Det är snart tjugo år sedan detta hände, men jag har aldrig slutat att tänka på det. Damen som ringt upp mig presenterade sig som Lilly och lät mycket gammal på rösten. Hon undrade om det var jag som hade skrivit en bok om ätten Bernadotte, och visst var det så! Så började hon berätta om sin lillasyster Birgit, som nyligen avlidit, 88 år gammal. Själv var hon över 90. Hon och och Birgit hade bott i varsin etta i samma hus på Gärdet i Stockholm i över 60 år och arbetat på samma ställe, Kungl. Telegrafverket (Televerket), fram till pensioneringen vid 67 års ålder. 

Birgit hade haft ett enda stort intresse i livet: De kungliga! I alla år hade hon samlat på sig veckotidningar av olika slag, prenumrerat på några och hållt sig framme vid pappersinsamlingar och loppmarknader samt sprungit runt på antikvariat. Hennes kvällar och helger hade gått åt till att sitta vid köksbordet och klippa ut alla kungar och drottningar, prinsar och prinsessor hon kunde hitta i dessa tidningar samt klistra upp dem på vita ark. Samlingen växte och växte och det var ordning och reda. Olika kartonger för olika länder och släktgrenar. När hon gick bort kunde den lilla lägenheten liknas vid klipparkivet på en gammaldags tidningsredaktion.

Efter Birgits död var det storasyster Lilly som fick ta hand om allt det praktiska, bouppteckningen där hon själv var enda arvinge, röjning och städning, försäljning och bortforslande av Birgit möbler och personliga tillhörigheter. Det mesta fick gå till Myrorna, men vad skulle hon ta sig till med alla de kungliga kartongerna, Birgits livsverk? Hon hade inte hjärta att bara skicka dem på tippen. Hon började ringa runt till olika antikvariat, bibliotek och arkiv, men ingen ville ta emot, ingen var intresserad. Så kom då jag in i bilden. Lilly hade staplat upp alla kartongerna i den lilla hallen - över en kubikmeter - och det var knappt att det gick att ta sig in i lägenheten.   

Innan jag satte igång med att bära ned Birgits samling till bilen, bjöd Lilly på té och småkakor och berättade om sitt och systrarnas liv. Det framkom att det hade funnits en lillasyster till, Anna-Greta, som också hon arbetade på Kungl. Telegrafverket. Där träffade hon så småningom Harald och tycke uppstod. Efter något år friade han och Anna-Greta svarade ja. Men vad skulle de leva av? Lönerna var låga och Anna-Greta visste att hon inte skulle få ha kvar sin anställning den dag hon gifte sig. Sådana var reglerna. Telegrafverkets kvinnliga anställda förutsattes vara ogifta, så att de helt kunde fokusera på sina arbetsuppgifter. Precis som för lärarinnor och sjuksköterskor. Den regeln upphävdes inte förrän 1939. 

Anna-Greta bestämde sig för att gå till chefen, Herr Berggren, och berätta om sin situation. Herr Berggren mottog nyheten med en missbelåten min. Irritation och harm kunde läsas in i hans anletsdrag. "Inte en till ..." Anna-Greta stod tyst och väntade på den dom hon visste skulle komma. Efter en liten stunds funderande lyste Herr Berggren upp, tittade nästan fryntligt på sin underlydande och presenterade sedan den perfekta kompromissen:

Nåja, fröken är ju en duktig och pålitlig anställd och jag vet att jag kan lita på fröken. Jag är beredd att göra ett undantag och låta fröken behålla sin anställning om fröken i sin tur kan lova mig att det inte blir några barn!

Detta var 1930-tal och det gällde att överleva. Anna-Greta tackade sin chef och lovade att uppföra sig. Några veckor senare gifte hon sig med sin Harald. Det blev ett mycket lyckligt, om än barnlöst äktenskap, som varade i över 50 år.

Vi var så ledsna över detta allesammans, berättade Lilly, både Birgit och jag, för att inte tala om Harald och Anna-Greta som var så barnkära ...

Ingressbilden är hämtad från Stockholmskällan och har inget samband med de tre systrarna i dagens blogg.

Nu ska jag berätta om några till synes slumpmässiga sammanträffanden som har med min släkt att göra.

Ser ni kepsen och reklamkatalogen? Båda två representerar företag i min släkt. Det ena har jag känt till sedan jag var liten, det andra visste jag inte om förrän jag fick en DNA-träff för några år sedan. Men det finns faktiskt en knorr till, för båda har med mina grannar att göra, trots att jag bor på ostkusten och företagen finns på västkusten.

Ibland känns det som att livet snarare är en cirkel än en linje och att det knyter ihop sig själv på något sätt.

Ïgår eftermiddag skulle jag ta in posten åt en granne som är borta tillfälligt och när jag öppnade grannens brevlåda såg jag katalogen från Engelsons i Falkenberg. Kul, eftersom det är ett företag i min släkt men att katalogen var till grannen.

För några år sedan fick jag en DNA-träff på en person vars svärdotter administrerar testet. Hon ringde mig och efter en liten stund hade hon förklarat hur släktskapet låg till. Och så frågade hon om jag känner till Engelsons i Falkenberg. Jo, det gör jag ju, jag har handlat där när jag varit hemma hos min far på besök. Nu fick jag veta att Engelssons startats av en släkting, närmare bestämt en tremänning till min mor och att det nu är en fyrmänning (kanske flera fyrmänningar) till mig som driver företaget. Våra gemensamma anor levde i mitten av 1800-talet i Gunnarps socken i Halland. Givetvis har jag handlat där flera gånger. Precis som jag vid mina besök i hemtrakten brukar gå in på Gekås i Ullared, startat av en annan fyrmänning men på min fars sida. (Läs om Engelsons historia.)

Det här hade jag aldrig fått veta om jag inte hade släktforskat och tagit DNA-test.

Från Tåghult i Gunnarps socken har både jag och Engelssons grundare våra anor. Eget foto.

På kepsen står det Okome Trä. Det företaget startade min morfar 1928 och det var då både kvarn och såg. Så småningom togs det över av några av min mammas syskon och senare av deras barn, alltså mina kusiner. För något år sedan såldes familjeföretaget till ett större företag. Men sågen finns kvar mitt i Okome, där den legat sedan morfar startade företaget, även om det numera är utbyggt och förändrat. Kepsen är några år gammal, från den tiden när mina kusiner fortfarande ägde företaget, och jag är glad att jag har den. I sommar har jag mest använt den de få gånger jag klippt gräset, som jag gjorde i går eftermiddag. Okome ligger mellan Falkenberg och Ullared, och det vet ni nog att det är i Halland.

Helgerum där jag bor är en liten by i anslutning till Helgerums slott utanför Västervik på ostkusten. Jag tror att vi är åtta familjer som bor här permanent, eller snarare hushåll. En av grannfamiljerna är ett yngre par som flyttade hit för ett par år sedan. Jag kände till dem innan för de har släkt i trakten, men det visade sig att de kom från Okome och att mannen i familjen hade arbetat på sågen som då drevs av mina kusiner. Världen är allt bra liten ibland!

 
Okome såg och kvarn som det såg ut någon gång på 1960-talet, förmodligen i slutet av decenniet. Min mamma och hennes syskon växte upp i boningshuset mitt i bilden men då var det åkermark på den sidan vägen. Idag är det än mer utbyggt. Den ursprungliga sågen och kvarnen är byggnaderna på den hitre sidan om landsvägen.

En gång skrämde jag slag på en oskyldig fastighetsmäklare. Han skulle sälja min gamla lägenhet, och han råkade ha ett ganska ovanligt efternamn. Nyfiken som jag är, bläddrade jag förstås i befolkningsskivor och annat, och hittade honom mycket riktigt där.

Vid ett tillfälle ringde han upp mig, och ursäktade sig för att samtalet hade dröjt någon dag extra. Han hade varit på familjeangelägenheter, förklarade han sig.

- Jag vet. Din mamma, som heter XX fyllde år igår, svarade jag. Har du varit hemma hos henne och din pappa XX och firat där de bor i XX? Och var dina två syskon X och Y med?

Det blev tyst i luren. Ganska lång stund. Till slut svarade en mycket matt röst:

-Du... du har järnkoll.....

Förmodligen trodde han att han fått en 'stalker' på halsen eller något liknande. Han lät lite rädd.

Jag insåg att han förmodligen inte tagit min kommentar på riktigt rätt sätt,  och avslöjade därför raskt att jag var släktforskare. Då blev det genast annat ljud i skällan!

- Så intressant! Går det att forska på mitt efternamn, se var det kommer ifrån, vem som tog det och varför?

Och där har vi den ena av de två standardfraser en ickesläktforskare brukar fälla vid mötet med en släktforskare (den andra är 'hur långt bakåt har du kommit?').

Det tråkiga är, att om efternamnet togs före namnlagarna kom i början av 1900-talet är det ju ganska svårt att forska fram var namnet har kommit ifrån. Har man tur har prästen skrivit en anteckning i husförhörslängden om drängen Gustaf Andersson: 'kallar sig nu Löfblad'. Så får man i alla fall en ungefärlig antydan om när namnet togs. Varför Gustaf Andersson plötsligt vill heta Löfblad brukar vara svårare att utröna.

Det kan ju ofta vara så enkelt att platsen där man föddes eller bodde är ursprung till det nya namnet.  Min ingifte ansläkting på vägskylten ovan skulle egentligen ha hetat Pehr Hansson, men eftersom han var född på torpet Oset i Hålanda i Västergötland, tyckte han väl det lät häftigare med Osbeck.

Ofta var det nog så att bondsöner som kom till universitetet för att studera, tyckte det lät lite genant bonnigt att heta Persson eller Larsson. Kanske blev de rentav retade för 'bondkaniner' av de andra studenterna. Många nya namn bildades i samband med studier.

Man ska dock inte vara för säker. Min anfader Niklas Pettersson från Koppungen i Svanskog i Värmland tog sig plötsligt namnet Svanström. Jag var först övertygad om att det var orten Svanskog han ville relatera till. Men sedan upptäckte jag, att ungefär samtidigt med Niklas ungdomsår, verkade en präst med efternamnet Svanström på orten. Han var känd för sin stora bildning och allmänna beläsenhet. Kanske Niklas ville hedra honom med att ta hans efternamn? Såvitt jag kunnat se, har de ingen släktskap med varandra.

Sedan har vi det här med soldatnamn, vilket ibland kan virra till saker ordentligt. Om soldaten Anders Persson fick namnet Björklund efter soldattorpet Björklunda, så kunde det ju slumpa sig så olyckligt, att näste soldat också hette Anders Persson och fick namnet Björklund. Om någon av dessa fick en son med namnet Per Andersson, som också han fick blev soldat på samma ställe med namnet Björklund, är förvirringen total.

Sedan finns det ju soldatnamn som inte alls relaterar till något soldattorp. Namn som Lustig, Snabb, Kniv och liknande. Och så finns det då namn som man funderar mycket på hur de har uppstått.

Min mentor berättade att en av hans anfäder, en man vid namn Persson, hade blivit indelt soldat. Ett elakt befäl hade tilldelat honom soldatnamnet Flaggstake! När soldaten så småningom sökte avsked ur tjänsten, återtog han namnet Persson, föga överraskande.

Visst kan det vara tråkigt att heta Persson bland dussintals andra personer som också gör det, men det finns ju gränser för vad man kan heta istället!

Eller...?

En släkt kan alltså definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Jag har tidigare diskuterat fallet när släktskapet räknas genom både män och kvinnor. Då återstår att studera den rena manslinjen (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män) och den rena kvinnolinjen (matrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom kvinnor).

Definitionerna med en manslinje eller en kvinnolinje delar en intressant egenskap. Det är att varje person tillhör endast en släkt, sin pappas eller sin mammas. Det beror på att det i varje generation i en persons antavla bara finns en person från vilken släktskap kan räknas, pappan eller mamman till nästkommande generations person. Efter säg fem eller tio generationer finns det fortfarande bara en man eller en kvinna från vilken släktskapen räknas.

Det innebär att definitionerna gör sig ganska bra för släktpresentationer eftersom de genom sin definition avgränsar vilka och därmed också antalet personer som tillhör släkten. En släktredovisning blir då mer behändig och att fler generationer kan presenteras. Jag tycker det helt rimligt att man inför en prestation av sina forskningsresultat definierar en släkt på det sättet. I andra sammanhang kan andra definitioner vara att föredra.

Den agnatiska släktdefinitionen är kanske den vanligaste och har och har haft genomslag på många områden. Historiskt försökte exempelvis kungamakten definiera adelskap som något som ärvs agnatiskt. Om sambandet mellan det agnatiska släktbegreppet och ättebegreppet på Riddarhuset tänker jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Kungamakten försökte också styra upp arvsrätten bland adeln i agnatisk riktning. Då var man dock tvungen att ändra lagen vilket inte var helt enkelt. Det man enklare kunde förfoga över var hur vissa förläningar av skatteintäkter till adelsmän kunde ärvas. Det normala var att sådana förläningar var med full äganderätt (termen som används är allodial) och att de ärvdes de i enlighet med landslagens bestämmelser som annan egendom.

Karl IX rundade denna begränsning genom att 1604 få Riksdagen i Norrköping, som han helt kontrollerade efter segern vid Stångebro 1598, att införa en förläningsform som gått till historien som »Norrköpingsbeslutsgods«. Dessa förläningar gavs bl.a. med begränsad arvsrätt så att bara söner som huvudregel kunde ärva. Förläningarna försvann dock vid den stora reduktionen i slutet av 1600-talet.

1600-talet såg dessutom introduktion i rättssystemet av den för Sverige ganska främmande »primogenitur«-principen: inte bara var det söner som ärvde allt utan bara den förstfödde av dem. D.v.s. den agnatiska linjen begränsades till bara vissa män. Detta skedde genom den s.k. »fideikommissen« som lagfästes 1686. Genom fideikommissen kunde en person avskärma egendom som inte fick delas upp eller förminskas. Den som fick egendomen i arv kunde bara använda avkastningen och var tvungen att ge den odelad till nästa generation. Nya fideikommisser kan idag inte inrättas men befintliga måste ha Regeringens tillstånd för att överföras till nästa generation. I båda dessa fall handlade om att statsmakten ville stärka den agnatiska släkten.

I princip kunde fideikommissen i och för sig följa kvinnolinjen men det var mer ett undantag som liknar »kognatisk tronföljd« till skillnad från »full kognatisk tonföljd«. Med kognatisk tronföljd kan döttrar ärva tronen men bara om det inte finns några söner. Sverige har sedan 1980 full kognatisk tronföljd då den agnatiska tronföljden (kvinnor saknar arvsrätt) avskaffades. På så sätt ärvdes fideikommisserna från äldsta son till äldsta son, och om endast om söner saknades via döttrar.

Den matrilinjära släktdefinitionen har inte haft så stor spridning genom historien. Inte heller ser man den ofta använd bland släktforskare. Senaste veckan har vi dock att få se ett intressant undantag då 2018 års utgåva av Svenska släktkalendern släpptes. Där ingår en matrilinjärt definierad släkt utgående från »Stormor i Dalom«, prästhustrun Margareta Hansdotter (1594–1657). Hennes person och hennes mors släkt (då kognatiskt definierad) har också blivit uppmärksammade med två artiklar i under augusti månad publicerade Släkt och Hävd 2018:3.

Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Totalt utmattad efter nattens nagelbitande valvaka, kommer denna lilla betraktelse sent, mycket sent! Och inte heller får den handla om politik eller mandatfördelningar. Nej, idag är ämnet KAUKASIEN, ett område på vår jord som vi väl alla har hört talas om, men som vi kanske inte riktigt vet exakt var det ligger eller vilka länder och provinser som kan sägas ingå i begreppet.

Själv har jag en särskild relation till denna del av vår värld, eftersom det var dit min morfars far, Bror Johan Sandgren (1829-1917) en gång utvandrade (1859). Efter några år i Astrachan hamnade han i början av 1860-talet i Baku, där bröderna Nobel som bäst höll på att etablera sig som oljebaroner och industrumagnater. I Baku gjorde han karriär, gifte sig och fick barn, och så bra gick det för honom att ett dussin syskonbarn kom att följa i hans spår. Till sist blev det en handfull olika grenar av släkten, som under många decennier kom att bo och verka i dessa exotiska trakter. De sista av mina ryska släktingar lämnade Baku 1990, det skedde i samband med frigörelsen från Sovjetoket och de därpå följande etniska motsättningarna med grannfolken.

I över femtio år har jag gått och drömt om att en gång få följa i min morfars fars fotspår, se de städer och platser han så målande beskriver i sina memoarer, uppleva allt det "exotiska" first hand, men så har livet kommit emellan och det har aldrig blivit av.

Nu blir det av!

I slutet av september reser jag med en temaresa till KAUKASUS. I det intensiva programmet ingår besök i tre olika länder, Azerbaidjan - det är där Baku ligger - Georgien och Armenien. Reseledare är Malcolm Dixelius, känd svensk utrikeskorrespondent i Moskva under flera decennier. Han kommer att föreläsa om och guida i dessa för mig relativt okända länder; historia, religion, natur, kultur och människor. Särskilt ser jag särskilt fram emot den dag som ägnas Bröderna Nobel och deras Nafta-imperium i Baku, men även Tblisi och Jerevan verkar vara väl värda ett besök. Räkna med ett antal resebrev i denna blogg framöver ...! Många är de svenskar som har anknytning till just Baku. Under mer än femtio år fanns det en betydande svensk-koloni där nere vid Kaspiska Havet. Man undrar hur de tog sig dit. Fågelvägen är det omkring 305 svenska mil mellan Stockholm och Baku, med bil ca 372 och med tåg ca 562 mil. Imponerande avstånd ...

Ni som ser på amerikanska deckare har säkert noterat uttrycket "Caucasian" - ett samlingsnamn för personer som inte är "Afro-Americans", "Asians" eller "Native Americans". Du och jag alltså. Vi är Kaukasier - de flesta av oss - och om några veckor skall jag ta mig till vårt eget urhem, Kaukasus! Hittade en förfärlig bild i en gammal uppslagsbok, som under rubriken "De vita raserna i Europa" ger exempel på olika undergrupper, greker, ryssar, tyskar, judar, irländare och italienare.   

Undrar just vilka av dessa som, apropå ett aktuellt citat, skulle "passa in" i det svenska samhället?

Ps: Vad kan våra DNA-expert bidra med när det gäller vårt kaukasiska arv?

De fattiga backstugusittarna, torparna och arbetarna var utsatta. Inte bara av sin egen fattigdom utan också av överheten. Författaren Albert Viksten skrev på 50-talet boken "Blå gryning" som handlar om hans uppväxt och ungdom i Graninge socken i Västmanland. Det är en roman och i boken kallar han sig Per Erik.

Författaren Albert Viksten. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Han kom från en fattig familj. Hans far Fredrik Viksten (bokens Hinrik) var först skomakare och blev sedan landbonde när han inte längre kunde försörja sin växande familj på skomakeriet. En landbonde var en arrendebonde och hemmanet var inte stort, på fyra och en halv seland. Det gick 24 seland på ett mantal. Det var bolaget Graningeverken som ägde gården. Albert Viksten beskriver hur de kom dit med sitt flyttlass och såg de fallfärdiga husen och den illa skötta marken. Att odla upp det och få det i stånd krävde lån och växlar och fadern satt kanske för alltid kvar i skulder. Så trots att de var bönder var de fattiga.

Per Erik och hans bröder (de blev till slut tio syskon) jobbade i skogen åt skogsbolaget under vintrarna. En vinter i hans ungdom snöade det så mycket framåt vårvintern att det var svårt att få fram timret till sågen. Då sänkte skogsbolaget deras löner eftersom de inte hade full beläggning på sågen, samtidigt som skogsarbetarna fick slita ännu hårdare för att lyckas få fram det timmer som gick. Efter lönesänkningen gav de upp. Det var meningslöst att arbeta när det ändå inte skulle ge någon mat på bordet till hungriga familjer. De lämnade skogshuggarkojorna och pulsade hemåt. Där försökte de köpa mat på kredit hos handlarn men han vägrade och tyckte att om de inte arbetar ska de inte äta. Per Erik och en annan yngling från byn gav sig ut på tiggarstråt i bygden och kom hem med lite mjöl, potatis och pengar som fördelades mellan arbetarfamiljerna.

Skogshuggarlivet var krävande och innebar hårt slit. Bild från Garpenberg 1955. Foto: Örebrokuriren.

Torpar- och bondelivet var inte alltid så lätt, tvärtom. Många tog sig aldrig ur fattigdomen. Bild från Bogölen i Svinhult 1905, torparen hette Karl Johan Johansson. Foto: August Christian Hultgren, Östergötlands Museum.

Det här är bara ett exempel på hur det kunde vara. Och inte syns det ett dugg av detta i husförhörslängderna. Där får vi inte veta något om den fattiges tillvaro.

Det som gör mig så upprörd och arg fortfarande, mer än hundra år senare, är överhetens förakt för de mindre bemedlade. Det är ett omvittnat förakt och var en del av tidens anda och attityder. Att ifrågasätta överhetens rätt att styra över dem som hade det sämre var att ifrågasätta hela samhällsordningen och var länge ett brott. Det var som att svära i kyrkan och sätta sig upp mot kungen eller Gud. Länge stod det till exempel i torparkontrakten att den torpare som var stursk eller inte genast lydde jordägarens befallning kunde vräkas från sitt torp med omedelbar verkan.

Att leva på allmosor, understöd och medmänniskors välvilja var säkert för de flesta illa nog. Och dessutom bli behandlade som en sämre sorts människor. Det här skriver många om i litteraturen, likt Albert Viksten. En av dem är Per Anders Fogelström i sin åtta böcker långa serie om Stockholm. Om hur fabrikören på väveriet höll lönerna så låga att de anställda arbetarna nätt och jämnt kunde föda sig så att de orkade arbeta. Inte ett öre mer skulle de ha för då blev de lata, minsann! Ändå är det de fattigas slit som burit upp samhället.

Albert Viksten med sin familj. Foto: Hilding Mickelsson, Hälsinglands Museum. Bildkälla: Digitalmuseum.

Läs mer om Albert Viksten och alla böcker han skrivit.

Jürgen Weigle är död.

I förmiddags var jag på begravningen i Spånga kyrka, tillsammans med bland annat ett flertal släktforskare. Jodå, Jürgen gjorde betydande insatser för den tysk-svenska släktforskningen.

Sedan G-gruppen (www.g-gruppen.net)  bildades för ungefär tjugo år sedan, har Jürgen varit en återkommande släktforskare i mitt liv. Hans liv var långt och innehållsrikt, men det kan andra skriva mer om än jag.

Det fanns personer som varnade mig för Jürgen. De menade att han var 'skräckinjagande' och 'jobbig'. Förvisso talade Jürgen klarspråk. Man visste exakt vad han tyckte eller inte gillade. Uppstod det en konflikt, kastade han sig med glatt mod in i den, och gav sig inte förrän saken var bilagd på ett eller annat sätt. Förvisso väldigt jobbigt, enligt vissa personer.

Nog var han envis. Hade han fått för sig att något skulle vara på ett visst sätt, så är ord som 'envis' eller 'tjurskallig' alldeles för blida. Men han lyssnade noga, och kunde ändra sig om man hade nya fakta. Med ett karakteristiskt 'å fan' gav han med sig.

Jürgen besatt också den fantastiska förmågan att skriftligen läxa upp personer som förtjänade det, så att de inte var vatten värda, men  ändå inte använda ett enda personligt invektiv. Till och med då, mitt i uppläxningen, dök det upp stänk av hans rika sinne för humor i en självironisk kommentar eller någon galghumoristisk observation.

Jag brukade kalla honom för 'min riddare på vit häst'. Hur tufft han än hade det själv, så orkade han ställa upp när det blev mörkt på min himmel. Han skickade tröstande e-post, och dök inte sällan upp på min arbetsplats med en bukett tulpaner i handen, väl medveten om att det är min favoritblomma. Och framför allt, han bidrog med både råd och dåd för att hjälpa upp situationen. Fullkomligt orädd, gav han sig in i stridigheter och svårigheter. Och det var inte sällan som han gick segrande ur striderna.

En kunnig släktforskare, och en otroligt stark människa har lämnat oss.

Adjö, min riddare på vit häst.

Kanske ur syn, men definitivt aldrig ur sinn'.

Bilden: Spånga kyrka i förmiddags

Tidigare diskuterade jag exempel på föreställningen om släktskap utan blodsband. Huvudspåret när det gäller att definiera en släkt eller släktskap får dock sägas vara någon form av blodsband, även om att vara släkt och att tillhöra samma släkt inte är riktigt samma sak. Genom historien och i olika samhällen har det dock funnits flera olika sätt att göra det. Vad som kan variera är bland annat från vilken person man tar sin utgångspunkt.

Enklast är kanske att utgå från sig själv. Vilka är jag släkt med? Ja mina föräldrar, mina syskon och mina barn. Mina far- och morföräldrar och deras barn d.v.s. mina farbröder, mostrar etc. På det sättet kan den krets av person som jag anser mig vara släkt med genom blodsband utvidgas till allt fler lager av personer. Antropologer talar om en »släktkrets« eller till och med om en »individuell släktkrets«.

Släktkretsen är alltså unikt definierad för mig. En person som ingår i min släktkrets kan då självfallet ingå i många andra släktkretsar. Släktkretsen blir då förstås något temporärt. När jag dör upphör »min« släktkrets att existera eftersom den definierades utifrån min person.

Släktkretsens sätt att räkna släktskap fungerar därför inte för att definiera olika grupper som har bestående varaktighet. Den har dock haft och har användning inom ett för släktforskare intressant område: arvsrätten. Typiskt i Sverige har de som har haft rätt till arv efter en person ingått i en på liknande sätt definierad släktkrets. Arvsrätten i Sverige är dock idag inte oinskränkt genom att kusiner idag inte har arvsrätt. I det sammanhanget räknas kusiner alltså inte in i släktkretsen. Under medeltiden och fram till 1845 var också arvsrätten begränsad men inte genom att personkretsen begränsades utan genom att kvinnor på landet ärvde hälften av vad deras bröder ärvde.

Släktkretsen definierar alltså blodsband i förhållande till en viss person (»jag«). Men arvsrättens bestämmelser behöver inte överensstämma och kan resultera i att arv kunnat förmedlas så att arvet lämnat »blodslinjen«. Det har möjliggjorts av arvsrättens ofta förekommande komponenter »bakarv« och »istadarätt«. Bakarv innebär att föräldrar kan ärva barn och istadarätt att barn inträder i avlidna föräldrars ställe i arvsrätten.

Antag att en släktkrets består av en person (ett barnbarn) och dess farmor och mormor. Farmodern avlider och barnbarnet ärver henne genom att inträda i sin avlida pappas ställe (istadarätt). Sedan dör barnbarnet och ärvs av sin mormor (bakarv). Mormodern kommer alltså att indirekt överta farmoderns egendom utan att det finns något direkt blodsband mellan dem.

En släkt kan också definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Antropologerna talar om en »linje«. Eftersom vi kan räkna släktskap genom antingen män, kvinnor eller såväl män som kvinnor kan vi alltså definiera tre olika typer av linjer: manslinje (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män), kvinnolinje (matrilinjär linje där släktskap räknas endast genom kvinnor) och kognatisk linje (där släktskap räknas genom både män och kvinnor).

I det sista fallet, den kognatiska linjen, kan en person kan tillhöra väldigt många olika släkter. Det beror på att i en persons antavla kan varje föräldrapar i en generation vara utgångspunkten för en linje och när antalet generationer ökar blir dessa väldigt många. Efter fem generationer finns det ju 2⁵ = 2·2·2·2·2 = 32 personer att utgå i från. En person ingår då i 32 olika släkter definierade efter kognatiska linjer. I släkter definierade efter mans- eller kvinnolinjer tillhör man dock bara en släkt. Jag återkommer till dessa.

Litteraturtips: Christer Winberg (1942–2008) var professor i historia vid Stockholms och Göteborgs universitet. Hans bok »Grenverket« från 1985 om bl.a. släktskapssystem rekommenderas för den som vill fördjupa sig i detta. (Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Rättshistoriskt bibliotek 38, Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning. LIBRIS-ID: 7746183. ISBN: 91–85190-31-4. ISSN: 0534-2716.)

Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fru statsråd, fru landshövding!

Det var så han började sitt hälsningsanförande vid invigningen av släktforskardagarna i Växjö, Sverigs släktforskarförbunds ordförande, Erland Ringborg. Landshövdingen var alltså Ingrid Burman, tidigare V-politiker och numera således statens högsta företrädare i Kronobergs län. Statsrådet var Kultur- och Demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tvättäkta smålänning med ett förflutet både som framgångsrik sprinterlöpare och som svensk medieprofil med program som Disneyklubben, Söndagsöppet och pratshowen Alice Bah bakom sig.

Både Erland och Ingrid höll mycket trevliga och innehållsrika anföranden, men det var Alice som, med ett tal fullt av värme, humor, medmänsklighet och energi, golvade oss alla. Gång på gång återkom hon till att vi släktforskare på ett fantastiskt sätt hjälper till med att skriva landets historia. Hon lyfte fram hur viktigt det är att sätta in sig själv i ett historiskt, geografiskt och kulturellt sammanhang. Fusklappar hade hon visserligen med sig upp på scenen, men dem tittade hon aldrig på utan talade till synes fritt ur hjärtat.  

Min hustru och jag hade av en händelse hamnat på andra raden - vi hade känt igen några släktingar som råkade sitta där och sällat oss till dem - varför Kulturministerns reserverade plats var direkt framför oss. Vad gör statsrådet? Hon vänder sig om och hälsar vänligt och intresserat på alla runt omkring henne - byter några trivsamma ord och är som ett solsken hela hon. 

Efter invigningen dristar jag mig till att fråga henne om jag kan få ta ett kort på oss tillsammans - för Rötterbloggen - och visst, inga problem! Medan vi väntar på fotograferna hinner vi byta några ord om släktforskning och historia och det visar sig att det inte är ett dugg svårt att konversera ett statsråd, i alla fall inte detta ... Samtalet handlar med tanke på Släktforskardagarnas tema mest om migration och snart nog kommer vi in på de mer allvarliga sidorna av detta ämne. Det visar sig att Alice och jag själv delar ett starkt engagemang för alla de ensamkommande flyktingar som, trots att de vistats i snart tre år i vårt land fortfarande lever i Limbo. I en nedbrytande ovisshet om sin framtid, ibland utan tak över huvudet och mat för dagen.

Om migration handlade det också i förbundets monter, där jag under några timmar under såväl lördagen som söndagen öppnade min EMIGRANTFORSKARMOTTAGNING. [Foto: Elisabeth Dahlström] Där satt jag, högt uppriggad på några bokkartonger, och tog emot besökarnas frågor en efter en. Kön växte, gångarna korkade igen, kölappssystem fick införas, och under de två dagarna hann jag med att hjälpa och/eller ge goda råd till ett 40-tal intresserade. Min och Anna-Lena Hultmans handbok: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET gick åt som smör i solsken. Tack vare en mikrofon och en storskärm kunde alla besökare se och följa de olika sökningar jag gjorde och hur dessa utföll. Ett spännande om än fruktansvärt intensivt koncept .... (nu ska jag sova i en vecka!)

Släktforskardagarna i Växjö fungerade alldeles utmärkt, luftiga och rymliga lokaler, omväxlande program och bra logistik. Den detalj jag brukar haka upp mig på - MATEN - fungerade denna gång något bättre än på jämförbara tidigare släktforskardagar, men inte perfekt! 

På släktforskardagarna vill ingen människa stå i kö! Vi har inte tid med det! En måltid eller en fikastund får inte ta en halvtimme eller en timme i anspråk. Det måste gå geschwindt! Det duger inte med såsiga matköer, där alla gäster måste passera förbi någon form av brickbana och en efter en ta för sig ur fem eller sex grytor och kastruller: Bricka, tallrik, glas, servett, kniv och gaffel, dricka, potatis, kött/fisk, sås, tillbehör o.s.v. Om man ska ha matservering måste det gå till så här:

• Insläpp
• Lämna din matkupong - alternativt betala
• Tag bricka, glas, porslin och bestick 
• Gå sedan till ett av flera salladsbord, som alla har samma sortiment, och ta för dig
• Fortsätt till den varma maten, som finns på fler olika ställen, och förse dig
• Avsluta med ett besök vid en av flera dryckesstationer och fyll på

Självbetjäning är det enda som fungerar! 

När det gäller fikastunderna ber jag att få upprepa min rekommendation från förra årets blogg i ämnet:

En riktigt bra och praktisk innovation vore om arrangören eller någon sponsor kunde förmås BJUDA på kaffe, te och vatten, helt enkelt låta det ingå som en del av inträdesavgiften. Tänk er "tankställen" på 10 eller 20 platser i lokalerna där folk får ta för sig av de ljuva dryckerna - efter att utan köbildning ha köpt ut sin macka eller sin bulle. Tänk vad mycket irritation och frustration en sådan generositet skulle bespara besökarna!

Ta till er detta, Borås och Skövde, och skulle ni ha några ytterligare frågor är det bara att med förtroende vända er till firma

KÖELIMINERING AB i Falköping

Detta sagt är det bara att lyfta på hatten för kamraterna i Växjö! Bra jobbat! Tack för en härlig helg! 

Släktforskardagarna inleddes igår med förbundets årsstämma. Idag och imorgon är det mässa för släktforskare och utdelning av belöningar och priser ikväll.

Det här är alltid en trevlig, ja riktigt rolig helg, och jag kommer alltid hem med ny energi efter alla de möten med andra släktforskare som sker. Det roligaste är själva mässan, då arbetar jag i Rötterbokhandeln (förbundets bokhandel) och där traffar man folk.

Uppdatering lördag kväll:

Det blev en hektisk dag i Rötterbokhandeln idag. Här kommer lite blandade bilder från lördagens mässa:

Kulturminister Alice Bah Kuhnke invigde Släktforskardagarna med ett varmt och engagerat tal, och fick ett fint släktträd gjort av systrarna Margit Lorentsson och Viola Ek i Kronobergs Genealogiska Förening. Den som håller upp det är konferencier Richard Grügiel från samma förening.

Jan Appelquist har skrivit en handbok om arkivering och signerade den i Rötterbokhandeln.

Peter Sjölund hade en frågestund om DNA i Rötterbokhandeln.

Det var tryck på bokhandeln hela dagen. Till höger står mina bokhandelskollegor Eivor Grafsund och Siv Bergman.

Eftersom vi är i Småland är DIS Småland med hos föreningen DIS på mässan.

Tack KGF för ett bra arrangemang! De har jobbat hårt med föreberedelserna inför mässan, Jörgen Sjöblom, Börje Gustafsson och Viola Ek.

Föreläsning om historiska kartor hos Lantmäteriet.

Det var lång kö både till en del föreläsningar och till att komma in på mässan.

Riksarkivet är givetvis på plats.

Ted Rosvall hjälpte till med emigrantforskning.

Släktforskare från Tyskland är med på mässan.

Läs på Rötter om mässan.

Tidigare text och bilder:

Det började redan på fredagen när jag kom till stämmolokalen i Utvandrarnas hus. Det blev många "Hej, vad roligt att ses igen!" och prat hit och dit. Det är dessa möten med andra släktforskare och en del avlägsna släktingar som är så upplyftande och viktiga.

Växjö visade sig kanske inte från sin allra bästa sida igår, med tunga regnmoln över staden med sina karaktäristiska dubbeltorn på domkyrkan. Bilden tog jag från järnvägsövergången på väg från förbundsstämman.

Men allvaret finns där också och på stämman var jag en av 136 ombud från 83 medlemsföreningar. Jag representerade Tjust Släktforskarförening i Västervik. Stämman är viktig för förbundet vilar ju på alla medlemsföreningarna och det är vi som är grunden för organisationen. Med hemifrån hade jag med mig hur vår lokala styrelse (jag sitter inte i styrelsen) ser på det som skulle avhandlas utifrån den dagordning mm som vi tidigare fått.

I den ingick bland annat att välja förbundets ordförande och styrelseledamöter. På de allra flesta blev det omval men en ny ledamot ingår numera i styrelsen. Han heter Hans Olsson, kommer från Karlstad och ser ut så här:

Under inledningen berättade förbundsordföranden Erland Ringborg att förbundet nu slutit avtal med Riksarkivet om att ge ut folkräkningarna för år 2000 och 2010, ett avtal som alldeles nyligen gått i hamn. Åtkomst till dessa betyder mycket för släktforskarna och ger intäkter till förbundet.

Resultatet för 2017 redovisades och blev en förlust på 1,2 miljoner. Det är en miljon mindre än den budgeterade förlusten på 2,2 miljoner. Att förlusten blev så mycket mindre beror på en ökad försäljning i Rötterbokhandeln. 2016 hade ett resultat på -1,7 miljoner.

En punkt på dagordningen var flerårsplan för verksamhetens ekonomi och beslut om avgifter för 2019. Under denna punkt blev det mycket diskussion och till och med votering. Läs mer om detta.

Votering under stämman.

Egentligen är förlustresultatet kanske inte fullt så dystert som det vid en första anblick kan verka. I november beräknas version 7 av Sveriges dödbok komma ut, nu i fullständig version till skillnad från den tidigare ofullständiga. Det är en mycket populär produkt och ger goda intäkter. Försäljningen av de kommande folkräkningarna 2000 och 2010 kommer sannolikt också att ge liknande intäkter. Kanske är det mer på gång, det vet vi inte. De kommersiella produkterna kan inte avslöjas i förväg av konkurrensskäl.

Idag och imorgon ska jag alltså stå i bokhandeln och sälja böcker, usb-minnen och cd-skivor. Återkommer nog om det ikväll. Hoppas vi ses i mässhallen!

Är vi släkt eller tillhör vi samma släkt? Hur nära släkt är vi? Frågorna är centrala för alla släktforskare. Särskilt när våra forskningsmödor i kyrkoarkiv och andra handlingar kan konfronteras mot den naturvetenskapliga forskningens DNA-resultat. Och när traditionella föreställningar om vad släktskap innebär ställs mot nutidens människors krav på att själva få definiera sina släktrelationer.

Att »vara släkt« och att »tillhöra samma släkt« behöver inte betyda samma sak. »En släkt« kan definieras på många olika sätt. De flesta skulle nog mena att släktskap är förenat med blodsband och ju närmare blodsband desto mer släkt är man. De flesta av oss har dock säkert erfarenhet av att begreppet släkt använts utan att blodsband är inblandat.

För några år sedan var jag (tillsammans med mina barn, min syster och min mamma) inbjudna till en »släktträff« (inte familjeträff) där alla som härstammade från ett nu avlidet gift par var inbjudna. En grafisk stamtavla delades ut till alla deltagare och där fanns vi med på ett hörn eftersom min mamma är sambo med en son till det avlidna paret.

Vi hade alltså inga »blodsband« med några andra närvarande personer utan skälet till att vi var med var alltså min mammas samborelationen. För organisatörerna av tillställningen var det alltså helt självklart att inte bara bjuda in oss utan också rita in oss i stamtavlan. Liksom många andra med liknande relationer. Släkten definierades för det här tillfället, för släktträffen, precis som en »släkt« kan definieras för andra ändamål som t.ex. en släktpresentation.

Föreställningen om släktskap utan blodsband är förstås inte ett modernt fenomen. Det räcker med att gå tillbaka till äldre regler mot äktenskap i förbjudna led i Sverige. Eftersom äktenskapet innebar att makar enligt kyrkan blev ett (»De är inte längre två utan ett.« Matteus 19:5) ansåg man att s.k. »svågerlag« utgjorde äktenskapshinder. Idag utgör exempelvis olika slags svågerlag bl.a. grund för jäv.

Kejsar Augustus, staty funnen 1863 i Villa Livia, Prima Porta, Rom. Wikimedia commons.Föreställningen att blodsband inte krävs för att man ska anse att släktskap föreligger är spridd genom mänsklighetens historia. Adoptioner är kanske det vanligaste sättet att etablera släktskap utan blodsband. En av historiens mest kända adoptioner är troligen Julius Cæsars adoption av (sin systerdotterson) Gaius Octavius Thurinus (63 f.v.t. – 14 e.v.t.) som då blev Gaius Julius Cæsar Octavianus, idag mer känd som kejsar Augustus. I det romerska systemet övergick den adopterade helt till adoptivfaderns släkt. Mer ovanlig är »polygynandri«, alltså att flera män och kvinnor är gifta med varandra, där barnen kan anses vara gemensamma oberoende av biologisk släktskap. Ett viktigt skäl för dessa konstruerade icke-biologiska släktskap är att barnen utför nödvändiga religiösa riter vid föräldrarnas död.

Ett annat märkligt exempel finns bland Nuer-folket i Sydsudan. Bland dessa kan äktenskap ingås på liknande sätt som hos oss mellan en man och en kvinna. Men om mannen avlider och änkan får barn (t.ex. genom omgifte eller genom att ha en älskare) räknas dessa barn som den avlidne mannens barn, trots att det inte finns några blodsband. Alltså på samma sätt som hos oss är det bland Nuer-folket, nämligen att mannen i äktenskapet presumeras vara far. Men hos Nuer-folket även då mannen är avliden. Fenomenet kallas av antropologer för »spökäktenskap«.

Det finns alltså exempel från vår egen och andra folks historia på att frånvaro av blodsband inte utgjort något hinder för att anses tillhöra samma släkt eller för att vara besläktade.

Epilog 1: Rubriken är i själva verket ett citat från minnet, och därmed med viss reservation för att det inte är korrekt, från en skämtteckning från en svensk dagstidning för många år sedan. Tidningsklippet har sedan länge förkommit och upprepade försök att hitta notisen har misslyckats. Tips om var teckningen kan återfinnas mottas med tacksamhet.

Epilog 2: Jag kommer inte att tynga mina bloggar med omfattande käll- och litteraturhänvisningar när uppgifterna lätt kan återfinnas i ett vanligt uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller svenska Wikipedia.

Källhänvisning: Bibelcitatet är från den senaste svenska översättningen som finns i SOU 2000:100: tidigare användes uttrycket »ett kött« istället för »ett«. Uppgifterna om nuer-folket är hämtade från sid. 216f i R. M. Keesing, Cultural anthropology. A contemporary perspective, andra upplagan 1981, Harcourt Brace College Publishers. LIBRIS-ID: 4478510. ISBN: 0-03-046296-7.

Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Bara några dagar kvar till en av årets absoluta höjdpunkter: SLÄKTFORSKARDAGARNA - denna gång i småländska Växjö med naturliga kopplingar till emigrationen, i modern tid vår kanske enskilt största historiska händelse. För oss släktforskare är det emellertid inte de historiskt-akademiska aspekterna på utvandringen som lockar mest. Vi vill veta vad som hände med morfars morbror, drängen Johannes Pettersson från Sjögestad socken i Östergötland. Var hamnade han? Hur gick det för honom? Gifte han sig och fick barn? Finns det några nu levande ättlingar? 

Tack vare den digitala revolutionen och alla indexeringsansträngningar, är möjligheterna att få svar på dessa frågor idag radikalt mycket bättre än för bara några år sedan. Det mesta av vad som finns tillgängligt hos olika aktörer, Ancestry, Familysearch, MyHeritage, Genealogybank o.s.v. finns presenterat i boken

EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET

som Anna-Lena Hultman och jag förra våren knåpade ihop. Där presenterar vi de mest använda resurserna och listar länkar till ny kunskap. Med folkräkningar, adresskalendrar, vital records. mönstringskort och gravregister kommer man långt - och hela tiden publiceras det nya databaser, nya möjligheter.

Om just dessa nya resurser föreläser jag på lördag kl 11.00 i Växjö (Sal A). Jag kommer att fokusera på de databaser som tillkommit sedan boken skrevs - nyheter helt enkelt - Nyaste Nytt på Nätet!

Den viktigaste nyheten är förstås att de svensk-amerikanska kyrkoböcker nu äntligen blivit tillgängliga. De finns med i boken och presenteras i detalj, detta eftersom vi anade att en digitalisering var på gång. Nu finns de där och jag kommer att visa hur de fungerar och vad man kan hitta med hjälp av dessa fantastiska längder. Sökknep och trix. Jag kommer också att redovisa vilka kompletterande samlingar som finns på nätet, hos Arkiv Digital och hos Swedgen, och hur de olika versionerna skiljer sig åt.

Vidare kommer jag att dra en lans för alla digitala och indexerade tidningar, som ibland är den enda tillgängliga källan för personhistorisk information och som till skillnad från förhållandena i byråkratiska Sverige är tillgängliga långt fram i tiden.

En resurs som många efterfrågat, är de moderna adressregistren - alltså konsten att hitta folk i nutid, aktuella adresser och kontaktuppgifter till nu levande amerikaner. Det finns en rad förhoppningsfulla leverantörer av sådan information, samtliga dyra och dåliga, men om man vill komma vidare är det ofta nödvändigt att ändå konsultera dessa.

Om jag hinner kommer jag också att kasta fram ett antal mindre kända amerikanska databaser och personregister - det finns hur många som helst ...

Den som vill veta mer, och kanske vill få råd och tips om sina egna försvunna emigranter, är välkommen till Förbundets monter lördag kl 13.00 - 14.30 eller söndag kl 11.00 - 12.30. Då är min EMIGRANTFORSKARKLINIK öppen, där jag försöker applicera mina erfarenheter på just ditt forskningsproblem - en liten stund i alla fall. Välkomna!

Mitt andra föredrag, söndag kl 14.00, har fått det lustiga namnet KUNGLIG PING-PONG och handlar om hur Sverige och Danmark servade och reurnerade prinsessor fram och tillbaka över sundet, ibland med rejäla smashar. Det kommer att handla om husen Vasa, Pfalz, Holstein-Gottorp och Bernadotte, med massor av historiska bilder på duken.

Vi ses i Växjö!

Har du sett oväntade hjulspår på din gårdsplan? Har din granne berättat att någon varit hemma hos dig och fotograferat gården när du var borta? Har du sett en ensam person som sitter i bilen och fikar på en kyrkogårdsparkering? Då är det nog en släktforskare som är i farten.

Under två dagar nu i mitten av augusti har jag varit ute på släktforskningssafari. Det förstår du nog genast vad det är. En släktforskare som far omkring och letar upp gårdar, torp och andra ställen där de gamla och sedan länge döda släktingarna bott och verkat. Vi vill ju se deras gamla boställen. Ibland finns ingenting kvar, ibland är gårdar och manhus intakta. Och vi vill se gravarna på kyrkogårdarna, om de finns kvar.

I måndags eftermiddag tog jag en kort paus vid Svartrå kyrka i Halland. Egen bild.

Ena dagen var min släktforskande bror med, andra dagen åkte jag själv. Däremellan har jag träffat de släktingar som är i livet fortfarande, så jag har inte bara ägnat mig åt de döda.

Sju socknar besökte jag, alla i mellersta Halland: Askome, Okome, Köinge, Svartrå, Ullared, Gällared och Gunnarp. Härifrån kommer min mors släkt och delvis också min farmors. Under dessa turer träffade jag flera underbart generösa människor som tog sig tid att prata och dela med sig av sin kunskap. Ett varmt tack till alla!

Jag hade förberett turerna genom att gå igenom på kartan var gårdarna låg och gjort en utskrift av ett kartutsnitt och där markerat alla gårdarna. Då var det lätt att se hur vi skulle åka för att hitta det ena stället efter det andra. Dessutom hade jag utskrifter av kartan för varje gård där jag gått ner i detalj och markerat vilket hus vi skulle leta efter. Jag litar inte riktigt på att kunna hitta det i mobilens kartapp på plats, eftersom det på flera ställen ute i skogsbygden kan vara dålig täckning. På kartutskrifterna hade jag också noterat när dessa gårdar och torp funnits i vår släkt och vem som bor där idag.

Min planering innan jag åkte till västkusten i förra veckan.

På fredagen åkte min bror och jag runt i Okome, Gällareds och Ullareds socknar. Måndagen efter tog jag resten på min lista (utom en gård som vi inte kom fram till). Vi började med Nydala kvarn i Okome där vår mamma föddes 1924 (hon gick bort 2009). Mormor och morfar bodde där när de gifte sig 1922 och var kvar till 1928. Den gamla kvarnmiljön är kvar och vi träffade den nuvarande ägaren vars farfar tog över efter min morfar 1928. Han berättade en hel del för oss och vi fick möjlighet att se oss om även inne i en byggnad.

Sedan bar det av till Huslyckan i byn Buskabygd i Gällared. Där föddes mormor 1904 och där har vår släkt bott i två tidigare generationer. Mormors far var snickare och den gamla snickarverkstan finns kvar. På den tiden var Huslyckan ett torp, idag ser det mer ut som en gård. Så vitt jag vet brukar inte ägarna (en tremänning med fru) gården utan arrenderar ut marken, eller om den är avstyckad och såld.

Sedan fortsatte vi till ytterligare fyra gårdar utmed en rutt som jag lagt upp. På smala slingrande grusvägar, ibland så smala och beväxta att vi blev osäkra på om det skulle vara körbart ut till stora landsvägen. Men det var det. Vi knackade på men på de flesta ställen var ingen hemma. Förmodligen hade det varit annorlunda om vi kommit på lördagen eller söndagen, men då hade vi andra planer. På två av dessa fem gårdar (forutom kvarnen) var ägarna hemma. Den ene av dem är släkt till oss men våra respektive släktgrenar skildes åt i mitten av 1700-talet. Den gården har varit i vår gemensamma släkt sedan tidigt 1600-tal, då Halland var danskt. Den andre gårdsägaren som vi träffade är vi inte släkt med, däremot släkt till släkten med varandra (alltså genom ingifte).

Komna så långt var det dags att åka och hälsa på moster i Ullared som väntade med kaffehurran på.

I måndags var jag ute på egen hand för att leta upp resterande gårdar på min karta. Men dagen började jag med att i sällskap med en annan moster åka genom byn Gällsås i Okome socken som morfars släkt delvis kommer ifrån. Min moster, som bor i kyrkbyn, hjälpte mig att identifiera de enskilda gårdarna, själv känner jag bara igen några sedan tidigare besök. Det blev en extra trevlig tur, tack vare hennes sällskap. Därefter återstod ett återbesök på en gård från fredagen plus besök på fyra andra gårdar som ligger i Gällareds och Gunnarps socknar.

Syftet med resan var både att se platserna och att dokumentera dem, dvs fotografera. I de flesta fall är varken boningshus eller uthus desamma som när släkten bodde där, men på en del gårdar finns äldre hus kvar. Bilderna och berättelserna om vår släkt på de olika gårdarna ska ingå i en kommande bok om släkten.

De gårdar och byar som fick påhälsning är (utöver de jag nämnt): Axtorna i Köinge socken, Mellangärde, Stora Ammås, Övre Hjärtared, Yttre Hjärtared och Dughult i Ullareds socken, Stenstorp i Gällareds socken samt Tåghult och Lunnagård i Gunnarps socken. Har du släkt där kanske du är släkt med mig.

Några av mina bilder från gårdarna vi letade upp:

På andra sidan stengärdsgården låg de gamla husen på gården Yttre Hjärtared där min släkt bodde på 1700-talet, kanske var det samma hus som släkten bodde i redan på 1600-talet. Ägaren berättade att hans far hittat lämningar av husen, men idag är de flesta spår borta. Vägen i bakgrunden är väg 153 mot Ullared.

Axtorna i Köinge socken. På denna gård föddes min morfars farmor Anna Christina Svensdotter 1819.

Nydala kvarn i Okome socken, på gränsen till Köinge. Morfar hade kvarnen till 1928 och här föddes min mamma.

Huslyckan i Buskabygd i Gällareds socken. I detta uthus hade mormors farfar Johannes Torsson sin snickarverkstad, även min morfars far Malkolm Johansson.

Detta hus kallas Lyckan och ligger i Gällsås i Okome socken. I huset hade morfars far Emanuel Dahlberg affär innan han gifte sig med grannflickan Lotta Maria Bengtsdotter.

På Lunnagård i Gunnarps socken finns lämningar kvar av de gamla husen. Detta är rester av en ladugård berättade den nuvarande ägaren här, vars släkt bott på Lunnagård sedan åtminstone 1780, kanske längre, och kanske är vi släkt. Min släkt bodde här på 1600-talet.

Jag älskar att resa. Och intrycken jag får är många. Ibland leder de till något överraskande upptäckter och tankegångar...

Utom släktforskning har jag ju också dille på historia i största allmänhet. För ett par år sedan bilade jag norrut tillsammans med min syster. Hon hade lovat mig att vi skulle stanna till vid den så kallade 'Arkeologstigen' strax söder om Sundsvall. Men när vi svängde av från motorvägen, fick jag syn på något:

- En runsten! Det stod en runsten där! Hojtar jag med en upphetsning som bara en historienörd kan uppbringa.

Min syster vid ratten, betydligt lugnare:

- Nej, du måste ha sett fel. Jag såg ingen.

- Jo,jag lovar! Det var en!

