På bussen hem från Stockholm igår kväll läste jag ut en intressant deckare. Den är skriven av den skotske författaren Peter May och har titeln "Entry Island - där ödet väntar". Det som gör den intressant är att en viktig del av intrigen utgår från släktforskning.

Så här ser det ut på Entry Island. Bild från Wikipedia, fotograf: Cortomaltais.

Boken utspelar sig i Kanada där polisen Sime Mackenzie är med och utreder ett mord på en ö utanför Quebec. Ön heter Entry Island (även på riktigt) och ingår i Madeleineöarna (Magdalen Islands på engelska) i Lawrence Bay, den stora bukten där man åker in till Quebec, med Newfoundland på östra sidan. (Googla Maps) Sime Mackenzies farfars farfars far med samma namn utvandrade till Kanade i mitten av 1800-talet från Yttre Hebriderna, som hör till Skottland. Sime Mackenzie arbetar hos polisen i Quebec. När han kommer till Entry Island och möter mordoffrets änka känner han genast igen henne men de har aldrig träffats förut.

Parallellt med deckarhistorien berättas Sime Mackenzies emigrerade förfaders historia. Den utspelar sig framför allt under potatispestens år i slutet av 1840-talet, som drabbade Irland så hårt men även de skotska öarna och skotska fastlandet. Mängder av torpare vräktes av landägarna sedan skörden slagit fel och de inte kunde betala sina arrenden.

Yttre Hebriderna. Bild från Wikipedia, fotograf: Magnus Manske.

Vart historien bär hän i boken ska jag ju inte avslöja, då spolieras spänningen för kommande läsare. Men både släktforskningen och det historiska skeendet har avgörande betydelse för upplösningen, vilket är intressant. Just den här deckaren ger dessutom en inblick i Kanadaemigranternas liv. En hel del svenskar emigrerade ju till Kanada, fast deras historia inte är lika omskriven som de många USA-emigranternas historia.

Det här är bara en av flera nutida deckare där släktforskningen har en viktig roll. Händelser i en släkts tidigare generationer får efterverkningar idag. Säkert har det skrivits en hel del sådana deckare tidigare också men det verkar som om det är en ökande trend. Eller är det bara jag som plötsligt hittar fler? För jag har läst flera på samma tema de senaste åren. Jag kommer tyvärr inte ihåg författare och titlar, deckarläsning är en stund underhållning och jag lägger det inte på minnet. Men bland svenska författare kan jag rekommendera Tobias Olsson vars debutantbok "Av samma blod" handlar om grekisk släkthistoria, och Ann Rosman som är känd för sina deckare med historisk anknytning. Det finns fler.

För ett par år sedan bloggade jag på samma tema som idag och har några fler tips där för den som vill hitta lite lättsam läsning.

Kära bloggläsare!

Idag, måndag, är det deadline för Släktforskarnas Årsbok 2017 och undertecknad, såsom redaktör för sagda publikation, känner sig svårt stressad.

Ingen blogg idag m.a.o.

Återkommer nästa måndag!

Många hälsningar

TED

På nätet finns mängder av sjöfartsrelaterad information, vilket jag sett nu när jag arbetar med den nya släktforskarhandboken om sjöfolk. Här får du diverse tips på intressanta webbplatser, med allt från sökbara databaser till sjöfarares personliga minnen.

Jag kommer att uppdatera blogginlägget framöver, när jag hittar nya hemsidor som kan vara användbara för dem som har sjömän i sin släkt.

Tipsa gärna i kommentarer om du själv har hittat hemsidor som du vill dela med dig av.

I boken, som kommer ut till Släktforskardagarna i augusti, finns många fler internetlänkar bland de källor jag använt.

Sjömän som arbetar i riggen ombord på barken Beatrice. Foto från Sjöhistoriska Museets samlingar.

Tillägg 2019: Calle Bergs hemsida www.roskarl.se (som jag nämner i boken) är nedlagd. Norrtelje släktforskarförening har övertagit hans databas över sjömän och den finns numera på http://old.norrtelje-sff.se/Forskning/Berg/folkhav/index.htm

Fartyg och rederier:

Om Branteviks fartygshistoria och många fartyg:
http://www.branteviksmuseum.se/index.php/skeppslistor/

En anonym båtologs hemsida med information om över tusen fartyg:
http://sextanten.eu/hem

Mats med okänt efternamn har hemsida om fartyg och rederier med mycket information:
http://kommandobryggan.se/index.htm

Om Ostindiska kompaniet:
http://www.ostindiskakompaniet.se/

Om Rederi Nordstjernans arkiv:
http://www.engelsberg.se/Arkivet

Om Salénrederierna:
http://blog.zaramis.se/2008/11/10/salens-familjen-bakom-en-av-sverige-storsta-konkurser/

Sjöolyckor och skeppsbrott

Register för sjöförklaringar i domböckerna från Malmö rådhusrätt:
http://malmo.se/Kultur--fritid/Kultur--noje/Arkiv--historia/Stadsarkivet/Anvand-arkiven/Sokregister/Sjoforklaringar.html

Terje Fredhs skriver om sjöfartsminnen från Tanum:
https://www.tanum.se/kommunpolitik/kommunfakta/kommunenshistoria/terjewfredhsarkiv.4.7664b4813898b7df9844616.html

Tryggve Foghelins berättelse om galeasen Lovisa från Karlskrona, sänkt 1801:
http://www.sjohistoriskasamfundet.se/fn_split/fn49_a05.pdf

Sperling Bengtsson skriver om strandade fartyg utanför Halmstad:
http://www.steninge.halmstad.net/hela.htm

Morgan Lundbergs hemsida med information om många sänkta och saknade svenska fartyg:
http://sanktafartyg.hagmanstorp.com/

Per Åkesson skriver om svenska vrak:
https://www.abc.se/~pa/mark/vrakmost.htm

Delar av Lennart Lundbergs bok “Handelsflottan under andra världskriget” i Google books:
https://books.google.se/books?id=sJ3enOt_vUEC

En mycket sevärd och bra film om Titanic, The last signals:
https://www.youtube.com/watch?v=7-AWbrdNo58

Lotsverket:

Hans Runske har publicerat utdrag ur Södra lotsdistriktets handlingar:
http://www.langoraslakten.org/dokument/nostalgi_historiskt/arkivresurser/utdragsdralotsdistr.pdf

Om fyr- och lotshistoria på Landsort:
http://www.landsort.com/historia.html

Om lotshistoria från Ljugarn på Gotland:
http://www.ljugarn.net/historia/Lotsar/Lotsarna.html

Blandat:

Sökbar databas med uppgifter om personer som dött ombord på brittiska fartyg 1781-1968:
http://search.findmypast.co.uk/search-world-records/deaths-at-sea-1781-1968

Databas med uppgifter om överlevande och från passagerlistor från skeppsbrott utanför amerikanska östkusten 1817-1875:
https://newyorkfamilyhistory.wordpress.com/2016/09/30/new-records-added-to-our-elibrary-shipwrecked-passengers-1817-1875/

Lars Melchiors sammanställning över sjöfartsrelaterade arkiv på Landsarkivet i Göteborg:
http://www.resandemannen.se/page54/files/page54-sjofartskallor.pdf

Om sjöfarare och äventyrare från Gävle, bland andra Anna Wilhelmina Rahm som födde barn på havet:
http://www.gavledraget.com/10000-historia/10800-1800-talet/kvinnor-under-segel-del-1-av-ingvar-henricson/

Om Christina Axmar, skeppsredare i Gävle på 170- och 1800-talet:
http://www.gavledraget.com/20000-kultur/christina-axmar-gavles-framsta-kvinnliga-skeppsredare-under-1700-och-1800-talet-av-hakan-nihlman/

Anne Malms blogg om beredskapstiden och om handelsflottan under denna tid, med berättelser om arbetslivet och om fartyg:
http://www.tornsvala.se/category/handelsflottan/

Om sjömannen Arne Larssons arbetsliv, publicerat av hans son Lars-Åke Larsson:
http://www.cybis.se/forfun/farsan2/indexs.htm

John Svenssons berättelser om sitt liv som sjöman:
http://jsbat.se/PDF-filer/30%20ar%20som%20sjoman.pdf

Om Göteborgs sjöfartshistoria:
http://gamlagoteborg.se/framsidan/handel-och-sjofart/

Film om seglingar runt Kap Horn 1929-1936:
https://vimeo.com/191160685

Torbjörn Dalnäs tipsar om litteratur:
http://www.sjofartstidningen.se/bloggar/utkiks-bloggen/sjolivets-berattare/

Om isbrytaren S/S Sankt Eriks hundraåriga historia:
https://mitti.se/noje/kultur/100-arig-flytande-hjalte-3/

Sjöhistoriska Samfundets tidskrift:
http://www.sjohistoriskasamfundet.se/Forum_navale.html

Digitaliserad bok om Lotsverkets personal 1914-1924 (beställning av cd-skiva):
http://www.obdr.se/lotsverket.html

Delar av Kjell Håkanssons bok “Med döden i kölvattnet” i Google books:
https://books.google.se/books?id=yEP2PNdh324C&pg

Frivakt på barken Beatrice 1922. Foto från Sjöhistoriska Museets samlingar.

Igår var det Valborgsmässoafton, och i likhet med miljoner andra svenskar sökte jag mig ut i den ljuvliga kvällen för att fira vårens ankomst. För att trots allt få vara en del av Vintern rasat ut bland våra fjällar, Sköna Maj och Västgötasången stod jag som nybliven pensionär detta år inte framför kören utan i den. På repertoaren stod också Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska natur'n ...  Jag sneglade på tonsättarnamnet och påmindes då om att det ju var Hertigen av Uppland, Prins Gustaf (1827-1852), som en gång satte musik till denna dikt av Herman Sätherberg. Associationerna snurrade igång och det slog mig, att denne alldeles för tidigt avsomnade prins skulle, om han hade överlevt sin storebror Karl XV, ha blivit Sveriges (och Norges) kung Gustav V. Den "riktige" Gustav V (1858-1950) blev ju mycket gammal, och trots att han var nästan de femtio när han tillträdde tronen, kom han att regera i nästan 43 år; 42 år, nio månader och 21 dagar för att vara exakt. Nytt svenskt rekord!

b2ap3_thumbnail_PrinsGustaf.jpg

Sångarprinsen, Gustaf, Hertig av Uppland strax före sin död 1852

Förutom Valborg var det ju också igår H.M. Konungens födelsedag. Hm ... tänkte jag. Undrar om inte kungen nu har slagit sin farfars fars rekord. Han tillträdde ju tronen 1973 och nu är det faktiskt 2017. Väl hemkommen tog jag reda på att Carl XVI Gustaf redan den 6 juli 2016 hade gått om sin farfars far, och därmed borde vara svensk mästare i grenen. Ett missat jubileum m.a.o. Man kan visserligen mumla om gamle kung Magnus Eriksson, som regerade Sverige från 1319 till 1364 och Norge från 1319 till 1343. Magnus var dock vara tre år gammal när han blev kung, så honom glömmer vi också i sammanhanget. Den danska dronningen Margrethe II, kungens kusin, har också hon nyligen slagit sin farfars farfars rekord. Gamle kung Christian IX regerade från 1863 till 1906. 

