Rötterbloggen
Rötterbloggen

Dramatik i kyrkböckerna

Det händer emellanåt att jag träffar på ett människoöde i kyrkböckerna som griper tag i mig. Vissa människor fick uppleva hemska saker och hade ändå kraften att gå vidare.

Vid mitt allra första besök på landsarkivet i Uppsala 1995 ägnade jag mig huvudsakligen åt min morfars mor Signes anor och hamnade efter några generationer i Björkviks socken i södra Södermanland.

b2ap3_thumbnail_Signe--Konrad2ba.jpgb2ap3_thumbnail_Signe--Konrad2ba.jpg

Min morfars föräldrar, Signe f. Jonsson (1893- 1970) och Konrad Eriksson (1893- 1977)

 

Signes farmors mor, Anna Greta Jonsdotter, föddes 1774 15/12 i Ekekulla i Björkvik. Hon var ett och ett halvt år när hennes mor Greta Eriksdotter sommaren 1776 träffades av blixten och avled. 

 

1791 gifte sig Anna Gretas äldste bror, Carl Jonsson, med en änka med fyra små barn. I samband med vigseln blev Anna Greta närmare bekant med sin nya svägerskas svåger från första äktenskapet, 20-årige Jan Jansson. De var faddrar tillsammans när Annas Gretas första brorsbarn döptes följande sommar och gifte sig senare samma år. Exakt datum anges inte i vigselboken.

Efter vigseln besöktes hemmet med jämna mellanrum av storken som levererade Stina 1793, Brita 1795, Jan 1799 (död 1801), Anna Greta 1801, Per 1804, Carl 1806, Katarina 1809, Johan 1812 och slutligen Anders 1815.

 

I januari 1817 drunknade Jan Jansson i Yngaren. I bouppteckningen noterades tillgångar på 289 riksdaler banco och en gäld på 590 riksdaler banco. Det var alltså ett rejält underskott i boet.
Anna Greta hade dock värre bekymmer än att sköta ett hem med minimala resurser. Yngste sonen Anders var nämligen ett s k sorgebarn. I husförhörslängden noteras följande om den lilla gossen:

b2ap3_thumbnail_Bjrkvik-AI-11a-1824-1828-Bild-83-sid-76.jpgb2ap3_thumbnail_Bjrkvik-AI-11a-1824-1828-Bild-83-sid-76.jpg

 "Stum, blind, kan ej gå".

 

Anna Greta Jonsdotter gifte om sig 1818 med den 15 år yngre Erik Eriksson. Några veckor efter vigseln föddes dottern Ulrika, som dog ett år gammal.

Som framgår av utdraget ovan från husförhörslängden dog den multihandikappade Anders 1824. I dödboken angav prästen att 9-åringen dog av "långvarig sjukdom".

Anna Greta blev änka för andra gången 1833. Innan hon somnade in vid 83 års ålder 1857 fick hon uppleva hur sonen Per hängde sig 1852.

Sex år efter Anna Gretas död, 1863, föddes hennes dottersons son Axel Robert. Han var dövstum, liksom hans två år yngre syster Klara Sofia. Axel Robert gick på en dövskola i Bollnäs och Klara Sofia tillbringade sju år på Manillaskolan i Stockholm. Deras äldste bror, Karl Johan Karlsson, fick sex barn mellan 1881 och 1891. Ett barn var dödfött och en dotter dog bara två dagar gammal. De andra fyra barnen var samtliga dövstumma.

En dag ska jag forska mer på synen på döva och den vård och utbildning de fick tillgång till. Det är ju det där med att få tid...

Fortsätt läs mer
  4305 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gert-Ove Ohlin
Läs Göran Skyttes "Brev från Tystnaden" Se Malmö Släktforskarförenings hemsida - Material - Medlemsmöten 2009
torsdag, 13 februari 2014 18:11
Ted Rosvall
På midsommarnatten 1854 mördades hemmansägaren Abraham Andersson i mitt kök här i Falekvarna. I domboken kan man läsa att "barnen ... Läs mer
torsdag, 13 februari 2014 23:40
Camilla Eriksson
Å fy!Och jag som just idag hittade en mördare i släkten (prästen noterade i födelseboken att han var "mandråpare" och blev halshug... Läs mer
fredag, 14 februari 2014 00:01
4305 Träffar
6 Kommentarer

Farväl, Marius!

Farväl, Marius!

Den offentliga avrättningen häromdagen på Zoo i Köpenhamn fyller en hel värld med avsky. Vad hade den stackars giraffpojken, frisk och nyfiken på livet, gjort för ont för att förtjäna detta grymma öde. Och hur kan en Zoo-ledning vara så makalöst okänslig att den inte förstår vilket rabalder denna "genetiskt betingade" åtgärd kan förorsaka?

Även om man inte skall jämföra djur med människor, och även om vi vet att miljoner djur inom köttindustrin får ett betydligt kortare och grymmare liv än Marius, kan det inte hjälpas att tankarna går till nazitidens systematiska utrotning av dem som ansågs vara en genetiskt belastning, judar, romer, homosexuella o.s.v. Man tänker också på "det tuktande snittet" - tvångssteriliseringen av tusentals olyckliga här i Sverige, en motbjudande skandal som vi först nu anar vidden av.

Varför, frågar sig alla, kunde inte Marius ha fått flytta till ett annat Zoo, på tryggt avstånd från rasbiologerna i Köpenhamn? Kunde han inte ha fått leva vidare i någon annan djurpark där hans friska gener inte krockade med andra giraffers? Och hur kunde man komma på den befängda idén att sköta avlivningen, obduktionen och kalaset hos lejonen inför publik, t.o.m. inför små barn? Klart är att jag själv aldrig mer kommer att sätta min fot på Köpenhamns Zoo och jag hoppas att jag inte blir ensam om denna bojkott ...

Inavel är naturligtvis ett prekärt ämne, som måste tas på största allvar. Eftersom jag i 50 år har studerat Europas furstehus och deras släktrelationer känner jag till faran och vet hur illa det kan gå. Samma sak i andra geografiska eller sociala isolat. För mycket kusingiften och andra relationer mellan allt för närbesläktade par ökar risken enormt för att avkomman skall drabbas av genetiskt betingade sjukdomar och svagheter. Detta känner vi till och det är därför det finns lagar och förordningar som skall förhindra sådana relationer.

Så mycket märkligare är det då, att vi tillåter anonyma spermie- och äggdonationer, där avkomman inte har en möjlighet att ta reda på sitt genetiska ursprung. Och även om vi på senare tid har skärpt bestämmelserna kan en svensk kvinna med sådana planer idag bara skutta över till Danmark (där har vi det landet igen) där donatorerna är fortsatt anonyma och kan yngla av sig hur många ättlingar som helst. Tänk om dessa halvsyskon en dag träffas och tycke uppstår? 

Det är tur att snillena på Köpenhamns Zoo inte har tillgång till Spermabankens register ...

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2280 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Hans-Peter Stülten
Hej Ted!Det var en ordentlig salva du levererade där, om det var rätt vad du skrev ville jag även hålla med dig. Men tyvärr är det... Läs mer
fredag, 14 februari 2014 20:07
2280 Träffar
1 Kommentar

En hälsning från Sibirien

C4a1c. Koden stirrade på mig... Som ett kryptiskt schiffer på en gammal skattkarta, bad den verkligen om att bli löst... Och jag kunde förstås inte motstå utmaningen att lösa en släktgåta!

 

C4a1c är benämningen på en så kallad "haplogrupp". En haplogrupp är ett begrepp inom DNA-släktforskningen som betecknar en grupp av personer som har liknande DNA-typ och därmed är släkt. Haplogrupperna benämns med olika bokstavs-/sifferkoder och när vi i Sverige DNA-testar oss, tillhör vi vanligen grupper med namn som H2a, U5b, J1c eller T2.

 

Men vi ska inte tillhöra C4a1c! För att travestera Tage Danielsson: Den DNA-typen är så ovanlig att den inte finns! Fast bara lite…

 

Men trots det har en kvinna här uppe i norr visat sig ha just DNA-typen C4a1c. Och det är hon ensam om i hela Europa! Denna DNA-typ liknar det DNA som fanns hos Maya- och Inkaindianerna. Detta kittlade naturligtvis fantasin rejält och jag var förstås tvungen att dyka ner i detta mysterium. Var kunde detta ovanliga DNA ha kommit ifrån?

 

Eftersom den typ av DNA vi har att göra med här följer den raka kvinnolinjen genom generationerna, blev första steget att kartlägga kvinnans mödernelinje så långt möjligt. Hennes mormorsmormorsmormorsmormorsmormor visade sig vara Malin Biörsdotter, född ca 1652 i Själevads socken utanför Örnsköldsvik. Malin Biörsdotter är alltså den första kända kvinnan i Europa som burit detta ovanliga DNA. Men var kom det ifrån? Var hade hennes mödernelinje sitt ursprung?

