Rötterbloggen
Rötterbloggen

Jag har bara börjat!

b2ap3_thumbnail_bild-2.JPGb2ap3_thumbnail_bild-2.JPG

Jag får emellanåt frågan »är du inte klar med din släktforskning än?», och jag blir lika konfunderad varje gång. Kan man egentligen bli klar med sin släktforskning? Frågan ställs alltid av personer som aldrig har släktforskat själva, och jag är säker på att de flesta inbitna släktforskare anser att man egentligen aldrig blir klar med sin släktforskning. Det kommer alltid växa ut nya grenar på släktträdet, det kommer alltid göras nya fynd i kyrkoböcker, domböcker, gamla brev och annat källmaterial - fynd som kan leda in på helt nya vägar (eller ja, grenar...). Det skapas register online, nya databaser sjösätts, tidigare okända källor tillgängliggörs och så vidare. Det blir liksom aldrig riktigt klart, så hur kan då släktforskningen bli klar?

Å andra sidan är fördelen med släktforskning att det är upp till dig själv hur mycket du vill åstadkomma. Du bestämmer inte bara hur mycket du vill fördjupa dig, hur mycket tid och energi du vill lägga ner, utan även när du känner dig klar. Du kanske bara är intresserad av att utreda en viss släkt, och känner dig klar i och med denna utredning. Du kanske bara forskar bakåt på dina anor, och tar endast med anornas syskon med respektive eftersom »det blir för mycket annars» (som jag hörde någon säga en gång), eller också forskar du kors och tvärs i släktträdet, upp, ner och i sidled - kanske var din farfars mormors morfars farfars svägerskas svågers mor så intressant, så att du bara måste utforska hennes liv? Du kanske tillhör den skara som ger upp när du inser att släktlegenden om adligt påbrå inte stämmer, eller också spenderar du timmar med näsan i domböckerna i hopp om att hitta minsta uppgift som kan bekräfta släktskap mellan två 1600-talsbönder. 

Jag tillhör själv den skara släktforskare som vill att det aldrig ska ta slut, för det är ju så himla kul att släktforska! För mig handlar det dessutom om så mycket mer än namn, årtal och släktskap. För mig fungerar släktforskningen bäst när jag även studerar andra ämnen, såsom historia, etnologi, paleografi, geografi, språk, juridik och religionshistoria. Vem var kung i Sverige 1788, och vad innebär veckodagsbonde? Hur kan man lättast skilja mellan »w» och »r» i 1600-talstexter? Varför emigrerade så många under slutet av 1800-talet, och vad betyder de latinska orden i kyrkoböckerna? Vad innebär värjemålsed, och varför var husförhören så viktiga? Trots att jag nu har släktforskat i fjorton år blir jag ständigt påmind om hur mycket jag ännu inte känner till om förfädernas liv och leverne, och hur många anor jag ännu inte hittat. Nästa gång någon frågar mig om jag är klar med min släktforskning, då ska jag därför glatt svara: »nej, jag har bara börjat!».

Fortsätt läs mer
  3893 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Klar blir man nog aldrig, utan slutar man är det nog för att annat blir intressantare. Det är ju precis det som du skriver som gör... Läs mer
fredag, 23 Maj 2014 11:42
Daniel Johnsson
Nä, man blir nog aldrig riktigt färdig, på sin höjd kan man ju ta en paus på några veckor eller månader, men sen blir man ju sugen... Läs mer
fredag, 23 Maj 2014 17:24
3893 Träffar
2 Kommentarer

Bedragare och svindlare

Många släktforskare stöter på brott i sina forskningsresultat. Det kan vara allt från stulen ved till mord. Har det gått några generationer tycker vi nog oftast att det är intressant och spännande, snarare än skämmigt. Och vi kan ju inte gärna ta åt oss över vad släktingarna gjort för länge sedan.

När jag arbetat med årsboken har jag sett att bedrägeri förekommer som ingrediens i flera av årets berättelser från släktforskare. Både på 1600-talet och på 1800-talet, och på vitt skilda sätt. Allt var inte brott, utan kanske bara bedrägligt i största allmänhet, om man vidgar begreppet.

Kanske är bedrägligt beteende och svek ganska mänskligt? Vi vill förstås inte att det ska vara så, ändå blir det så ibland.

Tre kapitel har bedrägeri och svindleri som huvudtema.

b2ap3_thumbnail_bedragare.jpgb2ap3_thumbnail_bedragare.jpg

Tre bedragare som du kan läsa mer om i årsboken: penningförfalskaren Peter Gustaf Petersson, svindlaren Nils Persson Nordin och kungamördaren Jacob Johan Anckarström.

Christina Skagerborg skriver om bygdemålaren Peter Gustaf Petersson som målade på gårdarna runt om i Blekinge under andra halvan av 1800-talet. Men han målade inte bara exotiska motiv i böndernas salar, han målade också falska sedlar och åkte i fängelse för penningsförfalskning ett par gånger.

Mats Pettersson berättar en rafflande historia om svindlaren Nils Persson Nordin, en högt uppsatt man i Helsingborg i början av 1880-talet. Bland många andra uppdrag satt han i det lokala järnvägsbolagets styrelse. Han blåste bolaget på stora pengar, lämnade familjen och flydde till Amerika där han började ett nytt liv. Då var han 60 år gammal.

Ett annat sorts bedrägeri får vi läsa om i Stig Östensons artikel om Olof Lilliesparre, som dog 1673. Han begravdes i Rydaholms kyrka och efteråt lät änkan Agneta Gyllengrip tillverka ett begravningsvapen som sattes upp i kyrkan och finns kvar där än. I vapenskölden finns 16 anvapen, ett för varje släkt fyra generationer bakåt. Att kunna visa ett så gediget adelskap i sina anor var viktigt då. Men sant är det inte, för hälften av hans anfäder var ofrälse och deras vapensköldar är påhittade eller "lånade".

Brottsligt var det förmodligen inte, men bedrägligt.

I andra historier ingår svek, sammansvärjningar mot kung och fosterland, kvinnor som förklädde sig till män och levde på falska premisser, och mannen som bedrog sin hustru och avlade ett oäkta barn med grannen.

Så kunde det gå till förr i tiden. Och i dag.

Fortsätt läs mer
  2935 Träffar
  0 Kommentarer
2935 Träffar
0 Kommentarer

Sex i sovrummet

Sex i sovrummet

"Jag har sex i sovrummet".

För många år sedan skulle mina sjuor beskriva sina sovrum medan de lärde sig vad olika möbler heter på spanska. Till min förvåning hade eleverna stora problem att ens på svenska beskriva sina sovrum - en elev hävdade att han inte hade något sovrum utan helt enkelt lade sig ner någonstans när han blev trött och sov där. Natten innan hade han tillbringat under ett skrivbord. För att hjälpa eleverna på traven började jag beskriva mitt eget sovrum. Så kläckte jag ur mig frasen ovan och började gapskratta när jag insåg vad jag sagt. När jag torkat tårarna ur ögonen lade jag till:

"Bokhyllor. Jag har sex bokhyllor i sovrummet".

 

b2ap3_thumbnail_P6010051.JPGb2ap3_thumbnail_P6010051.JPG

 

Totalt har jag fjorton bokhyllor, alla knökfulla med böcker. Ibland funderar jag på om jag har så många böcker i skiftande ämnen på grund av att jag släktforskar eller om jag i stället forskar för att det är så intressant att lära sig mer om olika aspekter av livet förr och idag. Varför heter människor och platser det de gör? Hur såg min hemstad ut för 300 år sedan? Hur tolkar jag de där konstiga sjukdomarna mina förfäder dog av? Hur påverkades folk av jordreformer och industrialiseringen? Vad innebar det att vara ogift mor på landsbygden vid 1800-talets början?

 

b2ap3_thumbnail_P6010049.JPGb2ap3_thumbnail_P6010049.JPG

Det finns massor med fascinerande aspekter att fördjupa sig i, och otaliga lockande böcker att hämta kunskap från. Att kunskapstörsten inte är helt bekymmersfri uppdagas när bokhyllorna svämmar över. För två veckor sedan skänkte jag fyra kassar med utgallrade böcker till en välgörenhetsorganisation som driver en loppis. I helgen besökte jag samma loppis, och lämnade den med 11 nya tillskott till mina kära bokhyllor. Jo, jag är nog en obotlig boktok...

