Rötterbloggen
Rötterbloggen

Gutar på Gotland

På Gotland har jag en del av mitt hjärta. Mina barns farmor kommer därifrån och varje sommar under många år var vi på Gotland. Sedan gick vi skilda vägar, barnens pappa och jag, men jag har återvänt många gånger. Genom mina barn har jag ju släkt där, och på senare år har jag släktforskat om mina barns farmors släkt. På hennes fars sida är det bara gutar, gotlänningar födda på Gotland.

b2ap3_thumbnail_BONSARVE_6642RolfA_20140613-101320_1.jpgb2ap3_thumbnail_BONSARVE_6642RolfA_20140613-101320_1.jpg
Bonsarve gård, fotograferad 2013 av Rolf Lavergren.

En av dem kommer från gården Bonsarve i Vamlingbo socken. Det är en av Gotlands många riktigt gamla gårdar. 1412 bodde här tingsdomaren Botild Botmunder som var domare vid Hoburgs ting. Gården och dess människor har en dramatisk historia, dokumenterad i sockenboken om Vamlingbo utgiven 1996, redaktör är Kerstin Jonmyren. Släkten bor fortfarande kvar på gården.

I Släktforskarnas Årsbok, som kommer ut senare i sommar, ingår ett kapitel om Gotlands gårdsstruktur och avsaknaden av överklass på Gotland. Här fanns i stort sett ingen adel, här finns inga stora slott och herrgårdar. Varför är det så? Det förklarar forskaren Tryggve Siltberg. Han är fil dr i historia, tidigare landsarkivarie på Landsarkivet i Visby och även släktforskare.

Han berättar om hur tingsdomarna på Gotland möjligen kan ses som en del av en ekonomisk elit, med större gårdar än det stora flertalet, men inte som en överklass som på fastlandet. Ett mindre antal bönder var riktiga storbönder.

b2ap3_thumbnail_Linde_20140613-101515_1.jpgb2ap3_thumbnail_Linde_20140613-101515_1.jpg
Storbonden Jon Hässelbin från Linde socken på södra Gotland, målad i början av 1500-talet. Målningen finns i Linde kyrka. Foto: Torsten Svensson, Visby.

Många faktorer spelar in i den gårdsbildning som bestått på Gotland i flera hundra år. Så här skriver han bland annat: "Gotlands särdrag pekar alla i en riktning, nämligen att Gotland genom seklerna var ett relativt jämlikt samhälle utan något aristokratiskt överskikt eller feodal adelsklass."

En av de allra rikaste gotlänningarna, kanske den rikaste under sin tid, var Jurgen Smiterlow, som ägde flera gårdar i Norrbyn i Vamlingbo. Han levde från cirka 1545 till 1620 och var också hamnfogde i Burgsvik. Det här var en man som inte gjorde som alla andra, det berättar Kerstin Jonmyren i en artikel i årsboken. Hade vi haft kvällstidningar på den tiden hade det säkert blivit många "chock!"-artiklar om honom. Han gifte sig rikt, övergav sin hustru när han tröttnat på henne och levde ihop med en piga. Detta var förstås till stor förtret för prästerna som försökte tvinga in honom i äktenskapets fålla igen.

b2ap3_thumbnail_Burgsvik_20140613-101454_1.jpgb2ap3_thumbnail_Burgsvik_20140613-101454_1.jpg
Hamnmagasinet i Burgsvik. Här fanns tidigare Jurgen Smiterlows kontor och bostad. Foto: Ing-Marie Tellström.

 

Fortsätt läs mer
  3696 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Vet du om Jurgen Smiterlow hade någon släktskap med Emerentia Smiterlow, född 1553 och död 1622? Hon var dotter till borgmästaren ... Läs mer
söndag, 15 juni 2014 12:25
Eva Johansson
Hej Carin! Vad jag kan se nämns inget om denna Emerentia eller hennes föräldrar i artikeln. Jurgen Smiterlow föddes 1545 i Visby, ... Läs mer
söndag, 15 juni 2014 14:18
3696 Träffar
2 Kommentarer

10 genvägar i forskningen

Oftast spelar det ingen större roll om vi kvickt bläddrar genom källorna eller tar god tid på oss att hitta de där gäckande förfäderna. Även om det tack och lov är ovanligt med dylik brådska kanske någon ändå kan ha nytta av tio tips för att undvika bladande av husförhörslängder och annat tidsödande bläddrande i olika volymer.

b2ap3_thumbnail_Blommor1.jpgb2ap3_thumbnail_Blommor1.jpg

1

Anteckna faddrarna vid barnens dop. Notera särskilt de med samma patronymikon som föräldrarna eller de som bor i andra församlingar.

Jag löste min anmoder Margareta Persdotters härkomst genom att följa en av faddrarna till hennes sjätte barn. Faddern, Per Persson, visade sig ha en syster Margareta född samma år som "min" Margareta. Familjen hade flyttat några veckor efter hennes födelse, och det var socknen där hon växte upp som kom att anges som hennes födelseort.

 2

Plötsligt är den familj du följer struken i husförhörslängden utan att deras nya vistelseort anges. Socknen är stor och det finns ingen utflyttningslängd, eller så saknas de i densamma och har rimligen flyttat inom socknen. Det går betydligt fortare att skumma en födelsebok än att blada en omfattande husförhörslängd, så om hustrun i familjen fortfarande är i barnafödande ålder brukar jag gå igenom fem år i födelseboken för att se om familjen får ytterligare barn.

 3

Samma princip som ovan kan användas om en familj flyttar till en socken utan inflyttningslängd. Är kvinnan inte alltför gammal går det som sagt snabbare att gå igenom fem år i födelseboken än att blada husförhörslängden.

 4

Notera giftoman om denne anges i vigsel- eller lysningsbok. Giftomannen godkände att bruden gifte sig och var henne närstående: förälder, bror, svåger, förmyndare eller i vissa fall hennes arbetsgivare. Om brudens ursprung är dunkelt kan giftomannen vara en vital ledtråd att lösa detsamma. 

Din ålderstigna ana är struken i husförhörslängden men finns inte i dödboken eller i utflyttningslängden.

Fattighuset var inte bara en bostad för socknens fattiga utan fungerade även som äldreboende. Första anhalten efter kontroll av dödbok och utflyttningslängd bör alltså vara fattighuset. Finns personen inte heller där, är det dags att följa barnen och hoppas på att föräldern flyttat till någon av dem.  

6

Din ana anges i husförhörslängderna vara född i Stockholm men kan bara följas bakåt till mitten av tonåren i en landsbygdsförsamling långt bort från kungliga huvudstaden. Det är då sannolikt att du träffat på ett barnhusbarn. Allmänna barnhusets register finns sökbart på Stockholms stadsarkivs hemsida. Kanske finns det också en diskussion om just ditt barnhusbarn på Anbytarforum, under Landskap: Stockholm: Barnhusbarn

7

Meningarna går isär om snabbaste sättet att blada en husförhörslängd. Ska man börja på sidan ett och gå framåt eller på sista sidan och backa? Att läsa en hel sida är tidsödande, så ska man fokusera på personens namn, födelseår eller födelsesocken under bladandet?

Personligen föredrar jag att börja på sista sidan och backa: det blir då tydligare för mig hur mycket som återstår att gå igenom eftersom volymerna har en tendens att börja på sidan 1 men kan omfatta allt från 30 till 1000 sidor. Däremot varierar det vad jag fokuserar på i bladandet. Min grundprincip är att söka efter det som är ovanligast. Är personen född i samma socken eller grannsocknen till den socken vars husförslängd jag bladar är det bättre att söka på årtal eller namn. Födelseår kan skifta, särskilt i äldre längder, så oftast söker jag efter ett visst namn.

 8

En anfader eller -moder vars härkomst är okänd dör och efterlämnar minderåriga barn. Det är alltid klokt att leta efter en bouppteckning men särskilt i dylika fall. Vem blir målsman för de omyndiga barnen? Viktiga ledtrådar kan även finnas i fastighetsinnehav och bland de personer med ekonomiska intressen i hushållet, antingen genom att de lånat ut eller själva var skyldiga pengar.

Förmynderskapsprotokoll ingår i serien Småprotokoll i häradsrätternas arkiv. Saknas bouppteckning kan du förhoppningsvis återfinna den familj du är intresserad av där och därmed få reda på vem som blev målsman för barnen. 

9

Din ana uppges vara född i eller inflyttad från en viss församling men finns inte i födelsebok eller utflyttningslängd.

Jag har inte forskat så mycket i Västergötland men har rotat runt tillräckligt mycket för att lära mig att det då är viktigt att ha koll på vilka annexförsamlingar som ingår i pastoratet. Det är inte ovanligt att personen anges komma från moderförsamlingen men i själva verket var född i eller flyttade från en av annexförsamlingarna. En källa jag gärna använder för att hitta vilka socknar som ingick i ett visst pastorat, är Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige

10

Utnyttja finesserna din bildleverantör erbjuder. Jag har Arkiv Digital och SVAR.

En finess jag gärna använder hos Arkiv Digital är att ha samma volym öppen i två upplagor. I riktigt gamla husförhörslängder kan samma gård förekomma 10- 15 gånger i en volym då prästen noterat varje besök för sig. Jag brukar då ha en version öppen med ortregistret och sedan en version där jag går igenom samma husförhörslängd så slipper jag bläddra tillbaka till ortregistret hela tiden.

Om jag ska forska i en stor församling där husförhörslängderna omfattar flera delar, som t ex Floda och Västra Vingåker, plockar jag fram sockenkatalogen hos SVAR. Där redovisas varje gård som omnämns i husförhörslängderna med uppgift om i vilka volymer och på vilket siduppslag de förekommer.

SVAR har även indexerat en hel del ministerialböcker. Om volymen t ex omfattar födda, döda och vigda om vartannat med bruten kronologi är det bekvämt att välja ett år i indexet och direkt komma dit. Är sidan mörk och inte helt lätt att tyda så öppnar jag volymen hos Arkiv Digital: med benäget bistånd från SVAR kan jag ju gå direkt till rätt sida utan att behöva bläddra.
Om man skriver en bokstav fel i sökrutan för SCB-utdrag ger sökningen inget resultat. Eftersom det finns ett index i högerkanten när man fått fram rätt SCB-volym brukar jag söka på en annan lättstavad församling och sedan välja den socken jag egentligen är intresserad av i indexet.

