Rötterbloggen
Rötterbloggen

"Härmed kallar jag mig..."

Innan Sverige fick sin första namnlag 1901 var det enkelt att byta efternamn. Man gick till prästen och berättade att man i fortsättningen ville heta Bergström, Hedlund, Lindgren eller något annat namn som föll en i smaken.

145 981 personer bär i dag efternamnet Eriksson, som är Sveriges femte vanligaste efternamn. De 17 vanligaste efternamnen är s k patronymikon, d v s bildade av ett manligt förnamn + son. I toppen för Andersson och Johansson en hård kamp om att vara vanligast förekommande.

 b2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpgb2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpg

Ebba och Holger Eriksson cirka 1947 med barnen Arne och Alf.

 

Mitt efternamn kommer från min farfars farfars farfar, Erik Palmlöf (1793- 1867), vars tre söner samtliga valde att kalla sig Eriksson i stället för Palmlöf som sin far och farfar. Den troligaste anledningen var att namnet hade en dålig klang: Erik Palmlöf misslyckades med det mesta i livet. Även om det inte finns några noteringar om detta i husförhörslängderna förefaller det rimligt att han var alkoholiserad och därmed oförmögen att ens försörja sig själv. Efter sitt giftermål övertog Erik svärfaderns gård i Bärbo. Efter sju år blev han i stället torpare, men fick lämna torpet efter några månader. Samma sak på nästa torp. Därefter hankade han sig fram på olika ströjobb under något år innan han fick anställning som dräng på en gård. När hustrun dog något år senare var familjen så utblottad att socknen fick bekosta begravningen. Knappt hade hustrun hunnit i jorden förrän Erik stack sin kos och lämnade de sex barnen i åldrarna 2- 12 som utackorderas i olika familjer. I sockenstämmoprotokollen framkommer sockennämndens frustration i sökandet efter Erik Palmlöf.

I 25 år drev Erik Palmlöf omkring utan fast jobb eller bostad. 1860 knackade han så på hemma hos äldste sonen Erik Eriksson (1825- 1907) i Ekebytorp, Helgona, och krävde att denne skulle ta hand om honom på ålderdomen. När sonen fem år senare flyttade lämnade han kvar fadern.

b2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpgb2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpg

Hästen Eliana vilar framför Ekebytorp. Torpet brukades från 1940 av min morfars föräldrar.

 

Min farfars farfar Karl Johan blev båtsman för Sjöändan i Helgona och fick båtsmansnamnet Sjökarl. Hans sex söner tyckte att Sjökarl var ett besynnerligt namn, och bytte tillbaka till Eriksson.

Karl Johans kusin Karl Oskar bytte i stället namn till Palmlöf, och såg sedan till att de 11 barnen fick ett gediget Palmlöfs-påbrå genom att gifta sig med Karl Johans enda dotter Elin.

 

Att mitt efternamn är så vanligt stör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer bekymrad över att den Erik det hänvisar till var en så oansvarig typ. Min mammas flicknamn är ett vanligt förekommande patronymikon härstammande från hennes farfars farfar som var en komplett normal karl som själv uppfostrade sina barn.

Allra enklast vore nog att byta till mammas flicknamn. Det är förstås lite krångligt att fylla i papper, och kostar dessutom en slant, så i stället förkunnar jag nu att jag formellt bytt till mammas flicknamn. Härmed kallar jag mig Eriksson

 

 

Läs mer om byte av efternamn genom tiderna här: http://riksarkivet.se/Sve/Arkivhistorier/dokbilder/2003/surnames.pdf

Intressant namnstatistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/

Fortsätt läs mer
  3828 Träffar
  0 Kommentarer
3828 Träffar
0 Kommentarer

Vilken härlig påsk vi har haft!

Vilken härlig påsk vi har haft!

 

Fotot tog jag förra veckan. Det är taget mot Värmlands Museum och i bakgrunden kan man se museet - såväl den gamla som den nya byggnaden. Några bilar tycks ha förirrat sig in på gräsmattan, ja det är kommunens bilar, som är där med mera blommor, som ska planteras ut i museiparken.

I förgrunden är det mängder av krokus som slingar sig i gräsmattan. De ska symbolisera Klarälven, som flyter genom hela Värmland. Till vänster i bild ses också Klarälven. När jag växte upp trafikerades den av Lustenbåtarna. Det var båtar som drog timmer i Klarälven. Idag finns ett flottningsmuseum i Dyvelsten endast någon mil från Karlstad, där man kan se de gamla Lustenbåtarna och lära sig allt om timmerflottningen. Detta museum är en del av Värmlands Museum och synnerligen sevärt även om man inte är exceptionellt intresserad av timmerflottning.

Idag kan man med fördel färdas på älven med buss, ja det vill säga båtbuss, som trafikerar stan. För den som ska till K CCC för släktforskardagarna kan det vara en bra idé att parkera vid Mariebergsskogen, där det är gott om gratis parkeringar, och sedan ta båtbussen till K CCC. Då får man se Karlstad från sjösidan och färdas via Mariebergsviken, Klarälven och Pråmkanalen för bara vad en bussbiljett kostar!

Ja, det verkar som om det blir båtbusstrafik även denna sommar. Efter en hel del strul som vi kunnat läsa om i dagspressen, oegentligheter och konkurser och allt vad vi läst om, så verkar det som om det trots allt löser sig och blir båtbusstrafik även i sommar.

Värmlands Museum ligger på gångavstånd från K CCC, där årets släktforskardagar äger rum. Museet erbjuder alla som betalat inträde till mässan att komma in på museet till halva priset. Ett erbjudande som är väl värt att ta tillvara om man kanske stannar i Karlstad mer än en dag. Har man bara en dag på sig så hoppas jag att man har fullkomligt nog med släktforskardagarna. Som vanligt blir det en mängd olika utställare och vi har många intressanta föreläsare. Att bara vandra omkring på K CCC är också en upplevelse. Att njuta av utsikten åt alla håll, Klarälven med gamla stenbron, som egentligen heter Östra bron, Sundstabron, Sandgrund, det gamla danspalatset, som är känt i hela Sverige och som nu är Lerinmuseum och gamla kyrkogården. Och om vädret tillåter – vilket vi hoppas – så kan man ta en fika ute på bryggan.

Påskhelgen är nästan över – och vilken påsk vi har haft! Sol och varmt och ingen blåst! Det är helt otroligt! I och för sig har helgen till viss del betytt städning i sommarstugan! Det är bäst att passa på när vädret tillåter, fast det är ovanligt tidigt. Rätt som det är aviserar barn och barnbarn att dom vill komma dit och då är det skönt att allt är klart!

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1882 Träffar
  0 Kommentarer
1882 Träffar
0 Kommentarer

»Den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa»

Under gårdagen syntes inte en enda påskkärring till, åtminstone inte i mina kvarter. Annat var det i äldre tid – emellanåt såg man häxor i vart och vartannat hörn. I våra dagar är påskkärringar ett kuriöst inslag i påskfirandet, men för många av våra förfäder gällde det liv och död. Mellan åren 1668 och 1676 pågick till exempel den häxhysteri som kommit att kallas »Det stora Oväsendet», något som ledde till åtskilliga häxprocesser runt om i landet. Innan det tog stopp hade nästan trehundra människor mist livet, så man kan lätt föreställa sig hur oerhört känsligt detta ämne var. Den sista person i Sverige som avrättades för häxeri halshöggs i Stockholm 1704, men även senare förekom anklagelser - och även vissa domar - om häxeri. Våra förfäder kunde vara farligt vidskepliga, något jag funnit exempel på i min egen släktforskning.

b2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpgb2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpg

Kort före påsk 1773 uppenbarade sig ett märkligt följe i byn Holje i Jämshögs socken. Ett vittne berättar hur »...Bondens Ola Hanssons hustru uti Hölja by Signe Jöns dotter och hennes fyra barn Nils och Jon Olofs Söner, samt Ingar och Botill Olofs döttrar, en måndags morgon i dagningen sidstl:ne Fastelags tid skola kommit springannes och liksom ridandes den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa, och de andra på flera lika redskap...». Man kan undra vad Signe och hennes barn egentligen sysslade med den där morgonen? Antagligen var det bara en oskyldig lek, men en person i byn såg något helt annat. Denna person såg istället fem häxor som förberedde färden till Blåkulla, och plötsligt stod Signe och barnen inför rätta vid Listers häradsrätt. Den oskyldiga leken hade omvandlats till ett grovt brott, och kort därefter föll domen - de hade gjort sig skyldiga till trolldom. Eftersom ärendet var ett brottmål sändes det vidare till Göta hovrätt, som fick till uppgift att fastställa domen - men här fick häxprocessen ett abrupt slut i december samma år. Hovrätten antecknade kort att