Fortsätt läs mer
  3469 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
3469 Träffar
0 Kommentarer

»Af ålderdom, 102 åhr gamal»

Den 12 augusti 1990 avled min mormors farmors syssling Anna Kjelsås på ålderdomshemmet i Torsnes, i sydöstra Norge. Att en gammal dam avlider är kanske inte så märkligt - lite mer ovanligt är det faktum att hon var född den 22 mars 1885, och således blev hundrafem år gammal... Anna var utan tvekan den person i släkten som blivit äldst, men hon var i gott sällskap - modern Josefine blev 87 år, och av syskonen blev Hanna 88, Anette 85, Hans 84 år, och Johan och Borghild hann båda uppnå 91 års ålder. Men vilka är egentligen orsakerna till att vissa människor blir så väldigt gamla? Är det deras livsstil, eller kanske miljön? Har de en extra positiv syn på livet, eller handlar det snarare om »bra gener», som man så fint brukar säga?

Forskarna har länge tvistat om de exakta orsakerna till hög ålder - i ena stunden säger till exempel Sahlgrenska akademin i Göteborg att det är den egna livsstilen, snarare än dina gener, som påverkar livslängden, och i nästa stund säger forskare i USA att det tvärtom är generna, snarare än hur hälsosamt vi lever våra liv, som styr hur gamla vi blir. När det gäller den genetiska aspekten besitter ju faktiskt vi släktforskare värdefull information; är det möjligt att genom släktforskningen se mönster som på något vis bekräftar tesen om genernas betydelse? Jag bestämde mig för att kika närmare på mitt släktträd, och de släktingar som uppnått högst ålder.

Inom den närmaste släkten finns farfars mors kusin Signe (1903-2004), hur gamla blev hennes föräldrar och syskon? Precis som i fallet med Anna Kjelsås nådde även dessa relativt höga åldrar - modern Agnes blev 87 år, och bland syskonen blev Gunnar 86, Ture 83, John 86 och Elsa 88 år gamla. Däremot är det lite förvånansvärt att släktens näst äldsta person genom tiderna, farmors fars kusin Hjördis (1910-2012) nådde så hög ålder - fadern blev nämligen 67 år gammal, modern blev endast 36 år, och hennes två bröder blev 82 respektive 83 år. Inga direkt anmärkningsvärda åldrar, så kanske Hjördis tillhörde gruppen med god livsstil?

b2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpgb2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpg

Karna Larsdotters dödsnotis i Bjällerups dödbok 1785

Hur ser det ut om man klättrar ännu längre bak i släktträdet? En av de mer extrema är min fm ff fm mf mm Karna Larsdotter, som enligt Bjällerups dödbok 1785 ska ha avlidit »af ålderdom, 102 åhr [8 månader] gamal». Åldern är dock i överkant, även om hon nådde en på den tiden förvånansvärt hög ålder - i den bevarade födelseboken för Görslövs församling kan man nämligen läsa att hon föddes den 26 januari 1692, och blev således »endast» 93 år gammal. Om man studerar hennes närmaste familj ser man samma mönster som i fallet med Anna Kjelsås och kusin Signe - fadern Lars Persson anges vara 87 år gammal då han begravdes 1739 i Görslöv, och halvbrodern Jöns Larsson anges vara 89 år då han avled 1765 i Uppåkra. Även om det är sannolikt att dessa åldrar stämmer går de inte att verifiera i någon födelsebok, men en ålder som däremot går att verifiera är lillasyster Ingeborgs. Görslövs kyrkoböcker avslöjar att hon döptes den 30 juli 1693 och avled den 9 mars 1789, och således blev nästan 96 år gammal...

När det gäller hög ålder är min farfars fars sida av släkten särskilt anmärkningsvärd, jag brukar till och med kalla den »80-årssläkten» eftersom nästan alla ättlingar till min ff fm mf fm Hanna Persdotter (1737-1822) blir över åttio år gamla. Farfars far Samuel blev åttiofem, därefter har vi i rakt led tillbaka till Hanna hans mor Anna Jönsdotter (1866-1952), hennes mor Anna Nilsdotter (1826-1915), hennes far Nils Persson (1794-1877) och slutligen hans far Per Christensson (1765-1850) i Lomma, som var son till nämnda Hanna Persdotter. Bland Per Christenssons övriga barn finner man även Jacob (1797-1884), Christen (1811-1892), Hans (1817-1898) och slutligen Hanna (1819-1915). Vidare finner man Hans' dotter Margareta Hansdotter (1845-1940) och hennes son Anders Persson (1870-1965), samt Jacobs dotter Anna Jacobsdotter (1828-1914) och fem av hennes sex barn, som blev 91, 81, 85, 83 och 84 år gamla. Slutligen kan man nämna brodern Nils Perssons äldsta dotterdotter Anna Persdotter (1847-1934) och hennes barn Nils (1876-1964), Olof (1879-1969) och Anna (1882-1982).

Går det egentligen att dra några slutsatser utifrån dessa uppgifter? Kanske inte. Kanske är det en kombination av gener och livsstil, kanske det kvittar? Jag kan ju alltid önska att jag ärvt de uppenbart goda generna från »80-årssläkten», eller att jag blir lika gammal som farfars mor (87 år), farmors farmor (86 år) eller morfars far (91 år). I grund och botten handlar det ju dock som bekant inte bara om att fylla livet med år - man måste även fylla åren med liv.

Fortsätt läs mer
  4177 Träffar
  0 Kommentarer
4177 Träffar
0 Kommentarer

Förödande första fyllor

Det står inte mycket i källorna om mina anors alkoholvanor. Mycket tyder på att Erik Palmlöf som jag berättade om i "Härmed kallar jag mig..." hade alkoholproblem, men det uppges aldrig något uttryckligen om hans alkoholkonsumtion. Däremot har jag i domböckerna träffat på de rätt sorgliga historierna om Mårten Larssons och Nils Perssons förödande första fyllor.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6_20150311-061018_1.JPGb2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6_20150311-061018_1.JPG

Runtuna kyrka

Mårten Larsson föddes 1665 i Österberga, Runtuna som son till Lars Matsson och Ingeborg Mårtensdotter. Hans äldre bror Jöns Larsson (1645- 1729) är min fm ff mf fm mf.

Den 23 november 1683 följde 18-årige Mårten med fadern in till Nyköping då denne återbetalade en skuld. De mötte sedan fogden Theophilus Gråberg som Lars Matsson kände sedan tidigare. Lars Matsson var sedan 1676 bonde vid Sätra i Tystberga medan Theophilus bodde i grannsocknen Bälinge, och de beslöt att rida hemåt i sällskap. På hemvägen stannade de till vid en krog i Svärta för att fira att Lars Matsson var skuldfri. Firandet blev extra glatt genom att Mårten nu smakade sin första sup. Den fortsatta färden avbröts när de passerade ytterligare en krog i Svärta.
Efter att ha läskat struparna ytterligare var det rimligen tre rätt berusade ryttare som red vidare. Snart var de törstiga igen men de befann sig nu inne i en skog utan en krog i sikte. Theophilus Gråberg grävde i sin sadelväska och viftade sedan triumferande med sin medhavda plunta. När han förkunnade att han inte tänkte dela med sig härsknade Lars Matsson till och grävde i sin sadelväska. I den hade han en yxa...

Det tog inte lång tid för Rönö häradsrätt vid tinget 12 december 1683 att döma Lars Matsson och Mårten Larsson till döden för mordet på Theophilus Gråberg.

 

Den 23 januari 1743 skulle den 74-åriga änkan Karin Persdotter från Valla by begravas i Lunda kyrka. En av kistbärarna var 18-årige Nils Persson från Grävsta, vars bror Erik Persson (1711- 1786) är min ff ff mf mm f. Innan de gav sig av med den döda fick kistbärarna några färdsupar. Väl framme i kyrkan gjorde Nils Persson socknens övriga ungdomar sällskap uppe på läktaren.
Nils hade aldrig druckit tidigare och började må dåligt under gudstjänsten. Till slut mådde han väldigt illa. Olyckligtvis lutade han sig framåt när han kräktes, och hans alkoholdoftande spya träffade fjärdingsmannen Jonas Lundbergs hustru Karin Nilsdotter.

Jönåkers häradsrätt dömde vid vårtinget 1743 Nils Persson för förargelseväckande beteende - han hade ju bevisligen varit berusad i kyrkan - till att böta 25 daler silvermynt eller få 9 par spö med 3 slag av vardera paret.

Fortsätt läs mer
  2940 Träffar
  0 Kommentarer
2940 Träffar
0 Kommentarer

Vad har elefanter med släktforskning att göra?

Vad har elefanter med släktforskning att göra?

Det allra första året jag släktforskade, i början av 2000-talet, satt jag tålmodigt vid datorn medan bilderna på Genline sakta tickade fram genom den gamla kopparledningen från 30-talet. Jag försökte komplettera min gårdsgenealogi med nya data. Att gå igenom dödboken för Motala var ett veckolångt projekt, men man hann se mycket annat än det man egentligen letade efter.

