I fjol var det exakt femtio år sedan Neil Armstrong och Edwin 'Buzz' Aldrin (bördig från Värmland) tog sina första steg på månen. Många månprogram har det varit under året, både på radio och i TV. På wikipedia läser jag att månen befinner sig 384 400 kilometer från jorden, och är den femte största månen i vårt solsystem. Bland annat, med många siffror...

Om månen har mytologi, sagor och fantasier flödat i årtusenden, i vitt skilda kulturer. Jules Verne kom redan 1856 med  boken 'Från jorden till månen', en bok som innehåller flera detaljer som på ett kusligt sätt liknar det verkliga Apolloprojektet drygt hundra år senare. Hergé kom på 1950-talet med 'Månen tur och retur' där han skickade Tintin och hans vänner till månen med framför allt i första bokdelen en rad detaljerade skildringar av tekniken som gjorde det möjligt. Undertecknad är allt utom tekniskt lagd, men hyser stor beundran för detaljrikedomen i en bok som skrevs mer än tio år innan den verkliga månlandningen blev av. 

Redan de gamla grekerna intresserade sig mycket för månen, för att inte tala om vad kineserna gjorde. I gamla kinesiska folksagor, brukar månen ofta vara försedd med ett antal övernaturliga väsen som påverkar jordens befolkning på olika sätt. I romersk mytologi heter mångudinnan Luna och är förenad med dödsgudinnan Proserpina (Persefone i grekisk mytologi) och jaktgudinnan Diana (alias Artemis) i någon slags treenighet. Proserpina sprider skräck i underjorden med sin spira, Luna skickar bländande sken från himlen, och Diana jagar vilddjur med pil och båge. Hm, ett lite bisarrt jaktlag kanske...? 

Sagor om månen och mångubbar av olika slag finns det massor. Själv minns jag en ganska fånig historia om en bortskämd liten pojke som såg månen i en hink med vatten, och ville ha den. Pappa storbonden beordrade då sin dräng att hämta ner månen från himlen åt pojken. Drängen försökte då hoppa upp i himlen ett par gånger, men misslyckades. Då bonden röt och pojken fortsatte gnälla efter månen, tog drängen hinken med vattnet och hällde det prompt över pojken istället. 

Det gjorde han rätt i, tyckte jag. 

I nordisk mytologi är Sol och Måne barn till en viss Mundilfare, och denne var så stolt över barnens skönhet att Oden och Ve, skapargudarna, blev sura och slängde upp barnen till himlen. Där drar Sol en stor vagn med det största av himlens ljus, vilket gudarna har förfärdigat av gnistor från Muspelhem. Måne drar en något mindre ljuspunkt, och kan själv reglera dess olika ny och nedan. Som det inte räckte med det, sitter det en elak trollkvinna i en skog en bit bort och föder fram otäcka vargar som jagar Sol och Måne i ett evigt kretslopp.... 

Nog för att dagens astronomer och meteorologer har mer rationella förklaringar till månens olika utseenden och faser, men onekligen lite tråkiga i jämförelse.

Ja, månen har fått se och höra mycket genom tiderna. Och då har jag ändå inte nämnt varulvar, tidvatten och alla tusentals månlåtar som spelats och sjungits....  Så nära och ändå så långt borta!

Källa utom wikipedia: Alf Henriksson, Lars Hansson och Disa Törngren: Hexikon som lexikon.

Bilden: Fullmåne genom balkongfönstret. Foto: författaren

Mitt mobiltelefonbolag, vars namn vi förbigår med diskret tystnad, hade bestämt att jag skulle byta så kallat sim-kort i min telefon. Detta skulle vara sååå enkelt, försäkrades det. Jovisst. Efter en dryg timmes förtvivlat pillande, med min tålmodiga syster som guide i telefon, gick det äntligen vägen. Lätt?! Visst, om jag hetat Tindra och varit tio år gammal, hade jag nog haft den sortens späda små fingrar som behövdes för att pilla ut det eländiga sim-kortet och fixa dit det nya lite fortare. Tyvärr heter jag inte Tindra... Det namnet fanns väl inte ens i fantasin när jag föddes i mitten av 1960-talet. 

Vad har vi egentligen hetat i förnamn genom tiderna? Allt möjligt, förstås. Från ungefär mitten av 1800-talet, när den gamla sedan att uppkalla barnen efter far- och morföräldrar eller andra släktingar började bli mossig, har föräldrar valt namn efter alla möjliga kriterier till sina barn. 

En namnlista som jag för min del fann lite intressant, var min farfars mormor och hennes fyra syskon. Först föreföll det mig som om föräldrarna hade haft svårt att enas om namngivningen av barnen; varje barn hade ett namn som var vardagsnära och ett som var lite mer fantasirikt. Men sedan har jag inhämtat att de flesta av de här namnen var ganska 'inne' under det romantiska 1800-talet. 

Farfars mormors äldste bror hette Hjalmar. Ett vanligt, jordnära namn. Men tillnamnet Paridon lät onekligen lite mer mytologiskt. Han brukade oftast skriva sig 'H P' i vuxna år. Nästa barn fick heta Eufrosyne Amalia. Återigen en säregen blandning av jord och poesi. Fast sedermera har jag lärt mig att namnet Eufrosyne var rätt populärt i mitten av 1800-talet. Barn numro tre hette Johan Mauritz. Här finns dock en logisk förklaring: gossens morfar hette Johan, och han hade en några år äldre kusin som blivit döpt till Mauritz. Det fjärde barnet är min farfars mormor Carolina Justina, och här följde man gamla sedvänjor: barnets mormor  hette just så. När minstingen slutligen anlände, verkar dock föräldrarna ha kastat loss alldeles: James Hugo Rudolph fick gossen heta. Så här långt har jag inte hittat något av namnen i någon av föräldrarnas släkthistoria. Och James? Hur kom ett så engelskt namn in i bilden? Det kommer jag nog aldrig att få veta... 

I unga år, bläddrade jag vid ett tillfälle i min systers Kulla-Gullabok. Där läste jag Gullas riktiga namn, motvilligt uppräknade av henne själv: Gunilla Beatrice Frederike. Den som fick höra uppräkningen, skakade på huvudet och sa något om 'bara gamla kärringnamn alla tre'. Det var vid förra sekelskiftet, det. Idag skulle väl inget av de namnen betraktas som särskilt tantigt. 

Namn har sina modetrender som så mycket annat. På 1930-talet var det tunga, fornnordiska namn på flickorna: Ingegerd, Margareta, Birgitta (eller Birgit). Pojkarna hette Arne, Bertil och Gösta. På det följande 1940-talet blev dubbelnamnen väldigt populära: Ann-Kristin, Marie-Louise... men även namn som Marianne, Anita eller Solveig var gångbara. Pojkarna fick också gärna dubbelnamn som Lars-Erik och Hans-Olof, men kunde också heta Ove, Lennart eller  Stig. På femtiotalet döptes killarna gärna till Göran, Peter eller Kenneth. Tjejerna fick heta Eva, Agneta eller Lena. Mitt eget sextiotal döpte gärna flickor till Charlotte, Åsa eller Pia. Pojkarna hette väldigt ofta Mikael, Fredrik eller Patrik. På sjuttiotalet kallades flickorna Camilla, Carina eller Pernilla. Pojkarna hette gärna Johan, Niklas eller Jonas. Under en period från mitten av åttiotalet till början av nittiotalet senare, var det väldigt enkelt att ha koll på vad folks nyfödda barn hette. Alla killar utan undantag hette Andreas eller Daniel, och alla flickor lika undantagslöst Emma eller Emelie. 

Idag har det plötsligt blivit inne med gamla sekelskiftesnamn igen. Pojkar döps till Hilding, Albin eller Alfred. Flickorna får heta Agnes, Alice och Elsa. Om inte föräldrarna gör en ordentlig utbrytning och går igång på namn som William och Liam eller just Tindra.... 

Sedan finns det namn som smidigt ålat sig med i varje generation. Erik och Lars, Anna och Maria är sådana namn som alltid tycks finnas med oss.

OBS! Ovanstående är inga fakta huggna i sten, utan bara en liten exposé jag gjort över de namn som jag själv oftast stött på i varje generation, både i släkttavlor och i vanliga livet. 

Bilden: En av de många, inte särskilt vackra bilder på min mobiltelefon som jag skickade till min stackars syster ikväll, och som utlöste allt detta. Foto: författaren

Redan som barn fick undertecknad en rätt diffus bild av detta med munkar och nunnor. Från nunnorna på skivomslaget till 'Sound of Music' när jag var riktigt liten, via diverse spökhistorier innefattande munkar eller nunnor fram till Casinorevyns berömda 'tagelskjortan på'. Senare, när jag uppdagat att jag har en massa präster i släkten, varav vissa grenat sig ända ner till medeltidens utkanter, har jag i förfädernas fotspår besökt åtskilliga kyrkor med medeltida ursprung, och insett att många av dem spelat en roll under den tid vi var katoliker här i Sverige, och inte minst för munkar och nunnor under den här tiden. 

Den som möjligen läst min blogg 'Grå, grå, grå' från november 2019, minns kanske (annars finns bloggen kvar här på Rötter, bara att bläddra bakåt) en parentes där jag stoltserade med att jag åtminstone visste så mycket som att franciskanermunkar = gråbröder? 

Jag tänkte lite flyktigt att det kanske vore idé att försöka reda ut det här med olika munkordnar och deras olikfärgade kåpor någon gång. Inspirerad av den bok om utgrävningarna i Varnhems kloster 1976 som jag just nu håller på att läsa, satte jag igång. Det visade sig då att det finns mängder med klosterordnar som jag inte haft en aning om, för att nu inte tala om de klosterväsen som finns i andra världsdelar. Men i nedanstående har jag nöjt mig med de munk- och nunneordnar som förekommit här i Sverige, och, det  vill jag särskilt betona, jag har inte tagit med alla. Detta är bara ett litet urval! 