»...ehuru Kongl:e Hof Rätten icke kunnat anse dem för wundne, at slikt, ifall det, så wärckel:n händt som angifwit blifwit, hafwa uti någon widskieppelig afsigt företagit; men sådant förehållande likwäl kunde hos de enfalldigare, gifwa anledning till widskiepel:a tanckar och omdömen; så har Högbemälte Kongl:a HofRätt sedt sig föranlåten, till förekommande theraf, anmoda Consistorium, at antyda Kyrckoherden å orten at å Sochnestäma gjöra wederbörlg. tjenlig förmaning åt allmogen, at wagta sig för sådant förfarande, som i någon måtto kunde för de enfalldigare leda till widskieppelse och wantro.»

Så var det med den saken. Ärendet avslutades, och Lunds domkapitel beordrade häradsprosten Brock att se till så att församlingens kyrkoherde fullföljde hovrättens befallning. Det farliga var inte barn som red omkring på redskap i gryningen, det farliga var vidskepliga och enfaldiga människor som anklagade små barn för trolldom. I domen kan man ana att hovrätten var av samma tanke som dåvarande kungen, den upplyste Gustav III, som 1779 helt avskaffade straffet för trolldom i lagboken. Sedan dess är det alltså fritt fram för påskkärringarna att dyka upp varje påsk utan att riskera dödsstraff - och tur är väl det!

Fortsätt läs mer
  2865 Träffar
  0 Kommentarer
2865 Träffar
0 Kommentarer

Viktigare än städning

Jag borde påskstäda idag, men skjuter upp det ett tag till. Påskduken ligger kvar i linneskåpet och de gula gardinerna får vara ohängda. Kanske blir det gjort i morgon eller i övermorgon, kanske till nästa påsk.

Är du också en släktforskare som lätt glömmer tid och rum när du har blicken i arkiven? Den beskrivningen tror jag att många känner igen sig i. Det är en ganska spridd uppfattning att släktforskning är som en sjuka, ett virus man drabbas av och som man aldrig blir frisk från. Visst kan det kännas så ibland, men det är ju ingen sjuka man vill bli frisk ifrån. Eller hur?

Varför är det så roligt och spännande? Så fängslande att hemmet får förfalla och alla vardagliga måsten blir oviktiga?

Jag började släktforska 2010. Det är bara fyra år sedan. Men jag blev så gripen av detta ganska snabbt så i början av 2011 tog jag tjänstledigt från jobbet och släktforskade på heltid ett par månader. Den ledigheten följde på ett par månader med släktforskning när jag varit konvalescent med ett brutet ben, och inte kunnat röra mig som jag ville. Men sitta med datorn i knäet gick bra.

Under den där ledighetsperioden kunde det gå dagar när jag inte gjorde något annat än letade i kyrkoarkiven, sov och åt. Jag hade flow. Eftersom det var vinter var det inte svårt att acceptera att sitta inne och kura.

Trots att det nu är vår, påskliljorna blommar i mina illa omskötta rabatter och gräsmattan ropar på klippning är det mycket mer intressant att hitta den där födelsenotisen för Ida Malm i Västervik i juni 1823. Och få veta varför det står "oäkta" fast föräldrarna är gifta. En utmaning långt mer intressant än att jaga bort dammråttorna och skura skåpen.

Många tror att släktforskning är en syssla för pensionärer. Det vet ju vi släktforskare att det inte stämmer alls. En hel del släktforskare är helt uppenbart i arbetsför ålder. Men hur hinner ni? Var tar ni tiden ifrån? Sett på tv har jag inte gjort på flera år nu, stryker gör jag minimalt och de flesta böcker jag läser har numera med släktforskning att göra.

Ibland måste jag nog påminna mig om att det är viktigare att umgås med de levande än de döda.

Kanske ska jag bjuda grannen på middag någon dag i påsk. Men då måste jag nog städa först. Fast det räcker kanske att plocka undan tidningshögarna på soffbordet och ta ett tag med trasan på köksbänken... Om vi äter på kvällen och har lite dämpad belysning.

Glad Påsk!

PS. Det gamla påskkortet kommer från bloggen Tillbakablicken.

Fortsätt läs mer
  1935 Träffar
  0 Kommentarer
1935 Träffar
0 Kommentarer

Spår efter förfäderna

En strålande vacker vårdag för nästan 15 år sedan stod jag iförd en senapssmetig t-shirt i Trosa landsförsamlings kyrka och höll ett föredrag om ett par av mina anor. Åhörarna var en skara kusiner som likaledes härstammade från samma makar.
b2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPGb2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPG

Bredvid altaret ligger parets imponerande gravsten, och alldeles framför densamma hänger den ljuskrona som barnen skänkte kyrkan i åminnelse av föräldrarna.

b2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpgb2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpg

 

Som släktforskare är det förstås julafton att hitta en gravsten från 1676 och en skänkt ljuskrona med en inskription av de givmilda barnen. En fråga infinner sig dock över ett decennium senare: varför nämns bara fyra barn på ljuskronan? Det fanns ytterligare en son, och troligtvis även ytterligare en dotter. Hon är dock endast känd genom att en för mig obekant systerdotter omnämns såsom arvtagare i den ene sonens omfattande bouppteckning. Jag har följt de båda kända döttrarna och deras inalles fem makar och kan inte passa in systerdottern ifråga som barn till någon av de kända systrarna.
Den tredje sonen, han som inte fick vara med och skänka ljuskronan, var vänlig nog att skriva en självbiografi 1729. Han verkar ha varit yngst, och kanske är det så enkelt som att han inte var konfirmerad vid föräldrarnas bortgång och därmed inte kunde skänka en gåva till kyrkan.

b2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpgb2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpg

Självbiografin ger mig dock huvudbry ur källkritisk synpunkt. Den omfattar två delar. Del ett handlar om hans uppväxt, föräldrarnas bortgång, hans utbildning, yrkesutförande och familj. Alla uppgifter förefaller vara vederhäftiga. Jag har dock inte kunnat bekräfta vad han skriver om sin egen familj då de relevanta kyrkböckerna gått förlorade. Del två är en lång, detaljrik historia om hur han som slätkindad 17-årig ramlade i sjön, brottades med ett sjövidunder och sedan vaknade upp med ett halvmeter långt vitt skägg. Innebär det faktum att del två är fantasirik rappakalja att även del ett inte är trovärdig?

Fortsätt läs mer
  2399 Träffar
  0 Kommentarer
2399 Träffar
0 Kommentarer

Gamla "Semis" idag!

Gamla "Semis" idag!

Från mitt vardagsrumsfönster kan jag över Mariebergsviken, som är en vik av Vänern, se ända bort till ”gamla Semis” – en byggnad, som höjer sig över den omgivande husbebyggelsen. Just nu ser jag också väldigt klart, eftersom fönstren är nyputsade. Så här när vårsolen gör sin entré upptäcker man ju plötsligt hur mycket damm det är överallt. Släktforskningen får läggas lite åt sidan för vårstädning! Det är inte det roligaste jag gör, men plötsligt orkar jag inte se dammet och övermannas av städiver! Som tur är har jag en man, som gillar att städa! Ganska praktiskt eller hur?

Seminariet ritades av arkitekten Bror Almqvist, som redan 1910 fick uppdraget. Bygget försenades av första världskriget och byggnaden kunde inte invigas förrän 1923. Här höll sedan lärarutbildningen till ända fram till 1974. Därefter användes lokalerna av Landstinget för vårdutbildning. 

Jag vet att flera av mina föräldrars barndomskamrater har gått sin lärarutbildning här. Båda mina föräldrar kom från Mora och dessa barndomskamrater umgicks ju en hel del med mina föräldrar under sin studietid och användes ibland som barnvakt åt mig. Jag vet att åtminstone en av dessa är släktforskare. Tänk om han kommer till årets släktforskardagar? Det vore ju häftigt!