 

En notis som jag haft mycket i tankarna ända sedan dess är lilla Anna Cajsas död den 23 september 1809. Hon var dotter till en gift dräng på vår granngård. Anna Cajsa kom att påverka min framtid, 200 år efter sin död.

En fri skrivning av prästens kommentar: ”Detta barnet hade ingen överläpp, utan lik elephants snabel istället, för det modern sett en elephant-målning i Skänninge då elephanten var där 1806”

Elefant? I Östergötland 1806?

Jo, det var sant. 11 augusti 1806 visades en elefant upp på Skänninge marknad och förorsakade ett upplopp som gått till historien. Den fransman som visade elefanten tog för mycket betalt, ansåg publiken. Borgmästaren Mikael Wejdling blev inträngd i rådhuset av den rasande massan. Landshövdingen fick skicka trupper för att kväsa de oregerliga drängarna. Elefanten nämns redan av Årstafrun, Märta Helena Reenstierna den 25 februari 1805 som ett ”förunderligt kreatur”.

Den lilla dödsnotisen över Anna Cajsa visar en historisk händelses genomslag i det vardagliga livet. Prästen, en av de få utbildade personerna i socknen, lägger skulden på modern, något man gjort i århundraden och fortfarande gör i många kulturer. En gravid kvinna som får se något obehagligt eller ovanligt kan skada sitt barn. Vilka skuldkänslor mamman måste haft. Frågorna hopar sig – vilket liv levde de, vilka föreställningar om världen hade de?

Under min relativt korta tid som släktforskare har forskningen förändrats radikalt. Vi kan nu läsa originalhandlingar på nätet, inte bara kyrkoarkvalierna utan bouppteckningar och andra handlingar också. Min pappas högar med mikrofilmer och långa resor till landsarkiven för att få fram en antavla har blivit, i de flesta fall, en enkel del av forskningen. De rackarns anorna tenderade ju att flytta i zick-zack över arkivgränserna, något som idag inte är samma problem. Nu är det möjligt att verkligen sätta kött på benen, att ägna tiden åt fördjupningar, det som jag anser vara det allra roligaste i släktforskningen. Och då hamnar vi förr eller senare på de fysiska arkiven, med sin speciella känsla. Nyfikenheten sträcker sig långt utanför den egna släkten. Som uppdragsforskare för Genealogiska föreningen (GF) hamnar jag ofta i samma nyfikenhet, långt utanför det egentliga uppdraget. Jag bara måste få veta mera om vissa personer och orsakerna till att deras liv blev som det blev, trots att det tar egen tid.

Jag ser idag många frågor på olika forum som också handlar om ”att få veta mera”, det gläder mig. Den stora popularitet som släktforskningen fått beror säkerligen på de spännande historierna, inte på torra antavlor, något som också förmedlats via media. Vi vill veta mera helt enkelt. Det är inte bara jag som gått vidare och börjat läsa historia för att stilla nyfikenheten. 

Och ja, jag har forskat på borgmästaren i Skänninge också, han som blev offer för de arga drängarna. Som någon skrev i en blogg här så hör allting ihop. Hans sentida släkting är förstearkivarie på Riksarkivet i Oslo och känd släktforskare.

 

Vill du läsa mer om elefanten i Skänninge?

Martin Gustavsson. Elefantupploppet i Skänninge, om händelserna på Olofsmässo första marknadsdag den 11 augusti 1806. Examensarbete, Lunds universitet, 2006

 

http://www.svd.se/kultur/understrecket/upplopp-en-uppvisning-i-folklig-makt_6293976.svd 

 

Fortsätt läs mer
  3122 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Dan Köhl
Efter en hel del sökande på nätet efter en avbildning på elefanten, verkar det som om ingen finns, eller i alla fall inte bevarats... Läs mer
tisdag, 10 januari 2017 19:38
3122 Träffar
1 Kommentar

Skäggiga damen

Skäggiga damen

 

För en gångs skull tvingade jag mig igenom hela Eurovisionsfinalen i lördags. Jag brukar annars tröttna efter en fyra, fem nummer, men i år var det annorlunda. Dels var det ovanligt många bra låtar, dels var påhittet med flaggorna roligt och kreativt. Och så var det förstås ”Skäggiga damen” – dragartisten Conchita Wurst, alias Tom Neuwirth, 25, från Österrike. Det kan inte hjälpas att man sätter kaffet i vrångstrupen första gången man ser hen (hade lovat mig själv att aldrig använda detta FI-pronomen, but honey, if the shoe fits…) och höra hen sjunga. Men vilken artist, och vilken spännande sång! 

Man kan dock fundera på om det bara var låten och artisten som vann, eller om resultatet var ”politiskt” – en känga åt homofoberna i Ryssland, Vitryssland och Armenien, som protesterat mot Conchitas medverkan. Eller mot den förskräcklige Vladimir Vladimirovitj, för hans arroganta sovjetfasoner. Riktigt synd var det f.ö. om de två rara flickorna från Ryssland, som tyvärr blev utbuade. Detta som en politisk markering mot deras avskydde president. Vem kan efter Sotji och efter detta påstå att idrott och musik inte har något med politik att göra …?

En dragartist som vinnare av den oerhört prestigefyllda, rumsrena och populära Eurovision Song Contest – vem hade kunnat ana detta? För bara några år sedan hade själva tanken varit absurd. Men värderingarna och toleransen kring ämnen som homosexualitet, samkönade äktenskap, ”homo-adoptioner” och liknande, har under senare år förändrats enormt. Och vi släktforskare, som har att beskriva verkligheten, inte moralisera över den eller fördöma den, måste anpassa oss och gilla läget. (fast de polska mjölkerskorna behöver man kanske inte gilla...)

De släktforskningsprogram vi använder, Disgen, Holger, My Family och alla de andra, spottar och fräser om vi försöker gifta ihop två män eller två kvinnor, eller göra enkönade par till föräldrar. ”ERROR!” skriker de flesta program, om man inte på allra senaste tid har hunnit justera dem. ”Två män kan inte vara gifta med varandra”. Men det kan de ju faktiskt numera, i alla fall i många länder, däribland Sverige.

Stora bekymmer får den seriösa släktforskaren och källkritikern när han eller hon skall redovisa nya ”moderna” familjekonstellationer. För någon tid sedan skulle jag komplettera upp ett ättlingaverk, en utredning som alltså redovisar släktingar i nutid. Det visade sig att en av mina kvinnliga ”pysslingar” hade gift sig med en annan kvinna, och något år senare hade familjen utökats med trillingar. Jag ringde till Skatteverket för att få fram uppgifter om de tre barnen för mina släkttabeller. När jag frågade vem av kvinnorna som var mamma till dem blev svaret: Båda två.  Ja, jo, sa jag, men vem är det som har fött fram dem? Den uppgiften finns inte registrerad i folkbokföringen.

Framtida generationer kommer alltså inte att ha möjlighet att forska fram sina biologiska förfäder/förmödrar. Eftersom båda kvinnorna i en enkönad relation registreras som ”mamma” kan man alltså inte veta vem av dem som är biologisk mor till de gemensamma barnen, och faktiskt burit dem i sin kropp.

Vem som är far till sådana med moderna metoder tillkomna barn är det inte ens lönt att fundera över.

Fader okänd!

Fortsätt läs mer
  6202 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars-Åke Johansson
Jag säger bara: Stackars alla dessa barn som inte kan identifiera sig med en biologisk mamma och en biologisk pappa!!Ett av mina f... Läs mer
måndag, 12 Maj 2014 21:20
6202 Träffar
1 Kommentar

Alla dessa språk

När jag idag kikade i min brevlåda hittade jag två böcker som jag äntligen lyckats få tag på, nämligen Lunds universitets matrikel 1667-1732 respektive 1732-1830. Dessa båda är guldgruvor när man har Lundastudenter i släkten, även om det emellanåt blir lite krångligt. Större delen av matriklarna är nämligen skrivna på latin, och när jag läser alla »filius», »ædituus», »parochia» och »præpositi», då slår det mig hur många språk vi släktforskare kommer i kontakt med när vi forskar. Ju längre bak vi klättrar i släktträdet, desto större blir risken (eller snarare chansen?) att vi hittar några rader skrivna på ett främmande språk. Jag har alltid varit intresserad av språk, och har nog haft ganska lätt för det. Eftersom min mamma är från Norge har norskan alltid funnits i mitt liv, och som skåning har jag tittat lika mycket på danska TV-kanaler som svenska dito. Engelskan kom tidigt in i bilden, och i sjätte klass började jag plugga franska. På universitetet läste jag latin under två terminer, och under en period studerade jag även runor. Språk är ju så intressant, och jag känner att kunskap om olika språk vidgar ens vyer och öppnar nya dörrar.

b2ap3_thumbnail_bild.JPGb2ap3_thumbnail_bild.JPG

Ur Lunds universitets matrikel, 1669.

