Rötterbloggen
Rötterbloggen

Ska vi som tycker om att skriva ersättas av en robot?

Ska vi som tycker om att skriva ersättas av en robot?

 

Ska vi som tycker det är roligt att skriva ersättas av en robot?

Ja enligt forskning så är det helt möjligt! Men det är väl så att när det gäller fakta är det kanske ok, men det lär väl vara trevligare att läsa vad en mänsklig person presterar! Det är väl tur - vi som tycker det är roligt att uttrycka oss i skrift har än så länge vårt berättigande!

I organisationen för årets Släktforskardagar samarbetar Värmlands Släktforskarförening med Sveriges Migrationscenter och Arkivcentrum. Båda finns i Karlstad och residerar i ärevördiga gamla byggnader. Migrationscentret har sina lokaler i Residenset, en gammal byggnad mitt i stan. Residenset byggdes efter den stora branden, som drabbade Karlstad 1865.

På Migrationscentret kan man få hjälp med allehanda frågor rörande t ex emigrerade släktingar, man har en stor forskarsal, lokaler för utställningar och en trappa upp finns konferenslokaler och stora samlingssalar, som även kan användas för fester. Vi, d v s organsationen inför Sfd 2014, håller till på Migrationscentret med en del möten och jag har själv varit där på fest i andra sammanhang.

Högre upp i residenset kan de kungliga sova över vid besök och där residerar vår landshövding. Vi försökte få hit prins Carl Philip till invigningen, eftersom han är hertig av Värmland, men tyvärr hade han annat för sig. Man kan ju undra vad som var viktigare än att komma till Släktforskardagarna?

I de här övre regionerna finns också representationssalar. Där har jag aldrig varit. Undrar vad jag ska göra för att få en inbjudan dit? För jag är naturligtvis lite nyfiken på hur det ser ut där. Jag vet att vår nuvarande landshövding har en del arrangemang då "vanligt folk" har möjlighet att komma dit. Så kanske även jag kommer dit någon dag. Landshövdingen kommer ju förresten på invigningen av Släktforskardagarna. Förhoppningen är att han även deltar i banketten på kvällen tillsammans med sin fru. En f d landshövding kommer också på invigningen nämligen Ingemar Eliasson, och kanske även han kommer med sin fru på lördagskvällen. Han är ju välkänd även för sitt arbete vid Kungliga slottet. Dessutom har han värmländska anor, vilket han troligen kommer att berätta om. Jag hade förmånen att få besöka slottet för några år sedan och bli guidad av honom.

När det gäller Arkivcentrum får jag berätta lite mer om detta i nästa blogg.

Idag promenerade jag genom Stadsträdgården i Karlstad, en plats som är värd mer uppmärksamhet, men jag nöjer mig just nu med att berätta om de blommande krokusen, Massor av vita krokusar - våren tycks vara här - visst är det härligt!

 

Fortsätt läs mer
  1909 Träffar
  0 Kommentarer
1909 Träffar
0 Kommentarer

Kändisar i släktträdet?

Vi släktforskare är inte direkt kända för att förringa släktskap, oavsett hur avlägset man hittar den gemensamma anfadern i släktträdet. Det finns dock en kategori som är särskilt populär att vara »släkt med», nämligen kändisarna. De många kändisantavlor som har publicerats genom åren talar sitt tydliga språk, och på senare år har framgångarna varit stora för TV-program såsom »Who do you think you are?» och dess svenska motsvarighet »Vem tror du att du är?». Som släktforskare får jag emellanåt frågan »är du släkt med någon kändis då?», och tack vare en kombination av tur och nyfikenhet har jag hittat både artister, författare, konstnärer och hollywoodskådisar. Vissa gånger har jag råkat hitta kändisantavlor när jag googlat mina egna förfäders namn, andra gånger har jag hittat bekanta namn när jag släktforskat och letat efter något helt annat. Av ren nyfikenhet har jag även undersökt olika kändisars anor, särskilt skånska kändisar eller sådana jag vet har skånskt påbrå (de flesta av mina förfäder hittar man i Skåne).

b2ap3_thumbnail_Vicky.JPGb2ap3_thumbnail_Vicky.JPG

Författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888)

Genom en gnutta tur och en stor dos nyfikenhet har jag på så vis upptäckt att min farmors far var åttamänning med skådespelaren Edvard Persson (1888-1957) och sexmänning med sångerskan Ulla Billquist (1907-1946), medan farmors farmors mor var femmänning med tonsättaren Alice Tegnér (1864-1943). Min mormors farmors far var femmänning med den norske konstnären Edvard Munch (1863-1944), och min farfar är tiomänning med artisten Siw Malmkvist (f. 1936) samt femmänning med författaren Håkan Nesser (f. 1950). Farfars mormors far var femmänning med författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), och min pappa är femmänning med komikern David Batra (f. 1972), sjumänning med skådespelerskan Mona Seilitz (1943-2008) samt slutligen tiomänning med skådespelerskan Uma Thurman (f. 1970). Om man vill hitta släktskap med kändisar är mitt råd alltså att vara nyfiken, ruska om släktträdet riktigt rejält och hoppas att du har turen på din sida - kanske hittar du också en hollywoodskådis bland släktträdets grenar?

Fortsätt läs mer
  7645 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Annika Gylling
Hej Släkting!Jag är också släkt med Alice Tegnér, då hon bl a har/hade sina rötter från Backaryd socken i Blekinge Och sedan är ja... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 19:38
Roland Ek
Hej!Liksom flera andra är jag också släkt med Edvard Persson, genom min morfars anor från Gärdslöv. Någonstans har jag läst/hört a... Läs mer
lördag, 29 mars 2014 09:53
Mikael Wennersten
Hejsan!Jag är fyrmänning med skådesspelaren Jakob Eklund och har även Herman Lindkvist i mina anor. Alltid trevligt med kändisar i... Läs mer
söndag, 30 mars 2014 20:15
7645 Träffar
4 Kommentarer

Slika kreatur

I arkivmaterialet är det ovanligt att träffa på katter, trots att de rimligtvis hjälpt till med skadedjursbekämpningen på gårdarna och även varit rent sällskap ibland. I bouppteckningar räknas hästar, kor, tjurar, suggor och kultingar, får och lamm, gäss och höns upp, men aldrig katter eller hundar.

b2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpgb2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpg

 

När bokhållaren Carl Palmgren i Harsta, Stigtomta, och hans hustru Eva Helena Wetterberg avled sommaren 1789 gjordes en oerhört omfattande bouppteckning. Makarna var båda över 40 när de gifte sig 1787 så det korta äktenskapet var barnlöst. För att sköta om Karl Palmgren under hans sista tid efter Eva Helenas död, flyttade hans kusin, komministern i Runtuna Lars Thunman och dennes hustru Catharina Messerschmidt in. De uppgav sedan boet på ett minst sagt nitiskt sätt. Alla gårdens hästar, oxar, tjurar och kor namnges, och i den Palmgrenska ladugården kunde man bland annat träffa på Cronstedt, Lagman, Nemndemanskan, Moster och Fru Ko. Andra kreatur på gården väckte mer huvudbry:

"För att ej hafwa något wetterligen undandölgt, begjärte Comministern Thunman, at här äfwen skulle antecknas, det i Stärbhuset utom ofwannämnde kreatur äfwen finnas 3ne katter, samt at för them kunde utsättas thet wärde, som ansåges lämpeligit; men då uppteckningsmännen icke kjände det wara sedwanligt, at slika kreatur i boupteckningen uptaga, och något tillfälle, hwarwid wärdet derå kunnat utrönas aldrig sig företedt, finna upteckningsmännen sig ej heller kunna ofwanberörde 3ne kattor här till wärde utföra." (Jönåkers häradsrätt, FII:7, sd 47). 

Fortsätt läs mer
  3473 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Markus Gunshaga
Ett sånt intressant fynd! Jag har många gånger funderat över just detta med katter och hundar - eller snarare avsaknaden av dem - ... Läs mer
onsdag, 26 mars 2014 11:35
Camilla Eriksson
Jo, som kattälskare tycker ju även jag att katter är ovärderliga (jag är "reservmatte" åt de trötta bröderna på bilden som nog en ... Läs mer
onsdag, 26 mars 2014 11:54
Maud Svensson
Under hela min barndom på 50-talet kostade en bonnkattunge 25 öre - "5 öre tassen och 5 för svansen", sas det. Ville man inte ha e... Läs mer
torsdag, 27 mars 2014 23:57
3473 Träffar
4 Kommentarer

Folkrätten

Folkrätten

 

Svensk trupp på väg mot Ukraina …

Sedan läget i Ukraina skärpts ytterligare, har den svenska regeringen beslutat skicka militär förstärkning till den omtalade Gammalsvenskbyn i närheten av Cherson i södra Ukraina. Där bor mellan 150 och 200 etniska svenskar, ättlingar till de nära 1000 svenska bönder som den ryska kejsarinnan Catharina II år 1781 tvingade ifrån sina hem och ut på en årslång dödsmarsch, som effektivt dödade ¾ av de ofrivilliga emigranterna.

”Vi måste bevaka de etniska svenskarna intressen” säger ansvarig svensk minister ”och vi har folkrätten på vår sida”.

Nästa steg blir givetvis Åland, som orättvist togs ifrån oss 1809, och som borde ha återvänt till Sverige efter Finlands frigörelse från Ryssland 1917. 98% av Ålands röstberättigade ville detta, men det ville inte den internationella domstolen i Haag, som tilldömde Finland ögruppen. ”Självlart måste denna orättvisa rättas till, inte minst så att de etniska svenskarna på Åland kan få fortsätta att tala det rena svenska språket oanfäktade av Storfinska strävanden”.

