Nästan varje dag dyker det upp nyheter om digitalisering. Den ena informationen efter den andra blir digitaliserad och åtkomlig från all världens hörn. Bok efter bok kan brännas, den finns ju på nätet och vad fyller då den tryckta upplagan för funktion?

Kommer det en dag då Världens längsta bokbord på Drottninggatan består av ett bord, 1 meter och 20 centimeter långt, där rariteten ligger, den sista odigitaliserade boken?  Eller hann de med att få in den i datorns underbara värld veckan innan och slänga eländet, så bordet blev tomt?

Visst kan man tycka olika om böcker, läste nyligen att inredningskunniga ställer böckerna i bokhyllan, med ryggen inåt, för att kunna spela med de olika nyanserna som finns på papperet. Lär bli snyggt, men aj vilket elände att hitta den bok man vill läsa, när det är strömavbrott och varken dator, padda eller telefon kan laddas. Det kan gå åt ett antal stearinljus innan rätt bok är hittad.

b2ap3_thumbnail_GF-Bok3.jpg

Naturligtvis är det bra med digitaliserade källor, men det är också en speciell känsla att gå mellan hyllor i bibliotek, antikvariat eller andra platser där de finns, många långa rader av böcker. Mängder av titlar, ordnande efter något system, så att det går att hitta det man vill. Fortfarande finns de ju, böckerna, och många är de. Man kan fråga sig hur högt det skulle bli om man kunde stapla alla böcker som finns ovanpå varandra.  Och om begränsningen är släktforskningslitteratur, hur hög blir den stapeln?

b2ap3_thumbnail_GF-Bok2.jpg

Jag gick en sväng i Genealogiska Föreningens Arkiv och Bibliotek i Solna en kväll. Botaniserade bland ”riktiga” böcker, mantalslängder från Stockholm och väl namnsatta arkivkartonger. Trots att jag inte är uppväxt med släktforskning utan halkat in på denna sida millennieskiftet, så är det en mäktig känsla att se allt det material som finns samlat. Samlat av frivilliga under många år, sorterade, registrerade och ställda på hyllor så att vi kan hitta dem lätt och kunna nyttja de kunskaper som finns mellan pärmarna. Många av dessa alster är så udda i sig så det kommer att ta lång tid innan någon digitaliseringsvåg når dem, och därför är det tur att finns entusiaster som orkar hålla på, det kostar ju både resurser och pengar.

Bland hyllorna finns det en avdelning för föreningstidningar, mest från släktforskarföreningar, men jag undrar om det var någon hembygdsförening också. Tänk vad mycket som produceras, tänk vilken tid som läggs ner av många olika människor. Jag undrade för länge sedan om allt det som producerats kunde samlas på något sätt, men den frågan dog nog. Men här hittade jag en del, fast långt ifrån alla byter tidning med Genealogiska Föreningen om jag tolkar innehållet rätt. Kanske dags att lyfta frågan om ”central samling” på nytt?

Jag kan inte låta bli att nämna ett av de mest fantastiska digitaliserade verk jag mött. Inte bara är den gamla boken fotograferad, den är tolkad också. Dessutom finns mer än 500 sidor kompletterande text med beskrivningar, förklaringar och annan som är bra att veta för att jag själv ska kunna bedöma innehållet i originalboken. Jag har nämnt den förr och vissa kanske tycker jag tjatar, men den risken får jag ta, nu när jag nämner Johan Bures Släktbok. Den är en guldgruva för alla, oavsett Burekoppling eller ej, som är intresserade av släktforskning i äldre tider.

b2ap3_thumbnail_Johan-Bure.jpg

I min förra blogg utlovade jag lite tips och råd kring hur man planerar, arrangerar och genomför en släktträff. Den gyllene regeln här som i alla festfixarsammanhang är naturligtvis:

TÄNK EFTER FÖRE!

Det gäller att vara ute i god tid, att vara väl förberedd samt att bygga in alternativa lösningar om väder eller andra oförutsägbara faktorer skulle störa de ursprungliga planerna!

1. HUR MÅNGA?

En släktträff kan handla om allt från en handfull personer till flera tusen. Det är självklart att förutsättningarna och därmed planeringen blir helt annorlunda (och enklare) om det handlar om ett fåtal personer än om man kallar samman brigader av människor från alla möjliga håll. Det första du måste göra är således att bestämma dig för vilka som skall bjudas. Ibland ger det sig själv. Handlar det om ättlingarna till soldaten Gustav Rask och hans hustru Ida, så är det just dessa som skall bjudas, givetvis med respektive. Ibland kan det vara klokt att dela upp släkten i grenar och ordna flera träffar, detta för att förhindra människomyller där alla känner sig vilsna och där man inte hinner prata med dem man skulle vilja ha en stund med. Ofta är det lokalen som sätter gränser, men även om man tänker sig ett utomhusarrangemang (gör inte det - det kommer att regna ..!) bör man försöka begränsa antalet till under 100 personer. 50-60 är kanske det ideala.

2. VAR?

En plats med anknytning till släktens historia brukar vara det logiska valet. För de flesta släkter hamnar man i så fall ute på landsbygden. Där finns det för det mesta dels en kyrka/kyrkogård, dels ett församlingshem eller någon annan samlingslokal du kan hyra. Kanske finns gården eller stugan kvar, där förfäderna bodde och verkade, eller kanske en kvarn, fabrik eller bruk, som man kan lägga in i programmet som utflyktsmål. När du väl har bestämt dig för en plats och en lokal, åk då dit och titta. Det kallas för att rekognosera och det är absolut nödvändigt. Du måste veta vad som väntar, fundera ut hur du skall möblera, hur logistiken kring ankomst, servering och fotografering skall fungera och mycket annat. Detta bör du göra i mycket god tid, helst ett år före släktträffen.

3. NÄR?

Sommar, sommar, sommar! tänker du förmodligen. Det är ju då Sverige är som vackrast, det är då folk har ledigt och kan komma iväg. Ja, och nej! Numera är somrarna för många familjer, inte minst de med barn, så intecknade som de kan bli. Många parkerar sig i sommarstugan ute vid kusten eller inne i skogen, andra flänger världen runt medan åter andra åker på kurser och läger. Frågan är om inte sen vår och tidig höst kan fungera väl så bra? I alla fall före midsommar eller efter skolstarten i augusti. Lördagar brukar vara lämpliga för släktträffar, men gör inte misstaget att börja för tidigt på dagen. Många har kanske långt att köra. Flexibel start mellan 11 och 12 på förmiddagen brukar fungera, med avslut senast vid 17- eller 18-tiden.

4. INBJUDAN

Marknadsföring är A och O när det gäller släktträffar. Marknadsföring OCH god framförhållning. Använd gärna gamla beprövade metoder som brev och telefon, men glömt inte e-posten! Testa också att göra ett Facebook-event, dessa brukar nå fram till en god procent av de potentiella deltagarna, kanske väl så bra som ett brev. Det är inte fel att "varsla" om släktträffen redan 2 år innan den skall inträffa. På så vis är släktingarna mentalt förberedda på att det kommer en inbjudan så småningom samt att det handlar om augusti 2019. Ett år senare kommer den skarpa INBJUDAN, som skall innehålla all nödvändig information om tid och plats, hur man anmäler sig, vad det kostar, till vem man meddelar önskemål om specialmat o.s.v. Passa gärna på, att samtidigt med inbjudan efterfråga gamla fotografier och dokument. Sådana kan då dyka upp antingen i skannad form via e-post, eller i original vid själva träffen. Föreslå också att de som har lust och har något att berätta om förfäderna eller släktens historia gärna får göra så - att det finns utrymme i programmet för sådant. 

5. VILKA SKA FÅ KOMMA?

Förutom ättlingarna och deras respektive är det inte fel att också bjuda in släkten närstående personer, kanske någon mer avlägsen släkting, granne eller vän, som sitter inne med förstahandskunskaper eller har personliga minnen att förmedla. Hur gör man då med EXEN - d.v.s. tidigare ingifta personer, som genom skilsmässa eller på annat sätt checkat ut? Änkor och änkemän behandlas naturligtvis som vore de fortfarande ingifta i släkten, men hur gör man med de frånskilda? Deras barn och barnbarn är ju bjudna. Mitt råd: Kolla om eventuella nuvarande partners kan tänkas ta illa upp och om inte, bjud in exen med. Folk brukar kunna uppföra sig hyfsat vid dessa tillfällen även om man tidigare i relationen har kastats lösa föremål på varandra. Och glöm för Guds skull inte de adopterade barnen och fosterbarnen. De kan bli djupt kränkta om inte de också får en inbjudan.

6. MINGEL?

Börja gärna släktträffen med lite trivsamt mingel kring kaffe och bulle - en liten buffert som också jämnar ut de förseningar p.g.a. trafik och annat som kan uppstå. Folk behöver tid att få hälsa på varandra, presentera sina barn och barnbarn och småprata lite om ditt och datt. Först när detta är avklarat kan det vara dags att köra igång det egentliga programmet.

7. MATEN

Gör det enkelt för dig. Som arrangör och organisatör är du portförbjuden i köket. Låt andra ta hand om denna matnyttiga del - det finns säkert många villiga händer. Catering brukar fungera bra och vid mindre släktträffar är det inte heller fel med knytkalas, eller att man tillsammans ställer sig och förbereder en måltid. En bra kombination brukar vara att man ordnar huvudmåltiden med hjälp av catering eller anlitad kökspersonal, men att man i inbjudan skriver något i stil med: Om du vill får du gärna ta med dig något gott att ställa på kak/tårt-buffén vid det avslutande kafferepet, eller hur man nu tänker sig det hela.

I en kommande blogg kommer jag att förmedla tankar om själva programmet vid släktträffen, vad som måste vara med och vad man till varje pris bör undvika.

b2ap3_thumbnail_Stand-by.jpg

Snart är det dags för förbundsstämma i Halmstad och då kommer troligen det så kallade premiumprojektet att diskuteras igen. Det vill säga den eventuella kommande betalportalen där släktforskare ska kunna få tillgång till register och databaser av olika slag.

Detta har diskuterats sedan flera år och enligt förbundets senaste nyhetsbrev Angeläget ska ett förslag presenteras vid stämman. Om det innebär att beslut kan tas om att genomföra det eller om det ska beredas ytterligare ett år återstår att se. Men jag hoppas på beslut och att det kan komma till stånd så snabbt det bara går.

Jag vet att det finns ett motstånd. Jag tror att det framför allt finns hos föreningar som säljer cd-skivor med sina egna databaser. Och kanske också hos de släktforskare som redan investerat en hel del i sin samling av cd-skivor. Men varför? Cd-skivor är idag ett gammalt medium. Usb-minnen är bättre men också på väg ut, vad jag vet. Själv har jag en tre år gammal dator och redan den saknar cd- och dvd-läsare. När jag byter nästa gång kanske usb-kontakten är borta. Förändringar går snabbt och vi släktforskare måste hänga med.