Ordet 'munk' kommer från grekiskans monachos, som betyder ensam eller eremit. Redan på 300-talet fanns i Egypten spridda kristna kloster med diverse olika regler. År 529 startade emellertid Benedikt av Nursia den första enhetliga västerländska klosterordern, både för munkar och nunnor, och de kallades benediktiner. Benediktus hade turen att vinna påven Gregorius den store (han med sången, ni vet) för sin sak, och redan 575 hade påven sponsrat ett munkkloster för benediktiner i Rom. Reglerna var stränga, och framför allt var det viktigt att munken eller nunnan stannade i sitt kloster, levde avskilt och spartanskt.  Mycket av benediktinernas verksamhet handlade och handlar, om skolor och undervisning, de viktiga klosterskolorna var från början deras verk. 

Men efter något sekel började benediktinerna få problem. Inte minst därför att de med sina ofta stora egendomar blev involverade i vasallsystemet. Inte sällan fick klostren en ägare som inte alls var munk, utan hade helt andra och världsliga intressen av klostrets tillgångar. Med tiden luckrades också de stränga ordensreglerna upp. 

Detta gjorde att ett antal andra munk- och nunneordnar bröt sig loss från benediktinerna och 'startade eget':

Kartusianer omnämns första gången 1084. De bar oftast vita kåpor och betonade avskildheten och eremitliv. Det var vanligt att kartusianerklostren hade små egna hus för varje munk eller nunna. Endast enstaka måltider åts gemensamt. 

Utanför Dijon i Frankrike ligger en liten ort som heter Citeaux. Där bildade några utbrutna benediktinermunkar en egen orden år 1098. De kallade sig cisterciensermunkar efter platsen, och en av deras huvudregler var att vara självförsörjande. De odlade mycket mark, men då de var förhållandevis få, tog de in 'lekbröder' till hjälp. Varpå det  här med lekbröder såg dagens ljus. 

Franciskaner fick förstås sitt namn från Franciskus av Assissi. Egentligen var det inte någon munkorden i vanlig bemärkelse, utan de kallades oftast 'gråbröder'. Franciskanerna byggde heller inte kloster, utan 'konvent' och var inte bundna till ett visst kloster. Franciskanerna var en tiggarorden och levde på vad de kunde få ihop vid sina vandringar i eller mellan städerna. Grå kåpor hade man, men numera, läste jag, kan de tydligen ha bruna kåpor också. Vad franciskanerna dock alltid har, är ett vitt rep, med tre knutar på om midjan. De tre knutarna symboliserar deras viktigaste ordensregler: fattigdom, kyskhet och lydnad. 

Franciskus vän Klara av Assissi bildade en nunneorden i samma anda, klarissorna. De levde däremot, till skillnad från sina 'bröder' i kloster och iakttog vanliga klosterregler. 

Dominikanerorden stiftades 1215, och deras främsta regel var predikan. Det är en tiggarorden som franciskanerna. Dominikanerna var ivriga förkunnare, men också ivriga jägare på meningsmotståndare. Det var de som startade inkvisitionen och dess hänsynslösa jakt på 'kättare'. Dominikanerna bar oftast vita kåpor, men under senare delen av medeltiden, då de själva var utstatta för diverse hot från kritiska regenter, kunde de ses i svart ovanpå den vita kåpan, för att inte bli avslöjade. 

Så måste vi förstås också nämna Birgittinerna, en orden som Birgitta själv instiftade i Vadstena 1370. Dem känner man lätt igen på den 'krona' av vita band som de bär på huvan. År 2017 fanns det summa två birgittinerkloster kvar: i Vadstena och i Uden, Nederländerna. Båda är nunnekloster, några munkar finns inte just nu inom orden. 

Grå kåpor som blivit bruna, vita kåpor som dolts under svarta... utbrytargrenar... det är ett myller av munkar och nunnor som präglat vår medeltidshistoria! Och ibland lämnat lite förvånansvärda arv efter sig. Dom Pierre Perignon, benediktinermunk, är idag mest känd som champagne. Kartusianerna, eremiter eller ej, började framställa chartreuselikör. Och trappistmunkarna, som jag inte ens har nämnt här, bryggde öl... 

Men vi har fått mycket i arv efter medeltidens munkar och nunnor!

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok 1953

Inspiration: Ragnar Sigsjö: Klosterstaden Varnhem

Bilden: Vreta klosterträdgård i somras. I den trädgården vandrade en gång benediktinernunnor.... Foto: författaren

I nådens år 1826 stundade stort bröllop i Gävle. Garverifabrikören, entreprenören och läderhandlaren Johan Wilhelm Adler, inflyttad från Östergötland sju år tidigare, gick till altaret. Till sin brud hade han valt den 22-åriga sjökaptensdottern Petronella Nordbäck (moderniserad stavning). Petronellas far, Per Albrecht Nordbäck, hade avlidit på sjöresa 1819. Mor och syskon fanns dock närvarande vid bröllopet. Däremot kanske inte Petronellas kusin Erik, min farfars farfar,  som var precis nyfödd, och så småningom även han skulle bege sig ut på de sju haven. 

Paret flyttade in i fabrikörsvillan, kallad 'villa Läderbo' i åtminstone någon av husförhörslängderna. Förutom villan ägde Johan också ett torp, Källbäck eller Kallbäck, och en mindre fastighet i samma område, samt en verkstad. 

Petronella och Johan fick sammanlagt fem barn, som alla skulle gå skiftande öden till mötes. Två söner och tre döttrar. 

1842 försöker sig Johan Wilhelm Adler på att införa omnibusstrafik i Gävle. Kanske har han rentav läst om herrarna Bretzner och Duvanders försök med 'Försöket' i Stockholm några år tidigare? 

Tyvärr blir inte garverifabrikören så värst gammal. 1851 avlider han, bara knappt 60 år. Bouppteckningen är utförlig och man får en ganska tydlig bild av hemmet. Johan har inte särskilt mycket kläder, och  de han hade, beskrivs som 'slitna' eller 'dåliga' i de flesta fall. Det finns inte heller någon anmärkningsvärd mängd guld eller silver i huset. Däremot finns det gott om koppar och järn. Hans verkstad och varulager är noggrant igenomgångna, och förefaller ha varit de mest värdefulla delarna av bohaget. Man får intrycket att J W Adlers tillgångar hade krympt samman en del under de senare årtiondena av hans liv. Boet slutar emellertid på en liten men dock vinst. För min personliga del noterar jag att 'styrman E Nordbäck' är skyldig boet 417 daler, detta infört under rubriken 'osäkra fordringar'. 

År 1857 finns ett nytt dokument, där änkan, Petronella, begär arvskifte för att bättre kunna realisera sin avlidne makes tillgångar. Barnens förmyndare ser ingen anledning att neka henne det, han gör bedömningen att barnen inte kommer att drabbas av någon ekonomisk oförrätt. En översiktlig genomgång av hushållets tillgångar görs här, och man ser att lösöre och annat har minskat.  

Beskrivningen av möbler, mattor och gardiner i hemmet är beklämmande läsning. Det mesta är beige eller grått i färgen, och väl begagnat. Verkstaden finns inte kvar, inte heller varulagret. 

Bara två år senare avlider Petronella också, precis fyllda 55 år. Jag noterar att kusinerna nu bytt roller: nu är det Petronella som är skyldig sin kusin 'sjökapten E Nordbäck' bortåt 900 daler. 

De fem barnen var:

1. Per Johan Alfred Adler född 1827 13/5 i Gävle Heliga Trefaldighet. Han nämns inte i faderns boupptecking, sannolikt död ung. 

2. Engla Emilia Kristina Adler född 1829 3/7 i Gävle. Död ogift i Andra Kvarteret, Gävle 1897 4/5. 

3. Axel Wilhelm Adler, troligen född 1837 25/7. Blev garverigesäll, men sattes under förmyndare någon gång under 1850-talet. Död ogift 1867 4/4. Hans bouppteckning finns också, och de få ägodelar och den blygsamma summan pengar han ägde, hade han testamenterat till sin syster Engla. 

4. Julia Wilhelmina Adler född 1843 17/4 i Gävle H T. Kallas i flyttlängderna för ömsom 'mamsell' och 'resande'. Hon har bott i Linköping 1866-70, och i Stockholm Adolf Fredrik åtminstone 1872 (Norra Tullportsgatan 103). Sedan har jag tyvärr tappat denna som det förefaller, något äventyrliga dam. Forts kanske följer, om jag hittar henne igen. Hon förefaller i alla fall ha levat ogift. 

5. Sophia Beata Adler född 1844 21/9 i Gävle H T. Gift i Stockholm med litografen från Bremen i Tyskland, Carl Fredrik Philip Meyer, kallad Fritz. Från 1871 står paret skrivna i Moskva, Ryssland. De har en son, Johann, som dock är född i tyska S:t Gertruds församling i Stockholm år 1866. Sophia Beata dör i S:t Petersburg år 1875 12/1. 

En kort glimt av en Gävlefamiljs liv och leverne under 1800-talet. 

Källor: Riksarkivets bouppteckningar på sok.riksarkivet.se 

Uppgifter på Anbytarforum skrivna av Olle Meyer

Egen forskning i Gävle födelse- och dödböcker och husförhörslängder samt mantalslängder i Stockholm

Bilden: Underskrift vid arvskiftet 1857. Jag kan inte svära på att det är Petronella själv som skrivit under, men jag hoppas det! Foto: författaren

Jaha, då har vi hunnit fram till ungefär mitten av februari. Sportlovstider. Åtminstone norrut verkar det ju finnas snö att åka på också.  Nuförtiden är det ju inte bara skidor man åker på längden och utför med, men tydligen har skidorna varit transportmedel väldigt länge här i den snöiga norden. 

Det var en gång en urtida norrlänning som blev av med sina skidor. Detta hände för ungefär 3200 år sedan, i Kalvträsk strax utanför Skellefteå. Detta varseblev några karlar som skulle ägna sig åt frostdikning år 1924. Summan av kardemumman blev att skidorna hamnade på museum. Inspirerad av någon quizfråga, slog jag upp detta med skidor, och ovanstående inhämtade jag på Wikipedia.. Samma instans berättar också att  skidor är 'långsmala anordningar som spänns fast på fötterna för att möjliggöra för användaren att ta sig fram på snö'. Klart och tydligt. Även våra vikingatida förfäder gillade skidåkning, framgår av vissa runstenar. Samt ett vikingatida skidfynd i trakten av Råneå. 

