Företaget fick namnet Öbergs tryckeri. Tryckeriet fanns år 1948 på Trädgårdsgatan 19 i Skellefteå. Karl avled 1951-05-21. Efter Karls död övertogs tryckeriet av sonen Torsten Öberg som tidigare hade hjälpt sin far med verksamheten. "Kalle" var alltid glad och snäll. En mer godhjärtad person än honom var svår att hitta.

Fru Magda Alfrida Öberg hade en betydande roll i Skellefteå. Hon kämpade för jämställdhet och hon tillhörde kvinnorösträttsrörelsen. Hon blev vid valet 1921 invald i stadsfullmäktige som en av pionjärerna för kvinnlig rösträtt. Hon var medlem i Svenska röda korset och Fredrika Bremer förbundet. Hon tillhörde kyrkofullmäktige fram till år 1950 och var ledamot i många olika styrelser samt nämnder, längst i fattigvårdsstyrelsen. Alfrida var dessutom mycket aktiv i husmodersföreningen, både som styrelseledamot och ordförande. Hon var sekreterare i Vita bandet och verksam i många andra ideella föreningar. Hon var energisk som få och strävade efter att förändra samhället åt rätt håll. I unga år arbetade hon som telefonist hos Televerket. Som husmor tog hon inte bara hand om den egna familjen utan även inackorderade skolbarn.

Alfrida hade en "ungdomlig röst" och ett karaktäristiskt glatt skratt. Hon var en duktig berättare och hade en livlig fantasi vilket ju inte försämrade hennes berättelser. Hon umgicks med flera framstående personer som missionärer, ambassadörer, nobelpristagare, kungligheter etc. Vad som var sant och vad som var falskt av det hon berättade vet nog ingen. Hon var en färgstark och respektingivande person. En stor sorg för henne var när sonen och boktryckaren Torsten Öberg avled 1965. Alfrida gick bort 9/12 1969, 88 år gammal. Hon var då en av de äldsta Skelefteborna och även en av de mest kända.

Tusentals kvinnoliv gick till spillo när de skulle sätta barn till världen. Det vet vi och vi möter det allihop, vi som släktforskar, det är jag säker på. Och det känns lika tragiskt varje gång.

I går kväll när jag skulle förbereda dagens blogginlägg höll jag på att glömma bort att skriva. Jag blev så gripen av ett öde i en kyrkbok när jag släktforskade åt en kund. En mycket ung kvinna som dog i barnsäng när hon fick sitt första barn. Alltså, jag kan inte hjälpa det, men blir så berörd når sådant här bara stiger fram mitt för ögonen på mig från arkiven. Barnet klarade sig och blev min kunds ana, men fick aldrig en chans att lära känna sin egen mamma.

För att få ett hum om kvinnors död i barnsäng sökte jag i Lunds Landsarkivs databas DDSS (socknar i Skåne, Halland och Blekinge) efter barnsäng som dödsorsak. I databasen finns det 3454 poster där kvinnor dött i barnsäng eller med dödsorsak relaterad till barnsbörd. Jag har ingen aning om hur hög andel detta är, men det är alldeles för många för tidigt döda kvinnor.

I Brönnestad socken dog den ogifta Gunild Larsdotter på julafton 1837 i barnsäng. Prästen har skrivit: "Decembr. 24 i Brostorp Ogiffta Gunild Lars d-r i barnsbörd utan att blifwa förlöst 35 år 2 månader gamal. Barnmorska beträdde, och bud till Christianstad afsändes efter Läkare; ingen sådan kunde erhållas. Om än Läkare medföljt; så hade icke något där med warit wunnit, ty menniskan afled just som stadsbudet stog innom dörren. Begrafningen gick för sig d: 31 Decembr". Avskriven text från Landsarkivet i Lund i databasen DDSS. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del var riktigt unga och många var förstås förstföderskor, kvinnor som idag skulle fått föda med kejsarsnitt och klarat sig. Jag tittade på några få slumpvisa dödsfall av de 3454 i databasen. Till exempel Johanna Bank i Brunnby socken som dog i barnsäng den 17 december 1849. Hon var 18 år, 3 månader och 18 dagar gammal. Hennes make var skepparen Måns Nilsson, de hade gift sig den 23 februari samma år, när hon var 17 år. Efter hennes död gifte maken om sig och dottern Kersti, som föddes den 7 december, klarade sig och levde in på 1900-talet.

För många gick det inte så, det var vanligt att barnen var dödfödda eller dog inom några dagar. Och i en hel del dödnotiser står det också att barnet aldrig blev framfött. "Dog under barnsbörden utan att bliva förlöst", den anteckningen har flera präster gjort.

En annan ung 18-årig kvinna som dog i barnsäng är Pärnilla Månsdotter från Hästveda socken, död den 11 oktober 1704. Hon hade varit gift med Björn Persson i ett år och tre månader och var 18 och ett havlt år när hon dog efter ett dygn i barnsäng. Så här har prästen skrivit i dödboken, enligt Landsarkivets avskrift:
"Dom. 18. p. Trinit: Begrafvet hustru Sahl: Pärnilla Månsdoter af Hestveda bÿ, född i Hestveda af Erlige Ächte föraldrar, Faderen Måns Trösohn, Moderen Karna Nilsdoter. var hema hos sina Föräldrar til des hon ingick et Erligit Echtenskap med sin qvarlembnadhe Man Biörn Pärsohn och hafva lefvat et Christeligit Echtenskap tilhopa et åhr och trij månader, aflat et barn, blef Siuk af barnsbörd, d: 10 Octobr. och döde d 11 ejusdem om morgonen, i sit åhlders 18 och et halfft åhr. Lägerstället sunnan vijd Kÿrkan, näst intil Sochnestämbnestocken."