Vi ägnar oss visserligen åt att blicka bakåt men vi måste kunna se framåt också. Att göra databaser och register tillgängliga via webben är den enda framkomliga vägen idag, om alla ska ha tillgång. Antalet släktforskare verkar bara växa, intresset ökar och då måste vi kunna möta det. Nya unga släktforskare kommer inte att köpa någon cd-skiva, kanske inte ens ett usb-minne, med Sveriges dödbok eller PLF:s kyrkboksregister. Alla har kanske inte ens en dator utan klarar sig med surfplatta, mobil och molnet, och då är tillkomst på webben det enda rätta.

Dessutom, i takt med att antalet släktforskare ökar så ökar även skaran som precis som jag har mac och inte en pc. Först de allra senaste åren har till exempel Sveriges dödbok och vissa folkräkningar blivit tillgängliga för mac och på usb-minne så att jag kunnat skaffa dem. Med en portal på nätet får alla tillgång, jämlikt och rättvist.

Betalningen går att ordna, med abonnemang eller mikrobetalningar per antal sökningar. Redan nu finns i förslaget att det ska gå att abonnerna i olika nivåer, där olika delar ingår. Mycket bra, tycker jag. Vill jag bara kunna använda dödboken och en folkräkning så ska det inte kosta lika mycket som att komma åt alla lokala och regionala register.

Ni ute i föreningarna som slår vakt om er cd- och usb-försäljning, ni kan i stället räkna med en ökad försäljning till dem som inte kommer att köpa en cd eller en usb-pinne men vill använda er databas kanske bara några månader och betala abonnemang för det. Jag skulle väldigt gärna vilja kunna söka i till exempel Kronobergs släktforskarförenings register men hittills har det inte varit möjligt eftersom det inte är konverterat för mac. Men via en portal betalar jag gärna för åtkomsten.

Så nu hoppas jag på ett ja till betalportalen. Då kan alla släktforskare få tillgång på samma villkor.

Men glöm aldrig – och det kan inte upprepas nog ofta – att alltid kolla resultatet från databasen i kyrkböckerna! Lita inte helt på avskrifter! Databaser och register är ett hjälpmedel, inte en källa.

Bilden är bara till för att ni ska fästa blicken på något. En av kvinnorna är min pappas faster Emma.

Att det inom släktforskningen ofta talas om källkritik, om att kontrollera uppgifter inte bara en gång utan kanske också två, det torde flesta som kommit en bit med sitt eget sökande efter släkt ha hört från andra många gånger. Ordet källkritik låter inte speciellt roligt, jag tycker det har en tråkig ton, men det har många av de ord som är viktigt inom olika slags forskning. Men, kom ihåg, bara för att något sagts många gånger eller presenterats av erkänt duktiga personer så behöver det inte vara rätt.

Ibland kommer påminnelsen från olika områden, signaler om att det vi tar för givet kanske inte är det rätta svaret. Häromdagen blev jag påmind om hur mycket klichéer kan sätta sig på näthinnan och att vi många gånger lever med föreställningar som inte har någon koppling alls till det som verkligen hände.

b2ap3_thumbnail_vikingaliv.JPG

Jag besökte, tillsammans med hustru, barn och barnbarn, en av Stockholms nyare attraktioner. Jag har nämnt det tidigare: Vikingaliv på Djurgården i Stockholm. Ett nytt sätt att berätta om den tid som vi benämner vikingatiden, med nyttjande av ny teknik blandat med gedigen kunskap om den tid som beskrivs. Naturligtvis finns det fortfarande ”hål” i vår kunskap och nya rön gör ibland att vi måste förändra vår syn, exempelvis så innebär utgrävningarna i Varnhem en del förändringar. Men, tillbaka till Vikingaliv, där en entusiastisk och kunnig guide gav oss nya inblickar och förändrade bilden av den tid som svunnit. Att stå framför gestaltningen av en person från den tiden, som tittar på dig med sina kluriga ögon, och man funderar på när han ska blinka kan vara nästan skrämmande, men han är skapad med hjälp av DNA-spår och ser säkert ut som de gjorde då. Men det var några som gick undan och inte ville stå i närheten.

Berättelsen om vikingarnas horn var något som fångade hela familjen. Att det kanske inte var den vanligaste huvudbonaden, hjälmen med horn, var det nog några som funderade på. Men att bilden, från början skapad av en kostymansvarig vid en opera, sitter så djupt är förunderligt djupt är fascinerande: Ska vi skylla vår felaktiga bild på Wagners opera, på personen som hittade på vingarna på hjälmen som senare blev horn eller vems fel är det att så många tror så fel?  Att man inte hittat hjälmar med horn, och inte dryckeshorn heller, vid utgrävningar betyder kanske inte så mycket. Vi har hört så länge att det ska vara horn så vi fortsätter tro på det.

Något som överraskade många var kvinnornas ställning, att de var likar, att de själva kunde äga stora gårdar var inte så känt. Ändå vet vi, från besöken jag skrev om förra veckan, att många av de finaste och största gravarna på Öland är kvinnogravar. Betydligt mer jämlikt än idag säger vissa och definitivt en stor skillnad mot det som blev kutym när kristendomen kom och kvinnan blev mannens ägodel. Att besöka Vikingaliv ger många fler upplevelser, så……

 b2ap3_thumbnail_arte.jpg

Från vikingatiden till en tid betydligt närmare oss. Under 1800-talet växte genealogin sig starkare och starkare, den blev lite mer lättillgänglig, även om det mest var för de bäst beställda. Duktiga genealoger började sammanställa uppgifter på nytt sätt och med bättre kommunikationer, inklusive enkla brevkort, kom nya kalendrar av olika slag till stånd. En av de mer kända är Gabriel Anrep. Han och hans arbete har många gånger ifrågasatts och ibland känns det som ingen vet riktigt vad man ska tro, var han en sådan dålig genealog som en del säger. Eller är allt det han skrev helt riktigt, framforskat av en duktig person.

Det är därför intressant att läsa senaste numret av Riddarhusets tidning Arte et Marte. Där finns en artikel av Marianne Setterblad, kalenderredaktör, som beskriver Gabriel Anrep och hans arbete och dess villkor.  Den är skriven efter att Välborne herr Gabriel Anreps eget skåp återfunnits i Riddarhuset. En målande beskrivning av de villkor som gällde som hjälper oss att tolka det som producerades. Mycket var säkert riktigt, men det finns en mening i texten som etsat sig fast, en mening som många behöver läsa och förstå innan man öppnar Anreps verk, Svenska Adelns ättartavlor. Jag citerar från artikeln: ”Anreps ättartavlor innehöll nästan alla fel och ofullkomligheter som fanns i originalgenealogierna, vilket gav Gabriel Anrep en hel del personlig – och orättvis kritik. Han var nämligen högst medveten om felen, men bakbunden av riddarhusdirektionen att vara originalgenealogierna trogen.”

Det innebär att vi när vi läser dessa verk idag måste fundera på, ska vi tro på det som står, eller ska vi se dessa ättartavlor som de var, en reproduktion gjord trots medvetenhet om de innehöll fel och brister. Känner man till bakgrunden kan man, precis som vikingahjälmarnas historia, se att de har skapats av annan orsak än den som vi tror oss se nu.

Så, allt vad vi ser måste sättas in i rätt perspektiv, då kan vi svara på frågan:

Vad ska vi tro?

http://www.vikingaliv.se/

https://www.riddarhuset.se/aktuellt/senaste-arte-et-marte-2/

I helgen blev den äntligen av, släktträffen som jag i över fyrtio år tänkt på och planerat. Är du galen människa, säger ni kanske, fyrtio år!!! Detta är bakgrunden:

Omkring 1970 fick jag kontakt med min mors kusin, en bankdirektör i Jönköping. Jag berättade för honom om mitt stora intresse för släkten Sandgren - min mors familj - och han avslöjade då att han i sitt bankfack förvarade sin farfars, min morfars fars, handskrivna memoarer på 109 tättskrivna sidor i folieformat. Jag blev eld och lågor och några år senare lyckades jag tjata mig till en fotokopia av memoarerna. Efter att ha läst dem både en och två gånger, och det var minsann inte så lätt, bestämde jag mig för att detta unika material måste jag till varje pris göra något av. En bok kanske eller någon sorts häfte. Först måste de emellertid transkriberas. Jag läste in texten på en diktafon och sedan renskrev min mor, som var kontorist, det hela. 

b2ap3_thumbnail_Bror-Johan-Sandgren-1853-Philadelphia.jpg

Huvudpersonen är alltså ingenjören Bror Johan Sandgren (1829-1917), född vid Karlsborgs fästning av fattiga men redbara föräldrar. Fadern var skogvaktare på Vanäs udde, där man vid denna tid var i färd med att fullborda det gigantiska fästningsprojektet. Han dog redan 1831 och lämnade sin hustru med sju faderlösa barn att försörja. Mycket tidigt fick de ge sig ut och arbeta för brödfödan. Vid 13 års ålder roddes Bror Johan över Vättern till Motala för att börja i gjuteriet under sin bror, som var mästare där. Johan avskydde det heta och smutsiga jobbet och rymde. Han hoppade på en kanalbåt och jobbade en säsong som "Boy", den som först hoppade i land vid varje hållplats och sluss, surrade fast båten, lade ut landbryggan, sprang ärenden åt passagerarna och besättningen o.s.v. Efter några år i Stockholm emigrerade han 1847 till Amerika, där en annan storebror redan fanns, och därefter blev hans liv mycket spännande, då han som maskinist besökte både Sydamerika och Kanada under de mest hisnande båtresor bland valar och pirater. Under sin tid i Philadelphia hann han också utbilda sig till ingenjör.

Hemkommen till Motala 1859 fick han erbjudande om att för Motala Verkstads räkning resa till Ryssland för att där upprätta ett varv för sammansättning av pråmar för de ryska floderna. Han kom att stanna i Baku och Kazan i 25 år, gifte sig två gånger och fick sju barn, innan han för gott återvände till Sverige, till Stockholm och till skärgården.