Att St Barthelemy i Västindien med det snaraste måste återförenas med Sverige är egentligen en självklarhet. Visserligen sålde vi ön till fransoserna 1878, men den folkomröstning som föregick försäljningen var givetvis riggad.

Knivigare blir det kanske att återförena Sveriges tredje stad med moderlandet. Jag tänker på Chicago, där det år 1900 bodde fler svenskar än i Malmö. För att inte tala om den massiva koncentrationen av etniska svenskar i stater som Minnesota och Illinois.

Men vi har ju folkrätten på vår sida! 

[Bilden föreställer Gammalsvenskbyns stolta vapen}

 

Fortsätt läs mer
  2194 Träffar
  0 Kommentarer
2194 Träffar
0 Kommentarer

"Se till dem som sorgerna än skaka"

Förra fredagens blogginlägg handlade om gravstenar, och jag tänkte delvis dröja mig kvar vid detta ämne. Idag infaller nämligen Världspoesidagen, en dag som inrättades 1999 med syfte att uppmuntra människor till att läsa, skriva, undervisa och publicera mer poesi. Världspoesidagen fyller därför en viktig funktion för dagens människor, men hur såg det egentligen ut förr i världen, hur var våra förfäders relation till poesi? Utan tvekan var poesin ett vanligt uttryck för sorg och saknad, man finner nämligen poesi i allt från gravdikter och dödböcker till familjebiblar och på gravstenar. Ibland är poesin mer allmänt hållen, i regel med religiösa inslag, och ofta fungerar den som en kombinerad klagan över den döde och tröst för de sörjande. I min egen forskning har jag hittat ett antal sådana dikter som jag tänkte dela med mig av, Världspoesidagen till ära.

För ett par år sedan besökte jag Tåstarps kyrka i Skåne, där en stor gravsten finns inmurad i ena långväggen. Den låg ursprungligen i golvet framför altaret, men flyttades då kyrkan reparerades. Stenen lades över graven till löjtnanten vid Norra skånska kavalleriregementet, Per Persson Larf (död ca 1701) och hans välborna fru Emmerentia von Kahlen (ca 1645 - ca 1709), som bebodde säteriet Kärragårda. När gravstenen flyttades under 1900-talet öppnade man även kistorna under kyrkgolvet, och fann då att kroppen efter löjtnant Larf var illa åtgången av tidens tand. Fru Emerentias kropp och hennes blå sammetsklänning var däremot förvånansvärt välbevarade, liksom hennes långa blonda hår. På gravstenen syns diverse visdomsord, och längs med kanten kan man läsa följande rader:

b2ap3_thumbnail_Bild-089.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-089.jpg

»Är wäl min maka god och så kiär, barnen såta,

hwi gråter I för mig, hwad kan det eder låta.

Ack frögdas heller nu ty iag är sluppen väl,

från denna falska werld, til himbla glädiens sal.»

Världen var nog särskilt falsk för en gammal löjtnant, som trots fyrtio års trogen tjänst i armén ändå fick tigga hos guvernören sedan hans »fattiga hustru ähr råkat för ehn långligh Siukdom och Swaghet, att hon på andra åhret hållit widh sängen, och intet kan sigh sielf hielpa», samtidigt som han själv led »dageligh dagz» av tilltagande skröplighet och svaghet »af förre Uthstådde Travallia», enligt ett brev daterat 1692. Man kan lätt förstå att himlaglädjens sal framstod som extra fröjdefull i en så påfrestande levnadssituation.

Alla dödsfall är sorgliga, men särskilt stor är sorgen då unga människor går bort. När fältprosten Johan Karlssons hustru Augusta Agrell (1800-1826) i Kviinge avled i lunginflammation utmynnade sorgen i många vackra strofer; i dödboken kan man till exempel läsa att »Bröstet var för ömt för jordens tunga luft; Hjertat för rent för verldens flärd; själen pröfvad och för Himlen mogen befunnen. Till återseendet rinna för Henne saknadens tårar». Till minne av den unga prostinnan författade hovpredikanten Ström en magnifik gravskrift, vars avslutande del lyder som följer:

»Lätt Hon seglar nu den flydda uppå himlens vågor blå 

och dess Farkost är den skönsta stjerna, 

som i qvällens stund vår blick så gerna, söker till att Nå. 

Himlens nya gäst se neder från den sälla verld du fick, 

se till dem som sorgerna än Skaka, 

Se till älskad Far och Barn och maka, 

med din hulda blick.»

Löjtnant Larf och prostinnan Karlsson tillhörde de högre samhällsskikten, men det var inte bara »fint folk» som förärades poetiska eftermälen förr i världen. På Södra Åsums kyrkogård fanns länge en gravsten, rest till minne över mjölnaren Per Hansson (1744-1804) och hans hustru Kjerstina Nilsdotter (1754- ) i Omma mölla. På stenen kunde man läsa en längre dikt, där upphovsmannen på ett elegant sätt vävde samman poesi och biografiska uppgifter (de sistnämnda har jag dock utslutit här):

»Hör jordens bröl och dig besinna, du trampar på en ålders grift

En hedersman en dygdeqvinna, ett par, som länge lefvat gift

8 k: barn fått skåda, som lyckans skiften tåligt rönt.

Uttröttnade här hwila båda, och wänta få sin trohet lönt. [...]

Så sofven nu sött, er werlden nog mött,

dess brusande haf sin wågår må ställa mot denna graf.

När tiden är all, gör Jesus er sälla bland Helgonens tal.

Ligg stilla sten och tolka mina fäder, dem vist den högste Guden glädje,

du tala bör till tidens sista bryn, då samloms wi när Herren uti skyn».

För den hårt arbetande allmogen väntade alltså belöningen på andra sidan om man varit hederlig och dygdig på jorden, något uppenbarligen Per och Kjerstina varit, om man lyssnar till deras poetiska gravsten. Ett annat par som skulle belönas på andra sidan, i form av en krona från Gud, var gästgivaren Nils Hobro (1725-1778) och hans hustru Magdalena Löfberg (1732-1810) i Skivarp. Norr om predikstolen placerades en gravsten, vars strofer skulle påminna läsaren om livets korthet:

»Si tiden viker bort som sand ur glaset rinner,

Vår lifstid är helt kort och döden oss påminner.

Att skiljas härifrån till evig sällhets fröjd.

Der vi en Krona få hos Gud i evighet.»

För våra förfäder fyllde alltså poesin en viktig funktion, som ett uttryck för sorg och saknad. De vackra stroferna på gravstenarna skulle inte bara trösta de sörjande och minnas de döda, utan även påminna människor om belöningen som väntade efter jordlivet - om man fört ett hederligt och dygdigt leverne, det vill säga. De gamla dikterna är oavsett syfte små konstverk i sig, som förtjänar att lyftas fram såhär på självaste Världspoesidagen.

Fortsätt läs mer
  2872 Träffar
  3 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Markus; det är med stort intresse man läser dina blogginlägg!
fredag, 21 mars 2014 22:09
Maud Svensson
Instämmer till fullo med Barbro, men undrar vad gäller skriften på gravstenen över Per Persson Larf och hans hustru: står det inte... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 00:21
Markus Gunshaga
Stort tack till er båda! Det känns roligt att få inspirera och väcka läsarnas intresse, och det finns ju så många intressanta infa... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 01:08
2872 Träffar
3 Kommentarer

"Det grå guldet"

"Det grå guldet"

 

 

För några veckor sedan såg jag Christopher O´Regan på TV. Han visade upp ett mycket gammalt fotografi på en man, Gustaf Löwenhielm född 1771. Ganska häftigt med ett fotografi på en man född på 1700-talet tyckte Christopher och jag håller med. Detta foto togs i fotots barndom och kallas dagguerrotyp.

Christopher talade också om ”det grå guldet” – något som vi alla bör ta till oss. Det kan inte sägas nog många gånger. Vad han menade är att vi måste ta tillvara de skatter i form av minnen, erfarenheter och kunskaper, som finns hos våra gamla innan det är för sent. Detta har vi väl lite till mans drabbats av. Själv grämer jag mig över alla frågor jag aldrig ställde. Jag är själv inte purung längre så snart är det jag som sitter inne med detta "gråa guld",  d v s en massa kunskap, som jag själv kanske ska ta ansvar för att det blir sparat för eftervärlden. Många av oss har säkert också ett flertal gamla fotografier liggande, och i många fall vet vi kanske inte ens vem som är avbildad. Det är synd att vi inte i tid tog reda på det – om det nu var möjligt förstås. Min farmor var förutseende, hon har skrivit namn på många av sina fotografier åtminstone de som är på våra släktingar, hennes syskon t ex och deras fruar och barn. Eftersom det sägs att liknar henne i mycket så försöker jag givetvis att göra det samma med mina fotografier.

Häromdagen fick Cristopher O´Regan ta emot 2014 års stora retorikpris för sitt ”välartikulerade och vårdade språk”. Han kommer att vara en av våra föreläsare på Släktforskardagarna. Jag kommer nog inte att kunna lyssna på honom – tyvärr. Det blir nog så att vi i ”arrangörsstaben” inte hinner med att gå på några föredrag! Vi måste ju ta hand om alla våra besökare och se till att det blir ett jättebra arrangemang i Karlstad. Men den som inte har de bekymren borde inte missa att lyssna till honom. Man behöver inte vara släktforskare för att komma Karlstad CCC 30-31 augusti och Cristopher O´Regan kommer att vara där båda dagarna!

Bara att få lyssna till Christopher är värt ett besök på mässan och är man ändå där ska man absolut passa på att kika runt bland alla utställare. Det kommer att finnas utställare, som kan intressera även icke hängivna släktforskare. Du kan läsa på vår hemsida vilka som hittills är anmälda och kolla även på Facebook, där kommer så småningom en del presentationer av utställare.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2480 Träffar
  0 Kommentarer
2480 Träffar
0 Kommentarer

Släkt med släkten

I lördags anordnades Släktforskningens dag runtom i landet. Som vanligt hade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening ett samarbete med Sörmlands museum och likaledes som vanligt kom många intresserade för att få hjälp att komma i gång eller förbi stopp i forskningen samt för att prata om olika källor.