Pernillas död i Hästveda socken 1704. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag undrar vad prästen Lars Frost tänkte när han skrev detta i dödboken i Hästveda. Bara två månader tidigare hade han mist sin egen hustru Marna Klerck i barnsäng, efter sex års äktenskap och med sjätte barnet på väg. Barnet dog innan det föddes och efter fyra dagar dog Marna. Hon hade "levat här i världen i 30 åhr och nästan 7 månader" skrev hennes man. Barnsängsdöden kunde drabba vem som helst i samhället och alla kvinnor visste det och säkert var det med en viss rädsla för barnafödandet som en del gick in i äktenskapet. Barnmorskorna och jordemororna gjorde vad de kunde för att hjälpa, men ibland gick det inte.

Av de 40-50 dödsfall i barnsäng jag kastat ett öga på i databasen får jag intrycket att påfallande många var närmare 40 år och äldre. Flera var 47 år gamla, alltså bland de allra äldsta som över huvud taget födde barn. Med en utsliten kropp efter många förlossningar kanske de inte orkade mer.

Förlossningar kunde vara svåra och utdragna utan dagens medicinska vård och hjälp, det vet vi. Den 22 juli 1828 dog den 26-åriga ogifta pigan Ellna Jönsdotter i Glumslöv efter en åtta dagar lång och svår förlossning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 1 september 1834 dog hustrun Else Nilsdotter i Fjälkestad i barnsäng efter tre dagars barnsäng. Så här har prästen skrivit: "September 1. dog i Thorseke gifta Hustrun Else Nils dotter från Esphult af följderna af Barnsbörd. Hon hade tränne dagar förut framfödt ett dödfödt barn. Hustrun hade vistats sedan April månad i Thorseke, dit hon flytt under en vildsint och på starka drÿcker begifven mans (våldsamhet) Jöns Pehrssons i Esphult, våldsamheter. Hon / jemte och dödfödda barnet begrofs här d. 5 September. 29 år gammal." Den känns som att den svåra döden var kulmen på ett plågat liv. Text från DDSS. Bildkälla: Arkiv Digital.

Låt oss inte glömma de här kvinnorna, de som födde barn som i många fall överlevde och blev våra anor.

Vill du läsa hela texten som prästen Lars Frost skrev om sin hustru? Den finns i Hästveda CI:1 sidan 76. Avskrift av texten från landsarkivet i Lund i databasen DDSS:
"Anno 1704. d: 12. Octobr. blef Kÿrkioheerdens här til församblingarna H:r Laur: Frostij Hustru Hederborna och mÿcket dÿgd? Matronan Marna Klerck begrafven i Hestveda Kÿrkia uthe på gången tätt upp vijd Altaret, och med vänstra sijdan in til qvinfolkstohlarna. Född på Herregården Tostarp nedre vijd ÿstadh. Hennes Fader var Ährborne och Välförnäme Reinholt Klerck, då varande Arendator på bem:te Gård, men blef sedan välförnäme Handelsman i Ystadh. Hennes Moder Hederborna och mÿchet dygde?de Matrona Helvigh Bangh, fördum Rijdefogdens til Tostarp och Kråkeholm Sahl: Jacob Rasmussons Bangs K: dåtter. Anno 1698. kom hon i Ächtenskap med förbem:te Kÿrkioheerde sin effterlåtne K: Man H:r Laur. Frostis, och lefde med honom et mÿchet Kärligt Achtenskap i 6. åhr och 5. vekor, Emedlertijd har Gud välsignat dem med 5. barn, 3. Söner och 2. döttrar, huilka alle vijd Modrens afgång sörgeligen lefde. Blef hastigt siuk om natten emellan d: 6. och 7. Aug. af barnsbörden, hon gick med, så att fostret dödde i hennes lijf samma natten, och var detta hennes 6.te barn. Dödde 4.de dagen dereffter Nembl: d: 10. Aug. som var en Onsdag och Larsmässodag, sedan hon hade lefvat här i världen i 30. åhr och nästan 7. Månader. Warit en Gudfruchtig, From, Alfvarsam, dÿgdig och Skickelig Hustru; så at alle, så väl bekante, som obekante, så väl Frammande, som slächt och vänner, så väl förnämare, som ringare funnit i henne sitt contentement och behag. In sumnia hon lämbnat effter sig uppå sin döda mull et sådant gott loford, som den Gudfruchtiga Judith i sin tijd hade förhuerfwat sig, at der ståår: Hon hade et gott rÿchte när huar man, at hon fruchtade Gud, och ingen Kunne säÿa henne nogot ont uppå."

De som känner mig från Facebook, vet att jag har en viss faibless för att fotografera obskyra trappor som verkar försvinna upp eller ner till ingenting. Min fascination för trappor började dock mycket tidigare än så. Som barn minns jag, nu generat rodnande, hur jag ratade ett av farfar handgjort dockskåp till förmån för en modernare konstruktion som innehöll en invärtes trappa. Hoppas att stackars farfar aldrig fick reda på det.. 

Hur länge har det funnits trappor egentligen? På nätet fick jag bara upp 'sekretessfel' när jag försökte undersöka saken, i uppslagsboken (Nordisk Familjebok 1953 års upplaga) kan jag läsa att 'trappor är en stegvis gångbar förbindelseled emellan högre och lägre plan inom el. utom en byggnad.' Däremot stod det inget om världens äldsta trappa eller liknande. 

I min ungdom, när jag arbetade i musikbranschen, fick jag följa med på Grammisgala på Berns. En förtjusande kväll! Jag fick se och höra en massa artister, konverserade med Svante Grundberg, och beundrade den överdådiga inredningen. De magnifika kristallkronorna, de vita marmortrapporna... De sistnämnda fick jag gott om tid att beundra när jag efter en friskluftspaus skulle upp till stora salongen igen: "Före mig i den övre trapphalvan finns nämligen en herre jag tidigare observerat  p g a hans originella klädsel. Han har under kvällens lopp hunnit bli tämligen beskänkt (aspackad  torde vara den korrekta termen). Hans sätt att försöka ta sig uppför trappan är rätt originellt. Ett steg åt vänster, ett steg uppåt, ett steg nedåt, ett steg åt höger... Det påminner lite om när folk ska ta sig uppför den där trappan till Lustiga Huset på Gröna Lund .... Det är lögn att komma förbi, vilket håll jag än försöker åt, så är han i vägen. Jag får vackert vänta tills han lyckats sega sig upp".  Men det var ändå en vacker trappa.

