Vad är ett torp och vad är en backstuga? Är ett torp större och en backstuga mindre? Är en backstuga ett litet hus ingrävt i en backe? En sådan föreställning är ganska spridd. Här ska jag reda ut begreppen.

Torpet Sörlunda under gården Risen i Sibbarps socken i Halland, numera fritidsbostad åt en tysk familj. Här bodde jag de första fem åren av mitt liv. Eget foto 2016.

Gränsen mellan torp och backstuga är inte glasklar men i princip är ett torp ett mindre hus med odlingsbar mark och en backstuga är ett mindre hus utan odlingsbar mark. Backstugan kallas backstuga för att den står på bar backe, det vill säga utan mark. En liten kålgård kunde höra till backstugan och kanske så mycket mark som vi idag har till en normal villatomt eller ett radhus. Grönsaker odlade backstugusittaren som regel intill hemmet men potatis kunde odlas hos en bonde i byn.

Husen stod på ofri grund. Det var först vid slutet av 1800-talet som torparna fick möjlighet att börja köpa ut sina torp som då kunde bli egna småbruk, bostäder eller sommartorp.

Torpen fanns i flera olika varianter:
1. Kronotorpen var torp på allmänningar i de norra delarna av Sverige och torparen fick betala skatt. Kronotorp uppodlades från 1500-talet och in på 1900-talet.
2. Nybyggen på enskild mark, som är det vanligast förekommande torpet sedan 1700-talet, framför allt i södra och mellersta Sverige. Torparen fick odla upp mark som tillhörde en gård och betalning skedde med dagsverken eller pengar. Någon skatt betalades inte, marken var inte friköpt utan torparen hade bara nyttjanderätt.

Dessutom fanns det undantagstorp, förpantningstorp, bördetorp och soldattorp. Undantagstorpet var ett litet hus, ibland med lite mark att odla, där en gårds ägare fick bo efter försäljningen av gården. Förpantningstorp betalades inte med dagsverken utan med en pant och kontraktet gällde på en bestämd tid som oftast var 49 år. Villkoren för återlösning var svåra och kostsamma så i praktiken blev det oftast på livstid. Bördetorp var torp som avsattes för de arvingar som inte fick ärva gården när man inte ville klyva hemmanet. Soldattorpen byggdes av rotebönderna till rotens knekt, ryttare eller båtsman.

Vid mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i Sverige, bebodda av omkring en halv miljon människor, eller en sjundedel av invånarna.

Backstugorna byggdes som regel på en bys allmänning, det vill säga mark som inte odlades av en enskild gård utan i stället kunde vara betesmark för byns kreatur. I Skåne kallades de gatehus. I de flesta fall betalade backstugans boende inte någon hyra för marken och stugan fick man bygga själv eller överta en befintlig stuga.

Det var inte bara de fattiga som bodde i backstugorna, här kunde också hantverkare bo och ibland ganska välbärgade sådana. Så tro inte att det bara var fattigt folk i backstugorna.

Ett torp kunde förvandlas till backstuga om gårdsägaren tog tillbaka torpmarken. En backstuga kunde utvecklas till ett torp om backstugusittaren fick möjlighet att uppodla jord kring stugan. Detta finns det åtskilliga exempel på i husförhörslängderna.

Står det ett T eller ett B i husförhörslängden betyder det som regel torp eller backstuga. Många hus som vi idag skulle kalla villor kallades förr backstuga och senare lägenhet. Det var hus som bara byggdes för att vara bostad åt till exempel en lönearbetare som inte bodde på sin arbetsplats. Detta blev vanligt under industrialiseringen.

Många backstugor försvann vid laga skiftet, för då togs byns allmänningar bort och byns mark fördelades på de enskilda gårdarna. Den bonde som tilldelades mark där backstugan stod kanske inte ville ha ett hus där eller ville ha ersättning som backstugusittaren inte kunde betala.

Källa till uppgifterna om torp och backstugor är boken Torp, torpare och torpinventeringar utgiven av Sveriges Hembygdsförbund 2015. En mycket intressant bok som berättar om både husen och människorna, torparkontrakten och hur man gör en torpinventering.

Blandade torp och backstugor:

Torp med okänt namn i Östergöl i Älmeboda socken i södra Småland. Eget foto 2012.

Soldattfamiljen utanför soldattorpet Fröset i Hånger socken i Småland. Soldaten hörde till Östbo kompani vid Jönköpings regemente. Fotograf okänd, från Miliseums bildsamling.

Klasatorpet i mitten med sin undantagsstuga till vänster. Torpet ligger i Långasjö socken och det var här Karl Oskar och Kristina bodde i Vilhelm Mobergs utvandrarfilm. Eget foto 2012.

Torp under gården Melltorp, Hova socken i Västergötland. Torparen Carl Olson med sin hustru och barnen Hilding och Ester. Foto: Gustav Heurlin, bild från Nordiska museet.

Torpet Nyhägn under Kilmare i Gladhammars socken. Detta hade jag som sommartorp i några år, 2004-2009. Eget foto 2005.

Torpet Skogen i Borsna i Ryssby socken i västra Småland. Här bodde min svärfars fars familj en tid. Numera verkar det vara en vanlig familjebostad eller en mindre gård. Eget foto 2013.

En backstuga. Dalskogen vid Lysekil 1899. Foto: Hugo Hallgren, bild från Bohusläns museum.

Backstugan Olofstorpsstugan, Herrljunga. Foto: Erik Björnänger, bild från Vänersborgs museum.

Så här kunde en backstuga också se ut. Backstuga vid Storeklev, Västra Tunhem. Foto: Vänersborgs museum.

Bara en dryg flygtimme bort ligger den mycket stora staden Sankt Petersburg, en gång det mäktiga Rysslands huvudstad. Det är en spännande stad, fylld med kultur, historia och vackra byggnader. ”Nordens Venedig” kallar den sig gärna och frågan är om den inte med sina många floder och kanaler har större rätt till denna hederstitel än konkurrenten Stockholm.

Under en intensiv vecka har jag besökt så många pampiga palats och grandiosa parker i och i närheten av Sankt Petersburg att det går runt i huvudet:

·       Vinterpalatset

·       Marmorpalatset

·       Stroganovpalatset

·       Yusopovpalatset

·       Mikhailovskypalatset

·       Sankt Mikhails slott

·       Peterhof

·       Pavlovsk

·       Tsarskoje Selo

·       Oranienbaum

Förutom guld och glitter och det arkitektoniska överdådet är jag framför allt intresserad av invånarna, de gamla tsarerna och deras familjer. Ätten Romanov, som på 1700-talet höll på att dö ut, växte på 1800-talet explosionsartat för att på 1900-talet omfatta bortemot 100 medlemmar, inklusive alla ingifta prinsar och prinsessor. För storfurstar och storfurstinnor hade inte mycket val, de måste gifta sig med europeiska prinsar och prinsessor som dessutom var tvungna att konvertera och bli rysk-ortodoxa.

Finns det då några kontakter mellan det svenska kungahuset och det ryska?

a1sx2_Original1_Karl-Friedrich-2.jpg

Hertig Karl Friedrich av Holstein-Gottorp 1700-1739. Liknar han någon?

1.     Kejsarinnan Elisabeth (1708-1762) var barnlös. Enda tänkbara arvinge var hennes systerson, Hertig Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, son till Hertig Karl Friedrich och Storfurstinnan Anna av Ryssland. Karl Friedrichs mor var Karl XII:s syster, Prinsessan Hedvig Sofia av Sverige. Karl Peter Ulrik – en gång påtänkt som tronföljare i Sverige – flyttades till Ryssland och blev så småningom Tsar som Peter III. Totalt olämplig som självhärskare över det väldiga Ryssland blev han snart nog brädad av sin fru, som vi känner som Katarina II eller Katarina den stora.

2.     Sagda kejsarinna, född prinsessa av Anhalt-Zerbst, var kusin till Gustav III – Kung Adolf Fredrik var alltså bror till Katarinas mor, Johanna av Holstein-Gottorp.

b2ap3_thumbnail_Gustav-III-2.jpg

 Mon chére Cousin - där hänger han ju, Gustav III, bland alla bilder på Kejsarinnan Katarina på slottet Sankt Mikhail.

