Rötterbloggen
Rötterbloggen

Förfäderna som försvann

Jag brukar ibland fundera över de där mystiska anförvanterna i släktträdet, de som försvann spårlöst. Då tänker jag inte på de där personerna som man tappar bort i kyrkoböckerna, utan på de som gav sig av och aldrig återvände. I mitt släktträd finns några sådana personer, däribland två förfäder. Den närmaste är min morfars farfars farfar, skräddaren Jens Larsen Graf (född 1813). Han bodde i Oslo och var gift med Maren Pedersdatter (född 1812), som han fick två barn med, min morfars farfars far Peter Lauritz 1840 och yngre systern Amalie Nicoline 1842. Sedan upphör plötsligt barnafödslarna, men i augusti 1846 föddes en flicka i Oslo, Josephine Albertine Emilie. Hon anges vara utomäktenskaplig dotter till »Anders Svendsen Malmström, Ungkarl og Skredder og Maren Pedersdatter», och föselsenotisen hade varit ganska oskyldig om det inte vore för tillägget att modern var »hustru af Skreddersvend Jens Larsen Graf, der for en Tid af 4 3/4 Aar siden forlod hende uden at hun senere har hördt fra ham». Alla spår efter Jens slutar alltså i december 1841, då Jens blir som uppslukad av jordens yta.

Att människor försvann hörde nog till ovanligheten, men av förklarliga skäl ökade antalet försvinnanden i krigstid. Antagligen var det lättare för ryttare och soldater att försvinna bland massorna, i det kaos som uppstod ute på slagfältet och under de långa fälttågens strapatser. Även i fredstid kunde det dock hända att krigsmän försvann spårlöst, och en av dessa rymlingar var min mormors mormors morfars farfar, soldaten Hans Segolsson Dahlros vid Västgöta-Dals regemente. Han hade blivit antagen i krigstjänst 1789, och kastades genast in i hetluften under Gustaf III:s ryska krig 1788-1790. Han infann sig därefter plikttroget vid generalmönstringarna, senast i juni 1798 då kompaniet mönstrades på Nygårdsängen vid Vänersborg. När det var dags för generalmönstring i juli 1802 kunde dock generalmajor Carpelan bara konstatera att roten var vakant, eftersom soldat Dahlros var »rymd den 22 Maij 1801». Kvar satt hustrun Märta med fyra små barn i Hugeryrs soldatstom, i största fattigdom.

En annan person i släktträdet som försvann spårlöst var hantlangaren vid artilleriet, Ola Stenström. Han hade gift sig omkring 1754 med min farfars farmors mormors mormor, den då blott sextonåriga Margareta Jöransdotter (1738-1788). De fick tillsammans två barn i Holmby socken i Skåne, men redan när Margareta var havande med den yngsta dottern 1757 övergav Ola sin unga hustru. I tre långa år väntade Margareta innan hon gick till häradsrätten, som i maj 1760 efterlyste den förrymde maken. Häradsrätten beslutade att Ola måste ge sig tillkänna under det kommande året, men när sommartinget 1761 var över hade han fortfarande inte hört av sig. Vid hösttinget samma år dömde därför Frosta häradsrätt till skillnad i äktenskapet mellan Ola och Margareta, eftersom 

»...det wäl ålegat handtlangaren wid artilleriet Ola Stenström [...] at nu wid sist öfwerståndne laga Sommar Tinget härstädes stånda henne Margaretha Jörans doter til genmäle för det han på så otilbörligt sätt sig mot henne förhållit men som han icke gittadt åtgärda de här utinnan utgångne Kundgörelser och utfärdade anslag på Tings stugu dörren: så begär meranämda Margaretha Jörans doter, at från denna dess man blifwa lagl: skild. Och aldenstund denna hennes begäran finnes grundad i Lagens stadgande [...]; altfördenskull och emedan ingen underrättelse kunnat inlöpa och denne Stenströms tilhåll han öfwer natt och åhr uteblifwit honom lagl. förelagd; ty dömes härigenom til laga skilnad uti detta hjonelag; til följe hwaraf Margaretha Jörans doter komer at wid högwördiga domCapitlet i Lund denna författning upwisa til undfående af behörigt skiljo bref». 

Lunds domkapitel utfärdade skiljobrevet i november 1761, och en månad senare kunde Margareta gifta om sig. Men vad hände egentligen med Ola, och vart tog skräddaren Graf och soldaten Dahlros vägen? Varför försvann de? Hade de tröttnat på sitt gamla liv, och hur kunde de ta beslutet att överge sina gravida hustrur och små barn, och lämna dem i fattigdom med en osäker framtid? Flydde de landet, bildade de ny familj? Gifte de sig med en prinsessa i främmande land och fick halva kungariket, eller bosatte de sig på en söderhavsö? Antagligen lär man aldrig få veta vad som hände dem, men det är ändå fantasieggande att fundera kring deras vidare öden - de där som försvann spårlöst.

Fortsätt läs mer
  3590 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Man kan väl misstänka att åtminstone en liten del av de som försvann inte gjorde det frivilligt, att de blev offer för ett brott e... Läs mer
söndag, 02 mars 2014 13:27
3590 Träffar
1 Kommentar

Mordutredning anno 1710

Marie Bebådelsedag 1710 besökte Olof Eriksson i Sätter och hans son Per gudstjänsten i Runtuna kyrka. Olofs hustru Brita Jonsdotter, som bott hela sitt liv i Sätter, stannade kvar hemma för att vakta huset. Även makarnas vuxne son Jon stannade hemma.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPGb2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrkogrd-4.JPG

Runtuna kyrkiogård.

"Enär bonden med sitt övriga folk kommit hem från kyrkan funnit bemälta sin hustru i sitt blod döder liggande uti stugan på golvet fram vid bordet hållandes i handen en brandstake. Uppå vilkens kropp de skolat besiktigat 4 dödliga hugg av en täljyxa som där bredvid blodig legat, och uttagen av bondens egen bänk i stugan, nämligen 2ne i huvudet att hjärnan kommit ut och 1 stycke av huvudsvålen alldeles skola varit lös utkluven, jämväl och 1 hugg i axeln, som gått neder till lungorna såsom ock ett bak på hjässan. Vilken jämmerliga martyrium å den döda kroppen, kyrkoherden i socknen ärevördige Sven Bruhn, Erik Hansson i Kolbro och Nils i Hästhagen här närvarande, intygar, och även väl hava sett."

 

Alla värdesaker i huset, bl a 2 silverskålar och över 100 daler kopparmynt, hade förvarats i ett skåp. Dörren till skåpet var uppbruten och innehållet försvunnet. Misstankarna föll omedelbart på den hemmavarande 34-årige sonen Jon Olofsson, "vilken för 5 år sedan ifrån sitt rätta förstånd kommit och fånig blivit, som sig med honom först yppats enär han till Anderses dotter i Sparsta, Lid socken, rest och med henne sig förlovat, då skall hava tilldragit, att bäst som han setat i bemälte Sparsta vid bordet att äta, har han yr i sitt huvud blivit, huggit kniven hårt i bordet, sprungit därmed ut ur stugan, och satt sig på sin häst, samt ridit hem, varefter ävensom hans fästmö någon tid av samma sjukdom behäftad skola blivit, dock därifrån sedan restituerat, men med Jon allt kontinuerat".

Jon hade under det första året efter insjuknandet varit så huvudsvag och ifrån sig kommen, att Runtunaborna fått turas om att vakta honom. Därefter hade han varit lugnare och också kunnat uträtta en del arbete och slöjdande. Helst ville han dock vistas i sin egenhändigt byggda koja i skogen.

När Jon Olofsson utfrågades av rätten fastställdes först i domboksprotokollet att av hans "fysionomi och affekter erfaras kunde, att han en fåne vore". Jon sade att jo, alla påstod att han dödat sin mor men att han inte begrep hur det i så fall skett. Fadern, Olof Eriksson, bad honom att säga sanningen, att han faktiskt erkänt mordet strax efter upptäckten. Jon "gav i förstone intet något svar ifrån sig utan allt stadigt såg neder i golvet". Jon nekade både till att ha dödat modern och att ha stulit värdesakerna. Att han skulle ha glömt att han begått ett så fruktansvärt dåd ansåg alla vara osannolikt då "det berättades om honom, att han väl haver i minne vad för många år sedan passerat vore".

Olof Eriksson berättade att Jon hade dragit honom i håret en gång samt åtskilliga gånger hotat honom, både med stryk och att han skulle bränna ner gården. Den andre hemmavarande sonen, Per Olofsson, var den som hade kommit in först i stugan. Han berättade nu att Jon suttit bredvid moderns lik och ätit när han kom in, och att Jon hotat Per att akta sig så att han inte blev det andra liket. Vidare, sade Per, hade Jon ett år tidigare dragit modern i håret, hållit upp en skyryxa framför hennes ögon och hotat att kasta henne i ugnen och göra stek av henne. Vid ett annat tillfälle hade Jon överfallit en tjänstepiga och sedan jagat efter pigan och Per själv med en lie. Av protokollet framgår tydligt att Per Olofsson varken hyste någon kärlek till eller förståelse för sin bror. Han var förbittrad på föräldrarna som översåg med Jons irrationella beteende och mycket arg på Jons ovana att lägga sig till med Pers tillhörigheter.

b2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPGb2ap3_thumbnail_Lind.-Bro-1.JPG

Vy nära Lindö i Runtuna.

Häradsrättens ledamöter började nu misstänka att Jon kanske faktiskt inte var moderns baneman. Hade han sett någon annan vid gården den dagen?

Jo, Jon hade sett "en lång tiggare som varit rödskäggig och haft gulaktigt hår uti en svart söndrig vadmalströja klädd som på gården sprungit och sjungit".