För att komplettera, slog jag även i Nordisk Familjebok (1953)  upp detta med skidor, och blev hänvisad. Det blir man alltid. 'Se: skidlöpning' blev det denna gång. Jag gjorde så, och fick inte alls läsa någon urhistorik, som jag väntat, utan reda på att man i Norge började tävla på terrängskidor på 1850-talet, och då använde så kallade Telemarksskidor, men detta blev i längden 'oändamålsenligt' (vilket ord!). Modernisering inleddes.  Därefter innehåller den värdiga uppslagsboken två helsidor med figurer som visar olika typer av skidåkningsmanövrar! Vi kan lära oss ''lappkast framåt", " sladd i båge" och, inte minst viktigt, "övergång av hög gärdesgård".... 

I den första (tror jag) Idrottsgalan på TV, där man delar ut allehanda priser till duktiga idrottare, skulle man utse '1900-talets störste idrottsman'. Borg och Stenmark blev kvar till sist, men så blev det då Borg, och jag har retat mig på det ända sedan dess. Borg har sina fem Wimbledon, och det är duktigt, men duktiga tennisspelare har vi haft förr (Bergelin, Schmidt med flera). Stenmark däremot, blev med sitt slalomåkande en hel folkrörelse, ett stycke nutidshistoria! Först alla dessa skolmorgnar när någon företagsam klasskamrat puffade in svartvit TV på hjul i klassrummet, och knäppte på redan innan läraren kommit. Och när lärare kom, sa de i regel inget. Även fröknar och magistrar ville veta hur det skulle gå för allas vår Ingemar. Dessutom var det ju i regel ganska snabbt överstökat. 

Därefter skulle hela svenska folket upp i fjällen och leka Stenmark. Liftköer, blytunga slalompjäxor och rymdinspirerade skidoveraller. Jag hade en mörkblå, och tyckte jag såg ut som om jag vore med i Bondfilmen 'Älskade spion', där vår hjälte och hjältinna uppvisar liknande overaller mot slutet av filmen.

Dessvärre visade det sig ganska snart att jag inte hade samma talang för utförsåkning som James Bond. Efter några sejourer med tafatta försök, kom den där dagen då jag avsade mig allt vad utförsåkning hette för egen del. 

Detta skedde i Ramundberget, Härjedalen. Vi barn skulle gå i skidskola. Först samlades alla barn, och fick åka en kort sträcka med några svängar. Mina syskon hamnade i en grupp. Jag hamnade i en annan grupp. Då övriga deltagare i min grupp var avsevärt yngre än jag själv, ledde det till en första eftertanke. 

Alltnog, vi skidade ut till stora backen och fick ställa oss på led på sidan, ungefär halvvägs uppe. Vår skidlärare ville utvärdera oss en och en. Emellertid tröttnade mina skidor på att vänta. De gav sig av nedför backen, dock utan några fartbegränsande svängar. Jag själv låg vid det laget på rygg mitt emellan skidorna, hjälplös som en sköldpadda, oförmögen att komma loss. Vi slog omkull en flicka, och fortsatte sedan som enmanslavin ner mot turistanläggningen. 

Efter denna offentliga demonstration av mina färdigheter i slalom, kände jag inte någon större lust att återvända till skidskolegruppen. Istället uppsökte jag barnbacken strax intill. Det var en relativt ofarlig kulle, med en så kallad släplift, alltså med små metallkläppar att hålla sig i. Nedanför lifthjulet fanns en stor grop där folk kunde ställa ifrån sig sina skidor och stavar medan de åt på den intillliggande restaurangen. Jag hittade en grupp med fyraåringar som just skulle ta sig uppför kullen, och smög med där. 

Nu var det så, att det fanns en liten upptrampad stig fram till liftkläpparna. Där skulle man åka fram, och hugga tag i en kläpp. Tyvärr var det också så att det gick en stig fram mot den stora gropen med skidor och stavar nedanför. Jag skriver 'tyvärr' eftersom jag, förmodligen lite omskakad efter mitt rygglopp nedför stora backen, råkade ta fel stig. Resultatet blev, att när jag vände mig och skulle hugga tag i en kläpp för att åka uppåt, försvann mina skidor bakåt ner i gropen full med uppställda skidor! Jag trillade omkull för andra gången denna vackra vinterdag, fick trettiofjorton små metallkläppar i huvudet innan fyraåringarnas magister hann stänga av liften, och kravlade mig något medtagen upp ur gropen. Jag vet inte hur det gick med alla de uppställda skidorna. Jag vågade inte titta efter. 

Hursomhelst, efter att till slut ha segat mig uppför den lilla kullen, fick jag höra att fyraåringarna skulle svänga nedför densamma och i snön plocka upp varsin kola, antagligen för att träna böjningar. 

Jag var den enda i gruppen som kom ner utan någon kola. 

Sedan den dagen har jag inte praktiserat utförsåkning.

Men jag tycker fortfarande att Stenmark borde blivit århundradets idrottsman. 

Bilden: några mer lyckosamma skidåkare än undertecknad... Foto: Pixabay

Sol. Vatten. Eld. Berg. Jord. Träd. Alla dessa krafter i naturen har förekommit i människans tro från urminnes tider. Vi kan ju bara föreställa oss med vilken förundran urtidsmänniskan såg och upplevde elementens kraftprov, och det är inte särskilt konstigt att elementen vördades och rentav fruktades (gör så än idag på sina håll som gudomliga krafter. Sedan kom förädlade människor som kallades gudar och gudinnor och tilltroddes övernaturliga krafter av olika slag. Så småningom dök olika former av samlade  skriftliga och muntliga  förkunnelser upp i världen. De olika världsreligionerna såg dagens ljus.  Alla var och en på sitt sätt avgörande för människans dagliga leverne. 

Tro har brukats och missbrukats i tusentals år för att få människor att uppföra sig på vissa sätt och lyda regler från vissa mer eller mindre självutvalda makthavare i de samhällen som uppstod. Men tro skänkte åtminstone förhoppning om ett bättre liv efter den ganska usla tillvaro som de flesta 'vanliga' människor levde i. 

Genom århundradena efter medeltiden har människans uppfinningsrikedom och alltmer framträdande allmänna bildning lett till andra former av tro än den som religionen förespråkade. Man har trott på politiker, samhällskritiker, byggmästare, läkare och många andra. 

Vadan alla dessa funderingar om tro? Jo, jag håller på att läsa en bok om Storbritanniens premiärministrar, och har nu hunnit fram till första halvan av 1900-talet. För några kvällar sedan läste jag om Neville Chamberlain. Ni vet, han som åkte till München 1938 och skrev ett avtal med Hitler, och myntade uttrycket 'Fred i vår tid'. Jag citerar (och översätter, boken är på engelska): " Årtionden senare är det fortfarande populärt att anklaga Chamberlain för att vara en närmast idiotmässig fredsmäklare",

Jag ska erkänna att jag också tänkt med ett visst förakt på hans stora naivitet. Vad jag inte vetat tidigare men nu lärt mig var, att när Chamberlain kom hem från München, hyllades han som en stor hjälte av både politiska kollegor, politiska motståndare, och allmänheten. Både han själv och resten av de förenade kungadömena (med vissa undantag) trodde fullt och fast på att Chamberlain just räddat freden i Europa, och Storbritannien från att kastas in i ett nytt stort krig. Och, slog det mig, vad skulle han annars ha trott? Adolf hade ju gått med på villkoren i avtalet, han hade skrivit under det! Dålig människokännedom kanske, och avsaknad av 'sjätte sinne' eftersom Adolf tyvärr visade sig vara ungefär lika pålitlig som en hungrig skallerorm. Men hade inte Chamberlain en viss rätt att vänta sig att avtalet skulle följas av båda parter? 

Som vi väl alla vet, krossades Chamberlains tro på avtalet, det blev krig, och Winston Churchill, en av de få som högljutt varnat för Hitler under hela 30-talet, kom till makten istället. Det var på våren 1940, Chamberlain dog senare samma år.  Men till och med Winston har ju sagt: 'De som är duktiga på att vinna krig, skapar sällan någon god fred, och de som kan få fram en god fred, skulle aldrig vinna kriget'. (Boken heter 'British Prime Ministers och är skriven av Robert J Parker).

Så, vem ska man egentligen tro på? 

Själv tror jag på ett snabbt tillfrisknande från min förkylning. 

Snirf på er alla till nästa vecka! 

Bilden: Nikolaikyrkan i Halmstad representerar en typ av tro... Foto: författaren

Jag letade häromdagen i Adolf Fredriks dödbok för år 1873 efter en försvunnen an-släkting. Till min förvåning såg jag då en notering om en 4-årig pojke som blivit ett tidigt offer för den stora smittkoppsepidemi som bröt ut i Stockholm året efter, 1874. Det som förvånade var, att förnamnen var prydligt antecknade, men efternamnet på raden, som angavs vara Andersson, hade en notering ovanför, där prästen inom parentes skrivit 'eller Persson'.

Det var då första gången jag stött på en präst som inte vetat om efternamnet stämde! Först tänkte jag att det kanske var frågan om ett så kallat 'oäkta' barn med okänd fader, men på raden stod antecknat att 'fadren arbetss'. Så det verkade ju inte så. Tillkallade släktforskarkollegor kunde dock berätta att fenomenet inte var helt ovanligt. 

Sedan insåg jag att vi befann oss i nådens år 1873, och då hade svenska folket börjat få vidgade vyer. Tack vare skollagen från 1840-talet var läskunnigheten nu stor, och dagstidningar började bli var mans egendom. Via tåg och ångfartyg, kunde man också resa oftare och längre än förut. Gemene man hade både här och där börjat tycka att detta med att heta fars förnamn i efternamn, som man alltid hade gjort, var ganska ute. 

I högermarginalen i dödboken står antecknat att dödsfallet ägt rum i Österåker, och meddelats via en attest från pastorn där. Kanske var det därför vår präst var lite tveksam angående vilket efternamn som barnet egentligen haft. 