Fortsätt läs mer
  5396 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Daniel Johnsson
Hej Camilla, Tack för flera bra tips, speciellt det första har jag dumt nog inte reflekterat över så mycket tidigare, även om jag ... Läs mer
onsdag, 18 juni 2014 10:57
Camilla Eriksson
Jättefint med fler tips! Vi sitter nog alla med några knep som fler kan ha nytta av att känna till.Kanske finns det regionala skil... Läs mer
onsdag, 18 juni 2014 11:22
Daniel Johnsson
Min forskning rör sig mest här nere i Småland, och här vill jag nog påstå att det förekommer en hel del att syskon är på samma går... Läs mer
onsdag, 18 juni 2014 12:35
5396 Träffar
7 Kommentarer

Klutdockor, mässkjortor och spindelväv

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.

Fortsätt läs mer
  3336 Träffar
  0 Kommentarer
3336 Träffar
0 Kommentarer

Jag ska också på släktträff!

Jag ska också på släktträff!

 

Ted skrev ju i sin blogg häromdagen om sitt släktträffsprojekt. Den släktträff, snarare kusinträff, som jag ska på har inte dessa stora proportioner. Det är inte ens min egen släkt egentligen, utan på min mans sida. Men som gift med en av kusinerna så får också jag vara med, vilket jag är mycket glad för.

De här träffarna, som pågått några år nu, är jättetrevliga. Vi är inte fler än att vi kan alternera och träffas hos varandra. Vi har varit flera gånger i Dalsland och eftersom ursprunget bl a finns där, så faller det sig då naturligt att även besöka platser, som har anknytning till släkten. Givetvis blir det även besök i kyrkor och på kyrkogårdar. En del av släkten befinner sig av naturliga skäl där.

Den här släkten har också anor i Skaraborg, så jag kanske ska ta ett samtal med Ted om detta, eftersom det tycks vara hans domäner. Det kanske vore idé att ta till DNA?  Jag har tidigare forskat fram en del nyheter inför varje träff, men i år blir det inget nytt. Kanske någon annan kommer med något. Jag försöker i alla fall att snappa upp vad de andra har att komma med.

Jag har tänkt att det vore roligt att göra något liknande på min egen sida. Men eftersom jag bara har tre riktiga kusiner och en bror, så blir det inte många, inte ens med respektive. Jag har förstås några kusiner, som jag inte är släkt med – ja, det låter lite konstigt – men så här är det: min morfar blev änkeman med två små barn, mina ”oriktiga” kusiners mormor blev änka, också hon hade två barn. Morfar och denna ”mormor” gifte sig och detta är alltså kusiner på ”mormors” sida. Blev det krångligt? Men släktforskning kan ofta bli krångligt.

Vi har i alla fall kallat oss för kusiner men eftersom dom inte heller är många, bara sex stycken, så blir det inte många för en träff. Och vi har ju inte heller samma anor, Nej, det var nog ingen bra idé. Jag får nog hitta på någon annan konstellation.

Jag har ju faktiskt släkt här i Karlstad, som jag inte känner, men som jag har forskat mig fram till. Det hade väl varit en bra idé att bjuda in dom till årets släktforskardagar! Att jag inte tänkt på det tidigare! Nu vet jag inte om jag hinner att få fram adresser. Men om det blir någon regnig dag framöver så kanske ...

För den som är intresserad av DNA, som jag nämnde, så vet ni väl att Peter Sjölund kommer och föreläser om detta? För den som vill samla ihop sig och skriva en släktbok finns möjlighet att gå en kurs under släktforskardagarna. Den sköter Sveriges Släktforskarförbund helt och hållet om. Så för den som är intresserad blir det vända sig dit.

Har du inte kollat vår hemsida www.sfd2014.se eller FB på sistone, så kan det vara en bra idé. Det sker uppdateringar hela tiden!

Bilden, som pryder bloggen idag visar utsikten mot "gamla stenbron" från Karlstad CCC, där vi håller till med släktforskardagarna. Tjusigt, inte sant?

Nu ska jag passa på att gå ut i solen en stund. Man vet inte hur länge den är kvar!

 

Fortsätt läs mer
  1946 Träffar
  0 Kommentarer
1946 Träffar
0 Kommentarer

"Åh, vi är ju släkt"

Vad innebär det att vara släkt? Är man född in i en viss släktkrets? Hur långt tillbaka bör släkttrådarna sammanstråla för att man ska känna en släktsamhörighet? Kan man upphöra att vara släkt? De här frågorna går knappast att besvara utan varje person har sannolikt en egen definition.

b2ap3_thumbnail_Svea-Stig--YngveA.jpgb2ap3_thumbnail_Svea-Stig--YngveA.jpg

Min mormor Svea och morfar Stig till vänster. Till höger morfars bror Yngve.

Jag är född och uppvuxen i Oxelösund, en liten ort där alla kände alla och Systembolaget låg vägg i vägg med hälsokostbutiken. När jag gick på lågstadiet undervisade min klasskamrat Thomas' mamma Margareta i klassrummet bredvid vårt. Varje fredag besökte Margaretas mammas Märta först sin dotters klass och kom sedan till oss. Hon umgicks en stund med Thomas och hans vänner innan hon avslutade visiten med att samtala med mig. Vecka efter vecka upprepades detta. När jag berättade för min föräldrar om Märtas regelbundna utfrågningar, sade mamma:
"Åh, vi är ju släkt. Det är därför hon pratar med dig".

Dagen efter berättade Thomas att han hade frågat hemma varför Märta bara samtalade med mig och inte med någon annan flicka i klassen. Svaret han fått?

"Åh, vi är ju släkt."

Ingen kunde dock svara på hur vi var släkt. Ett par gånger per år dröjde Thomas och jag oss kvar i klassrummet när de andra eleverna gick ut på rast. Sedan ritade vi upp våra släktträd på svarta tavlan och försökte begripa hur släktskapet såg ut. Tidigt luskade vi ut att vi delade ett antal sysslingar eftersom min morfars bror Yngve och Thomas' mormors syster Greta var gifta. Både min mormor och Märta hävdade att de inte syftade på dessa gemensamma släktingar utan att vi var släkt på något annat vis, men de kunde som sagt inte förklara hur.

b2ap3_thumbnail_Slktskap.jpgb2ap3_thumbnail_Slktskap.jpg

Släktskapsdefinitioner. Bild från WikiRötter

På ett sätt var förstås förvirringen kring släktskapet med Thomas nyttig, för jag kartlade alltså min närmaste släkt grundligt redan innan jag gick ut grundskolan. När jag släktforskat i några år kikade jag så på Thomas anor för att en gång för alla slutligen reda ut hur vi egentligen var släkt. Med facit i hand är det förståeligt att vi inte fick ihop grenarna när vi plitade upp släktträden på svarta tavlan. Min mf fm fm mf mf och hans mm mf ff ff f var bröder, så Thomas och min mamma är alltså 10-männingar. På min pappas sida är vi på två olika grenar 9-männingar. Eftersom en av kopplingarna går via en gren där jag har flera anförluster så är han faktiskt släkt med min farfar, farmor, morfar och mormor. Dessa släktskap är dock så avlägsna att ingen kan ha haft koll på dem. För hur många av oss kan rabbla upp våra egna anor 7 generationer tillbaka utan hjälp av diverse hjälpmedel?


WikiRötter innehåller mycket matnyttig information inte minst vad gäller släktskapsbenämningar.

Fortsätt läs mer
  2519 Träffar
  0 Kommentarer
2519 Träffar
0 Kommentarer

Deadline

Deadline

På lördag anordnar jag en stor släktträff i närheten av Skara här i Västergötland. Av 200 inbjudna är det drygt 80 som kommer. Ibland kan man kanske fundera över varför inte så gott som alla försöker närvara - det är ju en fullkomligt unik händelse, som väl aldrig återkommer. Men alla förstår uppenbarligen inte varför man bör prioritera en släktträff framför en fotbollsmatch eller en tur till Ullared ... Vi som kommer till släktträffen gläder oss emellertid. Det skall blir roligt att träffa kusiner och sysslingar och programmet är innehållsrikt och omväxlande. Som det skall vara. Till denna träff har jag också lovat att ha en liten släktbok färdig för utdelning. Den blev klar kl. 13.55 idag. Tryckeriet hade satt kl. 14.00 som absolut sista tidpunkt när det ännu skulle vara möjligt att producera boken i tid för träffen på lördag. Fem minuters marginal! Inte illa för att vara jag ...

Varför blir det alltid så här? Varför kan man inte planera bättre, börja tidigare och lägga upp en plan för arbetet? Min enda ursäkt är att jag är Vädur, och vi sägs vara idérika och kreativa, men omger oss med kaos.

215 bilder, nya och gamla, har jag lyckats slita ihop. Skannern har gått varm, liksom telefonen för att få in de där allra sista kompletteringarna och de viktiga fotografier, som behövs för att fylla upp tomrummen på sidorna. Som layoutare lider jag definitivt av "horror vacui" - skräcken över fria ytor. All tillgänglig plats måste fyllas!

Layouten sköter jag i det utmärkta programmet Indesign i kombination med Photoshop. Jag behärskar kanske en 50-del av alla möjligheter i dessa otroligt användbara program, men det räcker i allmänhet för mina behov. I Indesign upplever man verkligen att man har kontroll, att det är jag som bestämmer var bilden skall stå, inte programmet. Och inte hoppar saker runt som i Word eller i några av de billiga layoutprogrammen. 

Och snyggt blir det! En produktiv släktforskare behöver inte bara veta hur han hittar sina uppgifter, han måste också klara av att presentera dem på ett estetiskt och tilltalande sätt. Lite nybörjarkurser i detta väsentliga ämne kunde kanske vara något för Förbundet att bita i?

b2ap3_thumbnail_Framsidan.jpgb2ap3_thumbnail_Framsidan.jpg

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2193 Träffar
  0 Kommentarer
2193 Träffar
0 Kommentarer

Ibland blir det fel

Tro inte på allt som står i kyrkböckerna! Ibland är det helt galet, det som prästen skrivit för länge sedan.