Förr eller senare kommer varje släktforskare i kontakt med latinet, för både kyrkoböcker och husförhörslängder kryllar av små »dito», »ejusdem», »ibidem» och »Dominica». Det är en god idé att lära sig dessa vanligaste latinska ord och formuleringar, för de återkommer med jämna mellanrum. Om man har förfäder i Skåne kommer man till slut hitta danska i källorna, och även om det är ganska oskyldigt under 1600-talets slut blir det givetvis grövre ju längre tillbaka man kommer. Vid ett skifte i Ystad 1622 delades till exempel arvet »...imellum den S: mantz hustrue [...] paa huiss wegne uahr tilstede hindis troloffuede festemand [...], Och imellum tuende hindis och for:ne hindis [salig mans] Sönner...». Visst är det vackert? På sina håll i Sverige finner man tyska församlingar, där givetvis de äldre kyrkoböckerna har förts på tyska. Drängen Lars Magnusson och hans hustru Elna Pålsdotter lät till exempel döpa en son i Malmö 1784. Inget konstigt med det, förutom att familjen var skriven i Caroli församling (tyska församlingen) vid sonens födelse, och således läser man i kyrkoboken att »dem Kronbrennerey knecht Lars Magnusson von seiner frau Elna Påhls tochter ein söhnlein gebohren». Det känns lite lustigt att läsa om en helskånsk familj på tyska, men det är just sådant man kan råka ut för när man släktforskar.

b2ap3_thumbnail_von-Fersen-i-Ystad-1805-11-08---1805-11-09.jpgb2ap3_thumbnail_von-Fersen-i-Ystad-1805-11-08---1805-11-09.jpg

Ur Axel von Fersens dagbok, november 1805.

När man rör sig i samhällets högre kretsar under 1700-talet är nog franskan oundviklig, åtminstone i mer informella brev och skrifter. Den bekante riksmarskalken greve Axel von Fersen (1755-1810) besökte till exempel Ystad i november 1805, då han begärde  husrum hos madame Brita Maria Höijer (1744-1806), änka efter min farmors farmors mormors farmors far Reinhold Flinkenberg (1736-1790). I von Fersens bevarade dagböcker på Riksarkivet finner man mycket riktigt att han anlände till Ystad den 8 november 1805, något han givetvis nämner på klingande franska: »nous partîmes à 6 1/4 h: et arrivâmes à 4 h: a Ystad». När man släktforskar vet man alltså aldrig vilket språk man kan snubbla över, och därför är det bäst att öva upp språkkunskaperna. Ofta räcker det att man förstår grunderna och de vanligast förekommande orden för att få grepp om vad texten innehåller - annars är risken stor att man missar något viktigt!

Fortsätt läs mer
  2683 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2683 Träffar
0 Kommentarer

Vilken förskräcklig vecka!

Vilken förskräcklig vecka!

 

I söndags drabbades många av oss boende i Karlstad av ett strömavbrott. Det varade i bortåt en timme. Som tur var så var middagen lagad och uppäten, kaffebryggaren var precis färdig, när strömmen gick. Men när den väl kom tillbaka började eländet – den fasta telefonen fungerade inte – inte så katastrofalt med tanke på att vi även har mobiler, men vi öppnar dörren nere vid entrén med den, TV-utbudet blev begränsat – inga idrotts- eller filmkanaler, bara basutbudet – också överkomligt, det värsta var att internet inte fungerade! Ja, jag vet att det mesta går att klara med mobilen men måste erkänna att mina kunskaper där är begränsade. Så med tanke på allt arbete med Sfd2014 så har det varit en förskräcklig vecka! Tänk vad beroende man är! Men äntligen – idag kom räddningen i form av en tekniker från Bredbandsbolaget!

Senaste nytt från arbetet med Sfd2014 är att nu är alla föreläsare klara!

Det är inte lätt att få till det! Det ska vara ett bra urval så att alla kan få något, som man är intresserad av eller tycker låter spännande. Ibland kan man ju också upptäcka nya intressanta saker genom att gå på ett föredrag, som man kanske inte tänkt sig.

Släktforskarförbundet kommer att genomföra en ”skrivarkurs”. Det vore något för mig. Jag har en massa i huvudet, som jag borde sätta på pränt. Men som delaktig i arrangörsstaben så lär det inte bli någon tid för det. Det är ju typiskt – här går man in för att skaffa de bästa föreläsare man kan tänka sig men har ingen möjlighet att gå själv. Undrar om någon skulle märka om jag stängde av mobilen och smet in någonstans? Nej, det vore okamratligt mot de andra som får slita.

Apropå att skriva – ”Huldas hemlighet” heter ett föredrag. Det är Birgitta Renström Linde, som står för det föredraget. Att höra henne vore spännande. Hon har ju skrivit en roman baserad på sin släktforskning. Så förutom att få höra en spännande och fängslande historia kan man säkert ta till sig ett och annat nyttigt för sitt eget skrivande. Men en hel roman? Nej, det ger jag mig nog inte in på.

Eller att få lyssna på Eva Kaijser, som jag redan nämnt i en tidigare blogg. Hon berättar om ”Svenska Hem – den sanna historien om Fröken Frimans krig”. Hoppas att det var riktigt många som följde den TV-serien! Jag var i alla fall helt fascinerad. Tänk vad de kvinnorna kämpade och tänk förresten vad vi måste kämpa än i dag! Än har vi långt kvar till jämställdhet, eller hur? Jag skulle kunna utveckla detta. Det kanske skulle få igång en del bloggsvar. Men, nej, jag ska inte bli för politisk. Vi får säkert nog av politik ändå framöver. Valår som det är!

Detta var bara ett litet axplock bland kvinnorna. En man vill jag nämna igen - Ulf Karlsson – honom vill jag gärna slå ett slag till för. Det han har att säga oss är jätteviktigt - ”Bli äldre utan att åldras”! Ni lär er kanske inte mer om släktforskning genom att lyssna på honom men varför inte koppla av med något annat en stund! Ta gärna med er en kompis, som också kan ha nytta av att lyssna på Ulf. Mycket tänkvärt för oss som har lätt för att fastna vid datorn. Jag tillåter mig att skryta lite - jag gympar två gånger i veckan – det vet alla som försöker boka möten med mig tisdag eller torsdag fm. Jag försöker att hålla dessa tider så långt det någonsin går.

Bilden, som inleder min blogg idag pryder framsidan av vår nya folder inför Sfd2014. Det är en akvarell målad av en av våra medlemmar, Anneli Johannesson, som också är mycket delaktig i arbetet med släktforskardagarna. Hon är inte bara duktig att måla, hon är en fena på datorer också – tur för oss som behöver hjälp. Originalakvarellen kommer att lottas ut i lotteriet. Så bara det gör ju att man ska köpa ett program. Det blir dessutom en hel massa andra fina priser också.

Gå in på vår hemsida www.sfd2014.se och på Facebook där det finns mycket mer att läsa om alla föreläsare och där det också kommer att bli möjligt att köpa biljetter i förväg till föreläsningarna. En bra idé om man vill vara säker på att få plats.

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2040 Träffar
  0 Kommentarer
2040 Träffar
0 Kommentarer

Skånehöet bärgat!

Skånehöet bärgat!

Den nye reportern satt och svettades över sin allra första egenhändigt hopknåpade artikel, som handlade om prognoserna kring årets höskörd i södra Sverige. Efter mycket filande kom han fram till följande uttömmande rubrik:

Arbetet med att skörda årets produktion av hö i Skåne har nu avslutats

 

Chefredaktören kastade ett öga på den långa rubriken, strök över den och kastade med van hand dit följande kortversion:

Skånehöet bärgat!

 

Tänk att samma sak kan sägas på så olika sätt och med så olika antal ord och bokstäver. Den långa versionen orkar ingen människa läsa, den korta är slagkraftig och omedelbar. 

Det är inte bara vi bloggare som borde ta till oss konsten att skriva kortfattat och kärnfullt. Rekommendationen gäller i högsta grad också alla myndigheter, som tuggar på med text, text och mer text, utan att egentligen få fram budskapet. För att inte tala om politikerna!!! I år är det valår, supervalår dessutom, och efter september kommer vi att vara slutkörda, uttröttade och nedbrutna i centrala nervsystemet av alla ord, ord, ord, som östs över oss. 