 

En resa på 800 mil

Svaret dök upp strax innan jul, när jag satt och googlade C4a1c för att se om det kommit några nya rön. Det hade det! En ny rysk forskningsrapport hade just publicerats. I forskningsprojektet hade man DNA-testat nästan 600 personer i olika ursprungsbefolkningar och där fanns drygt 50 personer med just denna DNA-typ. Och nu kommer det spännande: De tillhör alla ett folk som kallas Evenker och lever i östra Sibirien, 800 mil från Örnsköldsvik!

 

b2ap3_thumbnail_C4a1c-karta.jpgb2ap3_thumbnail_C4a1c-karta.jpg

 

Så någon gång före 1600 har alltså en kvinna från östra Sibirien kommit den långa vägen till norra Ångermanland och därmed fört med sig det ovanliga DNA:t till Sverige. Sådant här sätter verkligen igång fantasin. Hur kom hon dit? Var det en förflyttning som skedde över flera generationer eller var det en enskild kvinna som flyttade hela denna väg?

 

Om förflyttningen från Sibirien till Sverige skett över många generationer, tvärs genom Ryssland, borde det ha lämnat spår i form av fler personer med DNA-typen C4a1c "på vägen". Men det finns ännu inga DNA-testade personer väster om Sibirien, som visat sig ha denna DNA-typ. Nu kan det förstås bero på att slumpen gör att ingen av dessa eventuella DNA-bärare ännu testat sig. Men vad skulle kunna vara alternativet?

 

Vikingar?

En tanke är att det skulle kunna vara så att vikingar seglat längs nordostpassagen i ishavet och vid den sibiriska kusten tagit med sig någon eller några kvinnor hem. Vikingar seglade bevisligen till Murmansk vid ishavskusten, så varför inte ännu längre? DNA har tidigare visat att vikingarna tycks ha tagit med sig kvinnor från Nordamerika till Island och om de seglade så långt åt nordväst, kan de mycket väl ha seglat lika långt åt nordöst.

 

Fyndet av DNA-typen C4a1c utanför Örnsköldsvik väcker många frågor och sätter fantasin i rullning. Det är detta som är så spännande med DNA. Det öppnar en springa i en dörr mot den djupa historien och låter oss kika in. Ju fler som testar sig i världen, desto mer öppnar sig dörrspringan och låter oss förstå lite mer av vad som hände i en tid långt före de skriftliga källorna.

 

P.S.

 

Nu har det tillkommit en person till i Sverige som bär C4a1c. Och när vi följer den personens mödernelinje, visar det sig att den kommer från en 1600-talskvinna i Själevads socken. Hon var därmed granne till Malin Biörsdotter! Dessa två kvinnor har alltså en gemensam anmoder före mitten av 1600-talet och denna anmoders mödernelinje härstammar från Sibirien.

Fortsätt läs mer
  5620 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Intressant, man bara undrar hur detta har gått till! Om det hade varit 1700-tal hade det kanske inte varit så konstigt med tanke p... Läs mer
måndag, 10 februari 2014 11:51
Peter Sjölund
Ja, visst är det spännande! Människors rörlighet har helt klart varit stor även före och under medeltiden. Med hjälp av DNA kan ma... Läs mer
måndag, 10 februari 2014 21:37
Claes-Göran Magnusson
Tack för artikeln, den var intressant. Man blir sugen på att kolla upp sitt DNA ...
tisdag, 11 februari 2014 12:24
5620 Träffar
8 Kommentarer

På kursledarkurs

På kursledarkurs

Ska man lära andra släktforska måste man förstås kunna en hel del själv, och kunna lära ut det man kan. Därför är jag den här helgen på släktforskningskursledarkurs i Falköping. (Det var nog enda gången jag använder detta långa ord.)

Släktforskarförbundet har en kurs i tre steg för oss som är cirkelledare och kursledare. Det här är tredje delen, de två första gick jag 2012. Kursledarkursen hålls av Anna-Lena Hultman och Gunilla Didriksson. Idag har vi bland mycket annat tittat på hur man använder historiska kartor i släktforskningen.

En mycket bra kurs, som lärt mig mycket. Inte bara pedagogik och metodik utan också nya kunskaper inom olika områden. Första delen var inriktad på att lära sig lära ut, något jag haft stor nytta av när jag senare hållit kurser.

De andra två delarna lär vi oss sådant vi behöver veta för att kunna hålla fortsättningskurser hemma i föreningarna. På fortsättningskurser tar man upp soldatforskning, okända fäder, emigrantforskning, gamla kartor, bouppteckningar, domböcker med mera.

Vi är närmare 40 släktforskare på plats i Falköping i helgen, från södra och mellersta Sverige. Utöver kunskapsinhämtningen är det ju en bonus när man går på kurs att få träffa andra som har samma intressen som en själv. Precis som när man träffas på föreningsmöten. Ni förstår nog hur det låter vid fikabordet här på Hotell Falköping i helgen...

Jag är verkligen glad över att jag fått möjlighet att gå den här utbildningen, den ger mig en mycket bättre grund att stå på inför kommande kurser. Även om man kan en hel del inom sina egna specialområden är det inte givet att man är så bra på att lära ut, därför är en sådan här kursledarkurs bra. Åtminstone för mig.

Själv håller jag mest skrivarkurser för släktforskare, både på plats i Västervik och på distans. Att hålla kurser ger så väldigt mycket tillbaka. "Man lär så länge man har elever" brukar ju lärare säga. Det håller jag med om.

Enda nackdelen med att vara på kurs en hel helg är att man sitter still inomhus så mycket. Före middagen ikväll hann jag i alla fall med en kort vända i kvarteren runt hotellet, och kan konstatera att Falköping nog ser ut som de flesta småstäder i Sverige, i alla fall i mörker.

Fortsätt läs mer
  2205 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Siv Johansson
Jag blir så avundsjuk på Er i södra Sverige som får sådana chanser, vill gärna att även vi i norr får samma möjlighet. Tänk att få... Läs mer
söndag, 09 februari 2014 10:07
Eva Johansson
Siv, jag hoppas att ni längre norrut i Sverige också får möjlighet att gå en sådan här utbildning, utan oöverstigligt långa resor.... Läs mer
söndag, 09 februari 2014 20:56
2205 Träffar
2 Kommentarer

"Lättelser för mitt betryckta hjärta"

Ibland kommer man sina gamla anförvanter riktigt nära, ofta genom oväntade arkivfynd. Ett sådant fynd gjorde jag nyligen i Kristianstads kämnärsrätts dombok 1796, som tillsammans med handlingar i Lunds domkapitels arkiv avslöjade en hjärtskärande berättelse om kärlek, otrohet och mänskliga brister. I september det året hade den unga hustrun Dorothea Boldt inlämnat ett brev till kämnärsrätten i Kristianstad, där hon berättade att "ett gående rykte som jag av flera omständigheter, funnit äga grund, har äntligen övertygat mig att min man färgaren Johan Erik Flinckenberg begått otrohet i äktenskapet, och med en okänd kvinnsperson haft köttslig beblandelse. För detta brott, anhåller jag att bemälte min man må inför lovl. kämnärsrätten mig till laga ansvar stånda, i vilket avseende å honom anhålles om laga stämning...".

b2ap3_thumbnail_Dorothea.jpgb2ap3_thumbnail_Dorothea.jpg

Inledningen av Dorotheas brev till Kristianstads kämnärsrätt.

Denne Johan Erik Flinkenberg var min farmors farmors mormors farmors halvbror, och han hade ingått äktenskap med Dorothea i oktober 1792 i Kristianstad. Han var född 1761 i Ystad, och tycks ha varit en rastlös själ. Vid bouppteckningen efter fadern i Ystad 1790 uppges han vara färgare i staden Deutschbrudt i Böhmen, två år senare dyker han plötsligt upp i Kristianstad där han erhåller burskap som färgare, och gifter sig två månader senare med den unga Dorothea. Äktenskapet tycks redan från början ha varit problematiskt. Dorothea var mycket sjuklig, provinsialmedikus d:r Ludvig Tillke intygar till exempel i oktober 1796 "att hon [lider av] åtskilliga bräckligheter och sina hysteriska plågor - av vilka hon är mycket svag och lättrörd vid sinnesrörelser, och flera tillfällen lider svåra anfall". Doktorn rekommenderade därför att hon helst inte skulle ge sig ut på längre resor, eftersom hon annars "kan ådraga sig obehageliga följder för sin hälsa". Makarna började sakta glida ifrån varandra, och blev allt oftare osams. Man kan lätt tänka sig att den rastlöse Johan Erik och den lättrörda Dorothea inte gick så bra ihop, särskilt inte i ett äktenskap. Så småningom lämnade Dorothea också det gemensamma hemmet, och flyttade in hos sina föräldrar. Den äktenskapliga osämjan hamnade till slut hos Göta hovrätt, som krävde att Dorothea skulle flytta tillbaka till sin make för att låta den "äkta sammanlevnaden fortsätta", en uppmaning som var förgäves. Dorothea vägrade, och Johan Erik tycks ha känt sig alltmer ensam. Så småningom blev de "köttsliga begären" allt för svåra att motstå, som Johan Erik själv uttryckte det, och han begick äktenskapsbrott. I juli 1796 skriver han därför ett brev till hustrun, där han utan omsvep erkänner sitt snedsteg:

"Min kära hustru. Den oro som hos mig uppkommit över vårt frånskilda levnadssätt har varit för mig mycket besvärande, och mest smärtar mig de omständigheter som under tiden inträffat. Då jag muntligen ej kan berätta sådant, får jag med pennan skriftligen söka lättelser för mitt betryckta hjärta. En sak som du, min äkta maka, kanske hört omtalas av några, måste jag nu uppriktigt tillkännagiva, att jag för någon tid sedan av lusten verkligen varit dig, min vän, otrogen i äktenskapet, och övat köttslig beblandelse med ett okänt fruntimmer som sade sig vara hemma lång väg från denna staden, och velat att övertala till att gå in till mig i mitt rum där jag bor. Du häpnar väl över denna berättelse, men betänk, vi äro alla svaga till att motstå de köttsliga begären. Jag ber att du, min vän, denna gång mig förlåter, hade det hänt dig, mitt hjärta, jag skulle dig visserligen ej tillräknat. Svara mig några ord härpå, helst jag är i mycken oro, och ehuru jag härigenom gjort dig min vän mycket emot, skall jag likväl aldrig upphöra att älska dig ömt, och att vilja vara din, min kära hustrus, ömma maka i nöd som lust i bleka döden."

b2ap3_thumbnail_J-E.jpgb2ap3_thumbnail_J-E.jpg

Slutet av Johan Eriks brev till hustrun.

Dorothea tänkte dock inte förlåta sin makes snedsteg, utan sände genast brev till Kristianstads kämnärsrätt där hon begärde skilsmässa. Hon hade länge misstänkt att Johan Erik var otrogen, och när han nu dessutom själv erkände otroheten fanns det ingen återvändo. Hon bifogade även makens erkännande, eftersom hon ansåg att detta brev skulle styrka hennes begäran om skilsmässa, och skriver att

"Jag förmodar icke att min man inför rätta söker neka det brott han skriftligen erkänt; i denna förmodan är det och som jag härmed vill förklara, att jag för detta brott ej hatar honom eller önskar honom ont, men att förlåta det i den mening, att vårt äktenskap skulle kontinuera, därtill kan jag omöjlig förmås; varemot jag härigenom lämnar honom tillstånd, att träda i annat gifte och önskar honom därvid bättre lycka, än hans uppförande i det första äktenskapet förvållat".

Fallet var solklart, så kämnärsrätten dömde Johan Erik för horsbrott till 26 riksdaler och 32 skilling i böter till lika delning mellan kronan, staden och hans hustru. Han skulle dessutom betala 1 riksdaler och 16 skilling till stadens kyrka, samt undergå hemlig skrift och avlösning. Eftersom Dorothea ju inte heller ville förlåta maken dömde kämnärsrätten till skilsmässa mellan de äkta makarna den 17 september 1796, och den 12 oktober samma år utfärdade Lunds domkapitel det slutgiltiga skiljobrevet. Det fyraåriga äktenskapet var över, och den rastlöse Johan Erik Flinkenberg försvinner in i historiens mörker - det sista spåret efter honom finner man i Kristianstads borgarematrikel, som nämner att han "Afrest från Staden - rymd".

Fortsätt läs mer
  3237 Träffar
  0 Kommentarer
3237 Träffar
0 Kommentarer

Ett lyckosamt besök

Man brukar säga att en släktforskare alltid ska vara medlem i minst två föreningar: en där man bor och en där man forskar. Det är en vacker tanke men för de med geografiskt spridda rötter är det förstås ekonomiskt ohållbart att vara medlem i kanske ett dussin föreningar. Dock kan det löna sig att ändå ta kontakt med en förening från ett område där anorna bodde för att få tips och råd.

För ungefär ett år sedan ställde Margareta en fråga i en grupp om släktforskning på Facebook. Hon hade svårt att följa en anmoder som flyttade till min hemstad Nyköping. Eftersom jag forskar rätt mycket i Nyköping med omnejd så kunde jag hjälpa henne att komma vidare. Den här grenen av Margaretas släkt blev kvar i Nyköping i några generationer. Anfadern Karl Magnus Lundberg (1817- 1873) öppnade en garnbod där han sålde garn från det nystartade Hargs Ullspinneri. Huset vid Västra Storgatan där garnboden låg rymmer idag apoteket Gripen.

Så småningom öppnade familjen Lundberg en filial i Stockholm som drevs av sonen Karl Ludvig Lundberg (1851- 1928). Denne var en av grundarna till Nordiska kompaniet, NK, och Karl Ludvigs koppling till Nyköping ledde till att NK förlade sina verkstäder dit.

Några dagar efter att Margareta och jag fått kontakt publicerade min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, i sin lördagsbilaga ett uppslag med en återblick på Nyköpings industrihistoria. Uppslaget ägnades åt familjen Lundberg. Som prenumerant kunde jag ladda hem en PDF-fil av bilagan och skicka den till Margareta. Även om det inte var några nyheter för hennes del så är det förstås alltid trevligt att ta del av artiklar om den egna släkten. Jag hade skrivit ett första utkast av den här bloggen när jag hämtade (mån)dagens post. Jag hade fått en lokal gratistidning som bland annat innehöll en artikel om Nyköpings industrihistoria, NK och familjen Lundberg!

När Margareta och hennes make under sensommaren kom till Nyköping besökte de vår släktforskarlokal. Har man möjlighet är det alltid en god idé att ta del av lokala kunskaper och källor. Dessutom träffar man ju andra med samma intresse! Nyköpingsvisiten blev extra lyckosam då de kunde lyssna på ett föredrag om NK:s verkstäder och deras verksamhet i staden.

 Margareta hade i flera år letat efter ett fotografi av Karl Magnus Lundberg. Hur jag än grunnade kom jag inte på något arkiv där en bild kunde finnas. Vi pratade om några andra grenar på hennes släktträd innan jag plockade fram ett par volymer i föreningens bågnande bokhylla med genealogisk och lokalhistorisk litteratur. I A. E. Falcks Nyköpings handelssocietet fanns ett uppslag med fotografier. Ett av dessa föreställde just Karl Magnus Lundberg! 

b2ap3_thumbnail_Foto-KM-Lundberg1_20140703-035359_1.jpgb2ap3_thumbnail_Foto-KM-Lundberg1_20140703-035359_1.jpg 

 Visst var Karl Magnus en riktigt stilig karl?

Fortsätt läs mer
  2909 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Markus Gunshaga
Härligt! Just de där små gulnade jubileumsskrifterna och häftena av lokalhistorisk / biografisk karaktär från 1900-talets början t... Läs mer
torsdag, 06 februari 2014 11:29
Camilla Eriksson
Ja, och även gratistidningen hade väldigt trevliga fotografier. Tidningen är nu på väg till Margareta.Att det fanns något fotograf... Läs mer
torsdag, 06 februari 2014 11:40
Stefan Simander
Härligt!
fredag, 07 februari 2014 14:11
2909 Träffar
4 Kommentarer

Boston Legal

Boston Legal

Det slår aldrig fel. Så här års drabbas jag av någon sorts vintertrötthet, som lämnar mig kraftlös, trött och dyster. Att tala om depression vore att gå för långt, men roligt är det sannerligen inte med det eviga mörker och den huttrande kyla som är vår arvedel i detta norröna land. Botemedlet, sedan många år utprovat och väl fungerande, är att införskaffa en fängslande TV-serie på DVD och sedan, invirad i sköna filtar, sjunka ned i TV-soffan och maraton-titta sig igenom hela serien. 

I år har det varit de 101 avsnitten av den amerikanska advokatserien Boston Legal, som under några veckor hållit mig sällskap och bjudit på många glada skratt och förtjusta leenden. Hjärnan bakom denna intelligenta och kvicka serie är David E. Kelley, som också gjort sig skyldig till andra succéserie, t.ex. Lagens Änglar, Chicago Hope, Ally McBeal och Advokaterna.

När man börjar att titta på denna serie och dess smått osannolika huvudpersoner, tänker man; Detta är en fars! Så oerhört barnsligt! Så småningom inser man dock, att den humoristiska inramningen bara är en ursäkt för att få behandla högst allvarliga och viktiga ämnen, som TV-publiken annars aldrig skulle komma i kontakt med. Satiren är ibland så bitande att man undrar hur producenten och TV-bolaget egentligen törs. I början handlade avsnitten ofta om mänskliga relationer, kärlek, skilsmässor, vårdnadstvister, religions- och kulturkrockar o.s.v. men allteftersom serien fortskrider smyger allt fler samhällsproblem in i handlingen; de utslagnas situation, de ändlösa krigen i Irak och Afghanistan, de förfärliga amerikanska fängelserna, våld och skjutvapen och inte minst det förfärliga hyckleriet och övergivandet av mänskliga rättigheter under Bush-administrationen s.k. terroristbekämpning. 