Har man släktforskat ett tag har man förstås stött på felaktigheter, till exempel omvända siffror så att ett födelsedatum den 4/7 i stället blir den 7/4 eller att en Kajsa plötsligt heter Stina, för att prästen förväxlat ett par systrar eller pigor.

Här om dagen började jag släktforska åt en bekant som inte vet så mycket om sin släkt. Han är själv född på 30-talet och föräldrarna i slutet av 1800-talet. Hans far är född i Stockholm och hans mor i Låssa socken i Uppland. Han kommer från en släkt där man kom till Stockholm, flyttade därifrån, flyttade tillbaka, flyttade inom Stockholm och höll på så där i några generationer under framför allt andra halvan av 1800-talet.

Det här är ju inte ovanligt alls, men lite knepigt för släktforskaren.

b2ap3_thumbnail_Jakob_JohannesBIa13_1874-1879Bild175sid170.pngb2ap3_thumbnail_Jakob_JohannesBIa13_1874-1879Bild175sid170.png
Källa: Jakob och Johannes BIa:13 (1874-1879) Bild 175 / sid 170, Arkiv Digital

I går kväll stötte jag på ett problem. I inflyttningslängden i Jakob och Johannes församling 1875 hittar jag min bekants mormors föräldrar, timmermannen Johan Ersson Ekman och hans hustru Sara Christina Rundgren. Jag har följt dem bakåt, med hjälp av både Rotemansarkivet och kyrkböckerna, men vet dittills inte alls var de är födda, bara när. Men så äntligen, i inflyttningslängden ser jag. Han är född i Rumskulla 1827 och hon i Skuttunge 1832.

I Skuttunge finns ingen Johan med en far som heter Erik och född på rätt datum den 7 november, och inte heller på något annat datum som kan passa, fast jag letar som besatt. Likadant i Rumskulla, där finns inte heller någon Sara Christina på rätt datum.

Ibland kan det ju hända att ett barn har antecknats i fel ordning, eller fått fel datum eller årtal. Men två?


b2ap3_thumbnail_KlaraBI18_1869-1871Bild116.pngb2ap3_thumbnail_KlaraBI18_1869-1871Bild116.png
Källa: Klara BI:18 (1869-1871) Bild 116, Arkiv Digital


Då går jag tillbaka till nästa flyttlängd i Stockholm, nu i Klara församling där de bott innan de kommer till Jakob och Johannes. Här står det tvärtom! Det är Johan som är född i Rumskulla och Sara Christina i Skuttunge. Och detta stämmer. Där finns de, och jag kan nysta vidare i den här släkthistorien.

I Stockholm har jag kunnat följa dem bakåt till 1866. Då har de flyttat in i Klara församling från Adolf Fredriks församling. I Adolf Fredriks flyttlängd hittar jag deras utflyttning samma år, och en notering om inflyttning i november 1857. Men den kan jag inte hitta i inflyttningslängden, trots idogt letande.

I Skuttunge kan jag följa Johan från födseln och framåt, och vill förstås veta på vilka vägar han tar sig till Stockholm. Han lämnar hemmet som 14-åring och blir lilldräng hos prästen och sedan hos en mjölnare. Via drängjobb i Bälinge kommer han till en handlare i Uppsala när han ska fylla 25. Där stannar han i tre år, sedan flyttar han till Stockholm. Stockholm! Det står bara Stockholm och inte vilken församling. Stockholm har många församlingar, så för att hitta honom blir det till att leta metodiskt i den ena efter den andra inflyttningslängden.

Det har jag inte gjort än, så just nu är det några år som jag inte vet vad han har för sig. I stället gick jag vidare till Rumskulla för att leta upp Sara Christina.

Det här är en familj som gäckar mig.

b2ap3_thumbnail_RumskullaAI9_1835-1840Bild183sid174.pngb2ap3_thumbnail_RumskullaAI9_1835-1840Bild183sid174.pngSara Christina finns i födelseboken där hon ska vara, så långt är det inga problem. Familjen flyttar några gånger mellan olika gårdar. Hennes mor är en bondes änka som gift om sig med en 18 år yngre dräng på gården, sedan maken dött. När hon är fem år gammal flyttar de från gården i Gibberyd till torpet Knapelhagen i Övrakulla. 1840 flyttar de därifrån. Men vart? I husförhörslängden står de bara som avflyttade, och varken flyttlängd eller obefintlighetsbok finns för 1840 i Rumskulla.
Bilden: Rumskulla AI:9 (1835-1840) Bild 183 / sid 174, Arkiv Digital.


Så där står jag just nu, med ovisshet om Sara Christinas liv från 1840 till 1866. Och Johans från 1855 till 1866.

I Stockholm heter hon ju Rundgren i efternamn men i Rumskulla har varken hennes mor eller far detta namn. Det vill jag ju gärna veta när hon börjar använda. Hennes far är född i ett torp i byn Runsdal i grannsocknen Hässleby och kanske kommer namnet därifrån.

Vi får se om jag lyckas hitta henne igen.

Det här är en släktkartläggning som jag gör för att det är så himla kul att släktforska. Min bekant har inte bett mig, snarare var det jag som sa att "det kan jag kolla på" när vi kom att tala om hans släkt och att han vet så lite. Självklart kan jag inte låta bli att börja rota i detta. Var det slutar vet jag inte än. Jag har bara hållit på med hans mors släkt än, hans far ska ha växt upp eller levt i Ryssland under sin barndom eller ungdom, så vi får se vad jag kan hitta.

I den här släkten kommer jag bara att ta fram fakta från kyrkböckerna, och inte fördjupa mig. I min egen släkt har jag ständigt pågående forskningsprojekt som jag vill ta det lite mer systematiskt när jag har mer ostyckad tid. Just nu hoppas jag nästan på en regnig sommar, åtminstone lite då och då, så att jag med gott samvete kan sitta inomhus och leta bouppteckningar och annat intressant.

Tillägg den 13 juni:
Den här historien har engagerat flera släktforskare. Stort tack till Bo Persson och Lars Lundell, som hört av sig på mail.
Lars Lundell har bidragit med en del av de pusselbitar jag saknade, nämligen vart Sara Christina tog vägen fram tills äktenskapet med Johan. Via hennes lillasyster Karolina har han hittat familjen och berättar att de flyttade från Rumskulla till Bälinge i Uppland, sedan flyttade Sara Christina först till Uppsala och sedan till Stockholm 1855. Rimligtvis var det i Bälinge eller i Uppsala som de två ungdomarna träffades.
Bo Persson kommer från samma släkt som Sara Christina och har delat med sig av sitt forskningsresultat ner till 1600-talet för den här släktgrenen. Den kommer huvudsakligen från Rumskulla och grannsocknen Hässleby.

Släktforskare är ett fantastiskt släkte! Så redo att hjälpa till och dela med sig. Det glädjer mig in i hjärtat. Tack!

Fortsätt läs mer
  4685 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Martin Nordling
Jag har stött på alla möjliga underligheter sedan jag började släktforska höstterminen 2012. Om man använder sig av en andrahandsk... Läs mer
måndag, 09 juni 2014 08:02
Eva Johansson
Hej Martin! Ja, Anbytarforum är fantastiskt, där jag har jag fått mycket hjälp genom åren. Nu har jag sökt där men inte hittat någ... Läs mer
måndag, 09 juni 2014 08:27
Karl Hedberg
Hej!Det skulle vore bra om alla Stockholms församlingar's födelse-, vigsel-, död- och flyttningslängder skulle ha blivit indexerad... Läs mer
fredag, 04 juli 2014 18:53
4685 Träffar
4 Kommentarer

»Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord»

Idag är det som bekant Sveriges nationaldag, denna vackert blågula dag. Men vad innebär egentligen nationaldag? Svenska Akademiens Ordbok förklarar att det är en »nationell högtidsdag som firas till minne av någon för hela nationen betydelsefull händelse eller för att ge uttryck åt fosterlandskänslan». Hur ger man egentligen uttryck åt fosterlandskänslan? Och vad betyder nation? Även här har SAOB svaret - det är »folk [...] i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur och dylikt, dels på bosättning i samma land, gemensamhet i styrelse och dylikt; i synnerhet numera ofta med tanke på att de olika individerna inom folket mera allmänt ha känsla av samhörighet». Nation är alltså ett ganska vitt begrepp, men hur såg det ut förr i tiden? Kunde våra förfäder känna denna samhörighet i en tid då krig och erövringar snabbt kunde rita om kartan?

b2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.pngb2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.png

Genom historien hittar man otaliga exempel på dessa snabba kast, och vi släktforskare vet att begreppen härstamning och nation kan vara ganska komplicerade. Till exempel låg ju Finland först under Sverige och hamnade sedan under Ryssland - kände sig då finnarna mer svenska än ryska, eller kände de sig främst finska? Och det var ju inte förrän under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige, samtidigt som det numera danska Bornholm under en kort period styrdes från Sverige. Det numera norska Trondheim erövrades från danskarna av Sverige, för att sedan åter bli underställt Danmark, därefter en del av unionen med Sverige och slutligen en del av konungariket Norge. Hinner ett område egentligen få en känsla av samhörighet när det skiftar så snabbt? Eller handlade denna samhörighet mer om just språk, kultur och gemensamhet i härstamning, snarare än vilken kung som regerade just då? Jag tänker ofta på mina förfäder som levde i Skåne när landskapet blev svenskt 1658 - de män och kvinnor som föddes som danskar men dog som svenskar, trots att de kanske aldrig tagit ett steg utanför socknen där de föddes. Hur reagerar man på en sådan plötsligt övergång, hur hanterar man att över en natt tvingas bli svensk när man alltid har varit dansk? Och hur tänkte man i svenska Pommern, ett område som var svenskt 1648-1815, innan det byttes bort till Danmark och snabbt övergick till Preussen? De måste ju känt sig väldigt svenska efter hundrasextiosju år av svenskt styre, eller handlade det just om styre, inget annat?