3.     När det var dags för Gustav IV Adolf att gifta sig riktades blickarna mot arvfienden Ryssland. Vore det inte alldeles förträffligt med en allians mellan dessa båda länder på det att framtida konflikter måtte kunna förhindras. Sagt och gjort, ett äktenskap mellan den unge Gustav IV Adolf och Katarinas sondotter, Storfurstinnan Alexandra, arrangerades men när den envise kungen vägrar att låta bruden behålla sin religion föll projektet.

4.     Prinsessan Sofia av Sverige (1800-1865) – Gustav IV Adolfs äldsta dotter – gifter sig med sin morfars halvbror (!) Storhertig Leopold av Baden och får många barn. Yngsta dottern heter Cäcilie, men får i samband med giftermålet med Storfurst Mikhail Nikolaevich byta namn till Olga Feodorovna.

a1sx2_Original1_Maximilian-2.jpg

 Maximilian av Leuchtenberg, Furst Romanovsky. Bror till Drottning Josefina och Kejsarinnan Amalia av Brasilien, samt svåger till Tsar Alexander II och till den portugisiska drottningen Maria da Gloria. 

5.     Drottning Josefina av Sverige (1807-1876) hade en lillebror, Maximilian av Leuchtenberg, som gör ett storartat kap när han 1839 gifter sig med Storfurstinnan Maria Nikolaevna (1819-1873). Familjen kallar sig Romanovsky och parets många barn är således kusiner till Karl XV och Oskar II.

6.     Drottning Lovisa av Sverige (1828-1871) var född Prinsessa av Nederländerna. Hennes giftasfaster var Storfurstinnan Anna Pavlovna (1795-1865) och hennes riktiga moster ingen mindre än Kejsarinnan själv, Charlotte av Preussen (1798-1860), i Ryssland känd som Alexandra Feodrovna.

Mikhail-de-torby-2.jpg

Storfurst Mikhail Mikhailovich som Henrik IV av Frankrike med sin hustru, Sofia de Torby, Pushkins dotterdotter. 

7.     Drottning Sofia av Sverige (1836-1913) var född prinsessa av Nassau. Hennes halvbror, Hertig Adolf av Nassau, senare Storhertig av Luxemburg (1817-1905) gifte sig första gången 1844 med Storfurstinnan Elisabet (1826-1845); ett mycket kort äktenskap. Det var f.ö. samme Adolf som uppfann grevetiteln ”af Wisborg” som utstötta svenska prinsar sedan dess tröstats med. Drottning Sofia hade också en helbror, Prins Nicholas av Nassau (1832-1905) som 1868 gifte sig morganatiskt med en dotter till den store poeten Alexander Pushkin. Deras dotter, med titeln grevinna de Torby, gifte sig 1891 med Storfurst Mikhail Mikhailovich. Till yttermera visso var Drottning Sofias moster, Charlotte av Württemberg, alias "Elena Pavlovna", gift med Storfurst Mikhail Pavlovich. Dessa två var föräldrar till ovan nämnda Elisabet.

8.   Änkehertiginnan av Dalarne, Prinsessan Therese av Sachsen-Altenburg, var kusin till Storfurstinnan Alexandra Josephovna, mormors mor till Prins Wilhelms hustru, Maria Pavlovna (Punkt 11). Hon var dessutom nära släkt med Storfurstinnan Elisaveta Mavrikiena - gift med Storfurst Konstantin Konstantinovich - son till ovannämnda Alexandra Josephovna.

9.     Drottning Victoria av Sverige (1862-1930) var född prinsessa av Baden. Hennes faster, Cäcilie (1839-1891) gifter sig som nämnst ovan (Punkt 4) med storfurst Mikhail Nikolaevich och blir mor till bl.a. den Mikail Mikailovich, som nämns i punkt 7. Dessutom var Victorias farbror Wilhelm av Baden (1829-1897) gift med Maria Romanovsky (1841-1914), en dotter till Maximilian och Maria, nämnda i punkt 5. Deras son var den rätt berömde Prins Max av Baden.

10.   Drottning Louise (1889-1965) var född prinsessa av Battenberg, senare Lady Louise Mountbatten. Hennes ena moster var Storfurstinna Elisabet (Ella) av Ryssland, den andra självaste Tsaritsan Alexandra (Alix) – gift med den siste ryske Kejsaren, Nikolaj II. Drottning Louise var således kusin till de fem mördade tsarbarnen, Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Alexej. Drottning Louise farfars syster var Marie av Hessen, gift med Tsar Alexander II.

a1sx2_Original1_William_of_Sweden_and_Maria_Pavlovnas_wedding_1909_crop.jpg

11.  Prins Wilhelm av Sverige (1884-1965) var 1908-1914 gift med Storfurstinnan Maria Pavlovna (1890-1958). Bröllopet ägde rum i just den kyrka som syns längst ut till höger på ingressbilden – sammanbyggd med Katarinapalatset i Tsarkoje Selo. Maria var kusin till den siste Tsaren, men också barnbarn till en annan Storfurstinna, Olga, Drottning av Grekland, dotter till ovan nämnda Alexandra Josipovna.

Se där, ett litet axplock av furstliga förbindelser österut. Det går säkert att hitta fler relationer i detta det pyssligaste av alla genealogiska pussel – den furstliga äktenskapsmarknaden. Kanske kommer det en fortsättning på denna blogg, där jag i så fall penetrerar alla de dansk-ryska förbindelserna, förmodligen ännu fler till antalet än de svensk-ryska ...

Lästips: Tsarer och Samovarer av Staffan Skott (1980)

Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur lång tid vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:


Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanshus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord på S/S Westervik. Kanske är det den första förekomsten av kvinnor i sjömanshusarkiven? Känner du till någon tidigare uppgift så berätta gärna om det i en kommentar här.

Troligen var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön. Det var framför allt de mindre fartygen som trafikerade hamnar i Östersjön som hade kvinnor anställda ombord, plus passagerarfartygen, både i oceantrafik och här hemma på kanaler och utmed kusterna. Kvinnorna arbetade i köket, städade och serverade. Det dröjde till mitten av 1900-talet innan andra yrken ombord på fartygen öppnades för kvinnor. Själv gick jag till sjöss som telegrafist 1974, men det är en annan historia...

På Isbrytaren II (som senare kom att byta namn till Sankt Erik) arbetade fem kvinnor när den här bilden togs av Eric Hedström, som var telegrafist ombord. Vilket år det är framgår inte, inte heller vad kvinnorna hette. Befälhavare var Georg Hilding. Några fler i besättningen är namngivna här. Bilden finns i Sjöhistoriska Museets bildsamling.

Två av de oidentifierade kvinnorna på Isbrytaren II. Den ena var kocka, den andra troligen uppasserska. Fotograf Eric Hedström, Sjöhistoriska Museets bildsamling. Läs mer om Isbrytaren II/Sankt Erik.

Restauratrisen Elli Pihlava på kanalbåten Nils var med om en dramatisk förlisning i januari 1929 och bidrog till att hennes arbetskamrater överlevde. Hon var enda kvinnan ombord och fungerade i stort sett som hushållerska åt besättningen. Västerviks-Tidningen den 21 januari 1929.

Besättningsbild från ett okänt fartyg 1917 i Arkösunds hamn. Minst två, kanske tre av besättningsmedlemmarna är kvinnor. Fjärde personen från vänster är Hans Oskar Flack, senare sjökapten. Fotograf okänd, foto från Katarina Frölings privata album.

Bogserbåten Stor-Erik såg ut så här 1916. Kockan står längst till vänster. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Jag blir ibland lite fundersam. Som släktforskare sitter man ju gärna i timtal med någon för utomstående obeskrivligt kladdig kyrkbok, på jakt efter någon sedan länge avdöd ana. Numera kan jag sitta hemma framför datorn, och det kommer ju ständigt nya hjälpmedel; databaser, små usb-pinnar och allt möjligt. Det är nog bra.

Men för vissa verkar elektroniken och tekniken inom släktforskningen ha blivit ett självändamål: det handlar inte om att släktforska så mycket man någonsin kan och hinner, och att dela sina resultat med andra släktforskare. Det verkar handla mer om att ha den senaste appen, det senaste smarta verktyget eller den senaste versionen av släktforskningsprogrammet. Och de stora jättarna Arkiv Digital, Ancestry och allt vad de heter, utökar febrilt sina tjänster för att få och behålla fler abonnenter. Också bra. Men har vi inte lite grann kommit bort ifrån själva kärnan i släktforskningen?

