Tänk att det redan är 15 augusti! Denna vädermässigt minst sagt ostadiga sommar nalkas obönhörligt sitt slut. Folk flyttar hem från sommarstugorna, fritidsbåtarna kommer in till hamnen, ungdomslägren tar slut och det norra halvklotet blir mörkare. 

Fast riktigt slut är det ju inte än, som väl är. Vi släktforskare har ju årets 'olympiad' kvar; släktforskardagarna! 

I år är det Östersund som är värd för evenemanget. År 2004 var evenemanget också placerat där, men då kunde jag inte närvara. Nu ska det emellertid bli av. Monterplats har jag fått, hotell bokat och tågbiljett beställd. Sedan kommer alla de där mindre men ack så vitkiga frågorna.

Hur kommer vädret att vara? Är det fördomsfullt att förvänta sig kyla? Vilka monterkläder ska jag ha? Nederdelen behöver egentligen bara vara så sval som möjligt eftersom den inte syns så mycket bakom bordet, men överdelarna? Hur många böcker ska jag ha med mig att sälja? Halland och Västergötland är kanske inte så gångbart i norr, så det blir begränsad mängd där. Den nya boken är ju en liten 30-årskavalkad, och borde passa överallt. Gillar man 'Morden i Midsomer' även i Östersund? Det enda som är statiskt, är kontorsmaterialet. Den listan har jag kopierat från föregående års packlista. 

Sedan är det logistiken. Jag har alltså aldrig varit i Östersund förut i mitt liv, och känner mig lite som inför en månlandning. Jag har tillbringat flera dagar med att försöka lista ut om det går bussar från järnvägsstationen till hotellet, och sedan från hotellet till mässlokalen, men det närmaste jag kommit, var en trafikupplysningstjänst, som omtalade att det skulle ta tre timmar och femtio minuter att åka från järnvägsstationen till hotellet, med två byten på vägen. Jag tror inte på det. Hotellet ligger i något slags köpcentrum som kallas Körfältet, och det ska bara vara några kilometer från järnvägsstationen. Ska jag åka Jämtland runt med bussen innan jag kommer fram? Mystiskt. 

Men mitt i alla frågor, infinner sig också en pirrande liten förväntan. Det ska bli roligt att träffa gamla kära släktforskarvänner igen! Kanske hinner jag också få någon liten glimt av Östersund, med lite tur. Har inga rötter just där, men lite Blix med utgreningar i Jämtland finns det ändå på antavlan. 

Hursomhelst, jag börjar få ner foten i resväskan, som det heter. 

Trevlig sommar, det som återstår av den, och så ses vi i Östersund! 

Bilden:  Någon vintrig staty i Östersund. Foto: Pixabay

För några bloggar sedan, skrev jag om fartblindhet i släktforskningen. Jag påtalade att även om det är jättekul att släktforska sig ner till medeltiden, så får man inte glömma bort den mer närliggande släkthistorien för den sakens skull. Låt mig nu ta ett litet exempel på hur gynnsamt möte med nu levande släktingar kan bli! 

Under den gångna helgen hade jag besök av en mig närstående släkting med fru. Medan övriga familjen var ute på golfbanan, tillbringade min släkting och jag eftermiddagen framför min dator, där jag stoppat in en CD med gamla släktbilder som digitaliserats ur min farfars fotoalbum ett antal år tidigare. Under den eftermiddagen hann min släkting:

Identifiera flera personer som dött innan jag hunnit träffa dem, och således inte visste vilka det var, trots att bilderna var relativt sena (1960-tal troligen). 

Förklarat åtminstone två saker i släktens närliggande historia som jag undrat länge över, och som inte tycks finnas dokumenterat någonstans. 

Upptäckt att CD:n ifråga innehöll betydligt fler bilder än jag från början lagt märke till. Plötsligt mångdubblades fotona! 

Lyckats identifiera i alla fall någon ort trots att den var fotograferad från luften (farfar var Malmslättflygare). 

Men lyckligtvis hade jag något att bidra med i gengäld. Min släkting hade aldrig sett bilderna förr, och fick nu möjlighet att tanka ner dem på en pinne. Dessutom hade jag hittat en liten anekdot om farfar, som faktiskt var ny för honom. (För min släkting, inte farfar alltså!). 

Dessutom hade vi båda, tror jag, en oerhört trevlig och intressant eftermiddag i det förgångna! 

Nu tänkte jag ta lite semester ett par veckor, så på återseende i augusti. 

Trevlig släktforskarsommar alla! 

Bilden: Ett vikingaskepp kommer farande i Norrtälje och får symbolisera allas vår urtida släkthistoria... Foto: författaren

Under den gångna midsommarhelgen, kom min mor med ett par brev som tydligen ramlat ur en väska i garaget. Det var brev från en släkting som tyvärr inte finns med oss längre. 

Ibland undrar jag varför somliga av oss släktforskare är så ivriga att få tag i nu levande släktingar, utom för att få släktinformation? Visst är det trevligt att få träffa eller åtminstone prata med den där fyrmänningen som ingen visste fanns innan du började släktforska, eller den där kusinen som din mamma alltid undrade vart han eller hon tog vägen, men... Man ses eller skickar foton och kan konstatera att 'värst vad han är lik morbror Knut' eller 'den där näsan är så typisk för släkten'. Sedan pratar man om intressen 'jaså, håller du också på med musik? det gör jag/farbror Arne/flera kusiner också'. Eller rentav karaktärsdrag 'va, brukar du/ni också knyta vänsternäven när ni blir arga?'. 

Men sedan då?  Den sorgliga sanningen är nog, att förutom att hålla släkttabellerna uppdaterade, så har man kanske inte så mycket gemensamt efter de inledande samtalen. Var och en har levt sitt egna liv, med familj , arbete och vänner. 

Desto roligare är det när undantagen inträffar! Skrivaren av de här breven som låg i garaget, var en släkting till min farfar. Jag sökte och fick kontakt i släktforskningssyfte, och vi 'klickade' faktiskt. Han var gammal nog att vara just min farfar, men han hade en underbar, finurlig humor som verkligen tilltalade mig, och visade sig också ha en klar blick för detaljer. Tyvärr bodde vi i olika delar av landet, så vi sågs inte mer än ett par gånger i verkligheten, men det var alltid en glädje när hans brev, med den karaktäristiska handstilen, damp ner i brevlådan. Han skrev inte så jättelånga brev, men desto oftare. Jag försökte hinna svara så gott det gick. Och vi pratade om allt möjligt, långt utanför släkttabellerna.  Jag saknar hans brev!

Ibland funderar jag på hur det går för alla de där som upptäckt att deras pappa inte är deras pappa. När man sedan har spårat och forskat med DNA och andra, och slutligen kanske hittat den riktiga pappan i livet - hur går det sedan? Träffas man, går genast upp i varandra och blir som om man alltid känt varandra? Eller blir det tvärtom totalt främlingsskap? Jag minns en kvinna som berättade om en släkting som lyckats spåra upp sin biologiska pappa, och bjudit hem honom till sig. Gubben kom, ondgjorde sig omedelbart över möblering och inredning hos den nyupptäckte sonen, körde ut sina barnbarn ur vardagsrummet, och betedde sig allmänt illa 'det var en förfärlig gubbe'. Så det är ju inte alltid en ny släktskap visar sig lyckosam. 

Sedan finns det ju roliga exempel 'åt andra hållet'. Jag minns en man som ganska nyligen börjat med släktforskning, och han berättade för mig att han hade en mycket god vän, som han varit kamrat med sedan studieåren 'och kan du tänka dig? jag är släkt med hans fru!'.  Det är ju onekligen mer sannolikt att ett nyupptäckt släktskap blir till allmän trevnad om man redan känner den nya släktingen! 

Nej, nya släktingar behöver inte automatiskt bli nya vänner. Men för det mesta blir man i alla fall 'allierade' i sin strävan att hålla släkttavlan uppdaterad. Och det räcker en bra bit!

Bilden: Ett par med barnvagn och en ensam kvinna får symbolisera 'släkt' och 'vän'. Foto: författaren

Det är tisdag idag, alltså min bloggdag här på Rötter. Men nu råkar det, för första gången, sammanfalla med nationaldagen. Jag skriver detta med minnesbilder av hovklapper från paraderande hästar, skramlet från kungliga vagnar och leverop från Skansen rullande i huvudet. Ska förstås titta på spektaklet senare, vilket jag alltid gör sedan den gången jag råkade missa just det år då en släktforskarkollega var med i TV för att hämta en fana. Man vet aldrig vem eller vilka som plötsligt kan dyka upp i bild... 

Det är ju inte bara nationaldag i år. Det är också 500 år sedan Gustav Eriksson Vasa besteg den svenska tronen. Man kan tycka vad man vill om Gustav och hans idéer, men faktum är att en ny tid började i Sverige då. Bibeln kom på svenska, monarkin blev ärftlig, och reformationen inleddes. Bland mycket annat. 

Det där med att vi plötsligt skulle bli protestanter hade ju inte så särskilt mycket med religiös övertygelse att göra för Gustavs del. Jag som älskar att göra jämförelser mellan Sverige och England har konstaterat (möjligen i bloggen tidigare, i så fall ber jag om ursäkt) att både Gustav Vasa och kollegan Henrik VIII reformerade av helt andra skäl; Gustav behövde komma åt klostrens skatter för att kunna betala sina tyska legoknektar, som hjälpt honom att bli kung. Henrik ville till varje pris skiljas från sin första fru Katarina av Aragonien, och det gick ju inte i ett katolskt land! 

I Göteborg firar man nu 400-årsjubileum. Det skulle ha skett för ett par år sedan, men på grund av pandemin blev det uppskjutet. När man skulle fira 300 år, grasserade en annan pandemi, spanska sjukan. Så även den gången blev jubileet skjutet på framtiden. Man får ju hoppas att svenska folket är friskare vid 500-årsjubileet! 

Sedan kommer en rad artister att framträda på Skansen i Stockholm. Det finns kanske en och annan som grumsar om att TV-utsändningarna är för ensidigt inriktade på Stockholm denna dag. Men faktum är ju, att just  Skansen har byggnader från i stort sett hela vårt avlånga land! 

Jag avslutar med att önska alla en bra nationaldag. Leve Sverige. Leve det! som kungen brukar utropa. 

Bild: En svensk flagga. Foto:  Pixabay.

Satt igår och slötittade i Enköpings födelsebok, då jag plötsligt fick syn på en ganska udda namnkombination. Den lille gossen, född 1895, döptes till Gabriel Desiré! Det blev ju att titta två gånger, men det står faktiskt så, se bilden! Hade föräldrarna möjligen tänkt sig att barnet skulle hetat Gabrielle Desiré, så att det alltså var en flicka? Nej, 'pojke' var ordentligt ikryssat. Och Gabriel är ju ett pojknamn. Men Desiré? Vi hade ju en svensk drottning som hette Desirée/Desideria inte så långt tidigare, nog borde föräldrarna haft koll på att Desiré var ett kvinnonamn? Mystiskt. 

Man har ju i och för sig hört talas om att det finns pojkar som döpts till Barbro och flickor som heter Kennet, men de jag har hört talas om har levt i senare tid, och då har det förmodligen funnits en avsikt med dopnamnet. Och dessa barn har i regel ett namn till, med 'rätt' kön. 

Fast egentligen - spelar det någon roll? Det viktigaste är väl vilka människor föräldrarna fostrar barnen till, inte om barnen har ett förnamn med 'korrekt' könstillhörighet? 

Sedan visade det sig att Desirée/Desideria faktiskt har namnsdag idag, och det var ju en lustig tillfällighet. Jag har läst Annemarie Selinkos roman 'Desirée' om drottningen från Frankrike i mina ungdomsår, och det var mycket gripande läsning för en tonåring. Idag inser jag att författarinnan nog tagit hjälp av sin fantasi i många avseenden, även om basfakta säkert är mer eller mindre korrekta. Icke desto mindre, vinterkylan och våra stränga, lite ålderdomliga seder här i Sverige måste ha varit mycket nedslående för en fransk kokott utan 'kunglig' uppfostran. Jag är inte förvånad att Desirée åkte tillbaka till Paris! Men till slut accepterade hon ju sitt svenska öde. 

Till sist en glad nyhet, åtminstone för undertecknad: jag har fått bord i Östersund! Så nu dyker jag upp på årets släktforskardagar i augusti! Jag har aldrig varit i Östersund förut, inte ens i Jämtland, slår det mig. Släktforskarmässigt har jag lite Blix med omgivande släkt i landskapet på mammas sida. Men det är långt tillbaka i tiden. Så det blir ny mark för mig, men jag hoppas förstås att träffa någon eller några av er där! 

Fast det kommer väl en eller annan blogg innan dess...

Bilden: En gosse vid namn Gabriel Desiré är född i Enköping! Foto: författaren