Boston Legal var under åren 2004-2008 ett av mycket få populära TV-program i USA där man vågade tala klartext!

Det har slagit mig att det finns vissa likheter mellan denna advokatserie och de släktforskarprogram i svensk television, som jag själv under många år medverkat i: Vem tror du att du är? Vari består då likheten? Jo, i den amerikanska serien använder man humorn, farsen, för att locka tittare till ett program som egentligen behandlar viktiga samhällsfrågor och existentiella problem, ingredienser som den, let's face it, rätt grunda genomsnittsamerikanen annars knappast skulle komma i kontakt med. I den svenska serien använder vi "kändisar" för att locka tittarna, och när vi väl har dem bänkade på måndagskvällarna serverar vi en lagom mix av svensk historia, kulturhistoria, socialhistoria, kyrkohistoria, militärhistoria, nutidshistoria och mycket annat. Hur många tittare skulle renodlat "seriösa" program i dessa ämnen samla? Man kan kanske säga att vi utnyttjar "kändisarna" för att få tillfälle att berätta om alla dessa spännande saker - och det får väl ändå sägas vara ett vällovligt syfte...

En glad nyhet: Vem tror du att du är? återkommer till hösten med sex nya program. Vilka kommer huvudpersonerna vara denna säsong, undrar ni kanske? Jo, jag vet vilka de är, men jag är svuren till tystnad ...

 

 

Fortsätt läs mer
  2600 Träffar
  0 Kommentarer
2600 Träffar
0 Kommentarer

Tur och skicklighet

Släktforskning handlar inte alltid om skicklighet, ofta gäller det att ha tur också. För ett par år sedan försökte jag spåra en förfader, Johan Carlberg (1794-1882). Han var sergeant vid Södra skånska infanteriregementet, och hade kort efter återkomsten från napoleonkriget 1815 gjort sin morbrors tjänstepiga med barn. Den arma pigan fick ännu ett utomäktenskapligt barn några år senare, förblev ogift, och dog utfattig i Lyngby prästgård i Skåne. Johan Carlbergs vidare öden var dock länge ett mysterium, men till slut fick jag upp ett spår som ledde mig hela vägen till hans grav i Ängelholm.

Det visade sig att herr Carlberg var något av en entreprenör och mångsysslare, och han lyckades samla ihop en större förmögenhet genom att låna ut pengar, bilda bolag och handla med aktier. Sedan han avancerat till fanjunkare vid regementet lämnade han 1828 aktiv militärtjänstgöring, och var därefter syssloman vid Lunds lasarett samt inspektor på ett flertal skånska gods. Slutligen blev han förvaltare på det vackra godset Engeltofta i nordvästra Skåne. Vid sjuttioett års ålder, då de flesta kanske hade gått i pension, kastade sig den rastlöse mannen in i bankvärlden. Han lämnade lantlivet på Engeltofta och flyttade in till Ängelholm, där han deltog i grundandet av Engelholms och kringliggande Orts Sparbank. År 1865 blev han bankens kamrer, och året därpå tillträdde han som verkställande direktör för bankens avdelningskontor i Ängelholm. Först vid sjuttiosex års ålder gick han i pension - dock inte för att orken var slut, utan på grund av försvagad syn. Han levde i ytterligare ett antal år och slutade sina dagar först 1882, åttiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpgb2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpg

Johan Carlbergs och hustrun Sophie Gröndahls gravsten, på Ängelholms gamla kyrkogård. Foto: Markus Gunshaga

Av ren nyfikenhet började jag spåra herr Carlbergs ättlingar. Sedan han fått två barn utom äktenskapet gifte han sig 1828 och fick sex barn inom äktenskapet. Det yngsta av dessa barn, sonen Axel Carlberg (1836-1899) fick fyra döttrar, varav tre förblev ogifta. Den yngsta dottern Hedvig Carlberg (1879-1967) gifte sig dock, och vid bouppteckningen efter en av de ogifta systrarna 1962 hade Hedvig företrätts av sin dotter. Denna dotter hade ett unikt efternamn, och efter en snabb sökning på internet kunde jag konstatera att hon fortfarande var i livet, nittiofyra år gammal! Jag tog genast kontakt med den gamla damen (som var min farmors farmors syssling), och inom en vecka satt jag på tåget mot Göteborg. Jag hälsades välkommen av den gamla damen, som även bjudit in sin dotter och svärson, så det blev en trevlig liten släktträff. Det visade sig att jag haft rejäl tur när jag kontaktade den gamle damen. Hon hade nämligen ärvt i princip allt som hennes morfar Axel ärvt efter föräldrarna, precis som jag hoppats. Bland de mer intressanta föremålen fanns ett silverskrin som tillhört Johan Carlberg själv, innehållande en självbiografi daterad 1875:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjökaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813 1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten...»

Det kändes som en dröm! Dock ägde den gamla damen inte så många fotografier, men hon berättade att hennes yngre syster eventuellt hade några. Hon lovade att undersöka saken, och jag återvände hem till Skåne. Där började jag leta efter litteratur om banken i Ängelholm, kanske där fanns fler uppgifter om herr Carlbergs verksamhet? Jag hittade en gammal jubileumsskrift från Ängelholms sparbanks 50-årsjubileum, och chocken blev stor när den lilla oansenliga jubileumsskriften inte bara innehöll uppgifter om Johan Carlbergs verksamhet, utan även ett fotografi på honom! Jag satt där med det bleknade häftet framför mig, och beskådade för första gången min farmors farmors mormors far. Jag hade precis hämtat mig, när jag plötsligt fick ett brev i brevlådan. Det var den gamla damen i Göteborg, som nu hade talat med sin yngre syster. Jodå, visst hade systern en del äldre fotografier - bland annat ännu ett fotografi på Johan Carlberg!

b2ap3_thumbnail_JCC.jpgb2ap3_thumbnail_JCC.jpg

Inom loppet av ett par veckor hade jag alltså träffat min farmors farmors syssling, tagit del av min farmors farmors mormors fars självbiografi, samt fått två fotografier på honom. Släktforskning handlar alltså inte alltid bara om skicklighet - ofta gäller det att ha en gnutta tur också!

Fortsätt läs mer
  4583 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Vilken fantastiskt historia! Och vilken tur du hade!
lördag, 01 februari 2014 10:56
Britt Lind
Ja detta är ju en sån historia vi alla bara drömmer om att få uppleva. Jag vill tacka er "bloggare" för att ni delar med er av era... Läs mer
lördag, 01 februari 2014 11:52
4583 Träffar
2 Kommentarer

Orgelist, sedan soldat, fånge, röfvare

Det finns många fascinerande arkiv på Svar som inte är helt lättfunna. Ett av dessa är Örnbergska samlingen, Viktor Örnbergs källmaterial till Svenska Ättartal som även omfattar familjer utan släktnamn. Här finns många guldkorn, men tyvärr oftast få källor till uppgifterna.

 

Så länge uppgifterna förefaller vara hämtade från kyrkböckerna är källbristen ändå förhållandevis enkel att åtgärda. Värre är det förstås när uppgifternas ursprung är mer dunkel. I flera år har jag försökt finna ut mer om min mm fm ff mm mors svägerskas brorsdotters svåger, Ulrik Leonard Rolin, som föddes 1745 i Nyköping. I samma stad föddes Viktor Örnberg 94 år senare, dvs 1839, och då han på mödernet hade djupa rötter i Nyköpingstrakten så misstänker jag att han under sin uppväxt hört berättas om denne Rolin. 

 

Den korta notisen om Ulrik Leonard Rolin i Örnbergska samlingen låter nämligen som utkastet till en klassisk äventyrsroman av Alexandre Dumas: "orgel[n]ist, sedan soldat, fånge, röfvare". Nog blir man nyfiken! 

b2ap3_thumbnail_2014-01-26-20_11_09-rnbergska-samlingen-Slkter-p-O---R-SE_VALA_02109_15_15---Riksarkivet---Sk-.jpgb2ap3_thumbnail_2014-01-26-20_11_09-rnbergska-samlingen-Slkter-p-O---R-SE_VALA_02109_15_15---Riksarkivet---Sk-.jpg

Örnbergska samlingen, Släkter på O - R, sid 461. Bild från Svar

Fortsätt läs mer
  2332 Träffar
  0 Kommentarer
2332 Träffar
0 Kommentarer

Ortnamnet löste gåtan

Har du inte upptäckt Ortsnamnsregistret så rekommenderar jag en titt där. Det kan vara en bra hjälp vid släktforskningen: www.sofi.se/ortnamnsregistret.
För mig löste det ett mysterium från 1701. Tipset att söka där fick jag av en annan släktforskare.
Problemet fanns i min morfars släktgren. Hans farmors farfars far hette Joon Olsson och föddes 1701. En av mina mostrar släktforskade i flera år innan hon gick bort 1998 och har lämnat efter sig ett släktträd med namn, årtal och platser. Det har jag nu som facit. Här har hon skrivit att Joons föräldrar är Ola Pedersson och Ragnilla Götharsdotter, båda födda omkring 1662 och döda 1738 respektive 1708.
Nu skulle jag se hur detta stämmer, efter att en avlägsen amerikansk släkting hört av sig och undrat lite över denna familj.
Joon föddes den 20 januari 1701 på Dughult i Ullareds socken, och han finns i födelseboken (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital). Men det står varken Pedersson, moderns namn eller Dughult, utan "Olause Duelts sohn". Eller hur? Någon husförhörslängd för den här tiden finns förstås inte, den börjar drygt 80 år senare.

b2ap3_thumbnail_UllaredCI1_1688-1733sid45.pngb2ap3_thumbnail_UllaredCI1_1688-1733sid45.png

Källa: Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital

När jag såg födelsenotisen blev jag väldigt undrande till varifrån moster fått namnen på föräldrarna. Kanske var det en tysk i stället för en Pedersson som var far till Joon?
Jag fick alltså rådet att kolla i ortsnamnsregistret efter Dughult och då kunde jag se att det faktiskt skrivits just så här på 1600-talet. Det fanns väl inga stavningsregler då och man stavade nog som det lät. På dialekt i de här trakterna kanske det fortfarande låter ungefär så?
Ola, eller Olaus, i Dughult var alltså rätt. Prästen hade förmodligen bara glömt skriva "i".