Här på ”gamla Semis” håller numera Arkivcentrum Värmland till med sina arkiv - en jätteresurs för värmländska släktforskare! Något som vi också kan få veta mera om vid årets släktforskardagar. Ett av våra föredrag kommer att handla om detta. Arkivcentrum är ju också en av våra samarbetspartners inför årets släktforskardagar.

Värmlands Släktforskarförening, som står som värd för årets släktforskardagar har sin ”bas” på Arkivcentrum i Karlstad. Genom vårt samarbete med Arkivcentrum så har vi möjligheten att använda lokaler här för våra träffar med medlemmar t ex. Vi har en programgrupp, som ser till att föreningen har ett attraktivt program att bjuda på. Många medlemmar har dessvärre långt till Karlstad och det är kanske inte så lätt att ta sig hit. Släktforskarföreningen har därför ett antal lokalgrupper ute i länet, som också har programverksamhet. Föreningen har en egen hemsida, www.varmlandsrotter.se, där man kan läsa om föreningens aktiviteter.

På Arkivcentrum kan man sitta i forskarsalen och ha tillgång till alla tänkbara dataprogram utan någon kostnad. Ett utmärkt sätt att komma igång på och dessutom har man ju också möjlighet att få fram originalhandlingar genom de arkiv som finns på plats. Det är trots allt lite häftigt att läsa originalhandlingar i stället för att bara stirra på en dataskärm! Skulle man behöva ta en paus så finns också möjlighet att fika. Alla torsdagskvällar, när Arkivet har kvällsöppet, finns minst en representant från Värmlands Släktforskarförening på plats för att hjälpa till.

Eftersom solen skiner från en klarblå himmel just nu så tror jag att jag ska gå ut och lufta mig -  jag känner att hjärnan behöver lite syre - det tar på krafterna att blogga!

 

Fortsätt läs mer
  2356 Träffar
  0 Kommentarer
2356 Träffar
0 Kommentarer

Släktingar i litteraturen

Som släktforskare lär man sig så småningom att man kommer hitta studenter i studentmatriklarna och baroner i Svenska adelns ättartavlor, men man kan även göra oväntade fynd i mer obskyr litteratur såsom äldre publicerade dagböcker och memoarer, reseskildringar eller historiska tidskrifter från 1800-talet. Det är bara fantasin som sätter gränserna. Ofta innebär det envist letande under stort tålamod (många av dessa böcker saknar dessutom personregister), men glädjen blir så mycket större när man väl hittar någon gammal släkting eller förfader. För ett par dagar sedan besökte jag stadens bibliotek, där jag beställde fram kyrkoherden Paul Gabriel Ahnfelts (1803-1863) Studentminnen (publ. 1882). De båda bandens närmare tusen sidor innehåller mängder av intressanta personuppgifter, och jag hoppades givetvis på något litet fynd. Det dröjde inte länge förrän jag hittade ett bekant namn från min egen släkt, nämligen postmästaren Gustaf Heyderich (1779-1852) i Karlshamn. Han förblev ogift, men hade i yngre år en kort romans med min farmors farmors mormors faster, Anna Oliva Carlberg (1791-1861) - en romans som resulterade i sonen Carl August 1816. När han framträder i Ahnfelts studentminnen är dock året 1827, då den unge prästen besöker Karlshamn och skriver i sina minnen att

»Postmästare Hejdrick bodde gent öfver Winbergska huset, och vi blefvo snart bekanta. Hvem vill icke stå väl med ortens resp. postförvaltning? Jag hade icke så obetydlig korrespondens, och jag läste gerna tidningar. Mina bref kunde jag få in ännu en god halftimme, efter det postluckan var stängd, blott jag personligen instälde mig. Det var blott ett par skritt öfver gatan, och jag kunde aldrig komma för ofta. Hos denne min genbo inhemtade jag de politiska nyheterna för dagen, gemenligen tagande bouquetten af de stora tidningarna, innan de afsändes till stadens lässällskap.»

Kanske var det mest kuriosa för Ahnfelt, men för den som läser hans studentminnen nästan tvåhundra år senare ger dessa rader ändå en intressant bild av postmästaren i Karlshamn. Det blir kött på benen, på ett sätt som kyrkoböckerna sällan åstadkommer.

b2ap3_thumbnail_Bild.jpg

En annan intressant bok är Harald Schillers Skåne genom två sekler (publ. 1934) som jag nyligen köpte på ett antikvariat. I denna bok finner man ett antal äldre reseskildringar, bland annat skildras en resa längs Skånes östkust 1825. Det är professorn Carl Fredrik Fallén (1764-1830) som färdas genom det skånska landskapet i sällskap med studenten Jöns Peter Landgren (1799-1861). Denne man blev sedermera musiklärare på diverse skånska och halländska adelsgods, och slutade sina dagar i Stockholm. Han förblev ogift, men hade under ett par år en inofficiell relation med min farmors morfars farfars halvmoster Else Reinholdsdotter (1820-1868). Under professor Falléns resa är det den herr Landgren som håller pennan, och dikterar professorns ord:

»Till någon nytta och nöje hade jag medtagit studeranden I. P. Landgrén, åt vilken ock därigenom öppnades ett tillfälle att göra sig känd. Också kunde min lilla berlinervagn inrymma oss bägge och tvenne små violiner att begagnas under resan, enär anledning därtill sig företedde. Musikalier funnos även följaktiga, i synnerhet violin-duos av Spohr och Rombert samt Libon. Herr Landgrén hade sig uppdragit att föra journal under resan, vilket likväl ej blev annorlunda verkställt, än efter mitt muntliga dikterande och medhanns ej längre än till ett par dagars vistande i Karlskrona.»

En person som genererat en hel del text i litteraturen är min farfars farfars farfar, hemmansägaren Jöns Abrahamsson (1791-1849) från Västra Torsås socken. Under smeknamnet »Puttetorpa Here» var han känd över hela riket för sin ovanliga storlek och kroppsstyrka; han lär nämligen ha varit omkring 210-220 cm lång. Hans proportioner i övrigt svarade mot längden, och hans armar lär ha varit så onaturligt långa så att han utan problem kunde knyta sina strumpeband stående. Även hans händer var enormt stora, och i en gammal bok kan man läsa vad som hände den gången han fick tillfälle att träffa Sveriges konung:

»Dessa väldiga händer förskaffade honom en gång äran att få gifva konung Carl XIV Johan en handtryckning. Konungen hade hört talas om den småländske jätten och lät därföre vid en resa genom länet kalla honom till sig och räckte honom därvid sin hand. 'Heren' visste ej, om han skulle våga vidröra densamma, men på grefve Brahes uppmaning fattade han den omsider. Konungens hand försvann i jättens 'som en knappnål i ett hölass', heter det i berättelsen härom, och när 'heren' sedan i undersåtlig förtjusning tillät sig en svag tryckning, kunde konungen ej undertrycka ett lätt rop, hvarvid han leende lärer yttrat till grefve Brahe; 'Om Herkules kunnat besegra denna jätte, skulle det blifva hans trettonde underverk.' Brahe tycktes vara af samma åsikt.»

Det tryckta ordet har bevarat dessa korta ögonblicksbilder för all framtid, och för en sentida släkting är varje liten uppgift som kan ge kött på benen åt släktforskningen ovärderlig. Använd fantasin, beväpna dig med en stor dos tålamod, och börja bläddra - förr eller senare lär du hitta någon gammal släkting eller förfader. 

Fortsätt läs mer
  3035 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Denne Harald Schiller kom faktiskt från Falköping, my home town, där hans far var överläkare och en rätt så brutal sådan, sägs det... Läs mer
fredag, 11 april 2014 08:57
Carin Olofsson
För en hel del år sedan hade biblioteket i Helsingborg utförsäljning av gamla böcker, och jag hittade då en oansenlig bok vid namn... Läs mer
fredag, 11 april 2014 13:00
3035 Träffar
2 Kommentarer

99 999

En av de mest fascinerande aspekterna med släktforskning är att koppla ihop olika släktgrenar och följa mer eller mindre avlägsna släktingar när de finner kärleken, upplever lyckan att bli förälder och så småningom lämnar det jordiska.