b2ap3_thumbnail_Louis-XIV_20170501-131302_1.JPG 

Den verklige världsmästaren heter emellertid Sobhuza II (1899-1982) - se ingressbilden - och var kung av Swaziland. Redan som baby, fyra månader gammal, efterträdde han sin far, Ngwane V, som avled efter en tids allt för intensiv rituell dans. Hans rekord om 82 år och 254 dagar vid makten får anses vara ointagligt. Förutom regerandet hann han också med att skaffa sig 70 fruar och få 210 barn ... Ett liknande levnadsöde, i flera avseenden, fick den franske monarken, solkungen Ludvig XIV (1638-1715) som till synes regerade från 1643 till sin död, 72 år och 110 dagar. Fram till 1751 var han emellertid omyndig och någon riktigt makt fick han inte förrän 1761. Men i alla fall ... Han kom att överleva både sin son och sin sonson, så att till sist bara fanns en enda arvinge kvar, sonsons sonen, den blivande Ludvig XV. Bilden ovan visar fyra generationer av franska Bourboner, där dock de två mellangenerationerna snart skulle vara borta, och illustrerar denna märkliga succession ... 

b2ap3_thumbnail_Bhumibol.jpg 

Nyligen avled en annan långlivad regent, den Thailändske kungen Bhumibol Adulyadej (1927-2016) efter 70 år och 126 dagar på tronen. Den engelska drottningen, Elizabeth II (*1926) är still going strong och har nu regerat i 65 år och 83 dagar. Blir hon lika gammal som sin mor, drottningmodern, slår hon nästan alla rekord (dock inte Sobuthos...) Därmed har hon i det närmaste 65 år mer erfarenhet än den amerikanske presidenten av att leda en nation. (Erfarenhet och kunskaper anses dock som bekant inte längre meriterande ... )

I den europeiska ligan är det emellertid en annan person som sitter på rekordet, nämligen Furst Johann II av Liechtenstein (1840-1929) 

b2ap3_thumbnail_Johann_II_v_Liechtenstein_20170501-131825_1.jpg 

Denne anonyme furste tillträdde tronen i sitt lilla rike som 18-åring, och satt sedan sedan kvar där till sin död 70 år och 91 dagar senare. Trots det var han ganska ointresserad av sitt suveräna furstendöme, och besökte det sällan. Bodde gjorde han i Wien och på sitt förnämliga slott Valtice i nuvarande Tjeckien, där han också avled. 

Bland andra seglivade monarker i modern tid kan nämnas:

Kejsar Franz Josef av Österrike (1830-1916) - regerade 67 år och 355 dagar 

Leopold III av Anhalt-Dessau (1740-1817) - regerade 65 år och 236 dagar 

Ferdinand III av Neapel-Sicilien (1751-1825) - regerade 65 år och 83 dagar 

Drottning Victoria av England (1819-1901) - regerade 63 år och 216 dagar 

Friedrich August I av Sachsen (1750-1827) - regerade 63 år 139 dagar 

Bernhard II av Sachsen-Meiningen (1800-1882) - regerade 62 år och 270 dagar 

Kejsar Hirohito av Japan (1901-1989) - regerade 62 år och 13 dagar 

George III av England  (1738-1820) - regerade 59 år och 96 dagar

För att bara nämna några. 

Tänk vilka tankar och historiskt-statistiskt intressanta jämförelser en enkel vårvisa kan förorsaka.

b2ap3_thumbnail_Ddskalle-3_20170501-131952_1.jpg

 En gammal kejsare ... (Kapuzinergrift, Wien)

**************************************************************************************************

English version:  

A jubilee missed ...

b2ap3_thumbnail_Swaziland_20170501-180924_1.jpg

Yesterday, April 30th was “Valborgsmässoafton”, a very special day to all Swedes, tired of the endless winter. Like millions of other Swedes, I was looking forward to the celebrations, which include bonfires and choir singing, focusing the blessed arrival of spring. One of the songs, “Glad såsom fågeln…” was composed by no other than the Duke of Uppland, Prince Gustaf (1827-1852), second son of King Oscar I and Queen Josephine of Sweden and Norway. He is also famous for another song, which is always sung at Highschool graduations (Studentexamen). 

b2ap3_thumbnail_PrinsGustaf.jpg

Prince Gustaf of Sweden and Norway (1826-1852), Duke of Upland. "The song Prince"

It suddenly struck me that this prince, had he survived tuberculosis and outlived his elder brother Karl XV, would have become King as Gustav V of Sweden and perhaps Gustav I of Norway. The actual Gustav V (1858-1950) lived to be very old, and although he was almost fifty when he succeeded to the throne, he was to reign for almost 43 years; 42 years, nine months and 21 days to be precise. A Swedish record!

In addition to being the first day of Spring, yesterday was also the birthday of H.M. The King of Sweden. Hmm ... I thought. I am wondering if the king isn’t about to challenge his great-grandfather's record. The current King succeded to the throne in 1973 and now it's actually 2017. Having checked the records, I realized that King Carl XVI Gustaf had already passed King Gustav V on 6 July 2016 and ought to be recognized as the longest reigning monarch in Sweden. A jubilee missed, in other words. Some will mumble the name of old King Magnus Eriksson, who ruled Sweden from 1319 to 1364 and Norway from 1319 to 1343. Magnus, however, was three years old when he became king, so let’s not count him in. The Danish queen Margrethe II, the King's first cousin, has also recently beaten her great-great-grandfather, King Christian IX, who ruled from 1863 to 1906.

b2ap3_thumbnail_Louis-XIV_20170501-131302_1.JPG 

Louis XIV surrounded by what was left of his family ...

The real world champion is however H.M. King Sobhuza II (1899-1982) of Swaziland - see the opening picture. As a baby, four months old, he succeeded his father, Ngwane V, who had died after a time of ritual dance that became too intense. Sobhuza’s reign of 82 years and 254 days might be difficult to beat. In addition to his exceptionally long reign, H.M. also found time to aquire 70 wives and sire some 210 children. A similar life, in many respects, was that of the French Monarch, Louis XIV, the Sun King (1638-1715), who apparently ruled from 1643 to his death, 72 years and 110 days. Until 1751, however, he was under age, and before 1761 he had no real power. He was to survive his son and grandson both and thus it was left to his great-grandson to eventually succeed as Louis XV. This image shows four generations of French Bourbons, where the two middle generations would soon be gone, illustrating this unique line of succession ...

b2ap3_thumbnail_Bhumibol.jpg 

Recently, another aged sovereign passed away; Thai King Bhumibol Adulyadej (1927-2016), after a reign of 70 years and 126 days. Queen Elizabeth II (* 1926) is still going strong and has now ruled for 65 years and 83 days. If she is has her mother’s genes, and it certainly looks that way, she may yet break every record in the book (except maybe Sobutho-s ...) This means that she has now almost 65 years more experience and knowledge than the new American president when it comes to reigning. Sadly those two qualities nowadays seem to be out of style …

In the European league, however, there is another person that deserves to be mentione; Reigning Prince (Fürst) Johann II of Liechtenstein (1840-1929).

b2ap3_thumbnail_Johann_II_v_Liechtenstein_20170501-131825_1.jpg 

Johann II, reigning Prince of Liechtenstein for 70 years

This anonymous prince took the throne at the age of 18, and then remained there until his death 70 years and 91 days later. In spite of this, he was rather uninterested in his sovereign Principality, and rarely visited. He resided mostly in Vienna and at his delightful palace Valtice in what is now the Czech Republic. This is where he died in 1929. 

The list of long-reigning monarchs in modern times includes: 

Franz Josef I, Emperor of Austria (1830-1916) – reign for 67 years and 355 days

Leopold III, Prince of Anhalt-Dessau (1740-1817) – reigned for 65 years and 236 days 

Ferdinand III, King of Naples and Sicily (1751-1825) - regerade 65 år och 83 dagar 

Victoria, Queen of England, Empress of India etc (1819-1901) – reigned for 63 years and 216 days 

Friedrich August I, King of Saxony (1750-1827) – reigned for 63 years and 139 days 

Bernhard II, Duke of Saxe-Meiningen (1800-1882) – reigned for 62 years and 270 days 

Hirohito, Emperor of Japan (1901-1989) – reigned for 62 years and 13 days 

George III, King of England etc.  (1738-1820) – reigned for 59 years and 96 days

Just to mention a few … 

Imagine that a simple Spring song could generate such an abundance of history and statistics …

b2ap3_thumbnail_Ddskalle-3_20170501-131952_1.jpg

An old Emperor of Austria? From the Kapuziner Gruft in Vienna.

Så här ser det ut på många sidor i rullorna från Allmänna barnhuset i Stockholm. Barn som dör tidigt, i dessa fall väldigt snabbt efter att de kommit till fosterhem. Men många överlevde också.

Selinda Maria Forsman och Anna Sofia Judith Larsson dör samma år de föds visar journalen från Allmänna barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:42 (1875-1875) Bild 310 / sid 5044.

Jag måste berätta om Helge Schultz, eller Schoultz som han senare kallade sig. Han föddes den 2 juni 1879 och lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm den 17 juni. Hans mor var den ogifta Matilda Wilhelmina Petronella Schultz och hon (eller kanske barnets far) betalade 400 kronor för att han skulle tas emot.

Översta delen av första sidan om Helge Schultz i Allmänna barnhusets journal. Listan med omplaceringar fortsätter en och en halv sida till. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139.

Den här lille gossen åkte ut och in i fosterhem under hela sin uppväxt. Men det verkar ha gått bra i livet för honom ändå. När han var tre månader kom han till en statarfamilj i Huddinge. Under sin uppväxt hann han vara fosterbarn i sju familjer. Fyra gånger återlämnades han till barnhuset. Så här höll det på tills han var 13 år och hans mamma hämtade honom. Då hade hon gift sig och tog med honom till Amerika. Därifrån skrev han 1954 ett brev till Allmänna barnhuset och begärde en födelseattest. Alla uppgifter och all korrespondens finns i Allmänna barnhusets arkiv, som fotograferats av Arkiv Digital. I Chicago var han gift med Constance och arbetade som expedit i en mataffär visar folkräkningen 1930. 1902 blev han amerikansk medborgare och när han skrev och begärde sin födelseattest 1954 skrev han på engelska.

Helge Schultz brev 1954. Då bodde han i Chicago och var 65 år. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139b.

När jag ser listan med alla flyttningar mellan fosterhemmen och återlämnandena till barnhuset, då undrar jag förstås hur hans uppväxt egentligen var. Alla dessa uppbrott. Hur påverkade det honom? Och alla andra barn som var med om samma sak? Så många barn som skyfflades hit och dit.

Barnhemsbarn och fosterbarn var de kanske mest utsatta barnen. De lämnades ut till fosterföräldrar så snart sådana kunde hittas, verkar det som. En del var bara några månader, andra var äldre. Sjuka barn ville fosterföräldrar inte ha, fosterbarnen skulle helst vara starka och friska för att klara av att arbeta, åtminstone när de blev större. Hjälp i arbetet på torp och gård var i de flesta fall syftet med att ta emot fosterbarn, vid sidan om att få betalt för att ta hand om barnet. Fosterbarnen var både arbetskraft och inkomst. Från 1881 ser jag ett kvitto där fostermodern fått 40 kronor för att ta hand om ett fosterbarn det året. De som hade flera fosterbarn kunde kanske leva på inkomsten.

Själv är jag inte alls släkt med Helge Schoultz, jag bara råkade se detta i barnhusrullan när jag tittade efter annat. Och jag kan inte annat än gripas av dessa barns historier. Väldigt många gick det inte så bra för, misstänker jag. Många dör ju redan som småbarn, andra försvinner ut ur kyrkböckerna som vuxna. Ett par pojkar som jag råkade få ögonen på, de blev sjömän och hamnade sedan i obefintlighetsboken.