Frågorna var som sagt många. Hur försörjde sig den pensionerade soldaten? Vilka skattelängder fanns före mantalslängderna? Hur följer man folk i Stockholm i början av 1900-talet?

En kvinna hade dock två specifika frågor. Hennes pappa hade alltid pratat om att hon och hennes sambo sedan över 40 år var nära släkt. Nu var det dags att reda ut hur familjerna hängde ihop!

Hon hade ett papper med några namn som startpunkt när vi dök in i arkiven. Raskt flyttade vi oss mellan socknarna utanför Nyköping innan vi hamnade i Husby-Oppunda socken några mil bort. Där fann vi kopplingen och jag kunde rita upp ett summariskt schema över släktskapet mellan de samboende fyrmänningarna.

 b2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpgb2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpg

Många släktingar gömmer sig i dylika volymer. Här Svärtas församlingsbok 1924- 29, AIIa:5. Bild från Arkiv Digital.

 

Sedan var det dags att ta tag i den andra frågan. Kvinnans 81-åriga halvsyster var född utom äktenskapet. Deras mor hade alltid vägrat att prata om barnafadern, så allt systern visste var att han hette Sven och var rödhårig.

Ibland gäller det att ha tur. Sökandet efter rödhårige Sven var över när vi plockat fram Svärtas födelsebok, för där stod faderns namn och hemvist prydligt angiven. Men lite förbryllande var det att de båda ogifta föräldrarna hade samma efternamn, särskilt med tanke på att Sven var född i Stockholm. En titt i Rotemansarkivet visade att han var född utom äktenskapet och flyttade till Svärta någon månad gammal, där han togs om hand av sina morföräldrar. Något år senare återvände modern, som tydligen flyttat till Stockholm enbart för att föda mer anonymt, och strax därefter gifte hon sig med Svens biologiske far. Sven fick därmed hans efternamn. Samma efternamn bar faderns bror, som 20 år senare blev morfar till sin brorsons barn.

När vi fått fram uppgifterna om Sven och om kusinskapet, ringde kvinnan till sin syster. 81 år gammal fick hon veta den rödhårige Svens fulla identitet. Att påstå att hon blev överlycklig är en underdrift, och i telefonen hördes ett glatt rop åtföljt av: "Jag sätter på en kopp kaffe, så kom över genast!".

 

Jo, släktforskning kan både ge en nya släktingar och tätare samvaro med den närmaste släkten.

 

 

Fortsätt läs mer
  4338 Träffar
  0 Kommentarer
4338 Träffar
0 Kommentarer

Vi skriver ihop

Vi skriver ihop

Hösten 2012 höll jag den första skrivarkursen för släktforskare här i Tjust släktforskarförening. Av den blev det så småningom en skrivargrupp som träffas ett par gånger per år. Här om kvällen hade vi en sådan träff igen.

Det här är himla kul.

Vi som släktforskar sitter på en massa information som vi sparat i släktforskningsprogram, i anteckningar och på papper, plus mängder av bilder från dokument och familjealbum. Förhoppningsvis har vi någon slags systematik i detta, oftast i ett digitalt släktträd. Men det räcker ju inte för att få våra icke släktforskande anhöriga att ta till sig allt det vi fått fram. Så då får man skriva en släktberättelse, kanske göra en film eller en interaktiv webbsida. För mig är det skrivandet som gäller.

Skrivarkursen 2012 (just nu pågår en fjärde skrivarkurs) kom till efter att två föreningsmedlemmar bett mig starta en sådan. Den blev fulltecknad direkt. Efter avslutad kurs bestämde vi att fortsätta skriva och prata texter men i en skrivargrupp i stället. Då är jag inte kursledare längre, och det är ganska befriande.

Jag måste rekommendera detta. Är ni ett gäng i er förening som skriver på era släkthistorier, så bilda en skrivargrupp! Visst kan man börja med en skrivarkurs, men har man ingen som vill vara kursledare är en grupp en bra lösning.

I vår grupp är vi åtta medlemmar, och det kan nog vara en bra maxstorlek. Är man för många kanske en del inte kommer till tals.

Innan vi träffas vår och höst har var och en skrivit på sina texter hemma. I god tid före träffen skickar vi våra texter till varandra så att alla hinner läsa. På träffen diskuterar vi vad vi läst. Åtta texter är vad vi hinner med på en kväll. Det är berättelser på 5-10 sidor, de flesta med bilder, och som ingår i vars och ens större släkthistoria. Den fylls ju på hela tiden.

Inriktningen är att vara positiv. Vi drar inte fram stavfel eller andra småsaker, utan tittar mer på helheten och vad berättelserna säger, disposition och faktahantering med mera. Ska antavlan ligga före eller efter berättelsen? Behöver jag förklara de här begreppen? Ska jag berätta mer om hur jag gjorde när jag hittade uppgifterna? Givetvis blir det också en hel del diskussion om innehållet och släktforskandet. Och de flesta av oss är rörande överens om att det är bra med en deadline, då blir det skrivet och inte uppskjutet.

En sådan här sammankomst är så upplyftande och ger ny energi. Tillsammans är roligare än var för sig.

Jag tror att detta är ett bra sätt att aktivera medlemmarna i en förening. Skrivargrupp är ett alternativ, men det finns förstås fler. Att börja med en kurs i något specialämne kan vara en bra väg att gå, men oftast är det säkert lika givande att bara samlas några släktforskare som vill fördjupa sig i något tillsammans. Till exempel kartforskning, att bli bättre på att läsa gammal handstil, att utforska en bys historia etc. Vi sitter ju annars mest hemma på kammarn och forskar.

Det som är så bra att vi har ett gemensamt intresse som vi samlas kring. Och man lär alltid av varandra.

Fortsätt läs mer
  2212 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Lejrin
Skrivarkurs eller skrivargrupp - det vore något för mig. Till hösten kanske, när vi klarat av Sfd2014!
onsdag, 19 mars 2014 09:27
Eva Johansson
Ja, det är verkligen något jag rekommenderar om du vill komma igång med ditt skrivande. Du kan säkert hitta fler i er förening som... Läs mer
onsdag, 19 mars 2014 22:07
2212 Träffar
2 Kommentarer

Vid mina förfäders grav

Sten är kanske inte det första man tänker på inom kategorin livfulla material, men för en släktforskare kan just gravstenar bli den mest levande länken till förfäderna. På grund av den svenska begravningslagen har tyvärr många gravstenar försvunnit genom åren, men har man tur finns anornas gravstenar bevarade. Jag bestämde mig en dag för att leta reda på mina förfäders gravar, så jag sökte systematiskt på www.gravar.se. Jag bockade av ana efter ana, men i de flesta fall hittade jag ingenting trots att jag sökte så realistiskt som möjligt - vilka förfäders gravar kunde rimligtvis finnas kvar? Jag började nästan ge upp, men bestämde mig för att utvidga sökningen. Jag gick ytterligare en generation bakåt, och fick plötsligt en träff! Jag dubbelkollade namn och datum, och visst stämde det - det var farmors farfars farföräldrar, rusthållaren Lars Nilsson (1809-1845) och hans hustru Ingar Nilsdotter (1807-1890), som tydligen fortfarande vilade på Hyby gamla kyrkogård.

b2ap3_thumbnail_DSC05294.JPGb2ap3_thumbnail_DSC05294.JPG

Lars Nilssons (1809-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten på Hyby gamla kyrkogård, närmast kameran. Gravstenen snett bakom t. h. tillhör Ingars bror med hustru, rusthållaren Mårten Nilsson (1804-1884) och Elna Larsdotter (1806-1879).

Lars Nilsson var rusthållare på gården Vismarlöv Nr 1 i Hyby socken, och som ensambarn hade han övertagit gården efter föräldrarna. Lars och Ingar har inte lämnat särskilt många spår efter sig i arkiven. Åren 1843-44 figurerade de dock vid häradsrätten, sommaren 1843 blev de nämligen instämda för utebliven betalning av varor som inköpts i Malmö. De hade bland annat köpt tio kannor brännvin, salt, sex famnar bastrep, hamptåg, snus och en fjärding sill, men delvis struntat i att betala. Lars och Ingar dök upp under den första rättegångsdagen, men vid nästa tillfälle kunde kronolänsmannen konstatera att de »woro sängliggande sjuke», varpå målet uppsköts. När målet återupptogs två månader senare dök varken käranden eller svarandena upp, varpå målet avskrevs helt. Under samma period pågick dessutom en parallell tvist, Lars hade blivit instämd av en rusthållare i byn sedan han struntat i att betala en skuld. Lars vägrade fortsatt betala, varpå ärendet hamnade hos landshövdingen, och förutom att han envist satte sig på tvären dömdes han till böter sedan han inte dykt upp vid förhandlingarna. Sedan Lars avlidit 1845, endast trettiofem år gammal, levde Ingar som änka i många år. Sina sista levnadsår satt hon på undantag, och dog 1890. Vid sin död ägde hon bland annat fem kjolar, fem tröjor, fem par strumpor, tre överliv, fem sjalar, en nattröja, sex stycken förkläden och två huvudkläden, en tebricka och ett väggur. I huset fanns även ett stycke fläsk samt »en korg med potäter». På banken hade hon 81 riksdaler, och hon måste varit en sparsam gammal gumma eftersom boets tillgångar på 1278 riksdaler vida översteg skulderna på 53 riksdaler.