Jag har inte fortsatt forska i just det här fallet, men kanske hette den döde gossens farfar Anders Persson, och hans son hellre ville starta en släkt som hette Persson än kalla sig Andersson. 

Sedan kom jag på att jag faktiskt har ett fall i min egen forskning. Morfars mormor, hon med Grangärde-anor, hette från början Persdotter, men någonstans omkring 1900, finns det en liten ändring i husförhörslängden i Norberg, att det numera skulle vara Persson istället. 

Det var nog rätt många som ville 'uppdatera' sina ålderdomliga patronymikon vid den här tiden. Måste ha varit besvärligt för prästerna då, och inte så lite knepigt för oss släktforskare nu, om prästen slarvat och glömt att notera namnbytet! Kan vi då någonsin vara helt säkra på att det verkligen är en och sammma person? Särskilt om det gäller någon som är ogift... 

Kanske tur att vi fick lagstiftning om namnbyte så småningom. Numera är det som bekant inte så lätt att byta namn utan vidare...

Bilden: Utdrag ur Adolf Fredrik om gossen med två efternamn. Foto: författaren

Vi människor är verkligen flockdjur. Ända sedan tidernas begynnelse har vi sökt oss till olika sällskapsgrupper för samvaro av olika slag. 

Redan romarna hade 'collegiae' som troligen var tidiga föregångare till medeltida gillen. År 779 förbjöd Karl den Store så kallade 'edsvurna' gillen, han ansåg att de kunde bli farliga om de drev någon form av politisk inriktning. Däremot tyckte han att det var ok med gillen som inte hade 'edsband' utan i första hand ägnade sig åt att dela ut allmosor till fattiga. 

På 1000-talet började det dyka upp gillen i England och Tyskland. Staden Köln var under medeltiden indelat i 'granngillen' med ett visst självstyre, förutom att där förstås fanns rådmän och borgmästare som styrde. I första hand var dessa gillen till för att erbjuda ressällskap och hjälp till gillesbröderna. Det var farligt att färdas ensam på medeltiden, rövare, sjukdomar och andra umbäranden gjorde risken stor att man inte återvände. Var man resande i grupp, var förutsättningarna bättre. Som gillesbroder kunde man också få hjälp om man exempelvis blev sjuk och inte kunde försörja familjen. Det hände ofta att änkan till en avliden gillesbroder blev invald som 'syster i gillet' för att hon skulle kunna få hjälp när hon behövde. 

Gillena bleknade bort under 1600-talet, istället kom skrån, som värnade om olika yrkesgrupper. Ordet skrå kommer troligen från det tyska ordet 'schra' som betyder 'berett skinnstycke'. Skråna liknade gillena såtillvida att man bedrev intern hjälpverksamhet, men nu oftast med insamlade medel. För släktforskaren med hantverkare i släkten, kan skråhandlingar ibland vara en guldgruva av upplysningar, och exempelvis berätta om datum för burskap, dödsfall och födelseort, uppgifter som annars kan vara svåra att få fram på annat vis, särskilt gällande 16- och 1700-talen, då kyrkböcker och husförhörslängder ofta är snåla med personuppgifter. Om de finns alls. 

1846 upphörde skråväsendet i Sverige. Det fria näringslivet tog över. Men istället började nu en annan typ av sällskapsgrupper röra på sig. Frikyrkorna växte sig starka, nykterhetsrörelsen var mycket aktiv, det kom tidiga bildningsförbund som försökte locka arbetare att läsa böcker och gå på föredrag. Så småningom bildades arbetareförbund, och kvinnorna samlades för att kräva rösträtt och jämställdhet. 

Under 1900-talets första hälft kom idrottsklubbarna starkt. Mången hembygdsbok innehåller berättelser om hur ungdomar byggde egna längdhoppsgropar eller fick använda landsvägen som löparbanor. Dessutom kom hobbyklubbarna starkt. Släktforskning, frimärkssamling, hunddressyr....  Många av dem existerar fortfarande. För att nu inte tala om hembygdsföreningarna och deras beundransvärda insatser för att på frivillig väg bevara vår historia, ofta i kamp mot likgiltiga myndigheter. 

Under 2000-talet har vi då fått 'nätgrupper' av olika slag, som till skillnad från klubbar och föreningar ofta är lite mer abstrakta i sina intressen. Det handlar ofta om känslor och funderingar snarare än en viss hobby. Föräldraskap, sorg eller någon form av sökande efter gemenskap är vanligt. 

En liten snabbodyssé genom människans behov av sällskap genom tiderna... Vad blir det härnäst? 

Bilden: Sadelmakare var ett skrå.... bilden är från Kungliga Hovstallet. Foto: författaren.

Som släktforskande feminist, grämer jag mig förstås ofta när jag tänker på alla dessa miljontals kvinnor som levt här på jorden och bara antecknats såsom födda, vigda och döda. När så många av dem sannolikt varit tekniskt lagda, smarta affärskvinnor, ekonomiskt finurliga och allt möjligt annat - men de har tvingats stanna hemma och brodera kuddar istället för att ta plats i historien. Sådant fruktansvärt slöseri med resurser! 

Men nu under julveckorna har jag passat på att städa lite bland mina ständigt omkringflytande släktforskarpapper, och då upptäckte jag faktiskt en sak. Jag har på många ställen kommit betydligt längre bakåt i tiden på kvinnor än på män. Är detta vanligt, eller är det bara jag som haft den turen/oturen? 

Jag nämnde min morfars anor i en tidigare blogg. Där vet vi ingenting på farssidan, men morfars mormor är jag nu nere i femtonhundratalets Grangärde med. Och har blivit Svinhufvudättling på vägen dessutom. 

På mammas mors sida finns finskfödde soldaten Gustaf Svala. Han hamnade i Sverige när vi förlorade Finland 1809. Jag har namnen på hans föräldrar och kanske hans morföräldrar, men far var också soldat och hette Jakob Finnberg. Tyvärr står det inget patronymikon och ingen födelseort, så där har jag än så länge inte kommit någonvart, trots flitigt sökande i bland annat HisKi. Gustafs hustru hette något så vanligt som Maria Andersdotter, och när jag slutligen rett ut vem av flera sådana det var frågan om, hittade jag raskt först henne själv i Spånga, sedan far, farföräldrar, mor och morföräldrar i Spånga-Järfällaområdet utanför Stockholm. Forts följer! som man brukar säga... 

Farfars mormor Justina, hon med alla prästerna, är min 'räkmacka' i släktforskningen. Hennes anor sträcker sig ner till fjortonhundratalet. Hennes man, dalmasen Bernhard, skulle nog i och för sig kunna komma ganska bra ikapp, om lata jag bara tog itu med kyrkböckerna i  Hedemora och Stora Skedvi på allvar någon gång. 

Justinas farföräldrar hette Magnus Peter Wetterlund och Maria Elisabeth Bergendahl. Magnus Peters far, prästen Anders, verkar inte vara född det år eller datum det står i böckerna att han ska vara, så jag sitter fast i Stora Lundby. Maria Elisabeth däremot, är den direkta orsaken till min lilla bok 'Prästergötland'. Hon är född i Surteby-Kattunga, och trots deras nedbrunna kyrkböcker, så har jag via herdaminnen, studentmatriklar och annat kunnat klättra ganska långt ner i tiden i Västergötland. 

Ovan nämnde Magnus Peter Wetterlund var barnbarns barn till prästen i Hunnestad Lars Agrell och hans hustru Annika Agrell. I herdaminnet står att Lars var född 1666 i Västergötland. Längre har jag inte kommit. Sedan den fantastiske genealogen Paul Wilstadius klargjort att makarna faktiskt har samma efternamn totalt oberoende av varandra, har jag kunnat hänga på Annika ner till mörkaste Småland och femtonhundratalet. 

Sedan har vi på pappas sida farfars farfars far Eric Jacob Nordbäck. Han är född i Gävle, men hans far, skräddaren Olof N, ska enligt uppgift vara född i Tierp år 1738. Längre har jag inte kommit. Farfars farfars mor däremot, Anna Norberg.... nä förresten. Hon är värd ett eget kapitel. Forts följer!

Och apropå forts: God fortsättning på det nya året allihop!

Bilden: Lite feminism så här i början på året.... Foto: Pixabay

När det gäller personliga ägodelar, så kan människan delas in i två grupper:
Den första gruppen är de som, vid närmare granskning, visar sig ha exakt så mycket 'gångkläder' som man rimligtvis behöver, några lagom vettiga möbler och husgeråd, lite böcker och grammofonskivor, en dator och de vanliga tråkiga pärmarna med viktiga dokument.
Den andra gruppen däremot, har vindsförråd, källare och samtliga garderober i bostaden fullproppade med stora och små prylar, sorgfälligt sparade för att de 'kan vara bra att ha' någon gång framöver.

Någon gång framöver kommer sällan. Och skulle det någon gång faktiskt inträffa att man behöver något som man vet sig ha sparat långt tidigare, kommer man då ihåg var prylen finns någonstans?
Icke.

Däremot hittar man den både tre och tio gånger om man är på förtvivlad jakt efter något helt annat!
Ibland går det så långt att man själv inte vågar öppna dörren till en viss garderob eller ett visst skåp på grund av rasrisken.

Den som har det så, är troligen hemfallen åt ekorrism.
Jag menar inte 'patologiskt samlande' som är sjukligt och kräver behandling, utan den ganska vanliga svårigheten att kasta bort saker.

Den som likt ekorren plockar på sig allt som kan användas och lagrar det i något gömställe, lämnar i alla fall efter sig en rejäl skatt åt historien! Om inte oförstående anhöriga slänger alltihop förstås.

Tänk om våra förfäder hade varit hemsökta av ekorrism! Vad allt skulle vi inte ha kunnat utläsa av deras gamla säckar, urvuxna kläder, trasiga husgeråd och annat!

Det finns ju några få lysande undantag, exempelvis Wilhelmina von Hallwyl, som hade samlarfnatt och donerade hela sitt grandiosa palats med inventarier i Stockholm till allmän beskådan. Men hon hade både råd och utrymme att vara ekorre, och hon var dessutom mycket medveten om samlingarnas historiska värde.