För att hålla ordning på hur folk hänger ihop använder jag mig av Disgen. Där matar jag in mina egna släktingar, ingifta personer och de uppdragsforskningar jag gjort. Några år efter Anbytarforums tillkomst upptäckte jag allt oftare att jag kände igen personer jag forskade på men inte kunde hitta dem i min databas. Det visade sig att jag hade svarat på forumet och sedan slängt papprena. Att forska flera gånger i en familjekrets är ju rätt onödigt så numera när jag hjälpt till att utforska några generationer så matar jag in uppgifterna i en "slaskflock" i min databas.

 

Databasen växer år för år. Det väsentliga är förstås kvaliteten på de inmatade uppgifterna så det är ju egentligen rätt ointressant hur många personer som "lever" i ens dator. För några år sedan blev jag uppringd av en forskare som undrade hur många böcker jag skrivit av uppgifter ifrån, för det var ju viktigt att ha så många personer som möjligt inmatade. Då som nu tyckte jag att det är betydligt roligare att forska fram uppgifterna själv än att mata in andras uppgifter. Mitt svar väckte fasa i andra änden av telefonluren, men forskaren fortsatte med sitt egentliga ärende. Han hade svårt att läsa mina uppgifter i Disbyt. För att han skulle kunna få överblick ville han att jag skulle skriva om alla inmatade uppgifter med enbart versaler. Jag blev så perplex att jag inte ens kunde gapskratta åt förslaget utan stammade att jag har väldigt svårt att läsa texter med enbart versaler och eftersom det är min databas så är huvudsaken att jag kan läsa uppgifterna. Intressant nog kunde forskaren inte förstå varför jag prioriterade att själv kunna använda min databas...

b2ap3_thumbnail_99999A.jpgb2ap3_thumbnail_99999A.jpg

Som sagt, hur många personer ens dastabas innehåller är egentligen inte särskilt intressant. Igår kväll passerade jag dock en gräns men har ännu inte bestämt hur jag ska sörja över att jag uppenbarligen inte har något bättre för mig än att ägna mig åt koppleriverksamhet mellan sedan länga avlidna personer.

Fortsätt läs mer
  2099 Träffar
  1 Kommentar
Taggad i:
Senaste kommentar i detta inlägg
Barbro Stålheim
Jag har också s.k. "slaskflockar" sådant jag tillfälligt forskat fram, men som inte alls hänger ihop med den egna släktforskningen... Läs mer
onsdag, 09 april 2014 23:49
2099 Träffar
1 Kommentar

”Gråt inte, forska!”

Ni som var unga på 70-talet minns förstås den här uppmaningen från kvinnorörelsen, som ville att kvinnor skulle ta för sig på den akademiska banan. Så har det också blivit. I dag är det fler kvinnor än män som söker sig till högskoleutbildningar.

Jag är också ganska övertygad om att det är fler kvinnor än män som släktforskar. I alla fall inte färre. På föreningsmöten, kurser och i diskussionsforum på nätet är det en hög andel kvinnor. Jag har inte räknat, men det är ett intryck att vi är fler kvinnor än män.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta resonemang?

Jo, jag är förvånad över att så få kvinnor förekommer som författare i Släktforskarnas årsbok.

Går man några år tillbaka bland de utgivna böckerna på 2000-talet har det aldrig varit fler än en fjärdedel kvinnor bland författarna, och oftast betydligt färre. Det rimmar illa med verkligheten bland släktforskare. Därför uppmanar jag er att inte bara forska utan också skriva om er forskning, och låta andra ta del av detta.

I år blir det i alla fall en tredjedel kvinnor bland författarna, så det går åt rätt håll.

Nu är det ju inget självändamål att kvinnor ska medverka i årsboken, för det är förstås innehållet i den skrivna artikeln som är det väsentliga. Just därför förvånar det mig att så få kvinnor bidrar med texter. Ser vi till författarvärlden i övrigt är det nog en övervikt kvinnor där. Det finns alltså inget skäl till att denna könsuppdelning alls existerar inom släktforskarrörelsens egen årsbok.

För att medverka i årsboken finns det inga krav på dig som författare, bara på texten. Det ska vara en välskriven och självständig text som inte varit publicerad tidigare.

Jag är säker på att det finns mycket intressant bland kvinnors släktforskningsresultat som är värt att berätta om.

Årets bok är redan på väg att bli klar men till nästa år hoppas jag på ännu fler bidrag från kvinnor, som en mer rättvisande spegling av släktforskarverkligheten. "Vi kan, vi vill, vi törs!" hördes också på den gamla goda tiden på 1900-talet, och det gäller än. Forska och skriv! Och skicka in din artikel till årsboken!

Är du man är du givetvis välkommen att medverka, precis som vanligt. Tro inget annat!

Bilden kommer från National Gallery of Ireland i Dublin och finns publicerad på bloggen Kultur och tro.

PS. Läs mer om årsboken här: http://www.genealogi.se/arsbok-pub. När jag är klar med årets bok kommer också en liten skrivguide här.

Fortsätt läs mer
  3645 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Maud Svensson
Den främsta orsaken till att manliga skribenter i så hög grad dominerat i årsböckerna är att samtliga redaktörer hittills varit mä... Läs mer
onsdag, 09 april 2014 15:08
Eva Johansson
Hej Maud! Tack för din kommentar!Det är ett intressant experiment du berättar om och det säger ju en del om attityder i samhället.... Läs mer
onsdag, 09 april 2014 17:33
Urban Sikeborg
Hej Eva! Du gick ut förra året och uppmanade släktforskare att skicka in artiklar till årsboken när du tagit över redaktörskapet. ... Läs mer
onsdag, 09 april 2014 17:58
3645 Träffar
5 Kommentarer

Vem tror du att du är?

Vem tror du att du är?

Så var det då dags igen för en ny säsong av den populära TV-serien VEM TROR DU ATT DU ÄR?

Igår spelade vi in ett nytt avsnitt med kändis X på plats Y. Vi är så hemlighetsfulla i det här programmet, men till sist kommer allt att uppenbaras ...

Inte mindre än 40 kända svenskar har hittills medverkat i serien, och nu blir det 12 program till. Sex av dem kommer att visas under hösten 2014 och de resterande sex under våren 2015. TV-ledningen har m.a.o. lagt en beställning på två säsonger, snarare än en i taget, vilket är mycket ovanligt och visar att man är nöjd med produkten och med tittarsiffrorna. 

Vad är det då som gör programmet så populärt, både här i Sverige och i alla andra länder som köpt "formatet"? Är det kändisarna som lockar, eller är det själva ämnet; SLÄKTFORSKNING? Eller kombinationen? Klart är, att utan kändisarna skulle vi aldrig få tillfälle att bjuda TV-publiken på allt det som vi nu får möjlighet att presentera; historia, kulturhistoria, kyrkohistoria, militär historia, social historia och mycket, mycket annat. En vanlig dokumentär om t.ex. gruvhantering i Bergslagen, eller båtsmän i Blekinge skulle knappast samla mer än några få tusen tittare. Tack vare det informella och småtrevliga formatet, och de kända huvudpersonerna, får vi i stället en miljonpublik och kan på så sätt smitta så många fler med släktforskningsbacillen ... 

Den lilla nackdelen med programmet är kanske att tittarna kan få för sig att släktforskning är lätt som en plätt. Det går ju så problemfritt och geschwindt i programmet. Böckerna är uppdukade och det ligger lappar vid precis rätt uppslag - och ja, vi får till och med titta i originalböckerna, vilket ju annars aldrig förekommer på arkiven idag. Visst, det hela är givetvis förberett och tillrättalagt, men för huvudpersonerna är allt nytt och spännande, och för TV-publiken skall arkivbesöken fungera som aptitretare.

Det skulle vara roligt om man från TV-ledningens sida kunde nappa på det engelska föredömet, nämligen att jämsides med själva programmet också sända en serie pedagogiska avsnitt där man verkligen visar hur det går till, en sorts pedagogisk handbok, som även kunde vara tillgänglig på nätet.

Vete katten om jag inte skall föreslå just detta ...