Jag har ju också haft förmånen att arbeta i bottenvåningen på gamla Riksarkivet på Riddarholmen, ett hus inte minst känt för sin vackra trapphall i entrén. Och både själva trappan med sina vackra räcken och det fantastiska taket ovanför är verkligen sevärda!  Däremot fanns det ingen värme i trapphuset, och GF hade biblioteket på ena sidan trapphuset, och kontoret, med kopiator och kontorschef Bertil på den andra. Så på vintrarna brukade jag samla ihop både kopieringar och ärenden till Bertil på hög, för att sedan göra en rask framstöt förbi stora trappan över till andra sidan. Spännande var det den gången TV kom dit för att spela in ett par scener till deckarserien 'Snoken'. Då öppnade man dörrarna till Riksarkivet ovanför trappan, jag och en kollega passade på att smita in och titta hur det såg ut. Vi fick till och med stå gömda bakom en dörr och se på när man filmade en kort sekvens! 

Under en regional släktforskarkonferens i Nyköpingshus några år senare, avslutades besöket med guidad visning, och det var många trappor upp och ner. Men de mest sällsamma, låg under ett par tjocka glasbrickor på ett av våningsplanen och var en del av det nedbrunna slottet. Mycket sällsamt att stå ovanpå en trappa på det sättet...

Mitt livs mest svårhittade trappor väntade mig i Wien på hösten 2001. Jag hade fått följa med min mor, som skulle på konferens till valsernas stad, och medan hon arbetade, letade jag mig runt på egen hand med karta och guidebok. På kartan fanns ett område med 'romerska ruiner' tydligt markerat. Men hur jag än traskade gata upp och gata ner, såg jag inte till några ruiner: " Bäst som jag står där och tittar på kartan och kliar mig i huvudet, kommer det en vänlig äldre dam och frågar vad jag söker (åtminstone tror jag att det är vad hon säger). Jag frågar om damen talar engelska, men nej. Då pekar jag på kartan, damen förstår tydligen genast trots språkförbistringen, och lotsar mig åtminstone ett kvarter, in på en smal sidogata och in i ett mörkt betongvalv. Där öppnar hennes man, som hela tiden tyst och snällt följt oss i spåret, en högst ordinär glasdörr, och pekar nedåt. Då går det upp ett julgransljus. De romerska ruinerna ligger alltså UNDER marken, ungefär som Medeltidsmuseum hemma! Aldrig att jag hade hittat dit utan den vänliga damens hjälp! Jag tackar så mycket, både på tyska, franska och engelska, traskar nedför trappan, och hamnar verkligen bland romerska ruiner! Ett mycket intressant museum, rekommenderas om ni har vägarna förbi Wien.

Lite tuffare trapphistoria blev det i Visby, när jag var där på mitt första 'riktiga' besök i staden. Jag kom lite sent på säsongen, guider hade åkt hem och restauranger börjat stänga. Jag ville väldigt gärna se Kruttornet, och fick gå till Gotlands Fornsal (numera heter det visst museum istället) och låna en bautastor nyckel till tornet. Jag minns att jag kände mig lite som om jag vore ute i olovliga ärenden, där jag stod på trätrappan utanför dörren och fumlade med jättenyckeln. Innanför väntade fler trappor. Många och långa, men det fanns mycket 1100-talsmur att beundra utmed vägen. Kruttornet var från början en kastal (vakttorn alltså) och är förmodligen äldre än ringmuren. Sitt namn fick det efter ett senare skede, då ammunition förvarades där. På 1700-talet användes tornet som fängelse. Med mera. Allt detta, som jag läst tidigare, drog igenom mitt huvud medan jag klättrade uppåt. Plötsligt hör jag skarpa, fotsegsliknande ljud, blandat med ett lätt hasande. Jag blir rent ut sagt vettskrämd! Spökar några olyckliga fångar i trapporna i Kruttornet?  Men nej. Plötsligt hör jag fladder, och ett lätt skrockande ljud. Duvor! Flyger mängder av duvor in och ut genom gluggarna. Pust! 

Jag ska erkänna att jag inte är lika förtjust i att gå i trappor idag som när jag var yngre. Numera hemfaller jag oftast åt hissar. Men lite spännande är det allt, när man hittar en trappa som inte verkar ha något slut! 

Bilden: Inte en utan två trappor fanns det in till den allra första domkyrkan i Skara, invigd 1150. Numera finns den här ruinen i kryptan under nuvarande domkyrkan. Foto: Författaren

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström föddes 2 maj 1875 i Lagfors bruksförsamling, Västernorrlands län som nummer sju i en syskonskara på tio barn. Hans far var mästersmeden Anders Gustaf Qvarnström. Modern var Johanna Katarina Bengtzelius. I november 1876 flyttade familjen till Anders Gustafs hemförsamling Orsa i Dalarnas län. Familjen bosatte sig i byn Fredshammar. År 1889, när Fredrik Qvarnström var 14 år gammal, avled fadern Anders Gustaf. 

Mjölnare Fredrik Qvarnström med hustru Sofia. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

I juli 1894 flyttade Fredrik till Björkå, Överlännäs i Västernorrlands län. Där arbetade han som dräng hos sin äldre bror, mjölnaren Gustaf Leonard Qvarnström och hans familj. Redan året därpå, 1896, flyttade dock Fredrik vidare till Agnäs, Bjurholm. Han tjänade som dräng där hos mjölnare Karl Erik Sundqvist med familj. 1897 vände Fredrik hem till Kyrkbyn i Orsa församling. 1898 reste han vidare med destination Ytterlännäs, Västernorrland. Han bosatte sig i Hammar, Ytterlännäs och fick jobb som järnarbetare. I oktober 1899 lämnade han länet för att flytta till Risböle, Lövånger. Han fick tjänst där som mjölnare och bosatte sig i den nybyggda mjölnarbostaden i Bäckfors, Risböle. Förutom bostadshuset fanns också en ladugård och en uthuslänga på tomten. Vid sekelskiftet år 1900 ändrades mjölnarens lön från att tidigare ha varit en tredjedel av intäkterna till en fast månadslön på 75 kr/månad. I maj månad 1902 slutade Qvarnström sitt arbete som mjölnare i Risböle och drog iväg till Risselsås, i Ström församling, Jämtlands län. Han ersattes som mjölnare i Risböle av Villehad Vikman från Skellefteå.