Denna spännande historia har jag som sagt under mer än 40 år velat förmedla. Jag har samlat på mig massor av bilder, dokument och familjelegender, men aldrig riktigt fått ro att sätta mig ned och sammanställa materialet. Livet kom emellan ... För något år sedan slog det mig emellertid: 2017 är det jämnt 100 år sedan han dog. Jag gör så  här: Jag bjuder in alla hans ättlingar till en släktträff sommaren 2017 och lovar i inbjudan att boken om hans liv då skall stå klar. Sagt och gjort, förra sommaren gick inbjudan ut och samtliga ättlingar anmälde sitt intresse för att delta. På detta sätt tvingade jag mig själv att "leverera". Problemet var bara att jag denna vinter, vår och sommar hade en rad andra viktiga bokprojekt på gång; EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, SLÄKTFORSKARNAS ÅRSBOK och SVENSKAMERIKANER - KÄNDA OCH OKÄNDA. Det blev långa dagar och nätter, men till sist kom morfars far i hamn. Dagen före släktträffen kunde jag avhämta det färdiga alstret på tryckeriet och andas in den alldeles särskilda doft, ljuv och tillfredsställande, som nya böcker alltid förmedlar till sina författare. 

b2ap3_thumbnail_Omslag-memoarer.jpg

Mer om själva släktträffen, tips och råd kring hur man anordnar sådana, i en kommande blogg. Går det på räls eller måste man anstränga sig? Vad skall man tänka på, vilka gropar skall man undvika och vilka ingredienser måste absolut vara med? Nu skall jag emellertid först anslå några dagar åt att fröjda mig över resultatet och åt att jag faktiskt, efter mer än 40 år av födslovåndor, lyckades få fram min morfars fars memoarer. 

Vet du vad ett mensalhemman är? Kanske inte. Och det visste inte jag heller förrän här om dagen. Då kom jag att släktforska om folk på gården Skeglinge nr 10 i Skeglinge socken i sydvästra Skåne. Det är inte min släkt utan jag forskade åt en kund. Kundens släktingar var under en tid brukare på denna gård. Jag funderade på om det kunde finnas någon information om gårdarna i Skeglinge, t ex hos hembygdsföreningen eller av någon som bor i området idag. En googling gav bland annat träff i NAD där det finns en arkivhandling som heter "Täckdikningsplan över eklesiastika lönebostället 1/4 mtl Skeglinge nr 10, Skeglinge socken, Frosta härad, Malmöhus län." Hmmm... eklesiastik, det borde vara kyrkans gård, men de brukar ju kallas kyrkohemman. Så jag kollade vidare.

En annan träff tog mig till boken "Svenska orter: atlas över Sverige med ortbeskrivning / Del I: ortbeskrivning" från 1932, som är inscannad av Projekt Runeberg. Där finns beskrivningar i text av olika platser, bland annat Skeglinge socken. Och här står det att gård nr 10 är ett mensalhemman. Enligt Förvaltningshistorisk ordbok och Nordisk familjebok, uggleupplagan är ett mensalhemman en gård som anslås som en extra gård till prästens försörjning, utöver prästgården. En sorts annexgård.

Annexgård kallas denna gård även i kartbeskrivningen från enskifteskartan 1806. Skeglinge nr 10 ägs då av kyrkoherde Ekelund och brukas av Ola Månsson. Enligt lantmätarens beskrivning är "tomten rymlig, åbyggnaden passabel" och har "en närbelägen hage där finnes någon plantering". Det var säkert en fin gård.


Kartan från 1764 visar en oskiftad by med alla gårdarna samlade i kyrkbyn.


Kartan från 1764 gjordes med anledning av en inägodelning. Här är det fortfarande små tegar i remsor. Det måste ju ha varit ganska opraktiskt, egentligen, så som bönderna hade det förr.


Enskifteskartan från 1806. Nu är det bara kyrkan och två gårdar kvar i byn, nr 7 och nr 10. Klockaren har en liten lott i gården, vid sockengränsen.


Enligt den beskrivande texten till enskifteskartan från 1806 ägdes gården nr 1 av prästen och övriga gårdar utom nr 10 av baron Ramel och greve Dücker.


Den häradsekonomiska kartan från 1910. Då fanns det bara ett skolhus där kyrkan tidigare legat. Gården nr 10 ligger precis ovanför skolan.

Detta kan möjligen vara det gamla mensalhemmanet Skeglinge nr 10, bakom minnesmärket över Skeglinge gamla kyrka, om bilden är tagen åt det hållet. Bild från Wikipedia, foto: Richard Johansson.

Skeglinge gamla medeltidskyrka revs på 1870-talet, sedan en ny kyrka byggts i grannförsamlingen Borlunda och som användes som gemensam kyrka för de båda socknarna. Om det var två präster, eller bara en, vet jag inte. Det här är väldigt små församlingar men förmodligen bodde det en hel del folk här för det var många gårdar i byarna. Ifall det fortfarande var två präster behövdes kanske en extra annexgård för att försörja dem.

Det är sådant här som är en del av tjusningen med arkivforkning. En stöter på något som bara måste förklaras, och får ny kunskap på köpet. Så nu vet ni vad ett mensalhemman är.

Alla kartbilder kommer från Lantmäteriets historiska kartor, en verklig guldgruva. Liksom Projekt Runeberg.

Jodå, det är rätt stavat och det finns en del att berätta. Lite längre ner blir det kanske mindre allvar, men det ser du säkert.

Jag stod för ett par dagar sedan på Vi alvar, eller Wij alvar, som det benämndes förr. Det ligger vid Källa på norra Öland. Finns ingen speciell skylt vid vägen som visar det, men det är lätt att hitta ändå. Om inte annat så kan handlaren eller de som är på Glasscafét visa var det ligger.

b2ap3_thumbnail_Alvar4.jpg

Vi alvar var under många år en helig plats, det berättas att den använts från den tid då vår tideräkning startade fram till 800/900-talet.  Det finns runt 300 gravar som man kunnat registrera och det är onekligen en mäktig syn, olika former av gravar, en del med ”liggande hönor”, större stenar upplyfta på några mindre, andra som treuddar eller liknande formeringar. Att denna plats användes under så många år är imponerande. Hur många begravningsplatser har vi idag som använts regelmässigt i 900 år?  Kunskapen om platsens betydelse minskade naturligtvis när kristendomen gjorde sitt intåg och man samlades i och runt de kyrkor som byggdes. Det sades att det man såg, alla dessa stenformationer, var resultatet av en jätte som släppt ner stenarna från en högt belägen hand.

Platsen användes senare som avrättningsplats för Åkerbo härad, och det sägs att åtminstone den sista avrättningen, en halshuggning 1768, skedde på en av gravarna.

b2ap3_thumbnail_Alvar5.jpg

Att vara på denna plats, när dagen närmar sig sitt slut, när kalkstenen, som under dagen blivit uppvärmd av solen, avger sin värme och det uppstår små luftrörelser, rörelser som känns som en hälsning från de som vilar där, är en mäktig upplevelse. Det finns en känsla av samhörighet med historien, och trots de långa tidsavstånden så är vi alla del i en lång kedja av människoöden. Jag förmodar att jag inte var vid den plats, där halshuggningen ägde rum, när mörkret sänkte sig, det kom ju ingen kall känsla som man kanske kunde befara.

När jag ändå är på Öland så kan jag passa på att leta efter information om gamla tider, kanske har jag släkt långt tillbaka i tiden som lämnat spår efter sig. Det går ju inte att kontrollera alla gravar som finns runt öns många kyrkor, men en titt här och där kan man göra. Nu finns ju inte alla minnesmärken bara där utan det gäller att ha ögonen öppna hela tiden.

b2ap3_thumbnail_Alvar1.jpg

Vi besökte en av öns väderkvarnsrader, det finns ju ett antal kvarnar kvar idag, lär vara cirka 400 stycken av de ursprungliga 2000 som fanns i slutet på 1800-talet. Platsen vi besökte var Lerkaka. Där hittade jag en intressant sten, med information som gjorde att nackhåren reste sig. Ju mer jag läste på stenen, desto märkligare blev det. I min egen forskning har jag namn som återkommer runt var tredje generation och här fanns de. Det stod ” Olof och Gammal och Saxe reste denna sten efter Unn, sin fader. Geirvi lät efter sin make här göra denna minnesvård. För Rike-Unn hämnades Olof vid miomu; Unn ägde här halva byn." 

Hur kan det finnas Unn och Jervi i min släkttavla, följda av Olof och Saxe generationen efter, inte bara en gång utan återupprepat?  Är det så att jag egentligen är ägare till halva byn, undrar vad de som bor här idag säger om det?  Undrar varför Gammal inte finns med i min tavla, hände det något med honom, var han för gammal för att bli ihågkommen?

Nu får jag sluta med fantasierna, men visst finns det släkttavlor som påminner om min "fantastiska koppling" till Lerkaka, med påhittade bevis och länkar både här och där. Jag hoppas att alla läser även denna del och inte tar min tolkning bokstavligt.

Men stenen finns och texten är sann. Tänk om vi en gång får veta vad som hände, och var ligger miomu?

En trevlig augusti tillönskas just dig, och kanske syns vi i Halmstad

Härom dagen kom våra grannar, som har sina rötter i trakten kring Poltava i Ukraina, med en liten present till oss. De hade tillbringat ett par semesterveckor i hemlandet, och bland annat besökt det som en gång utgjorde slagfältet, där de svenske anno 1709 led ett så bedrövligt nederlag. Vid något tillfälle hade jag berättat för dem om Karl XII och om händelserna för 308 år sedan, då de svenska stormaktsdrömmarna gick i kras. Nu kom så att säga redovisningen. Det var en liten gubbe i lera, möjligen en kosack, med en skylt i rött där det står POLTAVA på ukrainska, eller om det är ryska. Därtill ock en plastpåse fylld med något brunt. Kaffe tänker man kanske, men så icke. Detta var jord! Jord från själva slagfältet!

Detta med att förflytta jord känner vi igen både från romaner och filmer, men också från begravningsritualer i olika länder, religioner och traditioner. I de flesta svenska begravningar ingår fortfarande ceremonin med de tre skovlarna mull på kistan - Av jord är du kommen, Jord skall du åter bli, Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen. På sina håll, särskilt inom "frikyrkan", använder man i stället tre blommor, ofta liljor, men annars hänger jorden fortfarande med. Under själva avskedet, när de sörjande går fram till kistan eller till den öppna graven, har vi här i Sverige en så kallad kistbukett med oss, eller en röd ros. Så är det inte överallt. I flera europeiska länder tar man i stället en nypa sand eller jord, antingen direkt från marken eller ifrån en liten skål, och häller ned över kistan. I andra kulturer lägger man stenar på graven eller på gravstenen.

b2ap3_thumbnail_P1010013.JPG

För jämnt tio år sedan hade vi storfrämmande från just Ukraina på besök. Det var min brylling Nonna, 82, ursprungligen från Baku, som gästade oss både här i Falköping och på vårt lantställe i Stockholms skärgård. Hennes morfar, Thure Gustaf Sandgren (1856-1903) hade utvandrat till "Persien" för att, i likhet med så många andra svenska ingenjörer och maskinister, arbeta hos bröderna Nobel i deras olje-imperium vid Kaspiska havet. 1914 bröts kontakten mellan familjen i Baku och familjen i Sverige. Inte förrän 2006 återfanns den försvunna Sandgrenen, då tack vare Internet och flyktad till Ukraina, varefter kontakten kunde återupptas. Året därpå lyckades det oss mot alla odds att få hit Nonna på besök och tillsammans åkte vi runt i halva Sverige, besökte släktingar, kyrkogårdar och andra platser av intresse för vår släkts historia. Nonna hade med sig en liten spade och ett antal plastpåsar, som hon vartefter fyllde med jord från de platser vi besökte. Jorden skulle hon ha med sig hem till Kharkov, som en souvenir kanske, men ändå mer som en sorts magisk länk mellan våra två länder.