För hur kul det än är att sitta ensam på sin kammare och med avancerade hjälpmedel kartlägga sin släkts historia - hur kul är det EGENTLIGEN att prata med sig själv, eller i bästa fall chatta med någon likasinnad på nätet, om det man hittar?

Ibland tror jag att vi människor medvetet gör tillvaron mer tillkrånglad för oss än nödvändigt. Kanske påverkade av de många och långa manualer till datorer och elektroniska redskap som man numera tvingas läsa. Och kanske, någonstans längst bak i huvudet, inser att datorer inte alls har gjort tillvaron lättare för oss människor, snarare tvärtom...
Men stopp! Så får man ju inte tänka, det är ju inte PK (= politiskt korrekt)! Givetvis har datorerna underlättat för oss, att det krävs tusentals sidor papper för att få oss att förstå hur man ritar två raka streck tvärsöver skärmen, är ju en baggis!
Och att människan numera förväntas gå ett halvt dussin kurser i att hantera olika typer av dataprogram, när det förr räckte med penna, papper och suddgummi, är väl ingenting att orda om heller...

Eller också är det inte alls datorernas fel. Kanske har vi rent allmänt fått det för lätt här i livet? Åtminstone här i den så kallade västvärlden. När vi nu inte längre tvingas kämpa som besatta för att slippa dö av svält eller överansträngning före trettio års ålder, så komplicerar vi tillvaron för oss själva på andra sätt istället.
Och varför? För att visa våra efterkommande att 'ni vet inte hur bra ni har det?'

Nej, hur mycket teknik det än kommer, hur många tilläggstjänster som än dyker upp - maskiner och teknik kan ALDRIG ersätta ett vänligt ansikte som lyser upp tvärs över kaffebordet när ni inser att ni har gemensam släkt!
Eller hur?

Den senaste veckan har det talats en hel del, inom DNA-kretsar, om den amerikanska polisens metoder vid en jakt på en massmördare. Det har framförts åsikter om både det ena och det andra. En del har varit baserade på kunskap, andra på rena fantasier.

Att vi lämnar DNA som spår var vi än är, var vi än rör oss och ibland långt ifrån där vi faktiskt varit, tror jag de flesta känner till. Utvecklingen inom området går med rasande fart och ibland blir det lite väl yviga svängar i debatten.

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG

I det aktuella fallet med seriemördaren Golden State Killer så framkom det uppgifter om att polisen lyckats fånga mannen med hjälp av släktforskningsDNA. Det är en lång historia som ligger bakom gripandet. Att polisen använde an öppen databas använd av många släktforskare är riktigt. De kunde skicka in ett testresultat baserat på mördarens DNA och fick då fram ett antal personer som angavs som avlägsna släktingar till mördaren. Sedan satte de igång en gigantisk släktutredning, de arbetade fram ett antal generationer bakåt från släktingarna och när de funnit alla de ställen där linjerna korsades så gick de framåt i tiden. Trädet växte till flera tusen personer och när de nått nutid så hade de en stor mängd personer som de behövde sålla bland. Hur många personer de följt, hur de gjorde urskiljningsprocessen vet vi inte, hur många DNA-tester som gjorts innan de hittade den skyldige finns det inga uppgifter om. När de, genom att fånga upp något som den skyldige slängt, kunde få fram DNA på personen så fick de träff och kunde gripa honom. Polisen hade alltså inte tillgång till DNA, bara till information om släktingar, det är viktigt att poängtera. Resultatet kunde inte användas till att spåra sjukdomar eller annat kopplat till de testades DNA.

I USA så har de starkt integritetstänk, så hur kunde polisen hitta de avlägsna släktingarna? De kunde inte, och fick inte använda de företag som säljer tjänsterna runt DNA och släktforskning. Reglerna gör att det är mycket svårt och kräver domstolsutslag från mycket hög nivå.

Men det finns Öppna databaser, dit DNA-tester kan överföras av den som är ansvarig för administrationen av resultatet. Det kan vara den testade själv eller kanske någon släkting man hjälper. När man överför testinformationen till en sådan databas måste man ta reda på vilka villkor som gäller och vara beredd på de konsekvenser som kan uppkomma. Om det i avtalet står att materialet kan användas på andra sätt än ren släktforskning, så måste man ta det i beaktande. I det aktuella fallet var den en produkt som heter Gedmatch som användes. Den används av många svenskar idag och det kan vara på plats att lägga fram tankar runt hanteringen.  Följande bör beaktas av de som använder Gedmatch

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Gedmatch är en öppen databas med möjlighet att ladda ner testresultat från olika företags autosomala tester. Resultatet är listor som visar sannolika kopplingar till andra testade. De uppgifterna kan sedan användas för att söka vidare genom att använda träffarnas identitet och få fram ytterligare matchlistor som visar respektive träffs lista. Sedan kan man klättra vidare bland dessa listor.

Gedmatch visar inte nerladdat rådata.

När du laddat ner filer från testbolaget har du samtidigt medgett det som står i villkoren, och det innebär i praktiken att uppgifterna kan användas för olika syften i framtiden.

Du själv ansvarar för ditt eget test, men tänk på att du bör ha ett uttryckligt (och skriftligt) samtycke från de vars data du laddar upp till Gedmatch, eller från de du instruerar om uppladdning. Det ska visa att de förstått var deras uppgifter hamnar och hur det kan användas.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Om vi hanterar vårt DNAdata på rätt sätt så är det väl skyddat, men visst väcks funderingar när nyheter som den om den nyligen infångade mördaren. Svensk polis visar intresse och det har förekommit uppgifter i press, radio och TV om de nya möjligheter som visar sig finnas. En del av de uppgifter som cirkulerar visar på en stor kunskapsbrist hos polis likväl som hos journalister/reportrar.
Flertal tycks tro att de aktuella testföretagen finns i Sverige och i Sverige gäller svenska lagar och då kan polisen göra vissa saker. Att det inte bara är att skicka in ett hårstrå utan att det krävs betydligt mer har inte kommit alla till del. Att det krävs underskrift av den testade innebär att försöker man fejka identiteten så är det faktiskt urkundsförfalskning och det får man inte göra, inte ens som polis. Det kommer säkert att behöva diskuteras ytterligare många gånger, inte minst från polishåll, eftersom det finns så mycket skydd för datat när det finns på rätt plats.  Att det dessutom finns en hel del etiska frågor inom området när det gäller användning för brottsbekämpning är ytterligare en faktor.

Precis som med många andra uppgifter vi sprider om oss själva, via sociala medier och liknande tjänster, så finns det ett personligt ansvar. Ta reda på vad uppgifterna kan användas till när du sprider dem och lita samtidigt på försäkringar om handhavande du får från ansvarstagande aktörer.

Med sunt förnuft kommer vi långt, och det gäller även i frågor runt DNA.

För fyra veckor sedan bloggade jag här om de Svenskamerikanska kyrkoböckerna som nu äntligen, efter femtio år av frustrerad väntan, skulle bli tillgängliga för alla med Ancestry-abonnemang. Jag berättade också att materialet var indelat i tre grupper:

• U.S., Evangelical Covenant Church, Swedish American Church Records, 1868-1970 [Motsvarar Missionsförbundet i Sverige]
• U.S., Evangelical Free Church of America, Swedish American Church Records, 1800-1946 
• U.S., Evangelical Lutheran Church in America, Swedish American Church Records, 1800-1945 [Motsvarar Svenska Kyrkan]

De två första databaserna, de som "släpptes" i förra månaden, var förhållandevis små: I de personregister som Ancestry tagit fram har Evangelical Covenant Church 65,775 och Evangelical Free Church 7,794 poster. Den stora databasen, Evangelical Lutheran Church - den som motsvarar Svenska Kyrkan, skulle komma senare i år, skrev jag. Senare i år är alltså redan nu - och här handlar det om rejäla tal:

3,508,934  poster

Av dessa uppges 9,590 avse danskar,  9,741 norrmän, hela 331,305 finländare och 466 islänningar. Som ivrig släkt- och emigrantforskare tar man omedelbart Time Out från världen för att under ett par dygn helt kunna ägna sig åt alla de "hopplösa fall" man under åren samlat på sig. Det blev en fröjdesam sejour där problem efter problem antingen kunde bockas av eller tillföras nya spännande ledtrådar. Ett sådant fall var:

Klara Lovisa Lundblad *1883 11/5 i New York +1915 25/11 i Chicago

1905 gifte hon sig i Chicago med min släkting John Ivar Woodström (1883-1918) - efternamnet en förvanskning av Nordström. [Ingressbilden föreställer Ivar Woodström - till vänster - med sin mor och tre syskon. Någon bild på Klara tycks inte ha bevarats] Äktenskapet blev kort, barnlöst och tragiskt. Båda drabbades av Tuberkulos och tynade bort. För mina tabeller saknade jag emellertid uppgifter om vilka som var hennes föräldrar. Jag hade förstås gjort åtskilliga tappra försök, men aldrig lyckats komma vidare. Så, snabbt in med hennes namn i sökmenyn till den nya resursen, och ut kommer följande:

a1sx2_Original2_Klara-1.JPG

Ser bra ut - men finns det några fler detaljer? Jo, på högersidan:

a1sx2_Original1_Klara-2.JPG

Hmmm ... Står det inte att Klara har invandrat från Sweden 1902 och kommit till Chicago från California 1904? Invandrat? Hon var ju född i New York! Raskt in i gamla hederliga Emibas, där följande uppenbaras:

Lundblad, Klara Lovisa, Dotter (ogift kvinna) f. 11/5 1883 i New York, USA. Utvandrad 13/6 1902 från Råglanda, Mellomgården, Lyrestad, Skaraborgs län (Västergötland) till Amerika tillsammans med sin mor:

Lundblad, Hedda Davida, Moder (ogift kvinna)  f. 2/10 1854 i Lyrestad, Skaraborgs län (Västergötland)

En ogift mor ser det ut som. Fram med Lyrestads husförhörslängder, där det efter lite bläddrande fram och tillbaka framgår att Klara inte alls är dotter till Hedda, utan fosterdotter och egentligen brorsdotter! Titta här:

a1sx2_Original1_Klara-4.JPG

Pappan heter således Adolf Fredrik Lundblad, en emigrant som 1893 återvänder till hembygden tillsammans med sin lilla dotter. Det framgår att han sedan 1886 är änkeman, men hustruns namn nämns inte. 1895 dör han - Lungsot står det i dödboken - och ansvaret för flickan hamnar hos faster Hedda.

Se där, tack vare SAKA och Ancestry har jag i alla fall kommit halvvägs med Klara Lovisa Lundblads bakgrund. Återstår att hitta modern, förmodligen i New York, som är en STOR stad ...

Ancestrys svenskamerikanska kyrkoböcker i digital form och med utmärkta sökmöjligheter är en enastående julklapp mitt i sommaren till alla oss som söker våra försvunna släktingar i Amerika. F.n. ligger databasen så att säga i "karantän" - men du hittar den antingen via kortkatalogen eller på hemsidans förteckning över nya resurser - du trycker på knappen som heter:  See all new records  

Innan jag slutar vill jag påminna om att det finns en fjärde liknande databas:

• All U.S., Evangelical Lutheran Church in America  Church Records, 1826-1945  

Den innehåller häpnadsväckande 8.574.203 poster - mest danskar och norrmän, men 166,357 poster sägs faktiskt handla om svenskar. Så om du inte hittar dina försvunna svenska emigranter i någon av de tre förstnämnda resurserna, finns det all anledning att också leta i den fjärde. 

För ett tag sedan höll jag en skrivarkurs för släktforskare på annan ort och lyckades chocka dem rejält. Precis som jag själv fått en chock.
Gunnar Dahl är historiker och släktforskare. För ett par år sedan skrev han en bok om sin släkt, boken heter Sanning, skröna och muntlig tradition. Mycket intressant och en bra inspiration för den som vill skriva sin släkthistoria.

Boken inleds med ett avsnitt där han berättar om hur hans mor Anna-Lisa och morfar Alex kommer till en avliden släktings hus i Sundsvall 1964 för att ta hand om dödsboet och röja bland allt lösöre i huset. Morfadern går upp på vinden och hittar en kartong full med brev. Han ropar på sin dotter och berättar att “det här är Amerikabrev”. Breven har skickats för länge sedan av utvandrade släktingar. Anna-Lisa läser några och tänker att här finns mer av hennes släkts historia än vad hon någonsin hört talas om av dem som stannade kvar.

Hon lägger tillbaka breven i kartongen och går ner i sovrummet och fortsätter packa. Så hör hon sin far gå in i vardagsrummet. När hon kommer in dit ser hon honom stå och elda upp breven i kakelugnen.

Elda upp breven! Vilken chock! Även som läsare blev jag chockad och alldeles kall. Sådant kan bara inte få hända.

På skrivarkursen använde jag detta som ett exempel på hur man med en dramatisk händelse kan inleda en släktberättelse. Alla deltagarna stelnade till när de insåg vad det var jag läste upp för dem.

Bränna gamla Amerikabrev! Aldrig i livet! Det får man ju bara inte!

Jo, det gjorde författarens morfar. Förklaringen han gav dottern var att “vi ska inte rota i det gamla, låt det vara glömt”.

Rotar i det gamla, det är det vi släktforskare gör hela tiden. Och varför skulle vi inte göra det? Det är ju så vi hittar vår egen historia. Vad kan vara mer spännande och intressant?


Gamla brev kan betyda mycket mer än du tror. De kan vara nyckeln till din släkts historia. Själv är jag så tacksam för alla sparade brev i min familj och släkt.

När Selma Lagerlöf fick frågan varför hon inte tagit med Halland i 'Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige' så lär hon ha svarat: 'Halland?! Där finns ju bara sand och tattare!'.

Jag har alltid beundrat Selma, vi är dessutom  släkt på lite krokigt håll, men där rasade hon flera pinnhål på min rangskala. Konstigt att en annars så välutbildad och omsorgsfullt grundforskande författare inte hade bättre koll på sina fakta!

Inte för att jag själv hade så värst mycket mer att komma med där jag satt i min släktforsknings begynnelse, tittande i Falu Kristines husförhörslängd och konstaterande att farfars mormor Justina var född i 'Falkenberg, Hallands län'.

Öh.... Halland.... det ligger norr om Skåne, va? ungefär.

Sedermera inhämtade jag inte bara att nordväst nog är en bättre färdriktning från Skåne. Jag inhämtade också att ovan nämnda Justina hade både en farfar och en morfar som var präster. Ni som forskar i präster vet ju hur det brukar vara då... Efter en tids forskande i Göteborgs stifts herdaminne och Göteborgs nation i Lund, stod det klart för mig: Jag var absolut överlastad med präster!

Jag har sedermera myntat uttrycket: 'Hittar du en präst, står dig tusen åter'. För det räckte ju inte med Göteborgs stift, sedermera klev svartrockarna också över gränsen in i Växjö stift och Skara stift.

Men Halland alltså. Jag tror det var 1998 som jag för första gången kom åkande till landskapet ifråga. Tog in på hotell Gästis i Varberg - och blev störtförälskad. Inte i hotellet, men i staden. Fästningen, med fängelsehålor och Bockstensmannen, den nästan medelhavslika sandstranden, hamnen med sina hantverksbodar och världens godaste glass.... Brunnsparken med Societeten, där brunnsorkestern spelade vareviga kväll...

Fästningsarkivet, där man kunde läsa allt från lokala tidningsklipp till uppgifter om tunnbindarskrået. För att nu inte tala om folkminnesarkiven! Varbergs bibliotek som hade mikrokort i pärmar från golv till tak i släktforskarrummet (ja, det var då det...)

Jag har återkommit till Varberg flera gånger. 2008 var det ett särskilt minnesvärt besök, då jag blev guidad både i staden och andra platser runtomkring av ett par som verkligen kände för och kunde sin stad! Jag ville bevara deras kunnande, och därför blev det en bok av den resan.

Esaias Tegnér besökte Varberg för kurbad, och tyckte att 'det var den fulaste stad han någonsin sett'.

Pleff!

Som tur är finns det andra som vet bättre. Johan Rosén, en 1700-talets version av skjutjärnsjournalist, publicerade en skrift om staden, som sedermera i bearbetat skick gavs ut 1923 (om jag minns rätt). Den är inte så lätt att hitta, men väl värd besväret, för han behandlar allt från präster ur historien till jordbruksproblem med flygsand, på ett väldigt underhållande sätt dessutom.