Men Helge Schoultz är långt ifrån den ende som hör av sig som vuxen. Vid flera av barnen i rullan finns det antecknat att de själva eller något barn hört av sig och frågat om vilka föräldrarna är. I flera fall är föräldrarna okända och då svarar barnhusföreståndaren (eller senare arkivpersonalen antar jag) att det inte går att få veta mer.

Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 490 / sid 9079.

Hilda Josefina Stark kom till Allmänna barnhuset tre månader gammal. Hon hann vara på tre olika fosterhem, återlämnas till barnhemmet och sedan komma till ett nytt fosterhem innan hon dog två år gammal. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 190 / sid 9027.

I kontrast till de många som flyttade runt mellan olika fosterhem finns det en hel del som kom till ett ställe och sedan stannade där. Och dessutom är det inte så få som hämtas tillbaka av föräldrarna, i de flesta fall av modern.

Det som slår mig är också att så många av barnen lämnades till barnhuset redan samma dag de föddes eller bara några dagar gamla. Det skär i hjärtat att läsa detta. Så tragiskt, men en bister verklighet för så många ogifta nyblivna mödrar förr i tiden.


Barnhusbarn nr 9004 på Allmänna barnhuset var Carl Oskar född den 21 januari 1879 av okända föräldrar. De har betalat 400 kronor för att han ska tas in på barnhemmet samma dag han föds. I maj lämnas han som fosterbarn till en soldatfamilj i Södertälje men flyttas efter två år till mamsell Amalia Landström på Johannes Östra Kyrkogata 10. Sedan bor hon på Ragvaldsgatan 14. Vad hände sedan? Någon på barnhuset har antecknat med blyerts "Var finns barnet? Har fostermodern rest till Amerika? 12/3 83 Barnet lär vara dött". Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 80 / sid 9005.


Allmänna barnhuset startade redan 1633 och fanns kvar som barnhem till 1922. Rullor över barnen finns fotograferade från 1713. I en av de äldre rullorna hittar jag tre syskon som kom in på barnhemmet i augusti 1791. Deras far var soldaten Olof Tingstedt och deras mor Christina Tingstedt hade dött. Storasyster Maria Elisabeth var född 1779, lillasyster Gustav 1781 och deras bror Olof 1785. Alla tre barnen kom till fosterfamiljer i Askaby socken. Kanske fick de möjlighet att hålla kontakten under den fortsatta uppväxten. I rullorna syns att det inte var ovanligt att flera syskon lämnades in på barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2FA:3 (1789-1793) Bild 600 / sid 1111.

Mitt tidigare blogginlägg om fosterbarn.
 

Ibland känns det som händelser kommer slag I slag, helt olika delar inträffar och trots att de kan upplevas som totalt motstridiga, så får jag en känsla av att det hänger ihop på något vis.

Delar som vävs ihop till en nästan osynlig väv, en väv som hjälper mig att förstå lite bättre samtidigt som den innehåller olika bilder tagna ur olika vinklar.

De senaste dagarna har jag fått uppleva lite av framtidens väv. Jag har påmints om att vi är på väg, vi testar nya stigar, okända men ändå känns de igen.

Jag skrev för ett par veckor sedan om det ideella arbetet och vart vi vill. Vad har vi för mål med det arbete som läggs ner, och i lördags drogs riktlinjerna upp för en av de föreningar jag är med i. Ska vi stanna upp, göra en u-sväng och gå tillbaka till det som varit eller ska förändringens vind få råda. Inga stormbyar utan en stilla bris som gör förändring och förflyttning möjlig. Debattens vågor går ibland höga, ibland med stormvarning, men det väsentliga är att vi, när föreningen bestämts sig, att vi arbetar utifrån de riktlinjer som lagts fast, att vi lägger det gamla bakom oss och tittar framåt.

 b2ap3_thumbnail_Frja.JPG

Och framåt det kan det gå på olika sätt. Själv var jag inte med på den släktforskarkryssning som skedde i helgen, men jag har fått mig förtäljt att det var en härlig upplevelse. Inte en helt ny företeelse, men ändå på något sätt annorlunda. Ett större gäng med gemensamma intressen samlas på en liten yta och umgås, jag höll på att säga vare sig man vill eller inte. Det är ju lite svårt att smita iväg efter frukosten eller vid annan tidpunkt, och ändå så finns det en frihet att göra det man tycker bäst om. Jag undrar hur många ledamöter i släktforskarföreningar som kunnat tänka sig detta för ett antal år sedan. Nej, då skulle man vara allvarlig, sitta i dammet och ha vita handskar. Fast det kanske inte var riktigt snällt sagt, men det är skönt att det blåser nya vindar, både till sjöss och inom släktforskargemenskapen.

 b2ap3_thumbnail_DNAdag.JPG

På tal om nya vindar, jag kan inte låta bli att koppla till det alltmer framväxande intresset för DNA kopplat till släktforskning. I veckan, tisdagen, var det National DNA Day i USA, då man både tittar tillbaka på allt det som redan uppnåtts och naturligtvis tittar framåt på det som komma skall, eller ska vi säga komma kan.  Intresset för den här typen av forskning sprider sig inom många olika grenar. Vi vet att forskarna nu kommer fram med nya rön om mänsklighetens historia, om inte varje dag så åtminstone varannan. Tidigare teorier kullkastas och nya kommer fram. Ibland tar det inte lång tid innan även de nya rönen ställs på huvudet och ytterligare en teori lanseras. Från den historiska forskningen är inte steget långt till att använda den nya tekniken för att visa på rimligheter och orimligheter i vår egen släktforskning. De senaste dagarna har vi också fått läsa om den ena efter den andra framgången i sökande efter okända fäder, både i ganska nära tid och mer avlägsen. När vi kan kombinera det nya med det gamla så vinner vi många segrar, något som inte varit möjligt om vi bara suttit still i båten och inte tagit till oss det nya.

Det har varit en kraftig ökning av aktiviteten runt DNA de senaste dagarna, mestadels beroende på att alla leverantörer av tester firat DNA-dagen med att sänka sina priser och för alla som vet hur det ser ut vid en riktig realisation, förstår att det varit och är en anstormning av köpsugna. Passa på, företaget med bäst täckning i Sverige har rea fram till fredag morgon klockan 07:00  

Framtiden innehåller mycket som vi inte känner, men vi ska inte vara rädda att testa nytt, om vi samtidigt tar med oss det goa av det vi lärt oss tidigare.

Bilden på båten är från Viking Line.

Möt Moster Gertrud, min mormors syster. Född i Motala 1885 som nummer två i en skara på femton barn, varav sju dog som små, växte hon upp i den s.k. Djurgårdsstaden, bredvid Gröna Lund i Stockholm. Fadern var ångslupsbefälhavare och så småningom trafikchef över Djurgårdsbåtarna och familjen bodde på Breda Gatan. 

                                   b2ap3_thumbnail_Gertrud-och-Erik-som-frlovade.jpg                   b2ap3_thumbnail_Stina-Werner-c1908-BW.jpg

Vänster: Gertrud och Erik som fästfolk. Höger: Stina, gift vid 21, änka med fyra barn vid 25.

År 1911 gifter sig Gertrud med kamreren Erik och makarna slår sig ned i en lägenhet i Maria Magdalena församling på söder. Till skillnad från modern förefaller Gertrud vara ofruktsam. Det blir inga barn. Lillasyster Stina däremot, hon har året innan gift sig med den svårt lungsjuke ingenjören Gösta, nedkommer i rask takt med fyra små, Gösta 1910, Maud 1912, Arne 1913 och Kurt 1915. Den sistnämnde föds postumt, eftersom fadern fyra månader tidigare dukat under för sjukdomen. Stina står utan försörjning, lille Arne har dött i tuberkulosen redan 1914, och Kurt skickas som Barnhusbarn till Sorsele i Norrland, där han 1916 avlider i sviterna av en förkylning. 

                          b2ap3_thumbnail_Gertrud-Erik-och-Maud.jpg                     b2ap3_thumbnail_Gertrud-med-Kerstin.jpg

Vänster: Gertrud och Erik med fosterdottern, tillika systerdottern, Maud. Höger: Lilla Kerstin är född ...

I detta läge söker den barnlösa Gertrud upp sin syster och erbjuder sig att för någon tid ta hand om lilla Maud, nu tre år gammal. Så sker, och Maud flyttar in hos Gertrud och Erik, som hon till att börja med kallar moster och morbror. Rätt snart blir det i stället ”mor och far” och efter ytterligare några år talas det om adoption. Kontakt tas med advokat, som lovar ordna med allt det praktiska. Året är 1918 och plötsligt skriver kamrer Erik till advokaten och ber honom att avvakta med adoptionsprocessen p.g.a. "mellankommande omständigheter". Den återupptas aldrig. Vad kan ha hänt? Varför ändrar han sig?

Svaret är det, som ni kanske redan har gissat? Efter sju långa år väntar Gertrud barn! Som så ofta sker hos ofrivilligt barnlösa, tycks förekomsten av ett fosterbarn eller adoptivbarn i huset inverka positivt på fertiliteten. I november 1918 föder Gertrud sitt första och enda barn, lilla Kerstin, den mellankommande omständigheten.

Maud har fått en lillasyster, och så är det inte mer med det. Familjen är komplett - se ingressbilden. Ingen får någonsin för sig att berätta för Maud att den person hon kallar mamma, egentligen är hennes moster och att hennes ”Moster Stina” egentligen är hennes mamma. Sådant hyschades det med. Det är bäst för barnet att det inget får veta…. Inte heller Kerstin vet eller anar att storasystern egentligen är hennes kusin. Fast det förstås… det var ju det där konstiga som farmor en gång, med tårar i ögonen, sa när jag var liten och satt i hennes knä: Åh, Kerstin lilla, tääänk vad glada dom blev när dom fick dig …! Så klart att dom blev glada, tänkte Kerstin, men varför skulle dom bli så där enormt glada? Dom hade ju redan Maud …?

b2ap3_thumbnail_Maude-1930.jpg

Åren går och tystnaden fortsätter. Så 1931 är det dags för Maud, nitton år gammal (se bilden ovan), att gå i brudstol. Fästmannen heter Harald, och eftersom bruden är underårig måste hon ha målsmans påskrift. Maud går till Gertrud och säger: Mamma, du måste skriva på lysningspapperen åt mig! Det är då det händer. Gertrud slår händerna för ansiktet och utropar:

Men, älskade barn, det kan jag inte… !

Varför då? stammar Maud, med förtvivlan i blick.

Därför att jag inte är din riktiga mamma?

Maud tittar klentroget på Gertrud, samlar sig och framsäger sedan den mycket relevanta frågan:

Vem är det då som är min riktiga mamma?

Det är Moster Stina.

Och så får den arma flickan ta med sig sina papper och trava iväg några kvarter för att knacka på hos den kvinna hon alltid kallat ”moster”, och som naturligtvis snällt skriver på. Ingenting mer sägs.

Den här historien illustrerar väl de problem som kan uppstå när man väntar för länge med att för barnen berätta hur det egentligen förhåller sig. Får barnen i riktigt unga år reda på att de är adopterade eller kanske fosterbarn, eller att det föreligger andra ”egendomligheter” kring deras tillblivelse, så brukar känslan av utanförskap kunna minimeras. 

Förr kunde ”egendomligheten” helt enkelt bestå i att föräldrarna inte var gifta, att man var en ”oäkting”. För många kunde detta innebära ett livslångt trauma, en stigmatisering, som t.o.m. kunde hindra en i karriären och i det sociala umgänget. Tack och lov är detta numera ett olustigt minne blott.

b2ap3_thumbnail_7.-Algot-morfar-i-Svens-lda.jpg

Ett skrapat fotografi i ett undangömt skrin? Kan det vara den okände fadern? Svaret finns i Släktforskarnas Årsbok 2017.