Det har länge fascinerat mig hur hopplöst svårbegripliga alla manualer och hjälpfunktioner till maskiner och apparater är. Detta gäller tyvärr också datorer och de flesta datorprogram. Man kan tycka att alla de begåvade tekniker, som har skapat dessa fantastiska hjälpmedel, också borde kunna förklara hur vi dödliga skall kunna använda dem på bästa möjliga sätt. Men det kan de som bekant inte ... Det är sällan man får så lite hjälp som när man trycker på HJÄLP-knappen. Instruktionerna, om man så småningom och mot förmodan kommer fram till dessa, börjar på något sätt alltid i fel ända. Vad man vill ha är en enkel lista där det står ungefär så här: 1/ Klicka här 2/ Välj detta alternativ 3/ Scrolla ned 4/ Tryck här - o.s.v. Men det man får är krumbuktiga skrivningar av typen; Efter att du har valt VÄLJ under fliken VISA går du till menyraden som du hittar under fliken NYTT i HITTA-menyn. Vem klarar av sådana instruktioner? Jag gör det inte!

Om nu inte teknikerna klarar av att skriva enkla och tydliga manualer, så borde en vis företagsledning i databranschen inse problemet, och raskt skaffa sig marknadsfördelar genom att anlita duktiga pedagoger, som kan uttrycka sig rent och klart och i logisk följd. Det programföretag som tar till sig konsten att förmedla instruktioner på ett vettigt sätt, kommer också snart att skörda massor av gott hö!

Fortsätt läs mer
  2213 Träffar
  0 Kommentarer
2213 Träffar
0 Kommentarer

Vem är jag?

Vem är jag?

Släktforskning är inte bara en intressant hobby och ett spännande intresse. Släktforskning kan ha ett betydligt större djup än så. Den kan ge de avgörande pusselbitarna jag saknar för att förstå vem jag är.

Artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas Årsbok spänner över en stor bredd och har sinsemellan mycket skiftande karaktär. Två av de 22 artiklarna har berört mig känslomässigt mer än övriga och gjort mig rörd in i hjärtat när jag arbetat med boken. Det är två berättelser om hur släktforskningen bidragit till den enskildes identitetsskapande.

Åsa Blomqvist skriver om sin mormors far Olaus Brande, samen som genom överhetens försorg togs ifrån sitt kulturella arv, och därmed också från alla hans efterkommande. Åsa visste inget om sitt samiska arv innan hon började släktforska. Nu vet hon.
Åsas mormors far var först renägande same men när han förlorat sina renar räknades han inte längre, enligt dåtidens lagar. I stället skulle han och hans familj försvenskas. Ett par generationer senare var kunskapen om det samiska påbråt borta.
Bilden ovan visar Olaus Brande med sin familj i byn Jänsmässholmen.

Säkert finns det många fler med liknande historia. Människor från en samhällsgrupp som tvingats in i en anpassning och normalisering som innebär att de förlorat vetskapen om varifrån de kommer. Att släktforska kan säkert ibland ge överraskande och betydelsefulla svar.Nild

Carolina Hofgren skriver i årsboken om hur hon lyckades hitta sin farmor Birgits farmor och nyligen kunde berätta för sin egen farmor om varifrån hon kommer och hur det kom sig att hennes far bortadopterats som liten. Lille Nisse (på bilden till höger) som föddes 1910 och växte upp i tron att hans mor var död. Det var hon inte alls. Hon hade blivit förskjuten av sina föräldrar när hon blev gravid som ogift. Ett inte ovanligt öde på den tiden.
I kyrkboken stod det "föräldrar okända" vid lille Nisses födsel men tack vare en bouppteckning kunde Carolina nysta upp trådarna bakåt och hitta en hel släkt i Värmland.

Jag tror mig kunna förstå vad det kan innebära att få svar på sådana livsavgörande frågor som "var kommer jag ifrån?". Vem är jag? Vilka gener bär jag med mig, vad formar den person jag är? Om man nu tror på att både arv och miljö danar människan. Det tror jag att vi släktforskare tror på, att det kanske är grunden för vårt stora  och allt uppslukande intresse för släktforskning.

Läs mer i Åsa Blomqvists blogg Ofog.
Åsa bor i Östersund och är lärare i historia och svenska.
Carolina bor i Stockholm och är kanslisekreterare på Kulturdepartementet.

Andra författare i årsboken berättar helt andra historier. Om adelsmän som sammansvärjer sig mot kungen, om en av de tidigaste rättsmedicinska obduktionerna, om brödernas träta som sysselsatte häradsrätten i många år, och mycket mer. Dessutom medverkar en rad historiska forskare med facktexter inom olika ämnen.

Vill du veta mer specifikt om vad årsboken innehåller så skicka ett mail till mig på adress .

Fortsätt läs mer
  3494 Träffar
  0 Kommentarer
3494 Träffar
0 Kommentarer

Att släktforska i dagstidningar

Ett för oss släktforskare intressant källmaterial är de gamla dagstidningarna, som kan ge värdefulla uppgifter om tidigare generationer. Digitaliseringen har gått snabbt framåt de senaste åren, men när jag först fick upp ögonen för detta material var det fortfarande väldigt primitivt. Jag satt nere i Universitetsbibliotekets källare, och i det dunkla mörkret bläddrade jag mig sakta igenom de raspiga rullfilmerna på jakt efter förfäder och släktingar. Sedan dess har utvecklingen gått raskt framåt, och även om långt ifrån alla dagstidningar har blivit tillgängliga online har Kungliga biblioteket gjort ett digert arbete när det gäller att digitalisera de svenska dagstidningarna ( http://magasin.kb.se/searchinterface/ ). I skrivande stund har man fri tillgång till tjugofyra dagstidningar, allt från Blekingsposten till Östgötaposten, där den äldsta tidningen är Götheborgs weckolista daterad 16 december 1749, och den yngsta är Dalpilen från den 27 februari 1926.

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpgb2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpg

Tidningen Norra Skåne berättar den 30 september 1884 om hur min farmors farmors mormors bror och hans hustru trakterar Landskronas mindre bemedlade, i samband med silverbröllopsdagen.

Visserligen har OCR-tolkningen sina brister, särskilt när det gäller de äldre tidningarna – även det mänskliga ögat har emellanåt svårt att läsa frakturstil – men genom att kombinera smarta sökningar med idogt bläddrande kan man till slut göra spännande fynd. Jag har till exempel själv upptäckt att min min farmors farmors mormors farmors far seglade med sitt skepp »Stäfwer» från Karlshamn till Göteborg i december 1784, och när min farmors farmors mormors far begravdes i Ängelholm 1882 gav en skvadronsavdelning husarer hederssalut, och på hösten 1872 skänktes min farfars farfars farfars klackjärn till Smålands museum i Växjö. Allt detta framkommer i de gamla dagstidningarna, och man vet aldrig vad man kan hitta. Ibland hittar man dock extra spännande uppgifter - som när min farmors farmors mormors bror Axel Carlberg (1836-1899) avled, då publicerade Engelholms-Posten en längre minnesruna där man bland annat kan läsa: 

b2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpgb2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpg

»Carlberg, som blef student i Lund den 27 maj 1854, egnade en god del af sin studenttid både i Lund och Upsala till förberedelser för läkareexamen, men fann till sist denna bana väl lång att genomgå, synnerligast som svårigheterna vid denna tid voro ganska bekymmersamma. Uti verlden! Till Amerika for han i början av sextitalet och var med i åtskilliga bataljer under inbördeskriget, der han befordrades till underofficer. Från amerikanska staten hade han ett bref, som brukade tilldelas deltagarne i kriget, enligt hvilken han egde taga i besittning en så och så står jordareal. Men hur det var, passade ej Amerika på den tiden för ynglingen, hvarför han återvände hem der bättre utsigter vinkade».

Visserligen avslöjar husförhörslängderna att den unge Axel vistades i USA i början av 1860-talet, men vem kunde ana att han hamnade mitt i Amerikanska inbördeskriget? Träffade han Robert E. Lee, deltog han i slaget vid Gettysburg? Och vad hände egentligen med den där jordarealen, som han förärades av amerikanska staten? Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, men tack vare de gamla dagstidningarna vet jag åtminstone vad han sysslade med på andra sidan Atlanten, under de där åren då han begav sig »uti verlden!».

Fortsätt läs mer
  3802 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ted Rosvall
Visst är tidningarna en fantastisk källa för oss släkt- och hembygdsforskare, men till skillnad från Markus tycker jag inte att KB... Läs mer
måndag, 05 Maj 2014 10:27
3802 Träffar
1 Kommentar

Mannen med träbenet

Historien är fylld av enskilda levnadsöden av vilka de flesta försvinner in i glömskan. Det är alltid lika roligt att fylla i en lucka bland sina anor eller komplettera med ett saknat födelse- eller dödsdatum. Ändå är det nog ännu roligare att få mer "kött på benen" och få veta något mer personligt om en ana.