Fortfarande saknade jag belägg för moderns namn. När jag letade efter fler barn i den här familjen för at hitta båda föräldrarna, visade det sig att det fötts sex barn med Ola Pedersson som far: Peder 1692, Kierstin 1695, Joon 1701, Peder 1705, Peder 1708 och Anders 1713. Det är bara Joon som inte har någon mor angedd i födelsenotisen. För de tre första av hans syskon heter modern Ragnilla Götharsdotter men för de två senare heter hon Gunilla Götharsdotter. Felskrivning eller hopblandning? Var det en slarvig präst här? Eller hade Ola mist sin hustru och gift om sig mellan det fjärde och femte barnet?
Då kom jag ihåg att modern Ragnilla skulle ha dött 1708, enligt mosters notering. Och dödsnotisen finns mycket riktigt för Ragnilla i Dughult i maj 1708 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 34 / sid 59 Arkiv Digital). Kanske var det en helt annan kvinna?
Dessutom hade Peder nummer två levt ända till 1766, enligt prästens anteckning vid sidan om födelsenotisen, så då borde det ju inte finnas en Peder till bland syskonen.
Det här fick jag inte ihop.
Tills jag hade läst längre ner på sidan där födelsenotisen om sonen Peder som föddes den 14 augusti 1705 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 31 / sid 53 Arkiv Digital). Där fanns ett barn till med en far som heter Ola Pedersson! Modern heter Gunilla Götharsdotter. Barnet föddes i november, så det finns alltså en familj till vid samma tid och med nästan samma namn på föräldrarna!
Det är den enda logiska förklaringen.
Nu funderar jag på om Ragnilla och Gunilla är systrar. Två systrar som gifter sig med var sin Ola Pedersson i samma socken... Hur har det gått till? Jag undrar hur det lät hos dem när de hade släktkalas i så fall.
Hade jag inte fått upp spåret genom ortnamnsregistret hade jag nog fortfarande trott att moster hade skrivit fel. Stort tack för denna hjälp!

Fortsätt läs mer
  3048 Träffar
  0 Kommentarer
3048 Träffar
0 Kommentarer

Kom igen, KB!

Kom igen, KB!

Jag sitter och läser en "nyhet" på Kungliga Bibliotekets hemsida från den 29/10 2009. Rubriken är DIGITALISERADE DAGSTIDNINGAR och i ingressen skriver man stolt och hurtigt: 

Ny tjänst från KB med svenska dagstidningar på nätet. Gå in och sök på egen hand. Men varning: det är beroende-framkallande. Denna webbtjänst ger tillgång till drygt 200 000 sidor tidningstext. Materialet kommer dels från större tidningar, dels från landsortstidningar. Vi vill spegla spridningen i tid och rum när det gäller svensk tidningsutgivning från 1700-tal till 1900-tal.

Lite längre ned på sidan framgår det att det rör sig om en betaversion - en test om man så vill med ett litet aptitretande smakprov. De skannade tidningssidorna har alltså OCR-tolkats, så att det blir möjligt att söka på snart sagt vilka ord som helst, namn, geografiska begrepp, årtal, händelser o.s.v.

Redan 2009 var jag och många andra inne och botaniserade på denna sida [magasin.kb.se] och vi kunde då konstatera, att även om sökfunktionerna var rudimentära och otillräckliga, så vilade en rikedom av intressant information i dessa gamla tidningar, och vi väntade ivrigt på att nya tidningar efterhand skulle göras tillgängliga på detta sätt.

Vi väntar än! Sedan 2009 verkar ingenting ha tillförts.

Händer det över huvud taget något med detta projekt, eller har det fastnat i utredningsträsket?

Eller saknas det pengar? 

Eller god vilja?

Om man jämför med andra länder tycks Sverige nu ligga rejält på efterkälken. I USA finns det flera konkurrerande företag som med stor flit skannar och OCR-tolkar så att det står härliga till. Så också i Australien, där man alldeles gratis kan gå in och söka i snart sagt alla historiska tidningar genom webbsidan Trove [trove.nla.gov.au] som tillhandahålles av KB:s systerfartyg i Australien; National Library of Australia. Det är en otrolig resurs, som förutom digitaliserade tidningar även erbjuder böcker, bilder, musik, kartor och mycket annat.

Där fixar man alltså detta - men inte i Sverige. Uppenbarligen!

 

 

Fortsätt läs mer
  2737 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Hammar
I min forskning använder jag mig mycket av tidningsmaterial och har då många gånger önskat mig ett bättre och mer sökanpassat inte... Läs mer
måndag, 27 januari 2014 20:01
Ted Rosvall
Stefan, det var det värsta jag har hört! 150 år!Är det Datainspektionen som sätter käppar i hjulet eller är det bara detta med upp... Läs mer
måndag, 27 januari 2014 20:32
Anders Thornström
Det här borde ligga digisam.se, digitaliseringssekretariatet, placerat vid krigsarkivet, varmt om hjärtat.
tisdag, 28 januari 2014 10:02
2737 Träffar
3 Kommentarer

Släkten är värst?

I äldre tid hände det ibland att man gifte sig med mer eller mindre avlägsna släktingar, i regel för att behålla gårdar och egendom inom släkten. Det fanns dock vissa släktskap som ingick under kategorin "förbjudna led", och ett av dessa var kusinskap. Sveriges rikes lag anno 1734 stadgade klart och tydligt att "Syskonebarn måge ej taga hvarannan til ächta; utan Konungen gifver ther lof til" (Giftermålsbalkens II kap, 3 §). Ett av de brudpar som erhöll kungligt tillstånd att ingå äktenskap var min farfars morfars farföräldrar, den nyligen myndige drängen Per Jönsson (1816-1874) och hans kusin, pigan Anna Catharina Andersdotter (1815-1864). Bröllopet hölls i april 1837 i Raus socken utanför Helsingborg, och hade föregåtts av lysning en månad tidigare, sedan brudparet "Såsom Syskonbarn hade [...] till sitt giftermål erhållit Kongl. Majts nådiga tillåtelse d. 10 Febr. 1837", som lysningsbokens formulering lyder. Det kungliga brevet finns ännu bevarat bland lysnings- och vigselbokens bilagor:

b2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpgb2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpg

"Kong. Maj:t Vill, uppå af DomCapitlet i Lund gjord underdånig anmälan, härigenom i nåder tillåta syskonebarnen, Drängen Per Jönsson och Pigan Anna Andersdotter i Rå af Helsingborgs Pastorat, att med hvarandra ingå ägtenskap, så framt annat laga hinder, än omförmäldte deras skyldskap, dervid icke möter. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 10 Februarii 1837. Carl Johan.". Den 4 mars antecknade domkapitlet kort i protokollet att "Nådig tillåtelse att med hwarandra ägtenskap ingå har Kong. Maij:tt meddelat följande syskonebarn", och den 21 april gifte sig Per och Anna. 

b2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpgb2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpg

Detta kusinäktenskap var dock bara toppen av ett isberg. De båda kusinernas släkter i Rönnebergs och Luggude härader hade nämligen flätats samman i över hundra år, och till slut blev det väldigt trassligt. Håll i er nu: brudgummens mormors bror Nils Jacobsson hade gift sig med Bengta Staffensdotter, vars faster hade varit gift med nämnde Nils Jacobssons far Jacob Assersson i första äktenskapet - Bengta Staffensdotter blev alltså svärdotter till sin fasters förste make. Jacob Asserssons dotter Kjerstina Jacobsdotter fick i sin tur tillsammans med Per Olsson dottern Pernilla Persdotter, som gifte sig med Jöns Staffensson, vars tidigare nämnda syster Bengta Staffensdotter alltså var gift med sin tillkommande svägerskas morbror. Kjerstina Jacobsdotters make Per Olsson hade dessutom från första äktenskapet dottern Hanna Persdotter, vars svärmor Catharina Henriksdotter var nästkusin med Kjerstina Jacobsdotters far Jacob Assersson - Hanna Persdotters styvmors far var alltså nästkusin med sin dotters styvdotters svärmor. Kjerstina Jacobsdotters dotter Pernilla Persdotter fick slutligen tillsammans med den tidigare nämnde Jöns Staffensson en son, Per Jönsson - alltså brudgummen som gifte sig med sin kusin 1837.