Året efter fick Halmstad besök, och där gjorde jag mitt livs släktforskarfynd hos Hallands släktforskarförening. En av mina mer svårfångade präster visade sig ha suttit och skrivit dagbok! Han har alltså noggrant suttit och präntat när vart och ett av hans barn föddes, när han själv föddes i början av 1600-talet med datum och allt, när hans föräldrar och svärföräldrar föddes. Familjen bodde i Halmstad från början, men min präst hamnade i Sibbarp.

Några år senare blev det Laholm, en stad som jag också hade som bas år 2011, när jag besökte Hasslöv. I denna vackra ort uppe på Hallandsåsen, som fortfarande med stolthet bevarar minnet av Linnélärjungen och prästen Pehr Osbeck (ingift släkting till mig) föddes en bok till....

Skulle nog kunna skriva många spaltkilometer till om detta fantastiska landskap som innehåller både blånande skogskullar, vidsträckta jordbruksfält och vita sandstränder, men det kanske är dags att sluta för denna gång, innan det blir en bok till!

Bilden: Brooktorpsgården i Halmstad anno 1999.

Det var århundradets skandal när Prinsessan Victoria av Schaumburg-Lippe, född som Preussisk prinsessa och syster till Tysklands siste kejsare, Wilhelm II, år 1927 gifte sig med sin ryske tennispartner; Alexander Zoubkoff. Hon var 61 och han var 27. Vad fick henne att ta detta steg? Handlade det om extrem ensamhet, ett sätt att hjälpa en stackars jagad flykting, eller var det rent av en sorts revansch på den översittare till bror, kejsaren, som 40 år tidigare förstört hennes liv genom att vägra henne tillstånd att gifta sig med den hon verkligen älskade, Prins Alexander av Battenberg, Bulgariens furste? Eller var det kärlek? Förälskelse? Ett sista desperat försök att få uppleva lycka? Kanske blev hon helt enkelt förtrollad av den unge mannens uppvaktning. 

Äktenskapet blev naturligtvis en katastrof, och Alexander, känd inom familjen som Sasja, slösade snabbt bort prinsessans pengar varefter han lämnade henne. Victoria avled den 13 november 1929, möjligen som en följd av ett krossat hjärta. Sasja själv överlevde henne inte länge. Han dog i Luxemburg den 28 januari 1936, troligen p.g.a. en livsstil som innefattade lösa förbindelser, alkohol och droger. Hela den tragiska historien har återgivits i oräkneliga tidningsartiklar och även i en bok: ”The Great Hohenzollern Scandal”, författad av .J. Lynx. Boken förefaller att vara en historisk essä eller dubbelbiografi, men den är också en roman med påhittad dialog där författarens fantasi spelar en stor roll i handlingen. Den är m.a.o. mestadels skräp! 

Som svensk läsare rycker man emellertid till när den ryske gigolons mor plötsligt nämns som MARY FRYKBERG. Det låter väldigt svenskt! Vem var hon och varför hamnade hon i Ryssland. Och hur gick det för henne och hennes familj efter den ryska revolutionen?

Svaret får ni i Släktforskarnas Årsbok 2018, vars sista kapitel ägnas denna makalöst spännande och annorlunda historia.

Idag är det allra sista dagen att förbeställa Årsboken till specialpriset 250 kronor [i stället för 350]. Missa inte detta gyllene tillfälle!

https://www.genealogi.se/om-roetter/nyhetsarkivet/nyheter-2017/123-nyheter/2013/2039-nu-gar-det-att-foerkoepa-arsboken

b2ap3_thumbnail_Urnan.jpg

Hur kunde en luspank rysk flykting med svenska rötter bli svåger till Wilhelm II? Läs hans oförskämda brev till Kejsaren ... 

Store Bengts kvarn står kvar än i Äspelunda. Den byggdes 1856-57, för Store Bengts räkning. Han hade gården Äspelunda 4 och Äspelunda 2 i Morups socken i mellersta Halland. Kvarnen ingår idag i ett hotell och där bodde vi en helg förra sommaren när mina syskon och jag samlades för att tömma pappas hus inför försäljningen. Pappa begravdes i april men det tog tid att bli klara med huset.

Att vi kom att bo vid Store Bengts kvarn var bara en tillfällighet. Det fanns rum ledigt och det såg fint ut. Hotellet ligger nära havet utanför Glommen norr om Falkenberg och det är förstås alltid fint att kunna bo vid Västerhavet även om det bara blev ett par nätter.

Givetvis blev jag nyfiken på vem Store Bengt var när jag hörde att kvarnen kallas så. Och en släktforskare är ju aldrig rådlös när det gäller att kolla upp historiska fakta.

En del finns att läsa om Store Bengt på Morup-Stafsinge hembygdsförenings hemsida på Bygdeband. Där finns historien om själva kvarnen, att den byggdes av ett gäng skåningar och att den var igång till 1949. Store Bengt själv hann inte begagna den utan det fanns en mjölnare, antingen anställd eller som arrendator. Där finns också information om Store Bengts familj och barn och barnbarn som sedan tog över.

Går man från hotellet och ner mot havet ligger en gård inne bland träden på höger sida, och det ska ha varit Store Bengts gård som hette Äspelunda nr 4 på hans tid. Eget foto (liksom bilden på kvarnen ovan)

Store Bengt bodde på gården Äspelunda 4, som var en skattegård på 1/3 mantal. Hur gammal byn Äspelunda är vet jag inte, i den äldsta husförhörslängden från 1763-1810 har jag inte hittat den för boken är delvis skadad så det är svårt att se alla gårdsnamnen. Men kanske är det någon av er som läser detta som vet mer om gårdens och byns historia.

Det är i hans bouppteckning vi hittar spår efter kvarnbygget. Store Bengt dog den 27 januari 1857, vilket alltså måste vara precis när kvarnen var färdigbyggd. Enligt dödboken dog han av blodslag som lär innebära hjärnblödning eller slaganfall. Vid sin död var han en välbärgad man som ägde både sin egen gård nr 4 och gården nr 2 i Äspelunda. Och så ägde han hälften av "en nyligen uppförd och skattlagd väderkvarn". Det fanns alltså minst en delägare till, förmodligen äldste sonen Nils Aron eftersom kvarnen var uppförd på gården nr 2 som brukades av honom.

Gården nr 4 värderades till 2666 riksdaler banco, gården nr 2 till 1333 riksdaler banco och den nybyggda väderkvarnen till 3000 riksdaler, alltså mer än någon av gårdarna. Kvarnen står där än, hög och fin, och påminner om den här mannen som levde för mer än 160 år sedan. Bildkälla: Arkiv Digital.


Längst bak i bouppteckningen listas skulderna i dödsboet. Och där är kvarnen igen. Store Bengt hade vid sin död inte hunnit betala byggaren Nils Svensson för kvarnbygget utan var skyldig honom 350 riksdaler plus ränta för fyra och en halv månad. Förmodligen hade han hunnit betala en hel del av bygget redan för den lär ha kostat mer än så att bygga. Kanske var det till kvarnbygget som Store Bengt lånade 2000 kronor i Växjö hypoteksförening den 4 september 1856. Det lånet hade han ännu inte betalat tillbaka, utan det står kvar i bouppteckningen. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är väldigt intressanta. De kan ge en blick in i vardagsliv och levnadsvillkor för en person och dennes familj. I det här hushållet hade man det gott ställt. Sida upp och sida ner med lösöre. 23 riksdaler i lösa pengar, en del silver och mängder av husgeråd, verktyg och redskap, möbler och porslin. De hade fyra hästar, en hingst och ett sto betingade ett värde av 166 riksdaler vardera. Två oxar, fyra kor, stutar, får och svin, tre gäss, 14 höns och en tupp. Jag kan se dem framför mig där de går och sprätter på gården.

En persons kläder, det som kallas gångkläder i bouppteckningarna, brukar vara en fingervisning om hur man haft det. Det fanns de fattiga som knappt hade något ombyte ens, och så de som var rikare och hade både päls och rockar och sidenväst. Det hade Store Bengt. Två pälsar, två rockar, flera byxor och skjortor, fyra rödrandiga västar och en blommig silkesväst. Den västen skulle jag vilja se. Han hade glasögon, inte bara ett par utan två, en plånbok av läder och fyra par strandstövlar. Vad var det för sorts stövlar? Var det extra höga stövlar? Han hade en del fiskeredskap så fiskade gjorde han nog, men det skedde väl från båt?

