När jag i dag gick in på Chronicling America, USA:s svar på Kungliga Bibliotekets resurs för digitaliserade dagstidningar, nåddes jag av den glada nyheten att den gamla sekretessgränsen på närmare 100 år (1922) plötsligt hade mildrats till 55 år (1963). Detta var lika kärt som oväntat och jag blev tvungen att nypa mig själv för att förvissa mig om att jag inte drömde. Det amerikanska samhället, liksom det tyska, är otroligt överspänt när det gäller personlig integritet och hemlighetsmakeri kring personuppgifter. Detta är ett land som i princip saknar en rikstäckande folkbokföring, ett land utan personnummer, även om Social Security Number (Pensionskassan) brukar få tjänstgöra som ersättning och reservlösning.

a1sx2_Original1_Sekretess-1963.JPG

Nu står det alltså 1789-1963 i sökmenyn, två årtal som det är lätt att komma ihåg: Franska Revolutionen och attentatet mot John F Kennedy i Dallas. Mellan dessa år är de digitala tidningarna uppenbarligen tillgängliga för allmänheten, alldeles gratis dessutom. Än ligger perioden 1923-1963 i sin linda, men databasen växer dag för dag. Det finns också betalsajter som newspapers.com, genealogybank.com och Fold3.com som erbjuder digitalläsning av ännu färskare tidningar, men eftersom Library of Congress, som står bakom och finansierar Chronicling America, kan sägas vara Kungliga Bibliotekets systerfartyg är jämförelsen av stoppdatum där särskilt intressant: 

Washington 1963

Stockholm   1901

Vilka är då de överväganden som får Library of Congress att göra denna betydligt mer generösa tolkning? På deras hemsida finns följande text (fritt översatt):

The Library of Congress anser att tidningarna i Chronicling America är offentliga och/eller saknar kända upphovsrättsrestriktioner. Tidningar som publicerats i USA före 1923 är i sin helhet offentliga. Eventuella tidningar i Chronicling America som publicerats efter 1922 antas också vara offentliga, men kan innehålla visst upphovsrättsskyddat material från tredje part. Forskare som använder tidningar efter 1922 bör vara uppmärksamma på modernt innehåll som kan vara upphovsrättsskyddat. Ansvaret för att göra en självständig juridisk bedömning av situationen och säkerställa nödvändiga tillstånd åligger i sista hand de personer som önskar använda materialet. 

Den understrukna slutsatsen kan sägas vara nyckeln till hela problemkomplexet. Man utgår ifrån att det digitaliserade materialet är offentligt och garanterar att så är fallet fram till 1922. För de yngre tidningarna säger man att dessa också är offentliga, men att det där kan förekomma upphovsrättsskyddat material. Alla har rätt att söka i, läsa och ta till sig även det yngre materialet, men om man vill "använda" det på något sätt, kanske publicera en text eller bild från sådant material, ja då måste man själv se till att man inte förgriper sig mot upphovsrätten. 

Så otroligt enkelt, rimligt och självklart!

Läs och lär, Kungliga Biblioteket!

Dagens resultat:  

Washington   1

a1sx2_Original1_Congress.jpg

Photo by Stephen Walker on Unsplash

 Stockholm   0

a1sx2_Original1_KB2.jpg

Bild: WIKIWAND

En riktigt Glad Påsk! önskar jag er alla, med både släktforskning och möte med släktingar. Själv ägnar jag helgen åt de levande i stället för de döda och njuter av samvaro med barn och barnbarn. Då får släktforskningen vänta.

Hade för en gångs skull tid att läsa hela Metro idag långfredag. Blev vansinnigt irriterad, och för en gångs skull gällde det inte skribenternas oförmåga att handskas med den svenska grammatiken (det kommer jag säkert att grumsa om i något senare blogginlägg...). Nä, den  här gången läser jag angående de svenska häxprocesserna om de arma kvinnor som dömts till döden för trolldom att 'flera av dem brändes på bål'.

Nix pix pulvermix. Det finns bara ett enda känt fall i Sverige där en häxdömd kvinna verkligen brändes levande på bål. Det var finskfödda Malin Matsdotter, alias Rumpare-Malin, som mötte detta omänskliga öde i Stockholm den 5 augusti 1676. Att just hon dömdes att brännas levande på bålet, berodde troligen på att hon vägrade bekänna sina påstådda häxerier.

Däremot var det vanligt att man, efter att ha halshuggit häxorna, brände deras lik på bål. Men det är ju en helt annan sak.

Nu handlade i och för sig själva artikeln om synen på kvinnlig sexualitet i samband med häxprocesserna. Men man kan ju kolla sina fakta ordentligt för det.

Idag klär vi gärna ut våra små barn till häxor i påsktider, med schaletter, påmålat smink och lagom ruffiga kläder. Vi vuxnare kvinnor skojar om häxkvastar och Blåkulla. Inget fel i det, men vi bör ju också komma ihåg att det var en fasansfull tid i Sverige under slutet av 1600-talet. Häxprocesser med visgossar och angivare av alla de slag, blossade upp överallt. Den kvinna som var med och anklagade någon ena dagen, kunde finns sig själv inför rätta den andra dagen.

I Flarken i Nysätra i södra Västerbotten, anklagades nämndemanshustrun Ingeborg Andersdotter och hennes två vuxna ogifta döttrar, Britta och Sigrid, för häxeri. Det är ett antal barn som anklagar Ingeborg för att ha fört barn till Blåkulla. Den 22 och  23 september 1675 står mor och döttrar (tillsammans med nio andra kvinnor) inför domaren Heurius Winblad, i närvaro av bland annat landshövding Johan Graan och prästen Lars Beronius Burman. 'Bittert gråtande' förnekar Ingeborg och döttrarna alla anklagelser.

Om det berodde på att Ingeborg var nämndemanshustru, att prosten gav henne och döttrarna 'gott beröm' och intygade att ingen av dem någonsin påträffats med några vidskepelser eller varit anklagade för trolldom innan ryktena uppstod,  eller på Johan Graans misstro mot häxprocesserna som sådana vet jag inte - men Ingeborg, döttrarna och de andra kvinnorna blir faktiskt frikända!

Vi får i det här sammanhanget också veta att Ingeborg var 'en duktig bondhustru som spann och vävde tidigt och sent'.

Och det var ju faktiskt något positivt som kom ut ur den häxprocessen!

Ingeborg Andersdotter är min mm mm ff fm mf mor....

Glad Påsk!

Fick anledning att ge mig in i Generalmönsterrullorna för Drottningens Livregemente till fots för 1750, vid denna tid lokaliserat till Stralsund och Pommern. (Arkiv Digital). Gick igenom varje namn och fascinerades av att så många av soldaterna faktiskt var födda i Sverige. Majoriteten var naturligtvis från Pommern, Sachsen, Preussen, Holstein o.s.v. Men där fanns också Västgötar, Södermanlänningar, Smålänningar, Stockholmare o.s.v. Även bland de tyskfödda fanns det för- och efternamn som antydde att de, trots att de var födda i Tyskland, ändå var svenskättlingar. Kanske barn och barnbarn till svenska soldater i tidigare krig.

Just den här rullan är häpnadsväckande välskriven och lättläst och det är inte alls svårt att ta till sig informationen. Namnen är för det mesta skrivna med latinska bokstäver medan övriga upplysningar har plitats ned med hjälp av den tyska frakturstilen.

a1sx2_Thumbnail1_Hernberg-JUST.jpg

Som "Granadeur" med nummer 21 vid Lif Compagniets Andra korporalskap hittar vi JOHANN MATTSSON HERNBERG från Westergiöthland, 55 3/4 år gammal, som tjänstgjort i hela 33 1/4 år. I kommentarsfältet får vi dessutom extra information:

Wähl gammal, men wid god hälsa och krafter, och har lust at tiena.

Tydligen hade han klarat sig igenom 33 år av krig och fred och umbäranden med både kroppen och humöret intakta. Namnet HERNBERG leder tanken till Norra Härene socken utanför Lidköping. Därifrån härstammar t.ex. bröderna Måns och Felix Herngren, även de med soldatpåbrå. Är det någon av läsarna som kan rätt identifiera Johann Mattsson Hernberg i de svenska kyrkoböckerna?

Vill man veta mer om Johann Hernberg är det "bara" att gå igenom rullorna år från år, framåt och bakåt i tiden. Det torde ge en god bild av soldatens liv och karriär. I anmärkningsfältet kan det finnas information om kommenderingar, fångenskap, sjukdom och död. 

a1sx2_Thumbnail1_Dd-JUST.jpg

De militära rullorna är en försummad guldgruva av information för nästan alla släktforskare. För att få materialet mer tillgängligt och uppmärksammat skulle det dock behövas massiva indexeringsinsatser. Särskilt värdefull vore en sådan insats på de platser, t.ex. svenska Pommern, där det är svårt att få tillgång till andra personhistoriska källor, om de ens existerar.

Där är vårt hus! Pappa står och tittar upp mot flygplanet som cirklar över huset. Han undrar nog vad som är på gång. Eller är det kanske min storebror som står där? Men där står jag nere vid brevlådan vid vägen.

Igår hittade jag den här bilden i Arkiv Digitals arkiv med flygfoton på gårdar och hus i Sverige. Jag vet att de funnits tillgängliga ett tag men har sett att flera släktforskare skrivit att det varit svårt att hitta rätt på dem så jag har inte gett mig på det. Men nu såg jag en ganska ny instruktionsfilm om hur man gör och då gick det jättebra. Bild från Arkiv Digital.


Först letade jag upp min hemby på kartan. Byn där jag växte upp heter Ljungby och ligger drygt en mil nordost om Falkenberg, vid vägen till Ullared. Utifrån det numret som antecknats på området på kartan kunde jag sedan hitta flygbilden i listan över bilder. Bild från Arkiv Digital.