Kyrkoherde Bruhn vittnade att i stugan fanns "ett par lappade utslitna nålvantar av ull och därtill en lång käpp av ask, vilket även här för rätten uppvistes, som ingen i hela byn igenkänt, ej heller sådant Jon tillkommit, medan de vantar som han den dagen och mestadels på sig haft, sågo helt annorlunda ut och voro av torrvedskåda beckade, dessutom sådant trä nämligen ask, som käppen är av, skall icke finnas i hela Runtuna socken".

Nålvantarna och käppen av askträ pekade mot en annan gärningsman än Jon Olofsson. Och det fanns dessutom en person som passade in på beskrivningen: Lars Nilsson Österman, också känd som Rompås-Lasse. Han var en avskedad båtsman som dömts till fästningsarbete för åtskilliga begångna stölder men nu återvänt från Marstrand och gick runt i bygden och tiggde. Han hade en trasig vadmalströja, var blond och rödskäggig och hade i ungdomen tjänat som dräng i Sätter - han hittade alltså i gården och visste var yxan och värdesakerna förvarades. Följande somnar, 1711, blev Rompås-Lasse halshuggen och steglad för rånmordet.

Fortsätt läs mer
  3170 Träffar
  0 Kommentarer
3170 Träffar
0 Kommentarer

OS är över för den här gången ...

 

Jag hade tänkt bojkotta OS, men det blev ju spännande med alla svenska medaljer. En dålig ursäkt kanske med tanke på det som förevarit, men vi får hoppas att IOK tar itu med detta.

Norge var ännu värre än oss vad gäller medaljer – som vanligt! Vi som bor i Värmland har ett speciellt förhållande till Norge, som väl gäller alla som bor nära gränsen.

När jag växte upp for vi till Norge och köpte billigt margarin, socker och mjöl. Nu invaderas vi av norrmän, som handlar billigt hos oss. Det ena köpcentret efter det andra växer upp, där man knappt kan handla med svenska pengar – fastän vi är i Sverige! Arbetsvandringen går åt andra hållet. Många värmlänningar far över gränsen och arbetar, där de tjänar mycket mer och även hävdar att arbetsmiljön är mycket bättre. Därför har vi nu problem med brist på t ex sjuksköterskor.

Tänk, det är inte så länge sedan vi var ett och samma land! Ända fram till 1905, då unionsupplösningen ägde rum. Var då? Jo, i Karlstad! Närmare bestämt i det s k frimurarhuset vid Stora Torget. Efter långdragna och segslitna förhandlingar kunde man till sist uppnå en fredlig lösning. Något man skulle önska kunde ske även på andra håll, där man idag får uppleva rena blodbad.

Än idag kan man i Frimurarhuset beskåda bordet, vid vilket förhandlingarna ägde rum och även stolarna som användes av de båda statsministrarna. Man har visningar för allmänheten i huset och det är verkligen sevärt, inte bara för unionsupplösningen, utan även det vackra huset med bl a sin magnifika festsal. Så, du som kommer till Släktforskardagarna i augusti ska absolut passa på att stanna i stan lite extra. Om det visar sig att intresset skulle bli stort för att besöka huset kan vi säkert ordna detta med en proffsig guidning av någon frimurare.

b2ap3_thumbnail_140226.jpgb2ap3_thumbnail_140226.jpg

Vi har även när det gäller släktforskning en hel del gemensamt med Norge. Här i Värmland har många en del anfäder i Norge. Norge brukar alltid vara representerat på Släktforskardagarna. Så blir det även i år och när vi i Värmlands släktforskarförening har arrangemang kommer man alltid i stort antal från Norge, så vi hoppas att många norrmän hittar till Karlstad även i augusti.

Förresten, nu har vi släppt ytterligare föreläsarnamn, märk väl att nu kommer tjejerna:

Eva Kaijser, ni vet en av kvinnorna bakom ”Fröken Frimans krig”, som vi sett på TV nyligen, ska berätta mera om det här ”kriget”.

Kristin Mikalsen, som arbetar på Sveriges Migrationscentrum i Karlstad, ska berätta för oss om ”Norges roll i den svenska utvandrarhistorien”.

Berith Sande, från Arkivcentrum berättar om arkiven som finns på Arkivet.

Christa Cowan från Ancestry berättar för oss hur man forskar i Amerika.

Presentation kommer på FB och på hemsidan www.sfd2014.se !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1730 Träffar
  0 Kommentarer
1730 Träffar
0 Kommentarer

Med näsan i domböckerna

Att forska i domböcker är nog bland det mest tidskrävande en släktforskare kan göra, men å andra sidan blir man så mycket gladare när man väl gör ett fynd. Det är en stor fördel om man har många förfäder i ett visst härad, för då ökar givetvis chanserna att man hittar något. Mina anor tycks ha haft en förkärlek för de tre skånska häraderna Torna, Bara och Harjager, så när jag bläddrar igenom dessa häraders domböcker brukar jag hitta släktingar och förfäder på var och varannan sida. Oftast handlar det om småsaker - skulder till någon granne, någon som huggit av en grantopp, ett kränkande ord vid fel tillfälle. Ibland hittar man dock godbitarna, de där målen som handlar om släktskap, och som för forskningen framåt (eller ska man säga "bakåt"?). 

Ett sådant domboksmål hittade jag av en slump i Harjagers häradsrätts dombok 1699. Jag fick plötsligt syn på bonden Anders Hansson (1657-1708) i Barsebäck, äldre bror till min farfars mormors mormors mormors farmor Mätta Hansdotter (1666-1712), och hoppades att jag funnit en godbit. Mycket riktigt var det en godbit, av den bästa sorten - målet visade sig handla om ett släktskap som sträckte sig ner till slutet av 1500-talet... Den 7 mars 1699 hade Anders Hansson instämt två bönder, 74-årige Lars Thorsson i Barsebäck och 72-årige Jöns Thorsson från Hänkelstorp. Anders ville att de skulle avlägga vittnesmål och berätta vad de visste om salige Per Jönsson Barsebeck, som hade bott och avlidit i Köpenhamn. Anders menade att han borde få ärva denne Per, såsom avlägsen släkting, och Lars Thorsson berättade därför vid tinget 

"...att gamble Hans Larßon i Barsebäck och Per Jönßon i Kiöpenhambn war retta syskone barn, Per Jönsons fader heeth Jöns Pärßon ladfougde som bode och döde i Barßebäck, hans Moder heet Kirstina Rasmus dotter, som flytte ifrån Barsebäck till Malmö, och hade een lijten bod på Lilla Torget, dhenna dheras sohn Per Jönßon lärde Bakare handtwärck i Malmö hoos Christen Emanuelss: som sedan begaf sigh heruthaf Rijket".

b2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpgb2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpg

Det släktträd som framträder i Harjagers häradsrätts dombok 1699; det framgår dock inte om släktskapet finns på Per Jönssons möderne eller fäderne, men sannolikt på mödernet.

De båda bönderna underströk att den avlidne Per Jönsson Barsebeck inte hade några närmare arvingar än Anders Hansson och dennes syskon, som var avlade av Hans Larsson i Barsebäck. Anders Hansson ville dock bekräfta släktskapet ytterligare, så vid påföljande ting (den 5 juni 1699) instämde han bönderna Hans Persson och Rasmus Håkansson i Barsebäck, till att avlägga vittnesmål angående släktskapet. De båda bönderna intygade att

"...bem:te Anders Hanßon och des syskon Nembl: Brodren Lars Hanßon och Systrarna Kirstina, Metta och Karna Hans döttrar, tillijka medh Marna Lars dotters 4 Barn wid Nampn Lars Rasmusson, Lucie Rasmus dotter, Karna och Elna Rasmus döttrar äro Peder Jönson Barsebäckz, som uthi Kiöpenhambn dödh är, rätta och ändaste arffwingar, som Attesten wijdare Exprimerar...".

Det oväntade fyndet i Harjagers häradsrätts dombok 1699 avslöjar alltså släktkopplingar som sträcker sig över hundra år, och antyder att släkten måste ha varit bofast i trakten av Barsebäck åtminstone sedan tidigt 1600-tal. Det är just sådana fynd som är så svåra att hitta, men som skänker så mycket större glädje när man väl lyckas - efter åtskilliga timmar med näsan i domböckerna.

Fortsätt läs mer
  4833 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anneli Isaksson
Ja, domböckerna är verkligen kryddan i släktforskningen. Det är här man hittar juvelerna efter flera års läsande sida upp och sida... Läs mer
fredag, 21 februari 2014 17:22
Eva Johansson
Vilken lycka att hitta sådant!
söndag, 23 februari 2014 19:35
4833 Träffar
2 Kommentarer

Orimliga uppgifter

Det är inte ovanligt att man träffar på inkorrekta uppgifter i kyrkböckerna. Födelsedatum eller födelseförsamling har förvanskats och ibland har personens namn ändrats. Sådant är dock rätt enkelt att upptäcka men ibland är det knepigare att reda ut det faktiska förhållandet. Nästa bekymmer sedan är hur man behandlar uppgifter som är uppenbart orimliga.

 

Förra veckans blogg,  Dramatik i kyrkböckerna, illustrerades med ett foto av min morfars föräldrar, Konrad Eriksson och Signe Jonsson. Konrads morfars farfars morfars föräldrar, Olof Eriksson och Brita Jonsdotter, var bosatta i Säter i Runtuna socken några mil norr om Nyköping. Marie bebådelsedag 1710 stannade Brita hemma och vaktade gården medan Olof och sonen Per bevistade gudstjänsten. 

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6.JPGb2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6.JPG

Runtuna kyrka våren 2009.