Om jakten på en okänd men misstänkt fader handlar ett kapitel med rubriken; FRÅN FRÖSUNDA TILL ROSEHILL - FEM ÅR AV SLÄKTFORSKNING i Släktforskarnas Årsbok 2017. Det är berättelsen om Lena Noreland och Lars Helgöstam, som i sina forskningar från två håll sammanstrålar i detta problem. Spännande läsning.

Årsboken beställer du här:

http://www.genealogi.se/vara-prenumerationer/bestall-arsboken

OBS endast en vecka kvar för det förmånliga förköpspriset!

Har du Amerikaemigranter i din släkt är Familysearch en guldgruva. Väldigt mycket information finns att hämta i mormonernas databaser. De är dessutom gratis. Under mina år som släktforskare har jag hittat mycket uppgifter om emigranter där, både i min egen släkt och åt kunder. Databaserna fylls hela tiden på med nytt innehåll, så hittade du inget för något år sedan kan det vara idé att söka igen.

Med hjälp av amerikanska dokument kan det gå att följa en person genom livet, även om det inte ger en lika fyllig bild som våra svenska husförhörslängder och församlingsböcker. Det går att hitta inresor via passagerarlistor (många reste flera gånger) eller något annat dokument. Inkallelseorder för första och andra världskriget finns för många Sverigefödda män. Giftermålslicencer, dödsbevis, passansökningar och ansökningar om medborgarskap finns också. Detta är de vanligaste dokumenten. Dessutom kan det bli träff i folkräkningarna, som gjordes vart tionde år.

Har din emigrant ett vanligt namn blir det svårare, för då kan det vara svårt att urskilja vilken Anna Swanson i Chicago det gäller. Då får du pussla med olika uppgifter. Kanske står födelsedatum i en handling och inresedatum i en annan och båda uppgifterna i en tredje. Med ett ovanligt namn är det naturligtvis lättare.

Med några exempel här ska jag visa vad man kan hitta:


Ett exempel på inresa som inte sker via Ellis Island (som du bäst söker i på Ellis Islands databas): Arvid Broms lämnade Sverige den 14 juli 1905 har jag sett i passagerarlistan från ångfartyget Calypso som då avgick från Göteborg till Hull. I England bytte han till en ny båt men kom inte till New York som de flesta andra utan till Quebec i Kanada, troligen till staden Montreal. Därifrån har han passerat gränsen till USA vid St Albans i Vermont för detta inresekort har som källa arkivet Vermont, St. Albans Canadian Border Crossings, 1895-1954. Vi får veta att han kommer från Söderfors i Sverige och att han tänker bege sig till Chicago där hans bror Charley bor på 2612 Wayne Avenue. På fickan har han 8 dollar och 50 cent och hans avsikt är att stanna i USA.


Den emigrant som tänkte stanna i USA ansökte troligen om amerikanskt medborgarskap. Det gjorde Selma Maria Swanson, född den 8 januari 1883 i Sverige (jag tror att det är den Selma Maria Svensdotter som föds i Väne Åsaka församling detta datum). Hon bor på 3303 Balmoral Avenue i Chicago och inreste via Boston den 20 oktober 1910. Den 13 juli 1928 blir hon amerikansk medborgare. Källa: Illinois, Northern District Naturalization Index, 1840-1950.


Carl Gustaf Peterson inkallades som soldat i amerikanska armén under första världskriget. Om han tjänstgjorde som soldat framgår inte, bara att han blev inskriven den 12 september 1918. Han bodde med sin hustru Anna på 622, 11th Avenue i Duluth i Minnesota. Här får vi veta att han arbetar som joiner, vilket jag tror betyder ungefär finsnickare, och är anställd på McDougall Duluth Co i Riverside i Duluth. Han är född den 27 februari 1881 och kan vara den pojke med samma namn som föds detta datum i Stora Skedvi församling. På baksidan ser vi att han är av medellängd, har blå ögon och brunt hår. Källa: United States World War I Draft Registration Cards, 1917-1918.


Även under andra världskriget gjordes inkallelser av amerikanska män och det verkar framför allt ha skett 1942. Oscar Wilhelm Holmstrom, född i Heljum i Sverige den 6 april 1885 är en av dessa. Han var alltså redan 57 år och behövde troligen inte tjänstgöra i kriget. Han bodde på 10166, N W St Helens Road i Portland, Oregon och arbetade hos Clark & Wilson Lumber Co (alltså ett skogshuggarföretag). Vi får inte veta något om hans eventuella amerikanska familj men han uppger Christine Hazlett i Kalifornien som närmast anhörig. Kanske kan det vara en dotter? Källa: United States World War II Draft Registration Cards, 1942.


Vigselbevis kallas marriage license på engelska. Här är det de svenska emigranterna John Helgesson och Anna Lindstrom som gifter sig den 7 juni 1902. De kommer från Ramsey County i Minnesota. Vittnen är Edwin Helgeson och Lina Dickmann. Prästen som viger dem verkar också vara emigrant från Sverige, han heter Hjalmar Sundquist. I en del andra vigselbevis har jag sett att även makarnas föräldrars namn finns noterade, vilket är en hjälp att identifiera att det rör sig om rätt personer. Källa: Minnesota, County Marriages, 1860-1949.


Dödsbevis skrevs för dem som dog. Här är det Anna P Swanson som avlidit på julafton 1919, 35 år gammal. Dödsorsaken är puerperal septicemia vilket jag tror är blodförgiftning vid förlossning. Hon är född i Sverige den 18 januari 1884, föräldrarnas namn är Petter Peterson och Anna Sköld. Maken heter Peter Swanson och de bor i Troy i Idaho. Vilken sorglig jul det blev det året! Källa: Idaho Death Certificates, 1911-1937.

En verklig skatt är de passansökningar där det också finns foton bifogade. Nu får ni scrolla ordentligt för det är långa bilder:


Algot Verner Theodor Carlsson och hans hustru Alma Carlsson ansöker om pass den 17 april 1922. Han är född den 27 januari 1890 i Sverige och han kom med fartyget Baltic från Liverpool till USA den 22 juli 1910. Den 1 juni 1918 blev han amerikansk medborgare och det ser ut som om han bor i Moline i Illinois. Hans handstil är lite svårläst men han verkar ha skrivit labourer, dvs arbetare, som yrke. Makarna ska resa från New York med S/S Stockholm den 18 april. Källa: United States Passport Applications, 1795-1925.


Nästa sida av Verner Carlssons passansökan. Vi får en beskrivning av hans utseende med blå ögon, brunt hår, kort näsa mm. Passansökan har intygats av Olaf Hooker som känt honom i två år. Längst ner finns fotografier på de båda makarna.


Verner Carlsson har också skickat med ett brev där han ber att passet skickas till New York eftersom det är bråttom inför resan.


Bilderna här är i betydligt större storlek i Familysearch databas och går att ladda ner till din hårddisk.


När du söker på Familysearch hemsida kan du välja att begränsa sökningarna till vissa typer av dokument. Gör du inte det och får många träffar kan du efter sökningen välja att titta i träffarna för vissa dokument, t ex bara militära handlingar eller bara ansökningar om medborgarskap (naturalization). Till vänster ser du hur du kan avgränsa din sökning, detta finns i vänsterkanten på söksidan under sökformuläret. Till höger ser du exempel på hur du kan filtrera de resultat du fått vid en bredare sökning. Detta finns också till vänster under sökformuläret, lite längre ner.

Det finns också tillgång till flera av de amerikanska folkräkningarna på Familysearch, men de ska jag berätta mer om en annan gång.

Databasjätten Ancestry.com strikes again! I torsdags sjösattes en ny databas om 12 miljoner poster, som fått namnet:

Sweden, Indexed Death Records, 1840-1942

Den svenskspråkiga versionen, Ancestry.se, framhärdar med sina aningen oviga översättningar, i det här fallet: Sverige, urval av uppgifter om avlidna, 1840-1942. Vad är då detta? Jo, precis som det låter, ett megaregister över svenska dödsfall under mer än 100 år, ett komplement (konkurrent ?) till Sveriges dödbok. Som ivrig släktforskare kastar man sig omedelbart in i denna nya resurs för en testdrive. Fokus för mig ligger givetvis på tiden före 1901, då Sveriges dödbok tar vid, och i synnerhet före 1880, då Sveriges befolkning 1880 brukar avgöra vilka det är lönt att söka efter. Vad har jag då för hopplösa fall före 1880? Fram med pärmar, anteckningar och utskrifter! Var finns frågetecknen, var är alla de försvunna släktingarna, de som man så länge trott rymt till främmande land eller gått upp i rök? 

Klang och jubel och fröjd!

Testdriven blir till en nattlig orgie, där jag löser det ena problemet efter det andra. Försvunna personer uppenbarar sig plötsligt på oväntade platser och, innan man hinner säga killevippen, fylls irriterande tabelluckor igen. Här ett exempel:

b2ap3_thumbnail_vastervik004_20170415-104429_1.jpg

Pigan Maria Lovisa Widegren föddes 1806 i Västervik (bild ovan) som fjärde barn till trädgårdsarbetaren och betjänten Sven Wigren (1765-1824) från Dalhem och Lisa Edenholm (1771-1849) från Västra Ed. Eftersom det i Västervik fanns en betydande familj med namnet Widegren, förbättrades det enkla Wigren så småningom till Widegren i kyrkoböckerna. Maria Lovisa och hennes fem syskon lever enkelt och strävsamt. Maria Lovisa får tre utomäktenskapliga barn, men gifter sig aldrig. Måhända är det en och samme man som är far till barnen, kanske en sjöman av något slag, som redan är gift eller av andra skäl förhindrad att gifta sig med henne. Barnen är Carl Fredrik Widegren (1833), Sophia Albertina Widegren (1836) och Emilia Charlotta Widegren (1842). Sonen skrivs 1854 in i Västerviks sjömanshus, där jag har läst mig till att han tar hyra på ett fartyg med destination England. Som jag har letat efter den gossen i allsköns engelska och amerikanska register, dock utan resultat. Emilia flyttar 1858 till Stockholm och är sedan dess försvunnen.

Så meddelar Västerviks husförhörslängd, att Maria Lovisa tillsammans med dottern Sophia år 1860 också avflyttar till Stockholm. Okänd församling, så klart, och att ge sig in i Stockholms djungel av församlingar på jakt efter försvunna pigor och drängar får nog betraktas som överkurs. I över fyrtio år har jag försökt, men gått bet. D.v.s. dottern Sophia har jag faktiskt, tack vare befolkningsskivorna, hittat. Övergiven av sin man, gasarbetaren Hans August Molin från Kristianstad, drar hon sig fram i Stockholm, ofta kallad "hushållerska", samt avlider i Stockholm/Hedvig-Eleonora 1904. Men modern och syskonen har gäckat alla mina ansträngningar.

En titt i det nya dödregistret hos Ancestry löser på tolv röda sekunder samtliga problem. Så här står det:

Maria Lovisa Widegren, 55, * ca 1807 + 1862 5/3 Norrköping, Östergötland

Raskt in i Norrköpings dödböcker och där, i Olai församling, finns hon ju. Kyrkoböckerna hjälper mig att åla mig bakåt i tiden. Vistelsen i Stockholm, där hon fått arbete hos en slaktarmästare Nilsson, blev mycket kort. Samma år flyttar hon med sin arbetsgivare ut till Fredriksdal i Siklaö, och sedan bär det således av mot Norrköping, där dottern Sophia då är bosatt, och där Maria Lovisa året därpå avlider. 