Jag blev så glad för den här bilden när jag hittade den. Satt och bara tittade en stund. Vårt hus! Där jag växte upp. Jag har ju flera fotografier på huset i mitt fotoalbum men ingen flygbild och inga bilder från byggtiden. Mina föräldrar beställde inte den här bilden, för den har aldrig funnits i mitt hem. Förmodligen tyckte de att de ville vänta tills trädgården var någorlunda i ordning.

Just för att trädgården är en byggtomt och man ser att det är försommar eller sommar så vet jag att fotot är taget 1959. Mina föräldrar byggde huset på hösten 1958 och vi flyttade in två veckor före jul det året. Inflyttningsdagen minns jag. Min lillebror och jag gjorde stora ögon när vi i det nya huset såg att det rann vatten från en kran inomhus. Det var vi inte vana vid, vi kom från ett omodernt torp i skogen.

1959 jobbade mina föräldrar med trädgården och det dröjde nog ett par år till innan de var klara med att anlägga gräsmattor och rabatter och grönsaksland där de skulle vara.

1959, det var var den där varma sommaren, som kanske en del av er minns. Då var jag fem år gammal och jag minns faktiskt hur varmt det var vissa dagar. Ja, det här fotografiet väcker många minnen till liv.

Flygbilderna måste du verkligen ta en titt på, om du har gårdar eller hus i din släkt som kan ha blivit fotograferade. Det finns dock en nackdel med flygfotoarkivet. Man måste känna igen gården eller huset. Det finns inte angivet på varje bild vilket ställe det är, inga fastighetsbeteckningar eller adresser. Men har du sett ett fotografi på huset tidigare kanske det går att känna igen. De olika flygområdena som numrerats är inte så stora och det syns ju tydligt var gränserna går. Några få av fotografierna har ägarens namn nedskrivet på baksidan, men många har det inte. På bilden av vårt hus finns pappas namn antecknat, och på fotot av närmaste granngården i byn står grannens namn och dessa är ju därför lätta att känna igen. I just det här flygområdet är det kanske hälften av bilderna som har ett ägarnamn antecknat.


Så här såg huset ut när trädgården gjorts i ordning efter några år. Min mamma var en riktig trädgårdsentusiast och odlade mycket blommor men också grönsaker, potatis, bär och frukt. Det var en sluttande tomt och huset ligger ganska högt.

Min senaste men säkert inte sista bild på huset där jag bodde mellan 1958 och 1972. Mina föräldrar byggde till ett par rum i början av 1970-talet, när familjen hade växt. Det är min mamma som gjort i ordning den lilla bron och röjt kring den. Mina föräldrar sålde huset 1996. Foto från april 2017.

Jag såg en skämtteckning från Grönköpings Weckoblad, där en ytterst förnäm dam iklädd päls och minihund sitter med näsan i vädret medan en man på andra sidan skrivbordet glatt försäkrar henne:
Jodå, er förfader var mycket berömd. Han tog minst sju unga kvinnor av daga innan han infångades och hängdes....

En typisk drift med hur vissa överklassmänniskor förr använde släktforskningen för att kunna skryta för vänner och bekanta med sina 'fina' förfäder och anmödrar.

Visst är det kul att släktforska! Men nybörjaren upptäcker snart att det är betydligt mer tålamodskrävande än när kändisar på TV får sina släktdokument serverade av någon med vita handskar. Och det är ju inte alltid säkert att man gillar det man hittar.

Vad gör man om man upptäcker att ens ana är en mördare? Eller, på sätt och vis ännu värre, om man upptäcker att ens högt älskade farfar eller mormor fick ett utomäktenskapligt barn som aldrig erkändes eller togs upp i familjegemenskapen?

Man måste för det första ha sin släktforskning på lite distans. Du är inte din farfar eller mormor. Än mindre din farfars morfar mördaren. Vad de gjorde, kan du inte göra ogjort, men du kan heller inte lastas för det.

Sedan måste man, vilket förvånansvärt många glömmer bort, komma ihåg att livet var väsentligt annorlunda förr. Det är inte särskilt länge sedan vi fick religionsfrihet i Sverige. Och de gamla kristna värderingarna om exempelvis äktenskapets ingående levde kvar bland folk mycket länge.

Jag har flera gånger, både i min egen släkt och från andra hört kommentaren: 'Varför ska man forska i det förflutna? Det är väl framtiden som betyder något!'
En ganska typisk inställning hos de människor som levde i det nya Sverige. Man skämdes för sin fattiga uppväxt, och kanske var man rentav 'oäkta' barn. Eller hade själv fått barn utan att vara gift. Hade gammelfarfar kanske faktiskt haft ihjäl någon på sin tid? Bäst att glömma det som varit!

Levnadsstandarden för det stora flertalet var ju bedrövlig ända in på 1900-talet. Man åt dålig och enformig mat, om man nu fick mat. De flesta bodde i små ruckliga torpstugor, fulla med löss och med bara vedspisen som värmekälla. Från sin steniga åkerlapp kunde man se hur de rika kom farande från sina säterier och gods i guldsmidda vagnar dragna av blankryktade hästar. Inte så konstigt kanske, om det föddes bittra tankar hos en och annan. Eller bara desperation, om det var tomt i magen och ännu mer tomt i kassakistan.

Därmed inte sagt att man hade mer rätt att slå ihjäl eller råna sina medmänniskor då än nu. Och det visste säkert gammelmormor och gammelfarfar mycket väl.

Bilden: Nutid och dåtid i London 2015

Denna blogg kommer att bli en smula politisk, men bara en smula så det går an att läsa vidare.

Hur många svenskar var det som lämnade fosterlandet under den stora utvandringen 1840-1930? Siffran 1,3 miljoner brukar nämnas, men då handlar det nog om ett netto, efter det att 200.000 emigranter så småningom återvänt till fosterlandet. I så fall talar vi om 1,5 miljoner, som givetvis inte ska jämföras med de 10 miljoner som bor i Sverige idag, utan med de 4 eller 5 miljoner vi var på den tiden. Det innebär att var femte svensk, i vissa landskap och bygder rent av var fjärde, faktiskt utvandrade. En oerhörd siffra som ger näring åt flera tankar och jämförelser. Vi får inte glömma att väldigt många svenskar också hamnade i andra länder än USA - framför allt i Danmark och Tyskland, dit arbetsvandringen och utvandringen under vissa årtionden var massiv. 

Var då alla dessa 1,3 miljoner emigranter flyktingar? Så tänker vi väl knappast. Låt se, vad säger egentligen FN:s flyktingkonvention?:

En FLYKTING är en person "som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet".

a1sx2_Thumbnail1_IMG_2937_20180318-210232_1.JPG

Hmmm ... Det är verkligen inte många av de svenska emigranterna som hade kunnat åberopa denna konvention och därmed uppnå flyktingstatus.

• RAS - Våra fem minoritetsfolk, judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar, som vi inte alltid behandlat så väl som man skulle ha önskat, kanske skulle kunna platsa in i definitionen. Så värst många av dessa finns dock inte med bland de 1,5 miljonerna.
• RELIGION - Morbror Danjel i Utvandrarsviten, möjligen. Han ville ju fritt kunna utöva sin speciella tolkning av Kristendomen, vilket inte uppskattades av samtidens präster och överhet. En liten grupp mormoner, kanske, och några till. Men så många  andra förföljelser p.g.a. religion har vi väl knappast haft sedan Konventikelplakatet avskaffades 1858. 
• VISS SAMHÄLLSGRUPP - vilka tänker vi på då? Resandesläkter? Förståndshandikappade eller sinnessjuka kanske? Dem låste vi i det längsta in och steriliserade, men inte heller de förekommer särskilt ofta som emigranter.  
• POLITISK UPPFATTNING ... Har vi haft några politiska flyktingar som p.g.a. sin övertygelse blivit förföljda och tvingats lämna landet? Inte många! En och annan anarkist kanske och möjligen några få individer från extremhögern och extremvänstern.

En grupp som kan sägas ha befunnit sig i "frivillig landsflykt" var i så fall de som inte hade rent mjöl i påsen. De som gömde sig undan rättvisan, som fifflat med skatten, gått i konkurs eller sysslat med skumraskaffärer. Ett antal unga män lämnade i slutet av 1800-talet Sverige för att undgå militärtjänst, men det var förmodligen fler som "rymde" för att undgå faderskap ... Ingendera anledningen kan sägas generera flyktingstatus. 

Slutsatsen, mina vänner, är att nästan inga av de 1,5 miljoner svenskar som emigrerade kan beskrivas som flyktingar enligt flyktingkonventionen. Praktiskt taget samtliga, även Karl-Oskar och Kristina, måste med dagens terminologi betecknas som

Ekonomiska flyktingar

De utvandrade för att

• Slippa svälta ihjäl
• För att hitta arbete och utkomst
• För att skapa en bättre framtid för sig själva och sina barn  

I dessa tider talar politiker och många enskilda svenskar med förakt i rösten om dessa "ekonomiska flyktingar" som förslagna lycksökare. De har inget här att göra och bör därför snarast lämna landet, i värsta fall låsas in. Härvidlag glömmer man sina egna släktingar och förfäder, de 1,5 miljoner svenska lycksökare, som för 100-150 år sedan i desperation drog upp sina bopålar och begav sig till det stora landet i väster!

Klara Sofia Ingridsdotter föddes den 3 februari 1878 i Gällivare. Hon föddes utomäktenskaplig för hennes mor nybyggardottern Ingrid Israelsdotter i Låmondisuando var inte gift. Ingrid var då 19 år gammal och under åren fram till sin död 1889 fick hon ytterligare tre utomäktenskapliga barn.

Klara Sofia Ingridsdotter stannade förmodligen kvar hos morföräldrarna efter sin mors död. Hon växte upp och fick diverse olika pigplatser, en nere i Värmland, innan hon gifte sig 1898 med Fredrik Hjalmar Nordqvist från Råneå.