Våra anor tänkte förstås inte att deras gamla uttjänta drängskjorta kunde berättat för ättlingarna vilket material kläder till 'vanligt' folk syddes i. Inte heller tänkte man att det trasiga brödtråget skulle kunnat avslöja vilken sorts bröd som bakades just i det här torpet, eller vilket träslag man använde för att tillverka husgeråd. Man tog tillvara de bitar som möjligen gick att återbruka, och använde i nya föremål. Det man inte kunde använda slängdes bort.

Varför blir vissa människor ekorrar och andra inte? Är ekorrism ärftligt? Vad gör en ekorre om förråden faktiskt blir så överfulla att det inte går att lagra mer saker i dem?
Frågorna är många, svaren få.

Med denna lilla julnöt att fundera på, ber jag att få önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Återkommer i januari.

Bilden: Ekorrjul.... Foto: Pixabay

Igår kväll och i natt föll den första 'riktiga' snön över Stockholm stad. Därav rubriken, som är hämtad från min dagbok för igår. Jag hör till dem som tycker att snö är trevligt på julkort, men i övrigt mest handlar om kyla och halkiga eller slaskiga trottoarer. 

Annat var det förr! Åtminstone för de burgna i samhället. Snö för dem innebar slädpartier ute på Djurgården (om man bodde i Stockholm förstås), skridskoåkning och annat skojigt. Varm dryck, ärtiga vinterkläder och uppvaktning av eller uppvaktad av någon spännande moatjé.

  Även ute på landet bland bönderna, sågs, tror jag i alla fall,  vintern med ganska blida ögon. Man hade gjort sitt slitsamma utomhusarbete, nu kunde snön få komma. Sådd och skörd var avklarat, frukt och grönsaker framodlade och plockade, slakten genomförd. Nu spann eller täljde man vid brasan. Djuren måste utfodras och korna mjölkas, och kanske hade man en plikt att ploga vägen, men vägarna var förhållandevis få på den tiden. Isarna utgjorde utmärkta transportleder, mycket bättre än de ofta smala och dyiga landsvägar, nu snötäckta dessutom, som fanns. Det är ju först under vårt senaste århundrade som vägarna har blivit breda och stabila. 

De som inte såg snön och vintern med blida ögon var förstås de fattigaste. Snö och kyla gjorde inte klimatet i små dragiga torpstugor eller (ännu värre) en backstuga särskilt behagligt. Och när allt frusit på, fanns det inga frukter eller bär att plocka för att dryga ut maten. Det blev att göra småsysslor på gårdarna i utbyte mot lite mat eller ved, eller att tigga sig fram. Ingendera särskilt enkelt med snötäckt väg eller stig att pulsa fram på. 

En fördel hade kanske snön även för de fattiga. Det vita gjorde att det blev lite ljusare ute. Precis som nu.

Utan snö hade nog inte heller Sverige kunnat frambringa så många duktiga skidåkare, både utför och på längden. Snökanoner i all ära, men... 

Det är synd att man är tvungen att bli vuxen. Som barn tyckte jag att snö var roligt! Bygga snölyktor, göra snöängel, åka kälke... Var man många, kunde man kanske till och med få ihop en snökoja. 

Men ok. På JULAFTON tycker jag absolut att det ska vara ett litet lätt, tjusigt snöfall! 

Bilden: Vy från Stora Essingen en vinterdag för några år sedan. Foto: författaren.

Redan i början av hösten läste jag i föreningstidningen att Hallands Släktforskare skulle ha någon sorts 'bokevent' den 30 november. Men utöver detta stod det bara 'mer information längre fram'. Jag väntade tålmodigt och med sakta smygande planer på en liten tripp ner till staden i slutet av november. Slutligen framkom att man tänkte sälja böcker, både loppisböcker och gästande författares alster. Jag ringde ner och frågade lite försynt om jag kunde få komma och sälja mina häften också? Visst fick jag det. Inga problem! Inte ens bordshyra ville man ha. 

Saken var biff, jag bokade hotell och biljetter. Och när veckoslutet äntligen randades, äntrade jag tåget söderut medförande en alldeles för tungt lastad väska samt en stor portion förväntningar. 

Jag anlände redan på torsdagskvällen den 28, säga vad man vill om Grand i Halmstad, det är då inte långt att gå från järnvägsstationen! Efter att äntligen befriat mig från min tunga väska och försiktigt inspekterat att den inte tagit skada av den ovarsamma behandlingen, var det dags att promenera iväg till centrum för en välbehövlig middag. 

Om man går Stationsgatan 'uppåt' mot Slottsbron till, ser det ut som om gatan tar slut med ett räcke längst bort. Med en handfull halmstadsresor i bagaget, vet jag att det är inbillning. En smal kurva tar en in på Viktoriagatan och så småningom över bron. 

Jag gillar att gå längs byggnaderna på Viktoriagatan,  på vänster sida. Husen lever upp till gatunamnet, de vita putsade stenfasaderna varvade med några i rött tegel, med sina branta källartrappor och källargluggsbutiker, ger ett omisskännligt viktorianskt intryck. Mina tankar går alltid till Bayswater med sina hotell i London... 

Dagen efter skulle enligt väderrapporten bli solig med blå himmel. Istället vaknade jag till det sorgliga ljudet av snöslask som trummade mot fönsterrutan. På det sättet var det ju väldigt passande att man spelade julmusik i frukostmatsalen. Däremot blev man inte särskilt hågad att gå ut, men det gjorde jag ändå, för jag behövde någon sorts åkbiljett till lokalbussen för att kunna ta mig ut till släktforskarföreningens lokal på lördagen. Efter att först ha besökt busshållplatsen vid Österskans, där de flesta stadsbussarna avgår, gick jag till kiosken på platsen. En diskret knackning på rutan gjorde att någon kom och öppnade, varpå jag förbindligt hälsade och sa: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...'. Mannen tittade då på mig, och pekade på tidningarna Aftonbladet och Expressen. Jag insåg att språkförbistring förelåg, och försökte precisera med 'biljett, buss' och så vidare. Till slut bytte jag språk och förklarade på bästa skolengelska att jag sökte en 'ticket to the bus'. Då förklarade herrn bakom glaset vänligt att han inte sålde några sådana, men däremot fanns det vid den blå bilen. Han pekade bort mot Stora torg på andra sidan bron och den där belägna pressbyråkiosken. Jag tackade och knallade över bron till torget. 

Det var fortfarande vidrigt väder, och jag ruskade mig grundligt när jag kom in till Pressbyrån på Stora torg. När det blev min tur, försökte jag igen: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Varpå damen bakom disken vänligt förklarade för mig att det sålde man inte här, men om jag bara gick in i Gallerian på andra sidan torget, så sålde man sådana där. 

Jaha. TIllbaka igen, in i Gallerian och visst fanns det en pressbyråkiosk där också. Ny väntan, och så återigen 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Men nej. Tyvärr sålde man inga sådana, men om jag bara gick in till Hallandstrafiken i butiken intill, så...

Skam den som ger sig, jag gick till Hallandstrafiken och fick vänta en lång stund, men sedan var det dags för den där meningen som jag vid det här laget börjat tröttna på: 'Jo, jag skulle behöva någon sorts busskort...' Under över alla under, jag FÅR till slut ett busskort! Men allvarligt, om någon representant för Hallandstrafiken råkar läsa det här så vill jag bara säga: Tack för god service, men bli gärna lite mer lätthittade! Visserligen har vi även i här i Stockholm den tramsiga regeln att man inte kan köpa biljetter vare sig på bussen eller busshållplatsen (inte alla i alla fall), men här säljs i alla fall biljetter i nästan varenda kiosk! 

Ett busskort rikare, kom jag ut på torget igen, och se! Snökornen hade stuckit iväg någon annanstans, molnen hade skingrats, solen sken. Visserligen hade det blivit lite kallare också, men i alla fall. Fredagen förflöt sedan med damlunch och shopping på bästa tänkbara sätt. 

Lördag morgon tidig väckning, och nu var det dags! Jag hade av expertis fått helt nya instruktioner för bussåkandet, skulle jag hitta? Överambitiös som jag var, gick jag från hotellet fyrtiofem minuter innan bussen skulle avgå för säkerhets skull, vilket ledde till att jag kom med bussen som gick en halvtimme tidigare. Så jag behövde inte stressa, utan kunde lugnt promenera sträckan från hållplatsen till lokalen.

Klockan var omkring nio. Det var en betagande vacker morgon. Solen var på väg upp, och den gnistrande rimfrosten krasade under skorna, men det var lyckligtvis varken snö eller is på marken. 

Tack vare goda anvisningar, hittade jag också direkt fram till dörren. Men den var låst. Inte så konstigt med tanke på att evenemanget började först en timme senare. Jag knackade på rutan. Både en och två gånger. Tänkte med förtvivlans mod testa SOS-signalen, när någon kom och öppnade. Samt frågade, när han hälsat mig välkommen, varför jag inte använt ringklockan? Jaja, man kan inte se allt....

Hallands Släktforskarförening bor på Ryttarevägen 4. Det är en källarvåning men väl utrustad. Här finns pentry, toalett och en ordentlig hall att hänga av sig ytterkläderna i. Det gjorde jag, och blev sedan visad in i det som förut utgjorde den enda forskarlokalen. Där var fullt av bokhyllor, bord och böcker. Samt funktionärer i mörkblå tröjor och några författare med bokkartonger. Jag fick ett fördelaktigt placerat bord, och en namnskylt med foto på! Det har jag aldrig haft förut. Snabb uppdukning av böcker, sedan gick jag en vända för att se mig om. Nu har föreningen fått lite utökade ytor, så det finns en särskild sal för datorerna. Lite längre bort i korridoren finns ett föreläsningsrum som föreningen inte äger, men kan låna vid behov. 

Klockan tio öppnade det, besökare strömmade in, och föreläsningarna startade någon halvtimme senare. Först ut var Kathinka Lindhe, som bland annat författat boken 'Sorgeliga saker hända' , vilken handlar om triangeldramat mellan Elvira Madigan, Sixten Sparre och hans fru. Kathinka är släkt med hustrun, och har i hög grad sett till att den försmådda frun klivit fram ur skuggorna och fått liv. 