Förutom de uteblivna betalningarna framstår Lars och Ingar alltså som ovanligt lugna och skötsamma, precis som sina förfäder. Deras respektive anor består av idel skånska bönder inom Bara härad, och inte ens den mest avvikande anan är särskilt spännande. Ingars farmors morfar, femmänningsryttaren Christen Olsson Grönskoug (ca 1678-1735) i Vismarlöv lyckades nämligen med konststycket att bli sjuk ett par veckor före det ödesdigra slaget vid Helsingborg i februari 1710. Under tiden han låg sjuk i Växjö passade dessutom hans häst på att rymma med en del av utrustningen, så det blev aldrig någon ärofylld batalj för ryttaren Grönskougs del. För mig var det dock spännande nog att ha lokaliserat graven, att släktforska behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är en häftig känsla att kunna ta klivet ut ur kyrkoböckerna, in i verkligheten, tack vare en gammal gravsten. 

b2ap3_thumbnail_DSC05291.JPGb2ap3_thumbnail_DSC05291.JPG

Lars Nilssons (1808-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten. 

En vacker vårdag i april klev jag på bussen som tog mig de dryga sex milen till Hyby, den socken där mina förfäder bott sedan urminnes tider. När bussen stannade upptäckte jag att Hyby ligger uppe på en höjd, utsikten var magnifik och jag förstod genast hur socknen ursprungligen fått sitt namn - det stavades i äldre tid »Højby» (1400) eller »Høgeby» (1523). Jag promenerade genom den lilla byn i riktning mot gamla kyrkogården, och det kändes nästan lite nervöst att äntligen få besöka graven. Det tog en liten stund att hitta gravstenen, det var nämligen ett tjockt lager mossa på stenens framsida. Jag skrapade bort mossan, och kunde till slut läsa »RUSTHÅLLAREN LARS NILSSON *28/12 1808 † 17/3 1845 HUSTRUN INGAR NILSSON * 1/10 1807 † 22/4 1890». Det var en mäktig känsla, det kändes som att cirkeln slöts. När jag stod där vid mina förfäders grav blev det så tydligt att den gamla gravstenen blev som en länk till rusthållaren Lars och hans hustru Ingar i Vismarlöv - det där paret som köpte brännvin, salt och snus i Malmö i februari 1843, men som inte vill betala för varorna.

Fortsätt läs mer
  2929 Träffar
  1 Kommentar
Taggad i:
Senaste kommentar i detta inlägg
Britt Lind
Tack Magnus för dina härliga inlägg i den här bloggen. Jag blir så inspirerad och väntar ivrigt på vad du mer har att dela med dig... Läs mer
fredag, 14 mars 2014 11:17
2929 Träffar
1 Kommentar

Äntligen – semmeldags

Äntligen – semmeldags

Jag älskar semlor eller hetvägg/fettisdagsbulle/fastlagsbulle eller vad man vill kalla det och äntligen är dom lovliga!

Traditionen när jag växte upp var att äta semlor på tisdagar i fastan! Pappa åkte in till Ekmans konditori vid Stora Torget i Karlstad och köpte semlor. Bakom disken stod påsar och kartonger färdigpackade på hyllorna med olika antal i och det var bara för personalen att langa ut så fort dom kunde. Det var kö långt ut på gatan och kom man efter lunch var alla semlor slut. Traditionen var också att äta semlorna i en tallrik med varm mjölk med lite salt i. Nu för tiden kan man äta semlor redan i december och det kan vara vaniljsemlor, semlor med saffran eller lakrits eller tryffel eller mörk choklad mm. Nej, tacka vet jag semlorna från Ekmans konditori! Konditoriet finns inte längre, men dom hade världens godaste semlor! Undrar vart deras recept på semlor tagit vägen? Jag får nog erkänna att även jag faller för frestelsen och börjar innan fastan. Sista tisdagen i fastan då är det omöjligt att få tag på en semla för då har bagerierna slutat. Då är det bara att baka själv!

En annan tradition för många är att åka på Släktforskardagarna. Ja, det har nästan blivit tradition även för mig. Visst är det roligt att trava runt bland alla utställare och upptäcka nya saker och att lyssna på olika intressanta föredrag – om man nu får plats – det har hänt mig flera gånger att jag fått vända eftersom föreläsningssalen varit fullsatt. Hoppas att det inte blir likadant i Karlstad. Vissa föredrag kommer att hållas två gånger för att bereda plats för fler. Vi kommer också att ha viss förbokning, så att man säkert vet att man får plats och dessutom en bra plats och slipper att köa.

Vi som släktforskar har en tendens att bli sittande vid vår dator timme efter timme. Antingen gör man nya upptäckter och kan inte sluta eller också hittar man inte det man söker och kan inte sluta av den orsaken. Det är nog inte så bra för oss att bara bli sittande!  Många av oss börjar bli till åren, så glöm för all del inte att kroppen måste röra på sig! För att få lite hjälp på traven har vi i Karlstad engagerat en föreläsare, som ska hjälpa oss – Ulf Karlsson - en välkänd profil, inte minst bland alla som är intresserade av friidrott. Ulf har bl a varit förbundskapten för friidrottslandslaget. Så ta tillfället i akt att lyssna på honom och är du själv inte alls intresserad så ta med någon bekant, som är intresserad. Denne bekant kanske inte är intresserad av släktforskning, men då har ni ett gemensamt mål och kanske att denne bekant har blivit en biten släktforskare innan dagen är slut och själv kanske du insett att du måste ta tag i dig själv och börja röra på dig.

Vi har en idé om att försöka locka inte bara redan ”frälsta” släktforskare utan även de som inte upptäckt spänningen i detta med släktforskning. Har vi då någon föredragshållare som lockar så tror vi att många kan tänka sig att betala en femtiolapp för att få lyssna och samtidigt så är det klart att man även går runt på mässan. Säkerligen är det något som intresserar även där!

En annan intention som vi har är att också få dit en yngre publik, hur nu detta ska gå till? Mer om det när vi kommit lite längre!

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1954 Träffar
  0 Kommentarer
1954 Träffar
0 Kommentarer

Slänga eller spara?

Betyg, anställningsavtal, skolkort där man bara minns namnen på en handfull klasskamrater, brev, gamla skolarbeten - ja, listan på de handlingar vi nog alla har i våra gömmor kan göras lång.

Ska jag spara allt? Hur rensar jag? Hur ska jag förvara olika handlingar? Dessa frågor är relevanta att ställa sig, för sannolikt orkar våra efterlevande inte sortera dussintals pärmar eller kartonger med hopsamlat material vars relevans endast är klar för forskaren.

b2ap3_thumbnail_DokumentB.jpgb2ap3_thumbnail_DokumentB.jpg

Just nu håller jag på och rustar upp min klädkammare, vars ytskikt efter 50 år behöver snyggas till en aning. Därmed måste jag röja ut allt som tidigare gömde sig därinne och försöker då gå igenom alla pärmar och papper. Är verkligen någon annan intresserad av att läsa de uppsatser jag skrev på högstadiet? Eller min resedagbok från en skolresa för 25 år sedan? Ska jag verkligen behålla de hotfulla breven rörande en förtalshärva mina morföräldrar var inblandade i för över 50 år sedan (när jag åter hittade breven väcktes släktforskargenen till liv: jag kollade upp den person förtalet gällde och insåg att det inte var många kliv i släktträdet till henne då hon var min farbrors svärfars svågers brorsdotter).

Och hur ska man förvara släktpapprena? Min moster hittade diverse spännande handlingar när hon efter ett antal år gick igenom några kartonger från sitt föräldrahem. Bland annat återfann hon sin pappas skolbetyg från 1920- och 30-talen. De var dock i ett bedrövligt skick. Efter ett yrkesliv i skolans värld var hon van att laminera dokument för att bevara dem, så hon frågade om hon skulle plastlaminera betygen. Hon kunde nog höra mitt skri av fasa även utan telefon...

Grundregeln är, så vitt jag förstått, att förvara handlingarna mörkt (en klädkammare är idealiskt), helst i syrafria kartonger och väldigt långt ifrån plastfickor och metallgem.

b2ap3_thumbnail_DokumentA.jpgb2ap3_thumbnail_DokumentA.jpg

Vad gäller "mina" släktdokument så gallrar jag inget det här gången. Förhoppningsvis hinner jag göra en eventuell utrensning innan jag lämnar det jordiska.

 

 

Fortsätt läs mer
  3302 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Britta Nilsson
Alla mina tack-kort från brudpar har jag samlat i en bok: "Bröllopsboken". Jag skannade foton och skrev in namn och årtal. Tog ock... Läs mer
torsdag, 10 april 2014 11:18
Britta Nilsson
???
torsdag, 10 april 2014 11:22
3302 Träffar
2 Kommentarer

Biografiska dödböcker

När man släktforskar i Skåne är man inte direkt bortskämd när det gäller mer utförliga biografiska död- och begravningsnotiser; de kyrkoböcker som innehåller sådana kan nog räknas på handens tio fingrar. Ett av dessa undantag är död- och begravningsböckerna för pastoratet Borgeby-Löddeköpinge. Det var kyrkoherden Christopher Adam Junghans (1681-1743) som påbörjade denna tradition, som sedan fortsattes av svärsonen, kyrkoherden Severin Schlüter (1716-1797). De utförliga notiserna och deras upphovsmän (i synnerhet den sistnämnde) är så märkvärdiga att de gav upphov till ett flertal artiklar och böcker mellan 1989 och 1994, och när jag för ett par år sedan läste en kurs om Skånes historia vid Lunds universitet ingick det att studera delar av notiserna. De ger inte bara en intressant inblick i dåtidens demografi, religiositet, sjukdomar, seder och bruk, utan är även ovärderliga för de släktforskare som har anor i Borgeby och Löddeköpinge. Jag tillhör själv denna skara släktforskare, och har dessutom anor i båda församlingarna under 1700-talet. Två av notiserna gäller min farfars mormors mormors farföräldrar, skräddaren Håkan Persson (1707-1779) och Ingeborg Thomasdotter (1716-1784):

b2ap3_thumbnail_Ldde-ddbok-1779.jpgb2ap3_thumbnail_Ldde-ddbok-1779.jpg

»Decembr: d: 19 Dödde Skräddaren Håken Pehrsson, född i Hofterup 1707. Hadde lärdt lässa i Book, och förstod väl sin Christendom: gift 1741 i Saxtorp, haft 9 barn af hvilcka 6 lefva. Sin mästa tijd haft en god helsa, men på 10 åhr varit svag, hvilken altmehr tiltog, i så högt mått, att han förlorade sitt förstånd, derföre har han icke på flere åhr kunnat begå den Heliga Nattvarden: och i sådant tillstånd afled han wid 72 åhrs ålder. uti sin välmackt war han en förnuftig och Christelig man. Gud bevare wårt förstånd!».