Då söker vi väl också efter de försvunna barnen, och si:

Carl Fredrik Widegren, 31, * ca 1834 + 1865 16/9 Katarina, Stockholm 

Emilia Carolina Widegren, 30, * ca 1843 + 1873 4/4 Hedvig Eleonora, Stockholm

Carl Fredrik vistas på Allmänna Försörjningsinrättningen och avlider där av "Morbus brighti" - en njursjukdom, som även tog livet av systern.

b2ap3_thumbnail_Allmnna-Frsrjningsinrttningen-p-Fleminggatan-2.jpg

Allmänna Försörjningsinrättningen på Fleminggatan 22 i Stockholm [Stockholmskällan]

Att Emilia fått fel mellannamn, Carolina i stället för Charlotta, förklaras av att den som  för SCS:s räkning skrev av Hedvig-Eleonoras dödbok 1873 helt enkelt skrev fel. Detta sätter fingret på de problem som även var uppenbara när Ancestry senast gjorde en satsning på det svenska källmaterialet, det stora födelsregistret: All Sweden, Indexed Birth Records, 1860-1941. Det är märkligt att Ancestry, när man bestämmer sig för att genomföra dessa storslagna indexeringsprojekt, konstant väljer fel källa. Hellre än att indexera de riktiga födelse- och dödböckerna "nöjer man sig" med SCB:s avskrifter. Detta trots att man, via Genlines bilder, numera har tillgång till alla originalböcker, åtminstone vad beträffar det äldre materialet. Detta är ett utomordentligt dåligt val eftersom

1.  Avskrifterna är just avskrifter, och därmed kanske felaktiga från början
2.  Handstilen i avskrifterna ofta är forcerad och trött och därmed än mer svårläst
3.  Avskrifterna ibland har förkortningar, exempelvis initialer, i stället för fullständiga namn
4.  Uppgifterna, särskilt kring födslar, saknar de kompletterande detaljer om t.ex. faderskap, som kan ha tillkommit efter det att avskrifterna  gjordes
5.  Avskrifterna saknar de utmärkta sidhänvisningarna till husförhörslängden
6.  SCB:s material är digitaliserat från mikrofilmer och/eller mikrokort och är därmed av sämre kvalitet och än mer svårläst än material som nydigitaliserats

En fördel med att använda SCB-materialet är att samtliga födelse- och dödböcker finns med, även sådana som man kanske i hastigheten glömmer bort, nämligen de från militära, icke-territoriella, sjukhus, barnbördshus, ålderdomshem, arbetsinrättningar, fängelser och religiösa enheter. Men det är i så fall också den enda fördelen. Varför? O, varför, kära Ancestry rådfrågar ni inte någon svensk expert, mig till exempel eller någon landsarkivarie eller så, innan ni väljer material för era i övrigt fantastiska indexeringsprojekt? 

För fantastiskt är faktiskt detta nya register, trots alla brister, för nästan alla släktforskare. Perioden 1901-2013 har vi ju redan tillgång till, med betydligt säkrare och mer fyllig information än vad Ancestry erbjuder, och delar av materialet från 1860-1900 väntar vi ju nu med spänning på. Men än så länge är perioden 1840-1900 jungfrulig mark för oss som törstar efter "nya" döingar.

Perioden 1840-1860 tycks bara vara påbörjad och det förefaller som om det finns betydande luckor även i det senare materialet. Ancestry brukar publicera sina nya register i omgångar, varför vi får hoppas på ännu fler poster så småningom. Likaså är länkningen till SCB-bilderna långt från färdig.

Nu hinner jag inte skriva mer! Måste fortsätta botanisera i Sweden, Indexed Death Records, 1840-1942 

b2ap3_thumbnail_Richard_Linderum_Sitzender_Mnch-Botaniker.jpg

  Richard Linderum:  Sitzender Mönch-Botaniker

Nu i påsk är det precis hundra år sedan hungerupproret. Det var här i Västervik det startade, det som blev upptakten till ett år av oroligheter.

Våren 1917 var det upprorsstämning i Sverige. Krigsåren hade lett till livsmedelsbrist, handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder. Kostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade. Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan andra skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. Ransonering infördes 1916, främst på bröd.

Lördagen den 14 april 1917 hade flera arbetare lämnat sina arbetsplatser i Västervik för att gemensamt uppvakta myndigheterna om förbättringar i tilldelningen av matransoneringskort. När det inte gav utdelning samlades de flesta av stans arbetare från fabriker och verkstäder vid lunchtid på måndagen den 16 april. Ett par tusen personer mötte upp på Stora torget i Västervik. De var hungriga och krävde mat till sina familjer.

Någon fick tag i en låda och på den ställde sig Frans Gustafsson, arbetare på Slipfabriken. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, sa han. Röde Frans, som han kallades, manade till besinning och föreslog att de skulle utse en kommitté för förhandling med de lokala myndigheterna. Så blev det också. Förhandlingarna ledde till förbättringar. Därmed blev det ingen revolution, utan i stället reformer.

Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Västerviks-Posten, som kom ut på eftermiddagen, rapporterade redan på måndagen om upproret: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas." Två dagar senare fortsatte rapporteringen: “I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser."

Arbetarkommittén som valdes den 16 april presenterade raskt ett förslag på en rad krav till förbättringar. I kraven ingick gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök skulle inrättas och att mer potatis skulle köpas in och fördelas bland den behövande befolkningen. Kraven godtogs till stor del av stadens styrande. Lugnet kunde så småningom återgå.

16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf okänd.

”Vi arbetare svalt och for illa då. Det är nog ingen som kan förstå nu hur det var då. Vi behövde mat för att äta oss mätta och en lön att leva på. Det krävde vi också”. Så sa Gustav Andersson när jag intervjuade honom 1987. Då var han vid 94 år gammal och berättade om händelserna i Västervik våren 1917. Han var själv en av dem som gick i spetsen för de svältande arbetarna, som ordförande i Fabriks- och Grovarbetareförbundets avdelning på Tändsticksfabriken. Röde Frans var anställd på Slip, en av de då närmare 1800 industriarbetarna i Västervik. Han var syndikalist, som hade ett starkt fäste här då. ”Frans Gustafsson var ingen märkvärdig man, en arbetare som vi andra” mindes Gustav Andersson. Efter upproret beskrevs Frans Gustafsson i Västerviks-Tidningen som "en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt".

Gustav Andersson 1987. Foto: Rolf Lavergren.

Gustav Andersson levde nästan till sin hundraårsdag. Han föddes den 15 oktober 1893 i Loftahammar och gick ur tiden den 4 april 1993. Jag glömmer honom aldrig. Han berättade att han hade byggt sig ett litet hus i stan till sig och sin begynnande familj. I trädgården planterade han många äppelträd, för att de skulle få äpplen till mat om tiderna blev svåra igen.

Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Hungerdemonstrationerna i april 1917 var början på ett hungeruppror som spred sig till stora delar av Sverige. Mellan den 19 och 29 april hölls demonstrationer på runt 80 platser, med totalt upp emot 250 000 demonstranter. Nyheterna från Västervik publicerades i arbetarrörelsens tidningar ute i landet. Resolutionen med krav spreds bland arbetarorganisationerna och antogs av flera. Senare under året fortsatte demonstrationsmötena på en del spridda håll.

1987, 70 år efter upproret, var första gången jag blev uppmärksam på vilken roll Västervik och folket här haft för vad som hände i Sverige 1917. Då hade det gått 70 år och en lokal teaterpjäs om hungerupproret fick mycket uppmärksamhet. Då levde ännu Gustav Andersson och kunde berätta om vad som hände.

Som släktforskare har jag förstås tagit reda på vem Frans Gustafsson var och varifrån han kom. Det har jag skrivit om i min andra släktforskarblogg. På så vis fick jag också kontakt med hans barnbarnsbarn Zandra Lindström i Motala och inför hundraårsdagen har jag intervjuat henne till vår släktforskarförenings medlemstidning. Det kändes mäktigt på något sätt, att komma så nära historien. Även i de stora skeendena är det människor som du och jag som varit delaktiga i händelser som efteråt blivit avgörande för utvecklingen, fast man inte visste det då.

Ett inlägg om de övriga i arbetarkommittén.

Ola Larsmo skriver den 16 april i DN  om hungerupproret.

Källor och boktips:
Ingvar Flink: Hungerrörelsen i Västervik (särtryck ur Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 1969)
Sune Garpenby: Hungerupproret i Västervik 1917 (särtryck ur Västerviks-Tidningen 1967)
Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917–1918 (bok utgiven 1967)
Ola Larsmo: Himmel och jord må brinna (roman utgiven 1993)
Hans Manneby: Revolutionen i Västervik 1917 (artikel i Meddelanden från Arkivet för folkets historia, nr 3, 1977)
Hans Nyström: Hungerupproret 1917 (bok utgiven 1994)

Vad är det som gör att det finns så många ideellt arbetande överallt i vårt avlånga land. Varför lägga ner timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka på uppgifter som det verkar som ingen vill betala för?

Det finns en stor drivkraft på många håll, att hålla igång verksamheter där det inte finns pengar till att ha anställda, där det inte kan dras in tillräckliga resurser för stötta med en större eller mindre slant som tack för nerlagt arbete. Det är berömvärt att se alla de som ställer upp.

 Men vad händer om verksamheten går i stå, vad händer om det som de slitit inte orkar längre, blir det korthus, som bara faller ihop? Eller finns det någon medicin som hjälper, som kan hålla igång de viktigaste funktionerna med en förhoppning om att det snart kommer något underverk som sätter fart på hjulen igen.

 b2ap3_thumbnail_hydda.jpg

Inom olika delar av vårt samhälle kan man köpa sig tid, saknas resurser kan man hyra in de resurser som saknas, man kan lägga ut delar av verksamheten på entreprenad. Orkar ingen städa, köp tjänsten. Ingen kassör, använd bokföringsbyrå.  Men saknas medlen, så är det ingen framkomlig väg, då återstår bara det oundvikliga slutet på verksamheten.

Går det att se tecknen, går det att undvika det oundvikliga?  Eller är det bäst för alla att fatta det tråkiga beslutet, vi avslutar här, vi lägger ner.

Många gånger är det nostalgin som får råda, vi ska behålla allt som det varit och alla vi som lagt ner mycket tid vill att allt ska var som förr. Om någon då börjar prata förändring så ses det nästan som förolämpning mot alla de som lagt ner sin själ i verksamheten.

Men vad händer om någon vågar ändra, vad händer om nya infallsvinklar törs användas. Ibland händer det stora saker, nästan som underverk, det börjar röra sig både här och där. Gamla trötta ryggar rätas och nya krafter strömmar till. Det som kanske såg ut som aska förvandlas till riktigt användbart material. Nya idéer får flöda och det som tidigare känts som belastning blir nu en fröjd.
Resultatet syns i nya aktiviteter, det kommer nyfikna som lockas med och spiralen fungerar. Fler nyheter lockar fler som möjliggör ännu fler nyheter som ytterligare fler. Och så fortsätter det, från det fallfärdiga korthuset till en ny skapelse som utstrålar rymd och styrka.

b2ap3_thumbnail_hydda-2.jpg

Risken finns att några tycker det är fel väg och att allt ska vara som förr, men den nya kraften är ofta så stark att hinder på vägen undanröjs, de som vill tillbaka till det gamla orkar inte stå emot, ibland lämnar de, ibland ändrar de sig och drar sitt strå till stacken.

Kanske är det en dröm för vissa ideellt arbetande att det ska hända, när någon sliter ensam och det ser mörkt ut, men det går att ändra riktning, det går att nå framgång om förutsättningarna finns och de tas tillvara.