Men vänta nu! Hette hon Ingridsdotter? Jo, det gjorde hon. Och det är därför jag skriver om henne här.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Vem hon var vet jag inte och jag är inte släkt med henne, jag bara råkade på henne vid forskning i Jokkmokks kyrkoarkiv här för leden. Aldrig tidigare har jag sett någon med patronymikon som bygger på moderns namn. Har du? Säkert finns det fler, det vore väl konstigt annars. Men jag tror att de är sällsynta.

Hon heter verkligen Ingridsdotter hela tiden i kyrkböckerna. Det är ingen felskrivning för Ingmarsdotter eller Ingvarsdotter eller att jag tolkat hennes namn fel.

Har du henne i din släkt? Berätta för oss vem hon var? Det jag sett i Jokkmokks församlingsbok är att hon fick minst tio barn med sin make. En son dog två år gammal. 

För några år sedan blev jag uppringd i tjänsten av en herre som hade en uppsättning Svenska Turistföreningens årsskrifter hemma. Inbundna, och gamla goda årgångar. Han undrade nu om GF var intresserade av att överta dessa?

- Absolut. Hit med dom! svarade jag, mer uppriktigt än helt artigt.

Men det förtjänar de faktiskt.

Många har skrattat åt min passion för dessa fantastiska böcker. En del har kritiserat mina långa texter om dem i boklistorna.

Men det är så svårt att sluta skriva! Och det är så lätt att försjunka fullständigt i dessa innehållsrika böcker, särskilt  de som utkom i början av 1900-talet, i turismens verkliga barndom. Då när det varken fanns femstjärniga hotell, skidliftar eller bagageband.

Det är så svårt att sluta läsa. Ibland blir det nästan deckaraktigt spännande. År 1900 får man exempelvis läsa kapitlet 'På hyddstakning i Lappland', där man lever med i våldsamma regnoväder, en febril jakt på ost, och en klockare som fått blodförgiftning. Hur gick det se'n?

Saga blandas med verklighet i historien om Gräfsnäs slottsruin. Från mytologiska jungfrur till grosshandlaren som köpte slottet 1897.

Under de första årtiondena gjordes omslagsbilderna ofta av kända konstnärer (se bilden!). Ibland har de dekorerat inne i böckerna också. Både Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt har publicerat originalverk i årsböckerna.

Historiska ögonvittnesskildringar: Karl XI:s sändebud Feuquières beskriver utförligt Fjällbackas hamn.

Sport: Vad sägs om kapitlet 'OS 1912', i ord och bild? Sportkommentatorer före radions tidevarv alltså!

Gravstensinventering: Lemnhults kyrkogård, känd för sina många gravstenar i trä, även med genealogiska notiser....

Visste ni att Båstad kallats för 'Nordens Sorrento'?

Apropå badorter, så får vi också lära oss att Särö var 'dyrt' på den tiden...

Militärhistoria: Fredrikshald, som i och för sig ligger utanför landets gränser, där man läser ett stycke karolinsk sluthistoria, genom ögonvittnesskildringar.

Turismen som sådan: '... och det är exempelvis ingenting ovanligt att han (turisten alltså) t o m midtunder andakten i kyrkan promenerar omkring på knarrande sulor för att bekika de där inne församlade och deras dräkter, allt under det att han som en tjufskytt knäpper och klickar med den oundvikliga kameran...' Och detta var alltså år 1905! Inget nytt under solen alltså....

Färger: 'Framför oss låg sjön vattrad i guld och silfverglittrande grått, där bakom reste sig åsen, majestätisk, mörk och hemlighetsfull, öfver det hela flammande aftonhimmeln i guldgrönt, klarrödt och djupviolett'...

Ekonomi: Vid skolresa till Stockolm anno 1908, har den ordentlige magistern gjort en uppställning där han begrundar vad biljetter till Katarinahissen, ångbåtsbiljetter till Djurgården och skolfrukost till hela klassen kostat.

Mode: 'Där kommer Per Bertilsson själf i grå kavaj och storstöflar, med snuggan hängande i ena mungipan...' Turistfashion anno 1902.

Citaten ovan kommer från böckerna i min boklista 'Urturisten' som innehöll STF-årsböcker 1900-1915. Och det är enda gången jag blivit oense med vår förra layoutare av boklistor. Hon hävdade bestämt att jag var tvungen att korta texten, för annars skulle listan bli tio sidor lång!

Kort sagt: Dessa böcker innehåller hur mycket ögonblicksbilder som helst från ett Sverige som till stora delar har försvunnit, men ett Sverige som var vardag för mormors mor och farfars far.Längre fram i tiden kan man läsa om hur Turistsverige såg ut när mamma och pappa var unga. Eller rentav se några minnesbilder från sin egen barndom.

Ett citat till: 'Jag ligger på en sten vid stranden i timtal, stirrar ner i det hvirflande hvita skummet och lyssnar, och märker ej hur tiden går...'

Där har ni mig när jag skriver Turistlistor!

Men det förtjänar de.

Bilden: Einar Forseth har målat Örebro slott till Svenska Turistföreningens årsbok 1930. Det var alltså Närke som gällde det året....

Jag får då och då frågor om vilka förväntningar en släktforskare kan ha på DNA-testning och kopplingen till släktforskning.  Det är ett stort ämne och det kräver mycket text, men varför inte plocka fram några synpunkter.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Allt kostar det vet vi, och att göra en DNA-test kostar. Det vanligaste testet, kallas autosomalt och innebär att det egna DNAet kontrolleras mot alla andra som testat sig hos den valda leverantören och de som har likhet med ditt DNA presenteras och med uppgift om ungefär hur ni är släkt. Oavsett vilket bolag som väljs så finns det möjlighet att komma undan med belopp från 50 dollar, lite mer än 400 kr, upp till närmare 80 dollar, ungefär 650 kronor. Om det inte brådskar, så kan det precis som vid annan handel löna sig att kontrollera med andra om det finns extrapriser på gång.

När det visar sig att det finns en DNA-likhet så kommer det som en del upplever som lite jobbigt, under det att andra verkligen älskar utmaningen, det gäller att finna hur och var den gemensamma anan finns. Ibland är det en rak linje till ett föräldrapar, ibland hur många kopplingar som helst.
Att kopplingen/kopplingarna går genom både kvinnor och män gör letandet lite svårare, men också mer spännande. Att använda sin egen släktforskning tillsammans med andra gör att det egna trädet växer, kunskapen om händelser och miljöer ökar och dessutom kan man träffa nya människor i sitt sökande. En del säger att det finns risk att den testade blir asocial eftersom letandet tar all tid, men min erfarenhet är jag fått många nya kontakter genom letandet.

I och med att antalet testade hela tiden ökar, alla testade finns ju kvar i databaserna, så tillkommer hela tiden ny information. Sedan släktforskardagarna i Nyköping år 2015 har antalet testade i Sverige mer än 10-dubblats, och ökningen visar inga tecken på att minska. Allt fler testar sig och ger därigenom många fler möjligheter till nya upptäckter, för de som varit med länge och för de som är nybörjare.  Om någon mot förmodan tror att intresset kommer att minska, så kommer en sådan förmodan visa vara helt fel, det är jag säker på.

Förutom ovanstående test, som levereras av flertal leverantörer och där det många gånger går att överföra resultatet mellan dem, allt för att hitta ännu fler kontakter, det som populärt kallas att fiska i många dammar, så finns det ytterligare tester. Att följa den raka mamma-linjen och den raka pappa-linjen kan göras genom test i ett av företagen (det finns fler, men de är ännu så länge ganska små) och det ger nya insikter men kräver också lite mer kunskap. Resultatet av dessa tester kan mycket väl användas för genealogiska syften, men ger oss också en inblick i historiska skeenden långt tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Rtter.JPG

Har du inte börjat än, fundera på frågan, kontakta din släktforskarförening för att få mer information och titta gärna här i Rötter på den del som du hittar i Faktabanken som kallas DNA-Rötter.

Följer ni "Bonusfamiljen" på TV? Det gjorde inte jag, men som tur är finns ju alltid SVT Play ... Denna både underhållande och avslöjande TV-serie visar sig vara något så ovanligt som ett tidsdokument, en skildring av Sverige och svenskarna och deras ofta komplicerade familjerelationer på 2000-talet. Det är skilsmässor och styvbarn och nya förhållanden till höger och vänster och man börjar fundera på om detta är något nytt för vår tid, eller om det faktiskt bara handlar om favoriter i repris.

Intet nytt under solen ...

a1sx2_Thumbnail1_Holm-2.JPG

Här har ni en husförhörslängd från 1860-talet. Vi befinner oss i Karleby socken utanför Falköping och gården heter Skåningsgården. Här bor hemmansägaren ANDERS GABRIELSSON, född 1808, och hans hustru CATRINA JONSDOTTER, född 1785. Hmmm.... 23 års åldersskillnad. Ja ja, sådant förekommer. Man anar att det inte kan vara första äktenskapet för Catrina. Tidigare husförhörslängder och ministerialböcker avslöjar att äktenskapet ingicks 1839 och att hon dessförinnan blivit änka 1837 efter Lars Jonsson på Svartekulla i Slöta socken. Hon och Anders förblir gifta och barnlösa i 23 år till Catrinas död den 2 juli 1862. 

In på scenen kommer nu pigan CHARLOTTA HOLM, född 1840 och alltså 32 år yngre än änkemannen Anders - och långt innan sorgeåret är över, redan den 2 januari 1863, gifter de sig med varandra. Som ni ser blir detta äktenskap extremt kort. Redan den 11 maj 1863 avlider Anders Gabrielsson av "bröstlidande". Emellertid befinner sig den unga änkan i välsignat tillstånd och 9 månader efter bröllopet blir den avlidne Anders Gabrielsson far till en postum son, AXEL GABRIEL, född den 9 september 1863.