 

När sonen Per Olofsson klev in i stugan efter kyrkbesöket möttes han av en förfärlig syn. På golvet satt hans vansinnige äldre bror Jon och åt gröt, till synes oberörd av sin omgivning. Bredvid honom låg modern Brita. Hon hade dödats med fyra yxhugg och köket var täckt av blod och hjärnsubstans. Utredningen som följde är en fascinerande mordgåta innehållande ung olycklig kärlek och mystiska ledtrådar kvarlämnade av mördaren. Men mer om det nästa vecka!

 

Den aktuella dödboken, Runtuna F:1, innehåller omfattande personalier där prästen berättar om den avlidnes levnad.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-F-1-1689-1753-Bild-154-sid-257.jpgb2ap3_thumbnail_Runtuna-F-1-1689-1753-Bild-154-sid-257.jpg

Inledningen till personalien över Brita Jonsdotter, Runtuna, F:1. Bild från Arkiv Digital.

 

Uppgifterna om Brita Jonsdotter i personalien stämmer inte kronologiskt. Hon dog alltså 1710, uppges vara född 1630 och ha blivit gift på sitt 31:sta år i ett 38 årigt äktenskap. Samtidigt blev hon 70 år gammal. Det är rätt tydligt att prästen helt enkelt angett fel födelseår. Att det är födelseåret och inte åldersuppgiften som är fel, visas av det är tämligen osannolikt att en kvinna gifter sig vid 40 års ålder och hinner föda 6 barn i äktenskapet.

 

Jag letade i över 13 år efter min mormors farmors farmors far Jonas Anderssons födelsenotis. Enligt de husförhörslängder där han förekom, var han född 1767 18/5 i Tystberga socken. Han fanns dock inte noterad i socknens födelsebok. Av en slump hittade jag honom i födelseboken för Nyköpings Sankt Nicolai - och han var verkligen född i Tystberga! Han föddes vid ett besök hemma hos farföräldrarna. Hans farmors farfar Paul Paulsson bodde i Blindkällan i Tystberga. Enligt uppgifter i husförhörslängden var han finne. Han var definitivt en krutgubbe, som väl framgår av dödsnotisen:

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-147-sid-144.jpgb2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-147-sid-144.jpg

Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital.

 

Hm. Om han dog 1729 och blev 118 år gammal så borde han vara född ungefär 1611. Problemet är att åldersuppgiften är orimlig. Paul Paulsson fick sonen Anders (min ana) 1666 i Håcksätter, Tystberga, och 1700 föddes dottern Maria. Med tanke på åldersskillnaden mellan barnen hade de knappast samma mor. 1706 gifte sig Paul Paulsson igen. 1708 föddes sonen Lars och 1712 sonen Per. Han skulle då ha varit över 100 år gammal vid Pers födelse! En tänkbar förklaring vore förstås att den Paul Paulsson som får barn 1700- 1712 är en son och namne till den åldrige Paul. Jag har dock inte hittat något som tyder på att det finns flera Paul Paulsson.

Åldersuppgiften måste vara rejält överdriven. Paul var säkert gammal, men snarare strax över 90 än 118. I min databas saknar Paul födelseår och i hans biografi resonerar jag kring varför den uppgivna åldern är orimlig.

Fortsätt läs mer
  3595 Träffar
  0 Kommentarer
3595 Träffar
0 Kommentarer

Sola i Kallsta

Sola i Kallsta

Det har väl vid det här laget inte undgått någon släktforskare att Släktforskardagarna 2014 kommer att äga rum i Karlstad? 

Jag tänker ägna mitt bloggande åt att reflektera över fenomenet släktforskardagar i allmänhet och Sfd2014 i synnerhet. 

Jag är med i ledningsgruppen för årets släktforskardagar och är även med i den arbetsgrupp, som ska försöka att vaska fram intressanta föreläsare inom en rad olika områden. Vi har ju många olika intressen att ta hänsyn till. 

Tänk om ni visste vilket oerhört arbete som ligger bakom det här arrangemanget. Ja, ni som varit med tidigare och arrangerat, ni vet! I dagsläget är vi cirka 40 personer som arbetar med arrangemanget i olika arbetsgrupper. Men tänk, det är lika många viljor! Jag kan lova, det blir mycket diskussioner! Ja, alla är förstås inte med på alla möten – hur skulle det gå? Jag ska inte skrämma kommande arrangörer – det är också jätteroligt och jättespännande! Vi lär känna många föreningsmedlemmar, som tidigare kanske varit helt okända – för mig åtminstone. 

Vår ambition är att bjuda alla besökare på en fantastisk helg i Karlstad den 30-31 augusti. Undrar om solen kommer att skina? Det händer faktiskt att den inte gör det i Karlstad! Även om det heter ”Sola i Kallsta”. Men det visste ni väl att uttrycket inte syftar på solen som skiner på oss? Nej, Sola, hon var en värdshusvärdinna, Eva Lisa Holtz, som levde på 1700-talet. Hon hade en egen krog, var alltså en framgångsrik kvinna, och känd för sitt glada och ”soliga” humör, därför kallades hon ”Sola” och därav ”Sola i Kallsta”. För några år sedan, när man byggde ”Mitt i City”, en affärsgalleria i Karlstad, så fann man vid arkeologiska utgrävningar resterna av hennes krog. Hon står förresten staty utanför Stadshotellet och för några år sedan så återuppstod hon och vandrade omkring i Karlstad och berättade för intresserade hur det såg ut i Karlstad på 1700-talet. Det var Värmlands Museum, som anordnade detta, i första hand för barn. Så jag tog med mig ett barnbarn som täckmantel för att kunna gå med. Både barnbarnet och jag blev helt fascinerade av denna människa och t o m jag trodde faktiskt för ett ögonblick att Sola verkligen hade återuppstått. Tänk om vi kunde få henne att återuppstå igen i sommar!

Vi har haft ett första ”Föreläsarsläpp” och det innehöll bl a Christoffer O´Reagan, välkänd för de flesta efter sin tidigare medverkan och även från många TV-framträdanden, Peter Sjölund, också välkänd för sina föreläsningar om DNA i släktforskningen, och även känd som bloggare. Per-Erik Thell, som kommer att föreläsa om ”Svensk utvandring till Sydamerika” och Jan Myrvold om finsk invandring båda dessa också välkända namn i släktforskarkretsar. Dessutom är det klart att Sveriges Släktforskarförbund, Arkiv Digital och Ancestry kommer att ha föreläsningar. Mera info om ämnen för föreläsningarna och om föreläsarna finns på hemsidan www.sfd2014.se

Ett nytt föreläsarsläpp kommer i slutet av februari – och då kommer kvinnorna – om det var någon som reagerade på att det bara var män än så länge.

För att få veta mera om Släktforskardagarna 2014 så finns som jag redan nämnt vår hemsida www.sfd2014.se eller kolla upp oss på Facebook. Mera info från mig kommer det också att bli. Håll ögonen öppna på bloggen!

Eva Lejrin

Fortsätt läs mer
  3169 Träffar
  0 Kommentarer
3169 Träffar
0 Kommentarer

Svenskt eller danskt namn?

Svenskt eller danskt namn?

Vad hette egentligen min morfars farfars farmors mormor? I vigselnotisen (Vessige CI:1 (1690-1755) Bild 18 / sid 17) (bild ovan från Arkiv Digital) står det något som liknar Rialgunnil men när hon får sitt första barn 1696 ser det nästan ut som att det är särskrivet Rial Gunnil (Askome CI:1 (1690-1825) Bild 10 / sid 7, längt upp på höger sida). 

Hon föddes troligen i Vessige c:a 1669 och dog i grannförsamlingen Askome i Halland 1740. Hon var gift med Gudmund Arvidsson, troligen också från Vessige och som var ett par år äldre.

Den här handstilen i kyrkboken från sent 1600-tal är ibland lite svårläst, det tycker jag i alla fall. Men med hjälp av andra släktforskare har jag fått lite mer klarhet.

Den här släktgrenen har min moster släktforskat om på 90-talet. Hon satt på Riksarkivet i Lund och läste kyrkböckerna och hon har skrivit namnet Rial Gunnil i sina noteringar. Först trodde jag att det var en felskrivning och har tänkt att jag ska kolla det, men annat har fått gå före. För ett tag sedan fick jag en fråga av en amerikansk släkting om den här familjen och fick anledning att själv gå till kyrkboken och leta upp min gamla anmoder. Och då fick jag bekräftat att hennes namn såg ut att vara just som min moster skrev för länge sedan, eller snarare hopskrivet till Rialgunnil. Men jag såg också en liten släng ovanför a, och då blir det ju Riälgunnil. Lika tokigt det.

Jag tog en skärmdump och gjorde ett inlägg i den stora gruppen Släktforskning på Facebook. Och där fick jag hjälp att tolka första bokstaven till K i stället för R. Kanske inte entydigt men ganska likt versalt K i "Läsebok för släktforskare" av Henrik Anderö och Elisabeth Thorsell.

En namnkunnig släktforskare kunde också berätta att namnet Gunnkaell och Gunkil finns bland gamla namn på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen (http://www.sofi.se/1765) och namnet Kätilgun finns i en bok om fornnordiska namn.
Så med denna hjälp har jag kommit fram till att hon troligen hette Kjälgunnil, vilket låter väldigt ovanligt och annorlunda för mig. Men kul, förstås. Ett släktfynd.

När hon föddes hade Halland ganska nyss blivit svenskt i stället för danskt. Kanske är det ett namn som var vanligare i det gamla Danmark.

Fortsätt läs mer
  2146 Träffar
  0 Kommentarer
2146 Träffar
0 Kommentarer

Fysiska arkiv

Släktforskningen har för länge sedan tagit klivet in i den digitala tidsåldern. Det mesta kan göras hemifrån, så länge du har en internetuppkoppling och ett abonnemang med tillgång till digitala bilder av kyrkoböckerna, domböckerna och bouppteckningarna. Om man bara släktforskar via internet missar man dock en stor del av charmen. Där ute på arkiven, de fysiska arkiven, finns stora mängder material och arkivhandlingar som ännu inte har fotograferats eller filmats - och som kanske aldrig kommer ta klivet in i den digitala gemenskapen.