Nu pratar hon emellertid om lokalhistoriska böcker och fynd i pappersarkiven, mycket passande eftersom det är ett bokevent. 

Det blir en något lugnare dag än det var tänkt. Kanske det vackra vädret är boven i dramat. När novembermörkret efter flera veckor bryts, går kanske hallänningarna hellre en promenad i solen än ner i en källarlokal för att titta på böcker. Emellertid, kommers blir det i alla fall. Och stämningen är god. Här säljs inte bara renodlade släktforskarböcker, utan också en bok om ett rederi och dess historia, diverse lokalhistoria långt utanför Hallands gränser, och mycket annat. 

Så småningom tar det roliga slut, man packar ihop, och så blir det 'efterfest' med mat, dryck och småprat. Jag får skjuts till hotellet, vilket jag är mycket tacksam för i mörkret och med min tunga väska. 

Nästa morgon gick tåget tillbaka till Stockholm igen.  Jag åker denna gång via Lund, och vid stoppet i Helsingborg, ser jag rentav över till Danmark. Inte illa på en resa mellan Halmstad och Stockholm!

Jag vill rikta ett varmt och innerligt tack till funktionärer, författare och släktforskare som medverkade vid träffen i lördags. Fast jag bor långt bort och nästan aldrig kan närvara eller hjälpa till vid era evenemang, så tog ni emot mig som en i 'familjen', begärde ingen ersättning för att jag stod och sålde mina egna böcker, och lät mig delta i efterkalaset. 

Alla hjälpte alla, och ingen var mer betydande än någon annan. Det, mina damer och herrar, kallar jag för släktforskarföreningsanda! 

Jag ska försöka komma tillbaka med lite tätare intervaller i framtiden... 

Bilden:  Ett par tidiga besökare begrundar böcker, Elisabeth Fagerberg fotograferar, Anna Karlsson i tidstrogna kläder säljer sina och brodern Andreas böcker om 1600-talets Halland, Sven Johansson representerar Föreningen Gamla  Halmstad och Anders Bergenek säljer boken om rederiet Lion Ferry. Foto: författaren.

För några dagar sedan, när jag satt i min kära fåtölj och åt frukost i godan ro, kände jag plötsligt att någonting kröp på ena benet. När jag tittade efter, hittade jag till min förvåning en nyckelpiga i all sin röda och prickiga prakt. Förutom den inledande rätt självklara frågan hur en nyckelpiga kunde befinna sig inne i min bostad i november, infann sig raskt ett antal följdfrågor. Att vanliga nyckelpigor är ofarliga för oss människor vet jag, men är de också ofarliga för mina fåglar?

Eller kommer nyckelpigan att bita fåglarna? Kommer fåglarna att bita nyckelpigan? Vad äter nyckelpigor egentligen? Hur fortplantar de sig? Om jag inte lyckas få ut den här nyckelpigan genom balkongdörren, kommer jag då att ha tiotusen nyckelpigor här inne till våren? 

Det var bäst att söka utökad kunskap, vilket jag gjort, både i bokform (Nordisk Familjebok 1953) och ute på nätet (Wikipedia). Det första jag inhämtade var att nyckelpigor i första hand äter bladlöss, vilket gjorde mig lättad. Då får nog fåglarna vara ifred. 

Nyckelpigor har haft många namn genom tiderna. Och i olika delar av Sverige. Gullhöna är en mycket gammal benämning, som enligt nätet till och med kan vara förkristet. I norra delen av Sverige kallas den gullfrigga, och i Skåne åkerhöna. Gullpytta är ytterligare ett alias för denna lilla men mångomtalade insekt. Under medeltiden vet man i alla fall att namnet Jungru Marie/Maria nyckelpiga var vanligt. 

Det sistnämnda namnet har troligen med de sju prickarna att göra. Maria ansågs ha de sju nycklarna till himlen, och nyckelpigan var hennes hjälpreda som bar nycklarna. 

Lite mer profant, så troddes nyckelpigan kunna förutspå vädret. Om en bohuslänning såg en nyckelpiga flyga iväg, så skulle det bli sol och vackert väder. Men i Värmland var det tvärtom. Såg en värmlänning en nyckelpiga flyga sin kos, gick han och hämtade regnkläderna. 

Det alla ser ut att vara överens om, är att nyckelpigor förebådade vår och sommar. När den första nyckelpigan för året sågs till, då var vintern slut. 

August Strindberg intresserade sig mycket för nyckelpigor vid sina promenader på Djurgården. Han ansåg att nyckelpigor var kloka djur eftersom de undvek människor! 

Hm, jag undrar vad för nyckelpiga jag fått, som ihärdigt kröp uppför mitt ben? En domesticerad nyckelpiga, finns det sådana?

Nyckelpigan har sedermera försvunnit härifrån, jag hoppas den smitit ut vid något obevakat tillfälle. 

Bilden: Så såg den ut, minus allt det blöta. Foto: Pixabay

Vi har nu hunnit en bra bit in i november, den grå månaden. Grå himmel, grått regn och allmänt grå tillvaro. 

Men det finns  mycket utom november som är grått i tillvaron.

'Grå eminens' är ju ett vanligt uttryck för någon som har ett stort inflytande inom exempelvis politik, men som inte själv syns och hörs. Nyfiken som jag är, letade jag upp uttrycket på nätet och lärde mig att den förste som kallats 'grå eminens'  var franciskanermunken Francois Leclerc du Tremblay, som gav många goda råd till kardinal Richelieu i Frankrike under senare delen av 1600-talet. Att man började kalla den gode munken just 'grå' eminens berodde sannolikt på att Francois, som en franciskanermunk bör och gör, bar en grå kåpa. (Det är till dags dato den enda 'munkfärg' jag har ordning på. Det finns ju svartbröder, munkar i bruna och vita kåpor, och benämningar som cisterciensermunkar, benediktinermunkar och flera andra sorter, mycket förvirrande. Men att franciskaner = gråbröder har jag lyckats lära mig). 

Vid ungefär samma tidpunkt som Richelieu tog hjälp av sin grå eminensmunk, red Karl XI omkring i Sverige i sin spartanska klädsel och med sitt diskreta följe. Han gjorde tämligen anspråkslösa besök hos torpare och bönder, och fick benämningen 'gråkappan'. 

Den mest ursvenska bostad vi kan tänka oss idag är väl den klassiska lilla röda stugan med vita knutar. Den är emellertid ett ganska sentida fenomen. Falu rödfärg började i och för sig utvinnas som en biprodukt ur Falu koppargruva redan på 1500-talet, men då var det bara kungar och rika adelsmän som hade råd med sådan lyx. Inte förrän i början av 1800-talet, när man i Falun började industritillverka rödfärgen, sjönk priserna undan så att gemene man så småningom hade råd att rödmåla stugan. I början hade man dock ofta bara råd att måla en vägg röd.  Då valde man den vägg som vette utåt allmän väg, så att alla som passerade skulle se att man minsann hade råd att rödmåla stugan. De andra väggarna hade samma färg som de alltid hade haft - grå...

Ännu idag, i vårt annars rätt färgsprakande århundrade, har vi inte riktigt lyckats skaka av oss den grå skuggan. Faktum är att grått har kommit tillbaka med stora kliv på senare år. Jag har under de senaste veckorna sett flera avsnitt av ett amerikanskt husförsäljningprogram på TV, där flyttande husägare får hjälp att renovera sitt gamla hus, så att det ska kunna säljas till toppris. Det säregna är, att renoverarens koncept tycks vara nästan exakt detsamma i alla hus man hemsöker: riv ut köket och installera ett nytt i industristil, samt måla samtliga väggar i huset grå. Klart! 

Nä, nu tycker i alla fall jag att det är dags att begränsa den grå färgens inflytande på historia och samtid. Kan vi inte gå in för exempelvis turkos istället? Eller banangult. Eller.... 

Bilden: En grå novemberutsikt för några år sedan. Foto: författaren

De som känner mig från Facebook, vet att jag har en viss faibless för att fotografera obskyra trappor som verkar försvinna upp eller ner till ingenting. Min fascination för trappor började dock mycket tidigare än så. Som barn minns jag, nu generat rodnande, hur jag ratade ett av farfar handgjort dockskåp till förmån för en modernare konstruktion som innehöll en invärtes trappa. Hoppas att stackars farfar aldrig fick reda på det.. 

Hur länge har det funnits trappor egentligen? På nätet fick jag bara upp 'sekretessfel' när jag försökte undersöka saken, i uppslagsboken (Nordisk Familjebok 1953 års upplaga) kan jag läsa att 'trappor är en stegvis gångbar förbindelseled emellan högre och lägre plan inom el. utom en byggnad.' Däremot stod det inget om världens äldsta trappa eller liknande. 

I min ungdom, när jag arbetade i musikbranschen, fick jag följa med på Grammisgala på Berns. En förtjusande kväll! Jag fick se och höra en massa artister, konverserade med Svante Grundberg, och beundrade den överdådiga inredningen. De magnifika kristallkronorna, de vita marmortrapporna... De sistnämnda fick jag gott om tid att beundra när jag efter en friskluftspaus skulle upp till stora salongen igen: "Före mig i den övre trapphalvan finns nämligen en herre jag tidigare observerat  p g a hans originella klädsel. Han har under kvällens lopp hunnit bli tämligen beskänkt (aspackad  torde vara den korrekta termen). Hans sätt att försöka ta sig uppför trappan är rätt originellt. Ett steg åt vänster, ett steg uppåt, ett steg nedåt, ett steg åt höger... Det påminner lite om när folk ska ta sig uppför den där trappan till Lustiga Huset på Gröna Lund .... Det är lögn att komma förbi, vilket håll jag än försöker åt, så är han i vägen. Jag får vackert vänta tills han lyckats sega sig upp".  Men det var ändå en vacker trappa.