Under tiden i Risböle hade Fredrik träffat lärarinnan i byn Sofia Albertina Nilsson. Hon var född och uppväxt i byn, dotter till bonden Nils Olofsson och Katarina Lovisa Gabrielsdotter. Precis som Fredrik förlorade Sofia sin far när hon var i tonåren. 1890 avled fadern Nils. Sofia hade även varit lärarinna i Nordmaling. Tycke uppstod mellan henne och Fredrik. Vigseln ägde rum den 23 juni 1902 i Lövångers kyrka. Sofia flyttade ihop med Fredrik i Risselsås drygt en månad efter giftermålet. I Risselsås föddes också sonen Nils Gustaf Alfons året efter. 1904 återvände familjen Qvarnström till Risböle, Lövånger. Fredrik Qvarnström återupptog sitt jobb som mjölnare vid kvarnen i Risböle som han hade avslutat två år tidigare. 1906 kom dottern Astrid Sofia till världen. 

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia, barnen Alfons och Astrid vid den gamla kvarnen i Bäckfors, Risböle. Fotot från juli 1907. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

1912 påbörjades bygget av en ny kvarn, på norra sidan av Bäckån. Den platsen kallas för Risbölenoret. Där fanns tidigare en såg som ägdes av byamännen i Risböle. Sågen revs och delar av virket användes till det nya kvarnbygget. Kostnaden för bygget blev drygt 19000 kr. Den gamla kvarnen såldes 1914. 

1915, under pågående världskrig, blev Qvarnström förmodligen missnöjd med sin lön, som var 1130 kr/år och sade upp sig på nytt från mjölnarjobbet. Annonseringen i dagstidningarna efter en ny mjölnare till kvarnen blev resultatlös, varför Qvarnström övertalades att fortsätta som mjölnare vilket han också gjorde under vissa villkor. Han skulle ha fri bostad, fri ved och elektricitet, detta godkändes. Han skulle dessutom ha taket på bostadshuset reparerat och nytt golv i ladugården. Lönen ansågs också vara för låg, ett så kallat "dyrtidsstillägg" på 250 kr skulle betalas ut för år 1917. En elkabel drogs från kvarnen till bostadshuset och förutom den ordinarie årslönen som nu var på 1250 kr, höjdes "dyrtidstillägget" med 450 kronor. 1919 höjdes lönen till 2000 kr. 

Den 22 december 1918 insjuknade Qvarnström i spanska sjukan, han blev sängliggande i nio dagar och klagade över hur kallt det var i huset. 1920 begärde han att kvarnföreningen skulle ge honom en ny bostad. Det beslutades att det nya huset skulle placeras på samma plats som det befintliga. Således skulle den gamla byggnaden säljas på offentlig auktion. Högsta budet landade på 400 kr. Köparen var G. P. Nilsson i Risböle som tog ner huset och fraktade bort det. Under sommaren 1920 när det nya huset uppfördes, skulle ju mjölnare Qvarnström med familj ha en bostad. Därför hyrde kvarnföreningen kök, kammare och vindsrum av E. A. Berglund. Bygget av det nya bostadshuset kostade 6248 kr. 

Vid sidan av arbetet som mjölnare hade Bror Fredrik Qvarnström flera olika förtroendeuppdrag. Han var under flera år ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger, folkskolestyrelsen, nykterhetsnämnden samt ordförande i valnämnden. Han blev medlem i Tempelriddareorden R. T. Umeborg 1920, tillhörde R. T. Sirius Skellefteå från 1921. Qvarnström var även en aktiv medlem inom IOGT där han lade ner ett frenetiskt arbete. 

Bror Fredrik Qvarnström var känd som en mycket duktig yrkesman. Han var därutöver begåvad utrustad med en genuin ansvarskänsla. Han var också omtyckt av både arbetsgivare och av allmänheten där han var verksam. Det rådde inget tvivel om detta. 

Malningen fortsatte fram till 1928 när kvarnen brann. Efter branden köpte Fredrik Qvarnström huset och uthuslängan av föreningen för 1500 kr. En kort tid efter eldsvådan var Qvarnström föreståndare för kvarnanläggningen i Mångbyn. Fredrik och Sofia bodde länge kvar i Risböle men flyttade senare till dottern Astrid i Lövånger där Bror Fredrik Qvarnström avled den 15 oktober 1949, 74 år gammal. Sofia levde till 10/8 1952 när hon gick bort, då boende hos dottern Astrid i Lövsele. Hon var en väldigt gästvänlig kvinna som skapade ett rofyllt och ordningsamt hem för sin familj och sin omgivning. 

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia till vänster och dotter Astrid i mitten. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Nu berättar jag lite om barnen Alfons och Astrids liv. I unga år hjälpte Alfons sin far med arbetet i kvarnen, han jobbade också en tid vid sågen som fanns i Risböle. I början av november 1931 flyttade Alfons till Skelleftehamn. Han fick jobb på Rönnskärsverken. Först arbetade han i den mekaniska verkstaden, sedan vid driften. Han gifte sig 1935 med Märta Andersson från Lövånger. Han gick en kurs vid Vindelns trädgårdsskola och arbetade därefter i 17 år vid företagets villaträdgårdar och växthus samt på centrallaboratoriet som trädgårdsassistent. Efter pensioneringen flyttade han och makan till Skellefteå. Där bodde de fram till 1984 när Söderköping blev deras hemort. Alfons var verksam inom kyrkobrödrarörelsen och IOGT. Han tyckte mycket om att skriva poesi och gav ut diktsamlingen "Från arbetsfält och kyrkovall." Dessutom skrev han dikter i tidningen Norra Västerbotten, nuvarande Norran. Det största fritidsintresset för honom var sommarstugan i Bjurön, Lövånger. Alfons avled 5 december 1987. Hustrun Märta dog 8 november 1994.