Jag är själv svensk-norsk, och har haft norskt medborgarskap längre än jag haft svenskt. Eftersom jag under en kort period i barndomen bodde i Norge har jag dessutom både norskt och svenskt personnummer, och anges i svenska folkbokföringen vara »invandrad». Jag är född i Sverige och har bott här i (nästan) hela mitt liv, men eftersom min ena förälder är född utomlands klassas jag som andra generationens invandrare. Innebär detta att jag är mindre svensk? När jag är i Sverige känner jag mig väldigt svensk, men även lite norsk. När jag befinner mig i Norge brukar jag också känna mig mer svensk än norsk, eftersom jag ju faktiskt pratar svenska bland norrmännen. Å andra sidan kan jag även känna mig mer norsk än svensk, eftersom jag känner en särskild samhörighet med norrmännen när jag traskar omkring bland granar och fjäll och plockar blåbär. Fast kanske skulle jag känna samhörighet oavsett vilket land jag vistades i, även om jag inte har någon härstamning därifrån? I grund och botten är vi ju faktiskt människor av kött och blod, oavsett härstamning, nationalitet eller medborgarskap. Såhär på Sveriges nationaldag känner jag mig dock lite extra svensk, och vill därför passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!

Fortsätt läs mer
  5716 Träffar
  0 Kommentarer
5716 Träffar
0 Kommentarer

Livet efter Sfd 2014 ... vad gör vi då?

Livet efter Sfd 2014 ... vad gör vi då?

 

För många av oss i Värmlands Släktforskarförening har det mesta – åtminstone enligt våra närmaste - av vår tid gått åt till förberedelser inför årets släktforskardagar under ganska lång tid. Vad ska vi göra sedan med all tid som måste bli över?

Jag vet vad jag ska göra! Jag ska börja släktforska! Ja, jag har ju forskat några år – sedan 2006 närmare bestämt – inte alls länge med tanke på vad man hör om många andra. Så det återstår alltså massor. Och det har inte blivit mycket tid över för egen forskning det senaste året det är då säkert.

Det som i första hand intresserar mig det är att försöka få veta mera om människorna, som är mina anfäder, hur levde de, var levde de osv. Det viktigaste för mig är alltså inte att komma hur långt som helst tillbaka i tiden. Visst det kan ju vara spännande att se hur långt det går att komma utan adel eller kungligheter i familjen. För det har jag inte hittat hittills i alla fall. Men mycket annat, som jag tycker är spännande. Och forskningen har fört mig ut i landet och även utomlands.

Eftersom pappas farmor kom från Finland, något som inte ens pappa visste, förrän jag kunde berätta det för honom, så har jag ju förstås besökt Finland. Första gången var 2009, det år då vi firade, nej högtidlighöll, minnet av att vi förlorade Finland. Det är ju inget att fira precis. Men för min del betydde det mycket att komma dit just då och inse att det här kriget som pågick 200 år tidigare, det har påverkat min släkt mycket. Man råkade nämligen bo precis i den trakt, där det våldsammaste och mest blodiga slaget stod i Finland. Slaget stod den 14 september 1808 i Oravais. En del dog förstås i själva kriget, det fanns en del soldater i släkten. Andra dog av umbäranden som följde med kriget. Här kan man besöka Furirbostället och Fänrik Ståls center. Det gjorde jag och fick veta mycket om hur det var att leva här då och hur det påverkade människorna.

I slutet av 1800-talet fick tydligen min farfarsmormor och farfarsmorfar nog. Man hade då förlorat fem barn. Man beslutade sig för att ta sig över till Sverige, över havet mitt i vintern med två små barn – de två som fortfarande levde! Och man hade följe av andra. Då kan ni tänka er att man är desperat. Jag visste knappt om jag skulle tro det, men jag har fått det bekräftat. Så var det – man gick över isen! Men blev det bättre – ja inte vet jag.  Man tog sig så småningom vidare till Åland och då var pappas farmor bara fyra-fem år. Hon kom troligen inte ihåg något från Finland efter att ha vistats en tid i Sverige och fått en liten syster och därför har vi alltid trott att hon kom från Åland. Det sa t o m hennes äldste son, min farfar.

Jag har inte forskat så mycket själv i Finland, men har kontakt med en släktforskarförening, där det finns eldsjälar må ni tro. Jag har fått vänner, speciellt en kvinna, som var en av de första jag träffade i Vörå, som platsen heter. Hon visade mig den gamla kyrkan, den äldsta träkyrkan i Finland, som fortfarande är i bruk (se bilden). Och när jag stod där då trillade tårar nerför mina kinder. Tänk, här hade mina anfäder varit före mig, upplevt både glädje och sorg troligen. En mycket märklig känsla.

På kyrkogården i Vörå finns massor av gamla järnkors, precis som på kyrkogården i värmländska Ekshärad. Den kyrkogården är känd just för detta. Dit ska jag nog bege mig, eftersom jag numera vet att farfars far kom därifrån och släkten tillbaka i många, många generationer. Denne farfars far han flyttade till Hälsingland och gifte sig där med den lilla tösen från Finland.

Ja, sannerligen man får uppleva mycket när man släktforskar! Och det finns hur mycket som helst kvar! Man blir aldrig färdig! Som DIS Norge brukar säga: Löser du ett problem får du två nya.

Men först ska vi genomföra årets släktforskardagar, som vi hoppas ska bli välbesökta. Titta in på hemsidan www.sfd2014.se och på Facebook och följ med i allt som händer!

 

Fortsätt läs mer
  2318 Träffar
  0 Kommentarer
2318 Träffar
0 Kommentarer

Arkivskatter

För något år sedan utforskade jag en barndomsväns anor. Hennes mamma har rötter i Jämtland med omnejd och det var nya forskartrakter för mig. Flera anor men framför allt ett antal bröder hade varit soldater vid Jämtlands regemente. Jag tappade räkningen för hur många gånger jag fick skriva in "Död på fjället" för de soldater som var i aktiv tjänst under det så kallade Armfeltska återtåget nyåret 1718- 19. Några av min väninnas släktingar återvände efter det ödesdigra fälttåget men hade ådragit sig så svåra förfrysningsskador att de inte längre dög som soldater och hade stora svårigheter att försörja sig. Att det inte går att ange exakt dödsdatum eller plats för de soldater som frös ihjäl de där mardrömslika vinterdagarna är förståeligt. Över huvud taget kan det vara svårt att hitta fullödig information om de släktingar som varit soldater, oavsett om de varit indelta soldater, båtsmän eller ryttare osv. Till exempel får man oftast mer information om hästarna än om ryttarna i generalmönsterrullorna!

b2ap3_thumbnail_Malmahed3.jpgb2ap3_thumbnail_Malmahed3.jpg

Militärmuséet Malmahed i Malmköping ger en inblick i soldatlivet från 1774 till 1921

För de sörmländska båtsmännen finns få generalmönsterrullor bevarade; de förvarades på skeppet och gick förlorade om skeppet förliste. Ifall bristen på bevarade generalmönsterrullor indikerar att sörmlänningarna var mindre framstående sjömän får nog var och en avgöra på egen hand. Det finns dock källor utöver de generalmönsterrullor vi släktforskare oftast använder oss av. Jag har träffat på information om "mina" båtsmän i en del andra källor, vilka kan vara nyttiga att känna till.

Jag har hittat diverse spännande handlingar på landsarkivet i Uppsala, i handlingarna från Södermanlands länsstyrelses landskontor (serie GIa:).

Förra veckans huvudperson, Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig, kommenderades 1811 till arbete vid Göta kanal, och var då förlagd i Mariestad. 1815 kommenderades han på några kanonslupar som avlämnades i Stralsund, varefter han fick kronoskjuts hem. När han 1817 kommenderades till Karlskrona hade han enligt beklädnadsrullan med sig: en kapprock, en kappsäck, ett täcke bestående av en tunn rya, en hängmatta, en tröja, en väst, ett par långbyxor, ett lårfoder, en halsduk, en hatt, ett par läderskor, två ullstrumpor samt två skjortor.

Från 1791 till sin död 1818 tjänstgjorde Anders Karlsson Eklund som båtsman nr 22 vid Andra Södermanlands båtsmanskompani. Han var bosatt i Kungsbro båtsmanstorp i Bergshammar och hade ett rätt rörigt privatliv med ett förhållande med en gift kvinna, en utomäktenskaplig dotter, mened inför häradsrätten och en långfingrad son.

Enligt skeppsrullor på Krigsarkivet var Anders Eklund 1793 kommenderad på fregatten Camilla som detta år seglade på konvojexpedition till Medelhavet. Undrar just vad han upplevde under resan?

Även Anders Eklund kommenderades till olika platser: 1810 till Skeppsholmen, 1811 till Mariestad där han hjälpte till med att anlägga Göta kanal och 1815 till Karlskrona. Han avled 1818 på  Amiralitetssjukhuset i Karlskrona.

b2ap3_thumbnail_Karlskrona-amiralitetsfrsamling-FIa-6-1790-1827-Bild-1060-sid-203.jpgb2ap3_thumbnail_Karlskrona-amiralitetsfrsamling-FIa-6-1790-1827-Bild-1060-sid-203.jpg

I dödboken kallas han för Karl Eklund. Karlskrona Amiralitetsförsamling, FIa:6. Bild från Arkiv Digital.



Även båtsmanskontrakt finns bland handlingarna i Södermanlands länsstyrelses landskontor. Detta är min ff ff Karl Johan Eriksson Sjökarls kontrakt:
"Kontrakt emellan Rotehållaren för Båtsmansroten No 41 af 2a Södermanlands Kompani och Drängen Carl Johan Ericsson, om han blir antagen till Båtsman för samma rote.
1 Båtsmannen erhåller i lega 45 kr hvaraf 15 kr utbetalas så snart han blifvit antagen och återstundande 30 kr vid nästinstundande kronouppbördsstämma.
2 Båtsmannen erhåller i årlig lön 4 kr hvaraf hälften utbetalas i Mars månad och andra hälften i September månad.
3 Båtsmannen erhåller till bruk och nyttjande under sin tjenstetid bebygda torpet Sjöändan.
4 Ehuru torpjordens areal är större än författningen föreskrifver, erhåller Båtsmannen årligen från ströhemmansdelarne följande hemkallspersedlar, nemligen: från Berga, 1 mtl, 16 kappor råg, 12 ½ lispund hö och 14 lispund halm från Broby No 1, ½ mtl, 12 kp råg, 9 lispund hö och 11 lispund halm, från Broby No 2, ½ mtl, 12 kappor råg, 9 kappor hö och 11 kappor halm från Gettäppan, 1/4 mtl, 4 kappor råg, 4 lispund hö och 5 lispund halm.