Genom åren har jag bläddrat mig igenom otaliga domböcker, protokoll och brevsamlingar, där de mest minnesvärda fynden faktiskt inte har varit nya förfäder eller kungliga namnteckningar. De fynd som gjort störst intryck har istället varit de fysiska föremål, de små kvarlevor som dåtidens människor ovetande har lämnat efter sig. Det är när man gör sådana fynd som historiens vingslag blir extra kännbara, när man så tydligt påminns om att de personer man forskar om i de gamla arkiven faktiskt inte bara är namn och datum. De var människor som vandrade här på jorden före oss, de levde sina liv, och efterlämnade små spår i arkiven.

Den vanligast förekommande kvarlevan är utan tvekan sandkorn. Det känns lite konstigt när man slår upp en dombok på landsarkivet, och plötsligt får knät fullt av sand. Detta är dock inget märkligt, eftersom man förr i tiden använde sand för att suga upp överflödigt bläck. Ett annat fynd gjorde jag i en dombok från 1815, där det mellan bladen låg en pressad skalbagge med blått, skimrande skal. Kanske såg inte tingsskrivaren den lilla insekten, och slog ihop domboken i all hast. Ett av de mer oväntade fynden gjorde jag i en dombok från 1758. Instucken längst in mellan bladen låg en vacker, brunvit fjäderpenna. Man såg tydligt på samma sida hur någon hade "testat" fjäderpennans bläck i marginalen, och även råkat få lite bläck på fingret, för på samma sida fanns ett halvt fingeravtryck. Uppenbarligen fungerade inte fjäderpennan som den skulle, för den hade lagts mellan sidorna, och sedan uppenbarligen glömts bort. Kanske var jag den förste person som hade sett fjäderpennan på över 250 år?

b2ap3_thumbnail_Hrstr.jpgb2ap3_thumbnail_Hrstr.jpg

Ett 260 år gammalt hårstrå?

Det senaste fyndet gjorde jag i ett protokoll från 1754. Längst in mellan bladen stack det fram ett tunt, brunt hårstrå. Jag tänkte först att det måste varit en släktforskare som tappat det i boken, så jag försökte vifta bort hårstråt. Det låg dock fortfarande kvar, och inte förrän jag försökte dra loss det upptäckte jag att det faktiskt var inbundet mellan volymens sidor! Kanske hade hårstråt funnits där redan när protokollen bands in, vilket bör ha skett kort efter år 1760, då protokollen avslutades? Frågan är vems hårstrå det var - biskopens? Domprostens? Bokbindarens? I mina ögon är det dessa små skatter som ger så mycket, men som man missar om man som släktforskare aldrig lämnar datorskärmens sken.

Fortsätt läs mer
  3167 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
3167 Träffar
0 Kommentarer

Dramatik i kyrkböckerna

Det händer emellanåt att jag träffar på ett människoöde i kyrkböckerna som griper tag i mig. Vissa människor fick uppleva hemska saker och hade ändå kraften att gå vidare.

Vid mitt allra första besök på landsarkivet i Uppsala 1995 ägnade jag mig huvudsakligen åt min morfars mor Signes anor och hamnade efter några generationer i Björkviks socken i södra Södermanland.

b2ap3_thumbnail_Signe--Konrad2ba.jpgb2ap3_thumbnail_Signe--Konrad2ba.jpg

Min morfars föräldrar, Signe f. Jonsson (1893- 1970) och Konrad Eriksson (1893- 1977)

 

Signes farmors mor, Anna Greta Jonsdotter, föddes 1774 15/12 i Ekekulla i Björkvik. Hon var ett och ett halvt år när hennes mor Greta Eriksdotter sommaren 1776 träffades av blixten och avled. 

 

1791 gifte sig Anna Gretas äldste bror, Carl Jonsson, med en änka med fyra små barn. I samband med vigseln blev Anna Greta närmare bekant med sin nya svägerskas svåger från första äktenskapet, 20-årige Jan Jansson. De var faddrar tillsammans när Annas Gretas första brorsbarn döptes följande sommar och gifte sig senare samma år. Exakt datum anges inte i vigselboken.

Efter vigseln besöktes hemmet med jämna mellanrum av storken som levererade Stina 1793, Brita 1795, Jan 1799 (död 1801), Anna Greta 1801, Per 1804, Carl 1806, Katarina 1809, Johan 1812 och slutligen Anders 1815.

 

I januari 1817 drunknade Jan Jansson i Yngaren. I bouppteckningen noterades tillgångar på 289 riksdaler banco och en gäld på 590 riksdaler banco. Det var alltså ett rejält underskott i boet.
Anna Greta hade dock värre bekymmer än att sköta ett hem med minimala resurser. Yngste sonen Anders var nämligen ett s k sorgebarn. I husförhörslängden noteras följande om den lilla gossen:

b2ap3_thumbnail_Bjrkvik-AI-11a-1824-1828-Bild-83-sid-76.jpgb2ap3_thumbnail_Bjrkvik-AI-11a-1824-1828-Bild-83-sid-76.jpg

 "Stum, blind, kan ej gå".

 

Anna Greta Jonsdotter gifte om sig 1818 med den 15 år yngre Erik Eriksson. Några veckor efter vigseln föddes dottern Ulrika, som dog ett år gammal.

Som framgår av utdraget ovan från husförhörslängden dog den multihandikappade Anders 1824. I dödboken angav prästen att 9-åringen dog av "långvarig sjukdom".

Anna Greta blev änka för andra gången 1833. Innan hon somnade in vid 83 års ålder 1857 fick hon uppleva hur sonen Per hängde sig 1852.

Sex år efter Anna Gretas död, 1863, föddes hennes dottersons son Axel Robert. Han var dövstum, liksom hans två år yngre syster Klara Sofia. Axel Robert gick på en dövskola i Bollnäs och Klara Sofia tillbringade sju år på Manillaskolan i Stockholm. Deras äldste bror, Karl Johan Karlsson, fick sex barn mellan 1881 och 1891. Ett barn var dödfött och en dotter dog bara två dagar gammal. De andra fyra barnen var samtliga dövstumma.

En dag ska jag forska mer på synen på döva och den vård och utbildning de fick tillgång till. Det är ju det där med att få tid...

Fortsätt läs mer
  4096 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gert-Ove Ohlin
Läs Göran Skyttes "Brev från Tystnaden" Se Malmö Släktforskarförenings hemsida - Material - Medlemsmöten 2009
torsdag, 13 februari 2014 18:11
Ted Rosvall
På midsommarnatten 1854 mördades hemmansägaren Abraham Andersson i mitt kök här i Falekvarna. I domboken kan man läsa att "barnen ... Läs mer
torsdag, 13 februari 2014 23:40
Camilla Eriksson
Å fy!Och jag som just idag hittade en mördare i släkten (prästen noterade i födelseboken att han var "mandråpare" och blev halshug... Läs mer
fredag, 14 februari 2014 00:01
4096 Träffar
6 Kommentarer

Farväl, Marius!

Farväl, Marius!

Den offentliga avrättningen häromdagen på Zoo i Köpenhamn fyller en hel värld med avsky. Vad hade den stackars giraffpojken, frisk och nyfiken på livet, gjort för ont för att förtjäna detta grymma öde. Och hur kan en Zoo-ledning vara så makalöst okänslig att den inte förstår vilket rabalder denna "genetiskt betingade" åtgärd kan förorsaka?

Även om man inte skall jämföra djur med människor, och även om vi vet att miljoner djur inom köttindustrin får ett betydligt kortare och grymmare liv än Marius, kan det inte hjälpas att tankarna går till nazitidens systematiska utrotning av dem som ansågs vara en genetiskt belastning, judar, romer, homosexuella o.s.v. Man tänker också på "det tuktande snittet" - tvångssteriliseringen av tusentals olyckliga här i Sverige, en motbjudande skandal som vi först nu anar vidden av.

Varför, frågar sig alla, kunde inte Marius ha fått flytta till ett annat Zoo, på tryggt avstånd från rasbiologerna i Köpenhamn? Kunde han inte ha fått leva vidare i någon annan djurpark där hans friska gener inte krockade med andra giraffers? Och hur kunde man komma på den befängda idén att sköta avlivningen, obduktionen och kalaset hos lejonen inför publik, t.o.m. inför små barn? Klart är att jag själv aldrig mer kommer att sätta min fot på Köpenhamns Zoo och jag hoppas att jag inte blir ensam om denna bojkott ...

Inavel är naturligtvis ett prekärt ämne, som måste tas på största allvar. Eftersom jag i 50 år har studerat Europas furstehus och deras släktrelationer känner jag till faran och vet hur illa det kan gå. Samma sak i andra geografiska eller sociala isolat. För mycket kusingiften och andra relationer mellan allt för närbesläktade par ökar risken enormt för att avkomman skall drabbas av genetiskt betingade sjukdomar och svagheter. Detta känner vi till och det är därför det finns lagar och förordningar som skall förhindra sådana relationer.

Så mycket märkligare är det då, att vi tillåter anonyma spermie- och äggdonationer, där avkomman inte har en möjlighet att ta reda på sitt genetiska ursprung. Och även om vi på senare tid har skärpt bestämmelserna kan en svensk kvinna med sådana planer idag bara skutta över till Danmark (där har vi det landet igen) där donatorerna är fortsatt anonyma och kan yngla av sig hur många ättlingar som helst. Tänk om dessa halvsyskon en dag träffas och tycke uppstår? 

Det är tur att snillena på Köpenhamns Zoo inte har tillgång till Spermabankens register ...