Min mm ff mf fm far, Per Matsson i Kolkestugan, Frustuna socken, var en krympling med träben som var mantalsbefriad. Träbenet till trots var andra kroppsdelar fullt funktionsdugliga och familjen kom att omfatta nio barn födda mellan 1722 och 1738. Alldeles säkerligen hade familjen det knapert.

Jag har inte lyckats återfinna varken Pers eller hans hustru Elisabeth Johansdotters dödsnotiser, och har heller ingen aning om varifrån de kom innan de 1722 bosatte sig i backstugan. Inte heller har jag hittat någon vigselnotis, men det beror snarare på att Frustunas vigselbok börjar först 1730 när paret redan tillverkat mer än hälften av barnaskaran. När tvillingarna Johan och Kerstin föddes hösten 1730 anges Per Matsson vara skräddare.

b2ap3_thumbnail_Mantalslngd-1739-Hradsskrivaren-i-Gripsholms-fgderi-Vol-58-1731-1741-Bild-3850.jpgb2ap3_thumbnail_Mantalslngd-1739-Hradsskrivaren-i-Gripsholms-fgderi-Vol-58-1731-1741-Bild-3850.jpg

          Mantalslängd 1739. Häradsskrivaren i Gripsholms fögderi, volym 58. Bild från Arkiv Digital

Givetvis skulle jag bli överlycklig om jag fick död på makarna, och likaså om jag fann föräldrarna till någon av dem.

Allra helst skulle jag dock vilja få veta varför Per Matsson hade förlorat ena benet. Och vilket ben var det; höger eller vänster? Använde han kryckor? Av vilket träslag var träbenet? Blev han sur och grinig när benstumpen värkte eller var han kanske alltid lite tvär? Om allt detta tiger källorna - eller så har jag bara inte hittat rätt källa än!

Fortsätt läs mer
  2342 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Bergström, Bryssel
Ett fantastiskt exempel på hur en liten detalj kan broderas ut till en fantasieggande liten historia!
onsdag, 30 april 2014 16:30
Camilla Eriksson
Nog fastnar väl de flesta av oss vid någon detalj och börjar fundera kring hur den personens liv tedde sig?Den blogg jag hade plan... Läs mer
onsdag, 30 april 2014 17:27
2342 Träffar
2 Kommentarer

Kalkonregister

Kalkonregister

 


Databasjätten Ancestry.com (Ancestry.se) meddelar, att deras svenska födelseregister [Sweden, indexed birth records] har vuxit både framåt och bakåt i tiden och nu omfattar perioden 1860-1941, med över 10 miljoner poster. Detta borde vara en fröjdesam nyhet för alla oss släktforskare och registerälskare, men tyvärr finns det allt för mycket smolk i glädjebägaren för att man skall vara riktigt glad …

Detta megaregister innehåller nämligen så många fel, att man inte tror att det är sant. Det är feltolkningar, gissningar och slarvfel i så gott som varje post! En del namn är så till den milda grad förvanskade, att man börjar undra om Ancestry driver med hela det svenska släktforskarkollektivet. Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp, Sveriges dödbok, som i storlek kan jämföras med Ancestrys födelseregister, innehåller visserligen också en hel del felaktigheter, men inte till närmelsevis så många och så grova.

Varför är det då så många fel i Ancestrys register?`

Fel källa

Som källa för detta födelseregister har man valt Statistiska Centralbyråns avskrifter av de svenska födelseböckerna, d.v.s. ett sekundärmaterial, som dessutom ofta är utomordentligt svårläst, eftersom det utgår från suddiga mormonfilmer, som digitaliserats. Det är ofattbart att Ancestry inte bryr sig om att rådfråga någon sakkunnig släktforskare eller arkivperson, innan man sätter igång ett sådant här i grunden värdefullt jätteprojekt.

Fel excerpister

Ancestry använder billig arbetskraft, företrädesvis i Indien för sina registerprojekt. Man kan förstå de ekonomiska kalkylerna bakom detta, och givetvis handlar det om värdefulla arbetstillfällen för tusentals indier. Men hur lätt är det för en person, som inte behärskar det svenska språket, som inte har en aning om den svenska geografin, som inte är bekant med svenska namnseder eller yrkesbeteckningar att rätt tolka krumelurerna på skärmen? Skinnskatteberg? Öljehult? Tafvelås mosse, Örlijds Quarn, Hemmansbrukare? Missionsföreståndare? Förpantningsägare? Sissa? Henning? Axel? Svea?

Bristfällig (eller obefintlig) rättning

Dessa miljontals poster, som nu publicerats på nätet, kan inte rimligen ha korrekturlästs. I alla fall inte av vana och/eller svenska ögon. Många fel är så uppenbara och så lätträttade att vilken korrekturläsare som helst annars skulle ha reagerat. Det förefaller som om excerpisterna har haft tillgång till ”förslagslistor”, såväl när det gäller för- och efternamn, som  geografiska begrepp, och kunnat välja fritt när det inte själva har kunnat läsa så bra. Sådana ”lathundar” är naturligtvis livsfarliga och gör nog mer skada än nytta.

Dödskallemärkning?

Är då detta jätteregister totalt värdelöst och oanvändbart? Svaret på den frågan är nog ändå nej. Blotta mängden av information och sökbara begrepp gör att man som svensk släktforskare faktiskt kan ha stor nytta av det. Man får helt enkelt lära sig att söka på rätt sätt och med stor fantasi. Som en ingång till det riktiga kyrkoboksmaterialet är det svårslagbart och dessutom går det ända fram till 1941 vilket hjälper till att fylla en besvärlig lucka. På jakt efter ”försvunna” eller ”borttappade” själar är födelseregistret ett suveränt verktyg.

Man skulle önska att den svenska släktforskarrörelsen hade energi och sisu nog för att nu, när projektet Sveriges Dödbok äntligen har blivit klart, fortsätta med ett rättningsprojekt i samarbete med Ancestry.se, så att alla födda under perioden 1860-1941 får rätt namn, rätt föräldrar med rätta yrken och rätt hemvist. Men orkar vi detta?

 

Orkar vi gå från NAMN ÅT DE DÖDA till NAMN ÅT DE FÖDDA?

Fortsätt läs mer
  5820 Träffar
  11 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Magnus Sälgö
Du har en korrigera funktion i Ancestry så kan man kan ändra felaktigt index post. Något som saknas hos de flesta.... ett dåligt i... Läs mer
söndag, 27 april 2014 17:39
Ted Rosvall
Jo visst finns det en sådan funktion, och jag har personligen rättat till ett hundratal felaktiga poster. Men det här behöver göra... Läs mer
söndag, 27 april 2014 17:56
Lars-Åke Johansson
Vad gäller korrektionsfunktionen i Ancestry så får man upp ett meddelande när man påpekar en felaktig uppgift "Bidrag på grund av ... Läs mer
måndag, 28 april 2014 21:38
5820 Träffar
11 Kommentarer

Sammanlänkande förnamn

Idag infaller min namnsdag, något som fått mig att fundera kring detta med namn. Mina förfäder har i alla tider varit dåliga på att behålla eller skapa släktnamn. De flesta av dem var bönder, och använde således ständigt skiftande patronymikon, men även de förfäder som utan problem kunnat behålla släktnamnet har lagt av det eller skaffat ett nytt. Av den anledning har Silvius blivit Claesson, Appelqvist blev Danielsson, Lundsten blev Johansson, Löfgren blev Åkesson, Bockendahl blev Olsson och Beckström blev Bergqvist - listan kan göras lång. En del av charmen med släktforskning är ju att kunna skapa stamtavlor, rita upp vackra släktträd där man kan överblicka de ättlingar som burit ett visst släktnamn, men denna charm saknas till stor del i min egen släktforskning. Känslan av kontinuitet går liksom förlorad när släktnamn inte behållits längre än tre generationer, så jag brukar istället glädjas åt de förnamn som länkar samman generationerna i mitt släktträd.