Hur tycker du din förening, din verksamhet, ska vara, ska den utvecklas eller ska vi stå still och titta bakåt. Ska allt vara som förr eller är det spännande med utveckling. Jag hoppas vi är många som vill bidra till utveckling och att vi får upp rejäl fart på många ställen i vårt land.

Den flitige släktforskarkollegan Magnus Lindskog överraskar och lyckliggör mig från tid till annan med plötsliga nedslag i tidiga Generalmönsterrullor och annat militärt material, tillfällighetsfynd som jag förmodligen själv aldrig skulle ha hittat fram till. En del av dessa oväntade men synnerligen välkomna framgångar har jag beskrivit i ett par tidigare Rötterbloggar; 

http://www.genealogi.se/blog/entry/piculell-skraell

http://www.genealogi.se/blog/entry/piculell-skraell-ii

Alla har vi soldater i släkten, och de flesta av oss har väl åtminstone några gånger varit inne och smakat på en militär rulla eller två. De smakar inte särskilt gott ... Det är svårt att hitta rätt regemente och kompani, svårt att navigera mellan de olika rullorna och mycket svårt att läsa och rätt förstå det man läser. Vi är helt enkelt inte så vana vid att forska i militärt material och får därför bekymmer med att följa den röda tråden - om det nu finns någon sådan - som vi ju är så vana vid när det gäller exempelvis kyrkoböcker.

b2ap3_thumbnail_1708-Elbingsak-regementet.JPG

Betrakta ovanstående exempel. Det är en Generalmönsterrulla från Elbingska infanteriregementet 1708 - under ledning av Översten Claes Ekebladh - och förefaller vara ett s.k. värvat regemente. Här hittar vi en corporal ANDREAS LAGERSBERG, 24 år gammal och född i Schweden, som i sju år tjänat sin konung. Han tillhör ett av tolv kompanier, Kapten Sÿbrandts. Om corporalen JACOB PERSON på raden under läser vi att han också är född i Sverige, är 36 år gammal och har tjänstgjort i 14 år. Uppgifterna är sparsmakade, i princip bara namn, ålder, födelseland och tjänstgöringsår. I anmärkningsfältet kommer ibland annan vital information, nämligen hur det gick för knekten; om han stupade, dog i fältsjukan, togs till fånga eller rent av deserterade. I rubrikbilden här ovan förekommer en stackars menig soldat CLAUS MÖRCK från Sverige, 40 år gammal och med 15 tjänsteår, som den 3 oktober 1707 blir "decolliert" i staden Elbing. Jag googlar mig till att detta måste betyda att han blivit halshuggen ... 

En del rullor är sämre och innehåller endast namn och grad, medan andra generöst bjuder på ytterligare information, t.ex. om soldaten är gift eller ogift, hur många barn han har, exakt födelseår o.s.v. I svenska rullor anges som princip födelselandskap, typ Smålänning, Skåning, Dahlkar o.s.v.  snarare än bara "Sverige". För den som är intresserad av Adelns historia och genealogier är dessa rullor en guldgruva. Så många grevar och baroner gjorde ju militär karriär och förekommer därför flitigt i detta material.  

Det är svenska riksarkivet som tillhandahåller dessa rullor och varje bild, oftast ett uppslag, har ett individuellt nummer. Logga in på SVAR och Digitala forskarsalen. I rutan som heter Bildid skriver du: 

A0054607_00171

Bilden med Andreas Lagersberg dyker genast upp på skärmen (om du har abonnemang förstås). Att varje sida har en unik identitet, skapar möjligheter för släktforskarrörelsen att dra igång nya spännande projekt. Tänk er en massiv registrering av soldater, såväl svenska som utländska, där man nöjer sig med de väsentligaste och mest lättlästa detaljerna i de svenska rullorna:

• Årtal för rullan    [automatgenererad]  
• Regemente        [automatgenererad]            
• Kompani            [automatgenererad]
• Grad                        
• Soldatens namn              
• Födelseår/ålder
• Födelseland eller landskap
• Tjänsteår
• Dödsdatum - när detta framgår
• Bildidentitet [= sida, ex. A0054607_00171 - automatgenererad]

Med ett sådant generalregister skulle både släktforskare och historiker snabbt hitta fram till rätt volym och rätt sida. Väl inne är det sedan bara att ta till sig den information och de hänvisningar som serveras. Utan ett sådant hjälpmedel förblir våra soldaters öden förmodligen okända. När vi tidigare bara kunnat konstatera att soldatens hustru plötsligt kallas "änka" får vi nu en reell chans att ta reda på vad som faktiskt hände honom. Anledningen till att det är så förtvivlat svårt att följa en soldats liv och död genom rullorna är förstås den kaotiska miljö han befinner sig i. Marscher hit, fältslag dit, fångenskap, flykt, ny tjänst vid nytt regemente eller kompani, befordringar, belägringar, förflyttningar. Allt bäddar för försvinnanden av olika slag. Endast ett bra megaregister, med direktlänk till originalbilden, kan rädda situationen och skapa de nya ingångar, som vi som tappat bort våra soldater så illa väl behöver .

Särskilt viktigt är det naturligtvis att de rullor som författades under och omkring krigs- och ofredsår får sina generalregister, t.ex. Skånska kriget 1675-1679, Stora nordiska kriget 1700-1721,  Pommerska kriget 1757-1762, Gustav III:s ryska krig 1788-1790, Finska kriget 1808-1809 och Andra Napoleonkriget 1812-1814. Det är ju då kaos utbryter och soldater och fotfolk sprids för vinden.

Det är självklart att ett soldatregister av det här slaget också skulle vara av utomordentligt intresse för våra släktforskarkollegor i Danmark, Norge och Finland. Det kryllar av knektar från dessa länder i de svenska och svensk-tyska rullorna,liksom det givetvis finns massor av svenska soldater under dansk, tysk och så småningom rysk flagg. Kriget känner inga gränser, så att säga ...

Tänk om vi nu, när det långvariga och synnerligen lyckosamma Sveriges Dödbok-projektet Namn åt de döda (NÅDD) börjar gå mot sitt slut, kunde samla ihop oss till en ny och lika värdefull indexeringsinsats, allom till godo. Ett projekt, lett av Sveriges Släktforskarförbund och Krigsarkivet/Riksarkivet i samverkan, där släktforskarföreningar, hembygdsföreningar, soldatföreningar och enskilda glatt adopterar rulla för rulla, excerperar fram de viktigaste parametrarna, som sedan läggs in i en stadigt växande megaresurs på Rötter. Låt oss gå från Namn åt de döda till Namn åt soldaterna! 

Från NÅDD till NÅS!

En sådan här dag är det svårt att blogga. Allt är svårt. I går eftermiddag stannade jag upp i arbetet när jag fick ett meddelande från sonhustrun att "vi är i säkerhet". Då visste jag ingenting men förstod genast att något hänt och en snabb titt på en mediesida bekräftade farhågorna om en terrorattack i Stockholm. Chocken sitter nog i lite än, en dag senare.

Jag fick snabbt tag på mina barn och ingen, varken barn eller barnbarn, hade varit i närheten av Drottninggatan. Den spontana reaktionen är just denna, kolla den egna familjen först. Troligen är det så för de flesta av er. Sedan kommer reaktionen och medkänslan med offren och deras familjer, och den oerhörda sorg och smärta som en terrorattack ger upphov till.

I det här sammanhanget blir släktforskarfrågorna små. Igår när detta hände, arbetade jag med den kommande handboken om hur man släktforskar om sjömän. Jag vet precis vad jag höll på med i det ögonblick jag fick meddelandet och blev varse vad som hänt. Så brukar det vara när något stort händer.

Idag blir det inte mycket släktforskat, fast jag hade planerat så. I stället följer jag medierapporteringen. Kanske vore det bättre att inte göra det, att vila från inflödet av information. Men det är svårt att avstå. Så var det säkert för våra förfäder också även om nyheterna då dröjde dagar och veckor, en vill veta vad som händer för att förstå hur det påverkar både det egna livet och omvärlden.

Det är ändå en tröst att läsa om hur solidaritet och viljan att hjälpa spränger gränserna när något sådant här händer. Stockholmare som öppnar sina hem för dem som är strandsatta eller skjutsar hem folk när kollektivtrafiken är avstängd. Att vi bryr oss om varandra och inte bara oss själva.

Den här bilden har inget med gårdagens terrorattack att göra, men jag tycker om den för att den förmedlar ett lugn som jag minns från tiden när jag själv var till sjöss ute på det oändliga havet. Fartyget är Salénrederiernas tankfartyg Sea Spirit, fotograferat 1966 av en okänd fotograf. Bilden finns i Sjöhistoriska Museets samlingar.

Strax utanför min hemstad och mitt i den medeltida byn LUTTRA ligger en liten fin kyrka, som jag igår kväll hade nöjet att spela i. Det var temagudstjänst och ämnet var LUTHER. En och annan undrar kanske om det kan finnas något samband mellan sockennamnet och den store reformatorn, men naturligtvis gör det inte det. Luttra är hur gammalt som helst, kanske t.o.m. äldre än Faraos pyramider i Egypten. Alldeles i närheten ligger den berömda Luttra-gånggriften, byggd ca 3 300 F. Kr. Denna klenod använde vi som synes i loggan för Släktforskardagarna i Falköping 2009. 

b2ap3_thumbnail_LOGGA-2009.jpg

Ni minns kanske det oerhört vitsiga temat för dessa dagar:

Från MEGALIT till MEGABIT

Tillbaka till lilla Luttra kyrka, vars medeltida utseende, både på insidan och utsidan, påminner om hur oerhört gammal denna bygd faktiskt är. Efter det att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka, var detta en av de första delarna av vårt land där människor över huvud taget kunde slå sig ned. Nästan allt annat var ju nedisat eller under vatten. Ovanlig, och ovanligt vacker, är också den lilla stigluckan, som leder fram till kyrkan:

b2ap3_thumbnail_Luttra_kyrka_stiglucka_0911-2.jpg

Alldeles bredvid ingången, ni ser den faktiskt på rubrikbilden, finns det en gravsten som får betraktaren att studsa en aning:

b2ap3_thumbnail_Luttren.jpg

Nils Natanael Luttréns och hans hustrus Elin Elisabets gravplats, friköpt år 1904, står det. Jaha, är inte detta lite ovanligt? Brukar det inte snarare stå när de gravsatta personerna är födda och döda och kanske ett yrke som hemmansägare eller skollärare? Men nej, här verkar året då graven friköptes vara viktigare. Man undrar varför? Har det varit bråk om gravplatsen? Har man fått kämpa för att få den? En titt i Sveriges dödbok visar, att Nils Natanael blev änkeman just 1904. Då avled hustrun Elin Elisabet, endast 26 år gammal, efterlämnande fyra små barn, varav det yngsta alldeles nyfött. 

Det andra man reagerar över är efternamnet; LUTTRÉN, ett namn så uppenbart inspirerat av sockennamnet. Ändå var Nils Natanael inte från Luttra utan ifrån Karleby en bit bort. Att man, när det blir dags att skapa sig ett nytt efternamn, låter sig inspireras av hemkyrkan eller hemsocknen, tycks vara mer regel än undantag. Det är inte många efternamn som börjar på LUTT, men LUTTRING finns det faktiskt folk som heter, liksom LUTTERMAN och flera andra liknande konstruktioner. Mycket enklare är det om man kommer från KARLeby; Carlbom, Carlblom, Karlstrand, Carlström, Carlberg, Karlqvist, Carlman och Carlander är några av alla de möjligheter, som står till buds och som folk från denna socken har valt att kalla sig.

