Redan som barn fick undertecknad en rätt diffus bild av detta med munkar och nunnor. Från nunnorna på skivomslaget till 'Sound of Music' när jag var riktigt liten, via diverse spökhistorier innefattande munkar eller nunnor fram till Casinorevyns berömda 'tagelskjortan på'. Senare, när jag uppdagat att jag har en massa präster i släkten, varav vissa grenat sig ända ner till medeltidens utkanter, har jag i förfädernas fotspår besökt åtskilliga kyrkor med medeltida ursprung, och insett att många av dem spelat en roll under den tid vi var katoliker här i Sverige, och inte minst för munkar och nunnor under den här tiden. 

Den som möjligen läst min blogg 'Grå, grå, grå' från november 2019, minns kanske (annars finns bloggen kvar här på Rötter, bara att bläddra bakåt) en parentes där jag stoltserade med att jag åtminstone visste så mycket som att franciskanermunkar = gråbröder? 

Jag tänkte lite flyktigt att det kanske vore idé att försöka reda ut det här med olika munkordnar och deras olikfärgade kåpor någon gång. Inspirerad av den bok om utgrävningarna i Varnhems kloster 1976 som jag just nu håller på att läsa, satte jag igång. Det visade sig då att det finns mängder med klosterordnar som jag inte haft en aning om, för att nu inte tala om de klosterväsen som finns i andra världsdelar. Men i nedanstående har jag nöjt mig med de munk- och nunneordnar som förekommit här i Sverige, och, det  vill jag särskilt betona, jag har inte tagit med alla. Detta är bara ett litet urval! 

Ordet 'munk' kommer från grekiskans monachos, som betyder ensam eller eremit. Redan på 300-talet fanns i Egypten spridda kristna kloster med diverse olika regler. År 529 startade emellertid Benedikt av Nursia den första enhetliga västerländska klosterordern, både för munkar och nunnor, och de kallades benediktiner. Benediktus hade turen att vinna påven Gregorius den store (han med sången, ni vet) för sin sak, och redan 575 hade påven sponsrat ett munkkloster för benediktiner i Rom. Reglerna var stränga, och framför allt var det viktigt att munken eller nunnan stannade i sitt kloster, levde avskilt och spartanskt.  Mycket av benediktinernas verksamhet handlade och handlar, om skolor och undervisning, de viktiga klosterskolorna var från början deras verk. 

Men efter något sekel började benediktinerna få problem. Inte minst därför att de med sina ofta stora egendomar blev involverade i vasallsystemet. Inte sällan fick klostren en ägare som inte alls var munk, utan hade helt andra och världsliga intressen av klostrets tillgångar. Med tiden luckrades också de stränga ordensreglerna upp. 

Detta gjorde att ett antal andra munk- och nunneordnar bröt sig loss från benediktinerna och 'startade eget':

Kartusianer omnämns första gången 1084. De bar oftast vita kåpor och betonade avskildheten och eremitliv. Det var vanligt att kartusianerklostren hade små egna hus för varje munk eller nunna. Endast enstaka måltider åts gemensamt. 

Utanför Dijon i Frankrike ligger en liten ort som heter Citeaux. Där bildade några utbrutna benediktinermunkar en egen orden år 1098. De kallade sig cisterciensermunkar efter platsen, och en av deras huvudregler var att vara självförsörjande. De odlade mycket mark, men då de var förhållandevis få, tog de in 'lekbröder' till hjälp. Varpå det  här med lekbröder såg dagens ljus. 

Franciskaner fick förstås sitt namn från Franciskus av Assissi. Egentligen var det inte någon munkorden i vanlig bemärkelse, utan de kallades oftast 'gråbröder'. Franciskanerna byggde heller inte kloster, utan 'konvent' och var inte bundna till ett visst kloster. Franciskanerna var en tiggarorden och levde på vad de kunde få ihop vid sina vandringar i eller mellan städerna. Grå kåpor hade man, men numera, läste jag, kan de tydligen ha bruna kåpor också. Vad franciskanerna dock alltid har, är ett vitt rep, med tre knutar på om midjan. De tre knutarna symboliserar deras viktigaste ordensregler: fattigdom, kyskhet och lydnad. 

Franciskus vän Klara av Assissi bildade en nunneorden i samma anda, klarissorna. De levde däremot, till skillnad från sina 'bröder' i kloster och iakttog vanliga klosterregler. 

Dominikanerorden stiftades 1215, och deras främsta regel var predikan. Det är en tiggarorden som franciskanerna. Dominikanerna var ivriga förkunnare, men också ivriga jägare på meningsmotståndare. Det var de som startade inkvisitionen och dess hänsynslösa jakt på 'kättare'. Dominikanerna bar oftast vita kåpor, men under senare delen av medeltiden, då de själva var utstatta för diverse hot från kritiska regenter, kunde de ses i svart ovanpå den vita kåpan, för att inte bli avslöjade. 

Så måste vi förstås också nämna Birgittinerna, en orden som Birgitta själv instiftade i Vadstena 1370. Dem känner man lätt igen på den 'krona' av vita band som de bär på huvan. År 2017 fanns det summa två birgittinerkloster kvar: i Vadstena och i Uden, Nederländerna. Båda är nunnekloster, några munkar finns inte just nu inom orden. 

Grå kåpor som blivit bruna, vita kåpor som dolts under svarta... utbrytargrenar... det är ett myller av munkar och nunnor som präglat vår medeltidshistoria! Och ibland lämnat lite förvånansvärda arv efter sig. Dom Pierre Perignon, benediktinermunk, är idag mest känd som champagne. Kartusianerna, eremiter eller ej, började framställa chartreuselikör. Och trappistmunkarna, som jag inte ens har nämnt här, bryggde öl... 

Men vi har fått mycket i arv efter medeltidens munkar och nunnor!

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok 1953

Inspiration: Ragnar Sigsjö: Klosterstaden Varnhem

Bilden: Vreta klosterträdgård i somras. I den trädgården vandrade en gång benediktinernunnor.... Foto: författaren

Jonas Bernhard JB Lundström, Strömfors. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Bernhard kallad "JB" Lundström föddes 1893-01-27 och växte upp i Strömfors, Skellefteå där han även bodde i större delen av livet. Han gifte sig 7/12 1919 med Vilma Charlotta Enmark från Djupgrovan. De övertog JB:s barndomshem. JB och Vilma tog hand om tre fosterbarn vid namn Arne, Ingeborg och Anneli. De blev som deras egna barn. Huset som familjen bodde i uppfördes 1919-1920. Lundströms hade sex kor, grisar och en häst som hette Flora. Vatten fanns indraget både i huset och i ladugården. Den sistnämnda byggnaden byggdes 1937 och var därför ganska modern för sin tid med vatten etcetera.

JB hade Strömfors första taxi. Den skaffade han på 1920-talet i samband med Bolidengruvans tillkomst. Taxirörelsen överlät han 1936 till Paul Oskarsson. JB hade senare en bil som var av "ovanligt" märke och vid ett tillfälle var två av fosterbarnen på bilutställning i Lycksele med hans bil. Den drog till sig väldigt stort intresse från besökarna där. När de kom hem och JB fick reda på detta sa han: "Ni skulle ju ha sålt den." Senare bytte han bort bilen till en Volkswagen "Bubbla".

Efter att JB slutat köra taxi ägnade han sig istället åt jordbruket på den egna gården. En tid försökte han sig även på försäljning av silverrävar, men den verksamheten avvecklades på grund av de dåliga förhållanden som förelåg under andra världskriget. JB var också en framgångsrik köpman. Han sålde bland annat skogsskiften till gruvbolaget Boliden och andra köpare.

I Strömfors angelägenheter deltog Lundström med stort intresse. Under flera års tid var han byaålderman och kassör i bönhusföreningen. Dessutom var JB i mer än 20 år ordförande i Strömfors kvarnförening. Jakt var ett stort intresse för honom liksom skytte. Han var aktiv i Bolidens skytteförening från 1936 och vann flera priser inom skytterörelsen. Som person var JB vänlig och pratsam. Han tvekade inte att yttra sin åsikt om olika världshändelser. Ett besök i hans och Vilmas gästfria hem var alltid gemytligt. Alla kände sig välkomna där.

En vinter var Vilma och JB:s fosterson Arne uppe i trakterna kring grannbyarna Sandberg/Brännet och högg timmer. Plötsligt kom han åkande hem på sina skidor och ropade: "Märren är i brunnen". Flora hade alltså hamnat i brunnen. Det blev bråttom. Oskar Forsberg som hade lastbil i Strömfors lastade folk på flaket och sedan bar det iväg för att försöka dra upp Flora ur brunnen. Med gemensamma krafter lyckades de att få upp henne ur brunnen. Hon överlevde även om hon var väldigt slut efter detta och de hade nog gett upp hoppet om att hon skulle överleva. Som tur var gick det vägen denna gång.

En dag frågade Ingeborg JB vad som skulle hända med henne och hennes fostersyskon om JB och Vilma dog. "Jag kan ju inte ens sopa ihop 'sotuklea'" (sotuklea=sotiga, smutsiga kläder), hade Ingeborg själv sagt. Det var det ju ingen som hade tänkt på. Detta fick JB att åka till häradsdomare Hjalmar Holmberg i Klintforsliden som hjälpte honom att skriva ett testamente som sa att Ingeborg, Arne och Anneli skulle få ärva efter Vilma och JB. JB hittade en gång hittade nämnda Ingeborg gråtande i ladugården. Hon tyckte att det var för jobbigt och slitsamt att mjölka korna. "Nu ska vi inte ha kvar några kor", sade JB Lundström efter denna händelse.

JB och Vilma bodde de sista åren i Boliden efter att de sålt hemmanet i Strömfors till JB:s brorson Sten Svensson. JB gick bort 28 mars 1977. Vilma levde till 21 maj 1981. 

Har du svårt att hitta en födelsenotis du söker? Finns den inte i församlingen där modern var skriven och du vet att barnet föddes där? Eller saknas födelsebok för rätt tid? Ett tips är då att söka efter en födelsebok på närmaste sjukhus. Flera av sjukhusen i Sverige förde egna födelse- och dödböcker.

En titt i arkivlistan hos Arkiv Digital visar att omkring 50 sjukhus förde egna kyrkböcker. Säkert finns de också i Riksarkivets digitala forskarsal, men det har jag inte kontrollerat just idag.