 

 

Bilden föreställer Lasse Åberg och undertecknad, den senare utspökad till caddie från 1920-talet, på golfbanan i Bålsta från säsong fem av VEM TROR DU ATT DU ÄR?

Fortsätt läs mer
  4418 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Sven-Ove Westberg
Hej TedSom en god släktforskare har du sparat noteringar på allt du har gjort. När programmet sänts vore det trevligt med ett blog... Läs mer
lördag, 05 april 2014 18:46
Ted Rosvall
Det var en idé!Visst kan jag skriva lite efter varje program där jag har varit medskyldig!Allt, eller nästan allt, som vi beskrive... Läs mer
lördag, 05 april 2014 19:24
4418 Träffar
2 Kommentarer

»Vid tillfället angafs barnfader vara...»

Som släktforskare stöter man förr eller senare på begreppet »oäkta» i födelseböckerna, och har man otur innebär detta lilla ord ett rejält stopp i forskningen. Beroende på vilken tidsperiod det gäller finns det dock olika sätt att komma vidare, och med en gnutta kreativitet och tålamod kan man i bästa fall lösa gåtan. Domböckerna är ett givet alternativ, men i vissa fall kan man hitta namnet på fadern i mer oväntade källor. Jag har själv hittat flera exempel där faderns namn helt saknas i födelseboken, men där han istället finns omnämnd i kyrkoarkivens husförhörslängder, församlingsböcker och inflyttningsattester - ja, till och med i Folklivsarkivets manuskriptarkiv! 

En av de kvinnor som födde barn utom äktenskapet var min farmors farmors mormors mor, pigan Elna Holgersdotter (1787-1839) i Hyby socken. Hon förblev ogift och levde sina sista år i Lyngby prästgård, men blev mor till två döttrar - vid den äldsta dottern Johannas födelse 1816 uppges faderns namn i födelseboken. När yngre dottern Anna föddes 1819 står det däremot bara i Lyngby församlings födelsebok att »detta barn är afladt och döpt i Hyby – men modren vistades utan medhafvande PrestSedel, hos föräldrarna i Trellekilla», och i Hyby kyrkobok kan man ännu mer kortfattat läsa att »Barnet döptes på begäran». Fadern omnämns alltså inte i någon av dessa båda födelseböcker, men bland Lyngby församlings inflyttningsattester 1811-1826 råkade jag hitta en märklig skrivelse som inte bara avslöjar namnet på fadern, utan även förklarar omständigheterna kring dopet:

b2ap3_thumbnail_Attesten-och-Erichsson_20140403-230606_1.jpgb2ap3_thumbnail_Attesten-och-Erichsson_20140403-230606_1.jpg

»Pigan Elna Holjersdotter 31 år gammal, som nu hos sin moder i Lyngby Socken framfödt ett flickebarn, har afsändt det med nämde sin moder hit för att få det befordrat till dop och Christendom, med föregifvande att detta blifvit vägradt i Lyngby, hvilket måtte vara en grof osanning. Barnet föddes d. 4 Junii 1819, döptes den 5 ejusdem af undertecknad och kallades Anna. M: f. SnickareGesellen Pehr Pettersson i Hästhagen. Q. f. Hustru Ingeborg Pehrsdotter i Damhuset eller Trellekilla i Lyngby Sn som framhafde barnet till dopet - Pigor Laurina Alström samt Anna Sophia Antonsdotter bägge i Hyby by. Vid tillfället angafs barnfader vara Ispektor Anders Lindström på Hyby gård. Emedan barnet är födt i Lyngby församling, så kan det icke blifva inskrifvit i Hyby församlings dopbok, såsom stridande emot orning och Lag. Dopet kan likväl, utan att fela mot ordning eller bryta mot Lag, förättas af hvilken prästman, som derom blir anmodad, då ingen förmån fråndrages prästerskapet der barnet är födt –, och dopsedel aflämnas. Hvad som enligt Lag för en slik förrättning kan ärhållas bör således i Lyngby erläggas, då denna dopsedel uppvisas och barnet införas i Lyngby församlings dopbok. Hyby d. 5 Maj 1819. A,Erichsson P. L.»

Det skedde alltså många egendomligheter i samband med detta dop. Elna lät döpa barnet i Hyby, trots att det borde skett i Lyngby, något som motiverades med en lögn. Dopet infördes dessutom i Hyby födelsebok, trots att pastor Erichsson skriver i attesten att detta inte fick ske. Han undertecknar dessutom med fel månad - han skriver ju själv att dopet skedde i juni, men undertecknar ändå med maj månad. Det mest egendomliga är nog ändå att skrivelsen avslöjar namnet på fadern - namnet har ju utelämnats i födelseböckerna, trots att Elna uppenbarligen berättade vem fadern var i samband med dopet. Man får alltså vara tacksam för Elna Holgersdotters lögn. Hade hon inte farit med »grof osanning» och gått till Hyby för att döpa barnet, då hade aldrig pastor Erichsson knåpat ihop skrivelsen som sedan hamnade bland inflyttningsattesterna i Lyngby, den skrivelse som ju avslöjar namnet på fadern - inspektor Anders Lindström på Hyby gård.

Fortsätt läs mer
  5341 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Annika Gylling
Trevligt att du hittade detta i inflyttningsattesten, längderna som heter HII i arkiven.Tänkte bara meddela, både för dig och hela... Läs mer
fredag, 04 april 2014 10:27
5341 Träffar
1 Kommentar

Lyssna mera!

Jag tycker om att lära mig saker, och även att förmedla dessa kunskaper. Att jag gillar att läsa är rätt uppenbart för de som sett mina bågnande bokhyllor även om de just nu är osedvanligt stökiga p g a pågående omflyttning av både böcker och hyllor. Ett annat, minst lika trevligt sätt att inhämta nya kunskaper på, är ju att lyssna på föredrag.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge9.jpgb2ap3_thumbnail_Vrdinge9.jpg

Vårdinge en regntung höstdag (tro mig, ingen vill se ett foto av mina stökiga bokhyllor)

 

Trots att min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, har ett rikt och varierat utbud av aktiviteter så är jag usel på att delta. Jag kan inte skylla på att programmet är tråkigt eftersom jag är med och planerar aktiviteterna. Som ansvarig för vår månatliga forskarhjälp AnAkuten så är jag med där i alla fall, och likaså brukar jag vara med på Arkivens dag, Släktforskningens dag och liknande aktiviteter. Men jag brukar bara komma iväg på ett föredrag per år, och då går jag bara för att jag måste: det är jag som håller föredraget...

 

Mitt nyårslöfte är att delta i åtminstone två aktiviteter i år. Kanske lyckas jag till och med överträffa mitt mål!

Fortsätt läs mer
  2116 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2116 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi som tycker om att skriva ersättas av en robot?

Ska vi som tycker om att skriva ersättas av en robot?

 

Ska vi som tycker det är roligt att skriva ersättas av en robot?

Ja enligt forskning så är det helt möjligt! Men det är väl så att när det gäller fakta är det kanske ok, men det lär väl vara trevligare att läsa vad en mänsklig person presterar! Det är väl tur - vi som tycker det är roligt att uttrycka oss i skrift har än så länge vårt berättigande!

I organisationen för årets Släktforskardagar samarbetar Värmlands Släktforskarförening med Sveriges Migrationscenter och Arkivcentrum. Båda finns i Karlstad och residerar i ärevördiga gamla byggnader. Migrationscentret har sina lokaler i Residenset, en gammal byggnad mitt i stan. Residenset byggdes efter den stora branden, som drabbade Karlstad 1865.

På Migrationscentret kan man få hjälp med allehanda frågor rörande t ex emigrerade släktingar, man har en stor forskarsal, lokaler för utställningar och en trappa upp finns konferenslokaler och stora samlingssalar, som även kan användas för fester. Vi, d v s organsationen inför Sfd 2014, håller till på Migrationscentret med en del möten och jag har själv varit där på fest i andra sammanhang.

Högre upp i residenset kan de kungliga sova över vid besök och där residerar vår landshövding. Vi försökte få hit prins Carl Philip till invigningen, eftersom han är hertig av Värmland, men tyvärr hade han annat för sig. Man kan ju undra vad som var viktigare än att komma till Släktforskardagarna?