Släkten är värst, som man brukar säga?

Fortsätt läs mer
  4767 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Intressant och trassligt. :-) Här kan man tala om anförluster!
fredag, 24 januari 2014 12:27
Camilla Eriksson
Ja, ibland häpnar man över hur invecklade familjeförhållandena kan bli.Min mm fm mm f, Jan Eriksson (1727- 1796) var gift två gång... Läs mer
fredag, 24 januari 2014 12:58
4767 Träffar
2 Kommentarer

Pusslet blir komplett

 Det lönar sig ofta att diskutera sin forskning och sina ”stopp” med andra forskare.

I många år reste jag och några vänner flera gånger varje år till Ramsele och tillbringade några intensiva dagar med att dyka in i mikrokortens värld på Svar-huset. Eftersom jag ännu inte lärt mig dricka kaffe brukade jag hoppa över för- och eftermiddagsfikat och ägnade mig i stället åt att forska. Under fikat en förmiddag beklagade sig en forskare, Ann-Marie, över att en person i husförhörslängden bara angavs vara född i ”Södermanland”. Min väninna tipsade henne om att jag forskat mycket i just Södermanland och att jag kanske kunde hjälpa henne.

Ann-Marie frågade mig så om jag kände till någon släkt Hellström från Södermanland. Jag svarade att det givetvis finns rätt många släkter med namnet i fråga men att jag främst hade ägnat mig åt två, en från Björkvik och en från Vadsbro. Personen hon var intresserad av hette David Hellström, vilket inte lät bekant.

 

Medan Ann-Marie knallade iväg efter sin dator plockade jag fram en söklista över alla med namnet Hellström i min databas Min blick föll på mina kusiners fm ff ff far, Simon Nilsson Hellström från Herrgölet i Björkvik.

 

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm.jpgb2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm.jpg

Födelsenotis 1742, Björkvik C:3. Bild från Arkiv Digital.

 

  

Det visade sig att Ann-Marie blandat ihop far och son. David Hellström hette sonen till hennes gäckande sörmlänning, som, givetvis, hette Simon. Han var född 1742, samma år som ”min” försvunne Simon, hade samma yrke och dök upp i Uppland samtidigt som ”min” Simon försvann från Bälinge. Vi insåg snabbt att vi hade varsin halva i hans liv, jag från födseln tills han försvann spårlöst, och Ann-Marie från att han dök upp i Uppland till hans död 1802.

b2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm-Biskopskulla-AI4-1800--14-sid-12.jpgb2ap3_thumbnail_Simon-Hellstrm-Biskopskulla-AI4-1800--14-sid-12.jpg

Hfl Biskopskulla AI:4 (1800- 13), sid 12. Bild från Arkiv Digital.


Hade vi inte funnit varandra i Ramsele hade Simons fortsatta levnadsöde ännu varit okänt för min del, och hans ursprung likaledes för Ann-Marie. Så prata alltid om din forskning med andra – du vet aldrig vem som sitter inne med lösningen!  

Fortsätt läs mer
  3023 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Örjan Öberg
Ännu ett bevis på hur viktigt det är med kommunikation.Den kommunikationsväg som beskriv här är tyvärr på väg att försvinna, efter... Läs mer
torsdag, 23 januari 2014 11:53
Markus Gunshaga
Exakt en sådan här situation föreställer jag mig ofta när jag släktforskar, och när jag emellanåt läser i t.ex. herdaminnena att e... Läs mer
torsdag, 23 januari 2014 12:14
Örjan Öberg
Det borde finnas ett sådant forum, där man kan "sy ihop" bottappade anor. Jag har ett exempel. En person i Sundsvall c:a år 1860. ... Läs mer
torsdag, 23 januari 2014 21:09
3023 Träffar
6 Kommentarer

SPÅRLÖST

SPÅRLÖST

I går kväll bänkade jag mig för säsongspremiären av den svenska TV-serien SPÅRLÖST - ett obligatorium sedan många år. Det är fortfarande spännande att se alla dessa starkt motiverade adoptivbarn på jakt efter sina föräldrar, syskon eller andra släktingar, som kan ge dem lite av de ting vi "vanliga" människor uppfattar som självklara: ett släktsammanhang, en förhistoria, känslan av att likna någon och tillhöra en grupp. 

Stora delar av programmen i denna populära TV-serie liknar varandra, det är ju ett s.k. "format" man följer. Först lite bakgrundsinformation, så en intervju med huvudpersonen om varför han eller hon vill ge sig ut på den här resan. Så kommer själva sökandet i fjärran land, där misslyckanden och besvikelser verkar vara en återkommande poäng. Trilskande myndigheter, sekretessregler och bristande folkbokföring sätter käppar i hjulet, men till sist lyckas man alltid hitta fram till den borttappade familjen. Denna del verkar ofta lite konstgjord eftersom den naturligtvis genomförs för effektens skull. Självklart har man ju redan hittat personerna i fråga, annars skulle man ju inte ge sig ut med hela film-teamet. Kanske skulle det kännas mer äkta om man i stället fick följa själva sökandet på plats, med hjälp av lokala släktforskare och detektiver, för att först därefter plocka in huvudpersonen? 

Så gör man faktiskt i de engelska och australiska versionerna av samma programidé; Long Lost Family och Find my Family. Där presenterar man huvudpersonerna och berättar om bakgrunden till att familjer splittrats, en far eller mor försvunnit, syskon förlorat varandra genom adoptioner o.s.v. och går sedan direkt på upplösningen. I England sker detta ofta genom brev, i Australien genom inspelade vittnesmål och uttalanden på en IPAD. 

Sedan tar tår-festen över, såväl i de svenska och danska som i de engelska och australiska programmen. Kramar och gråt, gråt och kramar! Ibland är det känslosamt intill det outhärdliga, särskilt när programledaren skall tvinga huvudpersonen att mellan snyftningarna tala om hur han eller hon "känner sig" eller "upplever situationen". Lite av en känslomässig våldtäkt, kan jag emellanåt tycka.

Men ändå, visst är det fascinerande och en smula berömvärt detta, att försöka sammanföra föräldrar och barn och syskon som dubbelmoralen, fattigdomen eller andra svårigheter har särat på. Och helt SPÅRLÖST försvinner ju de flesta människor inte ...

 

Ps: Jag tog mig faktiskt ett abonnemang på TV4-Play, för att kunna titta på alla sparade avsnitt av dessa program. Just nu finns många av de danska (som faktiskt är ännu bättre än de svenska) och engelska programmen tillgängliga.

 

Fortsätt läs mer
  3531 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Thomas Lans
Ja det kan vara svårt att hålla tillbaka sina känslor i en sådan situation. Från ren ovisshet till att träffa sina t:ex. föräldra... Läs mer
måndag, 20 januari 2014 18:42
3531 Träffar
1 Kommentar

Släktforskarnas egen bok

Släktforskarnas årsbok 2014 är på gång. Fast det är mycket jobb kvar.

Sista dag för inlämning av manus är den 1 februari. Har du ett manus liggande i din dator så finns det alltså tid än att lämna in det. Läs mer om årsboken och vart du skickar ditt manus.

En hel del har redan kommit in, och det tackar jag för. Det är så intressant att läsa alla era olika berättelser.

Än är det mest texter om enskilda människor eller släkter som jag fått. Är du kunnig på något historiskt område eller inom något speciellt släktforskningsområde så finns det utrymme för artiklar om detta. Som exempel skråväsende, vad man åt till vardags i bondesamhället, sjukdomshistoria, vad man trodde på och överhetens makt, lagar som styrde folks liv och allt möjligt annat som berör livet förr. Men också släktforskningsmetodik. Till exempel om smedforskning, släktforskning i andra länder, nya digitaliserade arkiv, sjömansforskning, hur man gör för att hitta i bruksarkiv... Ja, det finns så mycket som vi släktforskare vill läsa om. Tror jag i alla fall.

b2ap3_thumbnail_arsbok.JPGb2ap3_thumbnail_arsbok.JPGJag har tittat en del på innehållet från tidigare år och vissa geografiska områden har varit mer förekommande än andra. Därför tar jag nu gärna emot texter med anknytning till Värmland, södra Norrland, Västergötland och Gotland.

Vi vill hitta nya skribenter och bredda författarskaran. Många olika röster ger större variation. Årsboken är till för alla.

För mig är det en ny utmaning att vara redaktör för årsboken, både spännande och intressant. Jag har aldrig haft ett sådant uppdrag tidigare, bara liknande i tidningsvärlden. Där har jag varit redaktör inom flera olika sammanhang i många år, och räknar med att den erfarenheten nu ska vara till hjälp i arbetet med årsboken.