Företeelsen påminner om de barndop, där man har tagit med sig vatten från berömda källor, sjöar eller kanske brunnen där hemma på släktgården. I allra förnämsta fall låter rika människor ibland flyga in vatten ifrån floden Jordan i det Heliga Landet. Precis som om det skulle ha extra effekt.

Njaee, jag ställer mig nog rätt tveksam till dessa magiska handlingar. Jag säger som den utmärkte skalden Gustaf Fröding i hans dikt om "Idealism och realism":

Nu är jag led vid tidens schism 

emellan jord och stjärnor. 

Vår idealism och realism, 

de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus 

får namn av konst och fägring. 

En syn, som svävar skön och ljus 

i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus, 

om ock i gyllene dosor, 

och rosor i ett sprucket krus 

är ändå alltid rosor.

b2ap3_thumbnail_Sprucket.jpg

Ps

Här står jag nu med en påse jord ifrån Poltava. Vad skall jag göra med den? Det är möjligt att den enligt vetenskapen kan innehålla partiklar ifrån några av de stupade Karolinerna 1709, genom denna påse nu återbördade till fosterlandet. Det går därför knappast an att bara kasta bort den. Men vad skall jag hitta på? Något som känns någorlunda värdigt. Hmmm.... Ett vårdträd, kanske? Eller skall jag bege mig till kullarna vid Näs här i närheten? Där och uteslutande där växer nämligen det unika ukrainska fjädergräset STIPA PENNATA, som mången ivrig botanist årligen brukar besöka. Måhända är det där jorden från Ukraina hör hemma.

b2ap3_thumbnail_Stipa_pennata_Causse_Mejean.jpg

Sommartid är bästa tiden för att åka på släktforskningssafari. Jag hoppas ni har tillfälle till det i sommar. Det vill säga åka runt i Sverige och letar efter de platser där släkten bott och verkat. Jag har skrivit om detta förut och vill slå ett slag för det igen. Att komma till en plats där ens äldre släktingar bott eller arbetat ger så väldigt mycket mer än bara den teoretiska kunskapen från arkivhandlingarna.

Sedan jag började släktforska har jag gjort sådana utflykter varje sommar. I år är nog första sommaren jag inte kommer att hinna med det. I stället har jag varit på nostalgitripp med mina barn, bland annat till badviken från deras barndom och andra platser. För mig känns det nästan som nutid, för dem är det en blick tillbaka.

Så kan det också bli om du tar med dig gamla faster, föräldrarna eller morfars bror på safarin, och kanske får du dig lite extra historia till livs när minnena vaknar.

Det här är bara så himla roligt och givande. För några år sedan tog vi syskon med vår pappa och hans syster till Viskafors söder om Borås. Där anslöt några kusiner, plus ett par kunniga lokala släkt- och hembygdsforskarguider. Stort tack till Kjerstin Olofsson med make Nils-Olof!

Anledningen till att vi åkte till Viskafors och Rydboholm är att där träffades min farmor och farfar. Varken min pappa eller någon av hans syskon hade varit där men de känner till platsen och dess betydelse, en helt avgörande plats för att de alls skulle finnas till. Och jag! Det finns ju många sådana avgörande händelser och platser i en släkt. Farmor kom till disponentfamiljen som piga 1909. Samma år kom farfar dit som kusk. Farmor kom från Rolfstorp utanför Varberg och farfar från Vargön i Västergötland. Hade det inte varit för Viskafors hade de alltså aldrig träffats. Men det dröjde till 1915 innan de gifte sig.

I trädgården innanför träden låg disponentvillan där farmor och farfar arbetade och träffades. Idag är det en gokartbana där och huset är borta sedan många år.

Fabrikskontoret i Rydboholm dit farfar ofta skjutsade disponenten.

Vid besöket fick vi veta mycket om trakten och historien på plats och vi kunde se var disponentvillan legat där farmor och farfar arbetade. Farfar var förstås mest i stallet eller på kuskbocken. Det är nu över hundra år sedan och jag kan ändå se dem framför mig, de som var unga då och i den miljön.

Så åk på utflykt! Ta med dig kamera, kartor och din släktforskning så att du kan dokumentera och ta tillvara besöket.

Våra guider hade med sig många gamla bilder som vi fick se och som jag fotograferade av.

Så här gör jag för att komma ihåg vad bilden föreställer om jag ska fotografera av eller scanna en gammal bild, lägger den på ett block och skriver vad det är och tar en bild med mobilen. Då kan jag kolla på det sedan om jag glömmer vilket motiv det är.

Farfar var en hästkarl och arbetade också som kusk i Göteborg ett tag. Som bonde senare hade han också häst.

Farfar och farmor med de första barnen och några grannar i skördetid, troligen 1920. Farmor är kvinnan längst till höger och farfar står bakom henne till vänster. Till höger bakom farmor står hennes far Kristoffer Johansson, född 1850. Nu är alla döda utom den minste gossen i farmors knä, min farbror född 1919.

Mitt i den hårda verkligheten är det skönt med andningshål. Att bara få sluta ögonen och koppla av, att låta tankarna flyga iväg, kanske sa man förr att tankarna fick vingar, numera finns de säkert de som säger att sinnena är som en drönare, inte från djurriket utan en sån där sak som flyger med en kamera på magen och ser allt från ovan. Ibland visar det den verklighet som vi vill se, ibland, om man får tro kritiker, så får den se det som inte är mening ska ses, och då ska den som ger sådana möjligheter förbjudas. Kanske kan det bli begränsningar av sådana nya uppfinningar, kanske kan nya byråkrater försöka hitta ursäkter till ingrepp i teknik eller användning. Så liknelsen med en drönare ska vi kanske stoppa tillbaka i asken den kom ifrån (även om den gör sig bra på bild).

Men oavsett om tankarna får vingar, eller det är en drönare, så finns det tillfällen då vi upplever ett nästan berusande tillstånd, det är när önskedrömmarna kommer, när de tränger undan stojet och besvärligheter från det verkliga livet. Vi kan, nästan ansvarslöst låta fantasin flöda och hitta på både det ena och det andra.

När det gäller min egen släktforskning, så finns det drömmar och förhoppningar. Det finns uppgifter som jag så innerligt önskar ska återfinnas, som ska stå på det nyligen frambläddrade arket eller återfinnas via något index, ett index som skapats av någon som vill dra sitt strå till stacken och visualisera hemligheter i någon udda källa. Och visst händer det att uppgiften kommer till mig, när jag sluter mina ögon och dagdrömmer. Oftast finns inte uppgiften kvar när jag vaknar, av naturliga skäl, men vid några tillfällen har det hänt att jag plötsligt fått för mig att leta på nya ställen, att titta där jag tidigare inte trott att något finns och där finns den, födseln, vigseln, flytten eller vad det nu månde vara som jag så gärna vill veta. Det är inte något övernaturligt, det är min önskedröm som fått min hjärna att ta ett nytt spår, att släppa det invanda mönstret och försöka något nytt.

Det finns naturligtvis många tillfällen till önskedrömmar, ibland en flykt från verkligheten och ibland bara en avkopplande stund, trots att allt är väl. Att kunna fly verkligheten är också ett sätt att hämta nya krafter, att orka gå vidare men det vi vet är att verkligheten finns där när vi är vi är tillbaka från drömmarna, men kanske i en ny belysning, kanske lite mer lätthanterad. Fast så är ju inte alltid fallet, det finns ju önskedrömmar som aldrig blir annat än drömmar, men det var skönt med en liten stund i en annan värld.

Just nu lever jag i en önskedröm, jag får tillbringa tid med hela min familj, vi får rå om varandra, vi kan göra saker spontant och det finns inga måsten. Jag vet att det kommer andra tider då jobb, skola, föreningsliv och en massa andra saker (kanske bloggskrivande) lägger hinder i vägen för den otvungna samvaron, men varför fundera på det, nu njuter jag, lever min dröm och önskar er, än en gång, en underbar sommartid.

Ha det bra!

Photo by Jakob Owens on Unsplash

På väg ut mot Skansen fick jag igår plötsligt syn på BIOLOGISKA MUSEET - en kyrkliknande byggnad från 1893. Museet visar skandinaviska däggdjur och fåglar i sin naturliga miljö. Museet grundades av Gustaf Kolthoff, konservator vid zoologiska institutionen vid Uppsala universitet. Till sin hjälp hade han vännen och jaktkamraten, målaren Bruno Liljefors. Museet tillhör sedan 1970 Stiftelsen Skansen men kommer om bara några veckor stänga på obestämd tid, kanske för alltid, då byggnaden är i dåligt skick, besöksantalet lågt och det saknas medel för underhåll. Om sanningen skall fram kanske själva konceptet, uppstoppade djur framför panoramamålningar från naturen, har överlevt sig själv. Liksom de flesta andra svenskar har jag aldrig varit där, men medvetna om att detta förmodligen var sista chansen styrde mig benen fram till ingången, där jag kunde konstatera att inträdet var facila 50 kronor (man är väl pensionär ...), en summa som med råge ryms inom min budget för plötsliga infall.

b2ap3_thumbnail_BM-bjrn.jpg

Väl inne i detta gamla panoptikon blev jag glatt överraskad! Den cirkelrunda utställningen var skickligt hopkommen, inte minst möjligheten att gå en trappa upp och titta på alla djuren och miljöerna från ett annat perspektiv, fågelns. Bruno Liljefors fondmålningar var även de värda ett besök. Det bestående intrycket var att detta är en skönhetsupplevelse av rang. Så skynda er till Biologiska museet, alla ni trögbollar som liksom jag själv aldrig har fått loss tummarna. Om några få veckor är det för sent. För alltid!

I Stockholm liksom i landet i övrigt finns det uppenbarligen hur många museer som helst. Minst ett för varje smak eller intresseinriktning. Endast ett tycks saknas:

GENEALOGISKA MUSEET

Efter besöket på Biologiska fantiserade jag vilt om hur ett sådant museum skulle kunna gestaltas. Kan man verkligen göra sevärda utställningar av något så knastertorrt som genealogi och gamla dammiga kyrkoböcker? Visst kan man det! Släktforskning handlar ju i grunden om människoöden, om livets gång, om sorg och glädje, om invandring och utvandring, om gåtor och legender, om spännande detektivarbete, om gamla fotografier och porträtt, om religion och historia, om mode och trender, om lag och rätt, om sociala orättvisor, om hög och låg! Ja, om allt!!! Tänk vad ett antal kreativa museipedagoger, i samarbete med kunniga släktforskare och historiker samt ett gäng habila arkivarier, skulle kunna åstadkomma! Allt behöver i dessa dagar inte handla om häftiga Vikingar och runstenar - det finns också vanliga människor att lyfta fram!