I de här övre regionerna finns också representationssalar. Där har jag aldrig varit. Undrar vad jag ska göra för att få en inbjudan dit? För jag är naturligtvis lite nyfiken på hur det ser ut där. Jag vet att vår nuvarande landshövding har en del arrangemang då "vanligt folk" har möjlighet att komma dit. Så kanske även jag kommer dit någon dag. Landshövdingen kommer ju förresten på invigningen av Släktforskardagarna. Förhoppningen är att han även deltar i banketten på kvällen tillsammans med sin fru. En f d landshövding kommer också på invigningen nämligen Ingemar Eliasson, och kanske även han kommer med sin fru på lördagskvällen. Han är ju välkänd även för sitt arbete vid Kungliga slottet. Dessutom har han värmländska anor, vilket han troligen kommer att berätta om. Jag hade förmånen att få besöka slottet för några år sedan och bli guidad av honom.

När det gäller Arkivcentrum får jag berätta lite mer om detta i nästa blogg.

Idag promenerade jag genom Stadsträdgården i Karlstad, en plats som är värd mer uppmärksamhet, men jag nöjer mig just nu med att berätta om de blommande krokusen, Massor av vita krokusar - våren tycks vara här - visst är det härligt!

 

Fortsätt läs mer
  1827 Träffar
  0 Kommentarer
1827 Träffar
0 Kommentarer

Kändisar i släktträdet?

Vi släktforskare är inte direkt kända för att förringa släktskap, oavsett hur avlägset man hittar den gemensamma anfadern i släktträdet. Det finns dock en kategori som är särskilt populär att vara »släkt med», nämligen kändisarna. De många kändisantavlor som har publicerats genom åren talar sitt tydliga språk, och på senare år har framgångarna varit stora för TV-program såsom »Who do you think you are?» och dess svenska motsvarighet »Vem tror du att du är?». Som släktforskare får jag emellanåt frågan »är du släkt med någon kändis då?», och tack vare en kombination av tur och nyfikenhet har jag hittat både artister, författare, konstnärer och hollywoodskådisar. Vissa gånger har jag råkat hitta kändisantavlor när jag googlat mina egna förfäders namn, andra gånger har jag hittat bekanta namn när jag släktforskat och letat efter något helt annat. Av ren nyfikenhet har jag även undersökt olika kändisars anor, särskilt skånska kändisar eller sådana jag vet har skånskt påbrå (de flesta av mina förfäder hittar man i Skåne).

b2ap3_thumbnail_Vicky.JPGb2ap3_thumbnail_Vicky.JPG

Författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888)

Genom en gnutta tur och en stor dos nyfikenhet har jag på så vis upptäckt att min farmors far var åttamänning med skådespelaren Edvard Persson (1888-1957) och sexmänning med sångerskan Ulla Billquist (1907-1946), medan farmors farmors mor var femmänning med tonsättaren Alice Tegnér (1864-1943). Min mormors farmors far var femmänning med den norske konstnären Edvard Munch (1863-1944), och min farfar är tiomänning med artisten Siw Malmkvist (f. 1936) samt femmänning med författaren Håkan Nesser (f. 1950). Farfars mormors far var femmänning med författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), och min pappa är femmänning med komikern David Batra (f. 1972), sjumänning med skådespelerskan Mona Seilitz (1943-2008) samt slutligen tiomänning med skådespelerskan Uma Thurman (f. 1970). Om man vill hitta släktskap med kändisar är mitt råd alltså att vara nyfiken, ruska om släktträdet riktigt rejält och hoppas att du har turen på din sida - kanske hittar du också en hollywoodskådis bland släktträdets grenar?

Fortsätt läs mer
  7052 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Annika Gylling
Hej Släkting!Jag är också släkt med Alice Tegnér, då hon bl a har/hade sina rötter från Backaryd socken i Blekinge Och sedan är ja... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 19:38
Roland Ek
Hej!Liksom flera andra är jag också släkt med Edvard Persson, genom min morfars anor från Gärdslöv. Någonstans har jag läst/hört a... Läs mer
lördag, 29 mars 2014 09:53
Mikael Wennersten
Hejsan!Jag är fyrmänning med skådesspelaren Jakob Eklund och har även Herman Lindkvist i mina anor. Alltid trevligt med kändisar i... Läs mer
söndag, 30 mars 2014 20:15
7052 Träffar
4 Kommentarer

Slika kreatur

I arkivmaterialet är det ovanligt att träffa på katter, trots att de rimligtvis hjälpt till med skadedjursbekämpningen på gårdarna och även varit rent sällskap ibland. I bouppteckningar räknas hästar, kor, tjurar, suggor och kultingar, får och lamm, gäss och höns upp, men aldrig katter eller hundar.

b2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpgb2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpg

 

När bokhållaren Carl Palmgren i Harsta, Stigtomta, och hans hustru Eva Helena Wetterberg avled sommaren 1789 gjordes en oerhört omfattande bouppteckning. Makarna var båda över 40 när de gifte sig 1787 så det korta äktenskapet var barnlöst. För att sköta om Karl Palmgren under hans sista tid efter Eva Helenas död, flyttade hans kusin, komministern i Runtuna Lars Thunman och dennes hustru Catharina Messerschmidt in. De uppgav sedan boet på ett minst sagt nitiskt sätt. Alla gårdens hästar, oxar, tjurar och kor namnges, och i den Palmgrenska ladugården kunde man bland annat träffa på Cronstedt, Lagman, Nemndemanskan, Moster och Fru Ko. Andra kreatur på gården väckte mer huvudbry:

"För att ej hafwa något wetterligen undandölgt, begjärte Comministern Thunman, at här äfwen skulle antecknas, det i Stärbhuset utom ofwannämnde kreatur äfwen finnas 3ne katter, samt at för them kunde utsättas thet wärde, som ansåges lämpeligit; men då uppteckningsmännen icke kjände det wara sedwanligt, at slika kreatur i boupteckningen uptaga, och något tillfälle, hwarwid wärdet derå kunnat utrönas aldrig sig företedt, finna upteckningsmännen sig ej heller kunna ofwanberörde 3ne kattor här till wärde utföra." (Jönåkers häradsrätt, FII:7, sd 47). 

Fortsätt läs mer
  3222 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Markus Gunshaga
Ett sånt intressant fynd! Jag har många gånger funderat över just detta med katter och hundar - eller snarare avsaknaden av dem - ... Läs mer
onsdag, 26 mars 2014 11:35
Camilla Eriksson
Jo, som kattälskare tycker ju även jag att katter är ovärderliga (jag är "reservmatte" åt de trötta bröderna på bilden som nog en ... Läs mer
onsdag, 26 mars 2014 11:54
Maud Svensson
Under hela min barndom på 50-talet kostade en bonnkattunge 25 öre - "5 öre tassen och 5 för svansen", sas det. Ville man inte ha e... Läs mer
torsdag, 27 mars 2014 23:57
3222 Träffar
4 Kommentarer

Folkrätten

Folkrätten

 

Svensk trupp på väg mot Ukraina …

Sedan läget i Ukraina skärpts ytterligare, har den svenska regeringen beslutat skicka militär förstärkning till den omtalade Gammalsvenskbyn i närheten av Cherson i södra Ukraina. Där bor mellan 150 och 200 etniska svenskar, ättlingar till de nära 1000 svenska bönder som den ryska kejsarinnan Catharina II år 1781 tvingade ifrån sina hem och ut på en årslång dödsmarsch, som effektivt dödade ¾ av de ofrivilliga emigranterna.

”Vi måste bevaka de etniska svenskarna intressen” säger ansvarig svensk minister ”och vi har folkrätten på vår sida”.

Nästa steg blir givetvis Åland, som orättvist togs ifrån oss 1809, och som borde ha återvänt till Sverige efter Finlands frigörelse från Ryssland 1917. 98% av Ålands röstberättigade ville detta, men det ville inte den internationella domstolen i Haag, som tilldömde Finland ögruppen. ”Självlart måste denna orättvisa rättas till, inte minst så att de etniska svenskarna på Åland kan få fortsätta att tala det rena svenska språket oanfäktade av Storfinska strävanden”.

Att St Barthelemy i Västindien med det snaraste måste återförenas med Sverige är egentligen en självklarhet. Visserligen sålde vi ön till fransoserna 1878, men den folkomröstning som föregick försäljningen var givetvis riggad.