Vad gör en nybliven änka med nyfödd son? Jo, 1864 gifter hon om sig med den mer jämnårige drängen GUSTAF MAGNUSSON, född 1839. Äktenskapet varar i 12 år - inga barn - till Gustaf 1876 dör av blodförstoppning. Nu är Charlotta änka för andra gången, men gifter sig en tredje gång, 1882, nu med änkemannen Karl Johan Nilsson från Mularp. Året därpå, 1883, föder Charlotta sitt andra barn, dottern Anna Vilhelmina, 20 år yngre än halvbrodern. 

Detta att unga pojkar, drängar, gifter sig med dubbelt så gamla änkor är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Det behövdes en "karl" på gården, och när husbonden dog, dröjde det för det mesta bara ett år eller två innan änkan gifte om sig. Så lever man tillsammans i någon sorts resonemangsparti - ofta barnlöst - och så dör kvinnan. Nu har drängen, som i sin tur blivit husbonde, kanske hunnit bli 40 eller 50, och gifter omedelbart om sig med en hälften så gammal kvinna, en av pigorna kanske, för givetvis behövs det också ett fruntimmer på gården ... Detta zickzackande skapade mängder av "orytmiska" bonusfamiljer, med ibland märkliga relationer, där änkans barn var äldre än den nye mannen, och där ett nyfött barn i den nya relationen kunde vara både morbror/moster och farbror/faster flera gånger om redan när det föddes. 

I exemplet ovan var Catrina Jonsdotter född 1785, hennes andra man 1808 och hans andra hustru 1840. Det blir 55 års åldersskillnad mellan Anders Gabrielssons båda fruar. Jag är övertygad om att det finns ännu mer extrema exempel än så. Skriv gärna och berätta! 

Det är inte utan att man kommer att tänka på pigan i Gustaf Frödings dikt "Äktenskapsfrågan" där hon överväger fördelar och nackdelar med att gifta sig med den rike gubben eller med sin stilige pojkvän: 

Men ändå kan jag inte bli fri från att tänka 
på den ståtliga stugan, där kittlarne blänka 
- en får dragas med gubben och jänka och jänka, 
han är gammal och sjuk och till sist blir en änka. 
Det är mycket att få, det är synd att försmå, 
det är syndigt att låta det gå!

b2ap3_thumbnail_Ringar.jpg

Ps: Axel Gabriel Andersson blir hemmansägare på Strängsgården i Karleby, gifter sig och får 12 barn av vilka de flesta blir över 90 år gamla, flera över 100. Det tycks finnas en "gammal-gen" i familjen. Vore intressant att följa den, se var den kommer ifrån och vart den tar vägen ... Ett fall för DNA-forskarna, kanske? Nummer två, Anna Lovisa, föds 1889 och avlider i Chicago 1996, 107 år gammal. Yngsta systern levde till härom året. Deras farfars första fru var alltså född 1785. Vilket spann! Tanken svindlar ... 

Det här är Anna Josefina Gabrielsdotter vid sin backstuga. Hon kallades Skrape-Fina och här levde hon som en av de fattigaste av fattiga i Dagsås socken i Halland ända till sin död 1957. Hennes lilla hus är på gränsen till jordkula, byggt direkt i sluttningen med jordgolv och jordvägg. Stugan är sedan många år ett av hembygdsföreningens besöksmål och den ena av Hallands två ännu bevarade backstugor. Sommaren 2016 besökte jag Skrape-Finas stuga tillsammans med min gamle far och bloggade då om henne.

Här om veckan kom jag över en bok där det här fotografiet på Skrape-Fina finns. Det är nästan lite överväldigande att se en bild på en människa som jag följt i husförhörslängderna och gjort mig en föreställning om men inte haft en aning om hur hon såg ut. Hon kommer så nära.

Den lilla backstugan var 3 x 3 meter stor. Här bodde familjen i alla år. Sova och äta, något annat kan de inte ha haft plats för inomhus. Några år hade hon sex barn hemma i backstugan. Förmodligen födde hon sina barn här också. Att de klarade sig!

När Fina dog 1957 var hon nästan 90 år gammal och hade förstås haft ett extremt hårt liv, med dagsverken på gårdarna och kanske aldrig någon riktig känsla av trygghet annat än i sin stuga. Om den nu kändes trygg? Jag kan inte låta bli att fundera i sådana banor när jag ser det här fotot.

Boken där bilden finns med heter "Lantbruket i Halland 1750-1990" och är egentligen ett komplement till en utställning som hette Bondeliv. Utställningen visades 1992 på Varbergs Museum och boken är årsbok för museet detta år. Jag köpte den på Bokbörsen, jag har ju mina rötter bland bönder och torpare i mellersta Halland.

I boken läser jag att när Fina och barnen jobbade på gårdarna i trakten fick de väldigt lite betalt för att man ansåg att man inte behövde betala de fattiga stackarna så mycket som arbetet egentligen var värt. Hon fick tigga mjölk till barnen och de eldade med kottar och pinnar. Stugan byggde maken och Fina på en byallmänning när de gifte sig, i en sluttning för att inte behöva dra fram så mycket sten. Maken dog efter några års äktenskap. Ända till 1920-talet hade huset bara jordgolv, sedan las bräder in. På golvet hade de många trasmattor för att slippa kylan. Innerväggarna var alltid fuktiga och vedspis skaffades inte förrän på 1930-talet.

På bilden från 1916 är också Finas mor Johanna Benedikta Carlsdotter med, och sönerna Hugo och Gustav som var yngst av hennes åtta barn. Hugo var näst yngst, han föddes 1905 och stannade som vuxen kvar hos sin mor, liksom systern Alma. 1916 var han elva år. En liten fattig pojke. Det ser för eländigt ut, även om de är finklädda för fotografen. Men inte var de ensamma om att ha det så i Fattig-Sverige, tvärtom.

Det behöver inte vara internationell kvinnodag för att uppmärksamma de många kvinnor som slitit för sitt och familjens uppehälle under knappa förhållanden. 

Skrape-Finas backstuga idag. Foto från sommaren 2016 när jag tittade på hur hon bott en gång i tiden. Stugan är förstås mycket välhållen idag, den sköts av hembygdsföreningen. Jämför med bilden från 1916!

Idétorka denna vecka. Så här kommer ett litet avsnitt ur mitt häfte 'Detta har hänt på Släktforskardagarna':

Jag hade aldrig någonsin åkt nattåg förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen. I alla fall inte i så kallad liggvagn.
Men det började ganska oskyldigt, när jag kom till Stockholms central på kvällen. Mitt på perrong nummer 12 står det en liten vit.. tja, barack, kanske man kan kalla det för. Det var där man skulle checka in till nattåget. Konduktören klev in i lilla trästugan, öppnade luckan och var redo. Tågmästaren tog min biljett, och det hela gick pilsnabbt.
Det var när jag klev ombord på tåget som jag började ana oråd. Gången, med de flesta kupédörrarna öppna, var ohyggligt smal, jag fick nästa gå i sidled med mitt bagage. De kupéer som jag kom åt att titta in i , såg otroligt smala ut.
Så hittade jag till slut den kupé som skulle innehålla min plats, nr 44 Mellan. Där inne var redan ett antal människor. Kupén bestod av tre ovanför varandra anbringade britsar på ömse sidor. Emellan dessa två britsrader fanns en möjligen fotsbred golvyta. Det mesta av golvytan upptogs av en lång stege. Det fanns i stort sett ingenstans att ställa bagaget.
Inledningsvis blev det en viss oreda. Det kom åtminstone två personer som trodde att de skulle koja i vår kupé, innan det visade sig att de skulle någon helt annanstans. Så småningom redde vi ut begreppen. Jag insåg att det enda sättet att få bäddat var att stå nere på golvet och få det ordnat.
Bäddat och bäddat… knyckla ett örngott på en alldeles för stor, och platt, ryggstödskudde. Och bre ut den så kallade sovpåsen, ett i stort sett uppochnervänt påslakan, och filten.
Sedan skulle jag upp. Oj, det var inte lätt! Till slut lyckades vi med förenade krafter luta på stegen så pass mycket att det gick att klättra upp. De två sadelgjordsliknande snören som hängde som ett kryss framför kojen för att förhindra att man ramlade ut mitt i natten, gjorde ju sitt till att det blev knepigt att ta sig fram. Jag fick lov att haka av det ena för att kunna komma in. När jag väl kommit dit, insåg jag att det inte gick att sitta upprätt. Jag fick kravla mig fram, ungefär som en daggmask, för att inta liggande ställning.
Ingen av oss passagerare i kupén hade särskilt mycket bagage. De flesta hade ryggsäck, eller så kallad flygväska med sig. Men med den lilla golvytan så säger det sig självt att det var fullständigt omöjligt att få plats. Min väska lyckades vi peta in någorlunda långt under den nedersta britsen. Det var egentligen för lågt utrymme, men det mesta av väskan gick in. Kassen med kartongerna var jag dock tvungen att förvara uppe i britsen, tillsammans med min tämligen välfyllda handväska.
Till slut började vi i alla fall få lite struktur på saker och ting, och lugn utbredde sig. Jag tråcklade mig ner igen, efter att på något sätt ha lyckats byta kläder, och traskade med necessären i nypan barfota i bara nattskjortan tvärs igenom hela vagnen  till toaletten. ’Traskade’ är kanske lite mycket sagt. Knata i sidled, ungefär som mina fåglar brukar göra på fönsterbrädan, var vad jag fick göra. Nå, väl framme gjorde jag mig i ordning för natten, borstade tänderna och sådant. Precis som jag var klar att gå, rycktes dörren upp och en ung grabb kom inrusande på toaletten, men tvärnitade förstås när han såg mig. Uppenbarligen hade jag inte låst dörren, fastän jag trodde att jag gjort det. Han såg ungefär lika skrämd ut som jag kände mig. Det visade sig senare att det jag trodde var låsknappen inte alls var låsknappen utan det var en helt annan knapp som var låsknappen. Tur att jag var klar därinne åtminstone…
Sedan var det bara att gå och lägga sig, då. Min bok, som jag tagit med som reselektyr, låg i bruna väskan och jag hade ingen större lust att försöka lirka fram den under nedersta kojen, utan jag skrev i min lilla anteckningsbok, helt enkelt, och så lade jag mig för att försöka sova. Sängen, eller rättare sagt britsen, var hård och smal. Kudden var om möjligt ännu hårdare. Sovpåsen och filten gick dock an. Men när tåget väl startade, förstod jag att det skulle komma att bli en mycket, mycket lång natt.
När man sitter upp, tänker man inte på hur ofantligt mycket ett tåg slänger och kränger. När man ligger ner, märker man det på ett helt annat sätt. Därtill kommer alla ljuden. Det skramlar, pyser, dunkar, knarrar och gnisslar. Ändå tror jag att vårt tåg körde ganska sakta. Jag lyckades sova cirka två timmar, tror jag. Mellan strax efter midnatt, och fram till lite drygt två på morgonen. Sedan vaknade jag ohjälpligt, och låg och vred mig, önskande att det snart skulle vara morgon och slut på pinan. Då måste jag ändå skjuta in att mina kupékamrater inte alls var några monster; ingen som pratade i sömnen, snarkade eller på något sätt ställde till oväsen. Men den äldre damen som hade nedersta britsen på andra sidan hade tydligen något som gjorde att hon inte kunde sova. Hon hade lampan tänd större delen av natten, och låg och läste. Om det hade varit ett vanligt lampsken hade det kanske inte stört så mycket, men den hade ett konstigt, metalliskt fluorescerande ljus, såg nästan ut som någon sorts speciallampa för undersökning av kemikalier i något polislabb eller något sådant. Lampan gjorde sitt till för att hålla mig vaken, men det var ju inte det enda skälet…
Klockan kvart i fem, bankade konduktören på vår kupédörr och omtalade att vi snart var i Hässleholm, och det var dags för byte. Men när han fick klart för sig att ensamma mamman med sonen skulle till Kastrup, tyckte han att hon lika gärna kunde fortsätta med vårt tåg. Och någon annanstans skulle ingen i kupén. ’Ingen behöver alltså byta i Hässleholm’ konstaterade jag. ’En helt korrekt sammanfattning’ tyckte konduktören och försvann.
Efter detta besök, var det nog inte bara jag som var vaken. Klockan var ju fem, vi skulle vara framme enligt beräkningen cirka en och en halv timme senare, och man vill ju gärna upp och tvätta sig och klä på sig först. Det verkade rätt meningslöst att ens försöka sova vidare.
Till slut var dock resan över.
Vädergubbarna hade hållit ord, det var faktiskt både soligt och varmt i Malmö, särskilt med tanke på att klockan bara var sju på morgonen.

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag kände mig särskilt fräsch, pigg och utvilad när jag vacklade iväg längs perrongen på Malmö Centralstation med bagaget i händerna. Men på något sätt måste kartbilden som vi tittat på, Chris och jag, dagen innan etsat sig fast i minnet på mig. För, hör och häpna, utan karta, dödstrött och för allra första gången i Malmö, så lyckades jag faktiskt ta mig fram till hotellet i första försöket. Det var i och för sig ingen svår väg att gå, men ändå. För att vara mig är detta extremt ovanligt. Eller, som vännen Chris sa när jag berättade det för honom: ’Har det skett något misstag någonstans?’
Väl framme på Hotell Astoria, hade jag lite tur i oturen efter den bedrövliga natten. Normalt sett brukar man ju numera inte få tillträde till sitt hotellrum förrän frampå eftermiddagen. Det ska ju städas och så. På Astoria skulle jag egentligen ha fått vänta till klockan två. Men nu lyckades jag faktiskt beveka damen i receptionen så att jag kunde få rummet meddetsamma, fastän klockan inte ens var halv åtta på morgonen. Jag var innerligt tacksam för detta. Det gjorde att jag inte bara kunde ställa ifrån mig bagaget, utan också, faktiskt, få en halvtimmes sömn. Att få sova en halvtimme extra kan göra mer än man tror ibland.

Vi sålde massor med böcker på Släktforskardagarna i Malmö 2008, men min största bedrift var nog att jag lyckades bli av med returbiljetten och fixa billift hem.

Förra veckan skrev jag om William Matson, storredare, svensk generalkonsul och välkänd. Vem han var har frågats många gånger och nu vet vi. Med hjälp av hans berättelse, ett ihärdigt letande och ny teknik kan hans historia nu berättas.

Den slutliga lösningen finns, efter att familjemedlemmar från Williams första äktenskap börjat leta på alla upptänkliga sätt. Drivande var och är Paul Stewart, barnbarns barnbarn till William. Han har letat länge och samlat mycket material runt släkten, men inte hittat den sista pusselbiten. Jag har vid ett flertal tillfällen tidigare varit inblandad i sökandet, men frågan har inte nått en lösning. För lite mer än ett år sedan så kom DNA in i bilden, Pauls mamma, hans kusin och han själv tog DNA-test. Det kom matchningar, men inte så många, det framkom uppgift om Y-DNA från James test. Testerna var gjorda på företaget 23andMe som har en begränsad mängd skandinaver i sitt utbud. Spåren var svåra att följa, var det verkligen Sverige han kom från, eller var det Finland eller kanske Ryssland. Ryska sjömän kom i strid ström nere utmed amerikanska västkusten. Och om han var från Sverige, kan han ha varit same, vissa tolkade hans utseende så. Kan Lysekil som han själv sagt egentligen varit Lycksele? Frågorna blev fler och fler.

b2ap3_thumbnail_young-matson-1860s-002.jpg

Jag övertygade Paul om att flytta testerna till FTDNA, som har betydligt fler skandinaviska deltagare. Bilden började klarna, men de genetiska avstånden var så stora att det var svårt att hitta kopplingar. Det kändes på gränsen till hopplöst, när Paul nämnde sin morfars syster, Carol Park, en pigg 99-åring. Williams barnbarn borde ha större möjlighet att få fram bra DNA-träffar. Efter en hel del besvär med att få till testet, att vänta på testet, som sköts fram flera gånger kom svaret. Det blev en del träffar och letandet kunde koncentreras till Bohuslän, även om vissa trådar ledde till Västergötland. Tiden gick, och den riktiga lösningen gömde sig.

Men så var det som proppen gick ur, flera träffar med hyfsat resultat dök upp och efter kontakter med flera, där träden var ganska små, så syntes ett mönster. Genom att testa flera kusiner så kunde en av träffarna, Eric Alexandersson, gaffla in i vilken del av släkten som var den aktuella.

Nästan ett år tidigare hade Maggie Andersson hittat en pojke, som var född tidigare än William, som var kvar i Sverige när William var i New York, men som blev föräldralös när han var 5 år. Han fanns med hela tiden, och nu, med hjälp av Harriet Hogevik, så blev kopplingen mellan Carol, Eric och William klar. 

Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad förlorade sin far Matthias Engelbrektsson dagen innan sin femårsdag, den 18 november 1852. Dödsorsaken anges till br.skadad. Den 18 januari 1853 så förs Anna Stina Hansdotter in i dödboken, dödsorsak anges inte.  Uppgiften att båda föräldrarna omkommit i en brand i en tändsticksfabrik var kanske inte helt rätt, men att pappan avlider av brännskada stämmer helt och att Olof Edvard lämnas föräldralös med syskonen Amalia Josephina, född 10 december 1844 och den yngre brodern Martin Alfred, född 18 juli 1851, vid fem års ålder stämmer också.

b2ap3_thumbnail_Olof-edvard.jpg

De tre syskonen står kvar som boende i backstugan Vindbräckan, utan någon vuxen, men säkerligen fanns det någon som såg till barnen. Martin Alfred flyttar som 9-åring till sin Qvarntorpet, där hans farfar bor. Systern flyttar 1862 från Vindbräckan och fortsätter 1869 till Norge. I Norge gifter hon sig och får barn. Broder Martin Alfred flyttar till samma plats i Norge år 1871.

Hur är det då med Olof Edvard, hans namn skrivs som Edvard förutom i födelsenotisen? Han står skriven i torpet Vindbräckan fram till 1863, då han blir dräng i Heden, Brastad. I en husförslängd blir han skriven som född 1837, men det rättas senare. Konfirmerad 1863 och enligt anteckning så har han tagit nattvarden sista gången 1866, överförd till obefintlighetsboken 1879.

Eftersom han enligt egen utsago var i New York 1863 så uppstår frågan om det är rätt person. Vi vet att han var i San Francisco 1867, och det datum är kanske viktigare. Det vi vet är att han är inskriven som kock den 9 januari 1866 på skonaren Elisabet, hemmahamn Lysekil, för resa till London. Nästa gång skonaren dyker upp i registren är ett år senare och då är han inte med. Eftersom han själv anger att han gjorde sin första resa som kabinpojk, så kanske han var i New York redan 1863, kom hem och sedan reste ut igen. Den sistnämnda delen återstår att undersöka. Farfar Engelbrekt dör 1877 och i hans bouppteckning 1878 anges att Olof Edvard gått till sjöss för mer än 10 år sedan och att hans vistelseort är okänd.

b2ap3_thumbnail_Olof-edvard2.jpg

Systern Amalia Josephinas ättlingar spåras fortfarande och brodern Martin Alfreds öden är okända, han anges i Norge som sjöman och är sedan borta.