Som jag tidigare nämnde hade Sofia varit lärarinna i sin ungdom. Dottern Astrid gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarexamen i Skellefteå 1926. Hon tjänstgjorde som lärarvikarie i Risböle 1927-1930, höstterminen 1930 i Broträsk småskola, för att 1931 bli ordinarie lärarinna i Broträsk. Astrid undervisade i slöjd. I Broträsk tjänstgjorde hon som lärarinna i 18 år. Därefter var hon verksam från 1948 i Lövsele och Lövångers kyrkstad som småskollärarinna. Efter 1953 tjänstgjorde hon inom Skellefteå Sankt Örjans och Sankt Olovs församlingar fram tills pensioneringen 1965. Astrid var gift med kyrkvaktmästaren Sem Nilsson som gick bort på juldagen 1964. I unga år var hon, precis som sin far, aktiv inom nykterhetsrörelsen, samt inom den kyrkliga ungdomsverksamheten. Under sin tid som lärarinna i Lövångersområdet, var hon under några år sina kollegors representant i skolstyrelsen. Hon var även styrelseledamot i Broträsk blåbandsförening, Lövångers kyrkliga ungdomskrets och Lövångers lokalförening av Sveriges kyrkliga lärarförbund. Som person var Astrid principfast och målmedveten i allt hon företog sig. Hon stod alltid på de svaga och nedtrycktas sida. En stor personlighet och förebild lämnade jordelivet den 22 augusti 1971.  

Besök ett arkiv idag! Det är Arkivens dag idag och temat är "gömt och glömt". I arkiven finns det gömda och glömda, svaren på så många frågor. I arkivhandlingarna kan jag få veta hur allt kommer sig och varför det blev som det blev.

Något som verkligen är gömt och glömt i alla tider är kvinnors liv. Kvinnorna finns ju där men är skrivna som i vilket förhållande de står till mannen, dvs till husbonden i familjen. En hustru är en hustru och har sällan en egen yrkesbeteckning även om hon hade ett yrke, t ex barnmorska eller tvätterska eller torghandlare. Därför kan det vara svårt att få syn på kvinnors liv i arkiven.

Det som är gömt får mig också att tänka på allt det där som man förr inte talade om utan sopade under mattan. Idag också, men mer förr. De s k oäkta barnen och deras mödrar, det finns ju t o m okända mödrar i ganska många fall i kyrkböckerna. Barnen har gömts undan, på barnhem eller i fosterfamilj.

Lekande okända barn på Skansen 1916. Vem vet vad som var gömt i deras liv? Foto: Skansen.

Idag är de flesta av oss medvetna om förekomsten av incest, det har lyfts fram och är straffbart. Det måste ju ha varit straffbart förr också, men hur lagen då såg ut är jag inte insatt i, även om jag sett att det finns de som dömdes för detta brott. Däremot tror jag att det gömdes undan mer, att man blundade mer för att inte göra skandal om det kom fram i ljuset. Man skulle inte lägga sig i andras liv. Men svaren kan finnas i arkiven, om än indirekt.

För en tid sedan blev jag rekommenderad av en släktforskare hemma i Västervik att läsa en bok skriven av en annan släktforskare om dennes farfar och farmor. Boken är en dokumentärroman men författaren skriver i förordet att personerna i boken är de verkliga, att alla fakta är korrekta och att alla tragedier som drabbade familjen har hänt. I allt väsentligt styrks det hon berättar också av kyrkböckerna. Hon skriver bland mycket annat om hemmadottern i familjen och hur denna efter sin mors död fick ta moderns roll. Fadern utnyttjade dottern sexuellt under en lång tid. Till slut föddes ett barn med sin egen morfar som far och detta blev kulmen på historien. Fadern tog då sitt liv. Kanske var det både skam, ånger och insikten om att det skulle komma ut som låg bakom hans handling. Följer man den här familjen i kyrkböckerna ser allt normalt ut, tills detta gör att det blir uppenbart, så som författaren skriver.

En annan och möjligen liknande gömd historia råkade jag på vid släktforskning åt en kund för några år sedan. En familj bodde i en socken i närheten av Stockholm i slutet av 1800-talet. En socken som växte mycket, vilket kan vara en del av förklaringen. Familjen flyttade flera gånger och bodde där några år. Under tiden i socknen föddes flera barn i familjen, bland annat två barn inom loppet av fem månader. När jag först såg det tänkte jag att det måste vara en felskrivning, att ett årtal blivit fel, eller att det var ett fosterbarn. Men så var det inte. I födelseboken är bada barnen införda på rätt datum och år och båda barnen har samma man och hustru som föräldrar. En kvinna kan inte föda två barn med mindre än fem månaders mellanrum, ett så ofullgånget foster på drygt fyra månader skulle inte kunna ha överlevt. Så hur kunde det bli så här? Jag vet inte men det ligger nära till hands att tro att en äldre dotter i familjen (jag tror att hon var 13 eller 14 år) var den rätta modern till det ena barnet. Eller om det fanns en annan flicka eller kvinna i familjens närhet som blivit utnyttjad. För att en gift man och kvinna ska ta på sig ett föräldraskap på det här sättet tänker jag att mannen rimligtvis måste vara inblandad. Eller att den äldre dottern blivit utnyttjad av en annan man nära familjen. Först kunde jag inte förstå att prästen inte reagerat utan bara skrivit in det. Men i en stor församling med många inflyttade kände han säkert inte sina församlingsbor så bra att han kom ihåg namn han skrivit in i födelseboken fem månader tidigare. Eller finns det en helt annan förklaring gömd här? Något jag inte ser?