Det finns många exempel på emigranter, som heter Svensson och Andersson när de ger sig iväg, men som snart nog har antagit nya efternamn, baserade på ortsnamnen där hemma. Ibland, särskilt om det finns olämpliga bokstäver i det svenska ortnamnet, blir man tvungen att frisera stavningen en smula. Är man t.ex. från Kälvene, så kan det amerikanska namnet bli både KJALVEN och CHALVINE. Hur det blir om man kommer från Ödeshög eller Råå, kan vi bara fantisera om. 

Det tredje utropstecknet på ovan avbildade gravsten är den lilla uppmaningen längst ned:

Du mänska som lever i tiden - glöm ej den gravliga friden

Kanske inte den mest stilfulla poesi man i detta sammanhang kan tänka sig ... 

Det sista man fäster sig vid är emellertid det lilla bibelcitatet, som inte riktigt fick plats:

Så älskade Gud världen o.s.v.

Att fatta sig kort är en dygd, särskilt om orden skall huggas i sten! Men nog ser väl denna förkortning en aning rumphuggen ut? Den förutsätter för det första att alla människor vet vad som kommer efter -  att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv - en text hämtad från Johannesevangeliet 3:16. Det gjorde säkert de flesta svenska för hundra år sedan, men idag är det tveksamt om särskilt många betraktare har detta klart för sig.

b2ap3_thumbnail_Cello.jpg

 "Och så vidare" - så skall o.s.v. uttolkas. Kåsören CELLO pläderade redan 1948 för ett generösare användande av etablerade förkortningar. Om ”d.v.s.” är en erkänd förkortning, måste den kunna användas i alla sammanhang, t.ex. så här: 

”Den, som alltid varit frisk, vet inte vad d.v.s. att vara sjuk”

 ”Dibarnet kan inte tala, även om d.v.s. något”.

Eller förkortningarna ”f.d.” som ju betyder ”före detta” och ”o.d.” som betyder ”och dylikt”? Varför inte då: 

”Det var ett uselt f.d., sade skidlöparen, som åkte på ett fält som var träskartat o.d.”

Flera härliga exempel: 

”Jag tar inte droskan utan släden, ty i snö är m.fl. gånger bättre än hjul, sade godsägaren. Och s.k. han på kusken.”

”Då swingpjatten provade de smala byxorna i affären och fann, att han inte kunde trä sin stora fot genom byxbenet, beslöt han vänta t.v. modell inkommit.” 

Avslutar gör vi naturligtvis med denna oklanderliga uttolkning: 

”Efter middagen beslöt bonden sig för att gå ut o.s.v. till han sått färdigt.” 

b2ap3_thumbnail_Sningsman.jpg

Bild: Digitalt arkiv 

Sedan 2010 har jag grottat ner mig i släktforskning. Innan dess var mitt intresse för släktens historia förhållandevis ljummet men absolut inte obefintligt. Jag har växt upp med stora släkter, både på mammas och pappas sida, men med mest kontakt med mammas släkt som bodde närmast.

Sedan min mamma gått bort 2009 kom jag förstås på allt möjligt jag önskat att jag frågat henne om men inte längre kunde. Som tur är har hon de flesta av sina syskon fortfarande i livet, nu i åldern 75-95 år. Och så min pappa. Det var nog först efter mammas död som jag insåg att en dag skulle han inte heller vara kvar. Honom har jag ställt många frågor till sedan dess. Jag lärde mig att fråga innan det blev för sent. För nu är min pappa död. Han blev 90 år gammal och somnade in den 2 mars. Igår begravdes han.

Pappa har berättat mycket om sin barndom och uppväxt, senast för några månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. Jag har fått veta mycket jag inte väntat mig.

Släktutflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken börjat sina, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti, och utflykter varje dag, sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Det är jag innerligt glad för idag, att min pappa så gärna berättade och ville följa med till ställen i släktens historia och på besök hos äldre släktingar, både i hans egen och i mammas släkt. Och genom detta lärde jag känna min pappa på ett helt annat sätt än när jag växte upp.

Nu är en port till min barndom stängd för alltid. Men det finns fler som fortfarande står öppna genom hans syskon och mammas syskon, och mina egna syskon.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du som släktforskar talar med dina äldre släktingar innan de är borta.

Pappa och jag tog en fikapaus på Öströö mellan Falkenberg och Varberg en dag i somras efter att vi sett oss om i trakten.

I somras besökte vi bland mycket annat en plats högt uppe på ett skogklätt berg där morfars förfäder bott på 1600-talet. Pappa gick med, i sin egen takt och så långt han orkade.

Pappa med syskon och föräldrar, troligen 1937 eller 1938. Pappa är yngst av bröderna och tredje från vänster. Två syskon lever fortfarande. Farmor och farfar hette Gerda Kristoffersson och John Johansson. Min pappa hette Yngve Johansson. Han föddes 1926 i Obbhult i Rolfstorps församling utanför Varberg och växte upp där. Min släkt på farmors sida kommer från Rolfstorp och grannsocknen Grimeton. Farfar kom från Vänersborgstrakten.

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Anders Berg som är projektledare för Namn åt de döda. Här berättar han mer om projektet och om det flitiga arbete som ska mynna ut i en efterlängtad, sjunde version av Sveriges Dödbok.

b2ap3_thumbnail_Anders_Berg2.jpgDet var med viss bävan som jag i juli förra året tog över som projektledare för Namn åt de döda. Det hade inte gått ett år sedan Carl Szabad så sorgligt lämnat oss, och sitt skötebarn sedan många år. Carl hade lett arbetet med Sveriges Dödbok tillsammans med Anna-Lena Hultman fram till sex utgåvor och lagt grunden för arbetet med den sjunde. När så deras efterträdare Viktoria Jonasson tvingades hoppa av med kort varsel på grund av sitt ordinarie jobb halkade jag in i projektet. Jag befann mig på rätt plats vid rätt tid, kan man säga.

Namn åt de döda? Ja, det är ju projektet som så många släktforskare runt om i landet jobbat med på ideell basis under senare år. Först handlade det om att dataunderlagen för Sveriges Dödbok saknade namn och att dessa behövde letas fram manuellt i källorna. Nu till version 7 handlar det om att nyregistrera fullständiga uppgifter för alla döda under perioden 1860-1900. Främst gäller det namn och datum för dödsfallen från församlingarnas dödböcker, och födelse- och civilståndsdata från husförhörslängder och andra källor.

Det är verkligen givande att dagligen ha kontakt med alla dessa duktiga och trevliga släktforskare, över 450 mer eller mindre aktiva, enskilda forskare eller föreningar, som jobbar med att göra nästa dödbok möjlig. Varje dag skickar jag ut nya församlingar som adopterats, tar emot och kontrollerar församlingar som kommer in färdiga och bistår vid allehanda frågor om hur vi registrerar, eller hjälper till om några dataproblem uppstår.

Förhandsutgåva i november 2017

Det är ett synnerligen stort arbete som förbundet tagit på sig att utvidga dödboken tillbaka till 1860. Ganska snabbt visade det sig att tidsåtgången underskattats. I höstas var vi därför tvungna att revidera de ursprungliga planerna, och utgivningen delas upp så att en förhandsutgåva med ungefär 2/3 av det totala materialet ges ut i november i år. Slutdatum för att komma med i denna är 1 juli.

I dagsläget är ca 59 % av församlingarna klara, lite ojämnt fördelat över landet. Vissa län sticker ut, som Jämtland, som är helt klart, följt av Uppland, Södermanland, Västerbotten, Blekinge, Skåne, Västmanland och Örebro, alla med nära 80 % eller mer klart. Andra behöver fler aktiva registrerare, som Halland, Kalmar, Värmland och Norrbotten. Många föreningar har bidragit från sina egna register som ett underlag för registreringen.

Parallellt med nyregistreringen 1860-1900 sker också komplettering av ofullständigheter och fel i Sveriges Dödbok 6. Det görs också av våra volontärer, men det kommer även in väldigt många rättelser av användarna av förra dödboken. I samarbete med Riksarkivet lägger vi också till de nya dödsfallen fram till och med 2016.

Slutliga utgåvan i november 2018

Svårigheten att registrera detta material varierar en hel del. Församlingarna i våra större städer har väldigt många döda, inte minst på grund av barnadödligheten under andra halvan av 1800-talet. Andra svårigheter är brister i källorna, husförhörslängder kan saknas som i Stockholm, och därmed blir det omständligt att plocka fram viktiga uppgifter som födelseförsamling och när en förändring i civilståndet har skett. Uppgifter vi vant oss vid ska finnas på dödskivan.

Mycket fokus kommer att läggas på dessa problematiska församlingar under nästa fas i projektet. Målet är att ge ut den slutliga versionen av Sveriges Dödbok 1860-2017 i november 2018. Då ska vi vara så nära 100 % som bara tänkas kan!

Framtiden oviss

Huruvida Sveriges Dödbok får en fortsättning även efter 2018 står skrivet i stjärnorna. Visst vore det tänkbart att fortsätta längre tillbaka i tiden. Framåt tillkommer ständigt nya år av döda. Men andra projekt kan tänkas konkurrera.

I framtiden kommer nog publicering på nätet vara huvudalternativet, inte som skiva eller sticka. Bland fördelarna med det är att dödboken alltid kan hållas aktuell, och rättelser och tillägg direkt kan uppdateras och bli tillgängliga. En brasklapp dock. Om det moderna materialet kan ges ut på detta sätt återstår att se av upphovsrättsliga skäl.

Känslosamt arbete

Många upplever det som en rogivande, lugnande, ja till och med rolig sysselsättning att gå igenom en sockens dödbok och föra in namnen, åldrarna med mera på de döda. Man stänger ute världen och går in i sin uppgift. Men ibland går det inte att komma ifrån en känsla av sorg, och vördnad, för dessa människor som levde för ändå inte så länge sedan. Då måste man ta en paus och kanske skriva av sig sina tankar. Som när en deltagare fann en familj, som inom loppet av 14 dagar förlorade 5 av sina 6 barn i strypsjuka, numera känt som difteri. I dag hade dessa barn troligen klarat sig.

Jag ser vårt arbete med dödboken som ett sätt att hedra dessa människor, att ge dem en plats i historien, och tacka dem för deras arbete och slit, som banat väg för utvecklingen av vårt land och det samhälle vi har idag. Låt oss ta väl hand om deras arv.

Av: Anders Berg

Foto: Todd Heft

Läs mer om Namn åt de döda på projektets sida här på Rötter. Där kan du följa utvecklingen län för län och anmäla ditt intresse för att vara med.

Ibland händer det oväntade, en allmänt känd slogan är ju: Plötsligt händer det!  Och i söndags fick jag den känslan, en nästan overklig känsla när det ringer i telefonen och en för mig okänd röst frågar, lite försynt, om min släkt. Vet jag något om den och kan det finnas en koppling till Norrköping.

 Visst har jag en koppling till Norrköping, min farmor föddes ju där, men de flesta i hennes familj spreds till olika delar av vårt land så jag har aldrig lärt mig att koppla den staden till min egen släkthistoria. Kanske borde jag ha gjort det för smidesmästaren Melcher Karlsson har eventuellt lämnat några spår efter sig, men jag hörde nästan inget om honom och hans arbete under min uppväxttid, så finns det något så har det varit fördolt för mig.

När tankarna börjar gå, då dyker minnesbilder upp, bilder som finns där men som vanligtvis inte kommer upp till ytan. Hur var det nu, var det inte så att åtminstone ett syskon blev kvar, för visst fanns det ett sommarställe i Tyrstorp som jag var på som riktigt ung. Och Tyrstorp ligger ju nära Norrköping.