5 Båtsmannen erhåller mulbete för sina kreatur - 2 kor - på hufvudrotens mark (hvart 5te år på Gäddsäters och de andra åren på Tunsäters) från den 15 Juni årligen.

6 Båtsmannen får årligen upphugga åt sig på hufvudrotens mark 1 1/4 famn ved à 108 kmb fot, deraf behäfligt gödselfång, allt enligt utsyning eller anvisning. Af Strö rotedelarne erhåller han utsyning af ved i samma förhållande.

7 För öfrigt gäller till ömsesidig efterrättelse hvad i författningarna föreskrifves. 

       
Helgona den 30 October 1879"

 

På arkiven finns många handlingar som ännu inte digitaliserats. Glöm inte bort dessa guldgruvor!

Fortsätt läs mer
  3392 Träffar
  0 Kommentarer
3392 Träffar
0 Kommentarer

Finns det tråkiga släkter?

Finns det tråkiga släkter?

Jag har alltid sagt att jag har en så tråkig släkt, de hette Olof Olsson i massor av generationer och föddes, döptes, vigdes, fick barn och dog på samma plats i flera sekler, de gjorde inget mer, verkar det som. Men - finns det tråkiga släkter egentligen?

Magnus Sälgö skriver idag en stilla fundering på GFs Facebooksida om hur han upplever programmet för släktforskardagarna som stelt, med enbart envägskommunikation på föredragen. Han beskriver nivån som ”så bygger du ditt träd”. Ja, bygger träd gör vi och det börjar man kanske med. Då blir många släkter som min egen, lite tråkiga – inte så lite heller förresten. Är det därför så många suktar efter adliga anor, även om de är påstådda och illegitima? Om inte annat så har man ju Elgenstierna att ta till då, när man ska bygga trädet, det är lättare att hitta en adelsman än drängen Per Olsson, framför allt är det lättare att hitta mer om hans liv och göra honom till en människa av kött och blod istället för en anteckning i en husförhörslängd.  

Nu behöver vi inte göra dyra resor till arkiven för att bygga våra träd, nu är det dags att fylla träden med liv. Det är nämligen ytterst sällsynt med tråkiga släkter. Efter ett antal år med svarande på frågor på olika forum, med uppdragsforskning för GF och andra så har jag kommit fram till att de allra flesta släkter är enormt spännande, även utan adliga och kungliga snedsprång, bara drängar och pigor så långt ögat kan nå. Vilka fantastiska livsöden som rullas upp genom alla de källor som finns! Fler och fler kommer på nätet, så forskningen tar aldrig slut. Har man lite fantasi och försöker sätta sig in i livet som det var då kan man googla och läsa böcker för att få kött på benen. Framför allt kan man hitta massor i mer okända arkiv, på ibland överraskande ställen. Vem kunde tro att en målande bild av personen bakom sambons anfader, soldaten Wellington, skulle finnas i Lantmäteriets arkiv, laga skifteshandlingarna?

Tänk er bara när domböckerna kommer på nätet, de från 1800-talet speciellt. Då kan vi ju hitta anteckningar i husförhören om domar, tänk att kunna gå direkt in och läsa vad som egentligen hände. Protokollen brukar vara försedda med en rejäl personundersökning om den anklagade dessutom. Visst, man kan gå till ett landsarkiv och läsa men av någon outgrundlig anledning brukar åtminstone ”mina” rättsfall utspelas i ett annat arkiv än det närmaste, gärna 60 mil bort. 

År 2007 diskuterades nya vägar för släktforskningen på Anbytarforum, LAN-partyn var en av idéerna, men sedan har inte mycket hänt. Varför inte ta upp tanken med anbytande igen, fast i cybervärlden! Kanske några sitter tillsammans och de andra är med via nätet. Problem kastas fram och alla jobbar med att lösa dem i dialog med bilder. En del problem är enklare, en del kräver allas uppmärksamhet – en släktforskningslavin bildas och forskningen går framåt med stormsteg. Det är ett sätt att komma nära många fler öden, spännande, roliga ibland sorgliga, öden. Idag finns det billig teknik tillgänglig för att genomföra sådana möten. Kanske vi kan ordna gemensamma träffar där vi skriver och layoutar böcker, websidor eller bloggar om alla spännande saker vi hittar? Kanske kan vi göra YouTube-filmer om pigan Elnas öden i 1800-talets Sverige?

Klä på träden – gå på djupet i släktforskningen och gör det interaktivt! Det finns inga tråkiga släkter!

 

Släktforskningslavin – ett ord bildat av Åke Abrahamsson på Anbytarforum 2007.

 

LAN-partyn: http://aforum.genealogi.se/discus/messages/274/118400.html?1198116485

Bild: Wikimedia Commons

Fortsätt läs mer
  4021 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Släktforskningslaviner är fascinerande. Problemet brukar vara (i alla fall för mig) att det ganska snabbt blir oöverskådligt. Det ... Läs mer
tisdag, 10 juni 2014 14:58
Chris (Kerstin) Bingefors
Vi försöker just nu med de gamla pass som upphittades i Stockholm, där finns lavinen på Facebook och en sammanfattning, som hela t... Läs mer
tisdag, 10 juni 2014 15:06
Claes-Göran Magnusson
Verkar intressant. Använder inte FB, men ska kolla på GF:s sajt.
onsdag, 11 juni 2014 12:08
4021 Träffar
3 Kommentarer

Släktträffen

Släktträffen

Så var det dags igen …

Om ett par veckor samlas ett 80-tal av mina släktingar i en bygdegård här i Västergötland för att umgås, bekanta sig med varandra, lyssna på föredrag och berättelser om släktens historia, se på gamla bilder, besöka släktgårdar och kyrkor samt äta gott och uppleva någon form av gemenskap. Organisatör och kreatör av dessa träffar är, Gud hjälpe, jag själv och jag brukar orka med ungefär en sådan här storsatsning per år. 

SLÄKTTRÄFFEN kan sägas vara ett naturligt resultat, en logisk final, efter åratal av mödosam släktforskning. Nog måste det väl finnas andra än jag själv som är intresserade av allt mitt spännande material, som vill titta på alla de bilder jag har letat fram, skannat och bearbetat och som vill bläddra i släktutredningen? Och det gör det! Många känner sig faktiskt kallade och infinner sig snällt. Men inte alla! Trots att händelsen – släktträffen – för det mesta är en fullkomligt unik tillställning, är det många som uteblir, särskilt bland de yngre, som inte förstår vad de går miste om.

Vad bör då en bra släktträff ha för ingredienser? 

Bra lokal Gärna en hembygdsgård eller ett församlingshem med anknytning till släktens historia. Den bör ligga nära släktens eller släktgrenens ursprungsort eller ”högkvarter” så att man med lätthet kan ta sig dit för att på ort och ställe få uppleva historiens vingslag. 

Trivsam värd En person som tar emot alla gäster och får dem att känna sig värdefulla och välkomna. Som fungerar som konferencier och med humor och varsam hand driver handlingen framåt. 

God mat Det behöver inte vara kallskuret och potatissallad – men planera gärna någon form av buffé, eftersom promenaden till och från buffébordet skapar ett trivsamt avbrott i sittandet, medför spontana samtal och befordrar förbrödringen och försystringen.  Använd catering i all sin dar – samt ta hjälp av frivilliga släktingar eller utomstående med dukning och annat praktiskt. Du själv har nog med att hålla tillställningen flytande …

Fascinerande föreläsare Någon som på ett trevligt och underhållande sätt kan berätta släktens historia, kanske visa ett bildspel eller leda en presentationsrunda. Var självkritisk. Det kanske inte är du själv som skall ta på dig alla sådana uppgifter. Det finns kanske spirituella toastmasters bland släktingarna som hjälpa till. Det hela får inte bli torrt och tråkigt. Gästerna får inte somna!

Spontan utställning  Be släktingarna att ta med sig gamla kort, brev och föremål med släktanknytning. Ordna en liten utställningsvrå, med väggyta, bord eller skärmar, för ändamålet och se till att alla deltagarna besöker den.

Väl förberedd utflykt Om du planerar att dra runt med släktingarna till gamla gårdar, kyrkor, gravar eller andra sevärdheter, se då till att ha gjort din hemläxa. Åk dit i förväg och sondera terrängen. Bekanta dig med eventuella nyckelpersoner, vaktmästare, folk som kan berätta något. Spana efter lämpliga stopp, parkeringsplatser, toaletter o.s.v. När det väl är dags skall allt löpa smidigt och problemfritt.

Reklam Se till att alla tilltänkta gäster nås av inbjudan – och det i riktigt god tid. Använd gärna olika och parallella metoder; brev, epost, hemsida, Facebook, personliga telefonsamtal o.s.v. Påminn gärna. Och när släktingarna hör av sig med sina anmälningar; bekräfta att du har mottagit dem och hälsa dem varmt välkomna!

Betalning Tag alltid med uppgifter om kostnader för dagen i inbjudan, med plusgiro/bankgironummer för inbetalning i förväg. På själva släktträffen vill du inte sitta som bankir, växla pengar och kryssa av på listor. Om detta ändå måste göras, se till att delegera uppgiften åt någon annan. Din uppgift är att mingla och vara trevlig samt att se till att allt fungerar som det skall.

All inclusive Se till att alla kostnader finns med i den prislapp du har annonserat; lokal, mat, eventuella inträden, släktutredningen o.s.v.

Underhållning Om det finns talang i släkten, och det gör det säkert, utnyttja den! Låt eventuella sångare sjunga, antingen vid kaffet eller under det eventuella kyrkobesöket. Låt eventuella amatörkonstnärer ställa ut sina mästerverk i lokalen. Låt eventuella författare/kåsörer läsa upp något alster eller berätta några släktanekdoter.