Alla människor förr i tiden var ju inte goda. Vi kanske gärna romantiserar om våra förfäder, vi som släktforskar, men precis som idag hade de flesta både onda och goda sidor men detta är oftast gömt, det kommer inte fram i arkivhandlingarna. Inte annat än att prästerna ibland skrivit i dödboken om den dödes karaktär. Som t ex en präst i Skärkind som skrivit om en död sockenbo att denne "var i livstiden en usel och i alla avseenden dålig man, misstänkt för brott, i synnerhet i hordomsväg". En son till nämnde man kallades av samme präst "supig och liderlig". Detta var i mitten av 1800-talet. Det kan ju också vara så att prästen hade något emot familjen, så man kan ju fundera på vad detta innebär.

Dödboken i Skärkind. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har så många gånger häpnat inför all den information som döljer sig i arkiven. Inte bara elände utan också allt det andra, det som är roligt och spännande att upptäcka.

... så började jag fundera på detta med förklädnader genom historien. 

För att börja med ett riktigt otäckt exempel på förklädnad, så har vi pestläkarna. Dessa oftast tvångsuttagna personer hade att besöka alla sjukhem där pesten härjade, och för att undgå smitta, hade de en originell, fågelnäbbsliknande ansiktsmask, täckande kåpor och hatt. Inte nog med att denna uppenbarelse rent allmänt såg skrämmande ut, när en sådan person klev över tröskeln, förstod ju alla som fanns i hushållet att allt hopp om överlevnad var ute. Dessutom hade pestläkarna oftast ingen som helst medicinsk utbildning eller liknande. Läs- och skrivkunniga var de, men det var allt. Så någon bot eller lindring kom de inte med. Bara ett pliktskyldigt besök. Dessutom var förklädnaden inte så särskilt effektiv mot smitta, pestläkarna dog i hundratal. 

För att nu raskt gå över på lite mindre deprimerande förklädnader, så hade redan de gamla grekerna ansiktsmasker när de uppträdde på utomhusteatrarna. Är det någon som vet om de gamla grekerna anlitade kvinnliga skådespelare, eller var det enbart män? Jag har förgäves försökt få någon information om detta. Däremot vet jag att i Shakespeares England, tilläts inte kvinnor att uppträda på scenen. Så de som spelade i Shakespeares pjäser var så att säga dubbelt förklädda. Dels var det män som skulle se ut som kvinnor, dels skulle de se ut som Julia, Desdemona eller vem det nu var de spelade. 

Nästa förklädnad jag kommer att tänka på är Axel von Fersens syster, Sophie Piper. Efter mordet på brodern, var stämningen upprorisk i  Stockholm, och Sophie insåg att hon inte var säker i Fersenska palatset vid Blasieholmen. Hon förklädde sig därför till piga, och rymde nedför en smal sidotrappa som fungerade som ingång för varubud. Flykten ut ur Stockholm lyckades, men hon hamnade i delvis frivillig fångenskap på Vaxholms fästning under några år.

Vad gäller just Halloween, hörde jag för några år sedan en korridorkamrat sucka över detta amerikanska påfund som svenska butiker med glädje anammat för att få sälja en mängd häxdräkter och ansiktsmasker till små barn. Och nog är det konstigt. Halloween fanns inte i mitt eller mina närmastes medvetande när jag var liten, men visst hade man utklädningsdagar i skolan och sådant. Jätteroligt! Men ingen förälder skulle väl då ha kommit på tanken att gå till affären och KÖPA en färdig maskisdräkt till barnen. Nej, det roligaste var ju att leta bland både barn- och vuxenkläder, borddukar, allsköns småprylar och vad man kunde hitta för att själv sätta ihop sin maskisdräkt! Och så fick man låna av mammas smink och måla ansiktet. 

Fast det där med att själv komponera en förklädnad kanske inte alltid funkar så bra. Magnus Härenstams lömske kronofogde i Göta Kanal förföljer sina skuldtyngda båtfabrikanter iförd en keps och, utanpå ljusgrå kostymen, en täckjacksväst. Sålunda tror han sig likna en typisk båtsemestrare.... 

Förklädnader har använts till mycket genom historien!

Bilden: Under Kulturnatt Stockholm 2014, kunde man på Medeltidsmuseum stöta på denna kusliga förklädnad uppe på galgbacken...  apropå Halloween alltså! Foto: författaren

Simon Brandell. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Filosofie magister och teologie doktor samt kyrkoherde Simon Brandell föddes 6 juni 1822 i Nora församling, Västernorrlands län. Fadern var den kände prästen, väckelsepredikanten och nykterhetsmannen Per Brandell, senare komminister i Ullånger. Modern var Anna Brita Geting. Åren 1848-1858 var Simon Brandell anställd som lärare vid Härnösand högre allmänna läroverk. 1856 vigdes han till präst. Han blev kyrkoherde i Skellefteå 1875 efter att Nils Nordlander, kyrkoherde och grundare av Skellefteå stad, hade avlidit året innan. En viss misstämning som mötte Simon vid tillträdandet av tjänsten (röstmajoriteten vid valet av kyrkoherde hade tillfallit en annan präst, som tidigare varit komminister i Skellefteå) förvandlades snabbt till obegränsad kärlek och uppskattning bland församlingen. Simon hade tidigare varit kyrkoherde i Själevad och Vibyggerå. 1877 blev han inspektör vid Skellefteås allmänna läroverk. Han var även under några år på 1880-talet ordförande i Västerbottens läns landsting. Alla sina uppdrag skötte han med stor noggrannhet.

Skellefteå församling utgjorde ett av de finaste pastoraten men prästlönen var endast 50 kr/år. Denna lön hade år 1867 beslutats av tidigare nämnda Nordlander och att det skulle gälla i 50 år. Som predikant var Brandell högt aktad. Många personer traskade långa sträckor för att höra hans rörande, av luthersk anda och personlig livserfarenhet präglade, predikningar. En gammal stadsbo sa: "Om det också hade blåst knivar, så skulle man ändå ut för att höra då doktor Brandell predikade." Brandell använde ett mycket enkelt språk i sina predikningar så enkelt att det minsta skolbarn kunde förstå honom.

Vid Brandells tillträdande som kyrkoherde var kyrkan (nuvarande landskyrkan) i dåligt skick, förfallet präglade kyrkan både ut- och invändigt. Kyrkan, som då var Norrlands största, genomgick två omfattande restaureringar under hans tid som kyrkoherde. Bland annat åren 1876-1877 när en grundlig renovering genomfördes som kostade nära 16000 kr, vilket var nästan hela kyrkokassan. En ny läktare uppfördes, nytt golv lades in i hela kyrkan, nya, tidsenliga bänkar sattes in tillsammans med värmeapparater.

Sommaren 1878 hade Brandell årets konfirmandflickor. Vid konfirmationen var flickorna svartklädda. Stadsflickorna hade hattar och landsflickorna den gamla huvudbonaden mössa och stycke eller silkesschaletter. Det var sista gången mössa och stycke brukades eftersom Brandell bestämde att nästa år skulle läsarflickorna vara barhuvade. Konfirmationsläsningen tog han ordentligt liksom med allt annat. Det hindrade dock inte honom från att en dag bjuda hela skaran med läsarflickor på kaffe i prostgården.

Doktor Brandell var mycket mån om att man ute i byarna skulle samlas kring Guds ord. I en by sa byborna: "Vi har ingen annan än Lars Annersa mor att samlas omkring." "Ja läs ni Lars Annersa mor", var Brandells svar. Senare tillsatte han så kallade byapräster. En av dem var Gustaf Wiksten i Skråmträsk, som i flera år hade varit dräng i prästgården i Skellefteå. Han började med byaböner efter Brandells önskan. 

Församlingens skolväsende var ganska undermåligt vid Brandells tillträdande. Fyra examinerade folkskollärare var anställda och ett 20-tal småskollärarinnor utan någon som helst utbildning. Skolväsendet utvecklades och förbättrades under hans ledning. Simon Brandell förmådde församlingen att åren 1876 och 1877 på egen bekostnad anordna särskilda undervisningskurser för utbildande av småskollärarinnor. På hans initiativ förlades landstingets seminarium till Skellefteå åren 1882-1883. Den första tvååriga kursen 1888-1890 placerades också i Skellefteå. Då sökte många unga flickor i församlingen inträde. Doktor Brandell tog då alltid reda på om vederbörande hade sångröst. Själv saknade han det, när han försökte sjunga lät det som när en humla surrade. Seminariet ägde först rum i Karltorp och senare i den så kallade fogdegården i Degerbyn. Vid Brandells bortgång fanns 30 skolhus i församlingen och 49 lärare jämfört med nio respektive 25 vid hans tillträde.

Simon Brandell var gift tre gånger, han hade barn från alla tre äktenskapen, totalt 11 stycken, varav ett dog i späd ålder. Sista frun hette Anna född Huss, med henne fick han bland annat dottern Kerstin Brandell. Hon gifte sig med K. A. Fellström som senare blev kyrkoherde i Skellefteå stad. Anna var en duktig husmor och värdinna. Alla var välkomna till det Brandellska hemmet. Under missionsmötena kunde ett hundratal gäster komma till middagarna, som vid passande väder serverades ute på gården. 

Alla såg upp till den högaktade doktor Brandell, den lille mannen med de blixtrande blå ögonen, de fina anletsdragen och det vackra huvudet. Skellefteborna mindes honom som en spänstig herre. Kom han exempelvis till Ursviken och ingen skjuts mötte honom, vandrade han ofta landsvägen upp till Skellefteå och prostgården.

Simon Brandell insjuknade i lunginflammation natten mot den 10 mars 1895. Han avled tisdagen 19/3 kl. 06:15, på sitt 73:e levnadsår. En 20-årig livsgärning som kyrkoherde i Skellefteå var därmed slut. Brandells sista ord var bland annat ett fullt hörbart "ära vare Gud". En stund senare hördes från hans läppar, troligen ett svagt "Amen".

Frid över hans minne!

När du läser det här kanske jag är upptagen med att fira en hundraåring i min släkt. Det är min pappas storebror Anders som fyller hundra år idag den 2 november 2019.

Min pappa och hans syskon i början av 1930-talet. Från vänster: Gulli, Anders som nu fyller 100 år, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve, Erik och Åke. Yngsta systern är inte med.

Att ha en hundraåring i släkten är stort. Då vill jag givetvis vara med även om det är en lång resa. Anders är ett av åtta syskon. Min pappa och fem av de andra är redan döda, bara min yngsta faster och Anders lever ännu.

Att kunna fira en hundraårig släkting verkar inte vara lika ovanligt idag som det var förr. Med ökad folkhälsa lever vi allt längre och många av oss som ännu är medelålders eller nyblivna pensionärer kommer säkert att uppleva hundraårsdagen.

Min farbror Anders är mina farföräldrars tredje barn. Hans äldste bror föddes 1916, sedan kom nästa 1917 och så Anders 1919. Och så fem till fram till 1932. När min yngsta faster föddes 1932 var den äldste brodern nästan vuxen och han flyttade snart hemifrån. Hon har berättat att hon inte kommer ihåg honom som en bror från de åren innan han flyttade, utan att de snarare lärt känna varandra som vuxna.

Så blir det naturligtvis i stora familjer. Bland min mammas syskon är åldersskillnaden ännu större mellan äldst och yngst. Hennes äldsta syster föddes 1922 och hennes yngsta 1946. Det är 24 år emellan, en hel generation. Mamma hade tolv syskon och ännu lever sju av dem, dock inte min mamma. Det är ganska fantastiskt att ha sju mostrar och morbröder när man själv blivit pensionär. Och en farbror som fyller hundra år!

Vad ger man en hundraåring i födelsedagspresent? Inte så enkelt att komma på, men den viktigaste presenten tror jag nog är att vi är med och firar. Men en liten present blir det i alla fall.

Jag kom på ganska nyligen att jag ska ge honom en släktbok som hundraårspresent. Under de tio år jag släktforskat har jag hela tiden planerat att släktforskningsresultatet ska bli böcker om släkten. En om pappas släkt och en om mammas. Under forskningens gång har jag skrivit flera kapitel, men långt ifrån allt. Nu har jag gjort en släktbok som är en första version av det som komma skall när jag blir klar. Boken om min pappas släkt, så långt jag hunnit skriva hittills. 124 sidor som jag låtit trycka bara till Anders. Jag vet att han är intresserad av släkthistorien så jag tror att det blir en bra present. Så här blev den:

Trassel, inte sånt vi polerade bilar med på den tiden det gjordes manuellt, har blivit en alltmer vanlig tanke när jag sitter med underlag till släktforskning. Det må vara enkla handskrivna noteringar eller något utdrag från ett världsträd som någon publicerat med diverse konstiga kopplingar via den ena tokigheten efter den andra.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

Hur kan det bli så trassligt som det blir för en del? Naturligtvis finns det förklaringar till det mesta, alltifrån naiva, eller inga, kontroller mot någon form av underlag. Ibland ett enkelt misstag i läsningen eller bara ren slöhet när bitarna inte passar ihop. Men ibland finns det annat som visar sig, något som inte stämmer och då kan bli förvecklingar.

En ny uppgift kan ställa till det. Är det verkligen min släkting som sitter på fästning utan att det verkar vara noterat i husförhörslängden. Dessutom vid en sådan tid att det barn som föds strax därefter inte borde ha kunnat bli till inom äktenskapet. Så illa kan det väl inte vara. Vilken av källorna ska jag lita på, hur ska jag se att mitt val blir rätt och vad grundar jag det på. Nog borde prästen ha den kunskapen om straffet som utdömts att han åtminstone på något sätt markerat frånvaron. Eller var det sådan total brist på kontroll att över ett års frånvaro inte märktes.

Om det var möjligt, hur mycket annat var då rätt i böckerna, eller ska jag vända på det och fundera på om hur mycket som var rätt.  Vi brukar ju hänvisa till våra kyrkböcker, åtminstone vissa av dem som primärkällor och de borde ju vara rätt.

I det aktuella fallet så finns det möjlighet till viss stödbevisning. Ny teknik ger oss möjlighet att på ett ganska säkert sätt utesluta vissa kopplingar. Efter mycket funderande så syntes möjligheten till ett DNA-test kunna ge vissa svar. Och svaret som kom hjälpte till på ett sätt, för det ser ut som de två bröderna inte har samma far, eller vi ska kanske säga att de bevisligen inte har liknade värden på sin manliga Y-kromosom. Något de borde haft. Nu har det gått några generationer från den aktuella händelsen till dagens testare så det kanske finns andra orsaker?

När jag sitter med mina funderingar så dyker det upp nya vinklingar. I ett känslosamt inlägg läser jag om flickorna som blev utbytta vid förlossningen. Samtidigt kommer frågan om varför två personer inte får träff med varandra trots ”bevisat” släktskap. I TV-program talas det om släktträff med de nyfunna syskonen, samtliga långt över pensionsåldern. Hur är det nu med tillförlitligheten i de uppgifter jag har, är de också fulla av hål eller fel?

Vid ett samtal på en släktforskarträff dyker samma tankar upp, hur långt tillbaka ska vi gå med våra sökningar utan att riskera att hamna på fel spår. Trasslar vi till det med för många och för långa anföljder, som kanske inte stämmer ändå.

Vad tycker du, hur mycket ska vi lita på?

Under den stora invandringsvågen till Nordamerika på 1800-talet, hände det att emigranter från diverse länder fick rådet av redan emigrerade landsmän: 'säg att du är svensk!' Var man svensk, var det lättare att få jobb i Amerika, eftersom svenskarna hade mycket gott rykte där. Svenskar ansågs vara hederliga, hårt arbetande och allmänt dugliga personer. Detta har förstås senare ställt till en del bekymmer i släktforskarsammanhang. Jag fick inte sällan förfrågningar om personer som påståtts vara emigranter från Sverige och inte hittats i emigrantregistren. I en del fall var det väldigt tydligt att personerna troligtvis kom från något helt annat land. 

Har vi svenskar fortfarande gott rykte hos andra nationaliteter? 

Jag har alltid varit road av att höra vad utlänningar egentligen anser om oss svenskar. Som turister har vi nog ansetts lite naiva emellanåt ('dumme Schweden'). Vi tror fullt och fast på valutaskojare och strandraggare på varmare breddgrader. För nu rätt många år sedan såg jag på TV ett pratprogram som handlade just om utlänningars syn på svenskarna. Det är två saker jag minns särskilt väl från programmet. Först en ung brittisk kvinna som bott och arbetat i Sverige i några år. Hon tyckte att svenskarna var otroligt snälla och undfallande. Vi accepterar i stort sett vad som helst som överheten försöker trumfa i oss utan protester. Men, tillade hon, det finns en sak som gör svensken farlig: Ta ALDRIG någon annans tid i den gemensamma tvättstugan! Då ligger du verkligt risigt till... 

I programmet medverkade också en ung svensk man som varit i Japan och arbetat några år. Han berättade om japanernas ritualer och seder, som han fann ganska konstiga när han började arbeta på kontor i Tokyo. Men efter någon tid hade han vant sig vid de små bugningarna och gesterna som japanerna hälsar och tar avsked med. Så fick han besök av en kompis från Sverige. Kompisen kom  till kontoret mot slutet av arbetsdagen för att hämta upp vår man. Precis som de skulle gå, öppnades dörren och chefen kom ut. Kompisen stegade då fram med näven utsträckt och trumpetade hjärtligt: 'Tjenare, tjenare, XX heter jag!'

Ridå. 

Ibland undrar jag om vi fortfarande är de där hederliga, hårt arbetande men lite naiva människorna? Idealen verkar vara annorlunda numera. Kanske blev den där emigrantsvensken med gott rykte omodern med tiden. Passar inte in i vår tid av intriger, cv:n och hysteriska skönhetsideal. 

Men som tur är finns det ju alltid undantag. Eller hur? 

Bilden: Solliden på Skansen i augusti i år. Foto: författaren