Man kan undra hur Håkan hade diagnostiserats idag; kanske var han senildement, eller hade han drabbats av en psykisk åkomma? Det sistnämnda verkar troligt, om man läser hustruns dödsnotis. Håkans öde blev i alla fall en påminnelse för församlingsborna om hur viktigt förståndet är, och man ser tydligt hur någon, antagligen Schlüter, i efterhand har lagt till ett utropstecken efter »Gud bevare wårt förstånd». Hade Ingeborg möjlighet att på egen hand sköta sin make, eller var hon alltför plågad av den gikt hon led av sedan många år? Hon överlevde i varje fall sin make med strax över fyra år, och avled 1784:

»Jan: d: 10 Dödde änkan Ingebor Håkens född 1716 i Saxtorp, der städes gift 1742 med Skräddaren Håken Persson ifrån Hofterup: bekom hemman i Södra Möinge, bodde der i 5 åhr, flytte till LyddeKiöpinge och bekom der huus, råkade i siukdom som betog honom förståndet och dödde i stort elände 1769. Haft 9 st: Barn af hvilka 6 lefva. denna äncka var väl uplyst, och lefde Christ:, i många år plågad af gickt, drog sin börda med tolamod. hennes ålder var vid 68 år».

Tyvärr stämmer inte födelseuppgifterna för Ingeborg, och Hofterups kyrkoböcker före 1716 har gått förlorade, men i annat hade dessa notiser kunnat föra mig vidare i forskningen bakåt. Det är emellertid de där andra uppgifterna som är så ovärderliga. Tack vare dem kan man måla upp en bild i sina tankar, bilden av det strävsamma gamla paret, den giktbrutna hustrun och hennes åldrige make som har förlorat förståndet. Om ändå alla död- och begravningsnotiser kunde vara lika utförliga...

Fortsätt läs mer
  4031 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Martin Brandt
Exempel från Höreda i jönköpings län där det också är utförligt, mina exempel:1700Novembris d. 25 begrovs änkian hr Elisabet Danie... Läs mer
måndag, 10 mars 2014 12:45
Claes-Göran Magnusson
Exempel från Gräsö F:1 (1764-1786):"Erich Månsson uti Hackbol war född 1715 uti Ängsholmen på Norrön af ärliga och Christeliga för... Läs mer
onsdag, 12 mars 2014 09:51
Markus Gunshaga
Ah, så det finns biografiska dödböcker även i Småland? Jag som alltid föreställt mig att även Småland i regel saknar sådana, men d... Läs mer
onsdag, 12 mars 2014 10:19
4031 Träffar
4 Kommentarer

De tog med sig torpet

De tog med sig torpet

Det låga lilla torpet, andra huset från vänster på bilden, flyttades några kilometer på 1880-talet.

Tänk dig att flytta ett helt hus. Ta ner det stock för stock, märka allt virke, plocka ner fönster och dörrar och murstock, sedan forsla iväg allt till sin nya plats. Säkert blev det några lass med hästskjutsen. Bygga upp det igen, och allt ska komma på rätt plats.
b2ap3_thumbnail_IMG_0453Bratastocka.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0453Bratastocka.jpg

Förr i tiden var det inte ovanligt att man tog med sig huset när man flyttade. Visst har du läst ibland om gamla hus, att det flyttats från ett ställe till ett annat? Det har jag också, och för några år sedan berättade min pappa om det torp som min farmors föräldrar tog med sig när de flyttade ett par kilometer till ett nytt torpställe.

Det måste ju ha tagit sin tid, det var nog inte gjort på en eftermiddag att flytta ett hus även om det var ett torp. Var bodde de under tiden? Och varför flyttade de? Det vet jag inte.

Torpet hette Bråtastocka och låg under Hovgård i Rolfstorps socken i Halland. Det låg nära landsvägen, den väg som nu heter 153. Vägsträckningen har flyttats en anib2ap3_thumbnail_IMG_0463Bratastocka.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0463Bratastocka.jpgng sedan dess och går nu söder om där det gamla torpet stod.

En torpinventering har gjorts och en skylt finns uppsatt. För några år sedan var vi där med pappa och han kunde berätta en del om hur det ska ha sett ut. Han har ju aldrig sett huset på plats där själv, men hans morfar har berättat. Sin mormor hann han aldrig träffa.

Inne i snårskogen finns tydliga lämningar efter det gamla bostället.
b2ap3_thumbnail_KristofferOliviaa.jpgb2ap3_thumbnail_KristofferOliviaa.jpg
Min farmors föräldrar hette Kristoffer Johansson och Olivia Mårtensdotter (bilden). De var födda 1850 och 1852, båda två i grannsocknen Grimeton. När de gift sig 1879 bosatte de sig på Bråtastocka, hos Kristoffers morbror, den förre mjölnaren Nils Henriksson. Hans hustru hade dött 1877 och yngste sonen flyttade hemifrån året efter. Kanske var det därför Kristoffer och Olivia kom till Bråtastocka, för att det behövdes någon som kunde ta hand om morbrodern och ta över torpet.

1888 hade Kristoffer och Olivia fått fyra barn, Nils hade dött och då flyttade de till Knallatorp. Med sitt hus.

Min farmor Gerda blir det första barnet som föddes på det nya stället 1889. Till slut var de sju barn i familjen. Här blev släkten kvar och i dag växer mina kusinbarn upp här. De är femte generationen på gården.
b2ap3_thumbnail_RolfstorpAI7_1876-1887Bild146sid302.pngb2ap3_thumbnail_RolfstorpAI7_1876-1887Bild146sid302.png
Det gamla torpet stod i drygt 50 år på sin nya plats, sedan brann det ner en sommar när gnistor från skorstenen från ett intilliggande hus slog ner i halmtaket.

Bråtastocka är inte ett särskilt vanligt namn, tror jag. Enligt Ortsnamnsarkivet ska det komma från en stock över en å. 

Källa husförshörslängden: Rolfstorp AI:7 (1876-1887) Bild 146 / sid 302 Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  2024 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt-Arne Andersson
Min farfars fars föräldrar flyttade också sitt hus, bara 100 meter nånting, men detsyns i husförhören. Dom var 1858 - 1860 inhyse... Läs mer
torsdag, 06 mars 2014 23:08
2024 Träffar
1 Kommentar

I kungens granna slott ...

I kungens granna slott ...

 

Den 20 februari föddes det en liten prinsessa i New York. Eller var det den 21 februari? Nedkomsten ägde ju rum så sent på kvällen att det hade hunnit bli nästa dag i Sverige. Det brukar vara det datum som råder i det land där händelsen äger rum, som räknas. Men här handlar det ju om en svensk prinsessa – borde det då inte vara svensk tid som gäller?

På fredagsmorgonen gick jag ut på Facebook och ordnade en liten ”tävling”. Vem kan gissa namn och titel på det nyfödda flickebarnet. Det kom förslag på Astrid, Christina, Désirée och mycket annat, och när det gällde landskap nämndes såväl Blekinge som Lappland och Uppland. Själv klämde jag till med LILIAN och GOTLAND. Med facit i hand var det en strålande gissning. Tösen fick ju heta LEONORE LILIAN MARIA och blev faktiskt hertiginna av just Gotland.

Hur kunde jag gissa så rätt? Förnamnet var kanske inte det svåraste, med tanke på kungafamiljens älskade ”Auntie” som ganska nyligen avlidit. Men landskapet? Jag resonerade så här: Vilket landskap kan vara passande för en prinsessa, som föds en bit bort från fosterlandet? Plötsligt hörde jag rösten från Mosebacke Monarki: ”Gud bevare Konungen och fastlandet”. Fastlandet, ja! Tänk om hon blir hertiginna av Öland? Det skulle väl passa rätt bra, eftersom Solliden tycks vara familjens särskilda retreat och mötesplats, och blir väl den plats där den nya prinsessan kommer att tillbringa sina somrar. Men Öland är ju redan så att säga upptaget av Kronprinsessan med Viktoriadagen och allt. Men GOTLAND då, där har vi det!

