En 'doldis' till bokmässa

Konstak

Det var en släktforskarkollega som tipsade mig (och andra) om den här antikvariska bokmässan. Tydligen äger mässan ifråga rum i Stockholm varje år sedan lång tid tillbaka, och har så gjort utan att undertecknad haft en aning om saken. Därav uttrycket doldis inom citattecken. Det finns säkert flera bloggläsare som känner till evenemanget. 

Det hela äger sedan ett antal år rum på Konstakademin i Stockholm, adress Fredsgatan 12. Gå gärna dit och titta på skulpturerna vid tillfälle, det hela är mycket anslående även utan antikvariska böcker (se bilden). 

Eftersom det är jag som skriver, kommer först lite historik: 1735 bildades Kungliga Ritaracademien. Den bytte 1768 namn tll Kungliga Målar- och Bildhuggareacademien. Vid den här tiden höll man till på slottet. År 1780 kunde man, tack vare en donation av den rike Gerhard Meyer flytta in i Sparreska palatset, adress Fredsgatan 12, och där har akademin alltså hållit till sedan dess. Därav kommer också förklaringen till smeknamnet 'Mejan'. Från början kallades stället för 'Meyers hus' efter donatorn, men efterhand blev det alltså Mejan av det hela. 

Alltnog, evenemanget ägde rum lördag 9 och söndag 10 mars i år, och en kall promenad nedför Drottninggatan och Fredsgatan tog mig dit. En magnifik stentrappa upp, och en titt på de vackra statyerna, ytterligare en tjusig stentrappa, så hamnade jag i ett café och en mycket lång kö. Efter kön infann sig ett kapprum, där man ovillkorligen måste lämna ifrån sig allt i ytterkläder och väskor. Men sedan var det äntligen dags för böckerna! 

Här fanns ett flertal både kända och okända antikvariat med vackra läderbundna böcker för dyra tusenlappar, men också några som sålde moderna, nyutgivna verk runt 50-lappen. Det mest 'exotiska' som jag såg var ett bildantikvariat från Yorkshire, som undertecknad anglofil förstås måste slå sig i slang med. Jag påpekade att det är väldigt vackert i Yorkshire (aldrig varit där, men ser 'En plats på landet' i TV regelbundet). Damen från antikvariatet höll med. 

Det fanns ett stort antal förlag på plats, bland annat Norlèn & Slottner, som emellanåt ger ut släktböcker. Såsom aspirerande författare, hade jag med mig några av mina häften, som jag pratade på de mest lockande förlagen. Också några boktryckare ställde ut, och visade hur de binder böcker. 

Men allra mest lockande var ett av flera föredrag, 'Brottsplats.KB'. Tyvärr var vi inte ensamma om att tycka så. När vi hittat rummet, fanns icke ens en presumtiv sittplats kvar! Och jag menar verkligen presumtiv, folk hade varit väldigt uppfinningsrika. Utöver stolarna, satt folk på skrivbord, på golvet på loftgångarna, i trapporna upp till desamma... Det blev att stå, helt enkelt. Ett otroligt intressant föredrag av ett gäng 'bokdetektiver' som klarlade förloppet angående den så kallade 'KB-mannen'. Hans historik, stölderna, avslöjandet som slutade i det tragiska självmordet, men kanske framför allt - arbetet med att få tillbaka de stulna böckerna. Några av böckerna fick vi också veta mer om, vilket gav en klarare bild av hur värdefulla de var. En timme höll föredraget på, men det kändes verkligen kortare än så. Ett av de mest intressanta föredragen jag hört på senare år. Fast det hade ju varit trevligare med en stol att sitta på... 

En sista runda runt utställarna, men sedan ut i kylan igen, en stor upplevelse rikare. Jag kommer tillbaka nästa år!

Bilden: vackra statyer på bottenvåningen. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
568 Träffar
3 Kommentarer

Trädgårdsfunderingar

DSCN0619

Efter en ovanligt lång och envis vinter, har nu det tjocka vita snötäcket (åtminstone för tillfället) gett vika såpass att jag kunnat ta en promenad runt i trädgården. Plockat bort lite döda kvistar, och börjat fundera på vad jag vill göra med trädgården framåt våren. 

Då infinner sig som så ofta historiska funderingar. Hur var det med trädgårdsskötsel förr? Alltså inte vända jord i potatislandet och plocka frukt och bär för födans skull, utan mer dekorativt. Ja, att slott och herrgårdar hade trädgårdsmästare (varav två var mina förfäder) som klippte och skar i eleganta former är väl allom bekant, men hur var det med torp och gårdar? Upplät torpare och småbönder verkligen sina ofta högt skattade liar, yxor eller knivar till att beskära träd eller ansa buskar? 

På nätet läser jag mig till att folk i den grå forntiden bröt kvistar med löv från buskar och träd för att se till att husdjuren fick mat vintertid. Men något 'skönlir' var det nog inte tal om. Det här var före höbärgningens tid, och djuren måste ha mat, helt enkelt. När började vi 'vanliga' människor att så rabatter och hänga upp amplar?  

Svar: slutet av 1800-talet, tycks de webbsidor jag ögnat igenom vara rätt så överens om. Det var då torpare och småbönder skaffade sig rabatter med akleja och syrén, tålmodiga växter som i stort sett skötte sig själva.Sedan kom kolonilotterna, som ofta var vackert belägna, och där man kunde inspireras av sina grannars odlingar. Tätt därefter kom egnahemsrörelserna igång, och med eget hus, följde också egen trädgård. Visserligen mest tänkt för odling av nyttigheter, men även blomsterodlingen satte nu fart på allvar. 

Måtte resten av det vita täcket snart försvinna bort, så att vårblommorna får sin chans! 

Bilden: sakta, sakta, drar sig snön undan... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
821 Träffar
1 Kommentar

Att röra om i Gryta...

Bloggmlby

I min förra blogg skrev jag om att jag saknade båtsmän i min släkthistoria. Men jag nämnde också att en ingift var dotter till en båtsman, och att det kanske fanns anledning att återkomma. Det blev faktiskt redan nu! Hade lite svårt att släppa det där med båtsmän, så jag gjorde ett litet försök i kyrkböckerna. 

År 1930 gifte sig min mammas morbror Edvin med fröken Svea Ingeborg Ungman. Svea var född på Väddö, närmare bestämt i Edeby, som faktiskt ligger bara några minuters bilväg från där jag bor nu! Jag visste redan att hon var från Väddö, men att det var sååå nära såg jag först nu. 

Alltnog, Svea var dotter till  kronobåtsmannen  Anders August Ungman, och hans fru Lovisa Matilda Ekholm.  De hade gift sig i Väddö kyrka 1887, och före Svea hade de fått fyra barn:

Emil August född 1888, död 1910 på sjukhus i Söderhamn (vad han nu gjorde där, kanske sjöman?) Johan Bernhard född 1889, inskriven 1908 vid Stockholms Sjömanshus. Sigrid Maria Elisabet, född 1892, död 1899.  Elvira Antonia, född 1895. Och så Svea Ingeborg då, född 1900 1/1, och då måste man naturligtvis heta Svea. Efter henne kom ytterligare en knodd, Knut Erland född1902, men sedan verkar det ha varit slut på nativiteten. Alla barnen födda i Väddö församling. 

Det var när jag grävde mig längre bakåt som rubriken blev aktuell. Anders August Ungman visade sig också han ha en båtsman till far, Anders Persson Gryta. Modern hette Maja Stina Persdotter. Gryta lät ju inte direkt som ett båtsmansnamn, men gården eller torpet de bodde på, hette faktiskt Gryta. Vid närmare efterforskning visar det sig att ortnamnet Gryta finns kvar i all välmåga, det ligger i Roslags-Bro inte särskilt långt härifrån. 

Vad mera var; på Grytas ägor ligger Skogstorpet. Och där visade sig Lovisa Matilda Ekholm vara född. Hennes pappa var dock torpare och inte båtsman, inflyttad från Vätö, där min svågers familj haft lantställe i många år. Modern hette Maja Greta Olsdotter, och det var ursprungligen hennes far som rådde om Skogstorpet. Hr Ekholm står i början av sin bana som 'torparmåg'. 

Sedan vidgas cirklarna något. Herr Gryta visar sig vara född i Länna, hans fru kommer ifrån Edebo. Där föddes också torpardottern Maja Greta Olsdotter. Maja Greta levde längst, död 1912, på Uppsala sjukhus. Då var hon skriven i Studsboda, Väddö. 

Det är nästan lite kusligt att inse att jag, som aldrig tidigare varit bekant med Väddö med omnejd, nu sitter omgiven av släkthistoria, låt vara ingift, men ändå. Det kommer uppenbarligen att bli en del nya platser att besöka när klimatet blir tjänligare! 

Källor: Födelse- vigsel och dödböcker från Roslags-Bro och Väddö, samt några husförhörslängder och lite SCB-material. 

Bilden: Mälbyhamn med sina gamla fiskebodar. Vem vet, kanske Anders August Ungman höll till där och fiskade? Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
920 Träffar
0 Kommentarer

Att ha och inte ha i släktforskningen

resvskor

Igår kväll slog det ner i huvudet som en bomb: visst, det är inte bara tisdag i morgon, utan blogg-tisdag! Vad ska jag skriva om?! Efter att ha rannsakat hjärnan, insåg jag att väldigt mycket redan är avhandlat. Men idag insåg jag att det ju finns saker som jag (nästan) aldrig har skrivit en rad om. Hur kommer det sig, andra skriver ofta om dessa saker i bloggar och släktforskartidningar. Varför inte jag? Några exempel:

Amerikafarare. Jag hör till det fåtal släktforskare som INTE har någon farfars bror eller mormors syster som farit till Amerikat. Det närmaste jag kommit en amerikasläkting är min farfars mormors syster, som åtföljde sin man till det stora landet i väster på 1870-talet. De återvände till Sverige några år senare, och systern dog här. Sedan for för all del änklingen tillbaka till Staterna, där han för närvarande är spårlöst försvunnen, men parets två döttrar blev kvar i Sverige. Den äldsta har jag också lyckats tappa bort, i Växjö. Den yngsta for till England och gifte sig där.  Så var det med de amerikasläktingarna. På min mammas sida har jag inte hittat några emigranter alls, varken till USA eller något annat land. 

Båtsmän. Några soldater har jag, men inga båtsmän. Men jag upptäckte för inte så länge sedan att en av min mormors svägerskor faktiskt är dotter till en båtsman. Så här kanske jag får anledning att återkomma... 

Textilarbetare. Trots mina anor i Västergötland, inte en enda med koppling till textilindustrin. Ännu. Mina anor i Västergötland rör sig i trakten av 14-1600-talen, och textilindustrin hade väl kanske inte fått luft under vingarna så tidigt. Det närmaste jag kommit är min anmoder i västerbottniska Flarken, Ingeborg Andersdotter, som med ett nödrop undgick att bli bränd som häxa. I en bifras nämns att hon var en duktig husmor, och särskilt skicklig i att väva. 

Sedan finns det förstås åtskilligt annat som jag inte skrivit om i bloggen här. Och jag hoppas jag ska lyckas komma ihåg vad dessa ämnen är för något  nästa gång det blir bloggdags!

 

Bilden: resväskor finns, jodå, själv har jag faktiskt varit i Amerika! Foto: författaren.

 

Fortsätt läs mer
904 Träffar
0 Kommentarer

Under jullovet

militrhjlm

Då önskar jag alla en god fortsättning på det  nya året! Tjugondedag Knut ligger bakom oss, och jag ska inte förirra mig ner i några reflektioner kring namnet Knut eller seden att städa ut julen just till detta datum. (Det vore för övrigt opassande, eftersom jag själv är sorgligt senfärdig med nedplockning av julen). Däremot hoppas jag att alla har passat på att njuta av Tulpanens dag igår måndag, alltid den 15 januari, coh köpt med sig en bunt färgglada glädjespridare i vintermörkret. 

Under jullovet har man ju förhoppningsvis tid att fördjupa sig i släktforskningen, och då jag fått låna en diger krönika om den lilla hälsingeorten Ilsbo av en god vän, så har jag gjort precis så. Jag har nämligen en soldat, som vad jag visste fram till nu, hade dött i Ilsbo, dock utan närmare upplysningar. Sonen ska också vara född därstädes. Jag gick tillbaka till sonens vigsel i närbelägna Bergsjö och läste anteckningarna lite noggrannare än förra gången. Där står verkligen att hans far, soldat, är avliden och änkan är hans (sonens alltså) närmaste anhörig. Med hjälp av denna upplysning, kunde jag i alla fall begränsa letandet i dödboken till före år 1754 när junior alltså gifte sig. 

I boken jag fick låna, finns en förteckning 'död i Ilsbo'. Och där hittade jag verkligen min soldat! Död 1743. Raskt över till Ilsbo dödbok, jodå, jag hittade honom direkt. 'Efter att ha levat christeligt och vackert i 66 år' skriver prästen som avslutning. Det antyder ju att han bott i församlingen ett tag. Samt att han troligen är född 1677, eller möjligen 1676. Var han är född, framgår däremot inte, men jag tror som sagt inte att prästen skulle ha uttalat sig om soldatens vackra leverne utan att ha lärt känna honom, han var för övrigt kyrkvärd också, framgår det. 

Sedan har jag möjligen också hittat änkan i boken respektive kyrkboken, men den noteringen behöver kollas upp i alternativ källa, och det hoppas jag kunna göra snart. I boken finns också en ägarlängd för gårdarna i Ilsbo, men min soldat verkar inte ha ägt någon gård. 

Det är ju i alla fall tur att vi har en hobby som inte kräver utomhusvistelse med vackert väder... 

 

Bilden: en äldre militärhjälm  Foto: Pixabay

 

Fortsätt läs mer
709 Träffar
2 Kommentarer

O tannenbaum...

Julgran-23

Då har året kommit fram till granens tid. För min del har jag plastgran sedan min tid i lägenhet. Levande granar måste vattnas, och jag tröttnade på att spilla vatten på parkettgolvet vartenda år. Dessutom är det inte så lätt att få ut en gran på balkongen i en ganska trång etta. Det slutade oftast med att det var mer gran på mig än på trädstammen, så att säga. Senare på våren var det dags att få ut eländet i hissen och dumpa på någon lämplig plats. Hur frestande det än var att bara hiva ner den från balkongen, så tvang jag mig att avstå. Jag bodde på åttonde våningen, med en trottoar nedanför. Till och med jag insåg att det ej var lämpligt att kasta ner granen därifrån.

Men det här med julgranar, var kommer det egentligen ifrån? Det enklaste svaret är att vi här i Sverige har importerat den från Tyskland under 1800-talet. Men som så ofta, är det inte riktigt lika enkelt. Högtidsträd har funnits redan under hednatiden i vårt avlånga land, offerekar där man blotade eller hängde upp andra gåvor för att blidka gudarna. Sedan fanns också julstång eller julruska, som troligen skulle skydda mot onda makter i samband med mörkret kring midvintertid. Julstången bestod ofta av en liten gran som var barkad och kvistad nedifrån, så att endast de övre grenarna satt kvar. Efter barkningen brukade man placera trädet på gården, taknocken eller bredvid ytterdörren. De överblivna kvistarna hade man ofta utanför ingången som dörrmatta, en tradition som finns kvar än idag.

I Tyskland flyttade granen inomhus redan under 1500-talet, och blev pyntad. Olika hantverksskrån och gillen ställde upp dem i skråhuset, och klädde dem bland annat med godsaker, som barnen fick äta, och man dansade runt granen. Det sägs att det var den engelske munken Bonifatius, död 754, som missionerade mycket i Tyskland, som använde granens trekantiga form för att förklara treenigheten. Men han lär ha hängt upp granen i taket med spetsen nedåt i detta syfte.

Till att börja med förekom julgranar i protestantiska hem i Tyskland, och granen fick inte något större fäste i övriga delar av kontinenten. Det var först efter Wienkongressen 1815, då preussiska tjänstemän emigrerade åt olika håll i Europa, som granen fick ordentlig spridning.

Ordet ’julgran’ lär ha dykt upp i svenska språket på 1840-talet. Den gröna ljusbäraren spred sig nu raskt från säterier, prästgårdar och lärarboställen till enklare hem. Äpplen hängdes ofta i granen för att tynga ner de grenar som som ljusen satt på så att de skulle sitta rakare. Med tiden blev det vanligt med garndockor, hemgjorda små korgar och hjärtan i glansigt papper, eller dekorationer av mjöl och vatten i granarna. I slutet av 1800-talet började vi importera julgranskulor i glas från Tyskland och Tjeckien. På 1900-talet kom girlangerna med svenska eller blandade flaggor in i bilden. Däremot förekom inte halmslöjd i granarna på den tiden. Halmslöjdade julgransprydnader blev populärt först på 1960- och 70-talet.

Nuförtiden kan man ju köpa granar av olika sorter också. Den vanligaste granen som säljs i Sverige är rödgran, cirka åttio procent av svenskarna föredrar tydligen en sådan. Sedan finns det ädla blågranar och silvergranar att köpa också.

Rödgranen motsvaras på tyska av ’fichte’, men den ursprungliga tyska julgranen är ädelgransarten ’tanne’ vars barr liknar smala, platta blad. Det är den granen som gett upphov till melodin ’O tannenbaum’.

Källa: wikipedia

Med denna vintergrönskande blogg, ber jag att få avsluta årets inlägg. Nu tar jag jullov och dyker upp i januari igen.

 

Tackar alla som läst mina bloggar för året som gått, och önskar förstås

God Jul 

och

 

Gott Nytt År!

 

Bilden: Årets julgran foto: författaren 

Fortsätt läs mer
709 Träffar
1 Kommentar

På kryss i Stockholms historia

programkort

Det var för lite drygt en månad sedan, på Facebook faktiskt, som jag läste om historiekryssningen som tidningen Populär Historia skulle ordna. Helt impulsivt bestämde jag att jag skulle åka. Dels för att jag är extremt intresserad av historia, dels för att kanske få en liten möjlighet att marknadsföra mig själv som skribent, aspirerande författare som jag är numera. Sagt och gjort, jag bokade i svindlande fart, lyckades övertala min intet ont anande mamma att följa med, och saken var klar. 

Förutsättningarna var inte de bästa. Det var inte bara snö utan hårda vindbyar utlovat till avresedagen. Och även om Kockarnas julbord var inkluderat i det ganska rejält tilltagna priset på resan; man gör inte så mycket rättvisa åt ett aldrig så delikat julbord om vågorna går höga och man har anlag för sjösjuka. Dessutom hade jag glömt mitt senaste alster hemma, hade bara ett exemplar samt mina visitkort med mig! Inte särskilt proffsigt...

Men det hela avlöpte bättre än väntat. De där vindbyarna stack tydligen iväg någon annanstans. Julbordet var delikat, och redan första kvällen ombord, fick vi följa med podcasten 'Ekenssnack' på en visuell rundvandring i 'En förvandlad stad'. 

Efter tidig frukost följande morgon, satte det hela igång på allvar. Först ut är Annika Salén vid Stockholms stadsmuseum:

MED LASSE LUCIDOR GENOM 1600-TALETS STOCKHOLM heter hennes föredrag och handlar framför allt om platser som Lasse vistats på under sin alltför korta levnad. Själv har jag haft rätt vaga begrepp om skalden ifråga, och här fick jag många intressanta släktfakta uppräknade för mig. Det som överraskade mig var att Lasse Lucidor hade så mycket med högadeln att göra. Jag hade liksom föreställt mig honom som en 'fattig poet'. Det var han i och för sig, men han hade ett stort arv att utfordra. Ett arv som han aldrig fick, eftersom hans förmyndare Joakim Edling visade sig ha försnillat förmögenheten. Inte heller visste jag att Lasse bott en del av sin uppväxt i Stettin, och varit student i Greifswald. Sedan hade Lasse två besvärliga bröder, Olof och Erik, den ene värre än den andre, verkar det som. Till slut fick deras förmyndare, deras svåger Lars Assarsson, gift med deras syster Maria, iväg de ohängda bröderna, Olof till Ostindien, Erik till Västindien. För mig som är släktforskare, var detta ett extra intressant föredrag. Därefter följde Martin Rörby med föredraget

STOCKHOLMS ARKITEKTUR. Han börjar med att påpeka att Stockholm är alla arkitekters mardröm att bebygga. Förutom allt vatten och små öar finns här förkastningsbranter som försvårar all byggnation. Dock var Stockholm redan från början tänkt som ett lås för Mälaren och dess städer, och som sådant, fungerade staden alldeles utmärkt. Vad då arkitekturen anbelangar, så präglades medeltidens stenhus framför allt av Tyskland och kanske framför allt Hansan. På 1600-talet, när Sverige blivit stormakt, ville man modernisera staden. Framför allt ansågs trähusen med sina halmtak vara hopplöst ute. Istället sneglade man nu på holländsk arkitektur. Som exempel visas Reenstiernas palats på Söder, vilket gläder undertecknad, som är an-släkting med bröderna  Momma (adlade Reenstierna). Nicodemus Tessin den yngre tros ha ritat lusthuset i parken bakom Spökslottet på Drottninggatan, så det får vi också se bild på, vilket gläder mamma, som bor precis intill detsamma. 

Efter detta blir det en halvtimmes paus, och i det lilla rummet intill föreläsningssalen kan vi nu titta på ett antal vackra böcker som säljs till specialpris under resan. Köpa eller inte köpa, det är frågan? Sedan drar det igång igen, och nu kommer Rebecka Lennartsson för att tala om

MÄLARDROTTNINGEN - DEN SKÖNA SYNDERSKAN. Och med det föredraget, har vi tagit ett hopp i tiden fram till 1800-talet. Sverige har fått ångdrift, sedermera kommer dynamit att spränga igenom bergåsar med, och till slut, sent omsider, också avlopp, vilket minskar sjukdomsepidemiernas omfattning ordentligt.  Rebecka konstaterar att Stockholm som de flesta andra storstäder har 'dubbel identitet', alltså vackra husfasader, ståtliga ekipage och vackra parker, men också usla ruckel, alkohol, fattigdom och elände. Ibland ändrar det sig dock snabbt. På platsen där Hallwylska palatset så ståtligt breder ut sig idag, låg förut en loppcirkus!  Vi får också höra lite om Bellmans 'sångmö' Ulla Winblad, eller Maria Christina Källström som hon egentligen hette. För att komma tillrätta med den ökande prostitutionen, inrättades 1838 statliga bordeller, som man skulle kunna hålla uppsikt över. Detta var inte något populärt beslut i staden. Flera upplopp, och stenkastning blev följden. Men, återigen, bara kvarter från bordellerna, promenerade bladn annat 'Norrbrolejonen' och visade upp sina ståtliga ekiperingar. Det var framför allt herrar, men också en del kvinnor som paraderade. Sist ut bland föredragshållarna är Mats Hayen med

VI SOM BYGGDE STADSHUSET, ett färgrikt epos om triangeldrama, en dörr från Gamla Stan och en kyrkportal i trä som numera finns i Stadshuskällaren. Vi får förstås också veta varför Blå salen inte blev blå, och influenserna från arts & craft-rörelsen som syns i byggnaden. Till 100-årsjubileet komponerade Wille Crafoord 'Tre kronor i toppen' till husets ära, och Mats H säger sig ha fått Wille att inkorporera ordet 'internationalromantik' i texten. En del av detta har jag i ärlighetens namn läst förut i diverse böcker, men det är ett roligt föredrag, som avslutas med en kraftig applåd. 

Ja, det blir förstås mer applåder, för nu är föreläsningarna slut. Vi trängs i lilla rummet bredvid för att köpa böcker och få dem signerade. Mats Hayen hedrar mig med att känna igen mig, vi har setts på  Stadsarkivet ett antal gånger, och jag får boken signerad. Jag lyckas i sista minuten komma ihåg att överlämna mitt enda medhavda häfte till redaktören för Populär Historia.

Efter landstigning och för min del hemfärd längs snöiga vägar, anländer jag till sist hem, mycket nöjd med resan. Det får gärna bli en återkommande tradition! 

 

Bilden: Programkort, en bekant företeelse från släktforskarkryssningarna... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
803 Träffar
0 Kommentarer

En bok jag läst...

Flygdrama

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av 1900-talshistoria, inte ens andra världskriget, med all den dramatik det förde med sig också i Sverige, fastän vi inte deltog i striderna. Däremot hade jag en god vän, som tyvärr inte finns bland oss längre, med ett brinnande intresse för kriget, beredskapen och villkoren för svenskarna under krigsåren.

Det var från henne, eller snarare hennes far, som jag fick överta boken. Det var förstås Halland som lockade, även om jag visste att mina anor hade lämnat landskapet långt tidigare.

Boken heter ’Flygdramatik i Halland under andra världskriget’, och sådan var det uppenbarligen betydligt mer av än vi idag kanske föreställer oss. Här beskrivs i detalj nio nödlandningar eller störtanden av britter, amerikaner och faktiskt också en tysk i Halland under kriget. Vi får veta mer om hur framför allt brittiskt stridsflyg var organiserat, vilka flygrutter som gick över södra Sverige, och hur det kom sig att planen blev träffade av tyskarnas eld och därför antingen störtade eller kunde nödlanda.

Det som verkligen griper tag i läsaren är de personliga skildringar som både hallänningar och flygare lämnat. Vi ska ta ett litet exempel: ”LL 947 BH-W slog ner i skogen två hundra meter söder om den östliga utskjutande delen av Hjörneredssjön, en smal vik några hundra meter bred. Det trettio meter vingbreda planet kanade först på kronorna av den åldriga bokskog som växte här. Sedan plöjde det nedåt och åstadkom en bred gata i skogen. Halvmetertjocka bokstammar bröts av som tändstickor innan LL 947 BH-W slog i marken. ”

Man förstår att kraschen väckte stor uppmärksamhet på det lugna bondlandet!

Men hur gick det då för flygarna ombord?

Två hoppade fallskärm tillsammans, och blev, lätt skadade, omhändertagna i Kårarp. En tredje hamnade lite längre bort, vid Erlandsbygget. Han hette Stephen McFarlane, och hade haft turen eller oturen, hur man ser det, att landa mitt i en pytteliten sjö, Råsjön. Han lyckades befria sig från fallskärmen, och ta sig i land. ”Sjön ligger omgärdad av skog och mossmarker, och det är naturligt om McFarlane inte hade någon vetskap om hur han skulle gå för att träffa på bebyggda trakter”.

Det avslöjas nu att brittiska flygares overaller verkligen innehöll diverse. McFarlane föredrog att vänta till gryningen, eftersom han inte såg så värst mycket i villande skogen mitt i natten. Under tiden kunde han från en specialficka tillgodogöra sig kex, choklad och karameller. I en annan ficka hade han, lite otippat, rakutrustning! Det ansågs viktigt att en flygare vid nödlandning i främmande land skulle se proper ut, annars kunde han väcka fel sorts uppmärksamhet…

I gryningen gav sig flygaren iväg, hittade en bäck från Råsjön, som han följde, hamnade i bebyggda trakter, och blev så småningom upphämtad.

I slutet av boken berättar några ’tornsvalor’ om tiden i beredskapen. Det var unga lottor som höll utkik i speciella torn efter flygplan, eventuellt anfallande sådana. En av dem berättar hur hon i de ransoneringstider som rådde, fick lära sig att röka pipa istället för cigarretter. Det sparade tobak!

Inte alla nödlandningar slutade lyckligt. Hallänningarna fick hjälpa till att begrava flera utländska flygare som inte överlevt.

Även om boken tilldrar sig i Halland, och på så sätt också ger en bild av hur folket där hade det under kriget, så tror jag att liknande dramatik rådde vid nödlandningar på andra håll i Sverige. Så även den som inte har släkt eller anor i Halland, kan säkert fängslas av flygdramatiken!

Flygdramatik i Halland under andra världskriget

Av Sven Martinson, Jan-Olof Nilsson och Lars Wikander

Redaktör: Uno Larsson

Förlag Utsikten 1995

Bild: Omslaget. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
881 Träffar
2 Kommentarer

Gustav II Adolf och andra bakverk

Bakelse

Igår var det måndag 6 november. Gustav Adolfsdagen. När jag tittade ut genom fönstret på morgonen, konstaterade jag att vädret tydligen insett dagens betydelse; det var dimmigt ute. Fast troligen låg dimman tätare över Lützen den där ödesdigra dagen.

Och så äter man bakelse till minne av dagen. Fast det är ju en betydligt nyare tradition. Förmodligen började det i Göteborg år 1854, då man avtäckte Gustav II Adolf-statyn. En företagsam konditor Rubensson hade redan dagarna före avtäckningen, lanserat Gustav-Adolfkarameller. Andra hakade på med Gustav-Adolfbakelser, och spridningen var igång.

Det finns inget standardiserat recept på bakelsen, men sockerkaka eller mördeg i botten, och en silhuett av kungens huvud i choklad eller vit marsipan ovanpå, tycks vara gällande. I mitt närområde, Norrtälje, har man lanserat en variant med krans av spunnet socker runt. Detta ska symbolisera den berömda dimman.

De enkla jordbrukarhushållen, som dominerade vårt land, såg förstås aldrig skymten av några bakelser, Gustav Adolf eller andra. Vetemjöl och socker fanns att tillgå för de som hade råd, men oftast sparades de till högtiderrna.

Klenäter är kända i Sverige sedan 1400-talet, och kunde finnas även i enklare hem till jul. Man friterade dem då med hjälp av nöttalg eller ister, säger Wikipedia, så jag kan tänka mig att de smakade annorlunda på den tiden. I övrigt vankades nog släta vetebullar eller enkla småkakor när det var fest i huset.

I de mer burgna herrgårdsköken tillagades däremot ganska avancerade bakverk och efterrätter redan på 1700-talet. Tårtor, pepparkakor, marängsviss och charlotte russe bakades flitigt av noblessens kokerskor. Det var först efter första världskriget som vår älskade kanelbulle fick fäste i landet, i och med att kryddor och annat blev tillgängligt igen.

Så nu var det läge för de sju sorterna kakor….

Bilden: En annan bakelse Foto: författaren

Fortsätt läs mer
891 Träffar
0 Kommentarer

Besök i förfluten tid

Flngan---kopia

Min morfar föddes 1899 31/10 i Norberg. Modern, Emma Vilhelmina Pettersson, var ’piga i Flängan’. Åtminstone var hon det vid morfars födelse. Nästa uppgift om henne är att hon är ’inneboende i Rönningstorp’. Jag har i många år velat se de där platserna. Och i år, när mor, syster och jag åkte på vår årliga ’road trip’ i slutet av juli, styrde vi färden till just Västmanland, och sedermera till Norberg.

Min släktforskarvän Barbro är boende och hemmastadd i trakterna, så vi möttes upp utanför Elsa Anderssons Konditori en solig lördagsmorgon. Att inte besöka Elsa Anderssons Konditori när man är i Norberg, är nästan straffbart, så givetvis besökte vi stället. Efter att ha försett oss med innehåll till kaffekorgen på kondiset, bar det av.

Rönningstorp var en besvikelse. Vi körde igenom området, som numera består av asfalterade vägar och moderna villor. Inte en möjlighet att se var morfar kunde ha tillbringat sina första månader i livet där inte!

Men Flängan var lyckligtvis annorlunda. Området tycks ha förblivit i stora drag oförändrat sedan förra sekelskiftet, förmodligen beroende på att de små torpen så småningom blev till sommarstugor. Sandiga grusvägar, röda stugor, gistna lador… en riktig Bullerby! Tyvärr har jag inte lyckats hitta var någonstans morfar föddes, men det fanns åtskilliga kandidater att gissa på bland de gamla husen. Vi träffade också några trevliga stugägare, men tyvärr visste de inte så mycket om områdets historia, och den som enligt dem ’kunde allt’ om området, var inte hemma när vi knackade på dörren.

En sak som också slog mig var att vi som kommer från mer tättbebyggda områden gärna vill inbilla oss att glesbygd är detsamma som ’sömnig landsbygd’. Flängan verkade sjuda av aktiviteter! Dagen efter vårt besök väntades ett distriktsmästerskap på cykel ta vägen genom byn. Det organiseras hundträffar och gemensamt högtidsfirande med mera.

Till slut åkte vi vidare, men det var nästan motvilligt. Jag hade inte alls svårt att föreställa mig morfars födelse i någon av stugorna på det här området. En sådan tur att det ännu finns enstaka byar, torp och gårdar från olika sekel bevarade i vårt land!

Bilden: Flängan en juliförmiddag i somras. Foto: Författaren

Fortsätt läs mer
964 Träffar
0 Kommentarer

På Eriksgata

Eriksgata

I den disiga medeltiden, när en ny kung hade valts vid Mora stenar i Uppland, var det meningen att han ganska omedelbart därefter skulle rida ut på en Eriksgata.

Namnet kommer förmodligen inte från någon särskild kung eller storman vid namn Erik, utan troligen ur den ursprungliga betydelsen av ’Erik’, som är ungefär ’allsmäktig’. Kungen skulle helt enkelt visa sig i varje landskap som tillhörde riket, bli ’erkänd’, samt visa sin respekt för landskapens respektive lagar, och lysa frid. Han reste från Uppland via Södermanland, Östergötland, Småland och Västergötland. Därefter red man genom Tiveden upp till Närke, över Oppboga bro över Arbogaån in i Västmanland, och därifrån tillbaka till Uppland. Vid varje landskapsgräns mottogs kungen av det nya landskapets lagmän, som medförde gisslan och följde majestätet till nästa landskapsgräns. På vägen skulle man alltid stanna till vid tinget, där stormännen säkerställde att kungen verkligen var den han gav sig ut för. Man hade ju inga fotografier eller målningar att utgå ifrån på den tiden…

Det var viktigt med Eriksgatan. Framför allt var det viktigt att man gjorde allting rätt. En viss konung Ragnvald Knaphövde red Eriksgata 1125-26, men när han ridit in i Västergötland, glömde han att ’ta gisslan’. Vredgade över att den nye kungen inte fruktade för sin säkerhet utan bara helt nonchalant red på genom landskapet, slog västgötarna ihjäl honom i trakten av Falköping.

Den första säkert dokumenterade Eriksgatan reds av Magnus Eriksson år 1335. Även efter att Sverige blivit ett arvkungadöme, var det en tid efteråt lag på att kungen måste rida Eriksgata. Den siste som var skyldig att göra detta var Karl IX vintern 1609. Sedan ändrades lagen. Men även mer sentida kungar har genomfört Eriksgata-liknande rundresor. Bland annat Karl XI red land och rike runt, och han har tillskrivits mängder med äventyr på sina resor genom landet. Gustaf III red också liknande rundresor, och i modernare tid har både gamle kungen Gustaf VI Adolf och vår nutide Carl XVI Gustaf gjort rundresor som kallats Eriksgator. Även om de nog inte behövde ta gisslan vid landskapsgränserna som på medeltiden.

Första gången jag läste ordet ’Eriksgata’ var i veckopressen, där det stod om kungen att han hade haft ett hårt program med representation och Eriksgator. Med tiden förstod jag ungefär vad som menades med begreppet, och i somras blev Eriksgatan plötsligt ett mycket konkret inslag i mitt liv, där jag stod vid Anundshögen och häpet tittade på den svaga urskålningen i marken, som strök tätt förbi runstenen.

Källor: Nordisk Familjebok 1953

Wikipedia.

Bilden: Här gick alltså Eriksgatan. Tätt förbi runstenen vid Anundshögen. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
862 Träffar
0 Kommentarer

En gång släktforskare...

Jmtlandsutsikt

Visst har vi alla perioder där den egna släktforskningen helt enkelt blivit liggande, av olika skäl. Men det hindrar ju inte en durkdriven släktforskare från att konsultera sina kära kyrkböcker ändå! Ibland kan det räcka med ett TV-program eller en notis i en tidning för att den genealogiska nyfikenheten ska väckas, och vips sitter man där och letar efter en person med ett märkligt liv eller ovanligt efternamn i längderna... 

Själv hörde jag ett så ovanligt namn i 'Det sitter i väggarna' att jag genast satte igång att efterforska personen ifråga. Nu har jag inte hunnit med att forska vidare på grund av annat som kommit emellan, så jag ska be att få återkomma till den här personen så småningom. 

Jag har som yrke att korrekturläsa talböcker, och tro mig, det är en brokig samling litteratur jag fått under ögonen, eller snarare i öronen under mina drygt tre år i branschen. Precis nyss har jag tagit mig igenom en megatjock bok om Dag Hammarskjöld och hans politiska gärning. Tufft och, ärligt talat, bitvis extremt tråkigt, men jag föreställer mig att en politiskt intresserad person skulle sluka boken. Nåväl, jag blev omedelbart sugen på att sätta igång att släktforska på denne vår svenske generalsekreterare, men jag tror att det redan finns gjort. 

Är det fler än jag som blivit utskrattade för att rent automatiskt ha forskat fram vad en hyperaktuell person har för rötter? Men det är ju så: en gång släktforskare alltid släktforskare! Precis som när en bilgalen person automatiskt noterar märke och årsmodell på alla mötande bilar, eller en musikälskare lika automatiskt noterar vad det är för låt och artist som spelas i högtalaren på caféet eller i butiken. 

Den genealogiska nyfikenheten är starkt vanebildande! 

 

Bilden: Tjusig tågutsikt på väg till Släktforskardagarna i Östersund. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
1169 Träffar
3 Kommentarer

Östersund - utställning med trappor

Trappan

Nyss hemkommen från Släktforskardagarna i Östersund under gångna helgen, kan det vara läge att summera årets dagar. När det gäller goda och dåliga nyheter, eller roliga och tråkiga saker som ska göras, brukar jag alltid ta det värsta först. Så kan man vara gladare sedan. Jag gör samma sak här. Vi börjar alltså med det som var mindre bra, och det kan summeras i två punkter:

1. Redan när jag kom på fredagen, fick jag onda aningar. En vänlig funktionär tog min extremt tunga väska, och skulle visa vägen. Den ledde uppför ett par trappsteg upp på scenen. Ja, men det låter väl bra? Vem har inte drömt om att stå på scen inför fullsatt salong? Jodå, men här hade man effektivt skärmat av scenen med tre meter höga monterväggar till föreningarna nedanför. Det gick inte att se ett smack av oss som stod där uppe.  Vi var ett författarsällskap, ett studieförbund, en intresseförening, en antavlefirma och ett nystartat företag för släktforskarhjälp och förenade Dalarna där uppe samt undertecknad. Susanne Pettersson från Skövde var framgångsrik i att stå nere på golvet och 'kasta in' folk upp på scenen, själv bidrog jag med att stå ovanför trappan och vinka frenetiskt, som en skenande semafor. Det här är inte första gången jag har drabbats av en totalt undanskymd placering. Det var samma sak i Skövde förra året, och i Borås 2019. Ändå är det vi som inte är någon förening som bäst behöver en synlig placering för att kunna sälja in oss. Dessutom går vi miste om gemenskapen med de övriga utställarna; att kunna se vad som händer i de övriga montrarna, och studera nya innovationer. Och det är en viktig del av släktforskardagarna! 

2. Trapporna. En spiraltrappa i järn ledde upp till balkongen i den så kallade Vinterträdgården. Där uppe logerade en grupp utställare, ganska väl dolda de också för omvärlden. Men de hade åtminstone en fungerande varuhiss dit upp!  Sedan var det då vår trappa. Funktionären som skulle hjälpa mig upp med resväskan snubblade i trappan och höll på att ramla omkull. En besökare på lördagen ramlade i samma trappa. Bara tre trappsteg, men höga! Olika höga dessutom. En ledstång snickrades dit på fredagen, men anbringades så lågt, så när man skulle ner, fick man vika sig dubbel och såg ut som en groda, alternativt att fundera på en regelrätt dykning ner på golvet... Under utställningsdagarna hade jag, som stod närmast, hjärtat i halsgropen att någon skulle trilla och slå sig ordentligt. Och det var inte så få, som jag fick hjälpa ner eller upp. Folk med rullatorer eller rullstol var tyvärr chanslösa. 

Det sägs ha kommit ettusen besökare på lördagen. Jag gissar att omkring etthundra hittade oss där uppe på scenen. 

Det om detta. Rent allmänt tycker jag nog att lokalen inte var riktigt lämplig för utställningar, med trappor, prång och långa gångar. 

Nu går vi över till de goda egenskaperna istället!

1. Vänligheten var påfallande i Östersund. Inte bara hos värdföreningens funktionärer, utan även på bussar, hotell och restaurannger. Chaufförer, receptionister och servitriser var ostressade och hjälpsamma. 

2. Jag åt aldrig luncher eller middagar i Släktforskardagarnas regi, men vad jag hört från kollegor, var det bra mat och gott om plats. Jag själv åt på annat håll, men fick också god mat. 

3. Toaletterna var fräscha och välstädade i utställningslokalen. 

4. Stämningen överlag var väldigt god. Vi som blivit 'undanskuffade' utvecklade en speciell gemenskap där uppe på scenen, men också i övrigt verkar både utställare och besökare ha trivts utmärkt i lokalen. 

5. För min del sålde jag faktiskt bättre än jag trodde. Detsamma sa åtminstone någon av de andra där uppe på scenen. 

6. Läskiga trappan gav mig åtminstone en naturlig hälsningsreplik, där jag stod närmast: välkommen upp!

7. Aldrig under tidigare släktforskardagar, har jag sett så snygga stolsdynor som på stolarna i Folkets Hus i Östersund! 

Nästa år bär det av till Malmö! 

 

Bilden: Skräcktrappan. Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
1296 Träffar
0 Kommentarer

Mot norr...

ostersund-5339857_640

Tänk att det redan är 15 augusti! Denna vädermässigt minst sagt ostadiga sommar nalkas obönhörligt sitt slut. Folk flyttar hem från sommarstugorna, fritidsbåtarna kommer in till hamnen, ungdomslägren tar slut och det norra halvklotet blir mörkare. 

Fast riktigt slut är det ju inte än, som väl är. Vi släktforskare har ju årets 'olympiad' kvar; släktforskardagarna! 

I år är det Östersund som är värd för evenemanget. År 2004 var evenemanget också placerat där, men då kunde jag inte närvara. Nu ska det emellertid bli av. Monterplats har jag fått, hotell bokat och tågbiljett beställd. Sedan kommer alla de där mindre men ack så vitkiga frågorna.

Hur kommer vädret att vara? Är det fördomsfullt att förvänta sig kyla? Vilka monterkläder ska jag ha? Nederdelen behöver egentligen bara vara så sval som möjligt eftersom den inte syns så mycket bakom bordet, men överdelarna? Hur många böcker ska jag ha med mig att sälja? Halland och Västergötland är kanske inte så gångbart i norr, så det blir begränsad mängd där. Den nya boken är ju en liten 30-årskavalkad, och borde passa överallt. Gillar man 'Morden i Midsomer' även i Östersund? Det enda som är statiskt, är kontorsmaterialet. Den listan har jag kopierat från föregående års packlista. 

Sedan är det logistiken. Jag har alltså aldrig varit i Östersund förut i mitt liv, och känner mig lite som inför en månlandning. Jag har tillbringat flera dagar med att försöka lista ut om det går bussar från järnvägsstationen till hotellet, och sedan från hotellet till mässlokalen, men det närmaste jag kommit, var en trafikupplysningstjänst, som omtalade att det skulle ta tre timmar och femtio minuter att åka från järnvägsstationen till hotellet, med två byten på vägen. Jag tror inte på det. Hotellet ligger i något slags köpcentrum som kallas Körfältet, och det ska bara vara några kilometer från järnvägsstationen. Ska jag åka Jämtland runt med bussen innan jag kommer fram? Mystiskt. 

Men mitt i alla frågor, infinner sig också en pirrande liten förväntan. Det ska bli roligt att träffa gamla kära släktforskarvänner igen! Kanske hinner jag också få någon liten glimt av Östersund, med lite tur. Har inga rötter just där, men lite Blix med utgreningar i Jämtland finns det ändå på antavlan. 

Hursomhelst, jag börjar få ner foten i resväskan, som det heter. 

Trevlig sommar, det som återstår av den, och så ses vi i Östersund! 

 

Bilden:  Någon vintrig staty i Östersund. Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
538 Träffar
0 Kommentarer

Släkten runt hörnet... igen

Vikingabt

För några bloggar sedan, skrev jag om fartblindhet i släktforskningen. Jag påtalade att även om det är jättekul att släktforska sig ner till medeltiden, så får man inte glömma bort den mer närliggande släkthistorien för den sakens skull. Låt mig nu ta ett litet exempel på hur gynnsamt möte med nu levande släktingar kan bli! 

Under den gångna helgen hade jag besök av en mig närstående släkting med fru. Medan övriga familjen var ute på golfbanan, tillbringade min släkting och jag eftermiddagen framför min dator, där jag stoppat in en CD med gamla släktbilder som digitaliserats ur min farfars fotoalbum ett antal år tidigare. Under den eftermiddagen hann min släkting:

Identifiera flera personer som dött innan jag hunnit träffa dem, och således inte visste vilka det var, trots att bilderna var relativt sena (1960-tal troligen). 

Förklarat åtminstone två saker i släktens närliggande historia som jag undrat länge över, och som inte tycks finnas dokumenterat någonstans. 

Upptäckt att CD:n ifråga innehöll betydligt fler bilder än jag från början lagt märke till. Plötsligt mångdubblades fotona! 

Lyckats identifiera i alla fall någon ort trots att den var fotograferad från luften (farfar var Malmslättflygare). 

Men lyckligtvis hade jag något att bidra med i gengäld. Min släkting hade aldrig sett bilderna förr, och fick nu möjlighet att tanka ner dem på en pinne. Dessutom hade jag hittat en liten anekdot om farfar, som faktiskt var ny för honom. (För min släkting, inte farfar alltså!). 

Dessutom hade vi båda, tror jag, en oerhört trevlig och intressant eftermiddag i det förgångna! 

 

Nu tänkte jag ta lite semester ett par veckor, så på återseende i augusti. 

Trevlig släktforskarsommar alla! 

Bilden: Ett vikingaskepp kommer farande i Norrtälje och får symbolisera allas vår urtida släkthistoria... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
594 Träffar
3 Kommentarer

Släkt och vänner

Mellandagarnyr-012

Under den gångna midsommarhelgen, kom min mor med ett par brev som tydligen ramlat ur en väska i garaget. Det var brev från en släkting som tyvärr inte finns med oss längre. 

Ibland undrar jag varför somliga av oss släktforskare är så ivriga att få tag i nu levande släktingar, utom för att få släktinformation? Visst är det trevligt att få träffa eller åtminstone prata med den där fyrmänningen som ingen visste fanns innan du började släktforska, eller den där kusinen som din mamma alltid undrade vart han eller hon tog vägen, men... Man ses eller skickar foton och kan konstatera att 'värst vad han är lik morbror Knut' eller 'den där näsan är så typisk för släkten'. Sedan pratar man om intressen 'jaså, håller du också på med musik? det gör jag/farbror Arne/flera kusiner också'. Eller rentav karaktärsdrag 'va, brukar du/ni också knyta vänsternäven när ni blir arga?'. 

Men sedan då?  Den sorgliga sanningen är nog, att förutom att hålla släkttabellerna uppdaterade, så har man kanske inte så mycket gemensamt efter de inledande samtalen. Var och en har levt sitt egna liv, med familj , arbete och vänner. 

Desto roligare är det när undantagen inträffar! Skrivaren av de här breven som låg i garaget, var en släkting till min farfar. Jag sökte och fick kontakt i släktforskningssyfte, och vi 'klickade' faktiskt. Han var gammal nog att vara just min farfar, men han hade en underbar, finurlig humor som verkligen tilltalade mig, och visade sig också ha en klar blick för detaljer. Tyvärr bodde vi i olika delar av landet, så vi sågs inte mer än ett par gånger i verkligheten, men det var alltid en glädje när hans brev, med den karaktäristiska handstilen, damp ner i brevlådan. Han skrev inte så jättelånga brev, men desto oftare. Jag försökte hinna svara så gott det gick. Och vi pratade om allt möjligt, långt utanför släkttabellerna.  Jag saknar hans brev!

Ibland funderar jag på hur det går för alla de där som upptäckt att deras pappa inte är deras pappa. När man sedan har spårat och forskat med DNA och andra, och slutligen kanske hittat den riktiga pappan i livet - hur går det sedan? Träffas man, går genast upp i varandra och blir som om man alltid känt varandra? Eller blir det tvärtom totalt främlingsskap? Jag minns en kvinna som berättade om en släkting som lyckats spåra upp sin biologiska pappa, och bjudit hem honom till sig. Gubben kom, ondgjorde sig omedelbart över möblering och inredning hos den nyupptäckte sonen, körde ut sina barnbarn ur vardagsrummet, och betedde sig allmänt illa 'det var en förfärlig gubbe'. Så det är ju inte alltid en ny släktskap visar sig lyckosam. 

Sedan finns det ju roliga exempel 'åt andra hållet'. Jag minns en man som ganska nyligen börjat med släktforskning, och han berättade för mig att han hade en mycket god vän, som han varit kamrat med sedan studieåren 'och kan du tänka dig? jag är släkt med hans fru!'.  Det är ju onekligen mer sannolikt att ett nyupptäckt släktskap blir till allmän trevnad om man redan känner den nya släktingen! 

Nej, nya släktingar behöver inte automatiskt bli nya vänner. Men för det mesta blir man i alla fall 'allierade' i sin strävan att hålla släkttavlan uppdaterad. Och det räcker en bra bit!

 

Bilden: Ett par med barnvagn och en ensam kvinna får symbolisera 'släkt' och 'vän'. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
846 Träffar
0 Kommentarer

Sveriges Nationaldag!

svenskflagga

Det är tisdag idag, alltså min bloggdag här på Rötter. Men nu råkar det, för första gången, sammanfalla med nationaldagen. Jag skriver detta med minnesbilder av hovklapper från paraderande hästar, skramlet från kungliga vagnar och leverop från Skansen rullande i huvudet. Ska förstås titta på spektaklet senare, vilket jag alltid gör sedan den gången jag råkade missa just det år då en släktforskarkollega var med i TV för att hämta en fana. Man vet aldrig vem eller vilka som plötsligt kan dyka upp i bild... 

Det är ju inte bara nationaldag i år. Det är också 500 år sedan Gustav Eriksson Vasa besteg den svenska tronen. Man kan tycka vad man vill om Gustav och hans idéer, men faktum är att en ny tid började i Sverige då. Bibeln kom på svenska, monarkin blev ärftlig, och reformationen inleddes. Bland mycket annat. 

Det där med att vi plötsligt skulle bli protestanter hade ju inte så särskilt mycket med religiös övertygelse att göra för Gustavs del. Jag som älskar att göra jämförelser mellan Sverige och England har konstaterat (möjligen i bloggen tidigare, i så fall ber jag om ursäkt) att både Gustav Vasa och kollegan Henrik VIII reformerade av helt andra skäl; Gustav behövde komma åt klostrens skatter för att kunna betala sina tyska legoknektar, som hjälpt honom att bli kung. Henrik ville till varje pris skiljas från sin första fru Katarina av Aragonien, och det gick ju inte i ett katolskt land! 

I Göteborg firar man nu 400-årsjubileum. Det skulle ha skett för ett par år sedan, men på grund av pandemin blev det uppskjutet. När man skulle fira 300 år, grasserade en annan pandemi, spanska sjukan. Så även den gången blev jubileet skjutet på framtiden. Man får ju hoppas att svenska folket är friskare vid 500-årsjubileet! 

Sedan kommer en rad artister att framträda på Skansen i Stockholm. Det finns kanske en och annan som grumsar om att TV-utsändningarna är för ensidigt inriktade på Stockholm denna dag. Men faktum är ju, att just  Skansen har byggnader från i stort sett hela vårt avlånga land! 

Jag avslutar med att önska alla en bra nationaldag. Leve Sverige. Leve det! som kungen brukar utropa. 

 

Bild: En svensk flagga. Foto:  Pixabay.

Fortsätt läs mer
672 Träffar
0 Kommentarer

Desiré var dagens namn!

Blogg-Desire

Satt igår och slötittade i Enköpings födelsebok, då jag plötsligt fick syn på en ganska udda namnkombination. Den lille gossen, född 1895, döptes till Gabriel Desiré! Det blev ju att titta två gånger, men det står faktiskt så, se bilden! Hade föräldrarna möjligen tänkt sig att barnet skulle hetat Gabrielle Desiré, så att det alltså var en flicka? Nej, 'pojke' var ordentligt ikryssat. Och Gabriel är ju ett pojknamn. Men Desiré? Vi hade ju en svensk drottning som hette Desirée/Desideria inte så långt tidigare, nog borde föräldrarna haft koll på att Desiré var ett kvinnonamn? Mystiskt. 

Man har ju i och för sig hört talas om att det finns pojkar som döpts till Barbro och flickor som heter Kennet, men de jag har hört talas om har levt i senare tid, och då har det förmodligen funnits en avsikt med dopnamnet. Och dessa barn har i regel ett namn till, med 'rätt' kön. 

Fast egentligen - spelar det någon roll? Det viktigaste är väl vilka människor föräldrarna fostrar barnen till, inte om barnen har ett förnamn med 'korrekt' könstillhörighet? 

Sedan visade det sig att Desirée/Desideria faktiskt har namnsdag idag, och det var ju en lustig tillfällighet. Jag har läst Annemarie Selinkos roman 'Desirée' om drottningen från Frankrike i mina ungdomsår, och det var mycket gripande läsning för en tonåring. Idag inser jag att författarinnan nog tagit hjälp av sin fantasi i många avseenden, även om basfakta säkert är mer eller mindre korrekta. Icke desto mindre, vinterkylan och våra stränga, lite ålderdomliga seder här i Sverige måste ha varit mycket nedslående för en fransk kokott utan 'kunglig' uppfostran. Jag är inte förvånad att Desirée åkte tillbaka till Paris! Men till slut accepterade hon ju sitt svenska öde. 

Till sist en glad nyhet, åtminstone för undertecknad: jag har fått bord i Östersund! Så nu dyker jag upp på årets släktforskardagar i augusti! Jag har aldrig varit i Östersund förut, inte ens i Jämtland, slår det mig. Släktforskarmässigt har jag lite Blix med omgivande släkt i landskapet på mammas sida. Men det är långt tillbaka i tiden. Så det blir ny mark för mig, men jag hoppas förstås att träffa någon eller några av er där! 

Fast det kommer väl en eller annan blogg innan dess...

Bilden: En gosse vid namn Gabriel Desiré är född i Enköping! Foto: författaren

Fortsätt läs mer
906 Träffar
5 Kommentarer

Den fartblinda forskaren

Midsomer-005---kopia

På en volontärkväll för lite sedan, hjälpte jag en kvinna att komma igång med sin släktforskning. Jag noterade att när vi fått tag på en ana och antecknat födelse- och dödsdatum samt vigsel ur kyrkböckerna, ville hon omedelbart gå vidare bakåt till nästa generation. Jag föreslog en titt i husförhörslängden i alla fall, för att få en bild av var och hur anan bodde, men hon ville absolut vidare bakåt direkt. Hon hade ju namnen på föräldrarna från födelseboken.

Full fart bakåt! Det var exakt så jag själv tänkte när jag blev släktforskare. Född, vigd, död, född, vigd, död... få antavlan fulltecknad. Nu, trettio år senare, har jag med backspegeln i handen kunnat konstatera: 

1. Antavlan blir sällan komplett.

2. Bara född-vigd-död blir rätt monotont i längden

3. Släktforskning handlar faktiskt också om att ta tillvara de uppgifter som finns i ens egen tid, så att säga. 

När jag började med släktforskning, hade jag bara mormor i livet av mina far- och morföräldrar. Men då hade jag åtminstone vett att göra en bandupptagning medan hon levde och hade hälsan. Och kunde berätta om sin barndom och uppväxt. Däremot har jag insett att jag vet mycket lite om mina övriga far- och morföräldrars uppväxt. Så sent som för ett par dagar sedan, hade en släkting berättat en liten familjehistoria på facebook, och jag insåg att detta var något som jag inte alls hade känt till tidigare. 

Jag tycker fortfarande att det är spännande att hitta anor långt tillbaka i tiden. Men det blir onekligen mer färgrikt om man kan få en glimt av deras personligheter, inte bara försökta leta reda på deras födelse- och dödsdatum. Och framför allt, du som är ung och ännu har mormor eller farfar i livet, med hjärnan i behåll: vänta inte! Ta med block, penna (eller laptop) och framför allt, någon sorts bandspelare, sök upp dem och trigga dem att berätta vad de kommer ihåg. Kanske finns det något gammalt fotoalbum som kan fungera som 'utlösare'? 

För, som jag sagt förut: arkiven finns (förhoppningsvis) alltid kvar. Men gamla farfäder och mormödrar, som är de enda som kan berätta att deras egen farfar gillade att tälja träfigurer och att röka pipa, eller att gammelmormor sjöng i kör eller sydde sina egna kläder, har en tråkig tendens att lämna oss. 

Så bromsa in, stäng av motorn och ta en titt på dina samtida historieberättare också. 

Bilden: några fartblinda buskar visslar förbi... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
887 Träffar
1 Kommentar

Vårkänslor!

Krokus

Jag ser att det var länge sedan jag bloggade senast, och ber så mycket om ursäkt för detta. Kanske har jag drabbats av vårkänslor, nu när kung Bore äntligen verkar ha slagit till reträtt (ta i trä!). Men snödroppar, vintergäck och krokus (se bilden) i trädgården talar sitt tydliga språk, det ÄR vår på gång! 

Och det är nu, med tilltagande ljus ute, som energin inför sommarens ledigheter blossar upp. 'Vanliga' människor planerar utlandsresor, servar husbilen eller väljer färg för att måla om huset. Släktforskare kollar öppettider på arkiv och hembygdsföreningar...

För det gör ni väl? Sommar eller inte, semestertider drabbar även dessa. Inte minst ideella verksamheter som privata museer, hembygdsgårdar och kunniga kyrkvaktmästare. Alltid bäst att kolla upp telefonnumer i god tid innan! Och ni som tänker göra släktresor i sommar, minns att ni bör ha:

1) En tålmodig kompis eller anhörig med bil (om ni inte har körkort och bil själva, förstås!). Extra plus om ni kan hitta en bilförare med bra lokalsinne, och gärna också lokalkännedom om trakten ni åker omkring i. 

2) Ett strategiskt placerat övernattningsställe, gärna i mitten av de platser ni tänkt er att besöka

3) En massa telefonnummer. Ja, nu säger väl någon 'men man kan väl e-posta?'. Jodå, men återigen - det är inte säkert att expeditionen eller receptionen är bemannad/bekvinnad under just era semesterveckor. Ett telefonnummer brukar faktiskt leda till snabbare kontakt (har ni fått tag i fel person, brukar de oftast kunna upplysa om vem som är rätt person). Jag ringde en gång en pastorsexpedition som inte svarade. Jag kopplades då automatiskt till ett annat nummer, som inte heller svarade. Då kopplades jag ytterligare en gång - och hamnade hos en telefonsvarare, som visade sig tillhöra kyrkvaktmästaren. Bingo! Jag pratade in, och han ringde faktiskt upp, varvid saken ordnades till stor glädje för undertecknad. Också ett litet råd: inte ge upp! Förr eller senare hamnar ni hos rätt person. 

Har ni hittat en släktgård eller ett torp som tillhört anorna, men som sedan sålts, så titta på nuvarande ägare i register och kyrkböcker ändå, det kan ju vara någon mer avlägsen släkting! 

Sedan en liten, förmodligen onödig förmaning: De flesta människor tycker att det är ganska kul att det kommer släktforskare åkande och vill veta mer om deras gård eller torp, men inte alla. Jag besökte en 'släktstuga' där damen som hade stället gärna lät oss gå runt huset på utsidan och titta, däremot ville hon inte släppa in oss. Sådant får man respektera, helt enkelt. 

Och så hoppas vi förstås att vädret står oss bi när det börjar bli semesterdags...

 

Bilden: En krokus har lyckats slita sig ur Kung Bores grepp Foto: författaren

Fortsätt läs mer
573 Träffar
0 Kommentarer