Förutom själva basutställningen på mitt Genealogiska museum skulle man naturligtvis ha 

• En permanent PRÖVA-PÅ-HÖRNA med datorer, digitala kyrkoböcker, databaser och allt det andra.
• En föreläsningssal med dagliga aktiviteter, möten, kurser, konferenser, workshops o.s.v.
• En HALL-OF-FAME med alla sorters "kändisar" - där deras bakgrund och släkthistoria presenteras.
• En ALLA-ÄR-VI-SLÄKT-vägg där allsköns kända svenskar (och en och annan utlänning) länkas ihop i en enorm släkthärva.
• En bokhandel fylld med handböcker, släktutredningar, släktromaner, biografier, CD-skivor och allt det andra man behöver.
• En kommersiell yta, á la släktforskardagarna, där arkiv, bibliotek, föreningar, entreprenörer och databasleverantörer får möjlighet att presentera sig. 
• DNA, DNA, DNA, DNA

Bara fantasin sätter gränser, så fortsätt att spåna, och så ses vi så småningom till invigningen av GENEALOGISKA MUSEET.

b2ap3_thumbnail_Kardashians.jpg

Med hjälp av DNA-test för släktforskning kan man både fastställa identiteten på en person och hitta okända fäder. Om det berättar två amerikaner i varsin bok. Den ene är Paul Joseph Fronczak och den andre är Bill Griffeth. Böckerna är båda utkomna i år.

Paul Joseph Fronczak är hittebarn som före DNA-testet inte hade en aning om varifrån han kom. Bill Griffeth växte upp som ett sladdbarn i en vanlig familj och som efter DNA-test upptäckte att han inte har samma far som sina övriga syskon.

Vi börjar med Paul Joseph Fronczak som skrivit boken "The foundling" (tillsammans med Alex Tresniowski). Hans historia är mycket speciell. Han övergavs 1965 i centrala Newark i New Jersey. Efter ett par timmar i sin kärra utanför en affär tillkallades polisen och han togs om hand. Eftersom inga föräldrar hörde av sig kom han till fosterhem och sedan till en adoptivfamilj. Adoptivföräldrarna, Chester och Dora Fronczak i Chicago, hade fått en son i april 1964 och sonen hade kidnappats från BB och aldrig återfunnits. Nu trodde polisen att det kunde vara samma pojke och när paret Fronczak fick se honom trodde de också det.

I boken berättar Paul Joseph Fronczak om sin barndom och uppväxt och hur han kände sig som om han inte hörde ihop med resten av familjen, som består av föräldrarna och en bror. Han såg inte ut som dem, hade inte samma intressen och inte samma läggning. När han var tio år gammal hittade han en låda med tidningsklipp om kidnappningen och förstod att det gällde honom. Men han fick inte tala om det, sa hans mamma, det skulle hållas hemligt. Föräldrarna ville inte ha någon uppmärksamhet kring detta.

När han i 40-årsåldern blev pappa frågade doktorn honom om familjens sjukdomshistoria. Det fick honom att inse att han måste ta reda på om han verkligen var sina föräldrars biologiska barn eller inte. Han fick dem att gå med på DNA-test och det visade sig att han inte är deras barn. Då började jakten på vilka hans biologiska föräldrar är. I boken får vi följa honom på den jakten och det är spännande som en deckare. Paul Joseph Fronczak är själv inte släktforskare men fick hjälp av släktforskare, bland andra av en av hans DNA-matcher. Historien har många vindlingar innan den når sitt slut och även om han till slut kunde identifiera sina föräldrar blev det inte en lycklig återförening med dem, däremot med andra släktingar.

Bill Griffeth har skrivit "The stranger in my genes" och är själv en hängiven släktforskare. 2012 gjorde han ett DNA-test, på uppmaning av en släktforskande kusin. När testet visade att den pappa han alltid haft inte var hans biologiska far trodde han först inte på det och gjorde ett nytt test som visade att så faktiskt var fallet. Han hade gjort ett Y-test och kusinen på hans pappas sida visade sig ha en annan haplogrupp. Bill bad sin bror göra ett test för att se om det var deras far som inte var gemensam eller möjligen i en generation tidigare. Men resultatet stod fast. Den manlige kusinen, son till faderns bror, och Bills storebror har båda haplogrupp R1 medan Bill själv har I-Z138.

Till slut konfronterade han sin 95-åriga mamma med vad han funnit. Hon bekräftade och gav honom ett namn på den biologiska fadern, en kortvarig otrohetsaffär hon inte själv visste hade lett till detta. Hon hade trott att maken var den rätte fadern. Därefter berättar Bill Griffeth om sin fortsatta jakt på sin nya far. I boken får vi också ta del av en hel del av hans släkthistoria, både på moderns och de båda fädernas sida.

Båda de här böckerna berättar ingående hur resultatet från DNA-testerna används. Framför allt i Fronczaks bok får vi veta hur de släktforkare han får hjälp av kommer vidare genom att undersöka och jämföra matchernas kromosompar och göra trianguleringar och hur de letar efter fler att testa i olika släktled bland misstänkta släktingar.

Det här är ju spännande läsning för en släktforskare. Men lika intressant är nog det de båda två skriver om hur de hanterar den kunskap de får genom DNA-testerna och hur uppdagandet av dessa gamla familjehemligheter påverkar dem själva och deras familjer. Det är verkligen tankeväckande och gripande.

Båda böckerna är på engelska, men ganska lättlästa och säkert inga problem att förstå för den släktforskare som har skolengelska med sig. Kanske kommer Fronczaks bok att översättas till svenska, den har blivit mycket uppmärksammad i USA och sådant brukar ju sprida sig även till oss.

Bill Griffeth skriver någonstans att om man släktforskar får man inte ha inställningen att något annat än sanningen ska få komma fram, även om den kan vara obehaglig, för annars är inte släktforskningen meningsfull. Det håller jag med om.

Det är tyst och lugnt runt mig, de flesta sover och de som inte gör det sysslar med något som inte låter. Jag funderar på vad som ska plitas ner denna vecka, mitt i det sommarfagra landskapet, vad är det som fångar mitt intresse och kanske även läsarens, eller kanske ska det vara tvärtom, det passar nog bättre i en blogg att något fångar läsarens intresse än tillfredsställer skribenten. Ett just nu tomt blad, som ska fyllas med innehåll.

b2ap3_thumbnail_StockSnap_1F945JG4Z9.jpg

Ett tomt blad ett uttryck som används vid många olika tillfällen. Det står i många föreningars årsskrifter, det som betecknar det kommande året eller åren, och styrelsen vill kanske beskriva alla de möjligheter som ligger framför. Eller kan det vara att inspirationen tagit slut, att orken inte finns längre och det ser inte ut att finnas något att fylla planeringskalendern med. Finns det en förhoppning om att det ändå kommer något på pränt när året är slut, att det vänt och att framtiden åter ter sig ljus.

Ett tomt blad kan ibland beteckna ett nytt liv, som familjen får ta hand om. En del nyfödda får en liten bok, med rubriker men utan detaljerat innehåll. Vikt och längd, första steget, första tanden, första av en massa olika saker. Undrar hur många av dessa blad som blir fyllda, sparade och kanske en skatt att återkomma till på ålderns höst?

Men hur är det, är ett tomt blad alltid något som är i början på en process, är det naturligt att det ska fyllas med innehåll?  Ibland önskar jag, och säkert många med mig, att den ifyllda sidan kunde bli tom igen, att det skrivna kan bli oskrivet och på en mer bildlik nivå att det som nyss sades blir osagt. Att få slippa det gjorda och få förmånen att starta om finns det säkerligen många som önskar sig.

En ganska ny typ av blad är de Facebookgrupper och sidor som poppar upp om än det ena efter det andra ämnet. Det finns många grupper som är intressanta för oss som släktforskar, grupper om lokala företeelser, om människor i byar eller länder, om de som stannat och om de som rest. Ibland är det öppet för alla att läsa, ibland är det bara för ett utvalt sällskap. Spännande med all ny kunskap men också farligt för det finns de som kan styra och ställa efter eget behag. En administratör kan leda och styra, kan radera inlägg, kan förhindra att de som inte passar in i mallen förhindras skriva och läsa.

När det gäller de slutna grupper som inte accepterar andra åsikter än den som en person framför, och som kontinuerligt rensar ut ”obehagliga” inlägg genom radering eller helt enkelt blockerar de användare som upplevs ha ”fel” inställning, med motivering att de bryter mot en eller annan regel, då önskar jag att det finns en möjlighet att göra dessa till tomma blad, att det som står där försvinner upp i rymden.

Med förhoppning om att de tomma bladen fylls med det just du är intresserad av, att det finns radergummi för de uppgifter som kom fel och att vi är ärliga mot varandra önskar jag just dej en fin tid framöver, oavsett vad den må innehålla. En tid då du kan upptäcka tomma blad och fylla dem med det som gläder dig.

Ute på en ö i Stockholms skärgård äger min familj och jag några få hektar mark med ängar, dungar och lite skog. Det är ett högst förtjusande område, kuperat och vackert och med lite havsutsikt här och var. Här har vi också vår semesterstuga, dit vi återvänder så ofta och så mycket vi bara kan. Det var min morfars far, som i början av 1890-talet tillhandlade sig området, och nu är det alltså jag själv, min bror och min kusin, som äger och förvaltar det hela.

Till god förvaltning hör naturligtvis också att hålla efter växtligheten, att avverka stora träd när de är mogna för det, att röja sly och glesa ut bland de självsådda tallplantorna på det att de som blir kvar har större chans att växa till sig. Inte minst tenderar al och hassel att ta över, varför man med några års mellanrum måste ta fram röjsågen och trimmern. I år har vi haft turen att kunna engagera kommunens sysselsättningsprojekt för funktionshindrade, som en gång i veckan kommer ut till oss tillsammans med sin handledare och gör ett fantastiskt arbete. 