Hade jag mer fördolt i minnet, visst dök det upp små minnesbilder. En bror till farmor blev riktigt gammal, hann bli 100 år innan han dog. Han hade skrivit någon form av berättelse om sin tid som aktiv pastor, men det fanns inte så mycket om övriga delar av livet efter vad jag minns. Dags att leta reda på det dokumentet. Jag måste erkänna att ibland ligger det som hände i slutet på 1800-talet och in på 1900-talet lite för nära. Det känns mer intressant att borra sig längre tillbaka i tiden, det finns fler utmaningar ju längre tillbaka vi går, och det verkar ibland som det inte är fint nog att hålla sig i det som nästan är närtid. Men i nästa stund slås jag av att det är ju samma tid som många emigrantfrågor handlar om, och där finns det många gånger en längtan och ett sug efter att få veta, att få hitta tillbaka till sina rötter så det kanske inte är så dumt att titta lite i närtid också.

 b2ap3_thumbnail_melcher.jpg

Tillbaka till samtalet, varför blev jag uppringd?  Jag fick en nästan osannolik historia berättad för mig. Vid en auktion i Sjöbo, som ju ligger i Skåne och är en bit från Norrköping, fanns det en låda med gamla kort och ett av dem, en man med yviga polisonger som sitter på en cykel, drog uppmärksamheten till sig. Det såg så intressant ut att lådan med kort ropades in.  Där kunde det ha slutat om det inte varit för att Christer och Märit Mårtensson, köparna av lådan, började med att försöka identifiera personerna på bilderna. Det fanns familjebilder, det fanns bilder med ett eller flera barn och på en del stod det något namn. Jag vet faktiskt inte hur länge som arbetet pågått men de hittade familjen, de tog reda på barnens namn och födelsetid och försökte följa dem under uppväxten, genom olika kort. Och vad gör man med den information man har fått fram. Kanske ska man sätta in korten i ett album, med information om personerna, och ställa i en hylla. Eller lägga tillbaka korten i lådan och stoppa undan dem, det är ju inte vår släkt.

Inte gömdes korten undan, utan det finns ju möjligheter idag att sprida en fråga. Man kan använda Anbytarforum eller man kan använda någon av de släktforskarrelaterade grupper som finns på sociala medier, i det här fallet på facebook. En efterlysning i gruppen Släktforskning för noviser blev det val som Märit och Christer gjorde. De la upp information om familjen och några fina bilder i lördags, och det går ju att följa flödet i gruppen, hur det kommer tips en från välkänd släktforskare, Alster-Olle, som leder till telefonsamtalet.  Det känns nästan lite konstigt att jag inte scrollade genom gruppen själv, för det brukar jag göra, men inte denna lördag, då fanns det annat som pockade på uppmärksamhet.

Nu är ett paket på väg till mig, från Sjöbo, med kort. Den första funderingen på varför korten från Norrköping såldes på en auktion i Sjöbo fick ganska snart sin lösning. En sonson till Melcher, han med polisongerna, gifte sig med en flicka från Överluleå som någon gång efter makens död flyttade åt ”fel” håll, ner till Sjöbo, där hon avled för 27 år sedan. Hur lådan med kort sedan funnits i Sjöbo har detektiverna Mårtensson klurat ut, genom sitt nätverk av vänner (som jag uppfattade det)

Nu ska jag snart studera bilderna, jag vet att något kort är på Daniel som dog 11 månader gammal 1892, ett kort innehåller min egen pappa uppklädd vid en bröllopsfest och andra är från min farmors uppväxttid, med olika grader av Melchers polisonger, för de behöll han livet ut. Samtidigt får det bli lite mer efterforskning runt cykeln och hur de fick fast den, för den lär inte rullat vid tillfället då kortet togs.

b2ap3_thumbnail_brllop.jpg

Är det så att du känner igen någon på kortet från bröllopet, så tycker jag att du skriver en kommentar nedan, tänk om kedjan med kortinnehavare kan ökas, till glädje för Christer och Märit i Sjöbo och mig.

Now is the time for all good men and women to come to the aid of their country!

Så brukade det heta i ofredstider, under perioder av mobilisering och vapenskrammel. Nu måste alla ställa upp för fosterlandet, för de gemensamma värderingarna, det gemensamma goda!

På i princip samma sätt, om än i en helt annan skala, är det med förbundets upprop kring frisläppandet av Kungliga Bibliotekets digitala tidningar. Det är mycket glädjande att förbundet i och med denna aktion på allvar tar itu med de egendomliga och unika slutsatser kring upphovsrätten, som KB och dess jurister kommit fram till och hårdnackat försvarar. Men för att slå hål på detta envisa motstånd vill det till att vi som nyttjare, släkt- och hembygdsforskare, historieintresserade, grundskolor, gymnasieskolor och universitet gör gemensam sak och verkligen säger ifrån.

Hur gör vi då det?

Här är allt du behöver: Länken till själva uppropet, som du givetvis skriver på för att stödja aktionen och för att ge dem som kämpar för ett öppet samhälle där informationen är tillgänglig för alla, lite råg i ryggen. Så som det anstår ett demokratiskt samhälle. Klicka här:

http://genealogi.se/upprop

Idag på morgonen (27/3) hade omkring 1400 personer skrivit på uppropet. Det är inte alls dåligt, men nog ska vi väl kunna skaka fram minst 10.000 underskrifter för denna egentligen självklara rättighet. Skriv på, skriv på! Det hjälper!

b2ap3_thumbnail_RUNA-001_20170326-192710_1.jpg

Många av er minns säkert OPERATION BREVSTORM från 2003, en aktion för att rädda våra gamla socknar, som p.g.a. Svenska kyrkans sammanläggningsiver, parad med Skatteverkets totala ointresse för andra aspekter kring folkbokföringen än de rent verksamhets- och skattemässiga, höll på att kosta oss ett av våra få kulturarv från medeltiden. Det satt hårt åt, men de erkänt provokativa vykorten utmynnade faktiskt i fem riksdagsmotioner från flera olika partier. Regeringen tillsatte motvilligt en enmansutredare, en person från just Skatteverket ...! Håhå jaja, suckade vi allmänt, nu gör man bocken till trädgårdsmäster! Döm om vår glada förvåning när utredaren, Birgitta Pettersson, återkom med argument och förslag, som i stor utsträckning var identiska med våra egna. Och som efter ytterligare några år resulterade i att Fokbokföringen fick finna sig i att införa begreppet "distrikt", en geografisk enhet som nästan till 100% överensstämmer med våra gamla socknar. Halleluja!

Detta visar att det inte är meningslöst att protestera! Både politiker och tjänstemän lyssnar faktiskt till viljeyttringar från folket. Särskilt om de är välgrundade, vilket de tydligen var när det gällde socknarna, och sannerligen är i den nu aktuella frågan; De digitala tidningarna!

Så, med risk för att bli tjatig, uppmanar jag er alla och envar: Skriv på uppropet, och gör det nu! Och sprid budskapet till alla, som kan tänkas bry sig! Vänner och bekanta, kollegor, studiekamrater, politiker, föreningsmedlemmar, folk och grupper på Facebook! Och till alla förbundets medlemsföreningar säger jag: It's now or never! Gå ut på era hemsidor och de andra kanaler ni förfogar över och berätta om uppropet! Och om vilken fantastisk källa till kunskap, både om gamla tider och om förfäder och släktingar, de digitala tidningarna utgör.

Här får ni länken en gång till:

http://genealogi.se/upprop

http://genealogi.se/upprop

John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Nu är den äntligen klar, den nya handboken om Emigrantforskning, som kommer att få nummer 15 i Sveriges Släktforskarförbunds serie av Handböcker och som har redigerats och layoutats av Crister Lindström.

Det var inför ett förbundsstyrelsemöte i december 2007, som jag tog upp frågan om att förbundet borde försöka ta fram en serie häften eller handböcker kring olika ämnen, som vi släktforskare kan ha nytta av; Soldatforskning, Mantalsforskning, Domboksforskning o.s.v. Först ut, nummer 1, blev EMIGRANTFORSKNING, en bok som Anna-Lena Hultman och jag själv plockade ihop och som kom ut lagom till Släktforskardagarna i Falköping 2009.

b2ap3_thumbnail_Emigrantforskning_omslag-1.jpg

Denna handbok gick ut i stora [med släktforskarmått mätt] upplagor och  kom att bli stilbildande för de två härpå följande volymerna; FADER OKÄND och KARTFORSKNING. Därefter har häftena adlats till inbundna volymer med lite mer påkostad layout. 

För snart ett år sedan blev vi tillfrågade, Anna-Lena och jag, om vi kunde tänka oss att göra en ny uppdaterad version av Emigrantforskning, lägga till lite nya resurser, ta bort sådant som inte längre fungerar o.s.v. Vi tackade ja till detta, men insåg snart hur oerhört mycket som hunnit hända på bara åtta år. Många av de länkar och resurser som vi hänvisar till i den gamla boken finns helt enkelt inte längre. Andra har utvecklats och förbättrats enormt. Och så har det tillkommit en hel rad nya aktörer, nya databaser och register. Det gick helt enkelt inte att bara uppdatera. Det krävdes en helt ny bok, som då också fick ett nytt nummer (15) och ett nytt namn:

Emigrantforska på nätet

EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET tar upp de många spännande och användbara resurser, som numera finns tillgängliga via Internet. Boken går inte igenom självklara saker, som hur man forskar i svenska kyrkoböcker, utan fokuserar i stället på de på många sätt revolutionerande källorna, databaserna och sökvägarna du finner på Nätet.

Denna handbok vill vara en manual för hur du närmar dig alla dessa möjligheter, hur du söker och hur du tolkar de uppgifter du får fram. Ambitionen har inte varit att sammanställa en heltäckande katalog över alla för emigrantforskning tillgängliga resurser, utan hoppas i stället att få vara en inspirerande guide inför dina egna upptäcktsfärder, med många god råd och tips längs vägen.

Boken koncentrerar sig på den stora utvandringen till USA och Canada, eftersom den var så oändligt mycket större än all annan emigration från vårt land. Roligt vore om det i dess efterföljd också kunde komma vägledningar till hur man hittar dem av sina släktingar, som utvandrat till våra Nordiska grannländer, till Tyskland, Baltikum, Ryssland, Sydamerika, Sydafrika och Australien.

          b2ap3_thumbnail_Illinois.JPG            b2ap3_thumbnail_Sex-emigranter.JPG

Jämfört med den gamla boken är ungefär halva materialet nyskrivet, med nya fräscha illustrationer, skärmdumpar och sökmenyer. Det har också tillkommit helt nya kapitel, som t.ex. Adressregister, Släktträd på Internet och Nya amerikasläktingar via DNA. Boken avslutas med ett bonuskapitel, som fått rubriken "Emigrantöden - Forskningsberättelser från Fältet", med ett antal praktikfall, där en rad olika källor använts för att komma vidare med de försvunna emigranterna.

Boken är på svenska (och en smula engelska), men innehållet är universellt. Det går naturligtvis  lika bra att söka efter försvunna emigranter från Danmark, Norge, Finland och Island, eller från i princip vilket land som helst. Tekniken och databaserna är desamma. 

Lycka till med dina borttappade emigranter!

b2ap3_thumbnail_Gravar.JPG

Boken utkommer i början av maj månad, och kan beställas via Rötterbokhandeln på http://rotterbokhandeln.se/

Ps:  På släktforskardagarna i Halmstad den 26 augusti tandem-föreläser Anna-Lena och jag och berättar om många av de nya och spännande databaser och sökvägar, som beskrivs i Emigrantforska på nätet.