Systeryster, som är en resonlig person, går med på att kolla detta på tillbakavägen. Och för en gångs skull har jag rätt. Det ÄR en runsten. Och inte vilken runsten som helst, utan den beryktade Burestenen! Det blev många bilder knäppta.

Och då hade ändå varken min syster eller jag en aning om att vi faktiskt är bureättlingar....

Ibland gör man närmast pinsamma upptäckter. För ett par somrar sedan, satte jag mig en ledig junimåndag på först tåg och sedan buss till Björklinge kyrka en bit ifrån Uppsala. Anledning: kryptan där Agneta Horn ligger begravd, var öppen för besök denna vecka. Normalt är den dold under kyrkgolvet. Det var en spännande upplevelse, men när jag gick runt kyrkan en sväng i väntan på att visningen skulle börja, spanade jag in en gravsten där en man och en kvinna var inhuggna i relief. De var föräldrar till Bror Hjorth! Konstnären själv ligger också begravd där. Och det hade jag ingen aning om. Trodde Bror Hjorth höll till betydligt längre norrut. Faktiskt nästan lite genant....

Vissa sevärdheter kan få en att fatta avgörande beslut:

För några år sedan åkte jag runt i mina anors Västergötland, kallat Prästergötland (ja, dom var präster och prästdöttrar nästan hela bunten anor på den linjen) tillsammans med en bilburen kompis. Ett av ställena vi lät bilen klättra upp till, var Kattunga kyrkoruin, där åtminstone en av mina präster troligen varit verksam. Utsikten över markerna och kullarna var förtrollande, men det var faktiskt ruinen också.

När jag klev in i bilen igen, meddelade jag kort och gott: ”Jag har bestämt mig. Här ska jag gifta mig”.

Sedan är det ju det här struntlilla problemet att det krävs två personer för att gifta sig....

Man kan även få uppslag till framtida serviceinrättningar:

I samma trakter, träffade vi en fantastisk lokalhistoriker. Han kunde allt, och han var outsinlig. Vi blev faktiskt tvungna att avbryta honom, eftersom vi hade ett annat ärende, men när vi en stund senare skulle åka därifrån, kom han körande i sin bil. Han bromsade in bredvid vår bil, och vevade ner rutan. Min bilkörande kompis, som satt närmast i vår bil, gjorde detsamma. Varpå han fortsätter som om vi aldrig skilts åt:

”Det vita huset därborta var förr ett spannmålsförråd. Där samlade man det som skulle bli prästens tionde....”

Han berättar en spännande historia om en bonde som stal av prästens tionde, men åkte fast. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, för jag har fått en Vision: 'Drive-in lokalhistoria'. Javisst!

Vi har väl alla, vid bilturer, stannat till någon gång vid en sådan här stor Turistinformation-skylt. Karta över traktens sevärdheter, och information om hur man kör dit, var man kan övernatta och liknade. Men tänk om man istället för karta kunde trycka på en knapp. I en liten display kommer det då upp ett telefonnummer eller en kod som man knappar in. Sedan blinkar displayen: ”anländer om x antal minuter”. Man trycker ok, och bidar sin tid.

Efter x antal minuter, kommer det en bil, vars förare vevar ner rutan, och börjar berätta: 'Huset ni ser här på andra sidan gatan....' Se där, en helt ny servicegren!

För tänk, så OTROLIGT mycket lokalhistoria det finns lagrat i människor runtom i vårt avlånga land! Och – nej. Den finns inte på nätet.

Bilden: Utsikt över Surteby från Kattunga kyrkoruin, Västergötland

En överskrift som kanske inte stämmer helt, men tänk hur många olika aktiviteter som sker hela tiden inom släktforskarrörelsen. Allt kommer inte tidningen eller upp bland Rötters nyheter, allt visas inte på TV eller berättas om på radion. Men de händer ändå

För ett tag sedan blev jag kontaktad avseende hur man gör med DNA-träffar. Det fanns idéer och funderingar, men skulle de hålla och skulle den ”lilla” föreningen orka med.  Skulle de nå ut,  skulle  någon komma och skulle de få eldsjälarna orka med. Det låter nästan lite som undergångsstämning, men det var det inte utan ska något vinnas så måste det satsas och det var man helt klara med, trots funderingarna.  Några mail och lite material senare så började de förverkliga sina idéer.  Om jag förstått det rätt så var föreningen ganska liten när man började, och nu får jag höra att det blivit 30 nya medlemmar. Det kan man kalla ökning, och räknar vi med procent så lär det bli 40, undrar hur det ser ut när det här året är slut. Tänk om alla kunde öka med 40%, det vore en fantastisk upplevelse.

Grattis Gotlands Släktforskarförening, och kör hårt i höst!



Inom andra områden händer det också, jag tänker på de släktforskare som lägger ner tid och kraft på att framställa egna alster om olika händelser och skeenden som de fastnat för. Det finns en mängd material som tas fram, en del sprids i familjen, en del i föreningar och andra hittar nya vägar att nå ut. På Rötter fanns en nyhet daterad 3 april 2018. Där berättas om möjlighet att söka stipendium från Arvid Lundbäcks Stiftelse.  Denna stiftelse delar varje år ut medel som kan hjälpa släktforskare att delvis bekosta produktion av något intressant. I år ligger fokus att ligga på olika vinklar av forskning som syftar till att lyfta fram kvinnor i arkiv. Vi vet att det har funnits kvinnor med i alla sammanhang, men de har inte blivit synliggjorda på ett tillräckligt bra sätt. Därför prioriteras de ansökningarna, men det går även att söka för annat.
Ansökningstiden går snart ut, men har du en idé, kolla på Rötters nyheter:https://genealogi.se/nyhetsarkiv/3250-2018/2226-soek-stipendium-fran-arvid-lundbaecks-stiftelse

Undrar om jag ska hoppa till det stora nu, fast med en koppling till det lilla. Mindre än två veckor kvar och det plockas och packas på många ställen. De närmare 80 utställarna i Växjö plockar, packar, funderar och plockar i lite till. Behövs det skarvsladd eller kanske två. Finns det med en plattång om i fall att den behövs och hur är det namnskyltar, ska vi ha det. När allt är nerpackat så ska det köras och sedan plockas upp för att alla de som kommer till Släktforskardagarna 2018 ska få en så bra upplevelse som bara dessa dagar kan ge. Att det finns små sidoaktiviteter som förbundets riksstämma kan vi kanske lämna därhän, om man inte är ombud, men visst är det en fantastisk helg att se fram mot. Så jag hoppas vi syns den helgen, konstigt nog ska jag själv delta i en monter med amerikansk bakgrund, kan inte släppa DNA bara för att det är släktforskardagar.

Bilden är tagen sekunden efter en high-five med Kattis Ahlström och kan ses i kväll - måndag - kl. 20.00 i programmet Arvinge okänd i TV1. Och, jo visst, det är den glade bloggaren själv ni ser till höger i bild - förtjust över en eller annan upptäckt på nätet - under inspelningen av det första avsnittet: Bröderna som aldrig sågs. 

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta, att min insats handlade om att leta efter ett par syskon, som vi knappt visste om de existerat eller ej, och vars efternamn var okänt. Om alla de källor och databaser vi under vårt desperata letande tillgrep, kommer jag att berätta på Släktforskardagarna i Växjö, dels i det föredrag som fått rubriken EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET - där jag fokuserar på källor som tillkommit EFTER det att handboken med samma namn utkom 2017 - dels i förbundets monter där jag båda dagarna finns på plats för emigrantforskningskonsultationer ... (härligt med de långa orden i det svenska språket)  Sökandet gör naturligtvis ingen skillnad på om det handlar om svenska, norska, danska eller finska utvandrare - tekniken och källorna för deras återfinnande är desamma.

Inspelningen av "mina" sekvenser gjordes hemma hos mig i min lilla stuga utanför Falköping i Västergötland. Så här såg den ut på 1920-talet, men den byggdes faktiskt redan 1795 och det av min morfars farfars far, häradsglasmästaren Isac Svensson Sandgren (1751-1820). Detta vet jag med säkerhet, eftersom Mäster Isac var så vänlig att knacka in årtalet och sina initialer i den högra grundstenen, strax bakom familjefadern i bilden ovan: 

Ser ni att det står ISG till höger - det kan bara tolkas som Isac SandGren

Förutom allt annat i släktforskningsväg jag de senaste 50 åren sysslat med, är det två vansinnesprojekt som sticker ut: Det är dels min jakt på Konung Carl XIV Johans ättlingar - BERNADOTTEÄTTLINGAR - ett evighetsprojekt som utmynnat i ett antal böcker, dels min totala inventering  av alla Isac Sandgrens ättlingar. Den gode häradsglasmästaren hade 12 barn varav 6 bildade egna familjer som spred sig över jorden, inte minst till den nordamerikanska kontinenten där idag fler än 1200 ättlingar bor och verkar. Många av dem har varit på besök här i stugan - fler är säkert på väg. För en historiker och släktforskare är det oerhört tillfredsställande att faktiskt bo i ett hus som byggts av en anfader - och att kunna visa det för avlägsna släktingar som också härstammar ifrån denne. 

Och nu får alla ni som tittar på TV1 i kväll - det går kanske att se programmet även i våra nordiska grannländer eller via SvtPlay - också se en skymt av Isac Sandgrens skapelse från 1795, sedan 1972 mitt hem på jorden ...

Välkomna hem till mig!

Att bo i egen villa, alltså ett hus enbart för att bo i, är ett ganska modernt påfund. Hade det varit förr i tiden hade villan kanske kallats backstuga, eftersom det var begreppet för ett hus utan odlingsbar mark. Men backstuga förknippar vi i allmänhet med de allra fattigaste i samhället. Kanske var det därför villor, eller egnahem, började kallas just så och inte backstugor när villasamhällena började byggas.

I början av 1900-talet började man skapa förorter med områden som planerades för villabebyggelse och det som då kallades småstugor. Föreningar startades där presumtiva husbyggare gick samman. Områden köptes upp och styckades av till tomter. 1904 inrättade staten en lånefond för egnahemslån vilket bidrog till en ökad bebyggelse. Målgruppen var skötsamma arbetare med låga löner som inte själva kunde finansiera ett husbygge.

Egnahem eller småstugor byggdes i rader utmed nydragna gator i förorterna. Det var små hus, på 60-70 kvadratmeter och på två-tre rum med kök. Bygga fick man göra själv, efter statligt framtagna ritningar, men snart fanns det prefabricerade hus att köpa. Ett mindre hus på två rum och kök kostade 10 900 kronor. Med egnahemslån och eget arbete kunde en fabriksarbetare eller spårvagnskonduktör ha råd med detta. Idag säljs dessa villor för 7-10 miljoner kronor eller mer.

De första egnahemsvillorna på Margaretavägen i Enskede 1910. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, fotograf okänd.

Pågående villabygge i Enskede den 18 maj 1932. Husbyggaren murar sin skorsten. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Från samma villaområde som ovan, den 18 maj 1932. De flesta byggde nog själva, med hjälp av vänner, släktingar och kommande grannar i området. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Villabyggandet på Estlandsgatan i Enskede var i full gång den 29 april 1932. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Efter första världskrigets slut kom byggandet i större skala igång på 1920-talet. Då hade frågan om bostadsbristen i Stockholm diskuterats en längre tid av stadsfullmäktige. Fortfarande 1930 bodde drygt 40 procent av stockholmarna i lägenheter på ett rum och kök eller rum utan eget kök. Så växte många barn upp.

Det finns säkert många av er som bott i eller idag bor i ett så kallat smalhus. 1935 beslutade riksdagen att barnrikehus skulle byggas i städer med trångbodda familjer. Det var flerfamiljshus med moderna bostäder och plats åt barnfamiljer, de flesta i tre våningar och med gott om grönområden. I de flesta hus var största lägenhetsstorleken tre rum och kök. De kallades smalhus och hade vatten och toaletter inomhus och sopnedkast i trappuppgången. Allmännyttiga bostadsföretag bildades för att bygga dessa. För att få bo i dem skulle man ha minst tre barn.

Barnrikehus från Traneberg i Stockholm 1930. Foto: Nils Azelius, bild från Wikipedia.

Här bodde jag på 1990-talet, i ett av de många trevånings smalhus som byggdes runt om i landet. Detta byggdes i slutet av 1940-talet och ligger i Västervik. Eget foto.

I veckan nedkom alerta ARKIV DIGITAL - i samarbete med MyHeritage, gissar jag - med ytterligare en ny och spännande digital resurs:

VÄRNPLIKTSKORT

Det handlar om svenska män födda omkring 1881-1921 som mönstrade mellan åren 1902 och 1941. Dessa kort innehåller en rasande massa information:

• Namn
• Födelsetid
• Födelseort
• Värnpliktsnummer
• Tilldelat truppslag
• Tjänstgöring - inklusive beredskapstjänstgöring under andra världskriget
• Uttagning till olika befattningar
• Befordran
• Anstånd med inkallelse
• Eventuell frikallelse

Även civila yrken och bostadsadresser kan förekomma liksom eventuella bestraffningar - typ "Tre dar i buren" för varjehanda förseelser, utebliven eller för sen inställelse till exempel. Men det kan också handla om "insubordaination" - det vill säga olydnad eller ordervägran, fylleri, bondpermission o.s.v.

Bilden ovan tillhör min svärfar, som på den tiden egentligen var stenarbetare, men som här kallas både Predikant och Metodistpastor. Det framgår också att han hade varit inskriven i Karlshamns sjömanshus samt att han skulle placeras vid Infanteriet. "Kock" har han tydligen varit ett tag - ett ord som dock är överstruket och ersatt med två svårtydda förkortningar: HJBRM och GRPELI (eller något sådant). 

Så följer en spalt med tjänstgöringsdagar på 1940-talet, Krigsplacering och mycket annat. 

På baksidan kan man läsa om hur svärfar som "samvetsöm" slapp att bära vapen utan endast behövde utföra "civilt arbete" - dock givetvis inom totalförsvarets ram. Avsaknaden av arrestnoteringar pekar på att han måste ha varit snäll och skötsam ...

All denna information är givetvis Gefundenes Fressen för den som vill veta lite mer om hur gångna generationer svenska män hade det med Värnplikten och med tjänstgöringen under andra världskriget. Dessutom är uppgifterna, tack vare en utmärkt indexering, enkelt sökbara. Resursen ligger under Arkiv Digitals Allt-i-ett-abonnemang.

Liknande, men alls icke så utförlig, information finns på de amerikanska mönstringskorten inför första och andra världskrigen. Likaså har en hel del engelskt mönstringsmaterial på senare tid släppts.

Synd bara att det till nästan 100% handlar om män - kvinnor var ju vid denna tid inte välkomna i det militära ... 

Idag ska jag tipsa om ett stort och användbart arkiv för en socken i norra Uppland. Det är Gräsöarkivet som verkar vara gjort av medlemmar i Gräsö hembygdsförening. Grasö ligger utanför Öregrund, i Östhammars kommun.

Bilden visar Norrboda hamn på Gräsö 1954. Bild från Sjöhistoriska Museet, foto Olof Hasslöf.

Arkivet är sökbart på personer som bott i Gräsö socken. Uppgifterna kommer från både kyrkböcker, bouppteckningar, folkräkningar och sjömanshus. Jag har haft anledning att använda det vid några tillfällen och det är mycket användbart. Databasen är stor och det finns mycket information. Givetvis ska du kolla informationen i originalhandlingar för att vara säker, men en databas kan vara till stor hjälp, framför allt för att hitta personer en letar efter.

Söker du på en person får du också den personens släktträd i träffen i databasen, om det finns inlagt. Det går också att söka på platser och arkivhandlingar.

Många av de människor som fötts, vigts, dött och levt på Gräsö finns sökbara i arkivet. Fotot visar Gräsö kyrka (som har en fristående klockstapel). Foto: R Rohdin 2007, bild från Wikipedia.

Databasen är gratis och fritt tillgänglig.

Det här är ett exempel ett lokalt omfattande arbete med att digitalisera uppgifter från arkivhandlingar. Mycket bra gjort! Säkert finns det fler liknande lokala arkiv för enskilda socknar eller härader. Tipsa gärna om det i en kommentar.

Det är samma historia vartenda år. Plötsligt har juli blivit augusti, och lika plötsligt är det dags att börja jobba igen.

Första veckan tror man inte det är sant. Vaknar på morgonen och tänker 'yipee, ikväll kan jag väl gå på restaurang och beställa en grillbit, medium rare! !

Sedan kommer närminnet ikapp: 'nää, idag ska jag gå till jobbet och (fallande mollskala) i morgon ska jag också jobba....'

Och dessutom brukar semesterkassan vara ett minne blott, så några restaurangäventyr är ändå inte att tänka på.

Tänka på det här med semester kan man däremot göra. Under medeltiden, när vi svenskar var katoliker, hade folket rätt många helgondagar att fira. Även om livet var hårt slit för de flesta, så hade man förvånansvärt många lediga dagar under året. Tyvärr förändrades ju detta ganska radikalt när vi blev protestanter. Jag funderar på om folk satte sig till motvärn, när de nu förväntades arbeta de dagar när man tidigare varit ledig. Eller var herrefolket en alltför skrämmande auktoritet?

För egen del har jag genom åren lärt mig att den värsta dagen när semestern tagit slut, är sista söndagen. Har man väl lyckats pallra sig upp ur sänghalmen på måndagsmorgonen, och tvingat sig själv att inse att det är jobbmåndag, så brukar det värsta vara gjort.

Och det finns väl ingen fredag man är så tacksam över som den efter första jobbveckan!

Men det här med medium rör då? Jo, om man ska rulla ihop och skicka iväg mer än en antavla, så räcker det inte med små rör att stoppa dem i. Då får man gå över till mellanstorlek....

Bilden: I Mogarpskällan, eller Pilkällan som den också kallas, finns det andra typer av rör. Och mycket gott vatten!