Ett av dessa förnamn är mitt dopnamn Lars, som ärvts på farmors sida av i släkten i närmare trehundra år. När jag döptes i februari 1987 erhöll jag namnet Lars-Markus efter min pappa, som i sin tur är döpt efter sin morfars far, jordbrukaren Lars Larsson (1871-1945) i Nevishög. Denne döptes efter sin farfar, rusthållaren Lars Nilsson (1808-1845) i Hyby, som i sin tur var döpt efter sin farfar, rusthållaren Lars Andersson (1733-1785) i Görslöv. Längre bak än så har jag inte lyckats följa namnet Lars i släkten, men det känns nog så speciellt att kunna läsa namnet i en gammal skånsk dopnotis från 1733, och veta att denna lilla notis är direkt länkad till mitt eget namn.

b2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpgb2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpg

Morfars farfars morfars födelsenotis i Kråkstads födelse- och dopbok den 26 maj 1738 – »deres Sön Marcus» – det hittills äldsta belägget för namnet Markus i släktträdet.

Mitt tilltalsnamn Markus kändes dock länge som släktens nykomling. Mamma kan inte riktigt förklara varför jag fick detta namn - det var rätt namn, helt enkelt. Jag ville så gärna hitta en genealogisk koppling till detta namn, så glädjen blev extra stor när jag hittade inte bara en utan två Markus bland min morfars förfäder i Norge - hans farfars morfar Markus Hansen (1738-1800) på gården Skinnerud i Hobøl socken, och hans mormors farmors far Markus Larsen (ca 1752-1810) i torpet Skabben under gården Lindhol i Eidsbergs socken. Min förhoppning om att namnet Markus spritts bland ättlingarna i sydöstra Norge grusades dock snabbt. Marcus Hansen fick visserligen två barnbarn uppkallades efter sig, men den ene dog barnlös och den andre fick själv inga barnbarn. Marcus Larsen fick å sin sida nio barn och trettioen barnbarn, men ingen av dessa förde namnet vidare, så där bröts kedjan ganska snabbt. Det är därför extra kul att jag fick bli den som efter sex generationers uppehåll åter fick bära detta ursprungligen romerska mansnamn, som lär betyda »stridsman». Det är kanske mindre troligt att namnet givit upphov till min förkärlek för marsipan (ordet kommer från latinets Marci panis, »Marcus' bröd»), men man vet ju aldrig? Idag ska jag i alla fall fira min namnsdag med en liten marsipanbakelse, och känna mig extra stolt - jag länkar ju faktiskt samman nuet med 1700-talet!

Fortsätt läs mer
  3159 Träffar
  0 Kommentarer
3159 Träffar
0 Kommentarer

Ett huvud kortare

Ett huvud kortare

Under den franska revolutionen grävdes lämningarna efter det som ska ha varit den franske kungen Henri den IV (1553-1610) upp. Det mumifierade huvud, som sades vara kungens, har bytt händer ett antal gånger genom åren och finns nu i en samlares ägo (märklig hobby kan jag tycka…).

Bevis för att det verkligen är kungens huvud lades under 2013 fram i form av en DNA-jämförelse med en näsduk, vilken sägs vara indränkt i blodet från kung Ludvig XVI, som avrättades under franska revolutionen. Ludvig XVI var sonsons sonsons sonsons son till Henri IV och de båda hade alltså samma Y-kromosom (det DNA som ärvs från far till son utan att blandas med moderns).

Det gamla, och delvis nedbrutna, DNA som hittades i huvudet och i näsdukens blod uppvisade stora likheter, vilket tolkades som att det tillhörde samma manslinje. Tills förra veckan, då belgiska forskare i en färsk undersökning med hjälp av genetisk genealogi visade att varken huvudet eller näsdukens blod kan tillhöra någon i kungalängden.

Forskarna lyckades nämligen förmå medlemmar av det spanska och tidigare franska kungahuset, vilka är ättlingar via sitt raka fäderne till Henri den IV, att lämna DNA-prov. Deras Y-kromosomer visade sig vara identiska, vilket bekräftade att de bär på kungasläktens Y-kromosom, som därmed visar sig tillhöra DNA-typen R1b-Z381. Och då DNAt från huvudet och blodet från näsduken tillhör DNA-typen G, kunde forskarna med lätthet konstatera att huvud och blod inte kan komma från de båda utpekade kungarna.

Detta är ett bra exempel på hur genetisk genealogi, alltså kombinationen av släktforskning och DNA-testning, är ett kraftfullt verktyg för att lösa historiska gåtor. Men man kan ju inte låta bli att fundera över hur samlaren som har det numera icke-kungliga huvudet i sin samling känner sig idag…

Släkten House of Bourbonb2ap3_thumbnail_Bourbon.png

De tre DNA-testade männen

 

Fortsätt läs mer
  3636 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
dna
3636 Träffar
0 Kommentarer

"Härmed kallar jag mig..."

Innan Sverige fick sin första namnlag 1901 var det enkelt att byta efternamn. Man gick till prästen och berättade att man i fortsättningen ville heta Bergström, Hedlund, Lindgren eller något annat namn som föll en i smaken.

145 981 personer bär i dag efternamnet Eriksson, som är Sveriges femte vanligaste efternamn. De 17 vanligaste efternamnen är s k patronymikon, d v s bildade av ett manligt förnamn + son. I toppen för Andersson och Johansson en hård kamp om att vara vanligast förekommande.

 b2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpgb2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpg

Ebba och Holger Eriksson cirka 1947 med barnen Arne och Alf.

 

Mitt efternamn kommer från min farfars farfars farfar, Erik Palmlöf (1793- 1867), vars tre söner samtliga valde att kalla sig Eriksson i stället för Palmlöf som sin far och farfar. Den troligaste anledningen var att namnet hade en dålig klang: Erik Palmlöf misslyckades med det mesta i livet. Även om det inte finns några noteringar om detta i husförhörslängderna förefaller det rimligt att han var alkoholiserad och därmed oförmögen att ens försörja sig själv. Efter sitt giftermål övertog Erik svärfaderns gård i Bärbo. Efter sju år blev han i stället torpare, men fick lämna torpet efter några månader. Samma sak på nästa torp. Därefter hankade han sig fram på olika ströjobb under något år innan han fick anställning som dräng på en gård. När hustrun dog något år senare var familjen så utblottad att socknen fick bekosta begravningen. Knappt hade hustrun hunnit i jorden förrän Erik stack sin kos och lämnade de sex barnen i åldrarna 2- 12 som utackorderas i olika familjer. I sockenstämmoprotokollen framkommer sockennämndens frustration i sökandet efter Erik Palmlöf.

I 25 år drev Erik Palmlöf omkring utan fast jobb eller bostad. 1860 knackade han så på hemma hos äldste sonen Erik Eriksson (1825- 1907) i Ekebytorp, Helgona, och krävde att denne skulle ta hand om honom på ålderdomen. När sonen fem år senare flyttade lämnade han kvar fadern.

b2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpgb2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpg

Hästen Eliana vilar framför Ekebytorp. Torpet brukades från 1940 av min morfars föräldrar.

 

Min farfars farfar Karl Johan blev båtsman för Sjöändan i Helgona och fick båtsmansnamnet Sjökarl. Hans sex söner tyckte att Sjökarl var ett besynnerligt namn, och bytte tillbaka till Eriksson.

Karl Johans kusin Karl Oskar bytte i stället namn till Palmlöf, och såg sedan till att de 11 barnen fick ett gediget Palmlöfs-påbrå genom att gifta sig med Karl Johans enda dotter Elin.

 

Att mitt efternamn är så vanligt stör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer bekymrad över att den Erik det hänvisar till var en så oansvarig typ. Min mammas flicknamn är ett vanligt förekommande patronymikon härstammande från hennes farfars farfar som var en komplett normal karl som själv uppfostrade sina barn.

Allra enklast vore nog att byta till mammas flicknamn. Det är förstås lite krångligt att fylla i papper, och kostar dessutom en slant, så i stället förkunnar jag nu att jag formellt bytt till mammas flicknamn. Härmed kallar jag mig Eriksson

 

 

Läs mer om byte av efternamn genom tiderna här: http://riksarkivet.se/Sve/Arkivhistorier/dokbilder/2003/surnames.pdf

Intressant namnstatistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/

Fortsätt läs mer
  4154 Träffar
  0 Kommentarer
4154 Träffar
0 Kommentarer

Vilken härlig påsk vi har haft!

Vilken härlig påsk vi har haft!

 

Fotot tog jag förra veckan. Det är taget mot Värmlands Museum och i bakgrunden kan man se museet - såväl den gamla som den nya byggnaden. Några bilar tycks ha förirrat sig in på gräsmattan, ja det är kommunens bilar, som är där med mera blommor, som ska planteras ut i museiparken.

I förgrunden är det mängder av krokus som slingar sig i gräsmattan. De ska symbolisera Klarälven, som flyter genom hela Värmland. Till vänster i bild ses också Klarälven. När jag växte upp trafikerades den av Lustenbåtarna. Det var båtar som drog timmer i Klarälven. Idag finns ett flottningsmuseum i Dyvelsten endast någon mil från Karlstad, där man kan se de gamla Lustenbåtarna och lära sig allt om timmerflottningen. Detta museum är en del av Värmlands Museum och synnerligen sevärt även om man inte är exceptionellt intresserad av timmerflottning.