I onsdags hade de kommit till ett område direkt framför vår sommarstuga, en yta som definitivt tagits över av oönskade lövträd och buskar. En bit bort bor emellertid våra grannar, vi kan kalla dem Bosse och Yvonne, och de gillar definitivt inte att vi röjer på ägorna. Det har de aldrig gjort. Varje gång vi har försökt har de kommit springande och på alla sätt försökt att förhindra den nödvändiga uppstädningen. Flera anlitade entreprenörer har genom åren fått gå därifrån med oförrättat ärende. Grannarna vill ha en skyddande mur, en ridå av grönska mellan sig och den farliga omvärlden, och kräver att vi skall förse dem med en sådan. Från buskarna och träden i fråga är det emellertid 20-30 meter till parets tomtgräns, varför de naturligtvis inte har något att säga till om. Det är ju vår mark, som vi har all rätt i världen att vårda och bestämma över. 

Röjsågarna kommer fram och två ur teamet sätter igång med sitt arbete. Efter några sekunder märker de emellertid att det har börjat regna ... Det har det inte! Det är Bosse, som i sin frustration har riktat trädgårdsslangen mot arbetarna och nu brassar på så att det dryper om de utsatta. Samtidigt kommer Yvonne springande, skrikande och förbannande och med mobilkameran i högsta hugg för att dokumentera vandaliseringen av "deras" skyddsmur.   

De funktionshindrade killarna klarade inte av situationen - de är ju per definition fragila - och går och gömmer sig. Efter några minuter inser arbetsledaren att slaget är förlorat och retirerar med sitt team. Ondskan och den oförblommerade oförskämdheten har återigen segrat ...

I detta läge försöker vi naturligtvis kontakta polisen. Detta handlar ju om rena trakasserier och framstår som ett oerhört självsvåldigt beteende. Dessutom riktat mot några av de allra svagaste i vårt samhälle. Spruta vatten på hederliga arbetare, som försöker utföra sina sysslor på det av markägaren anvisade området. Unheard of! Hos polisen hamnar vi som nummer 51 i telefonkön. Efter tre timmar (TRE TIMMAR) är vi äntligen framme som nummer två i kön och börjar så smått mentalt förbereda oss inför vad vi ska säga. Då kopplas samtalet bort! När vi ringer upp igen hamnar vi naturligtvis sist i kön. Vi kommer aldrig fram.

Se där, en stilla skildring av livet på landet. Men har berättelsen något som helst med släktforskning att göra. Jo, kanske ...

Precis som i naturen är det för oss släktforskare en absolut nödvändighet att kontinuerligt rensa och röja bland våra anteckningar. Liksom alla andra samlare tenderar vi att spara på allt, även sådant som är helt irrelevant för våra olika forskningsprojekt. Situationen liknar den som uppstår när man aldrig röjer bland sina digitala bilder. Förr hade man 12 eller 20 bilder på varje filmrulle och man var tvungen att anpassa sig till detta. Numera kan man ta precis hur många bilder som helst, och gör det också. Moment två i processen borde vara att rensa bort alla dåliga eller misslyckade bilder och bara spara dem som är något att ha. Men gör vi så? Nej, i våra digitala kameror och mobiltelefoner samlar sig alla dessa onödiga bilder osorterade, anonyma och till sist omöjliga att navigera bland. De bra bilderna gömmer sig bland alla de dåliga, precis som de viktiga avskrifterna och noteringarna i våra släktforskningspärmar gömmer sig bland alla de perifera och ointressanta. MAN SER INTE SKOGEN FÖR BARA TRÄD ...

b2ap3_thumbnail_skogen-foto-reijo-kerc3a4nen.jpg

Hur röjer man då bland sina anteckningar utan att riskera att somt går förlorat?

Enkelt, min gode Watson! De flesta av oss antecknar förmodligen i kollegieblock eller liknande. Moment två för oss är, eller borde vara, att renskriva dessa anteckningar in i ett släktforskningsprogram eller i en Textfil. Knappa in allt av värde, även funderingar och teorier. Sug ut allt som kan vara relevant ur dina egna anteckningar, och när detta är gjort kan du lugnt arkivera dina anteckningar, lägga undan dem och låta dem vila. Om du mot förmodan skulle behöva dem igen är det bara att plocka fram dem och läsa, men i övrigt klarar du dig med den renskrivna versionen.

Om du är så modern att du antecknar direkt in i din dator eller laptop är detta inte heller något problem. Lägg de perifera uppgifterna i en "slaskfil" där du med hjälp av olika sökfunktioner lätt kan återfinna dem. Därmed håller du själva projektet, antavlan, släktutredningen, torpinventeringen eller vad det nu handlar om, rent från ovidkommande information, uppgifter som du inte behöver, men som du inte har hjärta att deleta. Vem vet, någon gång i framtiden kanske de kan komma till användning. En vacker dag kanske du inser att det i denna till synes värdelösa sump av data kan finnas uppgifter, som är just de nycklar du behöver för att komma vidare.  

b2ap3_thumbnail_Sump.jpg

Din digitala fisksump av överflödig information ...

Hur ska vi då göra med våra grannar? Går det att tala dem till rätta? Nej, nej! Inte heller går det att tillkalla ett privat vaktbolag som skyddar arbetarna mot fortsatta övergrepp. Men en liten spion, kanske, en som rapporterar när paret är bortresta och då vi snabbt kan gå in med våra trupper.

Att rensa och röja är nödvändigt - att leva är inte nödvändigt! 

Fortsättning följer! (kanske)

Att släktforska i Stockholm och Göteborg har sina sidor och är inte alltid helt lätt. Men för båda städerna finns viss hjälp för den som forskar efter personer på 1900-talet.

Rotemansarkivet för Stockholm är en ovärderlig källa men tar slut 1926. Det är ju faktiskt över 90 år sedan och många släktforskare söker efter information om personer senare än så. Ska du därefter hitta någon som flyttat från Stockholm, som flyttat inom Stockholm eller som avlidit efter 1926, då kan det bli mycket folk att leta bland.

På Arkiv Digital finns en möjlighet att hitta den som flyttat från eller inom Stockholm 1926-1939, eller den som dött i Stockholm under samma tid. Det är Överstårhållarämbetets registerkort över döda och flyttade som digitaliserats. En verkligt bra källa för den som släktforskar om folk under denna period. Registerkorten fördes på Skatteverkets mantalsavdelning och är ordnade i bokstavsordning. Det är mängder av kort som fotograferats av och som är komplement till Rotemansarkivet och Sveriges dödbok.

Registerkorten är ordnade i bokstavsordning, med de döda för sig och de flyttade för sig. På korten kan förutom adresser också finnas antecknat till exempel om någon suttit i fängelse, varit inlagd på sjukhus eller varit obefintlig en tid.

Vi tar ett exempel på en person som flyttat från Matteus församling i Stockholm till Sofia församling 1929. Hon hette Elin Maria Kjellin, var född 1905 i Skellefteå och arbetade som sömmerska. Så här ser kortet för henne ut:


Första sidan av registerkortet innehåller personuppgifter. Först Elin Marias födelseuppgifter, sedan att hon gifter sig 1926 med tunnbindaren Nils Torsten Lindvall och att de fick dottern Karin Mari-Ann 1930.


Andra sidan av registerkortet: Här finns de adresser som Elin Maria bott på i Stockholm. Listan avslutas 1931 och då påförs makens kort.

Bildkälla ovan: Arkiv Digital, Överståthållarämbetet, Skatteverket, Mantalsavdelningen, Folkregisterkort (ÖÄ) (AB, A) DVa2:408 (1926-1939) Bild 850 (AID: v645095.b850, NAD: SE/SSA/6046)


Nästa exempel är en person som dött under perioden 1926-1939. Detta exempel gäller Lovisa Johansson, född Gustafsdotter 1867 i Tengene socken:


Första sidan av registerkortet visar att Lovisa är änka efter ett stadsbud och att hon dör 1938.

Andra sidan av registerkortet visar att hon flyttat två gånger på ålderns höst, dels 1936 till S:t Eriksgatan 53, dels 1937 till Grevgatan 37.

Bildkälla ovan: Arkiv Digital, Överståthållarämbetet, Skatteverket, Mantalsavdelningen, Folkregisterkort (ÖÄ) (AB, A) DVa1:109 (1926-1939) Bild 1970 (AID: v644317.b1970, NAD: SE/SSA/6046)

Tappar du bort en person i Göteborg har du stor chans att hitta hen igen genom Göteborgs Mantalskontors arkiv, vars registerkort digitaliserats av Riksarkivet/Svar. För att hitta dessa väljer du SVAR – Digitala forskarsalen och fliken Ämnesområde. Under rubriken “Släktforskning” i listan för ämnesområden hittar du "Göteborgs Mantalskontors arkiv 1713–1949". Trots dessa årtal i rubriken gäller de digitaliserade korten för perioden 1916-1967. Det är uppdelat för kvinnor och män i några olika serier och de är ordnade alfabetiskt efter namn. För att se dem krävs abonnemang.


Vårt första exempel är fabriksarbetaren Hugo Artur Valentin Andersson, född den 12 november 1915. Här får vi veta att han bott på sju olika adresser från 1938 till 1946. Den sista adressen är en gatuadress, övriga är kvartersadresser. Bildkälla: Riksarkivet/svar, Göteborgs Mantalskontors arkiv, Göteborgs stads centralregister: män, aktuella 1967, SE/GLA/12296/C IV ab/9 (1916-1967), bildid: 00076917_00013.

Nästa exempel är en kvinna som heter Gerda Johanna Wall, född Karlberg 1906. 1931 har hon befunnits vara obefintlig men sedan visar det sig tydligen att hon flyttat till Blomsterhult i Visnums församling i Värmland detta år. Bildkälla: Riksarkivet/svar, Göteborgs Mantalskontors arkiv, Göteborgs stads centralregister: Kvinnor, avlidna och utflyttade, SE/GLA/12296/C IV ba/347 (1916-1967), bildid: 00077435_00135

För kvinnor som gift sig finns det antecknat som en upplysning, t ex "gift Kronstrand".

När jag var ung, och det är länge sedan, så var det ganska vanligt att affärsidkare såg till att ta semester och det tillsammans med eventuellt anställda.  I dörren satte de upp en skylt

b2ap3_thumbnail_Semesterstngt.jpg

I vissa delar av landet ser jag liknande skylt än idag, kanske är det i delar av landet som inte besöks av så många turister. I andra delar är det tvärtom, de lokaler som under vintern står tomma, fylls med både det ena och det andra, allt går ju att sälja med mördande reklam. Gatorna är inte folktomma längre utan under en kortare tid sprudlar det av aktivitet.

Kan vi överföra de här bilderna till släktforskningen?  Hur är det med den personliga släktforskningen och hur är det med aktiviteter i föreningar, från de minsta till de största?