Det som kan vara en hjälp för dig som släktforskar på 1900-talet är att flera av de digitaliserade sjukhusarkivens böcker sträcker sig en bra bit in i vår tid. Många ända till 1948, och mitten på 1940-talet är vanligt. Därför kan sjukhusets kyrkbok finnas tillgänglig men inte församlingens, eftersom alla böcker från församlinganra inte är digitaliserade så långt fram i tiden. Tar sista födelseboken slut 1928 i din församling kanske sjukhusets födelsebok går fram till 1948 i stället. Så tänk på det när du letar. Jag tror att detta framför allt är vanligt i de större städerna, inte minst Stockholm, där de olika församlingarnas födelseböcker inte alltid är tillgängliga så långt fram. (Dessutom finns ju utdragen från SCB att söka i hos Riksarkivet. Men vill du veta när dopet skedde får du leta i kyrkboken.)

Nils Olof föddes på Sankt Eriks sjukhus i Stockholm den 12 oktober 1939. Föräldrarna bodde i Brännkyrka församling. De digitaliserade kyrkböckerna från Brännkyrka sträcker sig fram till 1929 både hos Arkiv Digital och Riksarkivet, men födelseboken från Sankt Eriks sjukhus är tillgänglig. Nils Olof är avliden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom kan det vara så att barn som fötts på sjukhus bara bokfördes som födda i den stad där sjukhuset låg, och inte i hemförsamlingen. Några exempel jag tittat på bland de födda på Västerviks sjukhus på 1920-talet står i Sveriges dödbok som födda i Västerviks stad fast de hade föräldrarna i en av landsbygdsförsamlingarna. Och trots att attest skickats hem till den församlingen.

Arne Verner Karlsson föddes på Västerviks sjukhus den 14 december 1929. Hans föräldrar bodde i Gladhammars församling men i Sveriges dödbok är han inskriven som född i staden Västervik, och inte i Gladhammar, trots att attest skickades dit. För Gladhammars församling finns ingen digitaliserad födelsebok efter 1926. Arne Verner är avliden. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del av sjukhusen hade bara dödböcker, andra förde både födelse- och dödböcker. Det senare gäller nog främst sjukhusen utanför Stockholm. I födelseböckerna finns det som regel (men inte alltid) inskrivet vilket församling barnet skulle vara skrivet i och då har nog en attest skickats till hemförsamlings pastorsexpedition. Så de barn som föddes på sjukhus kan vara insrkivna i två födelseböcker. Så var det nog också för dem som dog på sjukhus. I anmärkningskolumnen i dödböckerna har sjukhusprästen oftast skrivit in att attest skickats till hemförsamlingen, så då är nog dödsfallet infört där. Därför hittar du nog födelse- eller dödsnotisen även i hemsförsamlingen.

Här har jag gjort en lista på de digitaliserade sjukhusarkiv som jag hittade hos Arkiv Digital, och som jag antar även finns hos Riksarkivet. För att hitta dem har jag sökt på "sjukhus", "lasarett" och "barnbördshus" så kanske finns det fler vars namn inte täcks av dessa sökbegrepp. Jag reserverar mig för felskrivning.

Bara födelseböcker:
Allmänna barnbördshuset i Stockholm 1847-1948
Falkenbergs lasarett 1929-1932
Motala BB 1926-1943

Bara dödböcker:
Epidemisjukhuset Roslagstull, 1917-1944
Frösö sjukhus 1915-1946 (även församlingsbok samma tid)
Järvsö sjukhus 1902-1940
Karolinska 1940-1946
Katarina sjukhus 1866-1933
Långbro sjukhus 1931 (f en enda), 1910-1948 (d)
Maria sjukhus 1876-1944
Norrtulls sjukhus 1932-1943
Sabbatsbergs sjukhus 1893-1948
Sachska barnsjukhuset 1911-1943
St Görans sjukhus 1912-1942
Stigberget-Åsö sjukhus 1905-1947
Södersjukhuset 1943-1944

Födelseböcker och dödböcker:
Akademista sjukhuset i Uppsala, uppdelat på flera kliniker 1900-1949 (f), 1896-1934 (d)
Allmänna sjukhuset i Malmö 1902-1947 (f), 1897-1946 (d)
Centrallasarettet BB Linköping 1908-1947 (f), 1913-1942 (d)
Centrallasarettet i Västerås 1910-1943 (f), 1905-1948 (d)
Eksjö lasarett 1906-1937 (f), 1904-1942 (d)
Helsingborgs lasarett 1926-1947 (f), 1906-1918 (d)
Härnösands lasarett 1905-1947 (f), 1905-1930 (d)
Jönköpings lasarett 1904-1948 (f), 1904-1944 (d)
Kalmar lasarett 1918-1948 (f), 1918-1943 (d)
Kisa lasarett 1925-1948 (f), 1905-1942 (d)
Kristianstad lasarett 1903-1943 (f), 1902-1937 (d)
Kullbergska sjukhuset i Katrineholm 1929-1946 (f), 1929-1942 (d)
Länslasarettet i Flen 1907-1942 (f), 1906-1945 (d)
Länslasarettet i Ljungby 1929-1948 (f), 1929-1941 (d)
Norrköpings lasarett 1905-1947 (f), 1905-1943 (d)
Nässjö lasarett 1942-1946 (f), 1935-1948 (d)
Oskarshamns lasarett 1904-1939 (f), 1904-1934 (d)
Simrishamns lasarett 1906-1942 (f), 1905-1937 (d)
Sollefteå lasarett 1916-1947 (f), 1916-1947 (d)
St Sigfrid 1907-1947 (f), 1895-1928 (d)
St Erik 1938-1947 (f), 1860-1944 (d)
Sundsvalls lasarett 1928-1944 (f), 1930-1935 (d)
Södra BB i Sthlm 1865-1943 (f), 1865-1943 (d)
Umeå lasarett 1905-1946 (f), 1904-1945 (d)
Universitetsjukhuset i Lund 1862-1932 (f), 1899-1932 (d)
Värnamo lasarett 1924-1945 (f), 1923-1946 (d)
Vadstena lasarett 1905-1932 (f), 1904-1943 (d)
Västerviks lasarett 1918-1942 (f), 1912-1944 (d)
Växjö lasarett 1904-1947 (f), 1904-1941 (d)
Ystad lasarett 1904-1943 (f), 1904-1934 (d)
Östersunds lasarett 1904-1944 (f), 1904-1939 (d)

Dödböcker från Samkta Gertruds sjukhus i Västervik 1931-1948 finns digitaliserade på Riksarkivet.

Sjukhusens kyrkböcker kom upp när jag i onsdags var med på släktforskarhjälp på biblioteket i Västerås, där Västerås Släktforskarklubb erbjuder forskarhjälp några gånger per termin. Då fick jag en fråga om detta, och kom på att jag hade hittat personer i sjukhusböcker i Malmö vid något tillfälle. Tack till den för mig okände släktforskare som fick mig att komma ihåg detta!

I nådens år 1826 stundade stort bröllop i Gävle. Garverifabrikören, entreprenören och läderhandlaren Johan Wilhelm Adler, inflyttad från Östergötland sju år tidigare, gick till altaret. Till sin brud hade han valt den 22-åriga sjökaptensdottern Petronella Nordbäck (moderniserad stavning). Petronellas far, Per Albrecht Nordbäck, hade avlidit på sjöresa 1819. Mor och syskon fanns dock närvarande vid bröllopet. Däremot kanske inte Petronellas kusin Erik, min farfars farfar,  som var precis nyfödd, och så småningom även han skulle bege sig ut på de sju haven. 

Paret flyttade in i fabrikörsvillan, kallad 'villa Läderbo' i åtminstone någon av husförhörslängderna. Förutom villan ägde Johan också ett torp, Källbäck eller Kallbäck, och en mindre fastighet i samma område, samt en verkstad. 

Petronella och Johan fick sammanlagt fem barn, som alla skulle gå skiftande öden till mötes. Två söner och tre döttrar. 

1842 försöker sig Johan Wilhelm Adler på att införa omnibusstrafik i Gävle. Kanske har han rentav läst om herrarna Bretzner och Duvanders försök med 'Försöket' i Stockholm några år tidigare? 

Tyvärr blir inte garverifabrikören så värst gammal. 1851 avlider han, bara knappt 60 år. Bouppteckningen är utförlig och man får en ganska tydlig bild av hemmet. Johan har inte särskilt mycket kläder, och  de han hade, beskrivs som 'slitna' eller 'dåliga' i de flesta fall. Det finns inte heller någon anmärkningsvärd mängd guld eller silver i huset. Däremot finns det gott om koppar och järn. Hans verkstad och varulager är noggrant igenomgångna, och förefaller ha varit de mest värdefulla delarna av bohaget. Man får intrycket att J W Adlers tillgångar hade krympt samman en del under de senare årtiondena av hans liv. Boet slutar emellertid på en liten men dock vinst. För min personliga del noterar jag att 'styrman E Nordbäck' är skyldig boet 417 daler, detta infört under rubriken 'osäkra fordringar'. 

År 1857 finns ett nytt dokument, där änkan, Petronella, begär arvskifte för att bättre kunna realisera sin avlidne makes tillgångar. Barnens förmyndare ser ingen anledning att neka henne det, han gör bedömningen att barnen inte kommer att drabbas av någon ekonomisk oförrätt. En översiktlig genomgång av hushållets tillgångar görs här, och man ser att lösöre och annat har minskat.  

Beskrivningen av möbler, mattor och gardiner i hemmet är beklämmande läsning. Det mesta är beige eller grått i färgen, och väl begagnat. Verkstaden finns inte kvar, inte heller varulagret. 

Bara två år senare avlider Petronella också, precis fyllda 55 år. Jag noterar att kusinerna nu bytt roller: nu är det Petronella som är skyldig sin kusin 'sjökapten E Nordbäck' bortåt 900 daler. 

De fem barnen var:

1. Per Johan Alfred Adler född 1827 13/5 i Gävle Heliga Trefaldighet. Han nämns inte i faderns boupptecking, sannolikt död ung. 

2. Engla Emilia Kristina Adler född 1829 3/7 i Gävle. Död ogift i Andra Kvarteret, Gävle 1897 4/5. 

3. Axel Wilhelm Adler, troligen född 1837 25/7. Blev garverigesäll, men sattes under förmyndare någon gång under 1850-talet. Död ogift 1867 4/4. Hans bouppteckning finns också, och de få ägodelar och den blygsamma summan pengar han ägde, hade han testamenterat till sin syster Engla. 