Att kunna få klarhet i William/ Olof Edvards ursprung betyder en hel del för familjen i Amerika och just nu så skriver Paul på en beskrivning av Williams liv och familjehistoria, som kommer att publiceras inom en inte allt för lång framtid. Förhoppning om ett besök på platsen för torpet Vindbräckan och att träffa släktingar lever, är du är intresserad, håll öron och ögon öppna. Att det funnits ett stort intresse utanför familjen visar om inte annat alla tidigare försök att hitta hans ursprung, något som nu fått sin lösning.


Olof Edvards pappa var Matthias Engelbrektsson, född 28 januari 1820, till Engelbrekt Persson och Anna Svennungsdotter.
Hans mamma var Anna Stina Hansdotter, född 3 februari 1820 i Sköllungen, till Hans Hansson Gren och Johanna Hansdotter.

Det ryska imperiet omfattade som bekant en rad andra länder, som idag återfått sin självständighet; Estland, Lettland och Litauen, naturligtvis, liksom Ukraina och Vit-Ryssland, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan. Dessutom en rad länder längre österut, länder vars namn vi knappt kan uttala och om vilka vi vet föga eller intet, förutom att ett och annat svenskt företag där har försökt muta sig fram ...

Idag skall vi emellertid fokusera på landet Azerbajdzjan, och i synnerhet på dess huvudstad BAKU, som ligger vackert vid Kaspiska Havet, och som en gång var navet i en makalöst framgångsrik affärsrörelse, Bröderna Nobel - Branobel.

a1sx2_Thumbnail1_Branobel.jpg

Denna framgångssaga, startad av Alfred Nobels bröder Robert och Ludvig, har skildrats i flera böcker och TV-dokumentärer. Vad som däremot inte finns särskilt väl dokumenterat är den svenska "koloni" i Baku, som blev resultatet av brödernas strävanden. Från Sverige importerade man ingenjörer, maskinister och kontorspersonal, men även hushållerskor, mamseller, guvernanter och läkare. Tillsammans byggde man upp ett "Lilla Sverige" med för sin tid enastående koncept kring arbetstrygghet, bostäder, skolor, pensioner och andra förmåner. Riktigt hur många svenskar, norrmän, danskar och finländare som under tiden 1870-1920 var bosatta i Baku eller under kortare eller längre perioder passerade igenom är okänt, men det torde röra sig om flera tusen personer. Det finns fortfarande nordiska ättlingar kvar i Baku (och på andra håll i Ryssland, inte minst i Sibirien) - något som ett antal östliga DNA-träffar så småningom kommer att bevisa. Titta på den här bilden från tidigt 1870-tal, föreställande Ludvig Nobel (i mitten) och hans svenska stab. Min morfars far, Bror Johan Sandgren (1829-1917) sitter som nummer två från höger i första raden. Bredvid honom, längst till höger, hans svåger, mekanikus Carl Gyllenhammar (1842-1916):

a1sx2_Thumbnail1_Baku-1870.jpg

Eftersom stora delar av den Sandgrenska släkten hamnade i Baku och ett par grenar faktiskt blev kvar där även efter revolutionen, kämpade jag i decennier med att försöka få kontakt med lokala arkiv, bibliotek och eventuella uppdragsforskare. Det var hopplöst! Så föll det sovjetiska väldet och under en period öppnade sig plötsligt allt det som tidigare varit stängt, otillgängligt och förbjudet. Via en amerikansk förmedlingstjänst lyckades jag komma i kontakt med en privat forskare i Baku, som mot ersättning åtog sig att leta efter min släkt i de Azerbajdzjanska arkiven.

Till min stora förvåning började det komma tjocka kuvert från Baku, rapporter fyllda med kopior (översatta till engelska) på skolbetyg, anställningshandlingar, lönelistor, pensionsbeslut och mycket annat hämtat från Branobels arkiv, som tydligen överlevt krig och tumult. Släkten Sandgren förekom flitigt bland dokumenten varför en mängd nya data kring födelsetid och annat kunde säkras. 

a1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1.jpg

Så gick det några år och forskningen stod stilla, Plötsligt lyckades jag hitta en ny arkivforskare i Baku, en person som hade tillgång till helt andra arkiv. Dyr var han, men värd varje kopek. Nu kom det nya tjocka kuvert med den ena Sandgren-notisen efter den andra. Källan förefaller vara någon sorts civil registrering, eller möjligen en avancerad kyrkobok (Ser tysk ut till sitt upplägg). Utförliga födelsenotiser, vigselnotiser och dödsnotiser! Helt ny och kompletterande information, allt översatt till latinsk stil, tillskrivet i blyerts. O, fröjd! 

                a1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1-A.jpg   a1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1-B.jpg

Finns då detta synnerligen forskningspotenta material tillgängligt någonstans på nätet. Sannolikt inte. Ancestry och Myheritage verkar inte ha något ryskt material alls och Familysearch ringa lite. Det är möjligt att de sistnämnda har mikrofilmer från Ryssland, material som ännu inte digitaliserats, men av katalogen att döma är det i så fall bara en rännil det handlar om.

Här kommer nu ännu en av mina brighta idéer; Varför inte skicka iväg pigga Arkiv Digital att på plats i Baku skanna hem allt källmaterial som kan vara av intresse för svenska forskare, både akademiska sådana och amatörer. Branobels stora arkiv är i så fall en självklarhet - där går det säkert att fixa pengar från stormrika Nobelstiftelsen - men också dessa kyrkoböcker eller civila register, som är så viktiga för all personrelaterad forskning. Om nu AD eller något annat kommersiellt företag skulle få nobben, kanske det går att intressera riksarkivet för ett närmande? Riksarkivet har förmodligen högre status och mer pondus i sådana här sammanhang? Ett vänligt brev från riksarkivarie till riksarkivarie med bifogade hälsningar från Kulturministern (på Regeringens brevpapper med många stämplar) kanske gör susen ...?

Hoppas jag!

Karl Oskar och Kristina. Lotten och Henning. De är nog nästan lika välkända, de här paren från vår svenska litteratur. Utvandrarna och stockholmarna. Jag tror att de allra flesta av er känner till Lotten och Henning, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad", som är den första boken i Stad-serien på fem böcker. De gavs ut på 1960-talet. Men visste du att han på 1980-talet skrev tre romaner som föregår Stad-serien? Det är "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita Bergens barn" i den så kallade Barn-serien. Där berättar han om de hundra åren före Lotten och Henning och om Lottens släkt under denna tid.

Nyss har jag läst de tre böckerna i Barn-serien och imorgon ska jag börja på "Våra drömmars stad". Igen. Jag läste tre av dem på 70-talet men minns inte särskilt mycket av detaljerna, så det blir nog som på nytt att läsa om dem nu.

De här böckerna är så mycket mer än historiska romaner. Per Anders Fogelström kan verkligen konsten att göra historien levande med hjälp av de enskilda människorna, trots att det egentligen är staden och miljön och det historiska skeendet som är huvudpersonen. Men utan människor inget liv.

Har du inte läst böckerna eller ska läsa om dem, börja då med "Vävarnas barn". Där möter vi Lottens mormors mormors föräldrar Maja och Johannes Krohn. Året är 1749, de har redan tioårige sonen Per och tre döda barn. De är alla tre fattiga arbetare på Barnängens klädesfabrik på Söder i Stockholm. Dottern Sofia föds samma år, hon som blir mormors mormor till Lotten hundra år senare. Barnängen var under en tid Stockholms största arbetsplats med över 700 anställda.

Eftersom de är anställda på fabriken bor de också på fabriken, i själva  fabrikslokalen och tillsammans med andra fabriksarbetare. Varje familj har en egen säng och anställda ungmör och ungkarlar får dela säng, flera i samma. Lite halm att ligga på och minimala ransoner mat är det som gör att de överlever, men inte mycket mer. Lönen är så låg att många också tiggde för att klara sig. Att det skulle vara så är den tidens syn på hur man ska behandla de fattiga, pöbeln, som bara är till för att gynna de "bättre" klasserna. Snacka om klassamhälle!

Barnängen i början av 1830-talet, ett par generationer efter att Lottens förfäder arbetade i klädesfabriken. Flera av hennes släktingar fortsatte arbeta här även när verksamheten förändrades. Målning av Albert Blombergsson 1830-1835, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Husen i kvarteret Färgargården är kvar från 1700-talet, alldeles intill Barnängenområdet. Här bodde några av arbetarna i Fogelströms böcker,bland andra Per Krohn, bror till Lottens mormors mormor Sofia. Huset ska ha fått sitt namn efter färgarna som arbetade på klädesfabriken. Foto: Eva Johansson.

Bergsprängargränd i Katarina församling nämns flitigt i Fogelströms roman "Vita Bergens barn". Målning av Fritz Ahlgrensson 1901, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Böckerna handlar om samhällets fattigaste, de som inte är värda något utöver att vara arbetskraft så länge de orkar. Ett extremt hårt liv som vi nog har svårt att föreställa oss. Om de levde i armod angick egentligen ingen utöver de själva. Och de levde verkligen i armod. Berättelsens avsnitt om de kvinnliga tukthusfångarnas villkor på 1770-talet är hjärtskärande. De svalt och frös ihjäl och ingen, som hade kunnat ingripa, brydde sig.

Har du anor i Stockholm, och framför allt inom arbetarklass och fattiga, då kan de här böckerna ge dig mycket kött på benen. Per Anders Fogelström skriver inte bara om påhittade människor utan även om hur det faktiskt var, utifrån arkivhandlingar och samtida dokument. I en dokumentär på Svt om honom (tyvärr visas den inte längre) nämns hur många hyllmeter arkivmaterial han själv hade om Stockholm och hur påläst och kunnig han var. Hans stora samling stockholmiana förvaltas nu av Stockholms stadsmuseum. Han har också skrivit flera historiska faktaböcker om Stockholm.