Jag har ju också haft förmånen att arbeta i bottenvåningen på gamla Riksarkivet på Riddarholmen, ett hus inte minst känt för sin vackra trapphall i entrén. Och både själva trappan med sina vackra räcken och det fantastiska taket ovanför är verkligen sevärda!  Däremot fanns det ingen värme i trapphuset, och GF hade biblioteket på ena sidan trapphuset, och kontoret, med kopiator och kontorschef Bertil på den andra. Så på vintrarna brukade jag samla ihop både kopieringar och ärenden till Bertil på hög, för att sedan göra en rask framstöt förbi stora trappan över till andra sidan. Spännande var det den gången TV kom dit för att spela in ett par scener till deckarserien 'Snoken'. Då öppnade man dörrarna till Riksarkivet ovanför trappan, jag och en kollega passade på att smita in och titta hur det såg ut. Vi fick till och med stå gömda bakom en dörr och se på när man filmade en kort sekvens! 

Under en regional släktforskarkonferens i Nyköpingshus några år senare, avslutades besöket med guidad visning, och det var många trappor upp och ner. Men de mest sällsamma, låg under ett par tjocka glasbrickor på ett av våningsplanen och var en del av det nedbrunna slottet. Mycket sällsamt att stå ovanpå en trappa på det sättet...

Mitt livs mest svårhittade trappor väntade mig i Wien på hösten 2001. Jag hade fått följa med min mor, som skulle på konferens till valsernas stad, och medan hon arbetade, letade jag mig runt på egen hand med karta och guidebok. På kartan fanns ett område med 'romerska ruiner' tydligt markerat. Men hur jag än traskade gata upp och gata ner, såg jag inte till några ruiner: " Bäst som jag står där och tittar på kartan och kliar mig i huvudet, kommer det en vänlig äldre dam och frågar vad jag söker (åtminstone tror jag att det är vad hon säger). Jag frågar om damen talar engelska, men nej. Då pekar jag på kartan, damen förstår tydligen genast trots språkförbistringen, och lotsar mig åtminstone ett kvarter, in på en smal sidogata och in i ett mörkt betongvalv. Där öppnar hennes man, som hela tiden tyst och snällt följt oss i spåret, en högst ordinär glasdörr, och pekar nedåt. Då går det upp ett julgransljus. De romerska ruinerna ligger alltså UNDER marken, ungefär som Medeltidsmuseum hemma! Aldrig att jag hade hittat dit utan den vänliga damens hjälp! Jag tackar så mycket, både på tyska, franska och engelska, traskar nedför trappan, och hamnar verkligen bland romerska ruiner! Ett mycket intressant museum, rekommenderas om ni har vägarna förbi Wien.

Lite tuffare trapphistoria blev det i Visby, när jag var där på mitt första 'riktiga' besök i staden. Jag kom lite sent på säsongen, guider hade åkt hem och restauranger börjat stänga. Jag ville väldigt gärna se Kruttornet, och fick gå till Gotlands Fornsal (numera heter det visst museum istället) och låna en bautastor nyckel till tornet. Jag minns att jag kände mig lite som om jag vore ute i olovliga ärenden, där jag stod på trätrappan utanför dörren och fumlade med jättenyckeln. Innanför väntade fler trappor. Många och långa, men det fanns mycket 1100-talsmur att beundra utmed vägen. Kruttornet var från början en kastal (vakttorn alltså) och är förmodligen äldre än ringmuren. Sitt namn fick det efter ett senare skede, då ammunition förvarades där. På 1700-talet användes tornet som fängelse. Med mera. Allt detta, som jag läst tidigare, drog igenom mitt huvud medan jag klättrade uppåt. Plötsligt hör jag skarpa, fotsegsliknande ljud, blandat med ett lätt hasande. Jag blir rent ut sagt vettskrämd! Spökar några olyckliga fångar i trapporna i Kruttornet?  Men nej. Plötsligt hör jag fladder, och ett lätt skrockande ljud. Duvor! Flyger mängder av duvor in och ut genom gluggarna. Pust! 

Jag ska erkänna att jag inte är lika förtjust i att gå i trappor idag som när jag var yngre. Numera hemfaller jag oftast åt hissar. Men lite spännande är det allt, när man hittar en trappa som inte verkar ha något slut! 

Bilden: Inte en utan två trappor fanns det in till den allra första domkyrkan i Skara, invigd 1150. Numera finns den här ruinen i kryptan under nuvarande domkyrkan. Foto: Författaren

... så började jag fundera på detta med förklädnader genom historien. 

För att börja med ett riktigt otäckt exempel på förklädnad, så har vi pestläkarna. Dessa oftast tvångsuttagna personer hade att besöka alla sjukhem där pesten härjade, och för att undgå smitta, hade de en originell, fågelnäbbsliknande ansiktsmask, täckande kåpor och hatt. Inte nog med att denna uppenbarelse rent allmänt såg skrämmande ut, när en sådan person klev över tröskeln, förstod ju alla som fanns i hushållet att allt hopp om överlevnad var ute. Dessutom hade pestläkarna oftast ingen som helst medicinsk utbildning eller liknande. Läs- och skrivkunniga var de, men det var allt. Så någon bot eller lindring kom de inte med. Bara ett pliktskyldigt besök. Dessutom var förklädnaden inte så särskilt effektiv mot smitta, pestläkarna dog i hundratal. 

För att nu raskt gå över på lite mindre deprimerande förklädnader, så hade redan de gamla grekerna ansiktsmasker när de uppträdde på utomhusteatrarna. Är det någon som vet om de gamla grekerna anlitade kvinnliga skådespelare, eller var det enbart män? Jag har förgäves försökt få någon information om detta. Däremot vet jag att i Shakespeares England, tilläts inte kvinnor att uppträda på scenen. Så de som spelade i Shakespeares pjäser var så att säga dubbelt förklädda. Dels var det män som skulle se ut som kvinnor, dels skulle de se ut som Julia, Desdemona eller vem det nu var de spelade. 

Nästa förklädnad jag kommer att tänka på är Axel von Fersens syster, Sophie Piper. Efter mordet på brodern, var stämningen upprorisk i  Stockholm, och Sophie insåg att hon inte var säker i Fersenska palatset vid Blasieholmen. Hon förklädde sig därför till piga, och rymde nedför en smal sidotrappa som fungerade som ingång för varubud. Flykten ut ur Stockholm lyckades, men hon hamnade i delvis frivillig fångenskap på Vaxholms fästning under några år.

Vad gäller just Halloween, hörde jag för några år sedan en korridorkamrat sucka över detta amerikanska påfund som svenska butiker med glädje anammat för att få sälja en mängd häxdräkter och ansiktsmasker till små barn. Och nog är det konstigt. Halloween fanns inte i mitt eller mina närmastes medvetande när jag var liten, men visst hade man utklädningsdagar i skolan och sådant. Jätteroligt! Men ingen förälder skulle väl då ha kommit på tanken att gå till affären och KÖPA en färdig maskisdräkt till barnen. Nej, det roligaste var ju att leta bland både barn- och vuxenkläder, borddukar, allsköns småprylar och vad man kunde hitta för att själv sätta ihop sin maskisdräkt! Och så fick man låna av mammas smink och måla ansiktet. 

Fast det där med att själv komponera en förklädnad kanske inte alltid funkar så bra. Magnus Härenstams lömske kronofogde i Göta Kanal förföljer sina skuldtyngda båtfabrikanter iförd en keps och, utanpå ljusgrå kostymen, en täckjacksväst. Sålunda tror han sig likna en typisk båtsemestrare.... 

Förklädnader har använts till mycket genom historien!

Bilden: Under Kulturnatt Stockholm 2014, kunde man på Medeltidsmuseum stöta på denna kusliga förklädnad uppe på galgbacken...  apropå Halloween alltså! Foto: författaren

Under den stora invandringsvågen till Nordamerika på 1800-talet, hände det att emigranter från diverse länder fick rådet av redan emigrerade landsmän: 'säg att du är svensk!' Var man svensk, var det lättare att få jobb i Amerika, eftersom svenskarna hade mycket gott rykte där. Svenskar ansågs vara hederliga, hårt arbetande och allmänt dugliga personer. Detta har förstås senare ställt till en del bekymmer i släktforskarsammanhang. Jag fick inte sällan förfrågningar om personer som påståtts vara emigranter från Sverige och inte hittats i emigrantregistren. I en del fall var det väldigt tydligt att personerna troligtvis kom från något helt annat land. 

Har vi svenskar fortfarande gott rykte hos andra nationaliteter? 

Jag har alltid varit road av att höra vad utlänningar egentligen anser om oss svenskar. Som turister har vi nog ansetts lite naiva emellanåt ('dumme Schweden'). Vi tror fullt och fast på valutaskojare och strandraggare på varmare breddgrader. För nu rätt många år sedan såg jag på TV ett pratprogram som handlade just om utlänningars syn på svenskarna. Det är två saker jag minns särskilt väl från programmet. Först en ung brittisk kvinna som bott och arbetat i Sverige i några år. Hon tyckte att svenskarna var otroligt snälla och undfallande. Vi accepterar i stort sett vad som helst som överheten försöker trumfa i oss utan protester. Men, tillade hon, det finns en sak som gör svensken farlig: Ta ALDRIG någon annans tid i den gemensamma tvättstugan! Då ligger du verkligt risigt till... 

I programmet medverkade också en ung svensk man som varit i Japan och arbetat några år. Han berättade om japanernas ritualer och seder, som han fann ganska konstiga när han började arbeta på kontor i Tokyo. Men efter någon tid hade han vant sig vid de små bugningarna och gesterna som japanerna hälsar och tar avsked med. Så fick han besök av en kompis från Sverige. Kompisen kom  till kontoret mot slutet av arbetsdagen för att hämta upp vår man. Precis som de skulle gå, öppnades dörren och chefen kom ut. Kompisen stegade då fram med näven utsträckt och trumpetade hjärtligt: 'Tjenare, tjenare, XX heter jag!'

Ridå. 

Ibland undrar jag om vi fortfarande är de där hederliga, hårt arbetande men lite naiva människorna? Idealen verkar vara annorlunda numera. Kanske blev den där emigrantsvensken med gott rykte omodern med tiden. Passar inte in i vår tid av intriger, cv:n och hysteriska skönhetsideal. 

Men som tur är finns det ju alltid undantag. Eller hur? 

Bilden: Solliden på Skansen i augusti i år. Foto: författaren

I lördags gick det upp för mig att jag nog skulle bli en ganska usel hembygdsforskare.

I nära fjorton år har jag bott på Kungsholmen. Först den gångna veckan har jag lagt märke till det gamla tegelhuset på Sankt Göransgatans övre del. Den gatan har jag säkert promenerat uppför ett antal gånger, men aldrig särskilt observerat huset, eller skylten ovanför den valvbågade dörren. 'Stockholms Elektricitetsverk. Kronobergsstationen' står det att läsa. På wikipedia läser jag att stationen invigdes 1903, och att självaste Ferdinand Boberg varit arkitekt. Inne i anläggningen omvandlade man växelström till likström, som var det vanliga då. En modernare apparatur installerades senare i den påbyggda övervåningen på huset. Nu är det borta, bara tegelväggen finns kvar som byggnadsminne. 

Det finns fler skogar jag inte sett på grund av alla träd, eller rättare sagt: det finns mängder av orter i Sverige jag inte vet ett dugg om fastän jag bott här i hela mitt liv. Det var först som släktforskare som jag lärde mig hitta till Varberg i Halland, läste kyrkböcker i Bergsjö i Hälsingland och lärde mig bynamn i Skellefteå landsförsamling i Västerbotten. 

OK, vissa saker har man väl lärt sig. Om ortnamnet har en finsk anstrykning i stil med Vuollerim eller Jukkasjärvi, så är det troligt att det ligger ganska långt norrut. Talar vi istället om Tingsryd eller Påarp, befinner vi oss antagligen betydligt längre söderut.  Men så finns det ju ett stort antal orter som inte avslöjar sig så lätt. Vem är begravd i Svenshög? Hur högt är Blidsberg? Och var i all världen ligger Finnfaran?

En tröst i all denna geografiska förvirring är att jag inte verkar vara ensam om den. Själv minns jag nyheten när ett flygplan på väg till Ronneby navigerade fel och landade i Emmaboda istället. Flera år efter händelsen talade jag i tjänsten med en man vars postadress var just Emmaboda, och jag kunde  inte låta bli att föra det oväntade flygplansbesöket på tal. Mannen berättade då att flygplanet, som kom lågsniffande över åkrarna, nästan hade skrämt slag på hans gamle pappa, som råkade få syn på planet. Pappan var under flera minuter övertygad om att han skulle få bevittna en flygkrasch. Men så illa var det ju lyckligtvis inte. 

Sedan kan man ju tycka att postpersonal skulle ha reda på ganska många mindre orter i Sverige. Tydligen inte. För nu ett antal år sedan, när Posten verkligen var Posten och hade kundluckor där man kunde få hjälp med i stort sett allting, lämnade jag in ett brev för frimärkning och postning. Det skulle till en släktforskande släkting i Byske. Flickan bakom disken frågade mig: 'Ligger Byske i Sverige?'. 

Egentligen borde man ju dra iväg på en Sverigesafari och upptäcka lite obskyra orter. Vem vet, rätt som det är, kanske någon ana visar sig vara född just där? 

Bilden: Kronobergsstationen på Kungsholmen. Foto: författaren

En solig julidag i somras, besökte jag Armémuseum tillsammans med en utsocknes vän. Två saker fångade särskilt mitt intresse: de små modellerna av en kornetts, en fänriks och en löjtnants bostäder. Jag har varit på Armémuseum förr, men har inget minne av att ha sett modellerna. Eftersom många av mina militärer har varit just kornetter och i något fall löjtnant, så var husmodellerna särskilt intressanta. 

Vi var precis på väg att lämna museet när jag tvärnitade framför sak nummer två: Det turkiska tältet! Tillverkat troligen på 1680-talet och bortsnappat av svenskarna för August den starke av Polen i början av 1700-talet. Men det var inte historiens vingslag som fick mig att spärra upp ögonen. Det här tältet och jag har nämligen träffats tidigare... 

Det är tidig vår 1980. Jag är femton år och ute på mitt livs första pryo. Eftersom kuratorn på min skola är kusin (om jag minns rätt) med intendenten på Armémuseum, har jag haft turen att få en unik pryoplats. Mitt intresse för historia blomstrar, och nu får jag en fantastisk inblick i vad som händer och sker bakom montrarna på ett museum!

På textilavdelningen får jag hjälpa till att sy igen fickorna på uthyrningsuniformerna. Textilkonservatorn som ansvarar för dessa uniformer, oftast hyrda av militärmusiker i olika sammanhang, har tröttnat på att alltid hitta snusdosor, karamellpapper och annat skräp i fickorna när militärbyxorna återkommer. Det var kanske det tråkigaste jobbet av alla eftersom jag avskyr alla former av handarbete. Kan bara sy kaststygn, och som tur var, var det just sådana som praktiserades. Ett betydligt roligare textiljobb var att knyckla sig in i montrarna med karoliner och borsta av deras uniformer. Alla dessa uniformer satt på modellerade dockor med realistiska ansikten. Min handledare den dagen hade till och med döpt en av karolinerna till 'Jarl Kulle' eftersom hon tyckte att likheten var slående. 

Bildavdelningen var lite märklig. Där fick jag para ihop svartvita foton med rätt nummer på blanka boksidor och klistra dit. Men det var inte några vanliga limstift man använde, utan en stor, tung press som i precis rätt ögonblick, när den var tillräckligt uppvärmd, skulle fällas ner över den stackars bilden och boken. Bang! Men jag har inget minne av att jag strulade till det. 

Lite förargligt var det däremot när jag skulle ut i ena flygeln och hjälpa en man som ansvarade för de många gamla pukor som Armémuseum förvaltar. Jag hade den dagen, intet ont anande, klätt mig extra fin, med vit blus och kjol, och nylonstrumpor. Visserligen hade jag också skyddsrock, men att baxa tunga och allt annat än rena pukor för att kolla vad det stod för nummer i botten på dem och sedan ställa dem i nummerordning på golvet, var jag inte riktigt klädd för... 

Jag fick en mycket gedigen guidning av Trofésamlingen, minns jag. Han som ansvarade för våra erövrade fanor, var en riktig eldsjäl. Däremot var det inte mycket jag kunde göra med dessa vackra standar, utan jag fick istället en modellritning av ett antal fanor, och ombads att rita en liten flaggstång till varje flagga. Det bor ingen konstnär i mina fingrar, och jag undrade lite illa till mods vart den där skissen skulle ta vägen sedan...

Hos metallkonservatorn satt jag ensam uppe på vinden och kladdade zaponlack på de vita siffrorna på ett antal svärd som var nyligen konserverade. Zaponlack ska, om jag förstod det hela rätt, skydda numreringen från att smälta eller smulas bort. Som en sorts nagellack nästan. 

Inne i biblioteket lärde jag mig att sprätta böcker. Det blev väl inte alltid så snyggt, men till slut förstod jag det hela någorlunda. Ofta var det stora, häftade böcker och jag var nästan rädd för att sätta kniven i dem...

Men hur var det nu med det turkiska tältet? Jo, min handledare Irma var ivrigt sysselsatt med att bokstavligt talat lappa ihop ett stort turkiskt tält. Det talades mycket om detta märkliga tält vid kaffebordet på dagarna, och jag beundrade både tältet och Irmas hantverk. 

Och i somras möttes vi alltså igen. Och i ett slag kom minnena tillbaka. Den skarpa doften av zaponlack, de tunga pukorna, Jarl Kulle, alla människorna jag träffade...  Två mycket lärorika veckor! 

Bilden: Modeller av respektive kornett- fänrik- och löjtnantboställen på Armémuseum. Foto: författaren

Ord upphör aldrig att fascinera mig.  Deras klang, uttal, betydelse.... Möjligheterna till nya upptäckter är oändliga. Som släktforskare lär man sig många nya ord och rätt många pikanta stavningar av bekanta ord. Ibland undrar jag om orden närmast var ett självändamål för dem som skrev kyrkböcker och tingsprotokoll förr. Skrev man långa, invecklade meningar för att förklara något som egentligen kunde förklarats i tre ord, bara för att visa för andra människor att man minsann hade ett rikt ordförråd? Vi får ju komma ihåg att läs- och skrivkunnighet var ganska ovanligt bland gemene man förr i tiden. 

En annan intressant aspekt på ord är ju, att somliga förr inte alls betydde samma sak som idag. Om vi tar det svenska ordet 'enfaldig', som idag väl närmast betyder... tja, lite bakom flötet, kan vi väl säga. Så har det inte alltid varit. Förr i tiden kunde en person med stolthet notera sig ha blivit bedömd som 'enfaldig'. Det betydde ungefär 'rättrådig' eller 'hederlig'. Senare betydde det väl närmast 'enkelspårig', och landade i dagens uppfattning av ordet. 

Engelskans 'nice' har en liknande historia. Under medeltid och renässans betydde ordet 'nice' inte som idag 'trevlig' eller 'bra' utan snarare 'blyg' eller 'skygg'. Senare var en 'nice' person nervös eller känslig. För att så småningom landa i den trevligare betydelsen av idag. 

Det är roligt att jämföra ord på olika språk. Jag minns en polska som jag jobbade tillsammans med en tid. Hon berättade att på sitt förra jobb, hade en medarbetare gått förbi när hon satt och talade polska i telefon med sin mamma. Han undrade sedan: 'varför sitter du coh säger "tack" till din mamma i telefon hela tiden?'. Det polska ordet för 'ja' låter som vårt svenska 'tack'....  

Säger du 'Leffe' till rätt person i Belgien så får du in en skummande öl. Säger du 'Leffe' i Sverige, så blir det ingen öl, däremot kanske en västklädd herre som med släpig röst meddelar fakta om kända och okända kriminalfall i TV... 

Ord är inte bara fascinerande, de är också otroligt viktiga. Det hjälper inte hur raffinerade elektroniska hjälpmedel vi än uppfinner åt oss, kan vi inga ord, eller sätta orden i begripliga meningar, så är vi snart tillbaka på grottstadiet. Kan vara bra att ha i åtanke... 

Bilden: Konserthuset på Konserthuset, en liten ordlek. Foto: författaren