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2229 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Hans-Peter Stülten
Hej Ted!Det var en ordentlig salva du levererade där, om det var rätt vad du skrev ville jag även hålla med dig. Men tyvärr är det... Läs mer
fredag, 14 februari 2014 20:07
2229 Träffar
1 Kommentar

En hälsning från Sibirien

C4a1c. Koden stirrade på mig... Som ett kryptiskt schiffer på en gammal skattkarta, bad den verkligen om att bli löst... Och jag kunde förstås inte motstå utmaningen att lösa en släktgåta!

 

C4a1c är benämningen på en så kallad "haplogrupp". En haplogrupp är ett begrepp inom DNA-släktforskningen som betecknar en grupp av personer som har liknande DNA-typ och därmed är släkt. Haplogrupperna benämns med olika bokstavs-/sifferkoder och när vi i Sverige DNA-testar oss, tillhör vi vanligen grupper med namn som H2a, U5b, J1c eller T2.

 

Men vi ska inte tillhöra C4a1c! För att travestera Tage Danielsson: Den DNA-typen är så ovanlig att den inte finns! Fast bara lite…

 

Men trots det har en kvinna här uppe i norr visat sig ha just DNA-typen C4a1c. Och det är hon ensam om i hela Europa! Denna DNA-typ liknar det DNA som fanns hos Maya- och Inkaindianerna. Detta kittlade naturligtvis fantasin rejält och jag var förstås tvungen att dyka ner i detta mysterium. Var kunde detta ovanliga DNA ha kommit ifrån?

 

Eftersom den typ av DNA vi har att göra med här följer den raka kvinnolinjen genom generationerna, blev första steget att kartlägga kvinnans mödernelinje så långt möjligt. Hennes mormorsmormorsmormorsmormorsmormor visade sig vara Malin Biörsdotter, född ca 1652 i Själevads socken utanför Örnsköldsvik. Malin Biörsdotter är alltså den första kända kvinnan i Europa som burit detta ovanliga DNA. Men var kom det ifrån? Var hade hennes mödernelinje sitt ursprung?

 

En resa på 800 mil

Svaret dök upp strax innan jul, när jag satt och googlade C4a1c för att se om det kommit några nya rön. Det hade det! En ny rysk forskningsrapport hade just publicerats. I forskningsprojektet hade man DNA-testat nästan 600 personer i olika ursprungsbefolkningar och där fanns drygt 50 personer med just denna DNA-typ. Och nu kommer det spännande: De tillhör alla ett folk som kallas Evenker och lever i östra Sibirien, 800 mil från Örnsköldsvik!

 

b2ap3_thumbnail_C4a1c-karta.jpgb2ap3_thumbnail_C4a1c-karta.jpg

 

Så någon gång före 1600 har alltså en kvinna från östra Sibirien kommit den långa vägen till norra Ångermanland och därmed fört med sig det ovanliga DNA:t till Sverige. Sådant här sätter verkligen igång fantasin. Hur kom hon dit? Var det en förflyttning som skedde över flera generationer eller var det en enskild kvinna som flyttade hela denna väg?

 

Om förflyttningen från Sibirien till Sverige skett över många generationer, tvärs genom Ryssland, borde det ha lämnat spår i form av fler personer med DNA-typen C4a1c "på vägen". Men det finns ännu inga DNA-testade personer väster om Sibirien, som visat sig ha denna DNA-typ. Nu kan det förstås bero på att slumpen gör att ingen av dessa eventuella DNA-bärare ännu testat sig. Men vad skulle kunna vara alternativet?

 

Vikingar?

En tanke är att det skulle kunna vara så att vikingar seglat längs nordostpassagen i ishavet och vid den sibiriska kusten tagit med sig någon eller några kvinnor hem. Vikingar seglade bevisligen till Murmansk vid ishavskusten, så varför inte ännu längre? DNA har tidigare visat att vikingarna tycks ha tagit med sig kvinnor från Nordamerika till Island och om de seglade så långt åt nordväst, kan de mycket väl ha seglat lika långt åt nordöst.

 

Fyndet av DNA-typen C4a1c utanför Örnsköldsvik väcker många frågor och sätter fantasin i rullning. Det är detta som är så spännande med DNA. Det öppnar en springa i en dörr mot den djupa historien och låter oss kika in. Ju fler som testar sig i världen, desto mer öppnar sig dörrspringan och låter oss förstå lite mer av vad som hände i en tid långt före de skriftliga källorna.

 

P.S.

 

Nu har det tillkommit en person till i Sverige som bär C4a1c. Och när vi följer den personens mödernelinje, visar det sig att den kommer från en 1600-talskvinna i Själevads socken. Hon var därmed granne till Malin Biörsdotter! Dessa två kvinnor har alltså en gemensam anmoder före mitten av 1600-talet och denna anmoders mödernelinje härstammar från Sibirien.

Fortsätt läs mer
  5093 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Intressant, man bara undrar hur detta har gått till! Om det hade varit 1700-tal hade det kanske inte varit så konstigt med tanke p... Läs mer
måndag, 10 februari 2014 11:51
Peter Sjölund
Ja, visst är det spännande! Människors rörlighet har helt klart varit stor även före och under medeltiden. Med hjälp av DNA kan ma... Läs mer
måndag, 10 februari 2014 21:37
Claes-Göran Magnusson
Tack för artikeln, den var intressant. Man blir sugen på att kolla upp sitt DNA ...
tisdag, 11 februari 2014 12:24
5093 Träffar
8 Kommentarer

På kursledarkurs

På kursledarkurs

Ska man lära andra släktforska måste man förstås kunna en hel del själv, och kunna lära ut det man kan. Därför är jag den här helgen på släktforskningskursledarkurs i Falköping. (Det var nog enda gången jag använder detta långa ord.)

Släktforskarförbundet har en kurs i tre steg för oss som är cirkelledare och kursledare. Det här är tredje delen, de två första gick jag 2012. Kursledarkursen hålls av Anna-Lena Hultman och Gunilla Didriksson. Idag har vi bland mycket annat tittat på hur man använder historiska kartor i släktforskningen.

En mycket bra kurs, som lärt mig mycket. Inte bara pedagogik och metodik utan också nya kunskaper inom olika områden. Första delen var inriktad på att lära sig lära ut, något jag haft stor nytta av när jag senare hållit kurser.

De andra två delarna lär vi oss sådant vi behöver veta för att kunna hålla fortsättningskurser hemma i föreningarna. På fortsättningskurser tar man upp soldatforskning, okända fäder, emigrantforskning, gamla kartor, bouppteckningar, domböcker med mera.

Vi är närmare 40 släktforskare på plats i Falköping i helgen, från södra och mellersta Sverige. Utöver kunskapsinhämtningen är det ju en bonus när man går på kurs att få träffa andra som har samma intressen som en själv. Precis som när man träffas på föreningsmöten. Ni förstår nog hur det låter vid fikabordet här på Hotell Falköping i helgen...

Jag är verkligen glad över att jag fått möjlighet att gå den här utbildningen, den ger mig en mycket bättre grund att stå på inför kommande kurser. Även om man kan en hel del inom sina egna specialområden är det inte givet att man är så bra på att lära ut, därför är en sådan här kursledarkurs bra. Åtminstone för mig.

Själv håller jag mest skrivarkurser för släktforskare, både på plats i Västervik och på distans. Att hålla kurser ger så väldigt mycket tillbaka. "Man lär så länge man har elever" brukar ju lärare säga. Det håller jag med om.

Enda nackdelen med att vara på kurs en hel helg är att man sitter still inomhus så mycket. Före middagen ikväll hann jag i alla fall med en kort vända i kvarteren runt hotellet, och kan konstatera att Falköping nog ser ut som de flesta småstäder i Sverige, i alla fall i mörker.

Fortsätt läs mer
  2151 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Siv Johansson
Jag blir så avundsjuk på Er i södra Sverige som får sådana chanser, vill gärna att även vi i norr får samma möjlighet. Tänk att få... Läs mer
söndag, 09 februari 2014 10:07
Eva Johansson
Siv, jag hoppas att ni längre norrut i Sverige också får möjlighet att gå en sådan här utbildning, utan oöverstigligt långa resor.... Läs mer
söndag, 09 februari 2014 20:56
2151 Träffar
2 Kommentarer

"Lättelser för mitt betryckta hjärta"

Ibland kommer man sina gamla anförvanter riktigt nära, ofta genom oväntade arkivfynd. Ett sådant fynd gjorde jag nyligen i Kristianstads kämnärsrätts dombok 1796, som tillsammans med handlingar i Lunds domkapitels arkiv avslöjade en hjärtskärande berättelse om kärlek, otrohet och mänskliga brister. I september det året hade den unga hustrun Dorothea Boldt inlämnat ett brev till kämnärsrätten i Kristianstad, där hon berättade att "ett gående rykte som jag av flera omständigheter, funnit äga grund, har äntligen övertygat mig att min man färgaren Johan Erik Flinckenberg begått otrohet i äktenskapet, och med en okänd kvinnsperson haft köttslig beblandelse. För detta brott, anhåller jag att bemälte min man må inför lovl. kämnärsrätten mig till laga ansvar stånda, i vilket avseende å honom anhålles om laga stämning...".

b2ap3_thumbnail_Dorothea.jpgb2ap3_thumbnail_Dorothea.jpg

Inledningen av Dorotheas brev till Kristianstads kämnärsrätt.