Mingel  Börja varje släktträff med flexibel ankomsttid och trivsamt mingel, kanske med kaffe och bulle i bakgrunden. Många har kanske rest långt och behöver en styrketår. Fortsätt med en presentation av samtliga närvarande, föredraget/bildvisningen och först därefter maten. Se till att deltagarna inte fastnar vid ett bord, som på ett bröllop, hela tiden utan får tillfälle att prata och umgås med många under dagens lopp.

Redigerad släktutredning  Lägg lite extra krut på den släktutredning som deltagarna skall få i sin hand under dagens lopp. Det duger inte med direktutskrifter från Disgen eller Holger eller något annat program. Majoriteten av deltagarna förstår inte hur man skall läsa dem, och dessutom blir det kilovis med papper. Hellre då en förenklad utredning, där man klart ser de olika släktgrenarna och förstår hur det hänger ihop. Och så bilder, bilder, bilder!

Efter att följt dessa råd och efter att den bejublade släktträffen är över, är du förmodligen lycklig men utmattad. Glöm inte att det finns efterarbete att göra. Under dagen har det säkert framkommit att ett och annat i släktutredningen behöver korrigeras eller kompletteras. Olika släktingar har berättat sådant som du inte kände till tidigare – det måste fästas på papper eller skrivas in i tabellerna. Och så var det då fotografierna, som måste skannas och identifieras. Utnyttja den goda stämningen efter släktträffen till att besöka dem som kanske sitter inne med mer material, mer kunskaper och ännu fler bilder! Smid medan järnet är varmt!

Lycka till!

Fortsätt läs mer
  3025 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Jonny och Ann-Christine Andersson
Det finns flera bra tips som inspiration för den som ska anordna släktträff på den här sidan och sån information behövs för det är... Läs mer
torsdag, 03 november 2016 14:40
3025 Träffar
1 Kommentar

Barn då och nu

Barn då och nu

Detta tror vi är lille Erik Andersson, född 1918. Fotografiet fann vi när vi tog hand om kvarlåtenskapen efter mina barns farfar, som gick bort 2012. Erik var bror till barnens farfar.

Alternativet är deras farfars far, men han var född 1888 och jag gissar att fotografiet är yngre än så. Gungstolen fanns kvar i familjen och kanske kan den vara omkring hundra år gammal.

Någon notering finns inte på baksidan av fotoramen.

Så här är det ju ofta för oss släktforskare, att man har en massa gamla bilder på människor som ingen längre vet vilka de är. Men oavsett om vi kan identifiera den här lille gossen eller inte så är bilden betydelsefull, och en viktig del i släktkedjan.

Helgen har jag tillbringat hos mina barn med familjer i Stockholm. Jag har två barnbarn, en ettåring och en på snart tre månader. Jag kan förstå nu varför nyblivna pensionärer flyttar för att komma närmare barn och barnbarn. Drygt 30 mil till Stockholm känns långt nu.

Ettåringen är i ungefär samma ålder som pojken på bilden, inte så mycket äldre i alla fall. De är mycket lika varandra. I mina ögon är de extremt lika. Ansiktet, munnen, minen, blicken. Även på mitt yngsta lilla barnbarn kan man se att de kommer från samma släkt som den snart hundraårige pojken, som är död sedan 18 år tillbaka.

När det föds nya barn i en familj så pratar man ju ofta och gärna om vilka de är lika mest. Mamma, pappa, morfar, farmor... Varför gör vi det? Det spelar ju ingen roll egentligen. Eller är det så att vi undermedvetet vill befästa släktleden, att vi inte bara vill veta utan också kunna se att vi hör ihop, att vi kommer från samma släkt?

Jag tycker att det här gamla fotografiet är underbart fint och fascinerande att se på idag. Det är så väldigt tydligt att detta är en liten gosse som är besläktad med mina egna söner och deras barn.

Dagens barn är kanske de mest dokumenterade någonsin. Vi fotograferar dem och filmar dem i tid och otid. Varje gång jag träffar barnbarnen kommer jag hem med mobilen full med nya bilder och filmer.

Erik, om det nu är han, blev kanske fotograferad några få gånger som barn. Han var sina föräldrars första barn och kanske är detta taget till ettårsdagen? Sedan kanske det dröjde tills han gick i skolan innan nästa bild togs. Men det vet jag inte.

Han kom från en familj med järnvägare. Hans far och farfar arbetade vid järnvägen. De flyttade med när västra stambanan byggdes. Eriks bror och brorson blev också järnvägare. Vad kommer mina barnbarn att bli? Kanske väljer de yrken som inte ens finns än, som ingen i släkten haft.

Här är en bild på mitt äldsta barnbarn ett halvår gammal.

Fortsätt läs mer
  2215 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2215 Träffar
0 Kommentarer

Bland kartor och förrättningar

Lantmäteriets webbtjänst »Historiska Kartor» ( http://historiskakartor.lantmateriet.se/ ) ger tillgång till en stor mängd äldre kartmaterial, och det är ingen tvekan om att själva kartorna är konstverk i sig, men de gamla akterna innehåller dessutom ofta uppgifter som är av största intresse för oss släktforskare. Jag har själv hittat uppgifter om släktskap och gårdsköp, vem som hade fruktträd, vem som ägde bikupor och så vidare, man kan verkligen hitta allt möjligt. Om man klickar sig vidare till »Avancerad sökning» kan man leta sig fram till den socken eller by man är intresserad av, och min erfarenhet är att de mest intressanta akterna finns i antingen Lantmäteriets arkiv eller Lantmäteristyrelsens arkiv.

b2ap3_thumbnail_174-Johan-Carlberg2.JPGb2ap3_thumbnail_174-Johan-Carlberg2.JPG

Inspektor Johan Carlberg (1794-1882); fotograferad ca 1860

En av de personer man lär känna i de gamla akterna är min fm fm mm f Johan Carlberg (1794-1882), som jag har bloggat om tidigare (under rubriken Tur och skicklighet). Under åren 1832-36 var han inspektor på det vackra slottet Vittskövle i Skåne, som på den tiden ägdes av bankiren och generalkonsulen i Paris, Jonas Hagerman (1774-1839). Eftersom denne bodde i Frankrike hade han utsett sin äldre bror, handelsmannen Gustaf Hagerman (1770-1839) till förvaltare, men i realiteten var det inspektor Carlberg som styrde slottet och egendomarna. Ett exempel på detta ägde rum i februari 1834, då en kommissionslantmätare skickades till Vittskövle socken för att uppgå och rörsätta rågångarna kring Vittskövle prästgård. Förrättningen hade i god tid tillkännagivits i en kungörelse, som dessutom hade lästs upp i kyrkan en månad tidigare, men trots att slottets ägor gränsade till prästgården anlände inget ombud därifrån. I lantmäteriets handlingar får man veta mer:

»För ledning till denna åtgärd efterfrågades om någon Charta öfwer Prästegårdens redan Enskiftade ägor, vore att tillgå, utom hvilken denna Förrättning icke kan wärkställas, då Herr Kyrkoherden Olin Tillkännagaf, att någon sådan icke fans till Prästegården, men som Herr Kyrkoherden med säkerhet wiste, att ett sådant Document fans på Widsköfle Gård, så anmodades de vid Förättningen biträdande Gode män, att besöka Inspectoren Carlberg, på besagde Gård, för att, dels få utlåna nemde Charta emot ansvar att den samma återställa i lika skick, för att vid tillfället gagnas, och dels göra sig underrättade huru vida något Ombud för Gården ankommo; då Herr Inspectoren svarade, att han ansågo sin närwaro icke wore behöfwelig och att han icke haft en så beskaffad Charta.»

Kommissionslantmätaren fick helt enkelt vända i porten med outrättat ärende, och hela förrättningen blev inställd. Först sexton månader senare kunde förrättningen genomföras, sedan inspektor Carlberg blivit ombud för slottet genom fullmakt från handelsman Hagerman i Ystad. Denna episod och mycket annat kan man läsa mer om bland Lantmäteriets historiska kartor, där man alltså inte bara kan beskåda vackra gamla kartor - man kan även lära känna sina förfäder lite bättre.

Fortsätt läs mer
  2830 Träffar
  0 Kommentarer
2830 Träffar
0 Kommentarer

"Och här är dungen där göken gol ...

"Och här är dungen där göken gol ...

 

.. små töser sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var det sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.”

Vem har skrivit det? Gustaf Fröding förstås!

Även min barndom susar där på sätt och vis. Alltid när jag passerar dungen, som man gör när man kommer på E18 från Kristinehamn in mot Karlstad, så minns jag när jag var 8-9 år. Min morbror och jag var ute och cyklade. Vi hade matsäck med oss och stannade vid dungen och rastade. Innan han fick egen familj kom han ofta till oss och han tog med mig på utflykter. Det blev ofta turer runt i Alsterdalen. I april i år skulle han ha fyllt 90 men tyvärr fick mamma och jag åka på hans begravning i oktober i fjol i stället. Han var mammas ende bror och förresten enda "riktiga" syskon också, så hon var mycket tacksam över att vi lyckades ta oss till begravningen med Riksfärdtjänst. Ja, det fungerade faktiskt riktigt bra. Vi har tyvärr annars inte någon större tilltro till färdtjänst och inte hemtjänst heller för den delen. Mamma säger ofta att det minsann inte är lätt att bli gammal och inte kunna klara sig själv. Men nu åter till Fröding!

Fröding har ju blivit mycket uppmärksammad på sistone inte minst genom Mando Diao´s tolkningar. Ingen kan väl ha undgått ”Strövtåg i hembygden”. Den har ju t o m legat på Svensktoppen hur länge som helst.

  ”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs,

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.”

Precis så såg det ut i lördags när Värmlands släktforskarförening hade sitt sista styrelsemöte innan sommaren på Alsters Herrgård. Det är Frödings minnesgård. Här föddes han och bodde under en tid. Här hade vi som sagt vårt styrelsemöte, därefter intog vi lunch och till ”efterrätt” fick vi en guidning om gårdens historia och Frödings liv. Herrgården, som har haft många ägare under årens lopp köptes 1837 av Gustafs farfar Jan Fröding, en förmögen brukspatron. Flera andra herrgårdar i närheten har också anknytning till Fröding - Gunnerud – där huserade Gustafs farmor - och Byn – där bodde Gustaf under åren 1861-65.