Att det går att släktforska på många sätt vet vi, allt är inte kopplat till innesittarverksamhet. Det finns för många, som har den möjligheten, platser att besöka, miljöer att uppleva, där kopplingen syns i släktträden. Kanske en liten avstickare på semesterresan, kort eller lång, för att passera någon form av minnesmärke. Ett besök hos någon nyfunnen släkting eller kanske en vän från länge sedan, som delar något minne kopplat till släkten. Det finns många sätt att verka och vara när man vill lämna innesittarmiljön och sitt släktforskarmaterial.  Fast i dagens tekniksamhälle finns det säkert de som tar med sin släktforskning, i telefon, platta eller dator, ut i solen och kombinerar ”nytta med nöje”. Bara det inte blir för mycket av det goda, lite inspiration måste finnas kvar till hösten.

Hur är det då med föreningarna, visst är det många som sätter upp skylten om semesterstängt. Volontärer behöver komma loss, de vanliga besökarna är spridda för vinden och det är inte lätt att hitta något som lockar. Men visst finns det aktiviteter, jag berättade för en vecka sedan om mitt besök i Dalarna, på den inledande aktiviteten i ett program som sträckte sig över hela veckan. När jag tittar i Rötters kalendarium, att titta där är ett bra tips för att hitta nya aktiviteter, så finns beteckningar som lockar, det kan vara Loppis, Hembygdsgården, Amerikaveckan, Dan Andersson veckan och annat. Inspirerande att läsa om och spännande att få höra om hur det gick, kanske hörs det något när släktforskarna samlar sig i slutet på sommaren i Halmstad.

Jag undrar om det finns någon som har ett bord på en marknad och ”säljer” släktforskningsinformation.  Kanske är det inte det lättaste, men kan det fungera? Kan man få besökarna att inte äta på en halvtimme så att det går att göra en DNA-topsning på en knalle på en västgötamarknad? Frågor som jag inte vad svaren på (än), kanske finns det en uppsjö av erfarenhet ute bland alla föreningar, dags att skicka in din/era erfarenheter till redaktören för Rötter?

b2ap3_thumbnail_Rtter.JPG

Kanske ska jag ta med min lilla DNA-väska och en dator och sätta mig på torget i exempelvis Borgholm, synd att jag inte har en skylt som lockar (har inget bord heller men det kanske finns redan). Undrar om jag blir bortförd av polisen som ordningsstörande eller om det finns någon som törs komma fram.

Har du erfarenheter eller tips, kommentera eller kontakta Rötterredaktören!

Har du orkat läsa ända hit så är du verkligen värd en Trevlig Sommar som svarar upp mot de förväntningar som just du har!

Att skådespelaren LARRY HAGMAN (1931-2012) - känd (ökänd) för sin roll som den vidrigt manipulativa J. R. Ewing i TV-serien DALLAS - hade svenskt påbrå är ingen hemlighet. Vid ett av sina många besök i Sverige lär han t.o.m. ha träffat några av sina svenska släktingar. Det är hyfsat enkelt att leda härstamningen tillbaka till hans farfars far, skåningen CARL OTTO HAGMAN (1828-1893) från Vittskövle socken. Carl Otto var repslagare och utvandrar två gånger, första gången i början av 1850-talet, han hamnar då i Racine i Wisconsin där han gifter sig med BERTHA CHRISTINA LARSDOTTER eller JOHNSON (1826-1900), och andra gången, efter några år tillbaka i Kristianstad, 1880, då med målet Boston, där han gifter om sig. Han förefaller m.a.o. ha stuckit från familjen i Wisconsin och (möjligen) skilt sig ifrån hustrun. 

Carl Otto och Bertha Christina får bl.a. sonen William Louis Hagman (1855-1931) - Larrys farfar - som i dödsattesten uppges vara född 1855 29/3 i Wisconsin. Andra källor antyder att födelseåret snarare böra vara 1858 eller 1859. Hans föräldrar anges som Carl Otto Hagman och Bertha Christina Larsdotter, båda födda i Sverige.

På Hagman-sidan går det skapligt bra att komma vidare. Carl Ottos far var trädgårdsmästare och hette LARS HAGMAN, född 1789 i Östra Vemmenhög, modern MARIA DAHLGREN, född 1801, okänt var. På trädgårdsmästares vis försvinner familjen dock snart från Vittskövle, Köpinge, Önnestad och Skepparslöv och det har ännu inte lyckats mig att få fram deras dödsdata. I nästa generation skall förfäderna ha hetat NIKOLAUS HAGMAN och INGRI ANDERSDOTTER samt GABRIEL DAHLGREN och KJERSTI SJÖBERG. Hej, alla skånska forskare! Hör gärna av er om ni har några fler uppgifter eller ledtrådar kring den Hagmanska härstamningen.

Ännu värre är det med BERTHA CHRISTINA och hennes bakgrund. Källorna slirar till att börja med kring vilket som var hennes flicknamn; LARSDOTTER eller JOHNSON. Vid giftermålet 1855 i Racine, WI, kallas bruden Christine Johnson. Detta låter sig emellertid förklaras med hjälp av ett tidigare gifte. Hos familjen Hagman i Racine tycks det förekomma ett styvbarn med just detta efternamn. Ergo, Bertha Christina kan mycket väl ha hetat LARSDOTTER, som de flesta andra källor, inklusive sonens dödsattest, låter förmoda.

Här gäller det således att hitta en lämplig BERTHA CHRISTINA LARSDOTTER, född omkring 1826. Hennes dödsattest i Racine 1900 ger till synes goda ledtrådar:

Name: Bertha Christine Larson Hagman 
Gender: Female
Death Date: 27 Sep 1900 
Death Place: Racine, Racine Co., Wis. 
Age: 73 
Birth Date: 24 Oct 1826 
Birthplace: Sweden 
Occupation: Housewife 
Race: White 
Marital Status: Widowed 
Spouse's Name: Karl Otto Hagman 
Father's Name: Larson 
Father's Birthplace: Sweden
Mother's Name: Katherine Larson 
Mother's Birthplace: Sweden 

Med en sådan rikedom av uppgifter borde det väl inte vara så svårt att rätt identifiera henne i det svenska materialet, men det är det ...

EMIBAS (Emiweb) ger inga riktigt bra träffar. Den enda möjliga tycks vara denna:

Post 887968
Larsdotter, Brita Stina   Piga (ogift kvinna)
f. 21/4 1826 i Stora Mellösa, Örebro län (Närke)
Utvandrad 9/6 1854 från Försvarslösa, Stora Mellösa, Örebro län (Närke) till Nordamerika 
Källa: Husförhörslängd, s. 492

Väldigt många BRITTOR får i USA heta BERTHA. Kan det helt enkelt vara så att Carl Otto Hagmans fru, Bertha Christine Larsdotter, egentligen heter BRITA STINA? Kan det vara hon, tro?

Mja ... Mycket stämmer med dödsnotisen i Racine 1900, men inte allt. Födelsedatumet t.ex. Men också det faktum att utvandringen tycks komma för sent. Enligt teorierna ovan skall hon ha kommit till Amerika redan på 1840-talet, vilket skulle innebära en mycket tidig utvandring, detta för att hinna gifta sig med en Johnson och få barn (1849) innan hon 1855 gifter om sig med Carl Otto Hagman. Dessutom heter Stora Mellösa-kandidatens föräldrar Lars Pehrsson och Anna Jonsdotter, inte något som liknar Katherine, vilket dödsnotisen föreslår.

Nej, BERTHA CHRISTINA döljer sig fortfarande. Är det någon bloggläsare som kan assistera?

Varför intresserar jag mig då för Larry Hagmans förfäder? Jo, lagom till släktforskardagarna i Halmstad i augusti publicerar Sveriges Släktforskarförbund en ny liten bok; SVENSKAMERIKANER - kända och okända. Den kan sägas vara en lättsam uppföljare till 24 Famous Swedish Americans and their Ancestors - A Collection of Ancestor Tables, som förbundet gav ut redan 1996. Texten kring de 30 minibiografierna har författats av Mikael Hoffsten, han med Släktforskarens lilla faktabok, och layouten och genealogierna står jag, arma krake, för. Förutom några av de kändisar som förekommer i "24" är det en rad "nya" svenskamerikaner som här presenteras. Förutom Larry Hagman också

Anna Q Nilsson - skådespelare

Gideon Sundbäck - uppfinnare

Alexander Samuelson - designer

Arleigh Burke - amiral

Greta Johansson - simmare

Tor Johnson - brottare och skådespelare

Inger Stevens - skådespelare

Tippi Hedren - skådespelare

... och många fler!

Spännande läsning och många genealogiska trådar att nysta i. Inte minst för mig med familjen HAGMAN och den mystiska BERTHA CHRISTINA.

Hjälp, hjälp!

b2ap3_thumbnail_Johnson_Tor_002_Plan9_Color.jpg

Skådespelaren Tor Johnson i en av många kalkonrullar från Hollywood ...

3288 svenskar emigrerade till Nya Zeeland från mitten av 1800-talet till 1940. Minst. Säkert var det några till, som inte är identifierade.

Dessa 3288 emigranter finns med i Sten Aminoffs bok "Svenskarna i Nya Zeeland", utgiven av Emigrantinstitutets vänner 1988. Mer än halva boken består av en lista med dessa emigranter. Så har du en emigrant till Nya Zeeland i din släkt kan denna bok ge viktig information.

I resten av boken berättar författaren om denna emigration. När den var som störst, varför den skedde, vilka grupper som åkte och vad det blev av dem i Nya Zeeland. För mig var detta helt nytt innan jag läste boken. Det slumpade sig så att två släktforskare från Nya Zeeland hörde av sig till mig för en månad sedan, oberoende av varandra, och frågade om hjälp med att hitta deras släkt i Sverige. Den ene befann sig på plats här i Västervik och visste att hennes farfars morfar (tror jag det är) Johan August Hjort kom härifrån och en tidigare generation kom från Västrums socken, där jag bor. Nu letade hon efter nu levande släktingar i Västervik. Den andra mailade och behövde hjälp av en svensk släktforskare att hitta varifrån i Sverige hennes anfader Aron Johansson kom. Det enda hon vet är när han beräknas vara född, när han emigrerade och att han uppger Dalsland som hemort i Sverige. Dalsland är ju stort och än har jag inte hittat någon lämplig kandidat men har inte gett upp sökandet.

I listan i Aminoffs bok finns uppgifter om emigranternas namn och hemort i Sverige, när de anlände till Nya Zeeland, när de blev naturaliserade (medborgare i Nya Zeeland), när de dog och i många fall giftermål och andra familjemedlemmars namn. För en del framgår det också om de är släkt med varandra. Sten Aminoff har alltså hämtat uppgifter både från arkiv i Nya Zeeland och svenska kyrkoarkiv. Ett fantastiskt arbete, tycker jag!

Han levde 1918-2000 och var ambassadör i Wellington 1974-1979 och fick då upp ögonen för denna svenska emigrantgrupp. Det kan vi tacka honom för idag. I listan kan du slå upp din emigrant och få veta vart hen tog vägen på Nya Zeeland.