Denne Johan Erik Flinkenberg var min farmors farmors mormors farmors halvbror, och han hade ingått äktenskap med Dorothea i oktober 1792 i Kristianstad. Han var född 1761 i Ystad, och tycks ha varit en rastlös själ. Vid bouppteckningen efter fadern i Ystad 1790 uppges han vara färgare i staden Deutschbrudt i Böhmen, två år senare dyker han plötsligt upp i Kristianstad där han erhåller burskap som färgare, och gifter sig två månader senare med den unga Dorothea. Äktenskapet tycks redan från början ha varit problematiskt. Dorothea var mycket sjuklig, provinsialmedikus d:r Ludvig Tillke intygar till exempel i oktober 1796 "att hon [lider av] åtskilliga bräckligheter och sina hysteriska plågor - av vilka hon är mycket svag och lättrörd vid sinnesrörelser, och flera tillfällen lider svåra anfall". Doktorn rekommenderade därför att hon helst inte skulle ge sig ut på längre resor, eftersom hon annars "kan ådraga sig obehageliga följder för sin hälsa". Makarna började sakta glida ifrån varandra, och blev allt oftare osams. Man kan lätt tänka sig att den rastlöse Johan Erik och den lättrörda Dorothea inte gick så bra ihop, särskilt inte i ett äktenskap. Så småningom lämnade Dorothea också det gemensamma hemmet, och flyttade in hos sina föräldrar. Den äktenskapliga osämjan hamnade till slut hos Göta hovrätt, som krävde att Dorothea skulle flytta tillbaka till sin make för att låta den "äkta sammanlevnaden fortsätta", en uppmaning som var förgäves. Dorothea vägrade, och Johan Erik tycks ha känt sig alltmer ensam. Så småningom blev de "köttsliga begären" allt för svåra att motstå, som Johan Erik själv uttryckte det, och han begick äktenskapsbrott. I juli 1796 skriver han därför ett brev till hustrun, där han utan omsvep erkänner sitt snedsteg:

"Min kära hustru. Den oro som hos mig uppkommit över vårt frånskilda levnadssätt har varit för mig mycket besvärande, och mest smärtar mig de omständigheter som under tiden inträffat. Då jag muntligen ej kan berätta sådant, får jag med pennan skriftligen söka lättelser för mitt betryckta hjärta. En sak som du, min äkta maka, kanske hört omtalas av några, måste jag nu uppriktigt tillkännagiva, att jag för någon tid sedan av lusten verkligen varit dig, min vän, otrogen i äktenskapet, och övat köttslig beblandelse med ett okänt fruntimmer som sade sig vara hemma lång väg från denna staden, och velat att övertala till att gå in till mig i mitt rum där jag bor. Du häpnar väl över denna berättelse, men betänk, vi äro alla svaga till att motstå de köttsliga begären. Jag ber att du, min vän, denna gång mig förlåter, hade det hänt dig, mitt hjärta, jag skulle dig visserligen ej tillräknat. Svara mig några ord härpå, helst jag är i mycken oro, och ehuru jag härigenom gjort dig min vän mycket emot, skall jag likväl aldrig upphöra att älska dig ömt, och att vilja vara din, min kära hustrus, ömma maka i nöd som lust i bleka döden."

b2ap3_thumbnail_J-E.jpgb2ap3_thumbnail_J-E.jpg

Slutet av Johan Eriks brev till hustrun.

Dorothea tänkte dock inte förlåta sin makes snedsteg, utan sände genast brev till Kristianstads kämnärsrätt där hon begärde skilsmässa. Hon hade länge misstänkt att Johan Erik var otrogen, och när han nu dessutom själv erkände otroheten fanns det ingen återvändo. Hon bifogade även makens erkännande, eftersom hon ansåg att detta brev skulle styrka hennes begäran om skilsmässa, och skriver att

"Jag förmodar icke att min man inför rätta söker neka det brott han skriftligen erkänt; i denna förmodan är det och som jag härmed vill förklara, att jag för detta brott ej hatar honom eller önskar honom ont, men att förlåta det i den mening, att vårt äktenskap skulle kontinuera, därtill kan jag omöjlig förmås; varemot jag härigenom lämnar honom tillstånd, att träda i annat gifte och önskar honom därvid bättre lycka, än hans uppförande i det första äktenskapet förvållat".

Fallet var solklart, så kämnärsrätten dömde Johan Erik för horsbrott till 26 riksdaler och 32 skilling i böter till lika delning mellan kronan, staden och hans hustru. Han skulle dessutom betala 1 riksdaler och 16 skilling till stadens kyrka, samt undergå hemlig skrift och avlösning. Eftersom Dorothea ju inte heller ville förlåta maken dömde kämnärsrätten till skilsmässa mellan de äkta makarna den 17 september 1796, och den 12 oktober samma år utfärdade Lunds domkapitel det slutgiltiga skiljobrevet. Det fyraåriga äktenskapet var över, och den rastlöse Johan Erik Flinkenberg försvinner in i historiens mörker - det sista spåret efter honom finner man i Kristianstads borgarematrikel, som nämner att han "Afrest från Staden - rymd".

Fortsätt läs mer
  3140 Träffar
  0 Kommentarer
3140 Träffar
0 Kommentarer

Ett lyckosamt besök

Man brukar säga att en släktforskare alltid ska vara medlem i minst två föreningar: en där man bor och en där man forskar. Det är en vacker tanke men för de med geografiskt spridda rötter är det förstås ekonomiskt ohållbart att vara medlem i kanske ett dussin föreningar. Dock kan det löna sig att ändå ta kontakt med en förening från ett område där anorna bodde för att få tips och råd.

För ungefär ett år sedan ställde Margareta en fråga i en grupp om släktforskning på Facebook. Hon hade svårt att följa en anmoder som flyttade till min hemstad Nyköping. Eftersom jag forskar rätt mycket i Nyköping med omnejd så kunde jag hjälpa henne att komma vidare. Den här grenen av Margaretas släkt blev kvar i Nyköping i några generationer. Anfadern Karl Magnus Lundberg (1817- 1873) öppnade en garnbod där han sålde garn från det nystartade Hargs Ullspinneri. Huset vid Västra Storgatan där garnboden låg rymmer idag apoteket Gripen.

Så småningom öppnade familjen Lundberg en filial i Stockholm som drevs av sonen Karl Ludvig Lundberg (1851- 1928). Denne var en av grundarna till Nordiska kompaniet, NK, och Karl Ludvigs koppling till Nyköping ledde till att NK förlade sina verkstäder dit.

Några dagar efter att Margareta och jag fått kontakt publicerade min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, i sin lördagsbilaga ett uppslag med en återblick på Nyköpings industrihistoria. Uppslaget ägnades åt familjen Lundberg. Som prenumerant kunde jag ladda hem en PDF-fil av bilagan och skicka den till Margareta. Även om det inte var några nyheter för hennes del så är det förstås alltid trevligt att ta del av artiklar om den egna släkten. Jag hade skrivit ett första utkast av den här bloggen när jag hämtade (mån)dagens post. Jag hade fått en lokal gratistidning som bland annat innehöll en artikel om Nyköpings industrihistoria, NK och familjen Lundberg!

När Margareta och hennes make under sensommaren kom till Nyköping besökte de vår släktforskarlokal. Har man möjlighet är det alltid en god idé att ta del av lokala kunskaper och källor. Dessutom träffar man ju andra med samma intresse! Nyköpingsvisiten blev extra lyckosam då de kunde lyssna på ett föredrag om NK:s verkstäder och deras verksamhet i staden.

 Margareta hade i flera år letat efter ett fotografi av Karl Magnus Lundberg. Hur jag än grunnade kom jag inte på något arkiv där en bild kunde finnas. Vi pratade om några andra grenar på hennes släktträd innan jag plockade fram ett par volymer i föreningens bågnande bokhylla med genealogisk och lokalhistorisk litteratur. I A. E. Falcks Nyköpings handelssocietet fanns ett uppslag med fotografier. Ett av dessa föreställde just Karl Magnus Lundberg! 

b2ap3_thumbnail_Foto-KM-Lundberg1_20140703-035359_1.jpgb2ap3_thumbnail_Foto-KM-Lundberg1_20140703-035359_1.jpg 

 Visst var Karl Magnus en riktigt stilig karl?

Fortsätt läs mer
  2858 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Markus Gunshaga
Härligt! Just de där små gulnade jubileumsskrifterna och häftena av lokalhistorisk / biografisk karaktär från 1900-talets början t... Läs mer
torsdag, 06 februari 2014 11:29
Camilla Eriksson
Ja, och även gratistidningen hade väldigt trevliga fotografier. Tidningen är nu på väg till Margareta.Att det fanns något fotograf... Läs mer
torsdag, 06 februari 2014 11:40
Stefan Simander
Härligt!
fredag, 07 februari 2014 14:11
2858 Träffar
4 Kommentarer

Boston Legal

Boston Legal

Det slår aldrig fel. Så här års drabbas jag av någon sorts vintertrötthet, som lämnar mig kraftlös, trött och dyster. Att tala om depression vore att gå för långt, men roligt är det sannerligen inte med det eviga mörker och den huttrande kyla som är vår arvedel i detta norröna land. Botemedlet, sedan många år utprovat och väl fungerande, är att införskaffa en fängslande TV-serie på DVD och sedan, invirad i sköna filtar, sjunka ned i TV-soffan och maraton-titta sig igenom hela serien. 

I år har det varit de 101 avsnitten av den amerikanska advokatserien Boston Legal, som under några veckor hållit mig sällskap och bjudit på många glada skratt och förtjusta leenden. Hjärnan bakom denna intelligenta och kvicka serie är David E. Kelley, som också gjort sig skyldig till andra succéserie, t.ex. Lagens Änglar, Chicago Hope, Ally McBeal och Advokaterna.

När man börjar att titta på denna serie och dess smått osannolika huvudpersoner, tänker man; Detta är en fars! Så oerhört barnsligt! Så småningom inser man dock, att den humoristiska inramningen bara är en ursäkt för att få behandla högst allvarliga och viktiga ämnen, som TV-publiken annars aldrig skulle komma i kontakt med. Satiren är ibland så bitande att man undrar hur producenten och TV-bolaget egentligen törs. I början handlade avsnitten ofta om mänskliga relationer, kärlek, skilsmässor, vårdnadstvister, religions- och kulturkrockar o.s.v. men allteftersom serien fortskrider smyger allt fler samhällsproblem in i handlingen; de utslagnas situation, de ändlösa krigen i Irak och Afghanistan, de förfärliga amerikanska fängelserna, våld och skjutvapen och inte minst det förfärliga hyckleriet och övergivandet av mänskliga rättigheter under Bush-administrationen s.k. terroristbekämpning. 