4. Julia Wilhelmina Adler född 1843 17/4 i Gävle H T. Kallas i flyttlängderna för ömsom 'mamsell' och 'resande'. Hon har bott i Linköping 1866-70, och i Stockholm Adolf Fredrik åtminstone 1872 (Norra Tullportsgatan 103). Sedan har jag tyvärr tappat denna som det förefaller, något äventyrliga dam. Forts kanske följer, om jag hittar henne igen. Hon förefaller i alla fall ha levat ogift. 

5. Sophia Beata Adler född 1844 21/9 i Gävle H T. Gift i Stockholm med litografen från Bremen i Tyskland, Carl Fredrik Philip Meyer, kallad Fritz. Från 1871 står paret skrivna i Moskva, Ryssland. De har en son, Johann, som dock är född i tyska S:t Gertruds församling i Stockholm år 1866. Sophia Beata dör i S:t Petersburg år 1875 12/1. 

En kort glimt av en Gävlefamiljs liv och leverne under 1800-talet. 

Källor: Riksarkivets bouppteckningar på sok.riksarkivet.se 

Uppgifter på Anbytarforum skrivna av Olle Meyer

Egen forskning i Gävle födelse- och dödböcker och husförhörslängder samt mantalslängder i Stockholm

Bilden: Underskrift vid arvskiftet 1857. Jag kan inte svära på att det är Petronella själv som skrivit under, men jag hoppas det! Foto: författaren

Sigurd Nygren och Axelina Nordin. Vigda 1920. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Karl Sigurd Nygren föddes 1888. Han växte upp på "Strann" i Bureå som son till skomakaren Nils Petter Nygren från Vallen, Lövånger och hans hustru Maria Margareta Andersdotter från Bureå. Sigurd gick till sjöss 1906 men återvände efter några år hem till Bureå. Han vigdes första gången 1913 med Vilma Maria Johansson (1886-1918) från Övre Bäck, Skellefteå. Makarna fick sonen Daniel år 1914. Drygt ett år gammal avled Daniel av hjärntuberkulos. Det var år 1916. Två år senare, 1918, avled även Vilma i tuberkulos.

Sigurd gifte om sig år 1920 med Axelina Nordin född 1887 (se bild). Hon hade arbetat som hushållerska hos honom och var ursprungligen från Ljusvattnet, Bureå. Hennes föräldrar var torparen Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. I äktenskapet mellan Axelina och Sigurd föddes sonen Erik år 1922. Än en gång kom dock sorgen att drabba Sigurd. Axelina avled efter en kort tids sjukdom 1940. Hon var en stillsam, duktig och försynt kvinna som arbetade hårt i det tysta. Hon hade skaffat sig många vänner under sin livstid. Därför kom hennes bortgång att väcka stor saknad och sorg hos flera personer.

Rut Matilda Häggström blev Sigurds tredje och sista hustru. Hon var född 1900 och växte upp i Östra Hjoggböle. 1941 ägde äktenskapet rum mellan Rut och Sigurd. 

Sigurd var anställd hos Bure AB. Först som stabbläggarchef. Han var också så kallad "pråmskeppare". Därefter skötte han massautlastningen på Storgrundet. Kontoret på brädgården blev sedan hans arbetsplats, där arbetade han i ungefär 20 år, de tre sista åren som förman. Ordning och reda var signifikativt för Sigurd. Han tog väl hand om folk av olika slag. Under denna tid fick han vara med om en utveckling som ingen hade kunnat förutspå. Hans liv var nog intressant men det var emellanåt ganska mödosamt. Motgångar och sorger upplevde han, mer än många. Med stort lugn blickade han framåt mot framtiden och tog dagen som den kom.

Från 1939 var Sigurd nämndeman i Skellefteå tingslag av Västerbottens norra domsaga. På äldre dagar ägnade sig Nygren gärna åt fiske. Han var en omtyckt och ömsint man, med ett religiöst lynne. Hans plats i kyrkan var sällan tom och bland sina kyrkobröder var Sigurd högt respekterad och uppskattad. Han var en känd och avhållen Burebo som lämnade oss på Skellefteå lasarett 1958, 70 år gammal. Hustrun Rut avled 1983.

Du som släktforskar är förmodligen ganska intresserad av den bygd där din släkt bott förr i tiden. Ett sätt att få reda på vad som hänt och hur livet var är att läsa provinsialläkarrapporter. De finns digitaliserade och är lätt tillgängliga.

Vill man fördjupa sig i den lokala historien och förstå mer om livet i historisk tid är dessa rapporter mycket intressanta. I årsberättelserna redogjorde provinsialläkarna för vad de sysslat med under året men också yttre omständigheter kring folkets hälsa. En sådan omständighet var vädret, som påverkade skördarna och därmed tillgången på mat.

Några nedslag i årsberättelserna visar att de förändrats över tid men inte så mycket. Ända fram till 1860-talet består de av berättande text, sedan kompletterad med statistiska uppgifter. Alla läkare skrev inte lika mycket, en del broderar ut texten och är mycket detaljerade, andra ger mer knapphändig information.

Rapporterna inleds som regel med iakttagelser om vädret och hur det påverkat skörden med mera. Därefter följer en redogörelse för allmänt förekommande sjukdomar, uppdelade på endemiska (lokala), epidemiska och sporadiska.

Det här är nog en ganska representativ rapport. Provinsialläkaren Anders Petter Björkman i Luleå skrev om 1869 att året började med tämligen stark köld omväxlande med blidväder. Islossningen skedde "i vanlig tid" i juni. "Senare nattfrost uteblev lyckligtvis till slutet af Augusti". Det var han nog tacksam för, så här direkt efter värsta nödåren. Men sedan kom vintern tidigare än vanligt. I trakten kring södra delen av Lule älv härjade tyfoidfeber i början av året. I februari spreds smittkoppor men vaccination "vidtogs genast" av dem som inte var vaccinerade. Bildkälla: Riksarkivet.

Doktor Björkman. Bildkälla: Projekt Runeberg

1827 skrev provinsialläkaren Simon Landeberg i Strömstad detaljerat om vädret i sin rapport men också om sin läkargärning, trots att den inte alltid levde upp till medicinsk standard. I november hade flera personer insjuknat i halsont med hög feber, stark rodnad och svårt att svälja. "För 3ne av dessa sjuka som bodde på landet och inga medicamenter kunde ärhålla ordinerade jag en huskur, som jag lärde mig i Köpenhamn 1796 och hvilken där utgafvs som ofelbar i halssjuka. Den består av ett rött silkesnöre som 2 gånger doppats i Mullvadsblod och hvarje gång torkat, hvilket därefter knytas kring halsen och värkeligen blefvo dess tre patienter långt före friska än de andra." Man kan undra vad herrarna i Sundhetscollegiet tänkte om detta. Simon Landeberg hade som synes en mycket vacker och lättläst handstil. 1834 dog han i kolera. Bildkälla: Riksarkivet.

Provinsialläkarrapporterna är fascinerande samtidsdokument, tycker jag. Inte minst det som skrevs om väderlek och skördeutfall, som påverkade alla sockenbor. Rapporterna kan ibland vara mycket detaljerade med uppgifter månad för månad.

Vill man få samtida berättelser och kommentarer till händelser kan provinsialläkarrapporterna vara en rik källa. Nödår med missväxt och svält kommenterades av läkarna, inte minst de svåra åren under 1860-talet. Då skrev till exempel Carl Håkansson i Piteå om "födans dåliga beskaffenhet" och att då "har bark och halm och andra nödbrödsämnen på många ställen måst tillgripas".

Ett annat exempel är stadsbranden i Gävle den 11 juli 1869 då två tredjedelar av staden förstördes. Om detta skrev förste stadsläkaren Olof Robert Sandberg i Gävle i sin rapport. Han beskriver eldens framfart och vilka följder branden fick. Omkring 8000 människor blev hemlösa och två dog. De hemlösa inkvarterades på olika sätt, så småningom uppfördes baracker. Han nämner också att sjukhuset med sitt arkiv brann ner, men fattighuset stod kvar.

En provinsialläkare som inte skrädde orden när han beskrev sitt område var Axel Wilhelm Oscar Egerström i Ragunda i Jämtland: "Innevånarnes näringsgren utgöres hufvudsakligen af skogsafverkningar och har rörelsen under året varit uppdrifven till en större höjd än hittills. Som priset på trädvirket äfven på samma gång varit ganska högt, synes som välmågan också borde vara i tilltagande. Tyvärr har dock flertalet af bönderna redan för länge sedan försålt sina skogar till bolag, hvilka draga till sig förtjensten, medan innevånarne få utföra arbetet. Till följe af ständig tillgång till arbersförtjenst synes dock befolkningen i allmänhet berga sig bra nog, de som äfven ha egna skogar att afverka reda sig naturligtvis ännu bättre. Jordbruket samt ladugårdsskötseln försummas väl mycket, helt naturligt på länge de dyrlejda arbetskrafterna dragas åt annat håll, nemligen till skogen om vintern samt till timmerflottningen om sommaren och mången anser det löna sig bättre att sälja bort sitt hö, som vanligen betalas med. 75 öre à 1 R:dr pundet, än att öka ladugården. Flertalet hemmansegare torde ej få spannmål till behofvet, utan måste köpa sådan och ladugården lemnar mera sällan något till afsalu. Fisket är i Ragunda så godt som intet så att den som här måste köpa lifsförnödenheter ofta kan råka i bryderi; i de öfrige socknarna, i synnerhet Håsjö och Hellesjö, bedrifves dock något fiske, men klagas allmänt att fisket årligen försämras, hvartill timmerflottningen igenom sjöarna och vattendragen vanligen får skulden. ... Superiet är, med få undantag, ringa och endast undantagsvis finnes bränvin hemma i hvardagslag. Beklagligen står det dock rätt illa till med sedligheten och mottagas nattliga påhelsningar ännu helt öppet; antalet oäkta barn är fortfarande ganska stort." Om att många fått syfilis skriver han: "Smittan torde ha blifvit hitförd genom den mängd främmande folk, som till följe af skogsafverkningarna hitlockas; en och annan af ortens befolkning torde äfven ha hemfört något dylikt minne efter tillfälliga besök i städerna t.ex. Sundsvall. Några dröppelpatienter ha äfven hos provincialläkaren infunnit sig för att få bot." Bildkälla: Riksarkivet.