Framför allt är det väldigt roligt att få arbeta med detta. Det finns så många bra skribenter och det är en glädje att få läsa vad ni skriver. Det hoppas jag att läsarna också ska tycka.

Fortsätt läs mer
  1851 Träffar
  0 Kommentarer
1851 Träffar
0 Kommentarer

Okända guldgruvor

Okända guldgruvor

För oss släktforskare finns en mängd olika arkiv och handlingar att söka i. En del av dessa är välbekanta för släktforskare, men sedan finns det mer okända guldgruvor. Om man släktforskar i Skåne är Folklivsarkivet en stor tillgång, särskilt deras manuskriptarkiv är väl värt en stunds sökning. Folklivsarkivet skriver själv på sin hemsida att manuskriptarkivet "....innehåller traditionsuppteckningar, intervjuer och svaren på de frågelistor som Folklivsarkivet sänder till sina fasta meddelare. [...] Manuskriptarkivet är sökbart via vår webdatabas. För närvarande är registret uppdelat på två databaser som kompletterar varandra". Ofta innehåller de gamla manuskripten allmänna berättelser om till exempel midsommarfirande, vidskepelse, matlagning eller dagligt liv, men man kan hitta både förfäder och släktingar, om man har tur. 

Jag har själv hittat uppgifter om släktingar och förfäder, bland annat min farmors farmors mormors syssling, guldsmeden Anders Engelbrekt Flinkenberg (1832-1899) i Simrishamn. År 1941 fick Folklivsarkivets meddelare besvara en frågelista om stadstraditioner, och då var det flera av Simrishamns äldre invånare som drog sig till minnes den gamle guldsmeden. Typografen Mårtensson hade mest att berätta:

"Flinkenberg var en guldsmed som var mycket originell. Han bodde uppe vid Bommen vid muséet i ett litet hus. Det var en riktig enstöring. Han handlade aldrig hos handlarna här i sta'n utan gick ut på landsbygden bara han skulle köpa den ringaste sak. Varför? Jo, för att förtjäna högst 1 à 2 öre på affären. Om nätterna brukade han sitta och spela kort med sig själv. En kvast hade han klätt ut till käring och så satt han och gav kort och spelade ut. En man sådan som Flinkenberg kunde givetvis inte undgå pojkarnas hån. - A. R. Flinkenberg, stövlar och galoscher, skrek pojkarna när han kom lunkandes på gatan. Men då blev han arg. Jag minns en gång ett skrattretande intermezzo. Uppe vid slakteriet låg en ria, och en dag kom Flinkenberg gående nedanför. På taket av Bengtssons torkria satt en murare och lagade taket, och när han fick syn på Flinkenberg hov han upp sin stämma och gol. - A. R. Flinkenberg - stövlar och galoscher, s-t-ö-v-l-a-r o-c-h g-a-l-o-s-c-h-e-r. Flinkenberg såg sig rådvill omkring och slutligen upptäckte han syndaren på taket, men nere på marken kunde han ju inte göra något, så han fick smälta förtreten och luffade vidare. Alla retades med Flinkenberg. Då han dog hade han inga arvingar, varför hans egendom blev danaarv".

Fru Hanna Ehrnberg berättade vidare att "Flinkenberg var en stor grov man och svart", och fröken Matilda Josefina Bengtsson inflikade att "Vi glyttar sprang alltid efter honom". Portvakten Ola Jönsson berättade att "Jag bodde mitt emot honom. Han gick långa vägar bara för att köpa snus. Han var klädd i en lång bonjour". Detta är några exempel på de uppgifter man kan hitta i de för släktforskare mindre kända guldgruvorna - i detta fall i Folklivsarkivets manuskriptarkiv.

Fortsätt läs mer
  4586 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Camilla Eriksson
Fascinerande levnadsöde! Spännande också med källor utanför landsarkivens värld - de glöms lätt bort.
fredag, 17 januari 2014 11:18
Maria Andersson
Jag tycker att de små arkiven behöver lyftas fram lite... Det är oftast där man kan få veta mer om människan bakom namnet! ... Läs mer
lördag, 18 januari 2014 21:21
4586 Träffar
2 Kommentarer

Kopulerande papper

En epidemi härjar på mitt skrivbord, en epidemi som torde vara vanligt förekommande bland släktforskare. Jag kallar den för kopulerande papper.

Symptomen är enkla att identifiera: jag sätter mig ner vid datorn med en bunt med forskningsanteckningar som ska matas in i Disgen. Under inmatningen inser jag att jag inte har följt en person bakåt. Kanske finns hon redan i min dator? Nej, men jag har ju inte kollat upp hennes föräldrar! Så jag loggar in på AD Online, letar fram föräldrarna, konstaterar att inte heller de finns med i databasen och fortsätter att följa släktleden bakåt. Efter att ha börjat med ett dussin blandade släktforskningspapper sitter jag plötsligt med ett femtiotal fullklottrade nya papper. På något sätt lyckas anteckningarna på egen hand föröka sig.

Hur medicinerar man då mot denna åkomma?

Något riktigt verkningsfullt botemedel finns inte i dagsläget. Symptomen lindras dock genom fortsatt inmatning. Tyvärr är det oerhört vanligt att epidemin sätter ny fart när ytterligare personer kollas upp och nya släktled följs bakåt. Riktigt rörigt blir det förstås när i stort sett varenda individ som påträffas finns med någonstans i databasen. Då gäller det att vara koncentrerad medan personerna kopplas ihop och att inte stöna alltför högt medan högen av nerklottrade papper växer sig allt högre på skrivbordet…

Fortsätt läs mer
  3003 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Maria Andersson
Jag skrattade gott åt din beskrivning av dessa papper! Jag har massor och brukar ibland ha glömt vem personen jag har skrivit om p... Läs mer
lördag, 18 januari 2014 21:01
3003 Träffar
1 Kommentar

DNA revolutionerar släktforskningen



b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_dna-bild-liten.jpgb2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_dna-bild-liten.jpg

Hitta släktingar världen över och spåra släktens ursprung ända tillbaka till Afrika för 200 000 år sedan. Identifiera okända fäder eller hitta
spår av samer bland dina anor. Det och mycket annat är vad du kan göra med ett DNA-test för släktforskare! 

Jag som skriver detta heter Peter och är sedan tre år tillbaka helt såld på den nya tekniken och de möjligheter den ger oss släktforskare. I Rötterbloggen kommer jag framöver att berätta hur du som släktforskare kan använda DNA i sin forskning och hur du tolkar resultaten när du gjort ett DNA-test.

Nytt släktforskarverktyg

Det är fascinerande möjligheter som öppnar sig för oss släktforskare när vi nu kan börja nyttja hypermodern teknik för att hitta och pussla ihop de spår från vår släkt som finns lagrat i det DNA vi alla bär på. Precis som mikrofilmen och de skannade kyrkoarkiven revolutionerade släktforskningen i kyrkoarkiven gör nu DNA-revolutionen det möjligt att finna släktsamband som är omöjliga att hitta via traditionell släktforskning. Vi får samtidigt ett verktyg för att kontrollera om den traditionella släktforskningen är korrekt.

Nya släktingar

När du gör ett DNA-test för släktforskare, hittar du en mängd nya släktingar, som du tidigare inte hade en aning om. Släktingar som du inte hade kunnat hitta via traditionell släktforskning. Själv har jag fått kontakt med nya supertrevliga släktingar i USA, Polen, Kanada, Ryssland, Indien, Norge och Finland. Vi är inte så nära släkt, men då delar av vårt DNA är identiskt blir släktskapet känslomässigt nära.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Karta_new_relatives.pngb2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Karta_new_relatives.png

Mina nya släktkontakter efter DNA-test

 

Jag har även hittat en mängd, tidigare okända, släktingar på närmare håll i Sverige och nästan varje vecka dyker det upp någon ny släkting. Det märks verkligen att DNA-släktforskningen växer lavinartat i Sverige och det finns nu ett stort antal svenska släktforskare som även blivit mycket aktiva DNA-släktforskare. På Facebook finns en grupp, DNA-anor, där vi är närmare 1000 släktforskare som dagligen för livliga diskussioner och utbyter information om släktingar och hur man bäst nyttjar den DNA-information som våra DNA-test givit oss.

Vi ÄR våra anor

Allt det DNA som vi bär i våra kroppar har vi ärvt från våra anfäder och anmödrar. Vissa delar av detta DNA har ärvts i princip oförändrat genom 1000-tals generationer. Med ett DNA-test kan du därför få reda på vad din anfader på raka fädernelinjen eller anmoder på raka mödernelinjen för många tusen år sedan bar på för DNA. Och tvärtom innebär det att när arkeologerna hittar lämningar av forntida människor och lyckas analysera deras DNA, så kan man se om de var våra släktingar!