Boston Legal var under åren 2004-2008 ett av mycket få populära TV-program i USA där man vågade tala klartext!

Det har slagit mig att det finns vissa likheter mellan denna advokatserie och de släktforskarprogram i svensk television, som jag själv under många år medverkat i: Vem tror du att du är? Vari består då likheten? Jo, i den amerikanska serien använder man humorn, farsen, för att locka tittare till ett program som egentligen behandlar viktiga samhällsfrågor och existentiella problem, ingredienser som den, let's face it, rätt grunda genomsnittsamerikanen annars knappast skulle komma i kontakt med. I den svenska serien använder vi "kändisar" för att locka tittarna, och när vi väl har dem bänkade på måndagskvällarna serverar vi en lagom mix av svensk historia, kulturhistoria, socialhistoria, kyrkohistoria, militärhistoria, nutidshistoria och mycket annat. Hur många tittare skulle renodlat "seriösa" program i dessa ämnen samla? Man kan kanske säga att vi utnyttjar "kändisarna" för att få tillfälle att berätta om alla dessa spännande saker - och det får väl ändå sägas vara ett vällovligt syfte...

En glad nyhet: Vem tror du att du är? återkommer till hösten med sex nya program. Vilka kommer huvudpersonerna vara denna säsong, undrar ni kanske? Jo, jag vet vilka de är, men jag är svuren till tystnad ...

 

 

Fortsätt läs mer
  2465 Träffar
  0 Kommentarer
2465 Träffar
0 Kommentarer

Tur och skicklighet

Släktforskning handlar inte alltid om skicklighet, ofta gäller det att ha tur också. För ett par år sedan försökte jag spåra en förfader, Johan Carlberg (1794-1882). Han var sergeant vid Södra skånska infanteriregementet, och hade kort efter återkomsten från napoleonkriget 1815 gjort sin morbrors tjänstepiga med barn. Den arma pigan fick ännu ett utomäktenskapligt barn några år senare, förblev ogift, och dog utfattig i Lyngby prästgård i Skåne. Johan Carlbergs vidare öden var dock länge ett mysterium, men till slut fick jag upp ett spår som ledde mig hela vägen till hans grav i Ängelholm.

Det visade sig att herr Carlberg var något av en entreprenör och mångsysslare, och han lyckades samla ihop en större förmögenhet genom att låna ut pengar, bilda bolag och handla med aktier. Sedan han avancerat till fanjunkare vid regementet lämnade han 1828 aktiv militärtjänstgöring, och var därefter syssloman vid Lunds lasarett samt inspektor på ett flertal skånska gods. Slutligen blev han förvaltare på det vackra godset Engeltofta i nordvästra Skåne. Vid sjuttioett års ålder, då de flesta kanske hade gått i pension, kastade sig den rastlöse mannen in i bankvärlden. Han lämnade lantlivet på Engeltofta och flyttade in till Ängelholm, där han deltog i grundandet av Engelholms och kringliggande Orts Sparbank. År 1865 blev han bankens kamrer, och året därpå tillträdde han som verkställande direktör för bankens avdelningskontor i Ängelholm. Först vid sjuttiosex års ålder gick han i pension - dock inte för att orken var slut, utan på grund av försvagad syn. Han levde i ytterligare ett antal år och slutade sina dagar först 1882, åttiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpgb2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpg

Johan Carlbergs och hustrun Sophie Gröndahls gravsten, på Ängelholms gamla kyrkogård. Foto: Markus Gunshaga

Av ren nyfikenhet började jag spåra herr Carlbergs ättlingar. Sedan han fått två barn utom äktenskapet gifte han sig 1828 och fick sex barn inom äktenskapet. Det yngsta av dessa barn, sonen Axel Carlberg (1836-1899) fick fyra döttrar, varav tre förblev ogifta. Den yngsta dottern Hedvig Carlberg (1879-1967) gifte sig dock, och vid bouppteckningen efter en av de ogifta systrarna 1962 hade Hedvig företrätts av sin dotter. Denna dotter hade ett unikt efternamn, och efter en snabb sökning på internet kunde jag konstatera att hon fortfarande var i livet, nittiofyra år gammal! Jag tog genast kontakt med den gamla damen (som var min farmors farmors syssling), och inom en vecka satt jag på tåget mot Göteborg. Jag hälsades välkommen av den gamla damen, som även bjudit in sin dotter och svärson, så det blev en trevlig liten släktträff. Det visade sig att jag haft rejäl tur när jag kontaktade den gamle damen. Hon hade nämligen ärvt i princip allt som hennes morfar Axel ärvt efter föräldrarna, precis som jag hoppats. Bland de mer intressanta föremålen fanns ett silverskrin som tillhört Johan Carlberg själv, innehållande en självbiografi daterad 1875:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjökaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813 1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten...»

Det kändes som en dröm! Dock ägde den gamla damen inte så många fotografier, men hon berättade att hennes yngre syster eventuellt hade några. Hon lovade att undersöka saken, och jag återvände hem till Skåne. Där började jag leta efter litteratur om banken i Ängelholm, kanske där fanns fler uppgifter om herr Carlbergs verksamhet? Jag hittade en gammal jubileumsskrift från Ängelholms sparbanks 50-årsjubileum, och chocken blev stor när den lilla oansenliga jubileumsskriften inte bara innehöll uppgifter om Johan Carlbergs verksamhet, utan även ett fotografi på honom! Jag satt där med det bleknade häftet framför mig, och beskådade för första gången min farmors farmors mormors far. Jag hade precis hämtat mig, när jag plötsligt fick ett brev i brevlådan. Det var den gamla damen i Göteborg, som nu hade talat med sin yngre syster. Jodå, visst hade systern en del äldre fotografier - bland annat ännu ett fotografi på Johan Carlberg!

b2ap3_thumbnail_JCC.jpgb2ap3_thumbnail_JCC.jpg

Inom loppet av ett par veckor hade jag alltså träffat min farmors farmors syssling, tagit del av min farmors farmors mormors fars självbiografi, samt fått två fotografier på honom. Släktforskning handlar alltså inte alltid bara om skicklighet - ofta gäller det att ha en gnutta tur också!

Fortsätt läs mer
  4392 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Vilken fantastiskt historia! Och vilken tur du hade!
lördag, 01 februari 2014 10:56
Britt Lind
Ja detta är ju en sån historia vi alla bara drömmer om att få uppleva. Jag vill tacka er "bloggare" för att ni delar med er av era... Läs mer
lördag, 01 februari 2014 11:52
4392 Träffar
2 Kommentarer

Orgelist, sedan soldat, fånge, röfvare

Det finns många fascinerande arkiv på Svar som inte är helt lättfunna. Ett av dessa är Örnbergska samlingen, Viktor Örnbergs källmaterial till Svenska Ättartal som även omfattar familjer utan släktnamn. Här finns många guldkorn, men tyvärr oftast få källor till uppgifterna.

 

Så länge uppgifterna förefaller vara hämtade från kyrkböckerna är källbristen ändå förhållandevis enkel att åtgärda. Värre är det förstås när uppgifternas ursprung är mer dunkel. I flera år har jag försökt finna ut mer om min mm fm ff mm mors svägerskas brorsdotters svåger, Ulrik Leonard Rolin, som föddes 1745 i Nyköping. I samma stad föddes Viktor Örnberg 94 år senare, dvs 1839, och då han på mödernet hade djupa rötter i Nyköpingstrakten så misstänker jag att han under sin uppväxt hört berättas om denne Rolin. 

 

Den korta notisen om Ulrik Leonard Rolin i Örnbergska samlingen låter nämligen som utkastet till en klassisk äventyrsroman av Alexandre Dumas: "orgel[n]ist, sedan soldat, fånge, röfvare". Nog blir man nyfiken! 

b2ap3_thumbnail_2014-01-26-20_11_09-rnbergska-samlingen-Slkter-p-O---R-SE_VALA_02109_15_15---Riksarkivet---Sk-.jpgb2ap3_thumbnail_2014-01-26-20_11_09-rnbergska-samlingen-Slkter-p-O---R-SE_VALA_02109_15_15---Riksarkivet---Sk-.jpg

Örnbergska samlingen, Släkter på O - R, sid 461. Bild från Svar

Fortsätt läs mer
  2233 Träffar
  0 Kommentarer
2233 Träffar
0 Kommentarer

Ortnamnet löste gåtan

Har du inte upptäckt Ortsnamnsregistret så rekommenderar jag en titt där. Det kan vara en bra hjälp vid släktforskningen: www.sofi.se/ortnamnsregistret.
För mig löste det ett mysterium från 1701. Tipset att söka där fick jag av en annan släktforskare.
Problemet fanns i min morfars släktgren. Hans farmors farfars far hette Joon Olsson och föddes 1701. En av mina mostrar släktforskade i flera år innan hon gick bort 1998 och har lämnat efter sig ett släktträd med namn, årtal och platser. Det har jag nu som facit. Här har hon skrivit att Joons föräldrar är Ola Pedersson och Ragnilla Götharsdotter, båda födda omkring 1662 och döda 1738 respektive 1708.
Nu skulle jag se hur detta stämmer, efter att en avlägsen amerikansk släkting hört av sig och undrat lite över denna familj.
Joon föddes den 20 januari 1701 på Dughult i Ullareds socken, och han finns i födelseboken (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital). Men det står varken Pedersson, moderns namn eller Dughult, utan "Olause Duelts sohn". Eller hur? Någon husförhörslängd för den här tiden finns förstås inte, den börjar drygt 80 år senare.

b2ap3_thumbnail_UllaredCI1_1688-1733sid45.pngb2ap3_thumbnail_UllaredCI1_1688-1733sid45.png

Källa: Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital

När jag såg födelsenotisen blev jag väldigt undrande till varifrån moster fått namnen på föräldrarna. Kanske var det en tysk i stället för en Pedersson som var far till Joon?
Jag fick alltså rådet att kolla i ortsnamnsregistret efter Dughult och då kunde jag se att det faktiskt skrivits just så här på 1600-talet. Det fanns väl inga stavningsregler då och man stavade nog som det lät. På dialekt i de här trakterna kanske det fortfarande låter ungefär så?
Ola, eller Olaus, i Dughult var alltså rätt. Prästen hade förmodligen bara glömt skriva "i".