Doktor Egerström. Bildkälla: Projekt Runeberg.

Lars Montin var botaniker och läkare och anställd som provinsialläkare i Halland på 1700-talet. Han har skrivit en mycket intressant årsberättelse för åren 1769-1771. Där berättar han om om rötfeber i Veddige och Lindbergs pastorat samtidigt som rödsoten kom till flera pastorat "då jag genast for dit, gav råd i tio pastorat". Hans råd var att de sjuka skulle nyttja finstött svavel, många blev då återställda inom ett dygn, en del tack vare tillskott av rabarber. Veneriska sjukdomar förekom i Getinge och Kvibille, på vintern hade över femtio personer smittats i fyra angränsande socknar. Han skriver att han gett de flesta av dessa medicin på Kongl Collegi Medicums räkning eftersom de var så fattiga att de knappt har råd att skaffa sig mat. Kikhosta och mässling var också vanliga men allmogen vill inte ta något hämmande. Det var inte heller lätt att få de fattiga att ympa koppor på sina barn, trots att godsägarna försökte övertala sina bönder därtill. 32 personer hade ympats av ridderskapet, adeln, borgare och ståndspersoner, plus en del andra barn och vuxna. Det behövdes fler barnmorskor för att slippa spilla människoliv, konstaterade han.

Hur man hittar årsberättelserna
Provinsialläkarnas årsberättelser har digitaliserats av Riksarkivet och finns i den digitala forskarsalen. Dessutom finns de tillgängliga via en databas på Linköpings universitets hemsida.
Hos Riksarkivet hittar du dem lättast genom att i Digitala forskarsalen välja Ämnesområde och sedan Allmänt och blandat. Där finns länk till Provinsialläkarrapporterna, både äldre från 1769-1814 och yngre från perioden 1815-1869.
Databasen på Linköpings universitets hemsida hittar du på adressen http://www.ep.liu.se/databases/medhist/ och den innehåller handlingar ända fram till år 1900. Det är en sökbar databas och du kan inte bläddra i den. Sök på årtal och valfritt sökord. Här är innehållet transskriberat, du ser inte några avfotograferade arkivhandlingar.

Läkarporträtt
Har du en läkare i släkten kan du dessutom hitta porträtt på dem i Svenskt porträttgaller, XIII Läkarekåren som finns digitaliserad på Projekt Runeberg. Den ska täcka åren 1895-1913 men där finns också läkare som dött tidigare.

---

Delar av denna text har varit publicerad i tidningen Släkt (utgiven av Sveriges Släktforksarförbund) i nr 5, 2019.

I veckan släppte en av de stora jättarna (MyHeritage) en ny funktion på sin sajt - nämligen "kolorering" av svartvita eller sepiabilder till något som liknar en modern färgbild. Bilden ovan har jag använt tidigare i min blogg och i min kåserisamling. KAFFETÅREN heter den och är tagen i början av 1920-talet i den lilla staden Oregon i Illinois. Själva tekniken är inte helt ny och finns givetvis även på andra sajter, t.ex. på gratisresursen https://colourise.sg/ men har hos MyHeritage strömlinjeformats och gjorts rejält användarvänlig. Ladda upp den önskade bilden, vänta några sekunder och njut sedan av den färglagda versionen som går att ladda ner och kanske ytterligare förbättra i något bildbehandlingsprogram.

Är då detta bara en gimmick? En ny leksak att roa sig med för en stund? Det finns ju ingen garanti för att de färger som datatekniken lockar fram verkligen är de ursprungliga. Nej, men färgerna får ändå sägas vara högst plausibla. Titta på nedanstående bild av Elsa, Ingrid och Nils i Angshult i Osby socken omkring 1910 och jämför. Vilken bild är det mest liv i? Vilken version är den mest autentiska?

Det är inget fel på den vänstra svartvita bilden - skarp och och bra som den är! Men nog finns det väl en dimension eller två till i den högra?

Egentligen är det väl den svartvita versionen som ger oss en vrångbild av verkligheten. Alla de tusentals färger våra ögon kan uppfatta har i den svartvita återgivningen kompromissats ihop till en betydligt fattigare gråskala. Dock är vi så vana vid den svart/vita pesentationen att vi upplever den som "naturlig" och kanske t.o.m. i vissa fall överlägsen. 

Att färglägga bilder är absolut inte något nytt. I min ägo har jag flera kolorerade fotografier t.ex. de här båda: Den första, tagen i början av 1950-talet, föreställer min mor. Jag tyckte alltid att den var lite blek och blassig i färgen, men sådant var modet på den tiden. Den andra bilden är mer unik. Det är något så ovanligt som en kolorerad daguerrotyp från omkring 1880, framställd i Ryssland, föreställande min morfars mor, Fanny Josefina Hydén/Sandgren (1847-1885).

Båda de nämnda sajterna har en sorts "spak" med vars hjälp man direkt kan jämföra det svartvita originalet mot den färglagda versionen:

Tänk att jag tycker att detta är riktigt bra! Det känns som om jag kommer mina gamla förfäder och släktingar en liten aning närmare tack vare färgen. Eller är det bara som jag inbillar mig ...?

Jaha, då har vi hunnit fram till ungefär mitten av februari. Sportlovstider. Åtminstone norrut verkar det ju finnas snö att åka på också.  Nuförtiden är det ju inte bara skidor man åker på längden och utför med, men tydligen har skidorna varit transportmedel väldigt länge här i den snöiga norden. 

Det var en gång en urtida norrlänning som blev av med sina skidor. Detta hände för ungefär 3200 år sedan, i Kalvträsk strax utanför Skellefteå. Detta varseblev några karlar som skulle ägna sig åt frostdikning år 1924. Summan av kardemumman blev att skidorna hamnade på museum. Inspirerad av någon quizfråga, slog jag upp detta med skidor, och ovanstående inhämtade jag på Wikipedia.. Samma instans berättar också att  skidor är 'långsmala anordningar som spänns fast på fötterna för att möjliggöra för användaren att ta sig fram på snö'. Klart och tydligt. Även våra vikingatida förfäder gillade skidåkning, framgår av vissa runstenar. Samt ett vikingatida skidfynd i trakten av Råneå. 

För att komplettera, slog jag även i Nordisk Familjebok (1953)  upp detta med skidor, och blev hänvisad. Det blir man alltid. 'Se: skidlöpning' blev det denna gång. Jag gjorde så, och fick inte alls läsa någon urhistorik, som jag väntat, utan reda på att man i Norge började tävla på terrängskidor på 1850-talet, och då använde så kallade Telemarksskidor, men detta blev i längden 'oändamålsenligt' (vilket ord!). Modernisering inleddes.  Därefter innehåller den värdiga uppslagsboken två helsidor med figurer som visar olika typer av skidåkningsmanövrar! Vi kan lära oss ''lappkast framåt", " sladd i båge" och, inte minst viktigt, "övergång av hög gärdesgård".... 

I den första (tror jag) Idrottsgalan på TV, där man delar ut allehanda priser till duktiga idrottare, skulle man utse '1900-talets störste idrottsman'. Borg och Stenmark blev kvar till sist, men så blev det då Borg, och jag har retat mig på det ända sedan dess. Borg har sina fem Wimbledon, och det är duktigt, men duktiga tennisspelare har vi haft förr (Bergelin, Schmidt med flera). Stenmark däremot, blev med sitt slalomåkande en hel folkrörelse, ett stycke nutidshistoria! Först alla dessa skolmorgnar när någon företagsam klasskamrat puffade in svartvit TV på hjul i klassrummet, och knäppte på redan innan läraren kommit. Och när lärare kom, sa de i regel inget. Även fröknar och magistrar ville veta hur det skulle gå för allas vår Ingemar. Dessutom var det ju i regel ganska snabbt överstökat. 

Därefter skulle hela svenska folket upp i fjällen och leka Stenmark. Liftköer, blytunga slalompjäxor och rymdinspirerade skidoveraller. Jag hade en mörkblå, och tyckte jag såg ut som om jag vore med i Bondfilmen 'Älskade spion', där vår hjälte och hjältinna uppvisar liknande overaller mot slutet av filmen.

Dessvärre visade det sig ganska snart att jag inte hade samma talang för utförsåkning som James Bond. Efter några sejourer med tafatta försök, kom den där dagen då jag avsade mig allt vad utförsåkning hette för egen del. 

Detta skedde i Ramundberget, Härjedalen. Vi barn skulle gå i skidskola. Först samlades alla barn, och fick åka en kort sträcka med några svängar. Mina syskon hamnade i en grupp. Jag hamnade i en annan grupp. Då övriga deltagare i min grupp var avsevärt yngre än jag själv, ledde det till en första eftertanke. 

Alltnog, vi skidade ut till stora backen och fick ställa oss på led på sidan, ungefär halvvägs uppe. Vår skidlärare ville utvärdera oss en och en. Emellertid tröttnade mina skidor på att vänta. De gav sig av nedför backen, dock utan några fartbegränsande svängar. Jag själv låg vid det laget på rygg mitt emellan skidorna, hjälplös som en sköldpadda, oförmögen att komma loss. Vi slog omkull en flicka, och fortsatte sedan som enmanslavin ner mot turistanläggningen. 

Efter denna offentliga demonstration av mina färdigheter i slalom, kände jag inte någon större lust att återvända till skidskolegruppen. Istället uppsökte jag barnbacken strax intill. Det var en relativt ofarlig kulle, med en så kallad släplift, alltså med små metallkläppar att hålla sig i. Nedanför lifthjulet fanns en stor grop där folk kunde ställa ifrån sig sina skidor och stavar medan de åt på den intillliggande restaurangen. Jag hittade en grupp med fyraåringar som just skulle ta sig uppför kullen, och smög med där. 

Nu var det så, att det fanns en liten upptrampad stig fram till liftkläpparna. Där skulle man åka fram, och hugga tag i en kläpp. Tyvärr var det också så att det gick en stig fram mot den stora gropen med skidor och stavar nedanför. Jag skriver 'tyvärr' eftersom jag, förmodligen lite omskakad efter mitt rygglopp nedför stora backen, råkade ta fel stig. Resultatet blev, att när jag vände mig och skulle hugga tag i en kläpp för att åka uppåt, försvann mina skidor bakåt ner i gropen full med uppställda skidor! Jag trillade omkull för andra gången denna vackra vinterdag, fick trettiofjorton små metallkläppar i huvudet innan fyraåringarnas magister hann stänga av liften, och kravlade mig något medtagen upp ur gropen. Jag vet inte hur det gick med alla de uppställda skidorna. Jag vågade inte titta efter. 