Knivigare blir det kanske att återförena Sveriges tredje stad med moderlandet. Jag tänker på Chicago, där det år 1900 bodde fler svenskar än i Malmö. För att inte tala om den massiva koncentrationen av etniska svenskar i stater som Minnesota och Illinois.

Men vi har ju folkrätten på vår sida! 

[Bilden föreställer Gammalsvenskbyns stolta vapen}

 

Fortsätt läs mer
  2130 Träffar
  0 Kommentarer
2130 Träffar
0 Kommentarer

"Se till dem som sorgerna än skaka"

Förra fredagens blogginlägg handlade om gravstenar, och jag tänkte delvis dröja mig kvar vid detta ämne. Idag infaller nämligen Världspoesidagen, en dag som inrättades 1999 med syfte att uppmuntra människor till att läsa, skriva, undervisa och publicera mer poesi. Världspoesidagen fyller därför en viktig funktion för dagens människor, men hur såg det egentligen ut förr i världen, hur var våra förfäders relation till poesi? Utan tvekan var poesin ett vanligt uttryck för sorg och saknad, man finner nämligen poesi i allt från gravdikter och dödböcker till familjebiblar och på gravstenar. Ibland är poesin mer allmänt hållen, i regel med religiösa inslag, och ofta fungerar den som en kombinerad klagan över den döde och tröst för de sörjande. I min egen forskning har jag hittat ett antal sådana dikter som jag tänkte dela med mig av, Världspoesidagen till ära.

För ett par år sedan besökte jag Tåstarps kyrka i Skåne, där en stor gravsten finns inmurad i ena långväggen. Den låg ursprungligen i golvet framför altaret, men flyttades då kyrkan reparerades. Stenen lades över graven till löjtnanten vid Norra skånska kavalleriregementet, Per Persson Larf (död ca 1701) och hans välborna fru Emmerentia von Kahlen (ca 1645 - ca 1709), som bebodde säteriet Kärragårda. När gravstenen flyttades under 1900-talet öppnade man även kistorna under kyrkgolvet, och fann då att kroppen efter löjtnant Larf var illa åtgången av tidens tand. Fru Emerentias kropp och hennes blå sammetsklänning var däremot förvånansvärt välbevarade, liksom hennes långa blonda hår. På gravstenen syns diverse visdomsord, och längs med kanten kan man läsa följande rader:

b2ap3_thumbnail_Bild-089.jpgb2ap3_thumbnail_Bild-089.jpg

»Är wäl min maka god och så kiär, barnen såta,

hwi gråter I för mig, hwad kan det eder låta.

Ack frögdas heller nu ty iag är sluppen väl,

från denna falska werld, til himbla glädiens sal.»

Världen var nog särskilt falsk för en gammal löjtnant, som trots fyrtio års trogen tjänst i armén ändå fick tigga hos guvernören sedan hans »fattiga hustru ähr råkat för ehn långligh Siukdom och Swaghet, att hon på andra åhret hållit widh sängen, och intet kan sigh sielf hielpa», samtidigt som han själv led »dageligh dagz» av tilltagande skröplighet och svaghet »af förre Uthstådde Travallia», enligt ett brev daterat 1692. Man kan lätt förstå att himlaglädjens sal framstod som extra fröjdefull i en så påfrestande levnadssituation.

Alla dödsfall är sorgliga, men särskilt stor är sorgen då unga människor går bort. När fältprosten Johan Karlssons hustru Augusta Agrell (1800-1826) i Kviinge avled i lunginflammation utmynnade sorgen i många vackra strofer; i dödboken kan man till exempel läsa att »Bröstet var för ömt för jordens tunga luft; Hjertat för rent för verldens flärd; själen pröfvad och för Himlen mogen befunnen. Till återseendet rinna för Henne saknadens tårar». Till minne av den unga prostinnan författade hovpredikanten Ström en magnifik gravskrift, vars avslutande del lyder som följer:

»Lätt Hon seglar nu den flydda uppå himlens vågor blå 

och dess Farkost är den skönsta stjerna, 

som i qvällens stund vår blick så gerna, söker till att Nå. 

Himlens nya gäst se neder från den sälla verld du fick, 

se till dem som sorgerna än Skaka, 

Se till älskad Far och Barn och maka, 

med din hulda blick.»

Löjtnant Larf och prostinnan Karlsson tillhörde de högre samhällsskikten, men det var inte bara »fint folk» som förärades poetiska eftermälen förr i världen. På Södra Åsums kyrkogård fanns länge en gravsten, rest till minne över mjölnaren Per Hansson (1744-1804) och hans hustru Kjerstina Nilsdotter (1754- ) i Omma mölla. På stenen kunde man läsa en längre dikt, där upphovsmannen på ett elegant sätt vävde samman poesi och biografiska uppgifter (de sistnämnda har jag dock utslutit här):

»Hör jordens bröl och dig besinna, du trampar på en ålders grift

En hedersman en dygdeqvinna, ett par, som länge lefvat gift

8 k: barn fått skåda, som lyckans skiften tåligt rönt.

Uttröttnade här hwila båda, och wänta få sin trohet lönt. [...]

Så sofven nu sött, er werlden nog mött,

dess brusande haf sin wågår må ställa mot denna graf.

När tiden är all, gör Jesus er sälla bland Helgonens tal.

Ligg stilla sten och tolka mina fäder, dem vist den högste Guden glädje,

du tala bör till tidens sista bryn, då samloms wi när Herren uti skyn».

För den hårt arbetande allmogen väntade alltså belöningen på andra sidan om man varit hederlig och dygdig på jorden, något uppenbarligen Per och Kjerstina varit, om man lyssnar till deras poetiska gravsten. Ett annat par som skulle belönas på andra sidan, i form av en krona från Gud, var gästgivaren Nils Hobro (1725-1778) och hans hustru Magdalena Löfberg (1732-1810) i Skivarp. Norr om predikstolen placerades en gravsten, vars strofer skulle påminna läsaren om livets korthet:

»Si tiden viker bort som sand ur glaset rinner,

Vår lifstid är helt kort och döden oss påminner.

Att skiljas härifrån till evig sällhets fröjd.

Der vi en Krona få hos Gud i evighet.»

För våra förfäder fyllde alltså poesin en viktig funktion, som ett uttryck för sorg och saknad. De vackra stroferna på gravstenarna skulle inte bara trösta de sörjande och minnas de döda, utan även påminna människor om belöningen som väntade efter jordlivet - om man fört ett hederligt och dygdigt leverne, det vill säga. De gamla dikterna är oavsett syfte små konstverk i sig, som förtjänar att lyftas fram såhär på självaste Världspoesidagen.

Fortsätt läs mer
  2718 Träffar
  3 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Markus; det är med stort intresse man läser dina blogginlägg!
fredag, 21 mars 2014 22:09
Maud Svensson
Instämmer till fullo med Barbro, men undrar vad gäller skriften på gravstenen över Per Persson Larf och hans hustru: står det inte... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 00:21
Markus Gunshaga
Stort tack till er båda! Det känns roligt att få inspirera och väcka läsarnas intresse, och det finns ju så många intressanta infa... Läs mer
fredag, 28 mars 2014 01:08
2718 Träffar
3 Kommentarer

"Det grå guldet"

"Det grå guldet"

 

 

För några veckor sedan såg jag Christopher O´Regan på TV. Han visade upp ett mycket gammalt fotografi på en man, Gustaf Löwenhielm född 1771. Ganska häftigt med ett fotografi på en man född på 1700-talet tyckte Christopher och jag håller med. Detta foto togs i fotots barndom och kallas dagguerrotyp.

Christopher talade också om ”det grå guldet” – något som vi alla bör ta till oss. Det kan inte sägas nog många gånger. Vad han menade är att vi måste ta tillvara de skatter i form av minnen, erfarenheter och kunskaper, som finns hos våra gamla innan det är för sent. Detta har vi väl lite till mans drabbats av. Själv grämer jag mig över alla frågor jag aldrig ställde. Jag är själv inte purung längre så snart är det jag som sitter inne med detta "gråa guld",  d v s en massa kunskap, som jag själv kanske ska ta ansvar för att det blir sparat för eftervärlden. Många av oss har säkert också ett flertal gamla fotografier liggande, och i många fall vet vi kanske inte ens vem som är avbildad. Det är synd att vi inte i tid tog reda på det – om det nu var möjligt förstås. Min farmor var förutseende, hon har skrivit namn på många av sina fotografier åtminstone de som är på våra släktingar, hennes syskon t ex och deras fruar och barn. Eftersom det sägs att liknar henne i mycket så försöker jag givetvis att göra det samma med mina fotografier.