Fortfarande saknade jag belägg för moderns namn. När jag letade efter fler barn i den här familjen för at hitta båda föräldrarna, visade det sig att det fötts sex barn med Ola Pedersson som far: Peder 1692, Kierstin 1695, Joon 1701, Peder 1705, Peder 1708 och Anders 1713. Det är bara Joon som inte har någon mor angedd i födelsenotisen. För de tre första av hans syskon heter modern Ragnilla Götharsdotter men för de två senare heter hon Gunilla Götharsdotter. Felskrivning eller hopblandning? Var det en slarvig präst här? Eller hade Ola mist sin hustru och gift om sig mellan det fjärde och femte barnet?
Då kom jag ihåg att modern Ragnilla skulle ha dött 1708, enligt mosters notering. Och dödsnotisen finns mycket riktigt för Ragnilla i Dughult i maj 1708 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 34 / sid 59 Arkiv Digital). Kanske var det en helt annan kvinna?
Dessutom hade Peder nummer två levt ända till 1766, enligt prästens anteckning vid sidan om födelsenotisen, så då borde det ju inte finnas en Peder till bland syskonen.
Det här fick jag inte ihop.
Tills jag hade läst längre ner på sidan där födelsenotisen om sonen Peder som föddes den 14 augusti 1705 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 31 / sid 53 Arkiv Digital). Där fanns ett barn till med en far som heter Ola Pedersson! Modern heter Gunilla Götharsdotter. Barnet föddes i november, så det finns alltså en familj till vid samma tid och med nästan samma namn på föräldrarna!
Det är den enda logiska förklaringen.
Nu funderar jag på om Ragnilla och Gunilla är systrar. Två systrar som gifter sig med var sin Ola Pedersson i samma socken... Hur har det gått till? Jag undrar hur det lät hos dem när de hade släktkalas i så fall.
Hade jag inte fått upp spåret genom ortnamnsregistret hade jag nog fortfarande trott att moster hade skrivit fel. Stort tack för denna hjälp!

Fortsätt läs mer
  2941 Träffar
  0 Kommentarer
2941 Träffar
0 Kommentarer

Kom igen, KB!

Kom igen, KB!

Jag sitter och läser en "nyhet" på Kungliga Bibliotekets hemsida från den 29/10 2009. Rubriken är DIGITALISERADE DAGSTIDNINGAR och i ingressen skriver man stolt och hurtigt: 

Ny tjänst från KB med svenska dagstidningar på nätet. Gå in och sök på egen hand. Men varning: det är beroende-framkallande. Denna webbtjänst ger tillgång till drygt 200 000 sidor tidningstext. Materialet kommer dels från större tidningar, dels från landsortstidningar. Vi vill spegla spridningen i tid och rum när det gäller svensk tidningsutgivning från 1700-tal till 1900-tal.

Lite längre ned på sidan framgår det att det rör sig om en betaversion - en test om man så vill med ett litet aptitretande smakprov. De skannade tidningssidorna har alltså OCR-tolkats, så att det blir möjligt att söka på snart sagt vilka ord som helst, namn, geografiska begrepp, årtal, händelser o.s.v.

Redan 2009 var jag och många andra inne och botaniserade på denna sida [magasin.kb.se] och vi kunde då konstatera, att även om sökfunktionerna var rudimentära och otillräckliga, så vilade en rikedom av intressant information i dessa gamla tidningar, och vi väntade ivrigt på att nya tidningar efterhand skulle göras tillgängliga på detta sätt.

Vi väntar än! Sedan 2009 verkar ingenting ha tillförts.

Händer det över huvud taget något med detta projekt, eller har det fastnat i utredningsträsket?

Eller saknas det pengar? 

Eller god vilja?

Om man jämför med andra länder tycks Sverige nu ligga rejält på efterkälken. I USA finns det flera konkurrerande företag som med stor flit skannar och OCR-tolkar så att det står härliga till. Så också i Australien, där man alldeles gratis kan gå in och söka i snart sagt alla historiska tidningar genom webbsidan Trove [trove.nla.gov.au] som tillhandahålles av KB:s systerfartyg i Australien; National Library of Australia. Det är en otrolig resurs, som förutom digitaliserade tidningar även erbjuder böcker, bilder, musik, kartor och mycket annat.

Där fixar man alltså detta - men inte i Sverige. Uppenbarligen!

 

 

Fortsätt läs mer
  2668 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Hammar
I min forskning använder jag mig mycket av tidningsmaterial och har då många gånger önskat mig ett bättre och mer sökanpassat inte... Läs mer
måndag, 27 januari 2014 20:01
Ted Rosvall
Stefan, det var det värsta jag har hört! 150 år!Är det Datainspektionen som sätter käppar i hjulet eller är det bara detta med upp... Läs mer
måndag, 27 januari 2014 20:32
Anders Thornström
Det här borde ligga digisam.se, digitaliseringssekretariatet, placerat vid krigsarkivet, varmt om hjärtat.
tisdag, 28 januari 2014 10:02
2668 Träffar
3 Kommentarer

Släkten är värst?

I äldre tid hände det ibland att man gifte sig med mer eller mindre avlägsna släktingar, i regel för att behålla gårdar och egendom inom släkten. Det fanns dock vissa släktskap som ingick under kategorin "förbjudna led", och ett av dessa var kusinskap. Sveriges rikes lag anno 1734 stadgade klart och tydligt att "Syskonebarn måge ej taga hvarannan til ächta; utan Konungen gifver ther lof til" (Giftermålsbalkens II kap, 3 §). Ett av de brudpar som erhöll kungligt tillstånd att ingå äktenskap var min farfars morfars farföräldrar, den nyligen myndige drängen Per Jönsson (1816-1874) och hans kusin, pigan Anna Catharina Andersdotter (1815-1864). Bröllopet hölls i april 1837 i Raus socken utanför Helsingborg, och hade föregåtts av lysning en månad tidigare, sedan brudparet "Såsom Syskonbarn hade [...] till sitt giftermål erhållit Kongl. Majts nådiga tillåtelse d. 10 Febr. 1837", som lysningsbokens formulering lyder. Det kungliga brevet finns ännu bevarat bland lysnings- och vigselbokens bilagor:

b2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpgb2ap3_thumbnail_37033_10151681410702845_1753557173_n.jpg

"Kong. Maj:t Vill, uppå af DomCapitlet i Lund gjord underdånig anmälan, härigenom i nåder tillåta syskonebarnen, Drängen Per Jönsson och Pigan Anna Andersdotter i Rå af Helsingborgs Pastorat, att med hvarandra ingå ägtenskap, så framt annat laga hinder, än omförmäldte deras skyldskap, dervid icke möter. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 10 Februarii 1837. Carl Johan.". Den 4 mars antecknade domkapitlet kort i protokollet att "Nådig tillåtelse att med hwarandra ägtenskap ingå har Kong. Maij:tt meddelat följande syskonebarn", och den 21 april gifte sig Per och Anna. 

b2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpgb2ap3_thumbnail_207209_10150227762432845_647880_n.jpg

Detta kusinäktenskap var dock bara toppen av ett isberg. De båda kusinernas släkter i Rönnebergs och Luggude härader hade nämligen flätats samman i över hundra år, och till slut blev det väldigt trassligt. Håll i er nu: brudgummens mormors bror Nils Jacobsson hade gift sig med Bengta Staffensdotter, vars faster hade varit gift med nämnde Nils Jacobssons far Jacob Assersson i första äktenskapet - Bengta Staffensdotter blev alltså svärdotter till sin fasters förste make. Jacob Asserssons dotter Kjerstina Jacobsdotter fick i sin tur tillsammans med Per Olsson dottern Pernilla Persdotter, som gifte sig med Jöns Staffensson, vars tidigare nämnda syster Bengta Staffensdotter alltså var gift med sin tillkommande svägerskas morbror. Kjerstina Jacobsdotters make Per Olsson hade dessutom från första äktenskapet dottern Hanna Persdotter, vars svärmor Catharina Henriksdotter var nästkusin med Kjerstina Jacobsdotters far Jacob Assersson - Hanna Persdotters styvmors far var alltså nästkusin med sin dotters styvdotters svärmor. Kjerstina Jacobsdotters dotter Pernilla Persdotter fick slutligen tillsammans med den tidigare nämnde Jöns Staffensson en son, Per Jönsson - alltså brudgummen som gifte sig med sin kusin 1837.

Släkten är värst, som man brukar säga?

Fortsätt läs mer
  4648 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Intressant och trassligt. :-) Här kan man tala om anförluster!
fredag, 24 januari 2014 12:27
Camilla Eriksson
Ja, ibland häpnar man över hur invecklade familjeförhållandena kan bli.Min mm fm mm f, Jan Eriksson (1727- 1796) var gift två gång... Läs mer
fredag, 24 januari 2014 12:58
4648 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
239 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
73 inlägg
Helena Nordbäck
68 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
11 inlägg

Annonser