Själv har jag inga gamla släktingar som levde i Stockholm, så vitt jag vet, bara nutida. Sedan mina barn flyttat dit och jag varit där många gånger så har jag allt mer lärt känna vissa stadsdelar och varje liten del av Stockholm har sin egen historia. För ett par år sedan var jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn och hämtade honom på dagis några eftermiddagar. Sonens familj bodde då i Hammarby Sjöstad och dagiset ligger mitt på Söder. Jag tog båten över Hammarby sjö till Barnängens brygga och promenerade Katarina Bangata upp mot Götgatan. För att nå dit går man på gångvägar förbi gamla trähus i trakten av det gamla Barnängen och på Vita Bergen. En fin miljö idag men för ett par hundra år sedan var det rena slummen här. Men det var här Lotten och hennes förfäder bodde.

Se ett kort inslag i Aktuellt från 1985 om Fogelströms bok "Krigens barn", den andra i Barn-serien. En annan dokumentär från 1995. Där nämner han i början en ny bok han håller på att skriva om Stockholms historia, det måste vara "Ur det försvunna" som kom ut det året. En mycket läsvärd faktabok.

Karta från 1805 som visar området där Fogelströms romaner i Barn-serien huvudsakligen utspelar sig. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Även om Gustav Vasa införde protestantismen i Sverige mer för att kunna betala sina tyska revoltfinansiärer med guld och silver från de indragna katolska klostren än av religiös övertygelse, så höll lutherska kyrkan svenskarna i ett järngrepp under mycket lång tid.

Först omkring 1860 kunde svenska medborgare lämna Svenska kyrkan, under förutsättning att man samtidigt anmälde sitt inträde i ett annat officiellt godkänt samfund.

Därmed inte sagt att statskyrkans prästerskap gillade detta så värst mycket. Vilket lämnat lite spår i kyrkböckerna.

Första gången jag stötte på fenomenet var i Stöde nära Sundsvall. I de vackert skrivna kyrkböckerna på 1870- eller 80-talet, kan jag läsa flera gånger i dopbokskanten: 'föräldrarna baptister, vägrat dopet' eller på något ställe: 'fadern baptist, vägrat döpa'.

Den prästen nöjde sig i alla fall med den lilla anteckningen.

Min mentor i släktforskning berättade att han en gång stött på följande lilla anteckning i en kyrkbok: 'Bekänner sig till den katolska villfarelsen'.

Min vän Barbro berättade igår att hon i de bohuslänska kyrkböckerna hittat anteckningar om barn som benämnts 'mormonyngel'.

Häromdagen hittade jag år 1875 en nyfödd Karl David i födelse- och dopboken för Brunneby i Östergötland. Men istället för föräldrar, hade prästen skrivit 'se anteckning'. I anteckningsfältet läser jag följande: 'Karl David är född af föräld. Karl Oscar Larsson och hu. Karolina Jansson från Fallet, Westanå egor. Föräldrarna methodister. Dopsedel utfärdad af en pastor Wallén, sannolikt methodist. Dopet kan icke anses annorlunda än såsom ett nöddop.'

Ack ja. Statskyrkeprästen får det att låta som 'sannolikt återfallsförbrytare'... Och mer än nöddop var det inte värt. Allt för att hålla dessa utbrytare på avstånd.

Men det hade han ju inget för. Frikyrkorna kom för att stanna, tätt följda av arbetarrörelse, nykterhetsrörelse... Och därtill ångbåtar, järnvägar och dagstidningar. Sverige var obönhörligt på väg att förändras för alltid. På gott och ont.

Bilden föreställer Nysätra (Nysättra) kyrka i Västerbotten.

Det skrivs om svensk-amerikaner, en del kända , andra okända. Jag tror att den här personen har satt spår inom olika socknar på västkusten och definitivt inom sjöfartsnäringen.  År 1917 avled skeppsredaren och svenske generalkonsuln William Matson i sitt hem i San Francisco. Det blev några rubriker i Sverige om det men inga större skriverier. Långt senare dök hans namn upp i svenska tidningar och tidskrifter, och även i olika hembygdsbeskrivningar, då speciellt runt Lysekil, där de officiella uppgifterna angav olika födelsetid, men oftast angivet till 18 oktober 1849. William själv sa att han var född nära Lysekil, en bit in i landet.

b2ap3_thumbnail_Matson-old.jpg

Den egna historien, mestadels numera baserad på berättelse av hans dotter i tredje äktenskapet, var knapphändig och de papper som han en gång haft uppger han själv brann upp i San Francisco, vid den stora branden som härjade staden efter den jordbävning som skakade staden 1906. Hans rederikontor förstördes och där fanns hans få bevarade dokument från Sverige.  Senare har det sagts att det finns, eller fanns, en bibel som han fått av sin mor, som kanske innehöll uppgifter om hans ursprung. Trots stort sökande har inte den bibeln återfunnits.

Det finns några uppgifter, som härstammar från William själv, i brev till svenska myndigheter i samband med hans utnämning till konsul. Han skriver att han föddes nära Lysekil, att han lämnades utan föräldrar vid 5 års ålder, att han konfirmerades när han var 13/14 år och att han lämnade Sverige vid 15 års ålder, som sjöman. Inga uppgifter om föräldrars eller eventuella syskons namn, ingen närmare uppgift om den socken.  I samma brev skriver William att han förstår svenska men att han inte kan tala det. Brevet är skrivet på engelska och William skriver också att han är amerikansk medborgare.

Han kom till New York, där han stannade en period och seglade sedan till San Francisco 1867, där han arbetade som kock och jungman under en period. Han steg i graderna, och får efter några år möjlighet att bli styrman och därefter kapten. Hur han klarar av studier och examen är oklart men han tycks ha bra kontakt med finansiärer i staden och kanske var de imponerade av den unge mannens driftighet. Redan 1871 erhöll han enligt uppgift amerikanskt medborgarskap, om det nu är han som finns i röstningslängderna. Han skaffade ett eget fartyg och började med regelbundna seglatser till Hawaii, förnödenheter som behövdes på sockerplantager i ena riktningen och socker i den andra. Verksamheten växte, både genom investeringar i Hawaii och genom att flera fartyg anskaffades, samlade i Matson Navigation Company. William byggde sin personliga förmögenhet både på rederiet och på finansiering av flertal företag på Hawaii. Någon brist på pengar fanns inte i slutet på hans liv.

b2ap3_thumbnail_matson-1870s-002.jpg

Redan i mitten på 1870-talet gifte sig William med Margaret Neil, i äktenskapet föddes fem barn. I mitten på 1880-talet skilde sig paret, och William gifte om sig med den betydligt yngre Evadne Knowles. Det äktenskapet blev kort, Evadne avled efter några månader och det sägs att det var under mystiska omständigheter, men vad som är sanning eller vad som är rykten blev aldrig klarlagt. William gifte sig kort därefter med Lillie Low och de fick en dotter, Lurline. Denna dotter med make drev faderns företag vidare efter Williams död 1917. Hon har besökt Sverige och försökt leta efter sin fars rötter, och då sagt att förutom det som var tidigare känt att William uppgett att han var född i Brastad och att föräldrarna avlidit vid en brand i en tändsticksfabrik.

Det är många som letat efter Williams ursprung genom tidernas lopp. Otaliga berättelser om tänkbara platser, om föräldrar och syskon, har skrivits. En del socknar har också ansökt om medel till olika projekt från Matsons rederi eftersom grundaren kom just därifrån. Förmodligen har ingen av ansökningarna beviljats. Det har inte varit ett lätt letande, i trakterna runt Lysekil har ju flera socknars böcker helt eller delvis förstörts i brand och kanske var det i någon av dessa förstörda böcker som lösningen skulle ha funnits. Om William seglade ut från Lysekil, finns det då uppgifter i något sjömansregister? Kanske han mönstrade på någon annan stans, han kanske inte blev kvar i födelsesocknen eftersom det finns uppgifter om att han hamnade på barnhem när han var fem år och vilken hamn kan då vara tänkbar. Hur ska hans eget uttalande tolkas, I was born near Lysekil, in the interior of the country, hur långt bort från Lysekil kan det vara. Räknade han med de avstånd han vant sig vid i Kalifornien eller var avståndsbedömningen baserad på en liten pojkes upplevelse.

Eftersom dottern anger att hans föräldrar dog i en brand i en tändsticksfabrik, fanns det en sådan i socknen eller hade familjen flyttat från den socken William föddes i?  Var fanns det tändsticksfabriker och var bodde då de som arbetade där. Otaliga är de undersökningar av tändsticksfabriker, olyckor och personal som gjorts. Men inga kopplingar har hittats, frågan är hur långt bort från Lysekilstrakten kan det ha varit?

Det här är den bild som funnits i många år, många har försökt, men svaret har uteblivit och intresset minskat. Några som funderat mycket på frågan är barn, barnbarn och barnbarnsbarn från det första giftet. De glömdes bort, de fick leva ett enklare liv än vad William levde och de fanns knappt med i testamentet. Vem var han, han var ju ändå en viktig del i deras liv. Minnen i form av berättelser och bilder fanns kvar, ser han inte lite rysk ut på bilderna, det fanns ju många ryska sjömän som kom via Alaska ner till San Francisco. Om han var från Sverige, kunde han ha samiskt påbrå med det utseendet och hur kom man då till Amerika. Många hade ju letat runt Lysekil så det spåret verkade uttömt. Kan Lycksele ha blivit Lysekil, eller finns det något annat namn. Finns det något liknande namn på en plats i Norge, Sverige och Norge var ju en union.  Letandet har fortsatt till våra dagar och nya källor, nya tekniker och nya ögon tillkommer hela tiden. Vem vet, kanske svaret finns nu, lite mer än 100 år efter Williams död.

Fortsättning följer, det vet jag.

Du har säkert hört uttryck som: "Tänka utanför boxen" eller "Gå utanför sin komfortzon" - och det är lätt att förstå vad de betyder. Vi fastnar gärna i vanor och rutiner, vet hur de flesta vardagssituationer skall hanteras och känner oss trygga i det. När det gäller att lösa nya problem, på arbetet kanske eller inom föreningslivet eller politiken, räcker inte alltid de vanliga modellerna. Man måste våga tänka nytt och annorlunda - pröva nya infallsvinklar, testa galna idéer, experimentera och provtänka.

För oss släktforskare är det KYRKBÖCKERNA som står för det trygga och invanda. Vi vet hur de fungerar, hur man logiskt och sansat åker slalom mellan ministerialböcker, flyttningslängder och husförhörslängder. Det har vi gjort i alla tider och det kommer vi att fortsätta med. Ibland tar vi hjälp av någon liten bouppteckning, en militär rulla eller kanske en mantalslängd eller två. På senare år har vi börjat åka snålskjuts på nätet, där andras forskningsresultat kan ge goda ledtrådar och nya släktgrenar. Den metoden är emellertid LIVSFARLIG eftersom man aldrig vet vilken kvalitet de nätpublicerade stamtavlorna har. Tumregeln här kan aldrig nog upprepas: Kontrollera vareviga uppgift som du hittar på nätet mot originalkällorna! Det gamla ordspråket om att inte "skåda given häst i mun" gäller inte här. Skåda på! Skärskåda! Detta sagt, är det dock fullt tillåtet att surfa omkring på nätet på jakt efter nya uppgifter, nya ledtrådar och nya infallsvinklar.

Ibland - gaska ofta - kör man fast. Ohjälpligt! Kommer ingenstans! Brick wall! Förfäderna bara försvinner. Det finns inga rimliga ledtrådar någonstans. Det är då det är dags att ta till sig bloggrubriken här ovan om att tänka utanför boxen. Hur gör man det?

a1sx2_Thumbnail1_Bilagor.JPG

1. Finns det andra källor?

Det gör det förmodligen. Fram med arkivförteckningarna. Leta efter bilagor, som ofta kan innehålla den förlösande detalj som huvudböckerna tiger med. Leta efter verifikationer! Leta efter räkenskaper! Koncept! Rekonstruktioner! Dubbletter! Allt finns inte på nätet. Ett besök på Riksarkivet eller något landsarkiv av och till kan aldrig skada.     

2. Fel plats?

Kan det vara så att de personer du söker inte längre finns kvar på orten eller, hemska tanke, aldrig har funnits där. Dags att studera geografin lite mer ingående! Hur ser de olika indelningarna ut? Pastoratsförändringar, sammanslagningar, delningar, moder- och annexförsamlingar o.s.v. Och hur ser migrationsströmmarna ut i området eller regionen? Vilka städer eller större orter kan landsbygdsborna tänkas ha hamnat i om och när de flyttade hemifrån? 

3. Tänk flerdimensionellt!

Snöa inte in på personen du inte hittar. Det kan tänkas att det helt enkelt inte går att hitta honom eller henne med hjälp av gängse källor, metoder eller trix. Försök i stället med att utvidga sökperspektivet. Plocka fram alla syskon och syskonbarn, fastrar och mostrar och övriga släktingar. Kanske dyker den saknade personen under någon period upp i eller i närheten av någon av dessa. Var den eftersökta personen gift? I så fall är det kanske den ingifta personens släktkrets som bör undersökas lite närmare. Särskilt nyttigt brukar detta vara i emigrantsammanhang, där släkter och även byar/socknar tenderar att håla ihop i det nya landet.

4. Använd alla nya och nygamla register

Nätet och webbsajterna är fulla med register av olika slag; födelseregister, vigselregister, dödregister, husförhörslängdsregister och mycket annat. Använd dem! Tänk på att svenska (och danska/norska/finska) register också kan återfinnas på utländska släktforskningssajter. Såväl Familysearch som Ancestry och MyHeritage har mängder av nordiska resurser. På samma sätt kan man hitta svenskar i olika danska, norska och finska personregister och databaser och vice versa. Här handlar det inte om någon liten box utan om ett ymnighetshorn, dock med samma varning som när det gäller publika släktträd på nätet: Alla uppgifter MÅSTE kontrolleras mot originalkällorna.

5. Fantisera!

Ibland är läget så hopplöst att bara fantasin återstår. Vad kan ha hänt med den försvunna personen? Fundera ut ett antal scenarier, utse dig själv till djävulens advokat och försök sedan bevisa varför de olika alternativen inte håller. När alla teorier utom en avpolletterats är det kanske just den som är den rätta. 

a1sx2_Thumbnail1_Boxsmiley.jpg

Nu ska jag bjuda er på lite släktforskarfika. Eller snarare släktfika. Trekaffet igår eftermiddag drack vi i makens farmors koppar. Vi åt kakor efter min mammas gamla recept och kakorna låg på assietter från makens mors hemland. Duken på bordet har min faster gjort. Är det så här hos er också? Att ni har släkten närvarande i vardagslivet?


Trekaffet i släktens kaffeservis, på fasters duk, med mammas kakor på svärmors assiett. Servettstället till vänster har min pappa gjort och ljusstakarna i bakgrunden kommer från min andra svärmor Maj. Jag har haft tre svärmödrar, bara den första är ännu i livet. (Karin, skulle du råka läsa detta så vinkar jag lite till dig.)

Min makes farfar var rättare på Helgerums gård, där vi nu råkar bo, för ungefär hundra år sedan. Han dog 1935 och några år senare flyttade farmodern härifrån. Kanske var det då hon packade ner kaffeservisen. Eller gjordes det kanske när hon dog 1954? Den las i alla fall i en kartong som knöts om med snören och någon skrev "Farmors koppar från Helgerum" på kartongen. Min mans båda föräldrar är döda så vi vet inte riktigt när detta skedde. Vi använder inte den här kaffeservisen så ofta men ibland kommer den fram.


För några år sedan hittade vi ett gammalt bleknat fotografi bland min svärfars bilder där kaffekopparna står på bordet. Kanske någon gång på 40-talet?

Kakorna bakar jag lite då och då. Receptet kommer från min mamma, som hade det nedskrivet från när hon var piga i mitten av 40-talet på Bockagården i Rolfstorps socken i Halland. Kakorna heter Hunnestadbullar och jag trodde länge att receptet kom från min farmor, som bodde i Hunnestad när jag var barn. Men det har jag fått veta på senare år att det inte är så. Receptet fick mamma av sin arbetsgivare, frun på Bockagården. Frun hette Herdis Carlsson och kom från Hunnestad (en socken lite närmare Varberg) och därav kommer namnet. Min mamma bakade de ofta när jag växte upp och sedan mamma gick bort 2009 har jag börjat baka dem. Ibland har jag tagit med när jag hälsat på min pappa, men nu lever inte han heller längre.


Nybakat. Mammas kökshandduk i linne, där hon broderat sina initialer G J, får tjäna som bakduk.

Hunnestadbullar är en lättbakad sort och kanske kallas de något annat i andra sammanhang. Här är receptet:
Antal: c:a 50 st (två bakplåtar, och det går med fördel att halvera receptet)
225 gr smör
2,25 dl socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt (eller en tesked bakpulver)
6 dl vetemjöl
Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till små bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.
Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag har provat mig fram. 12-15 minuter är lagom, men håll koll på ugnen. De ska vara lite gyllenbruna.


Herdis Carlsson och hennes makes grav på Rolfstorps kyrkogård för några år sedan. Min mamma arbetade hos henne ett par år.

Min mamma bakade allt och det gör jag också. Både matbröd och kaffebröd. Hembakt är bäst. När mamma var hemmafru på 50- och 60-talet skulle det ju vara sju sorters kakor på kalasen. Så många sorter brukade hon inte ha men tre eller fyra sorter fanns alltid. På vardagar fick vi vetebröd till fika och på söndagar alltid flera sorters kakor. Hon bakade havreflarn, nötkakor, kokoskakor, sockerkaka, sandkakor, bondkakor, chokladsnibbar, havrekakor med russin, snedskurna längder, korintkakor, kardemummaskorpor och en del andra sorter också. Mormor, farmor, mostrar och fastrar, alla bakade hemma då.


Efter mammas död tog jag hand om hennes bok "Sju sorters kakor", som är sönderläst sedan länge. Den är från 1951. Själv har jag en från 70-talet och använder båda. Den andra kakreceptboken kommer från min svärmor nummer två som hette Maj. Maj bakade en hel del men inte lika ofta som min mamma. Mamma var hemmafru men Maj förvärvsarbetade.


Mammas exemplar av "Sju sorters kakor" är välanvänt.

Assietten på vårt kaffebord är en av ett dussin som vi tog hand om när min svärmor Helene gick bort 2011. Helene var född i Lübeck i Tyskland och kom till Sverige 1951, som invandrad arbetskraft tillsammans med en av sina systrar. Jag tror inte att hon hade med sig assietterna då utan de är nog inhandlade vid något senare besök hemma i Lubeck, så vitt vi vet. Vi använder dem varje dag.

Duken på bordet har min faster Gulli gjort. Hon bodde också i Hunnestad och var mycket duktig på att sy, brodera, väva och allt sådant och försörjde sig på det. Hon var en riktig finlirare. Både Gulli, min pappa och alla deras syskon föddes i Rolfstorp. Gulli blev hemmadotter och när mina farföräldrar efter sin pension sålt gården och flyttade till Hunnestad flyttade Gulli med. Efter några år gifte hon sig där men fick inga barn och arbetade med sömnad. Nu är det snart tre år sedan hon gick bort och eftersom hon var barnlös blev det syskonen och syskonbarnen som delade på kvarlåtenskapen. Den här duken valde jag för att den är vacker och passar vårt bord och påminner väldigt mycket om vem hon var. 



Faster Gulli som ung och fotograferad på sin 50-årsdag 1974.