Byn minns jag också speciellt. Vi hade sommarstuga vid sjön Alstern, en stuga som för övrigt jag och min man numera har övertagit. Ibland var vi ute på sjön och rodde, ja på den tiden rodde vi, det fanns inte någon motor inte. Varenda gång berättade pappa om Byn, att där hade Fröding bott och där fanns en ”skrivarstuga” nere vid sjön, där Fröding lär ha suttit och skrivit. Inte vet jag om det är en skröna men helt otroligt är det ju inte.

För den som åker till Värmland i augusti för att vara med på släktforskardagarna kan det vara en bra idé att stanna några extra dagar och passa på att se sig omkring. Här finns mycket att uppleva. Inte bara Alsters herrgård, men det ligger säkert utefter vägen för många, och där kan man som sagt äta mat eller fika och även få en guidad tur och lära känna Fröding. Och även uppleva atmosfären vid dungen!

 

 

 

Fortsätt läs mer
  4096 Träffar
  0 Kommentarer
4096 Träffar
0 Kommentarer

Kärt barn har många namn

Idag skulle min ff mf ff ha fyllt 251 år. Eller möjligen 242, 241 eller 238. Jag vet alltså inte vilket år han föddes, inte heller riktigt var eller ens vad han hette - och då har jag letat efter dessa uppgifter i 19 år!

När han avled 1852 13/2 på fattighuset i Runtuna hette han Johan Conrad Hurtig. Många av båtsmännen för Kesta rote tilldelades båtsmansnamnet Hurtig. Han antogs 1808 som båtsman för roten, men fick avsked redan 1819. På grund av den korta tjänstgöringstiden finns han bara med i två generalmönsterrullor. Där kallas han dock inte Johan Conrad Hurtig utan 1810 Johan Lindberg Hurtig och 1816 Johan Lundberg Hurtig.
En annan forskare tipsade mig om att Johan Conrad Hurtig fram till 1808 var båtsman i Bränntorpsstugan i Tystberga med det för den roten vanliga båtsmansnamnet Hamberg.

Han hette alltså Johan Conrad Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig. Eller bara Johan Lindberg Lundberg Hamberg Hurtig.

 

Johan kom till Tystberga 1802 från Stockholm. Han bodde först i Bränntorpsstugan där också Maja Lisa bodde med sina tre utomäktenskapliga barn. Med benäget bistånd från båtsman Hamberg utökades barnaskaran till fyra i och med dottern Marias födelse 1803.
I Enebystugan bodde Kristina Larsdotter som gillade båtsmän vid namn Johan. Hon fick två barn, Kristina 1786 och Johan 1788, med båtsmannen Johan Ringberg i Kalvängstugan, och gifte sig med denne strax efter sonens födelse. Efter Johan Ringbergs död blev hon i stället sambo med båtsmannen Johan Kneck i Enebystugan. Sonen Jan föddes 1797 och dottern Anna Brita 1801.
En tid efter dotterns födelse flyttade Johan Conrad Hamberg till sin kollega Johan Kneck och dennes sambo i Enebystugan. När han 1808 bytte båtsmanstjänst och flyttade till Runtuna följde Kristina Larsdotters äldsta dotter Kristina Jansdotter med och de gifte sig 1809. Till svärmor Kristina och hennes Kneck i Enebystugan flyttade i stället Johan Conrads gamla flamma Maja Lisa och hans lilla dotter.

I Runtunas husförhörslängd uppges Johan Conrad Hurtig vara född i Nicolai, som i det här området avser Nyköpings Sankt Nicolai, dvs landsförsamlingen till Nyköpings Västra. Jag letade förgäves efter någon Johan Conrad i samtliga fyra Nyköpingsförsamlingar: Nyköpingsån delar staden i en västlig och en östlig del. På östra sidan finns stadsförsamlingen Nyköpings Östra och landsförsamlingen Helgona. En gång anges han även vara född i Bergshammar strax utanför Nyköping. Inte heller där återfanns han i födelseboken.

b2ap3_thumbnail_Nykpingsn2.jpgb2ap3_thumbnail_Nykpingsn2.jpg

Nyköpingsån i majskrud

I olika husförhörslängder och generalmönsterrullor växlar födelseåret mellan 1763 till 1772, 1773 och 1776. Där datum anges uppges han alltid, oberoende av födelseår, vara född just 28/5.

Efter avskedet från roten var familjen en kort tid inhyses innan Johan röjde nybygget Johannislund. I husförhörslängden anges han vara utfattig, och i Runtuna AI:12 [1841- 45] har prästen gjort en lång notering på latin om honom. En så sen notering på latin brukar innebära att prästen antecknat något negativt. Jag är visserligen gammal latinare (med betoning på gammal) men ska ärligt erkänna att det var länge sedan jag aktivt använde mina latinkunskaper. Med förträfflig hjälp från Markus Gunshaga tydde jag notisen till "Drinkare, lögnare, tjuv, fattig som en tiggare". Ja, det var sannerligen inget vackert omdöme om den åldrade båtsmannen.
b2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-6-1812-1816-Bild-175-sid-169.jpgb2ap3_thumbnail_Runtuna-AI-6-1812-1816-Bild-175-sid-169.jpg

Kladdig husförhörslängd. Runtuna, AI:6 [1812- 16] sid 169. Bild från Arkiv Digital.

 

Men när och var föddes Johan (Conrad)?

Min nuvarande hypotes är att han är identisk med fiskedrängen Karl Lundbergs och Katarina Eriksdotter Bergs son Johan, som föddes 1762 28/5 i Nyköpings Västra. Karl Lundberg hade tidigare arbetat som gevaldigekarl, sockerbruksarbetare, tobaksspinnare och arbetskarl och var uppenbarligen en man med lika många talanger som Johan (Conrad) hade efternamn. Jag har inte hittat några spår av familjen efter Johans födelse. Enda ledtråden är att lärogossen Johan Lundberg, född 1762, år 1773 bodde i gård nr 58 i 1:sta kvarteret, Nyköpings Västra. Detta tyder på att han är föräldralös men jag har inte lyckats återfinna föräldrarnas dödsnotiser.


Extra irriterande är detta "stopp" för att det dyker upp tidigt i min antavla. Om 1762 antas vara korrekt födelseår, var Johan 50 år när sonen Olof föddes 1812. Olof, som tog sig namnet Engström, fick sju barn mellan 1837 och 1858. Henning Engström (1858- 1945) är min ff mf. Det skiljer alltså nästan 100 år mellan farfar och sonson.

Fortsätt läs mer
  3308 Träffar
  0 Kommentarer
3308 Träffar
0 Kommentarer

Sent skall SSGF vakna

Sent skall SSGF vakna

Inför Riksstämman i Karlstad motionerar StorStockholms Genealogiska förening (SSGF) om att det framgångsrika projektet NAMN ÅT DE DÖDA – d.v.s. registreringen av avlidna svenskar för Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp ”Sveriges Dödbok” – bör fortsätta även efter det att den tänka slutprodukten, version 6, färdigställts. Man föreslår att perioden 1860-1900 skulle kunna vara en lämplig portion för det fortsatta arbetet, och tror att många föreningar och enskilda med glädje skulle åta sig excerperingsarbetet. 

Tänk att det tror jag också! 

När jag en gång i tiden, jag tror att det var 2002, drog igång NAMN ÅT DE DÖDA, var källsituationen och tillgängligheten till de nödvändiga uppgifterna minst sagt besvärlig. Arkiv och pastorsexpeditioner krånglade och lade hinder i vägen för detta i grunden välsignade och nydanande experiment. Projektledningen och jag själv fick gnugga geniknölarna för att hitta framkomliga vägar, alternativa källor och fiffiga metoder för att ändå få fram den önskade informationen. Idag, och med den tänkta tidsperioden, finns det inga sådana problem. Alla original-dödböcker och eventuella kompletterande kyrkböcker finns digitalt tillgängliga på nätet, och det är i princip bara att sätta igång. Inga sekretessregler sätter käppar i hjulet och det borde inte vara omöjligt att utföra excerpering och inskrivning av uppgifter på en och samma skärm, ungefär så som Familysearch arbetar. 

Förbundsstyrelsen ställer sig emellertid avvaktande till förslaget. Man hänvisar till ett EU-projekt, som eventuellt skulle kunna samordnas med NÅDD. Ordet ”eventuellt” låter inte bra i mina öron. Det känns mera som ett ”inte” eller ett ”långt senare”. Ord som ”Här och nu” och ”Nu kör vi!” är betydligt mer stimulerande och upplyftande. Dessutom behöver det svenska släktforskarkollektivet ett megaprojekt att samlas omkring, och NAMN ÅT DE DÖDA är ju redan väl etablerat och beprövat. Förbundsstyrelsens motvilja mot framtida CD-skivor har jag också svårt att förlika mig med. Alternativet heter som bekant ”tidsbegränsade abonnemang på nätet” och det är inte riktigt det vi släktforskare i första hand söker. Vi vill äga våra databaser. Förfoga över dem. Ha dem städse tillgängliga! Visst, man kan väl tänka sig att distribuera dem via pinneminne eller en avgiftsbelagd nedtankning från nätet. Men vi vill som sagt äga dem! Dessutom föreställer jag mig att försäljningen av CD-skivor eller motsvarande ger bättre ekonomisk utdelning för förbundet, vilket i sin tur är nödvändigt för kommande projekt och produkter. 

Om jag nu instämmer så helhjärtat i denna motion, varför har jag då valt denna lätt impertinenta bloggrubrik? 