Gotland har haft en enda hertig, Oskar II’s andre son, Prins Oskar (1859-1953), som dock blev tvungen att avsäga sig både hertigdömet och sin plats i tronföljden när han 1888 gifte sig med Ebba Munk af Fulkila, som visserligen var adlig men inte kunglig. Trots avsägelsen titulerades paret fortsatt Prins Oskar och Prinsessan Ebba, med efternamnet Bernadotte. Deras barn, däribland den berömde Folke Bernadotte (1895-1948), han med de vita bussarna, som senare blev mördad när han på FN’s uppdrag befann sig i Jerusalem, fick emellertid inga titlar. Detta upprörde den bördsstolte Kung Oskar, som emellertid inte hade möjlighet att själv göra någonting åt det. Det kunde däremot hans svåger, storhertig Adolf av Luxemburg, som 1892 välvilligt ställde upp med en Luxemburgisk grevetitel för prinsparet, deras barn och  efterkommande. De blev grevar och grevinnor af Wisborg, ett litet underfundigt namnval med tanke på att Prins Oskar hade varit greve av Gotland, där slottsruinen heter just så. Barnen skulle m.a.o. heta t.ex. ”Folke, Greve af Wisborg”. Förlusten av själva efternamnet accepterades emellertid inte av ättlingarna, vilket rättades till genom att det officiella namnet kom att bli ”Folke Bernadotte, Greve af Wisborg”. Detta upplevdes emellertid som allt för uppstyltat, varför de allra flesta av ättlingarna numera skriver ihop namnet som greve/grevinna ”Bernadotte af Wisborg”.

Fyrtio år senare var det dags igen. Prins Lennart, Hertig av Småland (1909-2004), insisterade på att få gifta sig med sitt hjärtas utvalda, fröken Karin Nissvandt. Det fick han inte, och när han sedan ändå gjorde det (1932), strippades han på alla titlar, ”prerogativ” och apanage. Han fick heta Herr Lennart Bernadotte och inget annat. Den välvilliga tonen från 1888/1892 var som bortblåst, och lika illa gick det för prinsarna Sigvard, Hertig av Uppland (1907-2002) , och Carl Johan, Hertig av Dalarna (1916-2012), när de 1933 respektive 1946 hoppade av det kungliga tåget. Detta upplevdes som orättvist, särskilt av Sigvard, som tjatade på sin far tills han år 1951 såg till att, genom sin syssling, Storhertiginnan Charlotte av Luxemburg, låta utvidga den grevliga värdigheten från 1892 till att också omfattade dessa tre prinsar och deras familjer.

En som aldrig kom att omfattades av denna värdighet var Prins Carl Jr (1911-2003), Hertig av Östergötland och son till Prins Carl och Prinsessan Ingeborg. Hans giftermål 1937 med grevinnan Elsa von Rosen var väl så nära OK som man vid denna tid kunde komma, men för konsekvensens skull bestämdes det dock att man skulle behandla Prins Carl Jr på samma sätt som prinsarna Lennart och Sigvard. Carl hade emellertid turen att vara svåger till en regerande kung, Leopold III av Belgien, som raskt fixade fram en Belgisk prinstitel.

ådana här resonemang om titlar och börd kan idag förefalla helt främmande och obsoleta. Ändå är det en smula fängslande att, som en del av våra historiska kontinuitet, observera de gamla traditionerna.

 

b2ap3_thumbnail_SMALL-Front-cover.jpgb2ap3_thumbnail_SMALL-Front-cover.jpg

 

Lästips:  BERNADOTTEÄTTLINGAR – den kungliga uppslagsboken, av Ted Rosvall (2010)

 

Fortsätt läs mer
  3165 Träffar
  0 Kommentarer
3165 Träffar
0 Kommentarer

Förfäderna som försvann

Jag brukar ibland fundera över de där mystiska anförvanterna i släktträdet, de som försvann spårlöst. Då tänker jag inte på de där personerna som man tappar bort i kyrkoböckerna, utan på de som gav sig av och aldrig återvände. I mitt släktträd finns några sådana personer, däribland två förfäder. Den närmaste är min morfars farfars farfar, skräddaren Jens Larsen Graf (född 1813). Han bodde i Oslo och var gift med Maren Pedersdatter (född 1812), som han fick två barn med, min morfars farfars far Peter Lauritz 1840 och yngre systern Amalie Nicoline 1842. Sedan upphör plötsligt barnafödslarna, men i augusti 1846 föddes en flicka i Oslo, Josephine Albertine Emilie. Hon anges vara utomäktenskaplig dotter till »Anders Svendsen Malmström, Ungkarl og Skredder og Maren Pedersdatter», och föselsenotisen hade varit ganska oskyldig om det inte vore för tillägget att modern var »hustru af Skreddersvend Jens Larsen Graf, der for en Tid af 4 3/4 Aar siden forlod hende uden at hun senere har hördt fra ham». Alla spår efter Jens slutar alltså i december 1841, då Jens blir som uppslukad av jordens yta.

Att människor försvann hörde nog till ovanligheten, men av förklarliga skäl ökade antalet försvinnanden i krigstid. Antagligen var det lättare för ryttare och soldater att försvinna bland massorna, i det kaos som uppstod ute på slagfältet och under de långa fälttågens strapatser. Även i fredstid kunde det dock hända att krigsmän försvann spårlöst, och en av dessa rymlingar var min mormors mormors morfars farfar, soldaten Hans Segolsson Dahlros vid Västgöta-Dals regemente. Han hade blivit antagen i krigstjänst 1789, och kastades genast in i hetluften under Gustaf III:s ryska krig 1788-1790. Han infann sig därefter plikttroget vid generalmönstringarna, senast i juni 1798 då kompaniet mönstrades på Nygårdsängen vid Vänersborg. När det var dags för generalmönstring i juli 1802 kunde dock generalmajor Carpelan bara konstatera att roten var vakant, eftersom soldat Dahlros var »rymd den 22 Maij 1801». Kvar satt hustrun Märta med fyra små barn i Hugeryrs soldatstom, i största fattigdom.

En annan person i släktträdet som försvann spårlöst var hantlangaren vid artilleriet, Ola Stenström. Han hade gift sig omkring 1754 med min farfars farmors mormors mormor, den då blott sextonåriga Margareta Jöransdotter (1738-1788). De fick tillsammans två barn i Holmby socken i Skåne, men redan när Margareta var havande med den yngsta dottern 1757 övergav Ola sin unga hustru. I tre långa år väntade Margareta innan hon gick till häradsrätten, som i maj 1760 efterlyste den förrymde maken. Häradsrätten beslutade att Ola måste ge sig tillkänna under det kommande året, men när sommartinget 1761 var över hade han fortfarande inte hört av sig. Vid hösttinget samma år dömde därför Frosta häradsrätt till skillnad i äktenskapet mellan Ola och Margareta, eftersom 

»...det wäl ålegat handtlangaren wid artilleriet Ola Stenström [...] at nu wid sist öfwerståndne laga Sommar Tinget härstädes stånda henne Margaretha Jörans doter til genmäle för det han på så otilbörligt sätt sig mot henne förhållit men som han icke gittadt åtgärda de här utinnan utgångne Kundgörelser och utfärdade anslag på Tings stugu dörren: så begär meranämda Margaretha Jörans doter, at från denna dess man blifwa lagl: skild. Och aldenstund denna hennes begäran finnes grundad i Lagens stadgande [...]; altfördenskull och emedan ingen underrättelse kunnat inlöpa och denne Stenströms tilhåll han öfwer natt och åhr uteblifwit honom lagl. förelagd; ty dömes härigenom til laga skilnad uti detta hjonelag; til följe hwaraf Margaretha Jörans doter komer at wid högwördiga domCapitlet i Lund denna författning upwisa til undfående af behörigt skiljo bref». 

Lunds domkapitel utfärdade skiljobrevet i november 1761, och en månad senare kunde Margareta gifta om sig. Men vad hände egentligen med Ola, och vart tog skräddaren Graf och soldaten Dahlros vägen? Varför försvann de? Hade de tröttnat på sitt gamla liv, och hur kunde de ta beslutet att överge sina gravida hustrur och små barn, och lämna dem i fattigdom med en osäker framtid? Flydde de landet, bildade de ny familj? Gifte de sig med en prinsessa i främmande land och fick halva kungariket, eller bosatte de sig på en söderhavsö? Antagligen lär man aldrig få veta vad som hände dem, men det är ändå fantasieggande att fundera kring deras vidare öden - de där som försvann spårlöst.

Fortsätt läs mer
  3701 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Man kan väl misstänka att åtminstone en liten del av de som försvann inte gjorde det frivilligt, att de blev offer för ett brott e... Läs mer
söndag, 02 mars 2014 13:27
3701 Träffar
1 Kommentar

Mordutredning anno 1710

Marie Bebådelsedag 1710 besökte Olof Eriksson i Sätter och hans son Per gudstjänsten i Runtuna kyrka. Olofs hustru Brita Jonsdotter, som bott hela sitt liv i Sätter, stannade kvar hemma för att vakta huset. Även makarnas vuxne son Jon stannade hemma.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPGb2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPG

Runtuna kyrkiogård.

"Enär bonden med sitt övriga folk kommit hem från kyrkan funnit bemälta sin hustru i sitt blod döder liggande uti stugan på golvet fram vid bordet hållandes i handen en brandstake. Uppå vilkens kropp de skolat besiktigat 4 dödliga hugg av en täljyxa som där bredvid blodig legat, och uttagen av bondens egen bänk i stugan, nämligen 2ne i huvudet att hjärnan kommit ut och 1 stycke av huvudsvålen alldeles skola varit lös utkluven, jämväl och 1 hugg i axeln, som gått neder till lungorna såsom ock ett bak på hjässan. Vilken jämmerliga martyrium å den döda kroppen, kyrkoherden i socknen ärevördige Sven Bruhn, Erik Hansson i Kolbro och Nils i Hästhagen här närvarande, intygar, och även väl hava sett."

 

Alla värdesaker i huset, bl a 2 silverskålar och över 100 daler kopparmynt, hade förvarats i ett skåp. Dörren till skåpet var uppbruten och innehållet försvunnet. Misstankarna föll omedelbart på den hemmavarande 34-årige sonen Jon Olofsson, "vilken för 5 år sedan ifrån sitt rätta förstånd kommit och fånig blivit, som sig med honom först yppats enär han till Anderses dotter i Sparsta, Lid socken, rest och med henne sig förlovat, då skall hava tilldragit, att bäst som han setat i bemälte Sparsta vid bordet att äta, har han yr i sitt huvud blivit, huggit kniven hårt i bordet, sprungit därmed ut ur stugan, och satt sig på sin häst, samt ridit hem, varefter ävensom hans fästmö någon tid av samma sjukdom behäftad skola blivit, dock därifrån sedan restituerat, men med Jon allt kontinuerat".