 

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_H23-Skelett.jpgb2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_H23-Skelett.jpg

Precis detta har hänt mig. För ett år sedan lyckades forskarna DNA-analysera ett 40-tal skelett som hittats i norra Tyskland. Och det visade sig att en av individerna, en kvinna, hade exakt samma DNA-typ som jag har – vi är alltså släkt! Och hon är 7000 år gammal! Det är en mäktig känsla, men jag måste nog skaffa mig ett större släktforskarprogram…

Slutet för arkivforskningen?

Innebär DNA-tekniken att det snart är slut med att söka svaren i arkiven och att läsa handlingar med gammal handstil för att hitta sin släkt? Nej, tvärtom! För att dra full nytta av DNA-informationen måste du ha en bra ”pappersforskning” i grunden. Men DNA är ett oerhört kraftfullt komplement till den traditionella släktforskningen. Och med hjälp av DNA kan du hitta släktsamband som inte går att hitta i de skriftliga källorna eller som ligger långt tillbaka i tiden innan vi har några andra källor.

DNA ger bara information om släktskap, det säger inget om hur dina anor levde, vad de gjorde eller hur de var som personer. Hur fascinerande DNA-släktforskningen än är, så finns det inget som matchar känslan av att sitta med ett flera hundra år gammalt dokument i handen och veta att min egen släkting hållit i det eller kanske till och med skrivit det. Eller att läsa en berättelse i en dombok som detaljerat beskriver vad min släkting gjort eller vad han sagt. Så framtidens släktforskning kommer att bygga på att vi nyttjar både arkiven och DNA-labben!

DNA-revolutionen har bara börjat och jag hoppas att så många släktforskare som möjligt vill vara med på den spännande resan mot framtiden! Jag ska försöka ge lite guidning på den resan och i framtida inlägg kommer jag här att skriva om bl a följande:

-Hur funkar DNA för släktforskning egentligen?

-Vilket test ska jag välja?

-Måste man gräva upp farfar för att få veta vad han hade för DNA?

-Fader okänd – hur kan DNA hjälpa mig?

-Vad får jag veta om släkten om jag gör ett DNA-test?

-Är det någon skillnad på DNA-test för kvinnor och män?

Fortsätt läs mer
  7592 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Det verkar så intressant med DNA-forskning. Lite svindlande nästan, med de möjligheter som verkar finnas. Jag tror att det får bli... Läs mer
fredag, 17 januari 2014 13:07
Staffan Knös
DNA testerna ger spännande möjligheter i släktforskningen, men resultaten ska användas med förstånd. Är det någon som vet hur mång... Läs mer
måndag, 20 januari 2014 17:12
Peter Sjölund
Eva, helt klart måste man ha tid att ta hand om alla uppgifter man får efter ett DNA-test och att kontakta de mest intressanta av ... Läs mer
måndag, 20 januari 2014 19:15
7592 Träffar
5 Kommentarer

Hur det började...

En sen kväll i juli 2009 föreslog maken att vi skulle försöka hitta hans farmor och farfar i kyrkböckerna. Han hade länge funderat på att släktforska, men aldrig kommit igång. Tidigare på våren hade vi flyttat till vår nuvarande bostad i Helgerum, huset intill där hans farmor och farfar bodde för hundra år sedan och där hans far var född. Givetvis hade vi pratat om det, att ta reda på mer. Det han visste var vad de hette, de flesta namnen på hans fars syskon och att de skulle ha kommit från Ryssby till Helgerum i Västrums socken. Men vilket Ryssby visste vi inte. Ryssby finns ju både i trakten av Kalmar och borta i västra delen av Småland.

Vi tog ett tretimmars abonnemang på Svar och blev sittande till långt efter midnatt.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Holgerfamilj.jpgb2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_Holgerfamilj.jpg

Min mans farmor och farfar med en del av sin stora familj. Fotot tror vi är från 1922 eller 1923. Den minste lille gossen är min svärfar Holger, född 1914 på Helgerum.

Det gick fort att hitta dem i kyrkboken och följa dem under alla flyttningar från 1890-talet och framåt. Och här såg vi att de kom från Ryssby i Kronobergs län, inflyttade 1892. Hur kom det sig att de hade en dräng och en piga med sig från Ryssby också? De var ju fattiga, det visste vi. Det tog en stund innan vi förstod att det var makens farmors syskon. Här fanns det alltså mer släkt att ta reda på.

En överraskning var också att min svärfar haft en liten bror som dog redan som fyraåring. Det hade vi aldrig hört talas om.

En liten stund innan de tre timmarna var till ända hade vi tagit oss till Ryssby husförhörslängd och hittat både farmor och farfar där. Sedan hann vi inte mer.

b2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_HflRyssby1891-95del1sid192.jpgb2ap3_thumbnail_b2ap3_thumbnail_HflRyssby1891-95del1sid192.jpg

Från husförhörslängden i Ryssby AI:26 (1891-1895) sid 192 (bild från Svar). Axel Wilhelm Karlsson, Emilia Maria Carlsdotter och sonen Karl Gustaf lämnar Ryssby 1892 och flyttar till Västrums socken ute vid Östersjökusten söder om Västervik.

Det var där och då som jag blev fast. Jag minns den nästan euforiska känslan av att bläddra sig fram genom kyrkböckerna och hitta spåren av de här människorna på boksidorna. Numera känns det nästan gammalt och vant, men jag kan ändå ibland uppleva den där känslan igen när jag möts av något oväntat, eller lyckas hitta något jag länge letat efter. Det är det som är släktforskarens belöning.

Ett år senare fortsatte jag forskningen om denna släkt, men på egen hand. Maken har inte haft tid utan överlämnat det till mig. Men det var han som fick mig att börja.

Nu har jag släktforskat nästan oavbrutet sedan 2010. Så känns det i alla fall. Det går nog inte en dag utan att jag åtminstone funderar på något släktforskningsrelaterat. Något jag själv håller på med, något problem som någon annan ställts inför, en text till vår medlemstidning, planering av en kurs eller ett föredrag, min egen släkt etcetera.

För två år sedan lämnade jag ett fast jobb på lokaltidningen för att bli frilans och skriva böcker, och för att få tid att ägna mig mer åt släktforskning än vad jag hann när jag arbetade heltid. Det var rätt beslut, det känner jag fortfarande. För släktforskningen är så himla roligt. Och det spelar ingen roll om det är min egen släkt jag forskar om, eller någon annans, det är lika roligt.

Fortsätt läs mer
  2573 Träffar
  0 Kommentarer
2573 Träffar
0 Kommentarer

Fidel, here I come!

Fidel, here I come!

I höstas hände det... I ett gammalt fotoalbum från 1800-talet återfanns ovanstående carte-de-visite från 1863, föreställande Gustav Bergström, född 1828 i Slöta utanför Falköping. Fotografiet var taget i Havanna på Kuba, och på baksidan hade han själv skrivit följande ord: Maquinista de la Real Armada Espanjola [Maskinist vid Spanska flottan]. Gustav Bergström hade utvandrat 1852 tillsammans med min egen morfars far, de var kusiner, och hamnat i Philadelphia. Familjelegenden, som jag fick ta del av i början av 1970-talet, visste berätta att Gustav skulle ha "gift sig med en katolik" samt "avlidit i en olycka på Kuba på 1870-talet". Jag har i över 40 år försökt och misslyckats med att återfinna denne mytomspunne släkting. Släktforskning på Kuba har alltid förefallit mig vara ett hopplöst projekt och de desperata försök jag genom åren har gjort, har inte givit någonting ...

Efter att ha publicerat denna porträttbild på Facebook, hörde en avlägsen släkting av sig och berättade att han hade ett gammalt brev, författat av Gustav Bergström i Havanna redan 1861 och sänt till hans storebror utanför Skara. I brevet framgår det att han under tiden i USA friserat sitt namn till GUS BORGSTREEM - och verkligen att jag sedan hittar en "G Borgstreem" i New Orleans adresskalender för år 1861 (uppgifter från 1860). 

Genealogiskt "hög" av dessa oväntade framgångar, kan numera inget stoppa mig. Här har googlats fram både Riksarkiv och Stadsarkiv i Havanna samt diverse olika bibliotek, föreningar och privatpersoner på Kuba samt bland Kuba-ättlingar i Florida. Min dator går varm - något av alla dessa försök borde väl så småningom generera lite nya, fräscha uppgifter. I dag kom det faktiskt ett mail från ett företag på Kuba som åtar sig släktforskningsuppdrag, och jag tror att jag nappar. Tänk om Gustav efterlämnade barn och barnbarn? Tänk om det går omkring ett gäng bryllingar på Kuba? I så fall kan jag inte motstå en resa till Karibien ...

Fidel, here I come!

[fortsättning följer .... hoppas jag]

Fortsätt läs mer
  2795 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Jorge (Jojje) Lintrup
Vad roligt att du kanske har lite latino-kusiner, Ted! Jag vill uppmärksamma dig och läsarna om att det finns en mycket matnyttig ... Läs mer
tisdag, 14 januari 2014 13:59
2795 Träffar
1 Kommentar

Bloggare

Eva Johansson
260 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
88 inlägg
Helena Nordbäck
84 inlägg
Anton Rosendahl
28 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser