Fråga innan det är för sent!

Sedan 2010 har jag grottat ner mig i släktforskning. Innan dess var mitt intresse för släktens historia förhållandevis ljummet men absolut inte obefintligt. Jag har växt upp med stora släkter, både på mammas och pappas sida, men med mest kontakt med mammas släkt som bodde närmast.

Sedan min mamma gått bort 2009 kom jag förstås på allt möjligt jag önskat att jag frågat henne om men inte längre kunde. Som tur är har hon de flesta av sina syskon fortfarande i livet, nu i åldern 75-95 år. Och så min pappa. Det var nog först efter mammas död som jag insåg att en dag skulle han inte heller vara kvar. Honom har jag ställt många frågor till sedan dess. Jag lärde mig att fråga innan det blev för sent. För nu är min pappa död. Han blev 90 år gammal och somnade in den 2 mars. Igår begravdes han.

Pappa har berättat mycket om sin barndom och uppväxt, senast för några månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. Jag har fått veta mycket jag inte väntat mig.

Släktutflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken börjat sina, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti, och utflykter varje dag, sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Det är jag innerligt glad för idag, att min pappa så gärna berättade och ville följa med till ställen i släktens historia och på besök hos äldre släktingar, både i hans egen och i mammas släkt. Och genom detta lärde jag känna min pappa på ett helt annat sätt än när jag växte upp.

Nu är en port till min barndom stängd för alltid. Men det finns fler som fortfarande står öppna genom hans syskon och mammas syskon, och mina egna syskon.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du som släktforskar talar med dina äldre släktingar innan de är borta.

Pappa och jag tog en fikapaus på Öströö mellan Falkenberg och Varberg en dag i somras efter att vi sett oss om i trakten.

I somras besökte vi bland mycket annat en plats högt uppe på ett skogklätt berg där morfars förfäder bott på 1600-talet. Pappa gick med, i sin egen takt och så långt han orkade.

Pappa med syskon och föräldrar, troligen 1937 eller 1938. Pappa är yngst av bröderna och tredje från vänster. Två syskon lever fortfarande. Farmor och farfar hette Gerda Kristoffersson och John Johansson. Min pappa hette Yngve Johansson. Han föddes 1926 i Obbhult i Rolfstorps församling utanför Varberg och växte upp där. Min släkt på farmors sida kommer från Rolfstorp och grannsocknen Grimeton. Farfar kom från Vänersborgstrakten.