Totalt beräknades fastigheternas värde till 7000 riksdaler, lösöret till 1987 riksdaler, de säkra fordringarna till 149 riksdaler och en osäker fordran till 8 riksdaler. Förutom lånet och byggskulden hade han två mindre skulder, en till en handlare och en till sin dräng, och behållningen blev 6394 riksdaler. En ansenlig summa vid denna tid.

Det var inte bara att dela ut arvet till de sju barnen för Bengt hade skrivit ett testamente som innebar att hustrun Helena Larsdotter skulle få sitta kvar i orubbat bo så länge hon levde. Men efter hans död är det sonen Lars Peter Bengtsson som står som brukare på gården enligt husförhörslängden. Modern Helena bodde kvar ända till sin död 1893, hon var alltså änka i 35 år.

Store Bengt hette Bengt Nilsson och föddes den 4 februari 1795. Vid sin död skulle han alltså snart fylla 63 år. Han gifte sig i ungdomen med den tre år äldre Olena Andersdotter, dotter till Anders Olofsson och Inger Larsdotter i Äspelunda. Han gifte sig alltså till gården. Han kom dit från Sjöbol där hans föräldrar Nils Andersson och Kerstin Nilsdotter var arrendatorer, men han var född i grannbyn Huvhult. Innan Bengt och Olena gifte sig var det hennes syster och svåger Anna Andersdotter och Nils Larsson som brukade gården. Systern Anna var 13 år äldre än Olena och varför de inte fick behålla arrendet vet jag inte. Eller så delades gården på två fastigheter.

Det var Olenas mor Inger som kom från Äspelunda. Hon föddes där den 28 maj 1754, hennes föräldrar hette Lars Torsson och Karin Pettersdotter. De ska ha bott på den gård som sedan blev Äspelunda nr 2. Enligt hembygdsföreningen var Store Bengt den förste ägaren av Äspelunda nr 4 och då antar jag att den tillkommit efter en hemmansklyvning av nr 2. I bouppteckningen nämns fastebrev (som nutida lagfart) från 1828 och 1829 för gård nr 2 och fastebrev från den 23 december 1853 för gård nr 4. 


Storskifte genomfördes 1821 i Äspelunda by och laga skifte 1838. Vid båda dessa skiften står Bengt Nilsson som brukare på en gård med beteckning D (litt D på skifteskartorna). Det finns två kringbyggda gårdar med beteckning D och det är den längst ner som är den där Store Bengt bodde med sin familj. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Vid laga skiftet fanns gården nr 4 och enligt protokollet var det en gård som skulle flyttas ut från den tidigare samlade byn. Vid storskiftet samlade man ihop marken så att den inte låg utspridd på många skiften och vid laga skiftet skulle också husen flyttas ut till den mark som gården tilldelats. Så den gård som idag ligger mellan kvarnen och havet måste alltså vara den utflyttade gården. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Bengt och Olena fick två söner, Nils Aron 1820 och Carl Johan 1822. Det blev den äldste sonen som så småningom tog över gården nr 2. Efter Olenas död gifte Bengt om sig med Helena Larsdotter och fick fem barn till. Äldste sonen i denna syskonkull, Lars Peter, tog över gården nr 4.

Bengt Nilsson kallades också Morpe Bengt (för er som inte är från Halland kan jag berätta att Morp är förkortning av sockennamnet Morup). Han måste ha satt ett stort avtryck i sin hemsocken, trots att gården ligger alldeles på gränsen till grannsocknen Stafsinge, i utkanten av Morups socken. Kanske kallades han Store Bengt på grund av att han var storväxt, men det vet jag inte.

Det här blev ett långt inlägg men det är ju så intressant med släkthistoria. Jag är inte släkt med Store Bengt, åtminstone inte vad jag vet. Men sådant kan man aldrig vara helt säker på, även om min släkt kommer från trakterna lite längre inåt i Halland.


Jag måste ju få visa hur vackert det är här vid havet några hundra meter från Store Bengts kvarn en försommarmorgon. Eget foto.

Och en försommarkväll. Eget foto.

Jaha, 'Tjuvarnas natt' har man ju hört talas om, 'Tribadernas natt' också. Men när jag i min egenskap av frivillig för StorStockholms Genealogiska Förening knallade iväg mot Stockholms Stadsarkiv i kvällssolen lördag den 21 april, var jag fundersam på hur detta med Kulturnatt Stockholm skulle avlöpa för min del.

Ärligt talat var jag rätt tveksam. En strålande, varm och solig lördagskväll var väl folk mer benägna att skåla i något svalt och premiärköra utegrillen?

Blev helt klart förvånad när jag upptäckte en hyfsat lång kö framför Stadsarkivets ännu låsta dörr. Med berått mod ställde jag mig längst fram, och höll bedjande upp min lilla namnskylt för att visa att jag var funktionär.... De kunde ju ha lynchat mig annars! Vi svenskar är ett ganska godmodigt folk, men som en del utlänningar konstaterat så finns det två saker som får svensken att se rött: om du tar någons tvättid i den gemensamma tvättstugan, och om du tränger dig före i kön.

Efter att ha bankat och viftat en lång stund med en likaledes viftande funktionär på insidan av dörrparet, går dörren slutligen upp, och jag får chansen att hänga av mig rocken. Får väst på, och kan börja.

Det är ungefär det sista jag minns säkert. För tillströmningen var enorm! Ett flöde av människor, gamla tanter, unga killar, medelålders par... alla glada, och mycket positiva. Ett brett spektra av olika släktforskningsproblem, från norr till söder.

Där var smålänningen med dotter, de blandar hela tiden ihop födelseår, men minns kristallklart gatuadresser som är mer än trettio år gamla, med nummer och allt. Och det är faktiskt tack vare det, som vi kan ringa in rätt person med ett vanligt namn...

Där är den elegante unge ryssen som inte talar ett ord svenska, däremot flytande engelska. Han har en 'family legend' om att en anfader till familjen ska ha hetat Lewenhaupt. Han är själv benägen att avfärda teorin som nonsens, men när vi varit inne i biblioteket och jag läst högt ur Elgenstierna för honom, konstaterar vi att den aktuelle Lewenhaupt faktiskt befann sig i Moskva vid 'rätt' tidpunkt, och med det är ryssen nöjd. Han fotograferar av ryggen på boken, så att han kan återkomma till den vid senare tillfälle. Samt tackar undertecknad för hjälpen.

Hos ett mycket trevligt ungt par, där killen har anorna i Överkalix, lär jag mig ett helt nytt yrke: 'trafikchaufför'. Man är ju benägen att fråga: finns det någon annan typ av chaufför? Men ack, förra seklet var ungt och det här med bilar var nog fortfarande rätt exotiskt i Överkalix vid den tiden...

Jag har bland mina egna anor ett par som gifte sig i Malmö S:t Petri församling år 1713, men det är också enda gången jag penetrerat den församlingen. Tillsammans med en ung man, får jag nu en lektion av senare datum. I födelseboken lyder hänvisningarna till församlingsböckerna kort och gott '55 Hultet' och liknande. Arkiv Digital har ju färgbilder även på bokryggarna, och det är tur det. Kvartersnamnen står inte uppräknade i sökregistret, så vi får helt enkelt läsa på de fotograferade bokryggarna vilka kvarter varje bok innehåller. Men det funkar det också, och vi hittar det vi behöver för att den unge mannen ska ha en grund att forska vidare på. Han tackar för detta och försvinner i natten.

Varmt som h-e, och inte var jag hemma förrän tjugo i ett på natten, men en fantastisk kväll! Trevliga människor fulla med uppskattning, och ett mycket intressant tvärsnitt av en massa olika släkthistorier.

Lite Släktforskardagarna i kompaktform, så att säga...

Bilden: Stadshuset by night från muren runt Stadsarkivet. Fast bilden är från Kulturnatten 2015.

Så har Riksarkivet med pompa och ståt firat sina 400 år. Grattis, säger också jag, som i femtio av dessa varit en återkommande gäst, både på huvudkontoret i Marieberg, på i filialen i Arninge och på samtliga lands- och stadsarkiv, som numera är en del av Riksarkivet. Det operativa ordet här är faktiskt "kontoret", för det var denna definition av verksamheten, som kom att bli arkivets olycka ...

Det var sommaren 2004 det kom till min kännedom att Riksarkivet inte längre var svenskt, att det helt frankt hade sålts till ett fastighetsbolag i London. Det var många som trodde att jag skämtade, att det var någon sorts satir, när jag som förbundsordförande gick ut med denna hårresande nyhet i ett av mina veckobrev. Tyvärr var det, och är, alldeles sant. Jag citerar mig själv från 2004:

Staten har sedan länge tappat lusten att själv förvalta sina fastigheter, och lämnat över ansvaret till två särskilda bolag, varav Vasakronan fick sig tilldelat Riksarkivet m.fl. statliga arkiv. Meningen var säkert bara den, att besväret med den löpande förvaltningen, reparationer o.s.v. skulle handhas av en för ändamålet lämpad organisation, med därmed följande möjligheter till effektivisering och rationalisering. Men vad händer? Jo, de duktiga räknenissarna hos Vasakronan upptäcker att det är mycket roligare att köpa och sälja. Snabbare vinster och klart häftigare livsstil än att bara år efter år hålla på med trist förvaltning. Man inser att de gamla arkiven, som ofta ligger mycket centralt och är gediget byggda, har ett marknadsvärde som kan realiseras. Förutom Riksarkivet har även Landsarkivet i Göteborg och flera andra arkiv drabbats av denna orimliga utförsäljning, något som eventuellt kan komma att innebära att arkivet så småningom tvingas lämna de lokaler de använt i snart hundra år, och som på alla sätt är skapade och anpassade för den nuvarande verksamheten. Allt finansierat av skattebetalarna.

Man kippar faktiskt än i dag efter andan. Hur kunde detta få ske? Det handlar om bolagisering när den är som värst. Riksarkivet hade, genom en monumental felbedömning. klassats som kontor, snarare än som den specialkonstruerade byggnad för ett alldeles specifikt syfte, nämligen att vara nationens minne, den faktiskt är. Byggnader med specialfunktioner, t.ex. Riksdagshuset, Operan, museer, slott, fästningar, parker, trädgårdar och mycket annat, förvaltas normalt av Statens Fastighetsverk - och det är en imponerande lista på objekt, som detta verk har att ansvara för. Se här:

https://www.sfv.se/sv/fastigheter/

Men inte Riksarkivet eller Landsarkiven, som sagt! Med ity följande katastrof. Jag själv igen:

Det är svårt att finna relevanta liknelser kring detta märkliga beteende. Här har man fått ett förvaltningsansvar, och så abdikerar man, uppenbarligen ostraffat, från detta förtroende för att i stället tjäna en hacka. Den juridiska termen ”trolöshet mot huvudman” infinner sig osökt, även om Vasakronan säkerligen klarar sig ur en sådan beskyllning, eftersom de ju själva i denna egendomliga ekvation kan sägas vara huvudman. Moraliskt sett kan man dock inte komma ifrån att det är vi, svenska folket, som blivit blåsta på några av våra viktigaste tillgångar, de fysiska hemmen för den egna historien, källskatterna, folksjälen. Och det är staten som har brustit i ansvar när man så lättvindigt och utan att försäkra sig om att utvecklingen inte skulle kunna gå i denna absurda riktning, överlämnade de statliga byggnaderna till bolag som så uppenbart inte var värdiga ett sådant förtroende. Tala om att ”göra Bocken till Örtagårdsmäster!”

Efter det att dessa rader skrevs har det tillkommit nya, ännu obekräftade, uppgifter på vad köpeskillingen faktiskt användes till. "Räknenissarna" på Vasakronan lockades svårt av ett objekt i Kista, som vid den tidpunkten var det allra hetaste området i Sverige, fyllt med blomstrande IT-bolag. Sagt och gjort, med hjälp av pengarna från utförsäljningen av Riksarkivet köpte Vasakronan ett stort kontorshus i Kista och gnuggade sina händer i glupsk förväntan på miljardvinster. I stället, bara en kort tid senare, sprack IT-bubblan och hela investeringen blev en flopp, en jätteförlust! Man hade spelat med stulna pengar, folkets nämligen, och förlorat! Det Riksarkiv som du och jag knåpat ihop med våra skattepengar, fanns inte mer, i alla fall inte i statlig ägo. Förskingrat av finansvalpar och andra korttänkta personer, som inte inser att Riksarkivets historia inte räknas i kvartal eller tertial utan i sekler. Fyra stycken, för närvarande! 

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Till Finansminister Magdalena Andersson!

Du talar ofta och gärna om hur urstark den svenska ekonomin är just nu och att det är ordning och reda i statsfinanserna. Utmärkt! Kan du inte då ta några av dina överskottsmiljarder och köpa tillbaka det bortförsnillade Riksarkivet? Rätta till de misstag som begicks för 15 år sedan och låta svenskarna återfå det arkiv de en gång byggde och betalade för. Egentligen kommer det inte att kosta dig något! För om du köper tillbaka huset, behöver du inte år efter år efter år betala miljoners miljoner i hyra till fastighetsägarna, var de nu än befinner sig - Riksarkivet lär ha bytt ägare flera gånger sedan 2004. Skulle det inte kännas bra att veta att vi för överskådlig framtid själva har kontroll över byggnaden - kanske under det mer pålitliga och mindre vinsttörstande Staten Fastighetsverk!

*****

Ps: I Släktforskarnas Årsbok 2018 skriver Karin Borgkvist Ljung om Riksarkivets 400 år - och om de olika hus och lokaler man under dessa fyra sekler bott och verkat i.    

Som släktforskare vill jag gärna få lite kött på benen för dem som levt före mig. Få veta hur deras värld såg ut och samhället runt omkring dem. Ett sätt att skaffa den kunskapen är att läsa i samtida böcker. Därför har jag sparat en del gamla husmorsböcker från släkten och hittat en del på antikvariat.


Den gröna kokboken är från 1948 och kommer från min andra svärmor Maj (jag har haft tre svärmödrar), liksom "Konservering i elköket" från 1951. Det andra häftet om konservering är från 1935 och det hade mamma i sina gömmor. Både mamma och mormor konserverade mycket. Det var på den tiden innan vi hade frysboxar.


"Årets Runts hemkalender" gavs ut 1958 och kommer också från Maj. "Den perfekta värdinnan" är från 1937 och kommer troligen någon annanstans ifrån. Den bruna boken är en klassiker, Thora Holms kokbok från 1936 och den har jag köpt på antikvariat.

Thora Holms kokbok innehåller allt och jag tror att den kom till användning i många hem. Den har tre recept på leverpastej, recept på stuvad strömming och stuvad lake, kycklingtimbal, fylld kålrot, kalvbräss i gelé och massor med annan mat. Lite annorlunda mat än vad vi är vana vid idag.

"Den perfekta värdinnan" handlar förstås om etikett, hur en  kvinna skulle föra sig i sällskapslivet, framför allt i hemmet. Det är rolig läsning idag och säger en del om hur det var förr med större klasskillnader i samhället. Till exempel står det om hur viktigt det är att veta titeln på den man tilltalar och vilken rang man har. Om herr och fru A ska lägga bort titlarna med herr och fru B ska den fru vars make står högst i samhällshierarkin föreslå detta. Vi kan ju nästan fnissa åt sådant här idag men då var det på allvar. Ett helt kapitel handlar om bordsskick, bland annat hur man skalar en banan med kniv och gaffel på en tallrik... Och så får vi lära oss att en dam bär sorgdräkt i ett år efter make, barn och föräldrar, i ett halvt år efter syskon och barnbarn, samt fyra månader efter far- och morföräldrar.

Hemkalendern från 1958 är ganska annorlunda och mer praktiskt inriktad för den som sätter bo och bildar familj. Lite matrecept, lite bakrecept, lite om krukväxter och hur man packar rätt i en frys. Hur man tvättar ylle, vad nylon är och tips på fläckborttagning. Man förutsattes ha kemikalier i hemmet för här föreslås ammoniak, trikloretylen, terpentin och boraxlösning till flera fläckar. Idag googlar vi för att få veta sådant här.

På söndag lägger båten ut för årets Släktforskarkryssning! Med bland annat undertecknad ombord....

Fick mig att börja fundera på det här med båtliv i största allmänhet.