I boken berättar Sten Aminoff att de allra flesta svenskar som utvandrade till Nya Zeeland gjorde det under åren 1870–1875. Det skedde efter att landets finansminister efter ett besök i USA förstått att skandinaver var särskilt lämpade för skogsavverkning. Och skogsarbetare behövdes i den nya nationen, för att få fram mer odlingsbar jord så att fler emigranter kunde lockas dit. Framför allt ville man ha norrmän och svenskar som skogshuggare. Värvningsagenter anlitades och kunde locka med att en första grupp på upp till 70 personer skulle få fri resa, resten skulle få en del av sin reskostnad betald. Den förste svensken som reste i denna grupp var Nils Jönsson Bergquist född 1835 i Åhus med hustrun Johanna Augusta född 1846 i Karlskoga och parets två barn Emma Christina och Carl Fredrik, tre respektive ett år gamla. Senare följde fler svenskar och norrmän men även danskar. De närmast följande åren värvades ytterligare flera hundra emigranter från Sverige, Norge och Danmark. 1875 upphörde resesubventionerna och emigrationen stannade av eftersom resan då blev mycket dyrare än till USA. Av de svenska utvandrarna till Nya Zeeland var många fattiga lantarbetare från Skåne, framför allt från Allerums socken, som sökte bättre livsvillkor efter nödåren på 1860-talet.

Flera svenskar hade invandrat före 1870 och immigrantströmmen från Sverige fortsatte en bra bit in på 1900-talet, om än inte i lika stor omfattning. Efter 1876 var det många sjömän som hoppade av i Wellington eller andra hamnar och stannade kvar. De allra flesta kom dit på brittiska handelsfartyg. I denna grupp kom många av emigranterna från Torsås socken i södra delen av Kalmar län.

Författaren berättar också om hur de fann sig till rätt i det nya landet, om assimilering och senare generationers svenskättlingar. I boken finns en avdelning med uppgifter om de källor som använts i både Sverige och i Nya Zeeland, både arkivhandlingar och litteratur. Dessa kan säkert vara till hjälp för den släktforskare som vill fördjupa sig i sökandet efter svenska emigranter i Nya Zeeland. 

För släktforskaren från Nya Zeeland som sökte släktingar i Västervik kunde jag berätta att det inte verkar finnas några nu levande anförvanter just här, däremot på andra ställen i Sverige. Hur det sedan gått med kontakten vet jag inte, men kontakt skulle tas. Den andra släktforskarens anfader letar jag som sagt fortfarande efter, och hoppas förstås kunna hitta denne i något kyrkoarkiv från Dalsland. Han reste ut från Köpenhamn 1874. Oavsett om jag lyckas eller inte har jag lärt mig mycket nytt på köpet.

Webbplatser med information om svenska emigranter i Nya Zeeland:

https://teara.govt.nz/en/scandinavians/page-1

https://prezi.com/lfj83isruaym/scandinavian-immigration-to-new-zealand/

Om släktforskning i Nya Zealand: http://www.genealogylinks.net/newzealand/index.html

Karta från 1911. Bild från Wikipedia.

Ibland händer en massa saker samtidigt och det kan vara svårt att sortera alla intryck. I semestertider blir det än mer som händer, både det som tillhör vardagen och det som kommer sig av ledighetsaktiviteter, antingen egna eller andras.

Kanske dyker det upp en släkting eller vän, väntat eller oväntat, som tar tid från de vanliga sysslorna. Kanske åker vi på nya äventyr, till nya platser och får nya intryck. För många innebär det kanske ett välkommet avbrott.

När jag sitter framför datorn och funderar på vad som händer runt omkring mig, så blir det ibland en upplevelse som påminner om en kombination av vardags- och semesterliv. Den ena händelsen kuggar i den andra, trots att de egentligen inte har med varandra att göra och det dyker upp oförutsedda händelser, liknande det som händer när en semesterbesökare ringer på dörren.

 Dela1.JPG

Det här lilla urklippet från en lista över de som har liknande DNA, från den manliga Y-kromosomen, säger kanske inte så mycket. Jag ställde en fråga för ganska länge sedan, till personen som är listad, och i veckan kom det svar. Ett svar som  bekräftar att trädet stämmer. Den något osäkre Jan, född 1788, hade en bror som enligt kyrkböckerna hette Jonas. I Davids träd har han denne Jonas och det stärker verkligen hela kedjan som jag ser framför mig. Nu är det inte min raka fädernelinje, men min morbrors, så det är min morfars linje som jag med gott samvete kan lita på.

Inte blir det sämre av att en god vän kontaktar mig och berättar om vad hans nyankomna svar på DNA-testet säger. Han har en nära träff på en okänd person, en amerikan, som inte har något träd upplagt. Men det finns en uppgift om den äldst kända manlige anan, namnet påminner om en som försvann 1885 och födelseåret är exakt rätt. Kan det vara den sedan länge eftersökte?  Har vännen en sådan tur att det finns en annan testad från just den linjen.

Ja, det var en släkting som ringde på dörren, om än bildligt, och jag vet att genom den dörren väller det nu av information, åt båda hållen. Ett uttryck för detta är en kommentar från andra sidan Atlanten: We have been trying for so many years to trace back our Swedish ancestry and have not been able to. DNA is a wonderful thing!

b2ap3_thumbnail_eric-didier-245447.jpg

Under den här bilden hade jag tänkt skriva en del om de negativa tendenser som jag ser när det gäller förmedling av kunskap och information. En text om de som inte tål andras påpekanden, om de som helt sonika klipper banden om man tycker annorlunda och låsa in sina kunskaper.

Men varför låta den exceptionellt lilla minoritet som tycker så ta upp plats. Det är mycket trevligare att skriva om de som gör allt för att öppna upp för släktforskning. Jag var i nu i måndags i Borlänge, och kunde besöka första dagens engagemang i Släktforskardagarna i Dalarna. Intressant upplägg, tråkigt för mig att jag inte kunde följa upp med besök de andra dagarna. Det är händelser som denna och liknande som gör att jag har stor tilltro till en fortsatt växt inom släktforskningen, oavsett form och fason (liten anspelning på kommentar till mitt förra blogginläggg).

Nu ringer det visst på den fiktiva dörren igen, gamla och nya kontakter, vill in och ta upp min tid. Tänk vilka underbara problem.

Önskar Er alla en underbar sommar!

Alla svenskar känner igen slutscenen i Astrid Lindgrens RONJA RÖVARDOTTER, där Mattisrövarna och Borkarövarna till sist insett att de är tvungna att gå samman om de skall kunna försvara sig mot kungens knektar. Efter en tvekamp, som Mattis vinner, bildar de ett enda starkt rövarband och bygger en bro över Helvetesgapet, som tidigare skiljt dem åt. Det var där den oerhört dramatiska scenen ägde rum, där Mattis till sist försköt sin enfödda dotter. 

För ett år sedan bjöd jag hem några av de syriska flyktingar som för närvarande vistas i vår lilla stad. Vi hade träffats på kyrkans språkcafé, småpratat om ditt och datt och av någon anledning kommit in på Astrid Lindgren och hennes böcker och filmer. Någon hade sett BRÖDERNA LEJONHJÄRTA och kunde inlevelsefullt berätta om den, varpå jag frågade om de kände till RONJA RÖVARDOTTER. Nej, det gjorde de inte, och så började jag berätta. Det gick bra en lång stund, men när vi kom in på Rumpnissar och Vildvittror insåg jag att detta måste ses för att förstås, och så bjöd jag hem dem alla fyra på en filmkväll.

Trots att de hade vistats nästan två år i vårt land, var detta den första gången de besökt ett svenskt hem. TV-serien om Ronja i tre delar om 45 minuter vardera hade jag på DVD, och mellan avsnitten festade vi på svenska mackor och kanelbullar. Det svenska talet kompletterades med svensk text för hörselskadade för största möjliga förståelse, och ibland fick jag stanna filmen för att kommentera och förklara ett eller annat. Det blev en stor upplevelse, både för mina syriska vänner och för mig. Något liknande hade de förmodligen aldrig sett och när slutscenen kom, bilden här ovan, med den nya bron över Helvetesgapet, rann tårarna nedför mer än en kind. Det slog mig då, att RONJA RÖVARDOTTER på många sätt beskriver situationen i Syrien, med rövarband lite varstans, som allt för länge ägnat sig åt att slåss mot varandra, i stället för att enas emot kungens (Assads) knektar ... 

Broar mellan människor kan också tolkas bildligt. Det finns de som påstår att vi svenskar, allt sedan byarna sprängdes, har kommit att utvecklas till de reserverade och räddhåga varelser vi är idag, många av oss i alla fall. Vi värnar om vår integritet och vi umgås inte i onödan med våra grannar, särskilt inte om de på något sätt ser annorlunda ut. Inte heller släkten förefaller längre vara av nämnvärt intresse. Den närmaste familjen träffar vi naturligtvis kontinuerligt, barn och barnbarn, och kanske också föräldrar och syskon på ömse håll, men därefter förefaller intresset ebba ut. Kusiner? Vem hinner med sådana nu för tiden? Dem byter vi möjligen några ord med på släktens begravningar men knappast mer, för att inte tala om alla nästkusiner/sysslingar, mostrar och fastrar och annat perifert folk.

Det finns emellertid redskap att ta till, brobyggare mellan människor, as if it were .. 

Jag tänker naturligtvis på släktforskning och alla dess biprodukter; släktträffar, släktutredningar, bildspel, Facebookgrupper kring den egna släkten och familjen och mycket annat. Släktforskning förmår som få andra fritidsintressen att väcka liv i för länge sedan avtynade relationer människor emellan. Insamlandet och utbytet av information, dokument och gamla fotografier engagerar de flesta, även om en och annan släktmedlem svårförklarligen avstår från att delta. Släktforskningen öppnar dörrar, vitaliserar konversationen, aktiverar de passiva och lyckas ibland t.o.m. läka gammalt groll inom släkten. 

b2ap3_thumbnail_family-reunion-commemorative-plaques.jpg

Sommaren är släktträffarnas förlovade årstid. Det är då man (möjligen) lyckas samla de utspridda anförvanterna. Alla är ju så upptagna! Men med mycket god framförhållning, minst ett år, brukar de flesta kunna hålla rent i almanackan. Man blir alltid besviken på de släktingar, som inte förstår att dessa träffar är unika tillställningar, once in a lifetime, och väljer bort dem till förmån för "oväsentligheter". Desto mer får man glädja sig över att så många faktiskt infinner sig, fulla av förväntan och glada över att någon äntligen tar initiativ ...

Så töva icke mer, du flitige släktforskare! Bli en aktiv brobyggare och sätt igång redan nu med planerandet inför den stora - eller lilla - släktträffen 2018! 

Bilderna är direkt från filmen Ronja Rövardotter - släktträffen från "Family Reunnion Commemrative Plaques"