Idag kan man med fördel färdas på älven med buss, ja det vill säga båtbuss, som trafikerar stan. För den som ska till K CCC för släktforskardagarna kan det vara en bra idé att parkera vid Mariebergsskogen, där det är gott om gratis parkeringar, och sedan ta båtbussen till K CCC. Då får man se Karlstad från sjösidan och färdas via Mariebergsviken, Klarälven och Pråmkanalen för bara vad en bussbiljett kostar!

Ja, det verkar som om det blir båtbusstrafik även denna sommar. Efter en hel del strul som vi kunnat läsa om i dagspressen, oegentligheter och konkurser och allt vad vi läst om, så verkar det som om det trots allt löser sig och blir båtbusstrafik även i sommar.

Värmlands Museum ligger på gångavstånd från K CCC, där årets släktforskardagar äger rum. Museet erbjuder alla som betalat inträde till mässan att komma in på museet till halva priset. Ett erbjudande som är väl värt att ta tillvara om man kanske stannar i Karlstad mer än en dag. Har man bara en dag på sig så hoppas jag att man har fullkomligt nog med släktforskardagarna. Som vanligt blir det en mängd olika utställare och vi har många intressanta föreläsare. Att bara vandra omkring på K CCC är också en upplevelse. Att njuta av utsikten åt alla håll, Klarälven med gamla stenbron, som egentligen heter Östra bron, Sundstabron, Sandgrund, det gamla danspalatset, som är känt i hela Sverige och som nu är Lerinmuseum och gamla kyrkogården. Och om vädret tillåter – vilket vi hoppas – så kan man ta en fika ute på bryggan.

Påskhelgen är nästan över – och vilken påsk vi har haft! Sol och varmt och ingen blåst! Det är helt otroligt! I och för sig har helgen till viss del betytt städning i sommarstugan! Det är bäst att passa på när vädret tillåter, fast det är ovanligt tidigt. Rätt som det är aviserar barn och barnbarn att dom vill komma dit och då är det skönt att allt är klart!

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2048 Träffar
  0 Kommentarer
2048 Träffar
0 Kommentarer

»Den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa»

Under gårdagen syntes inte en enda påskkärring till, åtminstone inte i mina kvarter. Annat var det i äldre tid – emellanåt såg man häxor i vart och vartannat hörn. I våra dagar är påskkärringar ett kuriöst inslag i påskfirandet, men för många av våra förfäder gällde det liv och död. Mellan åren 1668 och 1676 pågick till exempel den häxhysteri som kommit att kallas »Det stora Oväsendet», något som ledde till åtskilliga häxprocesser runt om i landet. Innan det tog stopp hade nästan trehundra människor mist livet, så man kan lätt föreställa sig hur oerhört känsligt detta ämne var. Den sista person i Sverige som avrättades för häxeri halshöggs i Stockholm 1704, men även senare förekom anklagelser - och även vissa domar - om häxeri. Våra förfäder kunde vara farligt vidskepliga, något jag funnit exempel på i min egen släktforskning.

b2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpgb2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpg

Kort före påsk 1773 uppenbarade sig ett märkligt följe i byn Holje i Jämshögs socken. Ett vittne berättar hur »...Bondens Ola Hanssons hustru uti Hölja by Signe Jöns dotter och hennes fyra barn Nils och Jon Olofs Söner, samt Ingar och Botill Olofs döttrar, en måndags morgon i dagningen sidstl:ne Fastelags tid skola kommit springannes och liksom ridandes den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa, och de andra på flera lika redskap...». Man kan undra vad Signe och hennes barn egentligen sysslade med den där morgonen? Antagligen var det bara en oskyldig lek, men en person i byn såg något helt annat. Denna person såg istället fem häxor som förberedde färden till Blåkulla, och plötsligt stod Signe och barnen inför rätta vid Listers häradsrätt. Den oskyldiga leken hade omvandlats till ett grovt brott, och kort därefter föll domen - de hade gjort sig skyldiga till trolldom. Eftersom ärendet var ett brottmål sändes det vidare till Göta hovrätt, som fick till uppgift att fastställa domen - men här fick häxprocessen ett abrupt slut i december samma år. Hovrätten antecknade kort att

»...ehuru Kongl:e Hof Rätten icke kunnat anse dem för wundne, at slikt, ifall det, så wärckel:n händt som angifwit blifwit, hafwa uti någon widskieppelig afsigt företagit; men sådant förehållande likwäl kunde hos de enfalldigare, gifwa anledning till widskiepel:a tanckar och omdömen; så har Högbemälte Kongl:a HofRätt sedt sig föranlåten, till förekommande theraf, anmoda Consistorium, at antyda Kyrckoherden å orten at å Sochnestäma gjöra wederbörlg. tjenlig förmaning åt allmogen, at wagta sig för sådant förfarande, som i någon måtto kunde för de enfalldigare leda till widskieppelse och wantro.»

Så var det med den saken. Ärendet avslutades, och Lunds domkapitel beordrade häradsprosten Brock att se till så att församlingens kyrkoherde fullföljde hovrättens befallning. Det farliga var inte barn som red omkring på redskap i gryningen, det farliga var vidskepliga och enfaldiga människor som anklagade små barn för trolldom. I domen kan man ana att hovrätten var av samma tanke som dåvarande kungen, den upplyste Gustav III, som 1779 helt avskaffade straffet för trolldom i lagboken. Sedan dess är det alltså fritt fram för påskkärringarna att dyka upp varje påsk utan att riskera dödsstraff - och tur är väl det!

Fortsätt läs mer
  3160 Träffar
  0 Kommentarer
3160 Träffar
0 Kommentarer

Viktigare än städning

Jag borde påskstäda idag, men skjuter upp det ett tag till. Påskduken ligger kvar i linneskåpet och de gula gardinerna får vara ohängda. Kanske blir det gjort i morgon eller i övermorgon, kanske till nästa påsk.

Är du också en släktforskare som lätt glömmer tid och rum när du har blicken i arkiven? Den beskrivningen tror jag att många känner igen sig i. Det är en ganska spridd uppfattning att släktforskning är som en sjuka, ett virus man drabbas av och som man aldrig blir frisk från. Visst kan det kännas så ibland, men det är ju ingen sjuka man vill bli frisk ifrån. Eller hur?

Varför är det så roligt och spännande? Så fängslande att hemmet får förfalla och alla vardagliga måsten blir oviktiga?

Jag började släktforska 2010. Det är bara fyra år sedan. Men jag blev så gripen av detta ganska snabbt så i början av 2011 tog jag tjänstledigt från jobbet och släktforskade på heltid ett par månader. Den ledigheten följde på ett par månader med släktforskning när jag varit konvalescent med ett brutet ben, och inte kunnat röra mig som jag ville. Men sitta med datorn i knäet gick bra.

Under den där ledighetsperioden kunde det gå dagar när jag inte gjorde något annat än letade i kyrkoarkiven, sov och åt. Jag hade flow. Eftersom det var vinter var det inte svårt att acceptera att sitta inne och kura.

Trots att det nu är vår, påskliljorna blommar i mina illa omskötta rabatter och gräsmattan ropar på klippning är det mycket mer intressant att hitta den där födelsenotisen för Ida Malm i Västervik i juni 1823. Och få veta varför det står "oäkta" fast föräldrarna är gifta. En utmaning långt mer intressant än att jaga bort dammråttorna och skura skåpen.

Många tror att släktforskning är en syssla för pensionärer. Det vet ju vi släktforskare att det inte stämmer alls. En hel del släktforskare är helt uppenbart i arbetsför ålder. Men hur hinner ni? Var tar ni tiden ifrån? Sett på tv har jag inte gjort på flera år nu, stryker gör jag minimalt och de flesta böcker jag läser har numera med släktforskning att göra.

Ibland måste jag nog påminna mig om att det är viktigare att umgås med de levande än de döda.

Kanske ska jag bjuda grannen på middag någon dag i påsk. Men då måste jag nog städa först. Fast det räcker kanske att plocka undan tidningshögarna på soffbordet och ta ett tag med trasan på köksbänken... Om vi äter på kvällen och har lite dämpad belysning.

Glad Påsk!

PS. Det gamla påskkortet kommer från bloggen Tillbakablicken.

Fortsätt läs mer
  2079 Träffar
  0 Kommentarer
2079 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
274 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
98 inlägg
Helena Nordbäck
95 inlägg
Anton Rosendahl
42 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser