Blekinge tur och retur

DSCN9775

De som pratat släktforskning med mig, vet att jag brukar skryta med att jag har anor över i stort sett hela Sverige. Anor är förstås att ta i, det rör sig i några fall om utgreningar i form av ingifta, syskonbarn och liknande. Jag har också rätt dålig koll på de släktgrenarna och landskapen. Tänkte att jag skulle börja titta lite närmare på dem, och började i god ordning med Blekinge, eftersom det kom först av landskapen alfabetiskt sett. Så här ligger det till:

Min farfars farmor dog ung i sin enda barnsäng. Barnet överlevde (annars satt jag inte här och skrev detta) och fick senare i livet några lyckligtvis bevarade brev undertecknade med 'moster Emma'. Sagda dam visade sig heta Emma Albertina Lethenström. Hon var gift, och hennes son, farfars fars kusin, hamnade så småningom i Carlshamn i Blekinge, där han gifte sig med en kvinna från trakten. 

Det var denna kvinna, modern till farfars sysslingar, som jag räknade som min Blekinge-utgrening. Hon hette Maria Elfrida Andersson och visade sig vara född i Asarum 1872. Så långt allting bra. Men när jag nu började titta på hennes föräldrar, visade det sig att mamma Anne Mari Jensdatter (senare ändrat till Jensen)  var direktimporterad från Danmark. Hon kom enligt uppgift från Köpenhamn år 1866. Så där blev det då inget mer Blekinge. 

Men pappan då? Ja, han hette Eric Andersson och var trädgårdsmästare. Familjen bodde i Stampen 24 i Asarum när Maria Elfrida kom till världen. Hon hade också två äldre bröder, den äldste född i Oxie, den yngre i Malmö. Redan här började jag få onda aningar, och en liten titt på Ortnamnsskivan bekräftade dem. Pappa Eric Andersson kom från en ort vid namn Österslöv, som jag aldrig tidigare hört talas om. Den visade sig vara belägen i Skåne. Inte så långt från gränsen till Blekinge i och för sig, men obestridligen Skåne. 

I förtvivlans mod slog jag upp Eric i Österslöv. Jodå, han var född på platsen. Jag letade också vidare på hans föräldrar. De hette Anders Hansson och Ingar Persdotter. Både Anders och Ingar var födda 'in loco' som prästen skrivit i kyrkböckerna. Anders i Fjelkestad, som numera är egen församling, tror jag. Ingar i Karstad i Österslöv. 

Det blev en mycket, mycket kort släktutgrening i Blekinge, det... 

Undrar vad som händer om jag försöker mig på något av de andra landskapen där jag har lite mer 'obskyra' släktutgreningar? 

Bilden: Ur lysningsboken för Österslöv år 1822, där det framgår var Anders och Ingar kommer ifrån. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
1491 Träffar
0 Kommentarer

Ett fatalt misstag!

Sderkkar-017

Min mm mm f, Nils Persson Burström, föddes i Lövånger, Västerbotten år 1811. Vid tjugo års ålder arbetade han som dräng i Yttervik i Skellefeå landsförsamling, och där gifte han sig med pigan Catharina Andersdotter, som var hela tretton år äldre än han själv. Året därpå lämnade paret Västerbotten och flyttade ner till Stockholm. Nils utbildar sig till kornett vid Göta Artilleriregemente, och hör till Klerckers kompani. 

År 1841 inträffade något troligen rätt överraskande för Nils och Catharina. De fick en dotter, min mormors mormor. Catharina var hela fyrtiotre år gammal, och paret hade nog inte direkt räknat med att få några barn alls. Tyvärr dog Catharina Andersdotter tolv år senare i kolera. Hon fick aldrig återse sin västerbottniska hembygd. 

Men vad blev det egentligen av Nils? Jag hade sett i mantalslängderna att familjen flyttade från Maria församling på Söder till Ladugårdsland, och fastän hans hustru stod som 'corporalshustru' i dödboken, så var Nils inte längre militärt verksam. 

Stadsarkivet hade då (numera är de väl inlagda på data) ett maskinskrivet mantalsregister för år 1855, där hela familjerna stod uppräknade. På det sättet hittade jag Nils det året, men vad stod det egentligen? 'Straffånge'! Inte särskilt trevlig läsning, även om jag inte precis haft några illusioner om hans liv och leverne. Nåja, jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen, beställde fram straffrullor och satte igång att leta. Jag sökte både i Stockholm och i Vaxholm, ifall han skulle ha hamnat där. Inte ett spår av honom. Han fanns inte som död eller utflyttad heller!  Han var borta... 

Efter att ha ägnat mig åt annan släktforskning någon tid, gjorde jag ett nytt försök, med hjälp av Stadsarkivet då nya CD med mantalsregister för Stockholm 1800-1870. Och då hittade jag honom! Han hade gjort en liten utflyttning till Maria Norra. Och nu uppdagades SANNINGEN: Min anfader Nils Persson Burström var inte alls straffånge! Däremot arbetade han som fångvaktare vid Södra Kronohäktet! Det var ju en helt annan sak. 

Uppbragt å min anfaders vägnar, försökte jag tubba Stadsarkivets personal att göra en liten tippexradering i det maskinskrivna mantalsregistret för 1855, men man vägrade, klokt nog. 

När jag plöjde mantalslängden, såg jag att det faktiskt fanns en fånge vid namn Burström intagen på Nils arbetsplats vid samma tid som Nils tjänstgjorde där. Men den fången hade ett helt annat förnamn. 

Några år senare, 1859, är Nils Burström tillbaka i Ladugårdsland, bor i kvarteret Kronkvarn. Men 1860 är han försvunnen igen! 

Och det är han alltjämt, trots att jag emellanåt gör nya försök att hitta honom. Någon som har sett till honom? Flyttade han rentav hem till Västerbotten igen? 

Hursomhelst, om nu Stadarkivets personal inte ville radera i mantalsregistret, så har jag i alla fall här och nu slagit ett slag för Nils Persson Burströms heder! 

 

Delar av den här texten publicerades i DIS-PLAY nr 4 2002.

Bilden:  Södermiljö. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
2106 Träffar
2 Kommentarer

När farfar var ung...

Ordförandeklubba

Undertecknad har en viss faibless för äldre släktforskning och dito historia. Jag är i dålig form den dag en runsten eller en medeltidskyrka passerar utan att jag inspekterat. Men för några dagar sedan, vid städning av hyllor hemmavid, hittade jag några kopierade sidor som fick mig att fundera på hur det 'gick till när farfar var ung'. 

Att föräldrar efter århundradens bundna namnformer (äldste pojken fick farfars namn, äldsta flickan mormors osv) verkligen släppte fantasin lös runt förra sekelskiftet insåg jag efter att ha läst i diverse mantalsregister för Stockholm på 1920-talet. En stackars golvläggare har begåvats med förnamnen Helidorius Egidius.  En annan person heter Zeke Ödlevi. Troligen är den sistnämnda en kvinna, men jag är inte helt säker... En annan företeelse som är ganska tidstypisk såg jag också i mantalslängden vid samma tid: en ung man har yrkestiteln 'polettpojke'... 

Förutom namnfantasi, hade man en rörande tilltro till att allt nytt var av godo. På 1930-talet lanserade man en cigarrett som hälsobringande, och särskilt lämplig för att motverka hosta... 

Föreningslivet blomstrade. Mina upphittade kopieblad, som kommer från boken '1870 års män.  Minne' berättar om hur bröderna' år 1925 åkte 'På sommarfärd i Dalarne'. Man besökte Blötberget (raskt omdöpt till Mont de Bleute) där man besåg gruvorna, Falun där man åt på restaurang Kullen, där en av årsbröderna 'fick orkestern att spela en jazz'. Senare framkom att samme glade årsbroder bjudit hela orkestern på punsch, vilket man i de motbokstider som rådde, verkligen förvånade sig över i årsberättelsen. När man sedan läser att ett par av herrarna hade 'växlat rum' och ställt till med ett 'fasligt rabalder' frampå småtimmarna, så inser man att det nog inte bara var punsch som hade flödat... Nästa dag besåg man Rättvik och Siljan, samt intog måltid i Leksand. Det hurrades och man läste upp telegram som kommit från frånvarande årsbröder. När det så blev dags för avfärd, var det en av herrarna som trivdes så bra att han 'beslöt sig för att stanna några dagar och vila upp sig'. Det hela är mycket målande och färgstarkt skrivet, och ger en brokig bild av hur ett möte med årsbröder kunde gå till. GF hade en mängd årsbrödramatriklar, där man inte bara skriver om brödernas 50-årsjubileum utan också har foton på varje broder (nästan) samt biografi med data om hustrur och barn. Således en guldgruva för oss släktforskare, om man har anor som 'bara' varit okänd bankkamrer eller lanthandlare i hela sitt liv. Här får de sina femton sekunder i rampljuset! 

En annan bok jag bläddrade i med liknande upplägg hette 'Körsången i Sverige'. Det tjocka bokbandet var indelat i tre delar; Götaland, Svealand, Norrland. Här finns minst lika många kvinnor som män, vilket nästan är ännu mer värdefullt för släktforskaren. Här har vi kanske en Anna Andersson från Knäckebröhult. Född, vigd, sin mans hustru och sina barns mor i ett och samma Knäckebröhult. Men i körsångarmatrikeln har hon sitt foto med, här står när hon är född, vilket röstläge hon har, och kanske har hon rentav deltagit i körresor till andra delar av landet? 

Så glöm för all del inte de tjocka luntorna från 'när farfar var ung'. Där göms många människoöden och en väldigt speciell tidsatmosfär.

Förresten. Årsbrödraföreningarna finns fortfarande. Min mentor var med i '1920 års män' och han fick mig att kikna av skratt när han visade mig ett papper som innehöll en inbjudan till en bussresa med sagda sällskap. Där läste jag bland annat 'lunch 320:- inklusive damer'. Nu menades förstås medföljande fruar, men ändå.... 

Lite grann av årsbrödrasjälen från förr verkar ha hängt med ändå! 

Bild: Ordförandeklubba modell äldre. Bild från Pixabay.

Fortsätt läs mer
1704 Träffar
0 Kommentarer

Borås, Borås....

DSCN9764

 

Fortsätt läs mer
1915 Träffar
0 Kommentarer

Semester!

Laspalmas-027

'Semester!' var det nog ingen som hojtade med emfas på romartiden. Ordet 'semester' kommer av det latinska 'sex' alltså siffran, och 'mensis' som betyder månad. Vissa romerska administrativa tjänster var begränsade just till 'semester', alltså en sexmånadersperiod. Utrikes används ordet idag oftast om skolterminer eller liknande. Inte alls vår ystra ledighetsparoll. Men i Frankrike kunde en tjänstgörande officer i armén tilldelas 'semester', en ledighetsperiod då han inte behövdes. Kanske är det därifrån vi importerade ordet hit till Sverige. 

I vårt avlånga land var det lite si och så med semestrarna för gemene man ända fram till 1938. En tjänsteman kunde ha flera veckors semester, medan en arbetare i bästa fall kunde räkna med 4-6 dagar. Men 1938 kom alltså semesterlagen, och då skulle alla ha minst två veckors betald semester. Sedan har antalet veckor ökats på ett antal gånger under 1900-talet och framåt. En anmärkningsvärd sak är att man 1946 införde en så kallad 'husmorssemester', för att även hemmafruarna skulle få ledigt åtminstone någon vecka. 

Från samma år, 1946, är Stieg Trenters 'Lysande landning' där en ung järnhandelsexpedits tvåveckors semester på ett olyckligt sätt försenade en viktig identifiering i mordgåtan. Jag minns att jag med en viss förvåning läste att den unge mannen faktiskt varit på semester i två veckor. Hade för mig att den alllmänna semestern började först senare. Där ser man. Man lär sig allt möjligt av att läsa deckare, det har jag alltid sagt. 

Vi släktforskare använder ju ofta semestern till att resa land och rike runt i jakt på gamla torpgrunder, hembygdsgårdar och kanske kyrkogårdar där vår släkts förflutna kan spåras. Det gjorde jag i slutet av sommaren 2014, närmare bestämt i Västergötland. Under några intensiva dagar kuskade min chauffös och jag omkring bland dussintalet kyrkor, några hembygdsgårdar och annat smått och gott i jakt på mina i huvudsak prästerliga förfäder, som varit verksamma i landskapet från 1500-talet och fram till senare delen av 1700-talet. Detta håller nu på att bli en liten bok: 

Som är på gång från tryckeriet i detta nu...

Men själv tänker jag nu ta mig några veckors semester från bloggen. Ha en trevlig högsommar allihop! Jag är tillbaka någonstans i augusti.

Fortsätt läs mer
1676 Träffar
2 Kommentarer

Anorna som pratat för mycket...

För det mesta beklagar vi släktforskare oss över att det finns så få uppgifter om våra anor. Det är född-vigd-död och kanske någon liten uppgift i marginalen i husförhörslängden. Men ibland kan det faktiskt hända att någon ana har varit för talför, och överdrivit saker och ting, så att ättlingarna måste lägga till en nypa salt. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen då jag forskade på en man som haft vänskapsförbindelse med vår familj. I biografin står att hans far var sjökapten. När jag studerar folkbokföringen, visar det sig att far istället är stuveriarbetare, senare stuveriförman. Förvisso nära vattnet det också, men en bra bit från 'sjökapten'. 

Det är ett ganska vanligt fenomen i emigrantsammanhang. När man reste över havet, la man inte bara sitt gamla liv bakom sig. Många bytte också efternamn, och passade senare i livet på att 'frisera' sitt förflutna i det gamla hemlandet lite. Det var väl inte så troligt att barn eller barnbarn skulle kontrollera ens uppgifter! 

Under mina tidigare år i släktforskarbranschen, fick jag i uppdrag att leta efter en emigrant som enligt ättlingarna ägde en (namngiven) restaurang vid Karlaplan i Stockholm. Jag hittade mycket riktigt mannen där, men han var tredje servitör.... 

Min mentor fick flera brev från släktforskande amerikaner som glatt meddelade att deras farfars eller morfars far 'worked for the king in the royal castle'. Mentor berättade för mig att detta kunde i stort sett översättas med vilken statlig anställning som helst. Det närmaste han hittat, var en man som arbetat som trädgårdsdräng på ett av de lantliga slotten, jag tror det var Stenhammar. 

En annan vanlig myt är kungliga oäkta barn. Bara i min egen släkt, har jag stött på Karl XV som föregiven barnafader på två olika släktgrenar. I ena fallet var det en servitris på ett värdshus, i det andra en piga på en bondgård. Nog för att Karl XV verkar ha varit väldigt förtjust i kvinnor, men skulle han hunnit med att förföra alla de kvinnor vars utomäktenskapliga barn han påstås vara far till, så borde han i stort sett varit oanträffbar för alla andra aktiviteter... Den sorgliga sanningen är nog tyvärr  att kvinnorna kom i lite bättre position om de hävdade att det var en kunglighet som försatt dem i omständigheter. Det var ju inte så gångbart att föda utomäktenskapliga barn förr, och man kanske gjorde vad man kunde för att mildra omvärldens fördömande blickar och elaka skvaller. Inte i något av fallen i min släkt, har jag stött på något som antyder att Karl XV varit inblandad. 

Vilket i och för sig inte betyder att han INTE var det. Men jag utgår ifrån att han är oskyldig tills motsatsen bevisats. 

Ett annat känt exempel, som finns återgivet i någon av läroböckerna om släktforskning, är en amerikansk dam som hävdade att hennes mormors mor var en svensk prinsessa. Trots att släktforskningen visade att den enda prinsessa som fanns tillgänglig för moderskap det aktuella året, var elva år gammal, så vägrade dem amerikanska damen att tro att hennes mormor hade ljugit, och hävdade att släktforskaren forskat fel! 

Våra anor var inte mindre mänskliga än vi. De överdrev och kom med små vita lögner precis som vi gör idag. Det är bara lite krångligare för oss släktforskare att ta död på de där små vita lögnerna sisådär hundra år efter att de uttalades....

Fortsätt läs mer
1858 Träffar
1 Kommentar

Sommarstockholm - ett kort svep

Snkhv-framfr-Slottet

'Du måste i alla fall skriva om Stockholm ikväll' tyckte min vän Kristina när vi diskuterade bloggidéer vid middagen.

Tjaa, skriva om Stockholm gör jag gärna, men ofta blir det ju då citat ur någon eller några av de inte helt obetydliga mängder böcker jag äger om staden. Och då är ju alltid risken att ni som gör mig äran att läsa min blogg, redan har läst boken ifråga. Eller så klantar jag mig och glömmer uppge författare och titel på boken, varvid det anländer ett brev med otrevligt innehåll några dagar senare... 

Men om jag citerar mig själv då? Jag har ju faktiskt klämt ur mig några små häften om Stockholm med omnejd. Då slipper jag i alla fall otrevliga brev-biten....

Vad sägs om en titt på en tämligen okänd sida av Slottet, en solig söndag under 750-årsjubileet? " Får äran att vara köbildare inför visningen av den nyupptäckta slottsmuren. När dörren framför mig slutligen öppnas, får vi så stiga nerför en ytterst brant stentrappa. Hur i all världen tog de sig ner förr i tiden, de som dessutom mestadels drack öl och vin? Väl nere går vi en lång trälagd gång in i ett litet stenrum med ett stort hål längst in. Det föreläses om gamla slottet Tre Kronor, det visas stenlager i den murade väggen, och så får vi alla komma fram och titta på det djupa hålet. Inte egentligen så mycket en visning som en förläsning, men som sådan var det intressant. Och så var det ju gratis förstås."

Vidare ner till Stortorget: "När jag kommer fram, står där ett antal personer i fotsida kåpor. Det tar en stund innan det går upp för mig att det inte är medeltid utan söndagsgudstjänst utomhus... Fast intrycket mattas något när ceremonin får avbrytas för sju riddare till häst, som kommer ridande över Stortorget. Troligen är de på väg till tornérspelen."

En liten sväng till Skeppsholmen kanske? " Tog mig för att promenera Skeppsholmen runt. Det var mer upplevelse än jag trott. När jag kom bort till kajen med träbåtarna, fick jag en känsla av att ha ramlat rakt ner i 70-talet, inte minst när jag fick syn på en lång, platt Cadillac av TV-deckarmodell parkerad vid bryggan. Hänförd blev jag när jag fick se Skridskopaviljongen. En tegelborg helt i det sena 1800-talets romantiska riddaranda. Med torn och allt, den är så ful att den nästan är snygg. Men den verkar övergiven. Jag kikade in genom entréfönstret. Ingenting där inne, ingenting alls. På sjösidan står någon sorts byggnadsställning. Kanske tänker man renovera det lilla kråkslottet och ha det till baler och konferenser."

Och inte för att jag suttit här och skrivit SÅ länge, men vi avslutar med en morgonpromenad längs Drottninggatan: " När jag i sakta mak promenerar nedför Drottninggatan mot Helgeandsholmen, är det nästan som att gå i en drömvärld. Alla butiker är mörka och stängda. De få människor som är ute, rör sig sakta, liksom frånvarande. Klockan är inte ens halv nio ännu. En svag doft av kaffe silas fram och blandar sig med den lätta morgonbrisen. Det märks redan nu att det kommer att bli en varm dag igen. Jag tänkte skriva att världen liksom verkar 'nyskurad', men jag ser ju att en massa flitiga män i illgula västar är i full färd med sina borstar och slangar, så det är ju så att världen faktiskt ÄR nyskurad."

Den sistnämnda promenaden fortsatte förbi mitt favorithäng på Riksbron. Men det har jag skrivit om här förut.

 

Bilden: Sänkhåvsfiske vid Strömparterren,med Slottet i bakgrunden.

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
1985 Träffar
0 Kommentarer

Konferensliv...

skellefte-landskyrka

Om inte järnvägen slutat med rökkupéer på tågen, så hade jag nog aldrig fått åka på mitt livs första konferens.

Det skulle bli släktforskar- och förtroendemannakonferens i Skellefteå år 2003, och GFs dåvarande ordförande Ian Hamilton var förstås självskriven representant för föreningen på konferensen.
Men Ian var notorisk piprökare, och tanken på att sitta i flera timmar på tåget till Norrland utan att få röka sin kära pipa, var honom outhärdlig.

Däremot var undertecknad ganska pigg på att få åka till konferensen, av följande skäl:

A) Jag hade aldrig tidigare representerat någon arbetsplats på någon konferens, och såg detta som ett kliv uppåt på karriärstegen.
B) Jag kände en del av personerna på deltagarlistan, och andra ville jag gärna 'få ett ansikte' på.
C) Jag hade nyligen insett att min mormors mormors föräldrar båda var inflyttade till Stockholm från Skellefteå med omnejd, och lockades av möjligheten till lokal släktforskning

Jag fick åka, men det hela slutade med flyg istället för tåg till och från staden i norr. En timmes flygresa i ett pyttelitet plan, men med fantastisk utsikt över Bottenviken. En annan deltagare, Sam Blixt, har anslutningsflugit från Oskarshamn och fått ett helt flygplan för sig själv! Ensam på 40 sittplatser... Jag lär mig att det är en viss skillnad på charterresor till turistorter och affärsresor med inrikesflyg. Jag gör en ny trevlig bekantskap i Anneli Andersson, representant från DIS Väst och kanske i ännu högre grad från Melleruds museum.

En kvarts bussresa genom landsbygd och förbi gårdar, tar oss till hotell Aurum. Det är fullt med incheckande släktforskare i vestibulen. Det blir nästan lite pinsamt för min del; jag är den enda deltagaren som inte tar upp plånboken och betalar rummet på plats. Men personalen hittar förskottsbetalningen på mitt rum, och allt ordnar sig till det bästa.

Jag har noggrant studerat programmet för helgen, och insett att just nu, fredag eftermiddag, är den enda lediga tid som egentligen står till buds, så här hoppar inga halta löss. Upp och inspektera rummet, sedan fram med ombyte och ner till badavdelningen, här ska utnyttjas faciliteter!
Men var ligger dambastun egentligen? Jag får lov att gå upp och hämta portieren, som följer med ner och lotsar mig genom kulvertarna. Varje gång vi passerar en dörr, knackar han först på, och säger: 'Hallå. Någon naken dam?' vilket förstås är hänsynsfullt men låter lite roligt.
När jag bytt om och hittat en dörr som det står 'Lagunen' på, visar det sig att poolen är övertäckt av en stor presenning! Vad göra, jag kan ju inte gärna gå upp till receptionen iförd baddräkt... Men som tur är, kommer den beredvillige portieren tillbaka, och några minuter senare kan jag plumsa i vattnet. Bastu och dusch följer, sedan blir det ombyte igen och middag. Kvällen förflyter under angenämt samtal, jag har förhoppningsfullt tagit med ett antal egna antavlor och 'fiskar' lite. Inga napp, men väl intresse.

Lördag morgon gryr med studiebesök på Kunskapskällan före lunch. Kommer det någon buss eller inte? Förvirringen är stor, och några i gänget, tar helt enkelt och fotvandrar genom Skellefteå till museet där vi ska hålla till. Till slut kommer det en buss, en kvart före utsatt tid. Förvirringen blir nu ännu större. Vilka är egentligen kvar på hotellet och ska med bussen, och vilka vandrade iväg på egen hand?
Till slut kommer vi dock iväg. Cirka två meter. Sedan säger en medlem i Boden-Överluleå släktforskarförening lakoniskt: 'Nu har vi nog glömt XX i alla fall. Han skulle gå på toaletten...' Bussen tvärstannar, och alla stirrar intensivt bort mot hotellets entré trots att de flesta av oss inte har en aning om hur vår saknade deltagare ser ut. 'Han har skinnkeps på sig' meddelar samma röst som tidigare. Efter ett par minuter kommer dock vår saknade släktforskarbroder och säger glatt 'Ja, nu är jag här, nu kan vi åka!'.

Vi åker, och blir guidade av chauffören. Området där vårt hotell ligger heter Anderstorp och har cirka 6000 invånare(2003). Vi passerar universitetsfilialen Skeria, som har ungefär 2000 studenter läsande där. Ett charmigt kvarter med trävillor alldeles intill stadskyrkan planeras rustas upp till kulturområde. Vid kommunalhuset har en hjortstaty just råkat ut för vandaler, och nu finns bara hovarna kvar. Vi passerar Nygatan, Skellefteås huvudgata, och Skelleftekrafts byggnader, lite vitsigt kallade 'Elyséepalatset'. Bussen stånkar uppför Vitberget där vi får en magnifik vy över staden. Sedan passerar vi landskyrkan, som ska vara äldst i länet (om jag minns rätt), med Sveriges längsta träbro strax intill. Vi åker också förbi Bonnstan med sina små trästugor, numera lätt upprustade för fritidsboende.

Så är vi då framme vid Skellefte Museum, tidigare Högre Allmänna Läroverket, och inrymmande Kunskapskällan. Men första destination för oss blir en hörsal, där vi välkomnas av Allan Boström, som är ordförande i museistyrelsen. Allan berättar en hel del ur stadens historia för oss, Skellefteå har varit stad sedan 1845, men bygden är befolkad sedan långt tidigare. Bland annat har man hittat en 8000 år gammal boplats uppströms älven i Byske, några mil norr om Skellefteå. Vi får också höra om guldet i närbelägna Boliden, och förstås Västerbottensosten. Torsten Ehrenmarks ord förtjänar att citeras: 'När man äter Västerbottensost, höjer sig gommen som ett gotiskt kyrkvalv'.

Vi får fram fler talare, en av dem är den numera legendariske Ulf Lundström, som då hade kommit med åtminstone sin första bok om gårdar och människor i Skelleftebygden och närliggande socknar. En annan talare är Stig Henrik Wiklund som berättar mer om Kunskapskällan och dess samlingar.

Det sistnämnda vattnas förstås i munnen på oss som har anor i norr, och när det är färdigföreläst, får vi gå på rundvandring på översta våningen, där Kunskapskällan finns. Där finns ett överflöd av pärmar, böcker och annat mumsmums för släktforskare, men tyvärr är vi försenade. Det blir transport tillbaka till hotellet.

Efter lunchen går vi ner i källarplanet, dock inte för att bada bastu, utan för att uppsöka salen Guldgruvan, där vi ska hålla till med konferensen. Släktforskarförbundets dåvarande ordförande, Ted Rosvall, inleder med presentationer av funktionärer och regelrätt upprop av oss alla. Sedan börjar konferensandet.
Först ut är representanter från landets landsarkiv, som får presentera sitt bestånd, inriktning, kommande digitaliseringsprojekt och tillgänglighet för släktforskare. Många frågor kommer från åhörarna, om allt från bouppteckningsregister till Teds 'logistik P.', det sistnämnda handlar om problemet med brist på parkeringsplatser utanför landsarkiven. Alla bilburna släktforskare i rummet känner till problemet, men ingen vet riktigt vad vi kan göra åt det.

Under den korta rasten, händer något intressant. Jag går in i Skellefteföreningens lokal intill, och bläddrar i böcker. Det är då Sten Lundgren från föreningen kommer på var han sett mig förut, och frågar var jag kommer ifrån. 'GF' svarar jag, ambitiös som jag är. Nu visade det sig att Sten L menade mina norrlandsanor. När jag börjar rabbla, trillar en polett ner hos den gode mannen när jag nämner namnet 'Wäppling', ett typiskt soldatnamn. Sten Lundgren var speciellt inriktad på soldatforskning, och så sent som några dagar före konferensen, hade han printat ut uppgifter åt en annan släktforskare. Där fanns namnet Wäppling tydligen med. Han får mina uppgifter, och lovar återkomma till mig dagen efter. Orden 'spänd förväntan' har nu fått nya dimensioner för undertecknad...

Konferensen fortsätter med livliga diskussioner. Hur ser mikrokortens framtid ut? Om kyrkböckerna ska digitaliseras istället, hur går det med sekretessen? Det har nyligen förekommit en 'arkivutredning', vad har den gett för resultat? Det finns också ett förslag om 'arkivpedagoger' på varje landsarkiv, som ska väcka medborgarnas 'arkivaptit'. Släktforskarförbundet hade påbörjat projektet med Kugelberg-DVD:n. SSGF får tillåtelse att demonstrera sin nya CD med 'Begravda i Stockholm', men när den datorn knäpps på, utbryter jubel i salen, för som skrivbordsbild ser vi templet i Abu Simbel. Spridda röster frågar förstås om det verkligen finns SÅ gamla gravar med på skivan, och om det inte var Stockholms begravda det skulle handla om, med fler lustifikationer... Nils Marelius, som nyligen gett ut en bok om alla de register som förs i släktforskarSverige, upplyser om att han insett att hans bok troligen omfattar ungefär 20 % av alla register som folk sitter och upprättar! Hur får vi tag i resten? Eller ens vetskap om att de finns?

Så småningom blir det slut för idag, en kvart för sent. En god middag och en hel del 'eftersnack' samt underhållning av ordförande Ted fyller lördagskvällen, och det blir onödigt sent.

Söndag morgon. En stark dagen-efter-kvällen-före-känsla vilar över hotellet. Sorgligt välbekant från senare tiders Släktforskardagar...
Hursomhelst, ner i Guldgruvan igen, och nu ska de nya digitala kanalerna få presentera sig, en efter en. Genline, Arkion, Digitala forskarsalen och Indiko. Åhörarna har många frågor, det blir emellanåt livliga diskussioner, och ett tag var jag lite rädd att slagsmål skulle utbryta mellan två konkurrenter i en känslig fråga (av hänsyn till berörda personer, går jag inte närmare in på detta).
Precis innan vi ska starta för dagen, kommer Sten Lundgren till mig med en tjock bunt utskrivna papper. Han får mitt namn och min e-post i rasande fart, och till slut kommer jag på vilken ana Nils Persson Burström (född 1811 i Lövånger) är till mig också. Med svidande hjärta men stark självkännedom stoppar jag raskt in hela bunten papper längst bak i min plastmapp. Annars hade det nog inte blivit några anteckningar från söndagens konferensande....

Till slut är det hela faktiskt slut, vi säger adjö, konferensdeltagarna försvinner i omgångar till bussar, tåg och flygplan.

Slutomdöme: Jätteroligt, jättejobbigt och mycket lärorikt!
På sätt och vis var nog 'eftersnacket' det värsta av alltihop. Det var ju trots allt den bästa och roligaste delen, så man kom ju aldrig i säng!

 

 Bilden: Skellefte landskyrka åkte vi förbi....

Fortsätt läs mer
1695 Träffar
0 Kommentarer

Med Johan Rosén i Warberg anno 1759

Varberg_Hallandia_antiqua_et_hodierna_1752

Som jag tidigare skrivit om här i bloggen, är Varberg en mycket speciell stad för mig. Rent släktforskarmässigt så har jag haft anor som levt i staden framför allt under 1700-talet. Och just på 1700-talet, närmare bestämt år 1759, publicerar  journalisten Johan Rosén, nygift med Varbergprästen Hammars dotter (som för övrigt var systerdotter till en av mina anmödrar) en serie artiklar om 'Warbergs historia' i Götheborgsposten. Artiklarna ges ut i tryck av B Möller i Lund 1923, och den boken har jag lyckan att ha i bokhyllan. 

Så ta nu på er trekantshattarna och muslinklänningarna, så beger vi oss till Varberg för en guidad tur med Johan Rosén som ciceron!

Vi anländer efter sju mil i hästdragen kalesch från Göteborg till rikets 23:e stad i storleksordning, Varberg. En stenig, sand- och bergaktig ort, inte särskilt naturskönt belägen. Vi kommer in i staden via Norra porten, sedan vi först blivit 'besökta' (av stadstullen). 

Gatorna är av god standard; de flesta är stensatta, jämnbreda och regelbundna. Totalt korsar fjorton gator staden, fem i nord-sydlig riktning, nio i öst-västlig riktning. Bland de förra finns Östra Vallgatan, som sträcker sig mellan vagnmakaren och prostinnan Dahlbergs hus. (Prostinnan ifråga heter Anna Christina Lunnaea och är en av mina anmödrar).  Bland de senare gatorna kanske någon i sällskapet höjer på ögonbrynen lite när vi kommer till Bäckgatan och Brogatan. Här finns visserligen något som påminner om ett bredare dike, men där är ju inget vatten? Nej, berättar vår guide, där fanns vatten tidigare, men då bäcken envisades med att svämma över i tid och otid, ledde man någon gång i slutet av 1600-talet vattnet runt staden istället. 

Det byggs mycket i staden. Vid Norra porten, där vi kom in, håller man just på att anlägga en liten förstad. Där blir boställen för de många sjöfarare som bor i och reser till Varberg; pip- och pottaskeraffinaderier håller på att anläggas, det byggs tjärbodar och flera lastplatser

Varberg har 250 tomter, men bara 200 gårdar. De största gårdarna omfattar dock flera tomter. De flesta privathusen är i två våningar, allesammans har fått tegeltak, som nyligen blivit lagstadgat. En gård ägd av herr Anders Lagerbohm 'prålar' (Johans uttryck) dessutom med blå tegelpannor. Två murade och valvade källare är tillsammans med kyrkan stadens enda stenbyggnader. 

Vi söker oss först till torget, den självklara samlingsplatsen i staden. Där grönskar det från trädplanteringarna, bland annat hittar vi flera valnötsträd. Härifrån vindlar en väg ut tll fästningen, och bortom den har havet grävt en naturlig hamn mellan fastlandet och Getterön. Utsikten över havet är strålande. Vår guide Johan berättar att stadens handlande brukar vandra upp till fästningen för att titta efter ankommande fartyg, och kan då via 'konstöga' (= kikare) identifiera 'sina' fartyg. 

Vi kanske skulle  börja med att titta in i kyrkan, när den ändå ligger alldeles intill torget? Grundmurarna är i gråsten, som sträcker sig ungefär 1,20 meter uppåt, därefter tar teglet vid. Taket har tegelpannor. Johan Rosén fäster vår uppmärksamhet på att kyrktornet till största delen är av trä, vilket han finner gammalmodigt och inte särskilt turistvänligt. Det är ju närmast att betrakta som ett fattigdomsbevis, menar han. 

Inne i kyrkan tinar han emellertid upp, och förevisar glatt de många målningar och andra ting som kommit kyrkan till del under uppbyggnaden efter den hemska branden 1666. Uppbyggnaden av kyrkan har gått långsamt; Johan skämtar om att när predikstolen till slut kom på plats 1698 stod prästen och 'predikade på kredit i sin egen predikstol'. Kyrkorgelns historia är inte sämre den. Den beställdes från en firma i Göteborg och skulle kosta 1350 daler När orgeln slutligen anlände, försenad, visade det sig att notan istället landade på 1790 daler. Prosten Eberhard Dahlberg (min anfader) fick förskottera pengarna, orgeln kom på plats och Eberhard invigde den 1733. Man har startat en insamling bland borgarna i staden för att få ihop restsumman, men ännu när vi gör vår vandring, är orgeln inte färdigbetalad, berättar vår guide. 

Inte långt ifrån kyrkan ligger det gamla kaplanshuset. Det har en gång varit ståtligt, men är nu svårt förfallet. Johan menar att huset är 'obeboeligt', man kan numera 'skära fnösk ur väggarna'. I början av århundradet inhystes ryska krigsfångar i huset, ett tag kallades det därför 'fånghuset'. Stadens komminister bor sedan många år på annat håll i staden, och numera har huset 'en lustig trädgård'. 

Om vi från kaplanshuset fortsätter Drottninggatan uppåt, kommer vi till stadens pionjärverk; skolan. Den stod klar 1745. Rektorn och collegan (= överlärare ungefär) bor på övervåningen. I bottenvåningen finns separata rum för varje lärare. Lärarna har två klasser var, och ibland kan det bli riktigt fullt i lokalerna. Johan Rosén berättar med stolthet att vissa terminer är det över trettio elever i skolan. 

Hamnen då? Vi måste väl ta en sväng ner till hamnen, när vi nu är i Varberg? Vår guide är inte speciellt entusiastisk. Han menar att hamnen verkligen skulle behöva rustas upp. Grund är den, bara 18 fot ner till sandbottnen på djupaste stället. Och sedan man för något tiotal år sedan högg ner större delen av den ekskog som växte ute på Getterön, har hamnen blivit betydligt mer oskyddad för vindarna än tidigare. För närvarande finns endast tjugo fartyg 'skrivna' på Varberg, och det tidigare så livliga fisket i hamnen har avtagit, möjligen för att hamnen blivit grundare. Men, berättar Johan, lite längre söderut fiskas det mycket torsk och vitling. Sillfisket har varit bättre förr, men är ändå en viktig inkomstkälla för stadens befolkning. Att hamnen är så grund, innebär också att fartygen måste lossas via pråmar, som i sin tur lämpar över lasten i vagnar på land. 

När vi blickar ut över vattnet, förstår vi att det inte kan vara lätt att navigera in till Varbergs hamn, framför allt för de ganska många utländska fartyg som kommer med varor. De känner ju inte till vattnen. Många rev och klippor, där åtskilliga fartyg strandat genom århundradena omger hamnen. Man får ta sig in söderifrån, förklarar vår guide. Trots allt kommer det ganska många utländska fartyg till staden, framför allt från England och Holland. 

När vi ändå är alldeles intill, tar vi vägen upp till fästningen, och kan beundra den vackra utsikten över havet. Besättningen är numera ganska liten, Johan räknar till sammanlagt 49 militärer stationerade på fästningen, och dessutom finns där 18 eller 19 fångar. 'Uslingarna' bor alldeles intill slottsporten, men arbetar inne i fästningen eller i artillerismedjan. Fästningen är numera lätt förfallen, för fem år sedan kom påbud att ingen restaurering eller tillbyggnad skulle få ske på den, får vi också veta. 

Utanför stadskärnan brer åkrar och ängar ut sig; det är mestadels stenig och sandig jord av medelgod kvalitet. Flygsanden är ett stort problem. Johan Rosén skakar på huvudet: 'Herr rådman Tinkel förer långa och kostsamma krig mot en flygtig men envis fiende'. Alla åkrar och ängar har namn: Holmagärde, lilla Karin, Sandhålorna (om den sistnämnda säger vår guide att 'den kunde ej föda 2 caniner'). Där växer hö och råg. En och annan trädgård finns också anlagd. De flesta åkrarna är anlagda i norr och väster. Först nyligen har man börjat odla områden i öster och söder också. Inte alltid med lyckat resultat, Johan ger oss följande målande beskrivning: 'Et intag är i synerhet märkvärdigt, hvilket rådman Tinkel (han med flygsanden) och borgaren Jöns Hanson vågat på östra sidan om landsvägen, som går till Götheborg. Innan stenmuren var lagd, hade ingen pröfvat grunden. Här lofvades et lätt arbete; men hvad hände? När jorden skulle köras, bestod hon af idel klapper-sten, öfverdragen  med en liten jordskorpa. Lyckan har hittills intet annat kastat af sig, än några 1000 Lass af dyr och kostelig gråsten. I år växer den första dugliga grödan...' Bland rågen och höet finns också några små tobaksplanteringar. Dessa arrenderas av mäster vid stadens spinneri, och för detta betalar han 120 daler tunnlandet. 

Vi tackar  Johan Rosén så mycket för hans initierade och mycket personliga rundvisning, och återvänder till vårt eget århundrade...

Bilden: Varberg år 1752 ur Jacob Richardson: Hallandia antiqua et hodierna. 

Detta är en nedkortad version av en artikel jag publicerat i släkttidningen An-Lunden 2004:2

 

Fortsätt läs mer
2147 Träffar
0 Kommentarer

'Kill your darlings' i släktforskning

Hallndsk-stickning

Detta dramatiska uttryck innebär väl egentligen att man ska försöka sluta använda sina favoritord och -uttryck för att inte upprepa sig i onödan i tal eller skrift. Men även som nybliven släktforskare insåg jag, och säkert de flesta med mig, att vissa förutfattade meningar, var det bäst att raskt göra sig av med. 

Vi präglas alla av den tid vi växer upp i, för min del var det framför allt under 1970-talet. Jag läste mycket skvallertidningar på den tiden, och noterade att det bland kända män var väldigt 'inne' att vara ihop med en äldre kvinna. Samtliga dessa kändismän försäkrade att 'äldre kvinnor har mer att ge, även sexuellt'. Det var väldigt modernt och radikalt på den tiden. En annan nyfeministisk företeelse var att kvinnan när hon gifte sig (om hon nu gjorde det, äktenskap var inte trendigt på 70-talet) behöll sitt eget efternamn. Detta trodde jag var ett helt nytt fenomen.  

När jag började släktforska och plöjde igenom Gävle husförhörslängd omkring år 1860, hittade jag inte bara min farfars farfar, utan också en del intressanta sanningar. Bland annat såg jag rätt snart att åtminstone hälften av kvinnorna var äldre än sina män. Dessutom lärde jag mig att en gift kvinna alltid stod med sitt eget efternamn i husförhörslängden. Senare lärde jag mig att det var först i slutet av 1800-talet som det började bli allmänt att kvinnorna bar sina mäns efternamn. 

När jag gick i skolan, fortfarande huvudsakligen under 70-talet, så var det frivilligt att välja mellan trä- och syslöjd. Åtminstone på pappret. I den dystra verkligheten så fanns förstås alla killar på träslöjden och alla tjejer i syslöjden. När vår studierektor en dag kom förbi, berättade han att under hans skoltid på 50-talet var det till och med förbjudet för killar att ha syslöjd och vice versa. Han och hans kompisar hade ändå kommit över garn och virkat sig varsin flott slips... 

För några år sedan läste jag om stickningen och dess utbredning i framför allt södra Halland. Där 'bingade' både män och kvinnor flitigt så fort de fick en chans. Stickningen gav extrainkomster som behövdes då jorden var mager och svårbrukad. 'Binga' betyder 'binda' på halländska, man 'band' alltså garnet... Så det fanns både bingare och bingerskor. Sedan insåg jag också att nästan alla skräddare var manliga förr i världen. Och de flesta av de klassiska skaparna av kvinnligt mode under 1900-talet har ju varit män! Där rök en 'darling' till....  

Efter att ha läst ett stort antal olika socknars husförhörslängder, där det är fullt med Andersson och Persdotter, kastade jag mig tacksamt över mina prästerliga rötter. Äntligen lite ovanligare efternamn! Fast i vissa fall... Jag har en borgmästar- och prästsläkt som heter Agrell. Det visade sig att min anmoder på den grenen gift sig med en vilt främmande präst som också han hette Agrell, utan att de var släkt. Sedan har vi kompositören Johan Agrell, som har sina rötter på helt annat håll än någon av mina Agrellsläkter. Senare uppdagade jag också att det fanns en släktforskare Agrell i Halland, som jag vid ett tillfälle kom att tala i telefon med under mina år på GF. En försiktig fråga klarlade att här hade vi ännu en släkt Agrell.... 

Undrar hur många Agrellsläkter det finns i Sverige egentligen... Det kommer ju av latinets 'ager' = åker, vilket antyder bondeursprung. Så det kan ju finnas hur många Agrell som helst.... Ytterligare en 'darling' borta.

Med åren myntade jag ett litet uttryck angående detta med efternamn: Det finns inte ett efternamn som är så ovanligt att det inte finns minst två olika släkter med det namnet, som aldrig har hört talas om varandra. 

Fast det finns ju undantag... Se där, då dödade jag min egen 'darling' också! 

Bilden: Äkta halländsk 'binge', här utfört av en kvinna: Kersti Nilsson heter hon enligt bildtexten. 

 

Fortsätt läs mer
2484 Träffar
2 Kommentarer

Livat på landet?

Ullared-005

Undertecknad hör absolut inte till dem som förgyller sina TV-kvällar med diverse underliga dokusåpor.  Men jag läser om programmen i TV-tablån och funderar på 'Farmen' och 'Bonde söker fru'. Såvitt jag har förstått, handlar den förstnämnda om att lyckas sköta en bondgård i grupp, den senare om att hitta en partner som vill leva med en bonde ute på landet. På något sätt tycker jag att dessa TV-program sätter fingret på hur svårt det är att få någon att vilja eller kunna bli bonde idag. Det är svårt att få det ekonomiskt lönsamt, man blir uppbunden av att sköta djuren, och kommunikationen med omvärlden är ofta begränsad. 

Som släktforskare kan jag inte låta bli att dra en parallell till hur det var för inte så värst länge sedan. För 150 år sedan skulle många flickor ha köat för att få gifta sig med en bonde! Den som hade boskap eller stora åkrar, hade inga problem med att hitta en livspartner. På gården fanns ju allt man behövde. Kor, grisar och höns försåg hushållet med kött, mjölkprodukter och ägg. Åkrarna med vete, havre, korn och råg stod för mjöl till bakning, gröt eller välling till frukost, och foder till djuren. Bland mycket annat. Som bonde kunde du också väljas in i riksdagen för bondeståndet, du hade mycket att säga till om bland torparna i bygden, och du kunde också sälja ägg eller kreatur på marknaden och få in kontanter som kanske rentav räckte till lite lyxigare varor. Kanske en sidenschalett till bondfrun och några karameller till barnen? 

Och nu tar man alltså TV till hjälp för att få folk att förstå livet på landet. Och kanske förhoppningsvis lockas av det. Men som tur är, finns det ju faktiskt en del driftiga personer ute på landsbygden idag! Det finns mikromejerier som gör getostar och bagerier som gör eget knäckebröd. En del gör egna skor eller kläder som de säljer. Andra ordnar logdanser och loppisar för traktens folk och bilande turister.  

Det kanske verkligen kan börja bli 'livat på landet' i framtiden ändå! 

 

Bilden: Ullared, ett typiskt exempel på en gammal bondebygd, där driftigheten har lett till en osannolik invasion av tokshoppande människor från när och fjärran. Själv har jag faktiskt anor på bygden, och lärde mig namnet långt innan jag fattat att det är dit man ska åka för att handla...

Fortsätt läs mer
1646 Träffar
0 Kommentarer

Jag kan inte tacka er alla...

Prstergtland-original-033

Fick e-post från utställaransvarig inför Släktforskardagarna i Borås idag. Man ville ha lite upplysningar om mitt förhoppningsvis kommande häfte till mässkatalogen. Detta fick mig att fundera. Jag har hittills gett ut två häften om strövtåg i anornas fotspår, men har vid långt flera tillfällen gjort sådana resor utan att det blivit något häfte (hittills...). Jag har ihop med vänner eller släktingar varit i Gävle och blivit visad var min ff ff bodde, samt fått en massa intressant text om de båtar han förde. Jag har blivit visad runt Varberg av ett oerhört kunnigt gift par, med ännu större intresse för stadens äldsta historia än jag (om det nu är möjligt...). i Västergötland har jag 'trakasserat' kyrkvaktmästare, privatpersoner, hembygdsentusiaster... Jag har ringt till säkert hundratals personer genom åren och ställt mer eller mindre lösryckta frågor av typen: 'är det sant att XX bodde på gården YY 1667-1701?' och därmed tvingat någon stackars hembygdsforskare att kanske bläddra i dussintals pärmar eller slå i ett antal dataregister för att få fram svaret. 

Många av dessa personer har visat ett glödande, medryckande intresse för sin kyrka, sitt ämne eller sin hembygd. Man har utan vidare gått från släktkaffet, biltvätten eller begravningsbestyren för att visa en halvtokig Stockholmare var någonstans i kyrkan hennes anfader är begravd, eller vilken gård i byn som en gång tillhört hennes släkt. Det är inte sällan man har ställt upp på lördagar och söndagar heller, för den delen. Många är de som villigt offrat dyra bensinmil för att köra mig till någon avlägsen minnesplats eller torpgrund ute i skogen. 

Man talar ofta i media om idrottens många frivilliga, personer som tränar knattelag eller skjutsar veteraner till olika tävlingsplatser. Allt detta utan att få någon ekonomisk ersättning att tala om. För det mesta ingen alls. 

Jag tror mig lugnt kunna påvisa att släkt- och hembygdsforskarvärlden har minst lika många frivilliga, ja, föreningsvärlden överhuvudtaget! Det finns så oerhört många eldsjälar, många föreningars existens vilar helt och hållet på deras axlar. 

Jag brukar försöka komma ihåg att lägga en slant i frivilligbidraglådan om sådan finns, men oftast viftas mina slantar bort med 'jamen, det var ju bara roligt!'.

I dessa bedrövliga tider vi lever i, blir åtminstone jag glad över att komma ihåg alla dessa människor jag mött utmed vägkanter och på kyrkoparkeringar i vårt avlånga land.

Jag kan inte tacka er alla, men jag gör det ändå! 

Bilden: Lampkrona i kyrkan i Ambjörnarp, svenskt krigsbyte från 1600-talet. 

Fortsätt läs mer
1549 Träffar
0 Kommentarer

Gå och bada!

varbergbad

Efter några vackert blommiga, lagom svala vårveckor, slog försommaren plötsligt till igår. Plötsligt och oförberett blev det sandalvärme och jackavhängning. Dags att börja leta fram nämnda sandaler ur garderobens djup,och för all del inte glömma att lacka tånaglarna också. Och börja fundera på bad utomhus...

Bad, ja. I söndags, vid en mycket välbehövlig genomgång av mina bokhyllor, passerade min blick en bok om västkustens badorter. Badorter definieras av wikipedia ungefär: 'ort som med havsstrand lockar till sig stora mängder turister på sommaren, varvid antalet boende på orten mångdubblas, för att sedan till hösten sjunka ner till normalt antal igen'. 

I Sverige startade badorteriet lite försiktigt med kurorter som Ramlösa, Medevi och liknande. Då handlade det mer om kurbad, gyttjebad och annat som ansågs hälsobringande. Och ännu in på 1800-talet stipulerades att en 'badort' måste ha en järnhaltig källa för att få kallas badort. 

Den första egentliga badorten i Sverige var Gustafsberg strax söder om Uddevalla. Orten började sin karriär som surbrunn på gården Baggetofta under 1700-talet och blev efterhand utvecklad till badort, belägen som den är vid södra stranden av Byfjorden. Tätt efter följde Strömstad, på 1780-talet. Varbergs havsbad kom igång 1811. De badorter som sedan inrättades var alltmer inriktade på havsbad, man byggde kallbadhus och varmbadhus. Oscar II satte Marstrand på kartan, Carl Curman gjorde detsamma med Lysekil, där han påbörjade bygget av Sveriges första inomhusbassäng. 

Kring sekelskiftet 1900 såg en rad mondäna havsbadplatser dagens ljus: Mölle, Saltsjöbaden och Falsterbo är några exempel. Båstad fick täta besök av Gustav V, men frågan är ju om han hann med att bada mellan tennismatcherna... Han bidrog i alla fall till att Båstad kom i ropet som badort. De gamla kurbadorterna bleknade bort lite när alla kändisar samlades vid havsbaden i sina randiga baddräkter. Kurbaden fick dock ett kortare uppsving när Sebastian Kneipp blev på modet. Då byggdes bland annat kurorten på Mösseberg efter hans idéer om att vandra barfota i fuktigt gräs, bada kallt och annat hälsobefrämjande. 

Livet på badort var, har jag förstått från diverse släktforskartidningar och den ovannämnda boken, tämligen okonventionellt. Mölle blev världskänt när det uppdagades att män och kvinnor faktiskt badade på en och samma strand på orten. Skandalöst värre! Men folk från både när och fjärran strömmade till för att få se 'syndens näste' med egna ögon. 

Utrikes var man inte sämre. I Polen, alldeles nära Gdansk, finns Sopot, som har världens äldsta bevarade långbrygga och en myckenhet vackra trähus med snickarglädje från förra sekelskiftet. I England har man den berömda piren i Brighton, och i Frankrike fanns utom havsbad på diverse håll, också Genevesjön att tillgå. Där badade man gärna vid den legendariska kurorten Evian (egentligen Evian-les-bains) vars mineralvatten började säljas på 1830-talet och fortfarande finns idag. 

I USA finns allt från Virginia Beach till Santa Monica att tillgå. Även där var man ganska tidigt ute med gemensamhetsbad. Jag läste i en kriminalkrönika om en svensk poliskommissarie som i seklets början for till New York i hälarna på en ärkebov (har glömt vem det var just nu). Det första den svenske polisen och hans assistent gjorde, var  att ta kontakt med sina amerikanska kollegor. De blev hjärtligt mottagna, och sedan man gått igenom fallet, föreslog den amerikanske kommissarien sin svenske kollega att man skulle vika eftermiddagen åt ett svalkande bad. De svenska poliserna följde gärna med till stranden, men uppdagade där till sin fasa att även kvinnor badade där! De blev mycket generade och skämdes i sina randiga badbyxor.... 

Så gick det till i badorternas ungdom...

Bilden: Varbergs kallbadhus i annorlunda vinkel

 

 

Fortsätt läs mer
2632 Träffar
0 Kommentarer

Släkt med en kändis?

star

Både släktforskare och 'vanliga' människor berättar gärna att de är släkt med någon känd person. Och det kan vara allt från Gustav Vasa till någon av deltagarna i årets 'Mästarnas Mästare' på TV (för att nu diskret hålla sig till ett någorlunda anständigt program real-TV). Vissa klämmer i med att de minsann har kändisar på båda sidor av släkten.

Själv har jag bara slumpmässigt, när jag tittade på kändis-anor på Rötter för några år sedan, insett att jag på mödernet är släkt med Roger Pontare, långt tillbaka i tiden i Norrland. Inte ens min mamma blev särskilt imponerad av att bli niomänning med Roger P. Och när jag någon gång försökt impa på släkten med några framstående präster nere på västkusten, brukar svaret bli det för släktforskare tämligen själsdödande: 'Ja, alla är visst släkt med alla om man bara forskar tillräckligt länge'.... 

Men är det då någon vits med att kika närmare på misstänkt släktskap med kändis? När man inte ens lyckas imponera på sina anhöriga (och ännu mindre på släktforskarkollegor) med detta? Jo, det kan faktiskt vara roligt ändå. När man har hittat en tråd till en kändis, kanske på nätet eller via andra forskare, och följer upp detta i kyrkböckerna (för det gör ni väl allihop?) så kommer man förhoppningsvis till nya församlingar, byar och gårdar som man kanske inte haft anledning att titta på förut i böckerna. Med nya släktled på varje generation kan man hitta intressanta sidospår, kanske är man rentav släkt med kändisen på två sätt? 

Sedan följer naturligtvis att man på detta sätt lär sig mer om svenska (eller utländska) församlingar, vilka kyrkböcker som finns och hur prästernas handstilar ser ut. 

När jag skriver detta, minns jag plötsligt en diskussion på en släktforskar- och förtroendemannakonferens som jag deltog i för nu säkert 15 år sedan. Vi funderade på om man kunde försöka bjuda in politiker och andra lokala kändisar till lokala släktforskarföreningars träffar och evenemang. På det sättet kunde man ju dels visa kändisen hur roligt det är att släktforska, dels kanske få lite välkommen uppmärksamhet från massmedia i släptåg på kändisen. 

Och faktum är ju att när släktforskare och historiker som blivit TV-kändisar håller föredrag på Släktforskardagarna och andra evenemang, brukar det bli mycket trångt i lokalen....

Så visst kan man ha nytta av kändisar i släktforskningen! På flera olika sätt....

Fortsätt läs mer
3150 Träffar
1 Kommentar

Lite press...

tidningsbunt

I fredags var det Pressfrihetens Dag. Denna dag kan man köpa alla sorters tidningar för halva priset. Undertecknad passade som så många andra på att köpa en lagom matad bunt, men faktum är att jag började fundera en aning också. Pressfrihet med underavdelningarna yttrandefrihet och åsiktsfrihet.... denna osynliga men så otroligt viktiga och värdefulla tillgång! Jag såg också ett diagram över pressfriheten i världen idag, och det var en ganska dyster syn. Stora delar av världens massmedia är styrda av diktatorer och censur. 

Tittar man bakåt i tiden, så är det ju förstås inget nytt fenomen. Från att man började övergå från sagoberättande till kungörelser i kyrkan, har ju nyheterna anlänt vinklade till kungars och stormäns fördel. Rykten har spridits, medvetet och omedvetet, befogad och obefogad rädsla fick 'vanliga' människor att hålla sig till sitt och inte protestera. 

Men visst blev det protester ibland! Engelbrektsupproret, Dackefejden och stora Daldansen är bara några exempel ur historien. Tyvärr slutade det hela oftast med en mängd döda människor på båda sidor om barrikaderna. Tänk om man istället hade kunnat 'kriga' med debattartiklar och insändare i tidningarna! 

Min egen ansläkting (jag härstammar inte från honom, men från hans moster) Olof von Dalin undkom med blotta förskräckelsen i mitten av 1700-talet. Han hade som utgivare och författare av 'Then Swänske Argus' gjort sig känd för diverse parodier och satirer på aktuella ämnen och personer. Olof blev så småningom mycket populär hos kungaparet, särskilt drottning Lovisa Ulrika uppskattade hans dråpliga parodier på framför allt prästerskapet. Det gjorde däremot inte prästerna; den karolinska ortodoxin levde fortfarande kvar i Sverige, och framför allt Olofs så kallade 'kalottpredikningar' som han underhöll hovet med, retade upp prästerna. Olof von Dalin ställdes inför rätta år 1756, han var också anklagad för att, medvetet eller omedvetet, ha gått drottningens ärenden vid det beryktade kuppförsöket för att stärka kungamakten, och höll på att bli dömd till döden, men tack vare inflytelserika vänners ingripande, klarade han sig. Kalottprediktningarna kom han emellertid inte undan. Det blev böter, och kungaparet blev tvungna att förvisa honom från hovet. 

Men så kom då tryckfrihetsförordningen! Plötsligt kunde alla tycka och skämta i pappersform i vårt land. Fast det var ju inte alltid kungligheterna uppskattade det, Aftonbladet hade ju en närmast dråplig strid med kung Karl XIV Johan, där kungen drog in tidningen och Lars Johan Hjerta startade en ny, och så höll man på ett flertal gånger. 

Apropå Aftonbladet, numera har de tyvärr tagit bort sin roliga logga på tidningen. Den som hade en rund bild av grundaren och texten under: 'Aftonbladet grundad 1830 av Lars Johan Hjerta, telefon....'

Sedan kan man ju fundera på om pressfriheten ibland kanske har gått lite för långt. När blir skvaller till kränkande av integritet? När blir yttrandefrihet till mobbing eller hets mot folkgrupp? Ibland verkar nutidens massmedia ha tappat bort balansgången i det de skriver, i sin desperata kamp för att sälja fler tidningar. 

Men de tar i alla fall tillvara rätten att skriva vad de vill! Rätt eller fel får läsarna bedöma. 

Och skriva egna artiklar eller insändare om.... 

 

Fortsätt läs mer
1588 Träffar
0 Kommentarer

Walpurgis + hedningarna = Valborgsmässoafton

pskbrasa_197617010

Det var en gång under 700-talet en engelsk prinsessa som hette Walpurg, född i Devon. Hon hade utbildning, var läskunnig och fick följa med sina bröder Winibald och Wilibald på resa till Tyskland. Syftet med resan var att kristna de hedniska tyskarna. För att korta ner historien lite så blev Walpurg så småningom abbedissa i klostret i Heidenheim. Walburg, som hon kallades i Tyskland,  skrev biografier om båda sina bröder, den enes resa till Jerusalem och den andres missionerande i Tyskland, och kan räknas till en av vår världs första författarinnor. 

Walpurg avled den 25 februari, och i den katolska världen är det fortfarande hennes dag. Men den 1 maj 870 flyttades hennes reliker till Eichstätt, och samtidigt helgonförklarades hon. Under den tidiga medeltiden uppstod en Valborgskult på kontinenten, en kult som framför allt handlade om att driva ut häxor, onda andar och annat djävulskap genom att föra oväsen och tända eldar. 

Samtidigt i det begynnande Norden, förrättade de hedniska nordborna Segerblotet, vårens seger över vintern, genom att tända eldar för att 'bränna bort' det gamla och göra plats för det nya som började gro och växa överallt. Eventuellt brände man också kropparna efter de som dött under vintern vid samma tidpunkt. 

När de första kristna missionärerna dök upp i Norden, såg man förstås hedniska blot som djävulska påfund. Segerblotet var, enligt missionärerna, i själva verket häxriter.  Och precis som med julen och midsommaren, förvandlade man det raskt till en kristen högtid istället. Här passade Valborgs eld för att driva bort häxor och onda andar helt förträffligt, tyckte missionärerna. 

Sagt och gjort. Segerblotet blev Valborgsmässoafton istället. Eldar tänds, och precis som våra hedniska förfäder, för vi oväsen till elden. Fast det kanske är tarvligt att jämföra manskörer och allsång med 'oväsen'.... 

 

Trevlig Valborgshelg allihop! Med eller utan brasa...

Fortsätt läs mer
2699 Träffar
0 Kommentarer

Funderingar på dass

dasslock

Under den gångna påskhelgen var jag med och tömde en dasstunna, vilket ledde samtalet in på hur detta ombesörjdes förr i tiden. 

Länge var det nog att gå ut i skogen för att förrätta sina behov som gällde. Men vissa slottsbyggare var före sin tid. Exempelvis försågs Glimmingehus, som började byggas 1499, med en sorts inomhusdass, skickligt placerade i vinkel utanför slottsmurarna så att avskrädet inte solkade ner väggarna. 

I palatset i Knossos på Kreta, fanns faktiskt en sorts forntida vattentoalett!  Det handlade om rännor som efter att någon förrättat sina behov, behälldes med vatten som 'spolade' toan ren. 

I Stig Linnells bok 'Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen' läste jag bland annat om Träsktorget och 'pudrettkärringarna' som från 1830-talet bar stockholmarnas dasstunnor till platsen. Det var ju inte stadens mest 'framstående' damer som skötte sysslan, utan oftast var det före detta straffångar, alkoholister och andra 'fallna' kvinnor som bar tunnor. Såvitt jag förstod på Träsktorgets utseende, så var det meningen att tunnorna skulle bäras utför en brant kulle, täckt med annat avfall, och tömmas i den lilla ynkliga träsksjö som ännu fanns längst ner. Det måste ha varit ganska rejält brant att kånka ner dessa tunga tunnor, och dessutom var damerna oftast inte särskilt nyktra, vilket nog ledde till en del kullerbyttor. Inte trevligt med det innehållet! 

Lite senare, omkring 1850-talets slut, började dasstunnorna istället hämtas av så kallade 'budare'. Det var däremot oftast män. Tunnorna fanns i de nybyggda flervåningshusen för det mesta på vinden, och budarna brukade komma nattetid för att hämta dem, eftersom de mindre behagliga dofterna annars kunde inverka på trivseln i bostäderna. Kutym var att det skulle finnas pilsner eller brännvin till budarna. Så antagligen var de inte mycket nyktrare än pudrettbärerskorna... 

Så småningom kom vattenklosetterna, till allmän trevnad. Wilhelmina von Hallwyl i sitt palats,  var med sin tid och lät bygga om sitt badrum för vattentoa och dessutom badkar och handfat. Kejsar Franz Josef i Österrike, som levde ungefär samtidigt, tackade däremot nej till vattentoalett, han föredrog sitt torrdass. Detsamma finns fortfarande till beskådan i slottet Schönbrunn. OK, det är ett torrdass, men med en flott toasits i ädelträ och en vacker träbänk, dekorerad med duk av finaste damast. 

Gemene man fick förstås vänta längre på inomhustoaletterna. Först lär det ha kommit toaletter på halvtrapporna i flervåningshusen, och så småningom flyttade de in i lägenheterna. Men torrtoa på gården fanns kvar ända in på 1970-talet i vissa hus. 

Toalettrum har det ju funnits i de flesta 'finare' gemak i många århundraden. Men då menade man ett påklädningsrum, att 'göra toalett' snarare än ett badrum. 

Och det är ju en helt annan historia.

 

Fortsätt läs mer
3291 Träffar
6 Kommentarer

Påskpurri

pskgg

I morgon är det dymmelonsdag. Någon mer än jag som inte hade en aning om vad detta betydde förrän ganska nyligen? Veckodagarna före påsk kallas ju 'stilla veckan', och det tog man på allvar förr i världen så till den milda grad att man bytte ut kläpparna i kyrkklockorna mot träpinnar, så kallade 'dymlar', för att det skulle låta mera dämpat om klockorna. I vissa trakter lär man till och med ha bundit fast kläpparna i klockorna för att hindra att det lät alls. 

1823 hävdes förbudet i Sverige mot att spela musik under gudstjänsten i 'stilla veckan'. Men ända in på 1950- och 60-talet fick man tydligen finna sig i att ha tråkigt på långfredagen, för bio, teater och danskvällar förekom inte denna kristliga sorgedag. 

Låt oss titta lite på de ljusare sidorna av påsktraditionerna istället! Varför vi äter ägg vid påsk känner väl de flesta till. Hönorna, förr ofta ganska svältfödda under vintern, värpte inte då. Det var först i fastan det började ploppa ut ägg igen, men i fastan fick man inte äta ägg. När påsken kom, fanns det därför ofta ett överflöd av ägg att kalasa på.  

Påskägg i papp med godis i är en ganska sen företeelse i Sverige. Det kom under mellankrigstiden från Tyskland, och kan ha sammanfallit med att smågodis började bli populärt vid ungefär samma tid i vårt land. I ungefär samma veva och från samma håll, kom påskharen inskuttande. Det var han som skulle komma med påskäggen, ungefär som jultomten kommer med paket vid jul, men just den biten verkar vi inte riktigt ha tagit till oss i Sverige. De harar som dyker upp till påsk brukar vara små och chokladiga..... 

Företeelsen att måla ägg vid påsk är däremot betydligt äldre. Åtminstone under medeltiden förekom det att man gav av sitt överflöd av ägg vid påsk till de fattiga, och eftersom det var en gåva, dekorerade man ofta äggen vackert (se bilden!).

En annan företeelse som jag inte visste något om, påskefyrar,  förekommer tydligen i sydvästra Sverige. En numera tyvärr bortgången släkting till mig, bosatt på Öckerö utanför Göteborg, gav mig följande målande beskrivning i brev:

"Här ute kommer med säkerhet påskfirandet att följa traditionella mönster såsom vi vant oss vid sedan långliga tider. Utan vidare kan man påstå att julen här varar till påska. Har man utegran till jul, kan man vara övertygad om att den försvinner spårlöst tidigt på juldagsmorgonen. Har man haft belysning i granen, så ligger den på backen. Och lyser om den varit tänd. Har man inomhusgran som så småningom börjat barra, så behöver man bara slänga den på utsidan av huset, så försvinner den innan man vet ordet av. Alla julgranar tas tillvara enligt ett nedärvt system... och dyker upp i de påskefyrar som reses på de många bergstopparna bland kommunens tio öar. Varje by - och det finns det många - har sitt påskefyrsberg, varifrån eldsljuset efter mörkrets inbrott lyser upp himlen. Effekten förstärks numera med fyrverkeripjäser. 

Alla påskefyrar reses med enbart granar - något annat gillas ej. Varför det blivit så vet jag inte - och förstår det ännu mindre. Härute finns inga granar och lär heller ej funnits, så det må anses synnerligen exklusivt att välja ett sådant påskefyrmaterial. 

Insamlandet av granar ärvs, varför det alltid är lika gamla ungdomar som står för tillvaratagande, förvaring och bevakning av barrträdsmaterialet. Det förekommer strid och röveri i gransamlarbranschen. Knallskott och annat dundermaterial förekommer livligt. Nyårsaftonen klingar närmast ljudlöst förbi om man jämför med påskaftonen..."

En ganska kraftig kontrast till 'stilla veckan' låter det som...

Ljudlig eller stilla - Glad Påsk allihop!

Bildens påskägg har dekorerats med Carl Fabergés berömda påskägg till ryska tsarfamiljen som förebild. Själv lärde jag mig namnet på denne legendariske guldsmed i Bondfilmen 'Octopussy', där ett sådant ägg spelar en central roll i intrigerna.... 

Fortsätt läs mer
1768 Träffar
0 Kommentarer

'Mamma är lik sin mamma'... eller ?!

lika

Vi är många som sitter med fotografier av okända i våra gömmor, tydligen. Och inte sällan uppstår diskussioner mellan släktingar om olika porträtt. Man kan få höra kommentarer i stil med 'Men de där två kan väl inte vara far och son, de är ju inte alls lika varandra?' Eller 'Är du säker på att det där är mormorsmor, hon liknar ju inte alls mamma och mostrarna?'. 

Jag inser med lätt bedrövelse att många människor i vårt avlånga land har förutfattade meningar om vilken förälder ett barn ska likna. Flickor liknar mamma, pojkar liknar pappa, så är det bara. 

Eller?

För ett antal år sedan gjorde min mamma ett överraskningsbesök på mitt jobb. Tyvärr var jag just då ute i ett ärende, och mamma togs istället emot av en kollega till mig. När han senare berättade om besöket för mig, la han till: 'Är det verkligen din mamma? Ni är ju inte ett dugg lika!'. 

Något liknande inträffade några år senare. Jag var med en kompis i Kista centrum en kväll. När vi var inne i en viss butik, vars namn jag förbigår med diskret tystnad, ringde kompisens mamma. När mamman hörde var vi var, bad hon kompisen leta efter ett klädesplagg som hon inte funnit i rätt storlek hemmavid. Min kompis letade då rätt på en expedit och framförde en beskrivning på plagget. Expediten tittade på kompisen, som liksom undertecknad hör till kategorin välvuxna kvinnor, och frågade: 'ska det finnas på *butikens märke för stora storlekar* (hon sa förstås namnet på märket)'? 

Jag har sedermera sett foto på min kompis mamma. Mamman och kompisen är inte ett dugg Iika på utsidan, inte ens fysionomiskt. 

I jämlikhetens namn ska vi väl också ta ett manligt exempel. För nu ganska många år sedan, hade TV ett underhållningsprogram som jag tror hette 'Mamma pappa barn' eller något liknande. Det gick ut på att tre lag med tre kända personer i varje, skulle identifiera en pappa, en mamma och ett av deras barn med hjälp av bilder på deras hem, och ledtrådar som gavs. Det fanns tre alternativa pappor, mammor och aktuellt barn att välja på. I ett av avsnitten hade kändislagen klarat av rätt pappa, rätt mamma och skulle nu gissa vilken av tre pojkar som var det rätta barnet, denna kväll en tioårig son vid namn Otto (om jag minns rätt). Alla tre lagen gissade på en och samme pojke, och det var fel. Men, som någon av de tävlande sade, den pojke de gissat på var 'ganska lik' den som de visste var den rätte pappan. 

Och under tiden sitter den riktige Otto intill, och är en närmast exakt kopia av sin mamma. Och ingen av de nio närvarande kändisarna tänkte på den möjligheten! 

Så om ni försöker identifiera någon på ett kort och vet hur föräldrarna ser ut, glöm gärna de förutfattade meningarna. Det är inte förbjudet för pojkar att likna mamma eller flickor att likna pappa. 

Så är det bara.

Bilden: 'Lika som två bär' är också lite förutfattat. Vid närmare granskning är det här inte ens några bär, förresten...

Fortsätt läs mer
3119 Träffar
0 Kommentarer

I nöd och lust...

vigselringar

Jag råkade häromdagen läsa lite om äktenskapets historia i Sverige ute på nätet. En sak som jag inte visste, var att ända in på medeltiden, skedde äktenskaps ingående inte i närvaro av några präster, utan de gjordes upp familjerna emellan, och löften avgavs framför civila vittnen. En sorts borgerlig vigsel redan på den tiden alltså! 

Så småningom, inte minst efter att vi blivit protestanter här i Sverige, ville kyrkan förstås ha ett ord med i laget. Inte minst, hette det, för att förhindra tvångsgiften. 

Nu tror jag förstås inte att det gjorde någon större skillnad. Äktenskap ingicks ju sällan på grund av några romantiska känslor förr i världen. Sorgligt men sant. Var du fattig, och det var de flesta, så försökte du hitta en partner som verkade frisk och stark och kunde arbeta hårt för att familjen skulle överleva. Och förhoppningsvis bli en överlevande förälder till barnen. 

Hade du å andra sidan en adlig titel, var chansen att få gifta dig av kärlek ännu mindre. Då handlade det om gods och mark, och många unga adliga herrar och fröknar fann sig bortförlovade redan innan de kommit ur koltåldern. 

I prästerliga sammanhang kunde det hela bli riktigt sorgligt. Om en präst avled, så fick hans änka ett så kallat 'nådår', hon hade ett år på sig att se till att bli bortgift eller på annat sätt trygga sin och barnens försörjning. Om då en ny präst gärna ville överta pastoratet, så var han ofta tvungen att 'konservera' änkan, alltså gifta sig med henne. Var hon väldigt gammal och utsliten, kanske den nye prästen hade tur och fick gifta sig med en av döttrarna istället. Och dessa döttrar kunde ofta vara väldigt unga.

Jag har en prästdotter, Magna Britta Brunkman heter hon, som blev faderlös och därmed tvungen att gifta sig med pappans efterträdare vid bara tretton års ålder! Nu var inte den nye prästen lastgammal, utan trettiosex eller trettiosju år gammal vid vigseln. Men det vet man ju själv hur gamla man tyckte människor över trettio var när man var tonåring... Hursomhelst, Magna Britta lär ha tvekat framför altaret när hon blev tillfrågad om hon ämnade taga denne Daniel Andrae Lunnaeus till sin äkta make. Till slut var det en stadig bondkvinna som knuffade på henne och sa 'svara JA!'. Det gjorde den unga flickan, och äktenskapet varade sexton år. Sedan blev hon omgift med näste präst som kom till församlingen, men han bör åtminstone ha varit ungefär i hennes egen ålder. 

Jag har ofta funderat på hur framför allt kvinnor såg på det här med äktenskap förr. Den utfattiga pigan kanske såg fram emot det som en möjlighet att få komma till ett eget hem och hushåll. Men hur tänkte de andra? Magna Brittas tvekan antyder att hon inte direkt såg fram emot att bli gift. Var man dotter till en storbonde eller adelsman som ville utvidga sin rikedom genom giftermål, och det ville de flesta, så kände man sig väl som en tygstuv eller syltkruka på marknaden. 

Idag har vi ju en betydligt mer avslappnad attityd vad gäller äktenskap i Sverige. Visserligen leder det till rätt många skilsmässor, men det är i alla fall frivilligt både att gifta och skilja sig.

Allt var inte bättre förr!

Fortsätt läs mer
1431 Träffar
0 Kommentarer