Häromdagen fick Cristopher O´Regan ta emot 2014 års stora retorikpris för sitt ”välartikulerade och vårdade språk”. Han kommer att vara en av våra föreläsare på Släktforskardagarna. Jag kommer nog inte att kunna lyssna på honom – tyvärr. Det blir nog så att vi i ”arrangörsstaben” inte hinner med att gå på några föredrag! Vi måste ju ta hand om alla våra besökare och se till att det blir ett jättebra arrangemang i Karlstad. Men den som inte har de bekymren borde inte missa att lyssna till honom. Man behöver inte vara släktforskare för att komma Karlstad CCC 30-31 augusti och Cristopher O´Regan kommer att vara där båda dagarna!

Bara att få lyssna till Christopher är värt ett besök på mässan och är man ändå där ska man absolut passa på att kika runt bland alla utställare. Det kommer att finnas utställare, som kan intressera även icke hängivna släktforskare. Du kan läsa på vår hemsida vilka som hittills är anmälda och kolla även på Facebook, där kommer så småningom en del presentationer av utställare.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2318 Träffar
  0 Kommentarer
2318 Träffar
0 Kommentarer

Släkt med släkten

I lördags anordnades Släktforskningens dag runtom i landet. Som vanligt hade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening ett samarbete med Sörmlands museum och likaledes som vanligt kom många intresserade för att få hjälp att komma i gång eller förbi stopp i forskningen samt för att prata om olika källor.

Frågorna var som sagt många. Hur försörjde sig den pensionerade soldaten? Vilka skattelängder fanns före mantalslängderna? Hur följer man folk i Stockholm i början av 1900-talet?

En kvinna hade dock två specifika frågor. Hennes pappa hade alltid pratat om att hon och hennes sambo sedan över 40 år var nära släkt. Nu var det dags att reda ut hur familjerna hängde ihop!

Hon hade ett papper med några namn som startpunkt när vi dök in i arkiven. Raskt flyttade vi oss mellan socknarna utanför Nyköping innan vi hamnade i Husby-Oppunda socken några mil bort. Där fann vi kopplingen och jag kunde rita upp ett summariskt schema över släktskapet mellan de samboende fyrmänningarna.

 b2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpgb2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpg

Många släktingar gömmer sig i dylika volymer. Här Svärtas församlingsbok 1924- 29, AIIa:5. Bild från Arkiv Digital.

 

Sedan var det dags att ta tag i den andra frågan. Kvinnans 81-åriga halvsyster var född utom äktenskapet. Deras mor hade alltid vägrat att prata om barnafadern, så allt systern visste var att han hette Sven och var rödhårig.

Ibland gäller det att ha tur. Sökandet efter rödhårige Sven var över när vi plockat fram Svärtas födelsebok, för där stod faderns namn och hemvist prydligt angiven. Men lite förbryllande var det att de båda ogifta föräldrarna hade samma efternamn, särskilt med tanke på att Sven var född i Stockholm. En titt i Rotemansarkivet visade att han var född utom äktenskapet och flyttade till Svärta någon månad gammal, där han togs om hand av sina morföräldrar. Något år senare återvände modern, som tydligen flyttat till Stockholm enbart för att föda mer anonymt, och strax därefter gifte hon sig med Svens biologiske far. Sven fick därmed hans efternamn. Samma efternamn bar faderns bror, som 20 år senare blev morfar till sin brorsons barn.

När vi fått fram uppgifterna om Sven och om kusinskapet, ringde kvinnan till sin syster. 81 år gammal fick hon veta den rödhårige Svens fulla identitet. Att påstå att hon blev överlycklig är en underdrift, och i telefonen hördes ett glatt rop åtföljt av: "Jag sätter på en kopp kaffe, så kom över genast!".

 

Jo, släktforskning kan både ge en nya släktingar och tätare samvaro med den närmaste släkten.

 

 

Fortsätt läs mer
  4064 Träffar
  0 Kommentarer
4064 Träffar
0 Kommentarer

Vi skriver ihop

Vi skriver ihop

Hösten 2012 höll jag den första skrivarkursen för släktforskare här i Tjust släktforskarförening. Av den blev det så småningom en skrivargrupp som träffas ett par gånger per år. Här om kvällen hade vi en sådan träff igen.

Det här är himla kul.

Vi som släktforskar sitter på en massa information som vi sparat i släktforskningsprogram, i anteckningar och på papper, plus mängder av bilder från dokument och familjealbum. Förhoppningsvis har vi någon slags systematik i detta, oftast i ett digitalt släktträd. Men det räcker ju inte för att få våra icke släktforskande anhöriga att ta till sig allt det vi fått fram. Så då får man skriva en släktberättelse, kanske göra en film eller en interaktiv webbsida. För mig är det skrivandet som gäller.

Skrivarkursen 2012 (just nu pågår en fjärde skrivarkurs) kom till efter att två föreningsmedlemmar bett mig starta en sådan. Den blev fulltecknad direkt. Efter avslutad kurs bestämde vi att fortsätta skriva och prata texter men i en skrivargrupp i stället. Då är jag inte kursledare längre, och det är ganska befriande.

Jag måste rekommendera detta. Är ni ett gäng i er förening som skriver på era släkthistorier, så bilda en skrivargrupp! Visst kan man börja med en skrivarkurs, men har man ingen som vill vara kursledare är en grupp en bra lösning.

I vår grupp är vi åtta medlemmar, och det kan nog vara en bra maxstorlek. Är man för många kanske en del inte kommer till tals.

Innan vi träffas vår och höst har var och en skrivit på sina texter hemma. I god tid före träffen skickar vi våra texter till varandra så att alla hinner läsa. På träffen diskuterar vi vad vi läst. Åtta texter är vad vi hinner med på en kväll. Det är berättelser på 5-10 sidor, de flesta med bilder, och som ingår i vars och ens större släkthistoria. Den fylls ju på hela tiden.

Inriktningen är att vara positiv. Vi drar inte fram stavfel eller andra småsaker, utan tittar mer på helheten och vad berättelserna säger, disposition och faktahantering med mera. Ska antavlan ligga före eller efter berättelsen? Behöver jag förklara de här begreppen? Ska jag berätta mer om hur jag gjorde när jag hittade uppgifterna? Givetvis blir det också en hel del diskussion om innehållet och släktforskandet. Och de flesta av oss är rörande överens om att det är bra med en deadline, då blir det skrivet och inte uppskjutet.

En sådan här sammankomst är så upplyftande och ger ny energi. Tillsammans är roligare än var för sig.

Jag tror att detta är ett bra sätt att aktivera medlemmarna i en förening. Skrivargrupp är ett alternativ, men det finns förstås fler. Att börja med en kurs i något specialämne kan vara en bra väg att gå, men oftast är det säkert lika givande att bara samlas några släktforskare som vill fördjupa sig i något tillsammans. Till exempel kartforskning, att bli bättre på att läsa gammal handstil, att utforska en bys historia etc. Vi sitter ju annars mest hemma på kammarn och forskar.

Det som är så bra att vi har ett gemensamt intresse som vi samlas kring. Och man lär alltid av varandra.

Fortsätt läs mer
  2128 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Lejrin
Skrivarkurs eller skrivargrupp - det vore något för mig. Till hösten kanske, när vi klarat av Sfd2014!
onsdag, 19 mars 2014 09:27
Eva Johansson
Ja, det är verkligen något jag rekommenderar om du vill komma igång med ditt skrivande. Du kan säkert hitta fler i er förening som... Läs mer
onsdag, 19 mars 2014 22:07
2128 Träffar
2 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
230 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
65 inlägg
Helena Nordbäck
60 inlägg
Gästbloggare
26 inlägg
Anton Rosendahl
3 inlägg