Jon hade under det första året efter insjuknandet varit så huvudsvag och ifrån sig kommen, att Runtunaborna fått turas om att vakta honom. Därefter hade han varit lugnare och också kunnat uträtta en del arbete och slöjdande. Helst ville han dock vistas i sin egenhändigt byggda koja i skogen.

När Jon Olofsson utfrågades av rätten fastställdes först i domboksprotokollet att av hans "fysionomi och affekter erfaras kunde, att han en fåne vore". Jon sade att jo, alla påstod att han dödat sin mor men att han inte begrep hur det i så fall skett. Fadern, Olof Eriksson, bad honom att säga sanningen, att han faktiskt erkänt mordet strax efter upptäckten. Jon "gav i förstone intet något svar ifrån sig utan allt stadigt såg neder i golvet". Jon nekade både till att ha dödat modern och att ha stulit värdesakerna. Att han skulle ha glömt att han begått ett så fruktansvärt dåd ansåg alla vara osannolikt då "det berättades om honom, att han väl haver i minne vad för många år sedan passerat vore".

Olof Eriksson berättade att Jon hade dragit honom i håret en gång samt åtskilliga gånger hotat honom, både med stryk och att han skulle bränna ner gården. Den andre hemmavarande sonen, Per Olofsson, var den som hade kommit in först i stugan. Han berättade nu att Jon suttit bredvid moderns lik och ätit när han kom in, och att Jon hotat Per att akta sig så att han inte blev det andra liket. Vidare, sade Per, hade Jon ett år tidigare dragit modern i håret, hållit upp en skyryxa framför hennes ögon och hotat att kasta henne i ugnen och göra stek av henne. Vid ett annat tillfälle hade Jon överfallit en tjänstepiga och sedan jagat efter pigan och Per själv med en lie. Av protokollet framgår tydligt att Per Olofsson varken hyste någon kärlek till eller förståelse för sin bror. Han var förbittrad på föräldrarna som översåg med Jons irrationella beteende och mycket arg på Jons ovana att lägga sig till med Pers tillhörigheter.

b2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPGb2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPG

Vy nära Lindö i Runtuna.

Häradsrättens ledamöter började nu misstänka att Jon kanske faktiskt inte var moderns baneman. Hade han sett någon annan vid gården den dagen?

Jo, Jon hade sett "en lång tiggare som varit rödskäggig och haft gulaktigt hår uti en svart söndrig vadmalströja klädd som på gården sprungit och sjungit".

Kyrkoherde Bruhn vittnade att i stugan fanns "ett par lappade utslitna nålvantar av ull och därtill en lång käpp av ask, vilket även här för rätten uppvistes, som ingen i hela byn igenkänt, ej heller sådant Jon tillkommit, medan de vantar som han den dagen och mestadels på sig haft, sågo helt annorlunda ut och voro av torrvedskåda beckade, dessutom sådant trä nämligen ask, som käppen är av, skall icke finnas i hela Runtuna socken".

Nålvantarna och käppen av askträ pekade mot en annan gärningsman än Jon Olofsson. Och det fanns dessutom en person som passade in på beskrivningen: Lars Nilsson Österman, också känd som Rompås-Lasse. Han var en avskedad båtsman som dömts till fästningsarbete för åtskilliga begångna stölder men nu återvänt från Marstrand och gick runt i bygden och tiggde. Han hade en trasig vadmalströja, var blond och rödskäggig och hade i ungdomen tjänat som dräng i Sätter - han hittade alltså i gården och visste var yxan och värdesakerna förvarades. Följande somnar, 1711, blev Rompås-Lasse halshuggen och steglad för rånmordet.

Fortsätt läs mer
  3264 Träffar
  0 Kommentarer
3264 Träffar
0 Kommentarer

OS är över för den här gången ...

 

Jag hade tänkt bojkotta OS, men det blev ju spännande med alla svenska medaljer. En dålig ursäkt kanske med tanke på det som förevarit, men vi får hoppas att IOK tar itu med detta.

Norge var ännu värre än oss vad gäller medaljer – som vanligt! Vi som bor i Värmland har ett speciellt förhållande till Norge, som väl gäller alla som bor nära gränsen.

När jag växte upp for vi till Norge och köpte billigt margarin, socker och mjöl. Nu invaderas vi av norrmän, som handlar billigt hos oss. Det ena köpcentret efter det andra växer upp, där man knappt kan handla med svenska pengar – fastän vi är i Sverige! Arbetsvandringen går åt andra hållet. Många värmlänningar far över gränsen och arbetar, där de tjänar mycket mer och även hävdar att arbetsmiljön är mycket bättre. Därför har vi nu problem med brist på t ex sjuksköterskor.

Tänk, det är inte så länge sedan vi var ett och samma land! Ända fram till 1905, då unionsupplösningen ägde rum. Var då? Jo, i Karlstad! Närmare bestämt i det s k frimurarhuset vid Stora Torget. Efter långdragna och segslitna förhandlingar kunde man till sist uppnå en fredlig lösning. Något man skulle önska kunde ske även på andra håll, där man idag får uppleva rena blodbad.

Än idag kan man i Frimurarhuset beskåda bordet, vid vilket förhandlingarna ägde rum och även stolarna som användes av de båda statsministrarna. Man har visningar för allmänheten i huset och det är verkligen sevärt, inte bara för unionsupplösningen, utan även det vackra huset med bl a sin magnifika festsal. Så, du som kommer till Släktforskardagarna i augusti ska absolut passa på att stanna i stan lite extra. Om det visar sig att intresset skulle bli stort för att besöka huset kan vi säkert ordna detta med en proffsig guidning av någon frimurare.

b2ap3_thumbnail_140226.jpgb2ap3_thumbnail_140226.jpg

Vi har även när det gäller släktforskning en hel del gemensamt med Norge. Här i Värmland har många en del anfäder i Norge. Norge brukar alltid vara representerat på Släktforskardagarna. Så blir det även i år och när vi i Värmlands släktforskarförening har arrangemang kommer man alltid i stort antal från Norge, så vi hoppas att många norrmän hittar till Karlstad även i augusti.

Förresten, nu har vi släppt ytterligare föreläsarnamn, märk väl att nu kommer tjejerna:

Eva Kaijser, ni vet en av kvinnorna bakom ”Fröken Frimans krig”, som vi sett på TV nyligen, ska berätta mera om det här ”kriget”.

Kristin Mikalsen, som arbetar på Sveriges Migrationscentrum i Karlstad, ska berätta för oss om ”Norges roll i den svenska utvandrarhistorien”.

Berith Sande, från Arkivcentrum berättar om arkiven som finns på Arkivet.

Christa Cowan från Ancestry berättar för oss hur man forskar i Amerika.

Presentation kommer på FB och på hemsidan www.sfd2014.se !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1786 Träffar
  0 Kommentarer
1786 Träffar
0 Kommentarer

Med näsan i domböckerna

Att forska i domböcker är nog bland det mest tidskrävande en släktforskare kan göra, men å andra sidan blir man så mycket gladare när man väl gör ett fynd. Det är en stor fördel om man har många förfäder i ett visst härad, för då ökar givetvis chanserna att man hittar något. Mina anor tycks ha haft en förkärlek för de tre skånska häraderna Torna, Bara och Harjager, så när jag bläddrar igenom dessa häraders domböcker brukar jag hitta släktingar och förfäder på var och varannan sida. Oftast handlar det om småsaker - skulder till någon granne, någon som huggit av en grantopp, ett kränkande ord vid fel tillfälle. Ibland hittar man dock godbitarna, de där målen som handlar om släktskap, och som för forskningen framåt (eller ska man säga "bakåt"?). 

Ett sådant domboksmål hittade jag av en slump i Harjagers häradsrätts dombok 1699. Jag fick plötsligt syn på bonden Anders Hansson (1657-1708) i Barsebäck, äldre bror till min farfars mormors mormors mormors farmor Mätta Hansdotter (1666-1712), och hoppades att jag funnit en godbit. Mycket riktigt var det en godbit, av den bästa sorten - målet visade sig handla om ett släktskap som sträckte sig ner till slutet av 1500-talet... Den 7 mars 1699 hade Anders Hansson instämt två bönder, 74-årige Lars Thorsson i Barsebäck och 72-årige Jöns Thorsson från Hänkelstorp. Anders ville att de skulle avlägga vittnesmål och berätta vad de visste om salige Per Jönsson Barsebeck, som hade bott och avlidit i Köpenhamn. Anders menade att han borde få ärva denne Per, såsom avlägsen släkting, och Lars Thorsson berättade därför vid tinget 

"...att gamble Hans Larßon i Barsebäck och Per Jönßon i Kiöpenhambn war retta syskone barn, Per Jönsons fader heeth Jöns Pärßon ladfougde som bode och döde i Barßebäck, hans Moder heet Kirstina Rasmus dotter, som flytte ifrån Barsebäck till Malmö, och hade een lijten bod på Lilla Torget, dhenna dheras sohn Per Jönßon lärde Bakare handtwärck i Malmö hoos Christen Emanuelss: som sedan begaf sigh heruthaf Rijket".

b2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpg

Det släktträd som framträder i Harjagers häradsrätts dombok 1699; det framgår dock inte om släktskapet finns på Per Jönssons möderne eller fäderne, men sannolikt på mödernet.