Jo, se, det var just SSGF som en gång i tiden var den främsta motståndaren mot NAMN ÅT DE DÖDA. Inte minst dess nuvarande ordförande, då styrelseledamot, Tord Påhlman, var en ivrig felfinnare och dödgrävare (Pardon the pun) inför projektet, som man på olika sätt försökte stoppa genom en rad inlägg i Släkthistoriskt Forum, i Anropet och på Anbytarforum. Motståndarna till förbundets djärva nytänkande inkallade dessutom ett grövre artilleri i form av Professor Anders Winroth. Denne hävdade med emfas att en komplettering och korrigering av den 2:a versionen av Sveriges Dödbok, den där miljoner för- och efternamn fattades, skulle innebära en kvalitetsförsämring och ett farligt gissande kring identifieringen av de namnlösa, samt lyfte ett varnande akademiskt finger kring hela konceptet NAMN ÅT DE DÖDA. Även projektledaren Carl Szabad var stark motståndare till NAMN ÅT DE DÖDA och menade att hela idén var meningslös eftersom vi genom frivilliga insatser som mest skulle kunna få in 5 eller möjligen 10% av uppgifterna. Carl har sedermera ändrat uppfattning och är numera en av de allra ivrigaste tillskyndarna av och medarbetarna, ja faktiskt på många sätt en förutsättning för att detta fantastiska projekt skulle lyckas.  

Undrar just om Tord Påhlman och SSGF så småningom inkommer med någon liten kvartspudel i ämnet?

Fortsätt läs mer
  3256 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Björn Sonesson
Tack Ted för ännu en intressant blogg. Jag har lite funderingar här ... Jag tänker på det stora intresse som finns bland svensk-am... Läs mer
måndag, 26 Maj 2014 10:12
Ted Rosvall
Det påstås att det finns fler svenskättlingar i USA än i Sverige. Siffran 15 miljoner har nämnts, och därmed borde det finnas ett ... Läs mer
måndag, 26 Maj 2014 10:39
Ted Rosvall
Några faktafel insmög sig i min ursprungliga text, för vilket jag ber om ursäkt - nu är de tillrättade.Det kan kanske tyckas småak... Läs mer
tisdag, 27 Maj 2014 20:44
3256 Träffar
4 Kommentarer

Jag har bara börjat!

b2ap3_thumbnail_bild-2.JPGb2ap3_thumbnail_bild-2.JPG

Jag får emellanåt frågan »är du inte klar med din släktforskning än?», och jag blir lika konfunderad varje gång. Kan man egentligen bli klar med sin släktforskning? Frågan ställs alltid av personer som aldrig har släktforskat själva, och jag är säker på att de flesta inbitna släktforskare anser att man egentligen aldrig blir klar med sin släktforskning. Det kommer alltid växa ut nya grenar på släktträdet, det kommer alltid göras nya fynd i kyrkoböcker, domböcker, gamla brev och annat källmaterial - fynd som kan leda in på helt nya vägar (eller ja, grenar...). Det skapas register online, nya databaser sjösätts, tidigare okända källor tillgängliggörs och så vidare. Det blir liksom aldrig riktigt klart, så hur kan då släktforskningen bli klar?

Å andra sidan är fördelen med släktforskning att det är upp till dig själv hur mycket du vill åstadkomma. Du bestämmer inte bara hur mycket du vill fördjupa dig, hur mycket tid och energi du vill lägga ner, utan även när du känner dig klar. Du kanske bara är intresserad av att utreda en viss släkt, och känner dig klar i och med denna utredning. Du kanske bara forskar bakåt på dina anor, och tar endast med anornas syskon med respektive eftersom »det blir för mycket annars» (som jag hörde någon säga en gång), eller också forskar du kors och tvärs i släktträdet, upp, ner och i sidled - kanske var din farfars mormors morfars farfars svägerskas svågers mor så intressant, så att du bara måste utforska hennes liv? Du kanske tillhör den skara som ger upp när du inser att släktlegenden om adligt påbrå inte stämmer, eller också spenderar du timmar med näsan i domböckerna i hopp om att hitta minsta uppgift som kan bekräfta släktskap mellan två 1600-talsbönder. 

Jag tillhör själv den skara släktforskare som vill att det aldrig ska ta slut, för det är ju så himla kul att släktforska! För mig handlar det dessutom om så mycket mer än namn, årtal och släktskap. För mig fungerar släktforskningen bäst när jag även studerar andra ämnen, såsom historia, etnologi, paleografi, geografi, språk, juridik och religionshistoria. Vem var kung i Sverige 1788, och vad innebär veckodagsbonde? Hur kan man lättast skilja mellan »w» och »r» i 1600-talstexter? Varför emigrerade så många under slutet av 1800-talet, och vad betyder de latinska orden i kyrkoböckerna? Vad innebär värjemålsed, och varför var husförhören så viktiga? Trots att jag nu har släktforskat i fjorton år blir jag ständigt påmind om hur mycket jag ännu inte känner till om förfädernas liv och leverne, och hur många anor jag ännu inte hittat. Nästa gång någon frågar mig om jag är klar med min släktforskning, då ska jag därför glatt svara: »nej, jag har bara börjat!».

Fortsätt läs mer
  3728 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Klar blir man nog aldrig, utan slutar man är det nog för att annat blir intressantare. Det är ju precis det som du skriver som gör... Läs mer
fredag, 23 Maj 2014 11:42
Daniel Johnsson
Nä, man blir nog aldrig riktigt färdig, på sin höjd kan man ju ta en paus på några veckor eller månader, men sen blir man ju sugen... Läs mer
fredag, 23 Maj 2014 17:24
3728 Träffar
2 Kommentarer

Bedragare och svindlare

Många släktforskare stöter på brott i sina forskningsresultat. Det kan vara allt från stulen ved till mord. Har det gått några generationer tycker vi nog oftast att det är intressant och spännande, snarare än skämmigt. Och vi kan ju inte gärna ta åt oss över vad släktingarna gjort för länge sedan.

När jag arbetat med årsboken har jag sett att bedrägeri förekommer som ingrediens i flera av årets berättelser från släktforskare. Både på 1600-talet och på 1800-talet, och på vitt skilda sätt. Allt var inte brott, utan kanske bara bedrägligt i största allmänhet, om man vidgar begreppet.

Kanske är bedrägligt beteende och svek ganska mänskligt? Vi vill förstås inte att det ska vara så, ändå blir det så ibland.

Tre kapitel har bedrägeri och svindleri som huvudtema.

b2ap3_thumbnail_bedragare.jpgb2ap3_thumbnail_bedragare.jpg

Tre bedragare som du kan läsa mer om i årsboken: penningförfalskaren Peter Gustaf Petersson, svindlaren Nils Persson Nordin och kungamördaren Jacob Johan Anckarström.

Christina Skagerborg skriver om bygdemålaren Peter Gustaf Petersson som målade på gårdarna runt om i Blekinge under andra halvan av 1800-talet. Men han målade inte bara exotiska motiv i böndernas salar, han målade också falska sedlar och åkte i fängelse för penningsförfalskning ett par gånger.

Mats Pettersson berättar en rafflande historia om svindlaren Nils Persson Nordin, en högt uppsatt man i Helsingborg i början av 1880-talet. Bland många andra uppdrag satt han i det lokala järnvägsbolagets styrelse. Han blåste bolaget på stora pengar, lämnade familjen och flydde till Amerika där han började ett nytt liv. Då var han 60 år gammal.

Ett annat sorts bedrägeri får vi läsa om i Stig Östensons artikel om Olof Lilliesparre, som dog 1673. Han begravdes i Rydaholms kyrka och efteråt lät änkan Agneta Gyllengrip tillverka ett begravningsvapen som sattes upp i kyrkan och finns kvar där än. I vapenskölden finns 16 anvapen, ett för varje släkt fyra generationer bakåt. Att kunna visa ett så gediget adelskap i sina anor var viktigt då. Men sant är det inte, för hälften av hans anfäder var ofrälse och deras vapensköldar är påhittade eller "lånade".

Brottsligt var det förmodligen inte, men bedrägligt.

I andra historier ingår svek, sammansvärjningar mot kung och fosterland, kvinnor som förklädde sig till män och levde på falska premisser, och mannen som bedrog sin hustru och avlade ett oäkta barn med grannen.

Så kunde det gå till förr i tiden. Och i dag.

Fortsätt läs mer
  2805 Träffar
  0 Kommentarer
2805 Träffar
0 Kommentarer

Sex i sovrummet

Sex i sovrummet

"Jag har sex i sovrummet".

För många år sedan skulle mina sjuor beskriva sina sovrum medan de lärde sig vad olika möbler heter på spanska. Till min förvåning hade eleverna stora problem att ens på svenska beskriva sina sovrum - en elev hävdade att han inte hade något sovrum utan helt enkelt lade sig ner någonstans när han blev trött och sov där. Natten innan hade han tillbringat under ett skrivbord. För att hjälpa eleverna på traven började jag beskriva mitt eget sovrum. Så kläckte jag ur mig frasen ovan och började gapskratta när jag insåg vad jag sagt. När jag torkat tårarna ur ögonen lade jag till:

"Bokhyllor. Jag har sex bokhyllor i sovrummet".

 

b2ap3_thumbnail_P6010051.JPGb2ap3_thumbnail_P6010051.JPG

 

Totalt har jag fjorton bokhyllor, alla knökfulla med böcker. Ibland funderar jag på om jag har så många böcker i skiftande ämnen på grund av att jag släktforskar eller om jag i stället forskar för att det är så intressant att lära sig mer om olika aspekter av livet förr och idag. Varför heter människor och platser det de gör? Hur såg min hemstad ut för 300 år sedan? Hur tolkar jag de där konstiga sjukdomarna mina förfäder dog av? Hur påverkades folk av jordreformer och industrialiseringen? Vad innebar det att vara ogift mor på landsbygden vid 1800-talets början?

 

b2ap3_thumbnail_P6010049.JPGb2ap3_thumbnail_P6010049.JPG

Det finns massor med fascinerande aspekter att fördjupa sig i, och otaliga lockande böcker att hämta kunskap från. Att kunskapstörsten inte är helt bekymmersfri uppdagas när bokhyllorna svämmar över. För två veckor sedan skänkte jag fyra kassar med utgallrade böcker till en välgörenhetsorganisation som driver en loppis. I helgen besökte jag samma loppis, och lämnade den med 11 nya tillskott till mina kära bokhyllor. Jo, jag är nog en obotlig boktok...

Fortsätt läs mer
  3328 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
3328 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
256 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
87 inlägg
Helena Nordbäck
81 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
24 inlägg