Hursomhelst, efter att till slut ha segat mig uppför den lilla kullen, fick jag höra att fyraåringarna skulle svänga nedför densamma och i snön plocka upp varsin kola, antagligen för att träna böjningar. 

Jag var den enda i gruppen som kom ner utan någon kola. 

Sedan den dagen har jag inte praktiserat utförsåkning.

Men jag tycker fortfarande att Stenmark borde blivit århundradets idrottsman. 

Bilden: några mer lyckosamma skidåkare än undertecknad... Foto: Pixabay

Erik och Sofia Vallsson. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Erik Vallsson (1868-1957) och Sofia Kristina Renman (1864-1957) bodde i Svarttjärn, Lövånger. De ägnade sig åt jordbruk på gården som de övertagit efter Eriks föräldrar i samband med vigseln 1892. Fem barn blev de föräldrar till, yngsta dottern Ruth blev bara en dag gammal. En stor sorg för makarna Vallsson var när äldste sonen Bernhard gick bort 1947 i levercancer, blott 53 år gammal.

Erik var en hedersman och allmänt uppskattad i bygden. Missionen låg honom nära hjärtat, han var varmt religiös. Hans största intresse var livet som lantbrukare. Arbete, ordning och insikt om skötseln av ett jordbruk, gjorde honom till en driftig bonde. Pålitlig och karaktärsfast var egenskaper som präglade honom. Han avled i hemmet 89 år gammal.

Sofia var kusin med min farmors far Johan Olofsson. Hon brukade prata om honom som sin kusin. Folk hade nog rent generellt god kännedom om sina närmaste släktingar även förr. Vad skulle de annars hålla koll på tänker jag? Sofia var en duktig och exemplarisk husmor. Hemmet och familjen var hennes stora livsuppgift. Hon hade grön starr och var helt blind sedan cirka 1935. Aldrig hörde man dock henne klaga över detta, utan trots sitt funktionshinder, satt hon ofta vid spinnrocken eller stickade exempelvis på ett par strumpor. Detta gjorde hon även efter att hon hade fyllt 90 år. Det var gedigna saker hon tillverkade, men hon var ju också en van och erfaren handarbetare. Om ögat utåt var mörkt, var den inre blicken desto klarare. Den förlorade synen tog inte bort hennes goda humör och viljekraft. Hon rökte pipa och vid ett tillfälle hade hon ramlat i trappen hos en av sönerna, hon utbrast då: "Vars jer pipskall'n?" (Var är pipskallen?) Hon hittade allt utom den, därför sa hon så. Hon var en rekorderlig kvinna. Sofia var liksom sin make djupt religiös och bland sin umgängeskrets var hon en god granne samt en högt värderad vän. Hon var vital för sin ålder och helt klar i minnet ända till slutet. Det är inte alla förunnat att långt upp i åren få behålla sin livskraft och andliga viljestyrka. Sofia var ett av dessa undantag. Hennes livgärning var berikande. Den yngre generationen hade all anledning att buga i aktning inför hennes livsverk. Sofia avled på nyårsafton 1957, en halvtimme innan det nya året 1958, 93 år ung.

Frid över deras minnen! 

Hur var det att leva förr, utan dagens moderna hjälpmedel i vardagslivet? Till exempel en sådan enkel grej som att ha glasögon. Jag hade aldrig klarat mig här i livet utan glasögon, det har jag haft sedan jag gick i fjärde klass och är i stort sett helt beroende av. Men hade jag levt på 1600-talet hade jag förmodligen fått treva mig fram i tillvaron och kanske råkat ut för olyckor jag nu sluppit.

Även om glasögon förekom redan på 1400-talet och tillverkades i Sveriges så tidigt som på 1700-talet tror jag inte att det var särskilt vanligt, och särskilt inte bland allmogen, så kallat vanligt folk. Och det är där jag har mina rötter.

Glasögon från ungefär förra sekelskiftet, tror jag. Barnet på fotografiet är min barns farfars bror Erik, född 1918 och död 1996. Eget foto.

I vinter släktforskar jag en hel del i några socknar i Dalarna och har sett att det där ofta förekommer i dödsnotiserna, framför allt i de så kallade personalieböckerna, att prästerna skrivit att människor varit blinda under de sista levnadsåren, i några fall tio år eller så. Jag har funderat på om det varit en tilltagande skumögdhet som kunde korrigerats med glasögon. Eller var det kanske grå starr, sådan som vi idag opererar bort snabbt och lätt.

I ett tidigare inlägg för några år sedan skrev jag om en präst som i en församling i Östergötland noterat i husförhörslängden om ett fattigt par att "båda brukade glasögon". Så det förekom men var förmodligen ovanligt.

I släktforskningen är det ibland att jag stöter på sådant som får mig att känna tacksamhet för att jag lever nu och inte då.

Eller är det så att det ska stå Framåt till förr i tiden. Hur som helst så kan det ibland kännas som tidsresor när vi håller på med olika typer av släktforskning, oavsett hur det sker. Många har lagt ner otaliga timmar på att resa till arkiv, sitta i läsesalen och studerat originalsidor. Andra har slitit med fiche eller rullband i olika betraktningsapparater, och trött konstaterat att uppgiften i fanns på den sändning som just kom, dags att beställa ny sändning och vänta. Som en liten bit av kuriosa kan jag berätta att en betraktningsapparat som kallades Vidiologen sålde så bra att uppfinnaren kunde starta en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse, som än idag delar ut ett antal årliga stipendier. Där kan man säga att dåtiden ger eko även i framtiden.

Men det finns i släktforskarvärlden möjlighet till andra typer av tidsresor, kanske delvis kopplat till det som hända för länge sedan, eller för den delen även det som händer nu, och det är att botanisera i all de många tusen poster som finns i Sveriges Släktforskarförbunds Anbytarforum.  Det är en del av Rötter och innehåller nästan hur mycket som helst. Meddelanden och frågor som skrivits för länge sedan ligger och väntar på att läsas och läsas igen. Har man skrivit själv och begärt att få avisering till sin egen maillåda så kommer det aviseringar när någon skriver och det kan ibland vara något nytt och spännande eller hur ointressant som helst. Men det händer något.

Skärmklipp från Anbytarforums startsida

Häromdagen kom ett mail, någon hade svarat på ett inlägg i en tråd som jag deltagit i. Kollade och det var en del som skrivits om en person, och nu undrade en släkting om det fanns mer uppgifter. Det var inte så lätt att komma ihåg vad det egentligen handlade om, ett emigrantöde som var kopplat lite grann till en av mina emigranter. Att det var skrivet 2003 och att jag inte sett eller hört något mer i ärendet sedan dess var en förklaring till att det tog ett tag att koppla på rätt minnesceller.  En sökning på nätet hade gett den senaste skribenten en ingång och nu kunde det börjas ett nytt varv med diskussioner. Vilken tur att det var sökbart efter så många år, undrar om någon kommer att hitta ett facebookinlägg om en emigrant år 2037?

Fast alla poster är inte gamla, det fylls på många inlägg varje dag i olika ämnesområden, socknar, namn, yrken och allehanda andra. Det finns också en del om senare rön, inte minst om DNA.

Det kan många gånger löna sig att söka information bland alla de inlägg som finns. Guldkornen ligger där och bara väntar på att plockas upp. Kanske finns det något bara du vet svaret på och som kan hjälpa andra, vad vet jag.

Har du inte kollat, gå in på https://forum.rotter.se/index.php och se vad som finns!

Sol. Vatten. Eld. Berg. Jord. Träd. Alla dessa krafter i naturen har förekommit i människans tro från urminnes tider. Vi kan ju bara föreställa oss med vilken förundran urtidsmänniskan såg och upplevde elementens kraftprov, och det är inte särskilt konstigt att elementen vördades och rentav fruktades (gör så än idag på sina håll som gudomliga krafter. Sedan kom förädlade människor som kallades gudar och gudinnor och tilltroddes övernaturliga krafter av olika slag. Så småningom dök olika former av samlade  skriftliga och muntliga  förkunnelser upp i världen. De olika världsreligionerna såg dagens ljus.  Alla var och en på sitt sätt avgörande för människans dagliga leverne. 

Tro har brukats och missbrukats i tusentals år för att få människor att uppföra sig på vissa sätt och lyda regler från vissa mer eller mindre självutvalda makthavare i de samhällen som uppstod. Men tro skänkte åtminstone förhoppning om ett bättre liv efter den ganska usla tillvaro som de flesta 'vanliga' människor levde i. 

Genom århundradena efter medeltiden har människans uppfinningsrikedom och alltmer framträdande allmänna bildning lett till andra former av tro än den som religionen förespråkade. Man har trott på politiker, samhällskritiker, byggmästare, läkare och många andra. 

Vadan alla dessa funderingar om tro? Jo, jag håller på att läsa en bok om Storbritanniens premiärministrar, och har nu hunnit fram till första halvan av 1900-talet. För några kvällar sedan läste jag om Neville Chamberlain. Ni vet, han som åkte till München 1938 och skrev ett avtal med Hitler, och myntade uttrycket 'Fred i vår tid'. Jag citerar (och översätter, boken är på engelska): " Årtionden senare är det fortfarande populärt att anklaga Chamberlain för att vara en närmast idiotmässig fredsmäklare",

Jag ska erkänna att jag också tänkt med ett visst förakt på hans stora naivitet. Vad jag inte vetat tidigare men nu lärt mig var, att när Chamberlain kom hem från München, hyllades han som en stor hjälte av både politiska kollegor, politiska motståndare, och allmänheten. Både han själv och resten av de förenade kungadömena (med vissa undantag) trodde fullt och fast på att Chamberlain just räddat freden i Europa, och Storbritannien från att kastas in i ett nytt stort krig. Och, slog det mig, vad skulle han annars ha trott? Adolf hade ju gått med på villkoren i avtalet, han hade skrivit under det! Dålig människokännedom kanske, och avsaknad av 'sjätte sinne' eftersom Adolf tyvärr visade sig vara ungefär lika pålitlig som en hungrig skallerorm. Men hade inte Chamberlain en viss rätt att vänta sig att avtalet skulle följas av båda parter? 

Som vi väl alla vet, krossades Chamberlains tro på avtalet, det blev krig, och Winston Churchill, en av de få som högljutt varnat för Hitler under hela 30-talet, kom till makten istället. Det var på våren 1940, Chamberlain dog senare samma år.  Men till och med Winston har ju sagt: 'De som är duktiga på att vinna krig, skapar sällan någon god fred, och de som kan få fram en god fred, skulle aldrig vinna kriget'. (Boken heter 'British Prime Ministers och är skriven av Robert J Parker).

Så, vem ska man egentligen tro på? 

Själv tror jag på ett snabbt tillfrisknande från min förkylning. 

Snirf på er alla till nästa vecka! 

Bilden: Nikolaikyrkan i Halmstad representerar en typ av tro... Foto: författaren

Maria och Salomon Viklund, Vikfors. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Maria föddes 5 augusti 1866 och växte upp i Yttervik, Skellefteå som yngst i en syskonskara på tio barn till sjömannen och bonden Anders Persson samt hans hustru Greta Cajsa Johansdotter. Fem av de tio barnen dog något eller några år gamla. Modern gick bort när Maria var sex år gammal 1872. Fadern dog två år senare. Maria växte därför upp med sina äldre bröder Johan August och Per Anton. Maria var piga mellan åren 1884-1888 hos Gabriel Persson Marklin med familj i Yttervik. Maria dog i sepsis (blodförgiftning) på Bureå sjukstuga 28 juli 1929, 62 år ung.

Salomon kom till världen 1866-11-29 i Vikfors, Skellefteå. Han var yngste son till Salomon Persson Viklund och hans hustru Anna Magdalena Eriksdotter. I äktenskapet med Maria, som ägde rum 1888, föddes tolv barn, två av dessa flyttade till USA. Samma år som giftermålet köpte Salomon av sin mor hemmanet för 2500 kronor. Samtidigt köpte även Salomon tillsammans med sina bröder Petter och Jonas Viklund Vikfors såg. Sågen ökade i kapacitet under brödernas ägo. Vid sidan av arbetet på sågen var Salomon bonde i mer än 50 år. Han började nyodla Frängsmyran och Björkmyran. När han inledde sin odling födde hemmanet endast tre kor och en häst. Efter utökning och förbättring av den odlade jorden kunde Salomon med tiden hålla tio kor samt två till tre hästar. Åkerarealen uppgick till cirka 25 hektar vid Salomons död. 

I ungdomens dagar arbetade Salomon på båtar och lastade bräder med en lön på 20 öre/timme. I 20 års tid var han flottningsförman och kände mycket väl till alla krokar uppefter Bureälven. Han uppförde stenmurar i älven vilket synnerligen underlättade flottningen. Inom detta område var han en pionjär. Han sov inte länge men jobbade trots detta mer effektivt än de flesta tack vare sin järnhälsa och praktfysik.

Salomons intresse för skogsskötsel var vida känt och omvittnat. Han utsågs till skiftesgodman 23 december 1908. Hans stora hobby var fiske. Där visade sig hans sprudlande humör på ett överväldigat sätt. Hans livsgärning och arbete tog inte slut förrän han låg på sin dödsbädd. Även den mest energiska måste till slut böja sig för naturens lagar. En sak var dock säker. Man behövde aldrig fundera på var man hade Salomon Viklund. Hans uppriktighet gjorde att alla eventuella fördomar och hinder tynade bort. Han höll gästvänligheten i ära och delade med sig av sitt hjärtas rika förråd till samtliga i sin omgivning. Folk hyste stor uppskattning för hans levnadssätt. Salomon var en hjälte i vardagen och en riktig hedersman. Gladlynt, pratsam, humoristisk och givmild var han som person. Minnet av honom ska aldrig glömmas. Om hans livsverk kan skaldens ord nämnas: "Vad rätt du tänkt, vad du i kärleken vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas, det är en skörd som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till."

Vidare kan det sägas att Salomon hade en väldigt hög röst. Han var ju som sagt en av delägarna i Vikfors såg och det berättas att när han pratade med arbetarna på sågen hörde Bureborna vad han sa. Han tyckte om att få kramar av sina barnbarn men eftersom han hade skäggstubb var barnbarnen inte så angelägna om att krama honom.

Salomon dog i sviterna av ett fall under en sparkstöttingfärd mellan sågen och hemmet den 10 februari 1945. Eljest var han ovanligt frisk och rörlig. Han läste utan glasögon. Han drabbades av en hjärtattack under natten till torsdagen den 1 mars 1945 och blev därefter medvetslös. Onsdagen därpå, 6 mars, avled han 84 år gammal.

Tillägg den 8 februari:

För några dagar sedan fick jag mail från en släktforskare i Finland med synpunkter på detta blogginlägg. Hen påpekade en del som jag borde klarlagt och som jag missat. Eftersom mitt blogginlägg enbart bygger på min egen högst begränsade erfarenhet av släktforskning i Finland så gör jag ju på inget sätt något anspråk på att detta inlägg skulle vara heltäckande, tvärtom. Det skriver jag också längst ner i inlägget. Mitt syfte med blogginlägget är enbart att dela med mig av den glädje jag känner över att ha kommit så långt som jag gjorde, trots bristande kunskap och erfarenhet.

Synpunkter från den finska släktforskaren:

- Sekretessen i Finland är 100 år.

- Finska Riksarkivet har databaser att forska i, vilket borde varit med, men jag fick ingen träff på dessa när jag googlade på släktforskning i Finland. Men jag håller med om att jag borde sökt efter kyrkböcker med mera på Riksarkivets hemsida. Här har jag nu hittat en lista över databaser: https://arkisto.fi/sv/material/n%C3%A4ttj%C3%A4nster-och-databaser

- Att man behöver ha uppgifter så långt tillbaka som närmare mitten av 1800-talet att utgå ifrån är fel. Dock kan jag bara försvara mig med att i de socknar jag själv forskat finns inte digitaliserade och fritt tillgängliga kyrkböcker som sträcker sig längre fram än omkring 1870-talet och 1880-talet, ej inräknat Riksarkivets digitaliserade material (se oven), däremot via de två länkar jag nämner i mitt blogginlägg är tillgången till kyrkböcker begränsade på det sättet. På Riksarkivet kanske det finns senare kyrkböcker. Jag är också övertygad om att kyrkböckerna finns bevarade och att man kan begära ut uppgifter från dem, men hur detta görs vet jag inte.

- För att släktforska i Finland behöver man känna till Finlands historia och hur krig och förändrade gränser påverkat ortnamn i Finland.

Släktforskaren konstaterar också att det är svårare att släktforska i Finland än i Sverige.

---

Mitt urpsrungliga blogginlägg:

Den senaste veckan har jag släktforskat i Finland. Det går bra, bortsett från en sak.

De finska kyrkböckerna är förda på svenska och på samma sätt: födda, vigda, döda, flyttlängder och husförhörslängder. Så skedde långt efter att Finland och Sverige var ett gemensamt land. 1809 skildes de båda länderna åt men fram till 1880-talet finns böckerna på svenska. Det har jag läst om för själv har jag släktforskat i en begränsad del av landet, nämligen i Åbotrakten och kring Vasa.

Det är alltså inte så svårt, förutom en sak. Sekretessen är betydligt längre än i Sverige så de kyrkböcker som finns fritt tillgängliga på nätet sträcker sig inte alls lika långt fram som i Sveriges. Du behöver ha uppgifter nästan ända bak till mitten av 1800-talet för att kunna hitta dina finska släktingar. Tillgången på inscannade kyrkböcker varierar väldigt mycket mellan församlingarna. Jag har stött på en församling med ganska gott om husförhörslängder men bara enstaka vigsellängder och inget mer. Och en församling med enbart inscannade kyrkböcker från 1700-talet och husförhörslängder fram till 1850-talet. Men har du tur att behöva forska i en församling där du inte har ett glapp mellan de uppgifter du har och tillgängliga kyrkböcker, då fungerar det ungefär som i Sverige.

Jag har använt mig av två hemsidor i forskningen. Dels Finlands Släkthistoriska Förenings sida (välj Kyrkoböcker), dels Genealogiska Samfundet i Finlands hemsida. På Släkthistoriska Föreningens sida når du de inscannade kyrkböckerna via länkar, på Genealogiska Samfundets hemsida finns databaser att söka i. På båda två väljer du församling att forska i. Du behöver alltså veta vilken församling din ana bott i, för så vitt jag begriper går det inte att söka i alla, eller ens flera, församlingar samtidigt. Du kan välja svenska språket på hemsidorna men står det ändå på finska så använd Googles översättningstjänst (Google Translate) så ser du vad du ska välja.

De flesta kyrkböcker du kan titta i är inscannade från svartvita mikrokort men i en del församlingar har avfotografering skett på senare år och är då i färg.

Husförhörslängd från Salo församling 1843-1849. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/salo/rippikirja_1843-1849_jk884-885/67.htm

Födelsebok från Tammerfors Domkyrkoförsamling från 1831. Bildkälla: http://www.sukuhistoria.fi/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/tampereen_tuomiokirkkoseurakunta/syntyneet_1816-1849_tk635/58.htm

Den svenska Genealogiska Föreningen har en samlingssida med länkar för den som ska släktforska i Finland. Där finns även ovanstående länkar med.

I Finland kan man också söka i digitaliserade dagstidningar och andra publikationer och dessa sträcker sig en bra bit in på 1900-talet. På Nationalbibliotekets hemsida kan du t ex hitta dödsannonser.

Släktforskarförbundet har gett ut en handbok om hur man släktforskar i Finland. Den har jag tyvärr inte, eftersom jag normalt inte släktforskar i Finland, men hade så klart haft nytta av den nu.

Ni som är med på Facebook kan vara med i gruppen "Släktforskning i Finland" där man kan få hjälp och råd av andra släktforksare.

Själv har jag ingen släkt i Finland, så min erfarenhet är begränsad. För några år sedan släktforskade jag i Finland åt en bekant och den här gången är det åt en kund.

Att idag försöka skriva ett utvandrarepos är nog ingen bra tanke, flertal har skrivits tidigare och fått stor genomslagskraft. Men var det så att alla hade samma drivkraft och hur tänkte de när de åkte. Ville de lämna landet de var födda i för att få det bättre, ville de åka över för att sedan komma hem på ålderns höst eller vilka andra drivkrafter fanns det.

Jag har hittat en del uppgifter om min farfars äldre bror, Sven Johan, född 1862 ute på Varaslätten i Västergötland. Han flyttade med sina föräldrar och syskon senare till Brålanda i Dalsland och det blev den svenska knutpunkt som han såg som sin svenska plats.  När familjen flyttade till Brålanda 1882 var han den äldste sonen i huset och det innebar att han sågs som den som skulle ta över gården när det var så dags. Men att syssla med det dagliga i jordbruket var inte så lockande, så det blev många diskussioner med fadern om hur framtiden skulle utveckla sig. Sven Johan var mer intresserad av mekaniska saker och mindre av grödor och kor.

Vid 23 års ålder går färden till USA, resan är betald av hans far, trots motstånd, och det finns en uppgörelse om att han ska återvända om det behövs för gårdens skull. Redan året efter kommer det en prövning, ska han åka tillbaka till Sverige när hans mamma dör, endast 52 år gammal. Sven Johan är då ganska nyanställd i en mekanisk verkstad och slits mellan önskan om att få lära sig mer och sitt ansvar för syskonen. Beslutet blir att stanna kvar, efter överläggning med resten av familjen, där de två systrarna och den yngsta brodern, då bara nio år, lovar att ställa upp.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

Sven Johan lär sig snabbt och blir något av en liten uppfinnare, hans klurighet nämns av andra i brev hem till Sverige. Men något händer, oklart vad, som gör att han lämnar sin anställning och bestämmer sig för att resa hem efter att ha tillbringat 5 år i Pennsylvania. Kanske fanns det en längtan, inte till jordbruket, men till sin familj, uppgifterna går isär när jag försöker läsa och minnas vad min faster berättade för många år sedan.

Oavsett vad som lockat tillbaka Sven Johan, så blir det ganska snart klart att längtan till Amerika finns kvar. När han varit hemma något år så gifter fadern om sig och har nu ansvar för två gårdar, varav den ena lämnas mer eller mindre till barnen att driva. Barn och barn kan man tänka, Sven Johan är nu närmare 30 år.  Inte långt efter faderns bröllop så kommer ett erbjudande, eller kanske än mer en önskan, från ägaren till den verkstad han arbetade i under sin tid i Amerika. Kom tillbaka, du och dina idéer behövs.

En ny resa, den här gången med ett klart mål och utan funderingar på hur det är att gå iland och utan fundering på hur och var varje natt ska tillbringas. Att komma fram och vara behövd och efterlängtad, den sköna känslan beskrivs i brev hem och jämförs med den första ankomsten. En oerhörd skillnad och det var nästan som att resa till ett himmelrike. Beskrivningarna av ankomsten och de första åren är fyllda av glädje. Lite senare blir tonen annorlunda, det kommer en saknad av mänsklig kontakt, kanske var det inte bara arbetet som var viktigt, även om det gick bra och nya uppfinningar kom fram.

Efter sex år vänds kosan hemåt igen, hem till familjen och gården. Men det blir inte bara jordbruk, det finns många som behövde lite hjälp med mekaniska lösningar och efter en tid så köps en verkstad och där startas tillverkning av ståltrådsnät till staket, skönt att slippa taggtråden, och inte minst de egna patenterade råttfällorna.

Det fanns en underton i de berättelserna som jag fått mig till del, att längtan bort från hembygden blandades med längtan hem. Kanske var det en längtan till något annat, som inte gick att beskriva, det får vi aldrig svar på. Undrar om det var likadant för andra emigranter, kände de sig lite rotlösa var de än var?

Jag letade häromdagen i Adolf Fredriks dödbok för år 1873 efter en försvunnen an-släkting. Till min förvåning såg jag då en notering om en 4-årig pojke som blivit ett tidigt offer för den stora smittkoppsepidemi som bröt ut i Stockholm året efter, 1874. Det som förvånade var, att förnamnen var prydligt antecknade, men efternamnet på raden, som angavs vara Andersson, hade en notering ovanför, där prästen inom parentes skrivit 'eller Persson'.

Det var då första gången jag stött på en präst som inte vetat om efternamnet stämde! Först tänkte jag att det kanske var frågan om ett så kallat 'oäkta' barn med okänd fader, men på raden stod antecknat att 'fadren arbetss'. Så det verkade ju inte så. Tillkallade släktforskarkollegor kunde dock berätta att fenomenet inte var helt ovanligt. 

Sedan insåg jag att vi befann oss i nådens år 1873, och då hade svenska folket börjat få vidgade vyer. Tack vare skollagen från 1840-talet var läskunnigheten nu stor, och dagstidningar började bli var mans egendom. Via tåg och ångfartyg, kunde man också resa oftare och längre än förut. Gemene man hade både här och där börjat tycka att detta med att heta fars förnamn i efternamn, som man alltid hade gjort, var ganska ute. 

I högermarginalen i dödboken står antecknat att dödsfallet ägt rum i Österåker, och meddelats via en attest från pastorn där. Kanske var det därför vår präst var lite tveksam angående vilket efternamn som barnet egentligen haft. 

Jag har inte fortsatt forska i just det här fallet, men kanske hette den döde gossens farfar Anders Persson, och hans son hellre ville starta en släkt som hette Persson än kalla sig Andersson. 

Sedan kom jag på att jag faktiskt har ett fall i min egen forskning. Morfars mormor, hon med Grangärde-anor, hette från början Persdotter, men någonstans omkring 1900, finns det en liten ändring i husförhörslängden i Norberg, att det numera skulle vara Persson istället. 

Det var nog rätt många som ville 'uppdatera' sina ålderdomliga patronymikon vid den här tiden. Måste ha varit besvärligt för prästerna då, och inte så lite knepigt för oss släktforskare nu, om prästen slarvat och glömt att notera namnbytet! Kan vi då någonsin vara helt säkra på att det verkligen är en och sammma person? Särskilt om det gäller någon som är ogift... 

Kanske tur att vi fick lagstiftning om namnbyte så småningom. Numera är det som bekant inte så lätt att byta namn utan vidare...

Bilden: Utdrag ur Adolf Fredrik om gossen med två efternamn. Foto: författaren

Vilma och Seth Burmans förlovningsfoto. Fotograf: Maja Åström, Bureå, privat bildsamling.

Politikern och bonden Seth Burman föddes 10 december 1902 i Svarttjärn, Lövånger. Enligt honom själv var han född 9/12 men kyrkböckerna säger 10/12. Han växte upp tillsammans med fem syskon. Han träffade en flicka från grannbyn Vallen som kom att bli hans hustru. Hon hette Vilma Larsson och var född 16/9 1901. De gifte sig 13 oktober 1929. Makarna bedrev jordbruk på gården i Svarttjärn, som var Seths barndomshem. Seth och Vilma Burmans bröllopsfoto. Okänd fotograf, privat bildsamling.

Vilma var äldst i en syskonskara på fyra barn. Hon tillbringade större delen av sin uppväxt i Vallen, Lövånger förutom nästan tre år när familjen bodde i Renfors, Burträsk. Vilma var under sitt liv ganska sjuk. Hon insjuknade i tuberkulos första gången cirka 1935 och besegrade då sjukdomen. Tuberkulosen återkom dock och när hon reste till sanatoriet i Hällnäs, Vindeln igen hade hon gett upp hoppet om att bli frisk. Hon avled på Hällnäs sanatorium i sviterna av sjukdomen 26 maj 1950. Hon blev 48 år gammal. En duktig och rask kvinna lämnade därmed make och tre söner efter sig. 

Seth gifte 6 juli 1952 om sig med Celina Lindkvist född Nordmark 1896-10-31 från Sjöbotten, Bureå. Sedan 30 år var hon änka efter Henrik Lindkvist och hade tre pojkar i äktenskapet med honom. 

Denna händelse, som jag nu ska berätta om, utspelade sig efter att Seth och Celina gift sig med varandra. Seth hade en Ford Anglia, en så kallad halvfemma. Han var ute och körde en vinter, Celina var med. De körde efter en smal grusväg mellan E4:an söder om Bureå och Holmsvattnet. När de kört en bit så stod det en älg tvärs över vägen. Seth signalerade, gasade och gjorde allt för att försöka få älgen att flytta på sig men den ville inte röra sig. Seth själv sa så här om det som inträffade: "Deill slut ställd n se oppa bakbeina så I kjårt unner n men precis när I hadd passere slo'n deill så baklucka vart förstörd. (Till slut ställde den sig på bakbenen så jag körde under den men precis när jag hade passerat slog den till så att bakluckan blev förstörd)."

Seth och Celina Burman. Okänd fotograf, privat bildsamling.

En annan händelse, som också handlar om älg, ägde rum under en älgjakt. Seth hade skjutit en älg och när han skulle berätta för sina jaktkamrater hur det hela hade utspelat sig sa han: "I såg att nanting glimme deill i öga oppa n se I skajt! (Jag såg att något glimmade till i ögat på den så jag sköt!)" Då sa en av jaktkamraterna, som var måttligt imponerad av Seths berättelse: "He kånd lik gärna ha vyre glasöga hans n'Helmer. (Det kunde lika gärna ha varit Helmers glasögon)." (Helmer var undertecknads farmors bror och även en av byns älgjägare).

Seth skjutsade en gång sin kusin Knut Vallsson och de blev stoppade för en rutinkontroll av polisen. När polisen vinkade in de vinkade Seth bara tillbaka och körde vidare. "He var ju polisen" (Det var ju polisen), sa Knut. "Var he polisen?" (Var det polisen?), sa Seth. Polisen körde sedan ifatt de och stoppade de igen, poliserna ville bara kolla allt stod rätt till. Sedan fick Seth och Knut åka vidare. Det ska tilläggas att det regnade den dagen och poliserna hade regnkläder på sig vilket kanske förvillade Seth.

När Celina dog 7 december 1975 på Skellefteå lasarett blev Seth änkeman för andra gången. 

Seth var bland annat ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger. Han var även under 45 år ordförande i missionsföreningen i Svarttjärn samt kantor i byn från 16 års ålder och minst 55 år framåt. Han var dessutom aktiv i bygdens pensionärskör på ålderns höst. Sista året av sitt liv bodde sett på äldreboendet Hemgården i Lövånger. Där bodde han tillsammans med vännen Aina Ceder. Seth avled 91 år gammal 16 oktober 1994. 