De båda bönderna underströk att den avlidne Per Jönsson Barsebeck inte hade några närmare arvingar än Anders Hansson och dennes syskon, som var avlade av Hans Larsson i Barsebäck. Anders Hansson ville dock bekräfta släktskapet ytterligare, så vid påföljande ting (den 5 juni 1699) instämde han bönderna Hans Persson och Rasmus Håkansson i Barsebäck, till att avlägga vittnesmål angående släktskapet. De båda bönderna intygade att

"...bem:te Anders Hanßon och des syskon Nembl: Brodren Lars Hanßon och Systrarna Kirstina, Metta och Karna Hans döttrar, tillijka medh Marna Lars dotters 4 Barn wid Nampn Lars Rasmusson, Lucie Rasmus dotter, Karna och Elna Rasmus döttrar äro Peder Jönson Barsebäckz, som uthi Kiöpenhambn dödh är, rätta och ändaste arffwingar, som Attesten wijdare Exprimerar...".

Det oväntade fyndet i Harjagers häradsrätts dombok 1699 avslöjar alltså släktkopplingar som sträcker sig över hundra år, och antyder att släkten måste ha varit bofast i trakten av Barsebäck åtminstone sedan tidigt 1600-tal. Det är just sådana fynd som är så svåra att hitta, men som skänker så mycket större glädje när man väl lyckas - efter åtskilliga timmar med näsan i domböckerna.

Fortsätt läs mer
  4952 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anneli Isaksson
Ja, domböckerna är verkligen kryddan i släktforskningen. Det är här man hittar juvelerna efter flera års läsande sida upp och sida... Läs mer
fredag, 21 februari 2014 17:22
Eva Johansson
Vilken lycka att hitta sådant!
söndag, 23 februari 2014 19:35
4952 Träffar
2 Kommentarer

Orimliga uppgifter

Det är inte ovanligt att man träffar på inkorrekta uppgifter i kyrkböckerna. Födelsedatum eller födelseförsamling har förvanskats och ibland har personens namn ändrats. Sådant är dock rätt enkelt att upptäcka men ibland är det knepigare att reda ut det faktiska förhållandet. Nästa bekymmer sedan är hur man behandlar uppgifter som är uppenbart orimliga.

 

Förra veckans blogg,  Dramatik i kyrkböckerna, illustrerades med ett foto av min morfars föräldrar, Konrad Eriksson och Signe Jonsson. Konrads morfars farfars morfars föräldrar, Olof Eriksson och Brita Jonsdotter, var bosatta i Säter i Runtuna socken några mil norr om Nyköping. Marie bebådelsedag 1710 stannade Brita hemma och vaktade gården medan Olof och sonen Per bevistade gudstjänsten. 

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6.JPGb2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6.JPG

Runtuna kyrka våren 2009.

 

När sonen Per Olofsson klev in i stugan efter kyrkbesöket möttes han av en förfärlig syn. På golvet satt hans vansinnige äldre bror Jon och åt gröt, till synes oberörd av sin omgivning. Bredvid honom låg modern Brita. Hon hade dödats med fyra yxhugg och köket var täckt av blod och hjärnsubstans. Utredningen som följde är en fascinerande mordgåta innehållande ung olycklig kärlek och mystiska ledtrådar kvarlämnade av mördaren. Men mer om det nästa vecka!

 

Den aktuella dödboken, Runtuna F:1, innehåller omfattande personalier där prästen berättar om den avlidnes levnad.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-F-1-1689-1753-Bild-154-sid-257.jpgb2ap3_thumbnail_Runtuna-F-1-1689-1753-Bild-154-sid-257.jpg

Inledningen till personalien över Brita Jonsdotter, Runtuna, F:1. Bild från Arkiv Digital.

 

Uppgifterna om Brita Jonsdotter i personalien stämmer inte kronologiskt. Hon dog alltså 1710, uppges vara född 1630 och ha blivit gift på sitt 31:sta år i ett 38 årigt äktenskap. Samtidigt blev hon 70 år gammal. Det är rätt tydligt att prästen helt enkelt angett fel födelseår. Att det är födelseåret och inte åldersuppgiften som är fel, visas av det är tämligen osannolikt att en kvinna gifter sig vid 40 års ålder och hinner föda 6 barn i äktenskapet.

 

Jag letade i över 13 år efter min mormors farmors farmors far Jonas Anderssons födelsenotis. Enligt de husförhörslängder där han förekom, var han född 1767 18/5 i Tystberga socken. Han fanns dock inte noterad i socknens födelsebok. Av en slump hittade jag honom i födelseboken för Nyköpings Sankt Nicolai - och han var verkligen född i Tystberga! Han föddes vid ett besök hemma hos farföräldrarna. Hans farmors farfar Paul Paulsson bodde i Blindkällan i Tystberga. Enligt uppgifter i husförhörslängden var han finne. Han var definitivt en krutgubbe, som väl framgår av dödsnotisen:

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-147-sid-144.jpgb2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-147-sid-144.jpg

Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital.

 

Hm. Om han dog 1729 och blev 118 år gammal så borde han vara född ungefär 1611. Problemet är att åldersuppgiften är orimlig. Paul Paulsson fick sonen Anders (min ana) 1666 i Håcksätter, Tystberga, och 1700 föddes dottern Maria. Med tanke på åldersskillnaden mellan barnen hade de knappast samma mor. 1706 gifte sig Paul Paulsson igen. 1708 föddes sonen Lars och 1712 sonen Per. Han skulle då ha varit över 100 år gammal vid Pers födelse! En tänkbar förklaring vore förstås att den Paul Paulsson som får barn 1700- 1712 är en son och namne till den åldrige Paul. Jag har dock inte hittat något som tyder på att det finns flera Paul Paulsson.

Åldersuppgiften måste vara rejält överdriven. Paul var säkert gammal, men snarare strax över 90 än 118. I min databas saknar Paul födelseår och i hans biografi resonerar jag kring varför den uppgivna åldern är orimlig.

Fortsätt läs mer
  3645 Träffar
  0 Kommentarer
3645 Träffar
0 Kommentarer

Sola i Kallsta

Sola i Kallsta

Det har väl vid det här laget inte undgått någon släktforskare att Släktforskardagarna 2014 kommer att äga rum i Karlstad? 

Jag tänker ägna mitt bloggande åt att reflektera över fenomenet släktforskardagar i allmänhet och Sfd2014 i synnerhet. 

Jag är med i ledningsgruppen för årets släktforskardagar och är även med i den arbetsgrupp, som ska försöka att vaska fram intressanta föreläsare inom en rad olika områden. Vi har ju många olika intressen att ta hänsyn till. 

Tänk om ni visste vilket oerhört arbete som ligger bakom det här arrangemanget. Ja, ni som varit med tidigare och arrangerat, ni vet! I dagsläget är vi cirka 40 personer som arbetar med arrangemanget i olika arbetsgrupper. Men tänk, det är lika många viljor! Jag kan lova, det blir mycket diskussioner! Ja, alla är förstås inte med på alla möten – hur skulle det gå? Jag ska inte skrämma kommande arrangörer – det är också jätteroligt och jättespännande! Vi lär känna många föreningsmedlemmar, som tidigare kanske varit helt okända – för mig åtminstone. 

Vår ambition är att bjuda alla besökare på en fantastisk helg i Karlstad den 30-31 augusti. Undrar om solen kommer att skina? Det händer faktiskt att den inte gör det i Karlstad! Även om det heter ”Sola i Kallsta”. Men det visste ni väl att uttrycket inte syftar på solen som skiner på oss? Nej, Sola, hon var en värdshusvärdinna, Eva Lisa Holtz, som levde på 1700-talet. Hon hade en egen krog, var alltså en framgångsrik kvinna, och känd för sitt glada och ”soliga” humör, därför kallades hon ”Sola” och därav ”Sola i Kallsta”. För några år sedan, när man byggde ”Mitt i City”, en affärsgalleria i Karlstad, så fann man vid arkeologiska utgrävningar resterna av hennes krog. Hon står förresten staty utanför Stadshotellet och för några år sedan så återuppstod hon och vandrade omkring i Karlstad och berättade för intresserade hur det såg ut i Karlstad på 1700-talet. Det var Värmlands Museum, som anordnade detta, i första hand för barn. Så jag tog med mig ett barnbarn som täckmantel för att kunna gå med. Både barnbarnet och jag blev helt fascinerade av denna människa och t o m jag trodde faktiskt för ett ögonblick att Sola verkligen hade återuppstått. Tänk om vi kunde få henne att återuppstå igen i sommar!

Vi har haft ett första ”Föreläsarsläpp” och det innehöll bl a Christoffer O´Reagan, välkänd för de flesta efter sin tidigare medverkan och även från många TV-framträdanden, Peter Sjölund, också välkänd för sina föreläsningar om DNA i släktforskningen, och även känd som bloggare. Per-Erik Thell, som kommer att föreläsa om ”Svensk utvandring till Sydamerika” och Jan Myrvold om finsk invandring båda dessa också välkända namn i släktforskarkretsar. Dessutom är det klart att Sveriges Släktforskarförbund, Arkiv Digital och Ancestry kommer att ha föreläsningar. Mera info om ämnen för föreläsningarna och om föreläsarna finns på hemsidan www.sfd2014.se

Ett nytt föreläsarsläpp kommer i slutet av februari – och då kommer kvinnorna – om det var någon som reagerade på att det bara var män än så länge.

För att få veta mera om Släktforskardagarna 2014 så finns som jag redan nämnt vår hemsida www.sfd2014.se eller kolla upp oss på Facebook. Mera info från mig kommer det också att bli. Håll ögonen öppna på bloggen!

Eva Lejrin

Fortsätt läs mer
  3279 Träffar
  0 Kommentarer
3279 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
79 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
23 inlägg