Trots allt så kommer det fortfarande rätt mycket papperspost i boxen. Förutom de oundvikliga räkningarna, så är det fyrfärgsreklam om allt från att köpa billiga babygrejor till 'ett tryggt stöd' när man ska begravas.
Det är väldigt många mäklare som övermodigt annonserar att de 'just sålt en lägenhet nära dig'. Nära mig omfattar tydligen i stort sett hela Stockholms innerstad, att döma av adresserna...

Någon enstaka gång livas posten upp av ett gammaldags hederligt vykort från exotisk ort. Eller ett sirligt handskrivet korrespondenskort, där moster Elsa tackar för uppvaktning på 75-årsdagen.

Men mestadels är det inga större överraskningar i posten. Fast undantag finns ju. När jag var ny på GF, minns jag att vår dåvarande kanslichef Bertil hade beställt kontorsgrejor. Färgband till skrivmaskinen (90-tal), tipp-ex, tejp.... ja, ni vet.
Jag tog själv emot paketet, och läste noga på fraktsedeln, samt bar in paketet på Bertils kontor. En stund senare hade jag ärende dit in, och fann då Bertil tillsammans med en öppnad kartong, som lyste i pastellfärger: ljusblått, mintgrönt, rosa... ett kotteri av åtminstone trettio behållare pumptvål!
Med tanke på de två toaletter som GF på Riddarholmen förfogade över, verkade det lite överdrivet. På förfrågan uppgav Bertil att han redan ringt till företaget, och påtalat missen. Det stod ändå rätt på fraktsedeln, så jag beklagade nästan att jag inte varit på plats för att se Bertils ansiktsuttryck när han öppnade paketet och fann alla dessa tvålar istället för det han beställt. Det hade varit värt tjugofem öre!

Inte heller när vi flyttat till Sabbatsbergsparken, kom vi undan. Jag kom tillbaka från ett ärende en eftermiddag, och hörde då vännen Chris prata med någon ovanför spiraltrappan som ledde upp till våra lokaler. Jag hör Chris säga: 'Ja, jag kan skriva på. Men det är helt fel, det är INTE vi som ska ha de här'. Och ett stressat varubud som desperat insisterade på en signatur 'så dom ser att jag har levererat'.
När jag kom upp, såg jag varför Chris motsatt sig leveransen. Det vi fått levererat i två stora kartonger, var cirka 50-60 färgglada sagoböcker vid namn 'Petter och hans fyra getter'. Vi bläddrade igenom en av dessa böcker med intresse, men insåg att våra besökare troligtvis var lite för åldersstigna för att riktigt uppskatta böckerna... Troligen skulle de till något dagis eller liknande i närheten.

Sedan ska man ju inte tro att e-postmeddelanden är helt säkra heller. Bortsett från skräpmail och erbjudanden om att förlänga en viss, manlig kroppsdel billigt, så landade det en gång ett intressant meddelade i GFs e-postlåda. Texten löd ungefär: 'Tråkigt väder idag. Inget att göra. Ska vi gå på bio?'.  Det lät ju lockande, och jag funderade på att svara: 'Gärna. Vilken film ska vi se?'. Men jag hann inte svara, förrän det kom ett generat nytt mail från en medlem som sa sig ha förväxlat vår e-postadress med grannarnas i hastigheten.

Visst kan det bli bökigt när det kommer fel grejor med posten. Men det piggar onekligen upp lite också!

Bilden föreställer, något omotiverat, den årliga storloppisen på Muskö för några år sedan. Där finns det många kartonger med alla möjliga varor.... !

Hade för en gångs skull tid att läsa hela Metro idag långfredag. Blev vansinnigt irriterad, och för en gångs skull gällde det inte skribenternas oförmåga att handskas med den svenska grammatiken (det kommer jag säkert att grumsa om i något senare blogginlägg...). Nä, den  här gången läser jag angående de svenska häxprocesserna om de arma kvinnor som dömts till döden för trolldom att 'flera av dem brändes på bål'.

Nix pix pulvermix. Det finns bara ett enda känt fall i Sverige där en häxdömd kvinna verkligen brändes levande på bål. Det var finskfödda Malin Matsdotter, alias Rumpare-Malin, som mötte detta omänskliga öde i Stockholm den 5 augusti 1676. Att just hon dömdes att brännas levande på bålet, berodde troligen på att hon vägrade bekänna sina påstådda häxerier.

Däremot var det vanligt att man, efter att ha halshuggit häxorna, brände deras lik på bål. Men det är ju en helt annan sak.

Nu handlade i och för sig själva artikeln om synen på kvinnlig sexualitet i samband med häxprocesserna. Men man kan ju kolla sina fakta ordentligt för det.

Idag klär vi gärna ut våra små barn till häxor i påsktider, med schaletter, påmålat smink och lagom ruffiga kläder. Vi vuxnare kvinnor skojar om häxkvastar och Blåkulla. Inget fel i det, men vi bör ju också komma ihåg att det var en fasansfull tid i Sverige under slutet av 1600-talet. Häxprocesser med visgossar och angivare av alla de slag, blossade upp överallt. Den kvinna som var med och anklagade någon ena dagen, kunde finns sig själv inför rätta den andra dagen.

I Flarken i Nysätra i södra Västerbotten, anklagades nämndemanshustrun Ingeborg Andersdotter och hennes två vuxna ogifta döttrar, Britta och Sigrid, för häxeri. Det är ett antal barn som anklagar Ingeborg för att ha fört barn till Blåkulla. Den 22 och  23 september 1675 står mor och döttrar (tillsammans med nio andra kvinnor) inför domaren Heurius Winblad, i närvaro av bland annat landshövding Johan Graan och prästen Lars Beronius Burman. 'Bittert gråtande' förnekar Ingeborg och döttrarna alla anklagelser.

Om det berodde på att Ingeborg var nämndemanshustru, att prosten gav henne och döttrarna 'gott beröm' och intygade att ingen av dem någonsin påträffats med några vidskepelser eller varit anklagade för trolldom innan ryktena uppstod,  eller på Johan Graans misstro mot häxprocesserna som sådana vet jag inte - men Ingeborg, döttrarna och de andra kvinnorna blir faktiskt frikända!

Vi får i det här sammanhanget också veta att Ingeborg var 'en duktig bondhustru som spann och vävde tidigt och sent'.

Och det var ju faktiskt något positivt som kom ut ur den häxprocessen!

Ingeborg Andersdotter är min mm mm ff fm mf mor....

Glad Påsk!

Jag såg en skämtteckning från Grönköpings Weckoblad, där en ytterst förnäm dam iklädd päls och minihund sitter med näsan i vädret medan en man på andra sidan skrivbordet glatt försäkrar henne:
Jodå, er förfader var mycket berömd. Han tog minst sju unga kvinnor av daga innan han infångades och hängdes....

En typisk drift med hur vissa överklassmänniskor förr använde släktforskningen för att kunna skryta för vänner och bekanta med sina 'fina' förfäder och anmödrar.

Visst är det kul att släktforska! Men nybörjaren upptäcker snart att det är betydligt mer tålamodskrävande än när kändisar på TV får sina släktdokument serverade av någon med vita handskar. Och det är ju inte alltid säkert att man gillar det man hittar.

Vad gör man om man upptäcker att ens ana är en mördare? Eller, på sätt och vis ännu värre, om man upptäcker att ens högt älskade farfar eller mormor fick ett utomäktenskapligt barn som aldrig erkändes eller togs upp i familjegemenskapen?

Man måste för det första ha sin släktforskning på lite distans. Du är inte din farfar eller mormor. Än mindre din farfars morfar mördaren. Vad de gjorde, kan du inte göra ogjort, men du kan heller inte lastas för det.

Sedan måste man, vilket förvånansvärt många glömmer bort, komma ihåg att livet var väsentligt annorlunda förr. Det är inte särskilt länge sedan vi fick religionsfrihet i Sverige. Och de gamla kristna värderingarna om exempelvis äktenskapets ingående levde kvar bland folk mycket länge.

Jag har flera gånger, både i min egen släkt och från andra hört kommentaren: 'Varför ska man forska i det förflutna? Det är väl framtiden som betyder något!'
En ganska typisk inställning hos de människor som levde i det nya Sverige. Man skämdes för sin fattiga uppväxt, och kanske var man rentav 'oäkta' barn. Eller hade själv fått barn utan att vara gift. Hade gammelfarfar kanske faktiskt haft ihjäl någon på sin tid? Bäst att glömma det som varit!

Levnadsstandarden för det stora flertalet var ju bedrövlig ända in på 1900-talet. Man åt dålig och enformig mat, om man nu fick mat. De flesta bodde i små ruckliga torpstugor, fulla med löss och med bara vedspisen som värmekälla. Från sin steniga åkerlapp kunde man se hur de rika kom farande från sina säterier och gods i guldsmidda vagnar dragna av blankryktade hästar. Inte så konstigt kanske, om det föddes bittra tankar hos en och annan. Eller bara desperation, om det var tomt i magen och ännu mer tomt i kassakistan.

Därmed inte sagt att man hade mer rätt att slå ihjäl eller råna sina medmänniskor då än nu. Och det visste säkert gammelmormor och gammelfarfar mycket väl.

Bilden: Nutid och dåtid i London 2015

För några år sedan blev jag uppringd i tjänsten av en herre som hade en uppsättning Svenska Turistföreningens årsskrifter hemma. Inbundna, och gamla goda årgångar. Han undrade nu om GF var intresserade av att överta dessa?

- Absolut. Hit med dom! svarade jag, mer uppriktigt än helt artigt.

Men det förtjänar de faktiskt.

Många har skrattat åt min passion för dessa fantastiska böcker. En del har kritiserat mina långa texter om dem i boklistorna.

Men det är så svårt att sluta skriva! Och det är så lätt att försjunka fullständigt i dessa innehållsrika böcker, särskilt  de som utkom i början av 1900-talet, i turismens verkliga barndom. Då när det varken fanns femstjärniga hotell, skidliftar eller bagageband.

Det är så svårt att sluta läsa. Ibland blir det nästan deckaraktigt spännande. År 1900 får man exempelvis läsa kapitlet 'På hyddstakning i Lappland', där man lever med i våldsamma regnoväder, en febril jakt på ost, och en klockare som fått blodförgiftning. Hur gick det se'n?

Saga blandas med verklighet i historien om Gräfsnäs slottsruin. Från mytologiska jungfrur till grosshandlaren som köpte slottet 1897.

Under de första årtiondena gjordes omslagsbilderna ofta av kända konstnärer (se bilden!). Ibland har de dekorerat inne i böckerna också. Både Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt har publicerat originalverk i årsböckerna.

Historiska ögonvittnesskildringar: Karl XI:s sändebud Feuquières beskriver utförligt Fjällbackas hamn.

Sport: Vad sägs om kapitlet 'OS 1912', i ord och bild? Sportkommentatorer före radions tidevarv alltså!

Gravstensinventering: Lemnhults kyrkogård, känd för sina många gravstenar i trä, även med genealogiska notiser....

Visste ni att Båstad kallats för 'Nordens Sorrento'?

Apropå badorter, så får vi också lära oss att Särö var 'dyrt' på den tiden...

Militärhistoria: Fredrikshald, som i och för sig ligger utanför landets gränser, där man läser ett stycke karolinsk sluthistoria, genom ögonvittnesskildringar.

Turismen som sådan: '... och det är exempelvis ingenting ovanligt att han (turisten alltså) t o m midtunder andakten i kyrkan promenerar omkring på knarrande sulor för att bekika de där inne församlade och deras dräkter, allt under det att han som en tjufskytt knäpper och klickar med den oundvikliga kameran...' Och detta var alltså år 1905! Inget nytt under solen alltså....

Färger: 'Framför oss låg sjön vattrad i guld och silfverglittrande grått, där bakom reste sig åsen, majestätisk, mörk och hemlighetsfull, öfver det hela flammande aftonhimmeln i guldgrönt, klarrödt och djupviolett'...

Ekonomi: Vid skolresa till Stockolm anno 1908, har den ordentlige magistern gjort en uppställning där han begrundar vad biljetter till Katarinahissen, ångbåtsbiljetter till Djurgården och skolfrukost till hela klassen kostat.

Mode: 'Där kommer Per Bertilsson själf i grå kavaj och storstöflar, med snuggan hängande i ena mungipan...' Turistfashion anno 1902.

Citaten ovan kommer från böckerna i min boklista 'Urturisten' som innehöll STF-årsböcker 1900-1915. Och det är enda gången jag blivit oense med vår förra layoutare av boklistor. Hon hävdade bestämt att jag var tvungen att korta texten, för annars skulle listan bli tio sidor lång!

Kort sagt: Dessa böcker innehåller hur mycket ögonblicksbilder som helst från ett Sverige som till stora delar har försvunnit, men ett Sverige som var vardag för mormors mor och farfars far.Längre fram i tiden kan man läsa om hur Turistsverige såg ut när mamma och pappa var unga. Eller rentav se några minnesbilder från sin egen barndom.

Ett citat till: 'Jag ligger på en sten vid stranden i timtal, stirrar ner i det hvirflande hvita skummet och lyssnar, och märker ej hur tiden går...'

Där har ni mig när jag skriver Turistlistor!

Men det förtjänar de.

Bilden: Einar Forseth har målat Örebro slott till Svenska Turistföreningens årsbok 1930. Det var alltså Närke som gällde det året....

Idétorka denna vecka. Så här kommer ett litet avsnitt ur mitt häfte 'Detta har hänt på Släktforskardagarna':

Jag hade aldrig någonsin åkt nattåg förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen. I alla fall inte i så kallad liggvagn.
Men det började ganska oskyldigt, när jag kom till Stockholms central på kvällen. Mitt på perrong nummer 12 står det en liten vit.. tja, barack, kanske man kan kalla det för. Det var där man skulle checka in till nattåget. Konduktören klev in i lilla trästugan, öppnade luckan och var redo. Tågmästaren tog min biljett, och det hela gick pilsnabbt.
Det var när jag klev ombord på tåget som jag började ana oråd. Gången, med de flesta kupédörrarna öppna, var ohyggligt smal, jag fick nästa gå i sidled med mitt bagage. De kupéer som jag kom åt att titta in i , såg otroligt smala ut.
Så hittade jag till slut den kupé som skulle innehålla min plats, nr 44 Mellan. Där inne var redan ett antal människor. Kupén bestod av tre ovanför varandra anbringade britsar på ömse sidor. Emellan dessa två britsrader fanns en möjligen fotsbred golvyta. Det mesta av golvytan upptogs av en lång stege. Det fanns i stort sett ingenstans att ställa bagaget.
Inledningsvis blev det en viss oreda. Det kom åtminstone två personer som trodde att de skulle koja i vår kupé, innan det visade sig att de skulle någon helt annanstans. Så småningom redde vi ut begreppen. Jag insåg att det enda sättet att få bäddat var att stå nere på golvet och få det ordnat.
Bäddat och bäddat… knyckla ett örngott på en alldeles för stor, och platt, ryggstödskudde. Och bre ut den så kallade sovpåsen, ett i stort sett uppochnervänt påslakan, och filten.
Sedan skulle jag upp. Oj, det var inte lätt! Till slut lyckades vi med förenade krafter luta på stegen så pass mycket att det gick att klättra upp. De två sadelgjordsliknande snören som hängde som ett kryss framför kojen för att förhindra att man ramlade ut mitt i natten, gjorde ju sitt till att det blev knepigt att ta sig fram. Jag fick lov att haka av det ena för att kunna komma in. När jag väl kommit dit, insåg jag att det inte gick att sitta upprätt. Jag fick kravla mig fram, ungefär som en daggmask, för att inta liggande ställning.
Ingen av oss passagerare i kupén hade särskilt mycket bagage. De flesta hade ryggsäck, eller så kallad flygväska med sig. Men med den lilla golvytan så säger det sig självt att det var fullständigt omöjligt att få plats. Min väska lyckades vi peta in någorlunda långt under den nedersta britsen. Det var egentligen för lågt utrymme, men det mesta av väskan gick in. Kassen med kartongerna var jag dock tvungen att förvara uppe i britsen, tillsammans med min tämligen välfyllda handväska.
Till slut började vi i alla fall få lite struktur på saker och ting, och lugn utbredde sig. Jag tråcklade mig ner igen, efter att på något sätt ha lyckats byta kläder, och traskade med necessären i nypan barfota i bara nattskjortan tvärs igenom hela vagnen  till toaletten. ’Traskade’ är kanske lite mycket sagt. Knata i sidled, ungefär som mina fåglar brukar göra på fönsterbrädan, var vad jag fick göra. Nå, väl framme gjorde jag mig i ordning för natten, borstade tänderna och sådant. Precis som jag var klar att gå, rycktes dörren upp och en ung grabb kom inrusande på toaletten, men tvärnitade förstås när han såg mig. Uppenbarligen hade jag inte låst dörren, fastän jag trodde att jag gjort det. Han såg ungefär lika skrämd ut som jag kände mig. Det visade sig senare att det jag trodde var låsknappen inte alls var låsknappen utan det var en helt annan knapp som var låsknappen. Tur att jag var klar därinne åtminstone…
Sedan var det bara att gå och lägga sig, då. Min bok, som jag tagit med som reselektyr, låg i bruna väskan och jag hade ingen större lust att försöka lirka fram den under nedersta kojen, utan jag skrev i min lilla anteckningsbok, helt enkelt, och så lade jag mig för att försöka sova. Sängen, eller rättare sagt britsen, var hård och smal. Kudden var om möjligt ännu hårdare. Sovpåsen och filten gick dock an. Men när tåget väl startade, förstod jag att det skulle komma att bli en mycket, mycket lång natt.
När man sitter upp, tänker man inte på hur ofantligt mycket ett tåg slänger och kränger. När man ligger ner, märker man det på ett helt annat sätt. Därtill kommer alla ljuden. Det skramlar, pyser, dunkar, knarrar och gnisslar. Ändå tror jag att vårt tåg körde ganska sakta. Jag lyckades sova cirka två timmar, tror jag. Mellan strax efter midnatt, och fram till lite drygt två på morgonen. Sedan vaknade jag ohjälpligt, och låg och vred mig, önskande att det snart skulle vara morgon och slut på pinan. Då måste jag ändå skjuta in att mina kupékamrater inte alls var några monster; ingen som pratade i sömnen, snarkade eller på något sätt ställde till oväsen. Men den äldre damen som hade nedersta britsen på andra sidan hade tydligen något som gjorde att hon inte kunde sova. Hon hade lampan tänd större delen av natten, och låg och läste. Om det hade varit ett vanligt lampsken hade det kanske inte stört så mycket, men den hade ett konstigt, metalliskt fluorescerande ljus, såg nästan ut som någon sorts speciallampa för undersökning av kemikalier i något polislabb eller något sådant. Lampan gjorde sitt till för att hålla mig vaken, men det var ju inte det enda skälet…
Klockan kvart i fem, bankade konduktören på vår kupédörr och omtalade att vi snart var i Hässleholm, och det var dags för byte. Men när han fick klart för sig att ensamma mamman med sonen skulle till Kastrup, tyckte han att hon lika gärna kunde fortsätta med vårt tåg. Och någon annanstans skulle ingen i kupén. ’Ingen behöver alltså byta i Hässleholm’ konstaterade jag. ’En helt korrekt sammanfattning’ tyckte konduktören och försvann.
Efter detta besök, var det nog inte bara jag som var vaken. Klockan var ju fem, vi skulle vara framme enligt beräkningen cirka en och en halv timme senare, och man vill ju gärna upp och tvätta sig och klä på sig först. Det verkade rätt meningslöst att ens försöka sova vidare.
Till slut var dock resan över.
Vädergubbarna hade hållit ord, det var faktiskt både soligt och varmt i Malmö, särskilt med tanke på att klockan bara var sju på morgonen.

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag kände mig särskilt fräsch, pigg och utvilad när jag vacklade iväg längs perrongen på Malmö Centralstation med bagaget i händerna. Men på något sätt måste kartbilden som vi tittat på, Chris och jag, dagen innan etsat sig fast i minnet på mig. För, hör och häpna, utan karta, dödstrött och för allra första gången i Malmö, så lyckades jag faktiskt ta mig fram till hotellet i första försöket. Det var i och för sig ingen svår väg att gå, men ändå. För att vara mig är detta extremt ovanligt. Eller, som vännen Chris sa när jag berättade det för honom: ’Har det skett något misstag någonstans?’
Väl framme på Hotell Astoria, hade jag lite tur i oturen efter den bedrövliga natten. Normalt sett brukar man ju numera inte få tillträde till sitt hotellrum förrän frampå eftermiddagen. Det ska ju städas och så. På Astoria skulle jag egentligen ha fått vänta till klockan två. Men nu lyckades jag faktiskt beveka damen i receptionen så att jag kunde få rummet meddetsamma, fastän klockan inte ens var halv åtta på morgonen. Jag var innerligt tacksam för detta. Det gjorde att jag inte bara kunde ställa ifrån mig bagaget, utan också, faktiskt, få en halvtimmes sömn. Att få sova en halvtimme extra kan göra mer än man tror ibland.

Vi sålde massor med böcker på Släktforskardagarna i Malmö 2008, men min största bedrift var nog att jag lyckades bli av med returbiljetten och fixa billift hem.

Även om Gustav Vasa införde protestantismen i Sverige mer för att kunna betala sina tyska revoltfinansiärer med guld och silver från de indragna katolska klostren än av religiös övertygelse, så höll lutherska kyrkan svenskarna i ett järngrepp under mycket lång tid.

Först omkring 1860 kunde svenska medborgare lämna Svenska kyrkan, under förutsättning att man samtidigt anmälde sitt inträde i ett annat officiellt godkänt samfund.

Därmed inte sagt att statskyrkans prästerskap gillade detta så värst mycket. Vilket lämnat lite spår i kyrkböckerna.

Första gången jag stötte på fenomenet var i Stöde nära Sundsvall. I de vackert skrivna kyrkböckerna på 1870- eller 80-talet, kan jag läsa flera gånger i dopbokskanten: 'föräldrarna baptister, vägrat dopet' eller på något ställe: 'fadern baptist, vägrat döpa'.

Den prästen nöjde sig i alla fall med den lilla anteckningen.

Min mentor i släktforskning berättade att han en gång stött på följande lilla anteckning i en kyrkbok: 'Bekänner sig till den katolska villfarelsen'.

Min vän Barbro berättade igår att hon i de bohuslänska kyrkböckerna hittat anteckningar om barn som benämnts 'mormonyngel'.

Häromdagen hittade jag år 1875 en nyfödd Karl David i födelse- och dopboken för Brunneby i Östergötland. Men istället för föräldrar, hade prästen skrivit 'se anteckning'. I anteckningsfältet läser jag följande: 'Karl David är född af föräld. Karl Oscar Larsson och hu. Karolina Jansson från Fallet, Westanå egor. Föräldrarna methodister. Dopsedel utfärdad af en pastor Wallén, sannolikt methodist. Dopet kan icke anses annorlunda än såsom ett nöddop.'

Ack ja. Statskyrkeprästen får det att låta som 'sannolikt återfallsförbrytare'... Och mer än nöddop var det inte värt. Allt för att hålla dessa utbrytare på avstånd.

Men det hade han ju inget för. Frikyrkorna kom för att stanna, tätt följda av arbetarrörelse, nykterhetsrörelse... Och därtill ångbåtar, järnvägar och dagstidningar. Sverige var obönhörligt på väg att förändras för alltid. På gott och ont.

Bilden föreställer Nysätra (Nysättra) kyrka i Västerbotten.

Så hette en pocketdeckare med Larry Kent, som jag läste på 70-talet. Ni vet, de där jättebilliga pocketdeckarserierna, som man köpte för någon krona i mataffären. Allihop hade en tjej i två nummer för liten bikini på omslaget, oavsett om boken hette 'Ormen i paradiset' eller 'Storm över Oklahoma'... Jag minns inte så mycket av handlingen, men jag vet att jag tänkte att jag ALDRIG skulle nedlåta mig att så mycket som hälsa på någon som jag visste hade begått ett mord...

För ett par veckor sedan, fick jag i min hand ett brev som kommit till våra grannar Sveriges Släktforskarförbund. Det var en amerikan som bad om hjälp med att spåra några svenska släktingar. Chris Henning och jag hjälptes åt, och hittade ett par dödsannonser, som vi kopierade på papper och skickade till den uppgivna adressen. Någon e-post fanns inte uppgiven i brevet.

För ett par dagar sedan, kom brevet i retur! En gul remsa på kuvertet förkunnade att 'brevet inte kunde levereras'. Jag gick då in till Förbundet och frågade Mikael Hoffsten om han möjligen hade kvar kuvertet, så att jag kunde se efter om jag skrivit fel adress.

Det hade han inte, men på nätet hittade han tämligen snabbt amerikanen ifråga. Det visade sig att han satt i fängelse, dömd för att ha mördat sin tioåriga dotter år 2006!

De ord som saknades i adressen var uppenbarligen 'correction center' (jag utelämnar ortnamnet), alltså 'fängelse'! Förståeligt om han inte ville uppge detta, troligen trodde han inte att vi skulle svara om han skrivit att han sitter i fängelse. Det förklarade också varför han inte hade e-post.

Vad göra i en sådan situation? Låtsas som det regnar, stoppa brevet i ett nytt kuvert, korrigera adressen och skicka? Slänga brevet i papperskorgen hellre än att betjäna en mördare?

Vi undertecknade ju följebrevet med våra namn, Chris och jag. Kommer vi att registreras någonstans som någon sorts 'kontakter' till den dömde mördaren?

Vår släktforskningsintresserade mördare sitter på livstid, dömd till 100 års fängelse. Det verkar inte troligt att han kommer ut, och kan fortsätta göra skada.

Vi rådslog, och Chris menade att 'då har han i alla fall något vettigt att göra'.

Så jag stoppade brevet i nytt kuvert, korrigerade adressen....

Men nog känns det lite konstigt i maggropen.

Släktforskning kan vara riktigt kusligt ibland....

Bilden föreställer skamstocken i Ytterselö kyrka, Södermanland

'Den röde hanen' är en lika regelbunden som ovälkommen gäst i våra städer och byar genom historien. Brunnit har det gjort, och förödelse har det blivit.
För oss släktforskare kan man kanske tala om en 'brandmur', åtminstone vad gäller kyrkböckerna.
Själv har jag dystra erfarenheter av en familj som började sin bana i Surteby-Kattunga, Västergötland, för att sedan flytta till Sibbarp, Halland. Båda de orterna har brunna kyrkböcker! Och naturligtvis är de uppbrunna precis den period som jag var intresserad av. Murphys lag för släktforskare!

'Borgmästaren grät och bad, biskopen svor och släckte'. Var det branden i Karlstad?

Jag minns när jag skulle börja forska i Skellefteå landsförsamling. Det är så länge sedan att det var mikrokort som gällde fortfarande.
Jag kommer aldrig att glömma synen av de svarta 'sorgkanterna', de syntes tydligt redan innan jag stoppat in dem i apparaten.

Vem var den okände hjälte som uppenbarligen riskerade livet för att få ut kyrkböckerna i sista sekunden? Borde han/hon inte få en staty någonstans?
Jag skänker gärna en slant till uppförandet av en sådan!

Min älsklingsstad Varberg har brunnit extremt många gånger, men lyckligtvis tycks det inte ha drabbat kyrkböckerna. Att stadens äldsta husförhörslängder är både sena och usla har nog andra orsaker...
Albert Sandklef, Varbergs store (om än inte alltid helt tillförlitlige) hävdatecknare, konstaterar att 'I Varbergs historia förekommer alltför mycket eld och alltför lite vatten'.

Enligt Varbergs allmänna rådstuguprotokoll 1719 föreslår borgmästare Isac Himmelberg att staden ska inköpa en 'spruta'. Förslaget bifölls, men vid allmänna rådstugan år 1729 tillfrågades samme borgmästare av gästande landshövding och landssekreterare om hur det förhöll sig med brandutensilier. Borgmästare Himmelberg, sannolikt något kallsvettig, tvangs medge att förslag om inköp godkänts, och pengar fanns anslagna till inköp av brandspruta, men någon sådan fanns alltså inte inköpt, trots att tio år gått sedan beslut fattats i ärendet. (Inte utan vissa likheter med dagens byråkrati på sina håll....)
Ingen brandspruta noteras som  inköpt i de följande årens protokoll heller.
När Varberg brann år 1767 hade man faktiskt skaffat två brandsprutor, men, som det stod i protokollet året efter branden, så hade elden inte bara förtärt kyrka, samtliga publika byggnader och 67 privathus, utan också 'begge stadens sprutor och öfriga brandredskaper'... !
Brandsprutorna brann upp, således.
Men som den berömda fågel Fenix, har Varberg, liksom de flesta andra nedbrunna orter, rest sig ur askan och levt vidare.
Själv var jag i Varberg första gången 1998, och sedan dess längtar jag dit permanent. Men det är en annan historia!

Läste på facebook att någon gjort sig lustig över att vissa personer säger ’hej’ till katter. Men självklart säger man hej till katter! Det är väl ingen som törs något annat, de kan ju bli jättesura!

Från katter växlar jag snabbt över till – råttor!

Jag erkänner: jag är rädd för möss och råttor. Inomhus. Utomhus får man väl finna sig i vetskapen att de existerar. Med undantag för en ökenråtta vid namn Basil (efter högt föredöme i ’Fawlty Towers’) som figurerade några år i vår familj, så har jag förvisso ingen erfarenhet av inomhusråttor.

Inomhusmöss däremot…

En helg för ett antal år sedan, var jag ute på familjens sommarställe så tidigt som i februari-mars någon gång. Det var mycket kallt ute, och skönt att komma inomhus. Dessvärre tyckte tydligen även traktens möss detta. På kvällen när det blev läggdags, blev jag upplyst om att möss synts till här och där, men jag sa övermodigt att ’äsch därute i gäststugan har jag då aldrig sett en endaste mus!’

Det gjorde jag inte nu heller, men när jag släckt lampan för att sova, hördes plötsligt ett lätt rasslande ljud, följt av knaprande. Vettskrämd tände jag lampan. Nej, här inne i själva stugan fanns inte minsta spår av några möss. Däremot, kom jag att tänka på, finns det förråd på utsidan av huset…. Lampan släckt igen, somnar denna gång. Men väcks nu av ett intensivt gnagande och springande. Inte heller denna gång fanns några spår av mössen där jag hade min sovplats. Till slut somnade jag om, men vaknade någon gång i gryningen av… ja, gissa vad! Trött och irriterad, röt jag så fönsterrutorna skallrade: ’OM ni nu ska vistas inomhus, så kan ni åtminstone hålla käften!’

När det till slut blivit morgon, kom jag över till stora huset och sa ynkligt ’kan jag få några råttfällor dit ut?’

Det visade sig sedermera, att mössen HADE varit på fest. I förrådet fanns en påse med lite överblivna gräsfrön. Den påsen var sönder, och fröna borta. Vad värre var;  i ytterfacket på en golfväska, hade en chokladbit blivit kvarglömd… Golfväskan hade inget ytterfack längre. Och ännu mindre någon chokladbit….

Jag fick råttfällorna.

Möss har även förekommit i släktforskningen. Förutom att jag en gång krockade med en mus i Marabouparken, så råkade jag ut för något tämligen obehagligt i det som då var vårt hängmappsrum. Det låg en trappa ner från receptionen, och när någon ville ha uppgifter ur hängmapparna, blev det att trava ner och bläddra. Det gjorde jag en dag, och redan när jag steg in, kände jag en obehaglig lukt. Men då toaletterna låg näst intill, trodde jag att det kom därifrån. Jag letade upp vad jag skulle, men när jag vände om för att gå…. Vad låg på golvet, om inte en död mus! Och det var den som luktade. För första gången i mitt liv fick jag akut musfrossa. Jag rusade i panik därifrån. En medarbetare med betydligt bättre nerver (samt större musvana eftersom hon bodde i ett gammalt trähus) fick det tveksamma nöjet att begrava liket. Hon hittade dessutom en död mus till under ett skåp, nästintill mumifierad, men ändå.

Det tog två dagar innan jag vågade besöka hängmappsrummet utan eskort. Så jag har fått acceptera att jag faktiskt är rädd för möss.

Inomhus.

Ordet dök upp i samband med Genealogiska Föreningens årsmöte förra året. Så långt behövde man väl inte sträcka sig, men ibland undrar jag lite hur det egentligen står till i släktforskar-Sverige? Är det sant som står att läsa i föreningens medlemsblad i referat från årsmötet eller styrelsemötet? Var styrelsen verkligen enig om beslut, eller var det tvärtom strid på kniven och allmänt slagsmål hotade utbryta?

Kanske Sveriges Släktforskarförbund borde införa ett 'föreningsråd'? En grupp på tre eller fyra slumpvis utvalda personer som väljs på ett år i taget. Dessa personer skulle då under året göra åtminstone ett oannonserat studiebesök hos någon eller några släktforskarföreningar. De skulle prata med såväl styrelseledamöter som volontärer, eventuella anställda och inte minst 'vanliga medlemmar'.

Sitter föreningen fast med en bromskloss till ordförande, som envetet vägrar att förändra någonting sedan 1975? Har föreningen en kassör som tycker det är viktigare att eventuella intäkter går till styrelsens årsmiddag än till medlemsevenemang eller projekt? Gör föreningens volontärer det de säger att de ska, eller har förväntansfulla medlemmar tvingats vända om framför en stängd lokal för att ingen har kommit dit?

Det finns säkert de som en gång anmält sig som 'hjälpare' till något enskilt evenemang i 'sin' förening, för att några år senare finna sig fast i ett oavlönat jobb som städare eller kaffekokare vid varenda evenemang.

En annan sak som slagit mig när jag läst igenom medlemsbladens förteckningar över styrelsen är att de flesta av dem har en sorgligt mansgrisig slagsida.

Ordförande: man

Vice ordförande: man

sekreterare: kvinna

kassör: kvinna

vanliga ledamöter: två män och en kvinna

klubbmästare (i realiteten bagare och kaffekokare): kvinna

Här skulle ett föreningsråd också ha en uppgift att fylla!

Det är lätt att utnyttja vissa människor, och det kan vara mycket svårt att få någon att avstå sin maktposition.

Men det kan vara värt ett försök.

År 2004 inträffade något historiskt i släktforskningsbranschen i Stockholm. Vi var ett antal föreningar som blev sambo! In i gamla Marabouhuset i Sundbyberg flyttade Sveriges Släktforskarförbund, Genealogiska Föreningen, StorStockholms Genealogiska Förening, DIS-Öst, Sällskapet Vallonättlingar och Föreningen för Smedsläktsforskning.

Det var febrila inflyttningsvedermödor, jag minns våra 897 flyttkartonger, och det gör nog flyttgubbarna också. Enligt en av dem, så drar en ’normalstor familjevilla’ på sig ungefär 100 flyttkartonger…

Sedan minns jag Ted Rosvall, Förbundets dåvarande ordförande, på knä i korridoren, ifärd med att rulla upp en jättelåååång korridormatta. Ett ögonblick blev jag lite betänksam. Den där mattan var misstänkt lik den långa matta som brukar ligga utmed altargången i kyrkor. Och Ted var ju kantor till yrket. Det var väl inte så att någon västgötsk kyrka saknade sin matta….? Men Ted försäkrade mig att mattan var den ordinarie, som hörde till huset.

Nyfikenheten hos släktforskarföreningar och liknande var stor på de nya lokalerna, och studiebesöken duggade tätt.

Ingen av oss som var med, kommer väl någonsin att glömma tisdagen den 15 februari 2005!

Jag skrev följande referat till en kompis några dagar efteråt:

Apropå studiebesök; i tisdags var det roligt värre. Historien började för all del rätt stillsamt med att Åza och jag upptäckte att IBM-klubben skulle ha årsmöte i Hörsalen samtidigt som GF hade Judiska släktforskarföreningen på besök. Men det var väl ok.

Sedan ringde Ted och meddelade glatt att han lyckats ordna så att Slottets personal skulle komma på studiebesök en tisdag. När Åza, nu en aning betänksam, frågade vilken tisdag, så blev svaret: den 15:e!

Så tillstötte Gustaf och påstod att G-gruppen skulle ha årsmöte samma dag..

Himmel och plättar! (som Carl-Gustaf Lindstedt sa i en sketch). 

Vad ska man göra? Har man väl sagt välkommen, så kan man ju inte backa ur sedan..

Ungefär så här blev det på kvällen:

17:00 Slottets personal, 20-25 pers anmälda (fast det kom bara 16) välkomnas med ett glas cider och så föredrag av Ted i Hörsalen till

18:00 då Gustafs G-gruppmöte (ca 25 pers) börjar i samma Hörsal.

18:00 anländer också IBM-klubben (ca 20 pers) som fått flytta från Hörsalen till Anrep (konferensrummet längst bort, efter DIS-Östs glasbur).

Samtidigt går Slottets personal på fika i cafeterian.

18:45 får jag och Chris visa Slottet GF i två grupper. I ögonvrån ser jag Åza köra tevagn med skaffning bort till IBM-klubben i Anrepsalen.

19:00 anländer Judiska föreningen (som skulle varit 20 men bara blev 12 pers), och Ted börjar med att visa dem Förbundet

Samtidigt går G-gruppen på fika i personalrummet och IBM-klubben festar på fika och landgångar borta i Anrep.

19:45 Judiska föreningen fikar i cafeterian. Ted går in till IBM-klubben för att hålla föredrag.

20:10 Chris och jag delar resolut upp Judiska föreningen i två halvor och visar GF.

20:50 cirka: Det hela lugnar ner sig, IBM och Judiska försvinner tillsammans med Gustaf och Anna-Lisa som de sista från G-gruppen. Denna innehållsrika kväll är slut och vi medverkande också..

Hängde du med?  

Det hela gick förvånansvärt väl i lås ändå, möjligen  beroende på att några av grupperna blev mindre än vad som sagts från början. Fast Judiska föreningens Carl-Henrik Carlsson ringde ju på tisdagen och erkände att han gjort bort sig. Han hade bokat hos oss båda kl 18:00, men sagt till alla att det började 19:00. Lite sent att ändra på nu, så hela Lisbeths omsorgsfulla schema fick ritas om från början..

Det vi var mest bekymrade för var att Judiska föreningen skulle hamna i G-gruppens årsmöte eller IBM stå och dricka cider med Slottet. Judiska föreningen hade nog inte haft så kul på G-gruppens årsmöte.. Men det enda som höll på att hända var att en av medlemmarna från G-gruppen höll på att hamna inne hos IBM-klubben i Anrep, men jag fick tag i honom i tid. I och för sig inte så konstigt, då G-gruppen först blivit lovade Anrepsalen för sitt möte, men sedan blivit flyttade till Hörsalen. 

Vi har emellertid lovat varandra över föreningsgränserna att inte boka in riktigt så många grupper på en och samma kväll. Det är för riskabelt. Dessutom går det åt så hemskt mycket kaffe. Fast G-gruppen skötte sig själva i det avseendet.

År 2008 flyttade vi alla dock vidare till de lokaler i Huvudsta där vi fortfarande håller till. Tioårsjubileum i år således!

Bilden: Invigningen återgiven i Släkthistoriskt Forum nummer 1 2005

Först får jag be så mycket om ursäkt. Dels för att delar av nedanstående text varit publicerad tidigare, i mitt kåserihäfte 'Örnen har landat!' från 2007. Dels för att detta inte handlar särskilt mycket om släktforskning. Utom att jag fick idén till detta idag när jag pratade med en släktforskare om mäklare och deras säljannonser på GF.

När jag väl fått i huvudet att jag skulle flytta från Täby, där jag är född och uppväxt, dröjde det fem år av intensivt annonsläsande och lägenhetstittande innan jag slutligen slog till. Under den tiden hann jag stifta bekantskap med både mäklare och mäklarnas annonser.

Vad gäller mäklarna, så var jag med på så många lägenhetsvisningar att jag emellanåt var tvungen att ta 'time-out'. Jag blev för välkänd bland Stockholms innerstadsmäklare. När de börjar hälsa en med: 'Jaså, du är här igen' eller 'Har du inte fått tag på någon lägenhet än??' så är det dags att ligga lågt ett tag. Förmodligen tror de att man har ljusskygga baktankar med lägenhetstittandet.

Så var det detta med annonserna. Jag läser fortfarande söndagsbilagans bostadsannonser. Alltid är det någon som sticker ut lite extra. Vissa tumregler har jag dock lärt mig: Först och främst att fundera mer på det som INTE framgår av annonsen än vad som faktiskt står där.

När det exempelvis står att man säljer 'en ljus och solig lägenhet på nedre botten', så innebär det i klartext att du kommer att leva ditt liv totalt blottlagd för alla som passerar utanför på gatan eller gården. Via de sannolikt stora eller många fönstren, visar du allt du gör där inne... Om det å andra sidan försäkras att sagda lägenhet ligger 'fritt från insyn' eller 'insynsskyddat', så betyder det troligen att alla dina fönster istället vetter mot ett högt buskage eller en slät brandvägg, så att du varken ser sol eller måne.

Läser man att ett badrum eller kök har 'bevarad funkischarm' så betyder det att ingen har bytt ut någonting alls i köket eller badrummet sedan 1935.

Ibland kan mäklaren i annonsen medge att det föreligger 'visst renoveringsbehov'. Det betyder i regel fuktfläckar i taket, hängande tapeter och en spis som inte fungerar. Står det, vilket är extremt mycket sällsyntare än det borde 'betydande renoveringsbehov' så får du i stort sett bygga om en totalrucklig bostad på egen hand.

På senare år har mäklarna börjat köra med ordet 'renoveringschans' istället, gärna med påhängda utropstecken. Avsikten är förstås att du inte ska tänka 'skrapa bort mögliga tapeter i tre veckor', utan istället ubrista 'wow, eget spa i badrummet!'. Att sedan badrummet ifråga visar sig vara två gånger två meter stort och knappt rymmer en så kallad 'stockholmsdusch' ens, är en helt annan historia.

Ibland blir det extra roligt. En favorit är annonsen som braskande utropade:
'Tvåa i Bromma! Med balkong i Abrahamsberg.'
Jag har sedermera inhämtat att Abrahamsberg tillhör Bromma kommun, men formuleringen är ganska intressant ändå.

Fast frågan är om inte denna, som handlade om en lägenhet i Gamla stan, är ännu bättre:

'Njut av tryggheten och stabiliteten i en mindre välskött bostadsrättsförening'.

Tänk vad bortfallet av ett kommatecken kan ställa till med...

Jul och nyår är borta, och oxveckorna är här. För min del fick man gärna avskaffa januari månad. Det är kolmörkt, iskallt, glashalt alternativt slaskigt, och alla är luspanka efter helgerna, vilket alla vet. Således händer det heller inget i januari; åtminstone inte de första veckorna. Inga evenemang, inga marknader…. Ingenting.

Men…

Det är Tulpanens Dag den 15 januari! Denna fantastiska blomma, som finns i alla regnbågens färger. Somliga stora, somliga små, en del doftar, en del har fjädrar… Såsom varande tulpangalen, har jag ibland fått frågan vilken färg eller sort jag gillar bäst? Faktum är, att det allra vackraste nog är en stor, blandad bukett. Men ok, måste jag välja, gillar jag de som är randiga i lackrött och gult eller orange. Ser ut som eldslågor ungefär.

Jag som historienörd kan inte låta bli att fundera på hur det kan ha sett ut i Holland under tulpanhysterins guldålder på 1600-talet. Då när en enda, sällsynt tulpanlök kunde ta kontroll över i stort sett hela börsverksamheten. Folk köpte, sålde och bytte tulpanlökar. De måste ju rimligen ha planterat dem också? Förmodligen i växthus då. Ute på en åker riskerade man väl att någon långfingrad person smög dit och grävde upp de dyraste lökarna…

Än idag är ju Nederländerna präglat av sin tulpanhistoria. Det finns tulpanmarknader, tulpanauktioner, det fantastiska Keukenhof, och stora färggranna tulpanfält brer ut sig för ögat om man besöker landet vid rätt tidpunkt. Till och med deras släktforskartidskrift Gen. (förut hette den Genealogie, kwartaalblad van het centraalbureau voor genealogie) har haft artiklar om tulpanodling och tulpanodlare i historien.

Får en att fundera. Jag vet att det finns personer som släktforskat på sin katts eller hunds anor. Någon som har haft funderingar på att kartlägga sina tulpanlökars antavla?

Så man kan väl säga att januari lever upp till sitt namn – månaden är ju uppkallad efter guden Janus, som hade två ansikten. Här finns både oxveckor och tulpaner.

Jag önskar i alla fall alla en tulpanrik 15 januari!

Ånej, första december redan?
Vad ska vi göra, hur ska vi hinna?
Mörkret går upp och solen i nedan
Var står nu farfars julklapp att finna?

Kakor ska bakas, skinkan ska rostas
Hinner man frissa om håret i tid?
När var det julkorten skulle postas?
Glashalt på gatan, julglögg på glid!

Nej, inte den granen, den är för stor!
Glömde jag fikonen? Gå tillbaka…
Krubban blir pyntad fast gräset knappt gror
Bort från spisen, till jul får du smaka!

Äntligen julafton, nu kommer folk!
Granen blev verkligen vacker i år
Kalle på teve, Feldreich som tolk
Dignande julbord, ät allt du förmår!


Vad var det man hade tänkt att få gjort?
Året försvann ju,  det knallar och går
Somt blev väl roligt och somt blev till lort
Men… riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Önskar Helena
Med fåglar

Läser en nutida Kalle Anka till middagen. Det är ganska sorglig läsning. Tidningen är full med ömkligt förklädda moralkakor för barn. Kalle går på klassfest, och det betonas att det spelar absolut ingen roll att man inte är rik, eller har dålig klädsmak, man kan visst vara en bra människa ändå. Och den frodige kommissarie Karlsson på lunch stöter ihop med en vacker flicka, råkar i trubbel och bestämmer sig för att hädanefter ska han ’träna på lunchen’ istället. Musse Pigg råkar ut för en beväpnad skurk, men skurken ångrar sig och ber om ursäkt för att han var dum…

När jag som barn prenumererade på Kalle Anka, var bovarna bovar, äventyren var spännande och humorn befriande galen. Figurerna liknade inte helt och hållet ’vanliga’ människor, och alla vuxna var inte ansvarskännande och beskyddande. Jag minns med stor saknad kusin Knase, och, som bifigur, en polkafriserad jaguar som ständigt blev störd i sin middagsslummer…

Minns också en hembygdsbok jag läste för länge sedan, där en man som var ung på 1930-talet beskrev sin barndom. Hur man från skräphögar plockade bråte, som kunde användas som kälkar, kojbyggnadsmaterial eller för att bygga piratskepp med…. Ungarna var ute sommar som vinter och lekte i skog och mark.

Idag går föräldrar och släktingar in i välmatade leksaksbutiker och köper avancerad elektronisk utrustning för tusenlappar till barnen. Allt är förprogrammerat, installerat och klart. Det saknas bara batterier…

Ibland får man nästan lust att skrika: ’Hecklefjäll! Ge ungarna ett par pinnar, några kottar, och en gammal blomkruka, och dom har uppfunnit hundra nya lekar på en dag!’

Stackars ungar, får de inte ha någon fantasi alls nuförtiden? Men det är kanske brist på fantasi och improvisationsförmåga som krävs, när de växer upp, och får ta del av knapptryckar-samhället. Inga improviserade kojor i skogen, inga iskanerallyn, inga låtsaslekar längre.  Det är kanske lika bra att de sitter inne och tittar på DVD eller spelar dataspel istället. Förresten får de flesta inte gå ut ensamma längre, allra minst ut i skogen. Deras föräldrar tror att där är fullt av pedofiler.

Föräldrarna hör nämligen till en generation som (kanske) har för mycket fantasi….

Slutligen ett litet citat från Albert Einstein: ”Fantasi är viktigare än fakta, för fakta är begränsat, men fantasin spänner över hela världen.”

Som nybliven släktforskare, brukar man efter en tid bli lite mätt på ”född-vigd-död, född-vigd-död”-frossande i kyrkböcker, och vilja vidga vyerna (många "v" där). Man kanske börjar försjunka i gamla kartor eller snoka efter gamla porträtt.

Det är nu hembygdsböckerna brukar göra entré i släktforskarens liv. Det är i hembygdslitteraturen som de bortglömda tomtgränserna, de gamla fisketraditionerna och de lokala ”originalen” vaknar till liv igen!

Ett tema som ideligen återkommer i hembygdslitteraturen, är folklig vidskepelse. Hade någon dött en onaturlig död, kastade man upp en rishög för att den döde inte skulle gå igen, man skulle hålla sig väl med gårdstomten för att inte bli utsatt för dennes vrede, och liknande. Man trodde på troll och gastar, sådant som gamla farmor eller morfar berättade om under mörka vinterkvällar. Och berättelserna fördes vidare generation efter generation. En del sägner har kunnat följas flera hundra år tillbaka i tiden.

Men i slutet av 1800-talet började tidningar bli var mans egendom. Tåget och senare bilen medförde allt längre resor, och sedan kom radion. Folk fick allt vidare perspektiv. De gamla spökhistorierna och vidskepelsen bleknade bort. Visst, vem av oss har inte spottat tre gånger om en svart katt korsat vägen? Och visst undviker man att gå under en stege (om också mer för att inte riskera att få den i huvudet än något annat). Men troll, tomtar och gastar ler de flesta av oss lite överseende åt, när vi läser om det i hembygdsböckerna.

Men... hur är det egentligen med vidskepelsen i vår egen tid? Tidningarna, som hjälpte farfar och mormor att ta kål på de gamla spökena, gav också oss i följande generationer nya. För tillsammans med tidningsnotiserna, kom alla annonserna. Nya revolutionerande jordbruksmaskiner, fantastiska mirakelmediciner som botade allt, och så småningom otroligt behändiga hushållsprylar, kunde farfar och mormor läsa att de inte längre kunde klara sig utan. Och stod det så i tidningen, så var det väl sant....

annonser_idun.jpg

Idag är det nästan mer annonser än reportage i tidningarna, och vidskepelsen frodas. Särskilt om en ”kändis” sägs använda en viss produkt – då måste du också köpa den!

Eller..?

Det finns idag hela tidningar med mode och design, som berättar för dig att du måste ha ett par sönderrivna jeans för tvåtusen kronor, eller köpa den designade osthyveln XXy, av den kände designern Kalle K.

Jag måste erkänna en sak: jag förstår det inte. Jag förstår inte varför ett par aldrig så professionellt sönderrivna jeans ska kosta tvåtusen kronor, när jag kan köpa ett par hela för bara tvåhundra. Och inte förstår jag varför den designade osthyveln för trehundra spänn ska vara bättre än den jag köpt i billighetsbasaren för tjugonio och nittio.

Men å andra sidan förstod kanske inte folk förr i tiden varför de skulle spotta om de såg en svart katt eller undvika att gå under en stege heller.

Varje gång jag klipper tånaglarna, drar samma tanke igenom skallen: 'Vilken evig tur att jag bara har två fötter. Tänk om du varit tusenfoting, Helena!'

Måste dock erkänna att jag inte har en aning om huruvida tusenfotingar klipper sina tånaglar eller inte. De kanske inte ens har några tånaglar, förresten. Finns det någon forskning på det området?

Och när jag hunnit så långt i tankarna, brukar tråkgörat med nagelklippning vara klart...

På jobbet händer det ibland att jag får mig tillskickat en lista på ett sjuttontal personer som alla är nya medlemmar men inte hunnit med i adressfilen till tryckeriet. Sjutton kuvert med en och samma Släkt och Hävd i, sjutton likadana frankeringar och klisterlappar...

Ja, då är det bara namn och adresser som hjälper till att hålla mig vaken och alert genom hela brevhögen. Vad namn anbelangar, så konstaterar jag att vissa föräldrar haft väldigt intressanta idéer när det gäller att välja dopnamn till sina barn, men vi förbigår förstås dessa med diskret tystnad. Föräldrarna kanske är helt oskyldiga, de kan ha haft någon pompös släkting som krävt att barnet skulle uppkallas efter henne eller honom. Och vad gör man, det gäller ju att hålla arvtant eller arvfarbror på gott humör...

Adresser kan också vara lite pikanta. 'Vattenstigen'? Oj, hoppas han kan hålla sig torr om fötterna...

Som alla, som regelbundet skriver adresser för hand, hatar jag Västra Frölunda (som adressort alltså). Och jag tyckte dessutom att det var omotiverat, tills jag en dag upptäckte, till min stora glädje, att det faktiskt finns ett Östra Frölunda också!

Sedan har vi då släktforskningen. När man plikttroget tragglar sig igenom sida upp och sida ner i Mjöldryga husförhörslängd, som saknar ortregister, i jakt på familjen Andersson/Persdotter, så vet vi alla att man MÅSTE försöka hålla sig till att läsa födelseåren. Annars blir man aldrig klar. Men det går ju bara inte, rätt som det är, fastnar man på något litet ord eller en kommentar från prästens sida.

En gång var jag på jakt efter en piga vid namn Maria Andersdotter i Uppland. Hittade en lämplig kandidat, men hon var född fel år. Och efter hennes namn, hade prästen skrivit som kommentar: 'kan ingenting'.

Efter lite funderande, insåg jag att det nog i första hand gällde katekesen, och annan eventuell boklig bildning. För annars hade väl den stackars pigan varit arbetslös...

Och under tiden, medan ögonen automatiskt nagelfarit sidorna upp och ner, hittade jag 'min' piga Maria Andersdotter. Hon hade, sin vana trogen, flyttat vidare till nästa församling.

Men till slut gifte hon sig, och då kom jag ikapp henne. Japp, hon visade sig vara min mormors morfars mormor!

Bild: Uppslag från husförhörslängd i Arkiv Digitals bilddatabas.

Under mina snart tjugofem år som anställd på Genealogiska Föreningen, har jag lärt mig att telefonen är ett viktigt inslag i släktforskarbranschen. Jag lärde mig mycket av min mentor, som var föreståndare för forskarexpeditionen. Han var gammal militär, och när det ringde, for hans hand ut med militärisk precision och högg luren. (Det här var alltså i mitten av 1990-talet). Lika precist var hans 'Genealogiska Föreningen'!

Fast en gång gjorde han faktiskt en miss. På slaget två varje dag, brukade han äta en medhavd frukt, oftast banan. En dag hade han just börjat avverka bananen när det ringde, och av gammal vana högg han luren innan jag hann ingripa.
Någon som försökt säga 'Genealogiska Föreningen' med munnen full av banan?
Han lät som om han var på en tämligen blöt fest. Som tur var insåg han det själv, och bad uppringaren vänta lite....

Så småningom fick jag börja svara i telefon själv. Det var ju lite nervöst i början. Och inte blev det bättre den första dagen jag var ensam på expeditionen och svarade.
Röst i luren: Är det ni som samlar släktuppgifter om folk?
Jag bekräftade att så var fallet.
Rösten: Kan jag komma ner till er och riva sönder alla papper som handlar om min släkt?
Vad svarar man på sådant?
Jag minns inte exakt vad jag svarade, men antagligen försökte jag få lite klarhet i vad som hänt. Det visade sig att personen som ringde hade fått besök av en släktforskare, som hade avslöjat mindre trevliga saker om någon släkting som uppringaren tydligen varit mycket fäst vid. Till slut fick jag personen att lugna sig, och fokusera på att anmäla släktforskaren för hemfridsbrott istället.

Detta skulle kunna föranleda en lång och intressant debatt om vett och etikett kontra släktforskning, men jag fortsätter med telefonminnena.

En sak som man bör lära sig när man passar telefon i yrkeslivet, är att inte ta saker och ting personligt. Jag har blivit utskälld, ifrågasatt och till och med lindrigt sexofredad per telefon i jobbet. Bara att försöka ruska av sig.  Ibland blir man ändå gripen. Som den gången när en kvinna ringde och bad att få säga upp sitt medlemskap. Hon berättade att hon fått stora problem med synen trots flera operationer, och att hon även fått andra hälsoproblem som gjorde att hon inte kunde fortsätta med sin forskning. Hon var mycket sorgsen över detta. 'Jag blir inte bättre' var en återkommande mening i vårt samtal. Henne tänkte jag länge på efteråt. Släktforskning är ju inte någon särskilt fysiskt krävande aktivitet. Tänk att bli så dålig att man inte ens orkar släktforska, och så ändå vara fullt klar i huvudet över detta!

Den absolut konstigaste frågan jag fått per telefon, kom någon gång i slutet av 90-talet, när GF flyttat till Sabbatsbergsparken. Det ringde en man en kväll och frågade: 'Kan man få enäggsfyrlingar?'
Vad svarar man som släktforskare på det? 'Javisst, det går väl bra' ungefär....
Vi enades om att mannen nog var ute efter genetik snarare än genealogi, och ringde av i bästa samförstånd.

Ibland är jag oerhört tacksam över att bildtelefon inte har blivit allmänt förekommande. En dag fick jag ett telefonsamtal från en äldre, vördnadsbjudande medlem. Han berättade att han skulle ordna släktträff på en ö vars namn jag glömt, utanför Norrtälje någonstans. Han hade till denna träff anskaffat en mikrokortsläsare (90-tal igen) och undrade nu om inte vår förenings ordförande, som han ytligt kände, kunde tänka sig att 'komma dit och visa apparaten'....
Meningen var ju korrekt formulerad, men jag blev så fruktansvärt full i skratt att jag knappt förmådde avsluta samtalet. Hursomhelst, vår ordförande hade inte möjlighet att, som han uttryckte sig 'ställa sig på en ö i skärgården och visa apparaten', varför ärendet skrevs ut från GFs agenda.

Några hågkomster som fortfarande ringer i öronen....