Nödår hade vi inte bara på 1860-talet utan flera gånger tidigare i historien. Bland annat i slutet av 1600-talet. Det blev jag varse när jag nyligen letade efter döda i Lima och Transtrand i Dalarna 1698 och 1699. Prästen har noterat 1698 "37 döda av hunger" och 1699 "6 döda av hunger". Även 1697 dog några av hunger, men prästen summerade dem inte.

Av de svältdöda 1698 dog de flesta under första halvåret. Det var inte bara barn och gamla, som man kan tänka sig var mer utsatta. De som hungrade ihjäl var i alla åldrar. 60-åriga hustrun Karin i Hammarbyn. Lars Olofsson, 30 år, i Juslät. Hustrun Birgitta Olofsdotter i Biskopsby. Systrarna Ingeborg Olofsdotter, 6 år, och Marit Olofsdotter, 8 år, i Åsen. Soldaten Halvard Geting, 50 år, i Transtrand och hans (troligen) fyraåriga dotter Karin. En 33-årig man som hette Per stupade av hunger på vägen mellan Malung och Lima. Lille Per Pedersson, 2 år, i Långstrand. Mats Larsson i Vörderås. Och många fler.

Av dem som dog av hunger 1699 kom fem från byn Risätra. Tre av dem var förmodligen barn från samma familj: Milla Ersdotter 10 år, Marit Ersdotter 6 år, Olof Ersson 1 år. Kanske var de barn till hustrun Ingeborg i samma by som dog ett par dagar senare. Alla dog i början av mars.

1698 dog ovanligt många i Lima församling, totalt 87 personer. Normala år före den här perioden hade man runt 40-60 döda per år. Många dog av sjukdomarna blodsot och brännsot. Kan det ha varit så att smittsamma sjukdomar fick fäste på grund av svält och nöd?

Dödboken från Lima 1698, med 37 döda av hunger. Bildkälla: Arkiv Digital.

Daniel Johnsson, släktforskare i Vimmerby, skriver om nödåren på 1690-talet att den hade sin grund i missväxt och tidig frost 1688. Vintern 1695 var extremt lång och kall, främst i norra delarna av Sverige och i Finland. Skörden blev minimal.

Carl Grimberg skriver i "Svenska folkets underbara öden" att "det var som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ordningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt havet och många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde grödan. Nästa års skörd skadades först av ett häftigt snöfall kort efter sådden och sedan genom en ihållande torka och sommarhetta, som brände bort eller brådmognade säden."

Han fortsätter: "Så kom på nyåret 1695 en ovanligt bister vinter och gjorde tillvaron än hårdare för det fattiga folket. Det såg ut, som om kölden aldrig skulle vilja taga slut. Vargarna drevos av hunger att tränga fram till deras stugor. Maj kom, och man gick och hoppades på vår. Men snön låg alltjämt kvar, och först vid midsommar kunde man göra vårsådden. Sedan följde en kall och regnig sommar med tidiga nattfroster, som svedde bort den späda sädesbrodden. Blott här och där stack ett grönt strå upp på åkrarna; för övrigt såg man bara svarta jorden. Så var hoppet om bröd för det kommande året utsläckt för tusentals människor i vårt land."

Även 1652 härjade blodsoten i Lima socken. Bildkälla: Arkiv Digital. Enligt Wiki-Rötter är blodsot detsamma som rödsot som vi numera kallar dysenteri.

Plötsligt händer det, en inte alls så ovanlig text i reklamsammanhang men det kan ju avse annat också. Det fanns en liten kartong bland många andra när bohaget skulle delas efter en som lämnat jordelivet. Den fick plats i en liten större kartong där det låg olika slags textilier, och det gick att lägga ner några saker till, som då hamnade ovanpå den lilla kartongen.  Ett bra gömställe, men det var kanske inte meningen.  Den större kartongen hamnade lite vid sidan om och blev kvar i ett hörn på det förråd som användes för mellanlagring, och där stod den faktiskt kvar när alla trodde att det sista var skiftat. En oansenlig kartong, som ingen brydde sig om, kanske fanns det någon symbolik i det.

Naturligtvis var den inte osynlig, den stora kartongen alltså, så småningom var det någon som tittade i den och ansåg att det som fanns där inte var till någon större nytta och den lilla kartongen som fanns däri innehöll bara gamla ointressanta papper och några kort på personer som ingen kände igen. Men av någon anledning så gick det inte som planerat, den lilla kartongen slängdes inte utan hamnade i ett annat hörn på förrådet.

En vacker dag så plockades den fram igen, och nu var det inte bara det översta lagret som synades utan den vändes bokstavligen talat upp och ner och hälldes ut. Papper av olika slag och storlekar i en enda röra. Bilderna hade ingen text men det hade dokumenten, en del med stämplar från myndigheter, en del med underskrifter så snirkliga så det måste någon haft gott om tid att träna på.

Privat bild

På mindre papper, inte så snygga, fanns små noteringar om hur en namngiven person skött sig och hur mycket han erhållit i lön. Uppgifter om barn som fötts och andra livshändelser. Skuldebrev och lite yngre köpebrev dök upp. Det gick att börja bygga en tidslinje av dokumenten.

Det var Isaac, född 1848, som det handlade om. Tvilling, född i Örebro, av en ogift piga och någon far finns inte att hitta. Hennes första son blev ett år och nu fick hon tvillingar. Inte så lätt för henne och inte för sönerna heller. Skolgången finns inte med i papperen, men Isaac var inte gammal när han började sin bana som dräng. Inte mycket till förtjänster, men tydligen gick det att lägga undan en liten, liten slant då och då eftersom han så småningom hade råd att gifta sig.

Och hur det nu gick till så gick det bra, det blev så småningom tre barn och en egen liten stuga, som senare byttes mot större och större fastigheter.  Ingen blev så där stor, men det var många papper som behövdes och många stämplar och de skulle lösas ut för 25 öre, eller 50 öre eller ibland 1 krona.

En intressant tidsresa, papper som ger liv åt berättelsen och tur var väl att den lilla kartongen inte försvann. När allt nu sorterats i tidsordning så blev de sista dokumenten en avslutning på ett intressant och innehållsrikt liv, bouppteckningen visar vad som fanns kvar och arvskiftet som dokumenteras med fördelning till änka och barn och de nya lagfarterna, även de med snirklig still och stämplar.

Där kunde det ha slutat, men Isaac har blivit intressant på ett annat sätt nu. Hans sonsonson, den enda som har en rak manlig linje bakåt till Isaac har visat sig ha en intressant DNA-uppsättning, han är ensam på en gren som avskildes från andra för 3 300 år sedan.  En gren som tillhör den del av det stora trädet som kom till Sverige för länge sedan, bland de första efter istiden. Men den historien får vi ta en annan gång, det blir kanske en framtida liten bloggpost.

Vi människor är verkligen flockdjur. Ända sedan tidernas begynnelse har vi sökt oss till olika sällskapsgrupper för samvaro av olika slag. 

Redan romarna hade 'collegiae' som troligen var tidiga föregångare till medeltida gillen. År 779 förbjöd Karl den Store så kallade 'edsvurna' gillen, han ansåg att de kunde bli farliga om de drev någon form av politisk inriktning. Däremot tyckte han att det var ok med gillen som inte hade 'edsband' utan i första hand ägnade sig åt att dela ut allmosor till fattiga. 

På 1000-talet började det dyka upp gillen i England och Tyskland. Staden Köln var under medeltiden indelat i 'granngillen' med ett visst självstyre, förutom att där förstås fanns rådmän och borgmästare som styrde. I första hand var dessa gillen till för att erbjuda ressällskap och hjälp till gillesbröderna. Det var farligt att färdas ensam på medeltiden, rövare, sjukdomar och andra umbäranden gjorde risken stor att man inte återvände. Var man resande i grupp, var förutsättningarna bättre. Som gillesbroder kunde man också få hjälp om man exempelvis blev sjuk och inte kunde försörja familjen. Det hände ofta att änkan till en avliden gillesbroder blev invald som 'syster i gillet' för att hon skulle kunna få hjälp när hon behövde. 

Gillena bleknade bort under 1600-talet, istället kom skrån, som värnade om olika yrkesgrupper. Ordet skrå kommer troligen från det tyska ordet 'schra' som betyder 'berett skinnstycke'. Skråna liknade gillena såtillvida att man bedrev intern hjälpverksamhet, men nu oftast med insamlade medel. För släktforskaren med hantverkare i släkten, kan skråhandlingar ibland vara en guldgruva av upplysningar, och exempelvis berätta om datum för burskap, dödsfall och födelseort, uppgifter som annars kan vara svåra att få fram på annat vis, särskilt gällande 16- och 1700-talen, då kyrkböcker och husförhörslängder ofta är snåla med personuppgifter. Om de finns alls. 

1846 upphörde skråväsendet i Sverige. Det fria näringslivet tog över. Men istället började nu en annan typ av sällskapsgrupper röra på sig. Frikyrkorna växte sig starka, nykterhetsrörelsen var mycket aktiv, det kom tidiga bildningsförbund som försökte locka arbetare att läsa böcker och gå på föredrag. Så småningom bildades arbetareförbund, och kvinnorna samlades för att kräva rösträtt och jämställdhet. 

Under 1900-talets första hälft kom idrottsklubbarna starkt. Mången hembygdsbok innehåller berättelser om hur ungdomar byggde egna längdhoppsgropar eller fick använda landsvägen som löparbanor. Dessutom kom hobbyklubbarna starkt. Släktforskning, frimärkssamling, hunddressyr....  Många av dem existerar fortfarande. För att nu inte tala om hembygdsföreningarna och deras beundransvärda insatser för att på frivillig väg bevara vår historia, ofta i kamp mot likgiltiga myndigheter. 

Under 2000-talet har vi då fått 'nätgrupper' av olika slag, som till skillnad från klubbar och föreningar ofta är lite mer abstrakta i sina intressen. Det handlar ofta om känslor och funderingar snarare än en viss hobby. Föräldraskap, sorg eller någon form av sökande efter gemenskap är vanligt. 

En liten snabbodyssé genom människans behov av sällskap genom tiderna... Vad blir det härnäst? 

Bilden: Sadelmakare var ett skrå.... bilden är från Kungliga Hovstallet. Foto: författaren.