Sverige är ju ett land med mycket kust och många sjöar. Och därmed har båtar alltid varit en viktig del av svenskens vardag. Från de enkla urholkade trästockar som stenåldersmänniskan fångade fisk från med sina djurbensharpuner, via vikingarnas fruktade drakbåtar, som med sina breda platta bottnar gick att framföra även på ganska grunda floder och åar, och dessutom var lätta att dra över landtungor. Fortsättande med stormaktstidens ståtliga krigsskepp (även om det mest praktfulla, Vasa, ganska snopet och prestigesänkande försvann i djupet redan på premiärturen) fram till det livliga 1800-talets många barkar, briggar och slutligen ångbåtar. Men för forna tiders båtägare eller båtmänniskor handlade det ju blott och bart om försörjning. Fiske, handel, erövring av rika provinser, utskeppning av skog eller järn som skulle säljas utrikes...

De flesta av oss är väl på något sätt släkt med en sjöman, båtsman eller skeppare.

Själv härstammar jag på fädernet från flera generationer sjökaptener Nordbäck i Gävle. Min farfars farfar, Erik Nordbäck, for vida omkring på de sju haven, och visst ger det en extra poäng när man i sin hand får en kopia på ett kvitto som han undertecknade när han kommit i hemmahamn med båten 'Amazon' efter att ha varit i Australien och levererat en last med träplankor. Vad han hade med sig tillbaka framgick tyvärr inte. Amazon gick senare på grund och blev ganska rejält tilltygad, men då var det inte min farfars farfar som var kapten! Bara så ni vet.

Idag är ju sjöfarten här i Sverige mest ett folknöje, oavsett om man ror ut med lilla ekan eller kliver ombord på en tolv våningar stor färja.

Men tänk om alla våra sjöar, älvar och havsvikar kunde tala! Vad allt skulle de inte berätta om enkla fiskare, dånande sjöslag och stillsamt romantiska roddturer! Ibland har jag undrat hur det började. Var det en slump, råkade någon kliva ut på en trästock och upptäckte att den höll sig flytande? Eller visste man redan när inlandsisen smälte att det gick att hålla sig kvar på ett isflak även om det drev med vattnet? Vem byggde egentligen den allra första båten?

Lite spridda båtreflexioner bara. Själv hoppas jag att det inte blåser för mycket på söndag/måndag. Har dessvärre anlag för sjösjuka, vilket mina skepparförfäder säkert skulle skämmas om de hörde.

Kanske tur att de inte vet om det...

Bilden: Af Chapman, en typ av båt.

begär ordet. Det uppkommer ibland frågor när jag läser olika inlägg, här på Rötter eller i andra forum och när jag läste Teds senaste blogg om förslag för undvikande av feldisponerad tid vid årsmöten så dök det upp idéer och funderingar.

Men först, jag kan inte låta bli att berätta utifrån bilden, i Teds inlägg, på den ensamma kvinnan i ett möte, hon var inte lätt att upptäcka men fanns där. Jag vet inte vilket år det var men jag har efterfrågat information och vet faktiskt hur det såg ut på Genealogiska Föreningens senaste årsmötet. I salen på Nordiska Museet speglades vårt samhälles könsfördelning ganska väl.  

b2ap3_thumbnail_rsmte1.jpg

Vi som var med fick veta att det fanns 160 röster när årsmötet började.  Oavsett hur man räknar, de som var fysiskt närvarande eller summan av de närvarande och de fullmakter som inlämnats, så var det en majoritet av kvinnor som deltog i årsmötet. Inte stora skillnader, men det visar på en förändring och det måste anses som en intressant utveckling att det blivit betydligt mer jämställt inom föreningen än vad den tidigare bilden visar.  Jag undrar vad männen på Teds bild sagt om de fått veta att ”nästa” årsmöte som beskrevs har fler kvinnor än män som deltagare. Kanske hade de skakat på huvudet, men vi vet, det finns klart beskrivet i röstlängden.

När föreningen nu nått ”målet” med könsfördelning så kommer nästa utmaning, förändring på åldersfördelningen. Där är inte förändringen inte lika uppenbar, även om jag såg en hel del yngre på mötet, för fördelningen är som den är inom släktforskarrörelsen och den kräver ett eget blogginlägg.


b2ap3_thumbnail_rsmte2.jpg

Det finns olika sätt att arrangera årsmöten, olika storlek på lokaler, olika lämplighet på tider och innehåll och mycket mer före, under och efter årsmötet.

Kanske inte alla föreningar frågar efter medlemsnummer men någon form av registrering behövs, och då får man det nödvändiga i handen, vare sig det är röstkort eller något annat. Tänk om föreningsrepresentanten samtidigt lämnar över en lathund i hur man gör på ett årsmöte. Det finns en del regler, som vissa vana deltagare anser vara självklara. Regler som de då anser att mötesledningen inte ska behöva upplysa om, men andra kanske inte uppfattar dessa som självklara, kanske är det första årsmötet eller att man av olika orsaker har en avvikande åsikt om hur ett årsmöte ska gå till.

Det är inte alltid lätt att förstå när man ska begära ordet och tala om ett visst ämne, under vilken punkt i dagordningen ska jag framföra mina synpunkter eller åsikter. Är det lika bra att ta tjuren vid hornen och säga det jag vill på första punkten, eller ska jag vänta till ett senare tillfälle, innebär det en risk att jag inte blir hörd om jag väntar? Det kan vara svårt att förstå vissa ord som används, vad är till exempel propositionsordning som en ordförande talar om, och andra delar som kort kan beskrivas i ett dokument.  Det kan låta överdrivet med en handledning i årsmötesgenomförande, sett ur deltagarens synvinkel, men upplevelsen är att det behövs.

Att det ska stå att man följer ordförandens anvisningar, att man inte sitter och kommenterar högt det som sker, att man inte applåderar, avbryter en talare eller stör på annat sätt kan upplevas som onödig information men eftersom det finns tillfällen sådant sker så kan även det behövas påpekas.  

En fundering är om det genom förbundets försorg kan skapas en ”handledning för årsmötesdeltagare” med ovanstående som delar av innehållet och att denna läggs upp på Rötter, så att varje förening kan skapa en egen utgåva inför sitt årsmöte och dela ut.

I lördags morse kl 05.55 satte jag mig i bilen för den långa resan upp till Stockholm i och för Genealogiska Föreningens årsmöte kl 11.00. Jag hade en rad andra ärenden också, annars hade det sannolikt blivit tåget (och då hade jag förmodligen kommit för sent ... tåget tar man inte längre till viktiga möten!). Man kan undra varför en riksförening väljer att ha sitt årsmöte så tidigt på dagen. Kan det handla om en kvardröjande 08-arrogans, eller ska vi tro att det mera handlar om att göra som vi alltid har gjort ...? 

Årsmötet var förlagt till Nordiska Museet på Djurgården, en oerhört pampig miljö. Jag hade inte besökt detta palatsliknande museum på mer än 30 år och hunnit glömma den magnifika stora salen, som är som en Kölnerdom eller två. Uppkommen för stora trappan möts man av en majestätiskt tronande Kung Gösta, som får en att inse hur liten och obetydlig man egentligen är ...  Mötet var emellertid förlagt till den undre våningen, en aulaliknande lokal med plats för många och långa rader av fällbara och därmed lätt slamrande stolar. Eftersom det bara fanns en ingång till varje stolsrad skulle detta visa sig vara ett problem. Potentiella talare hade, för undvikande av sega och tröttsamma förflyttningar, behövt sätta sig längst ut. Ljudsystemet passade också på att konstra - är det någon som blir förvånad - varför lokalen på intet sätt kan sägas ha varit idealisk. 

När jag skulle anmäla min närvaro och föras in på röstlängden, fick jag den ovanliga frågan: Vilket är ditt medlemsnummer? Käre värld, vem kommer ihåg sådant? Har vi inte nog med alla port-, SIM-, bensin-, abonnemangs-, bank- och SWISH-koder som vi behöver hålla i huvudet? Lustigt nog kunde jag mitt. Dagen innan hade jag för säkerhets skull kollat att jag betalat min medlemsavgift i laga ordning (det hade jag), och därvid kunnat konstatera att mitt medlemsnummer är

2190

Va? sade funktionären. Hur kan du ha ett så lågt nummer? Jo, för att jag redan som 16-åring gick med i Genealogiska Föreningen. Året var 1968, och för den som kan räkna innebär det att jag i år firar jubileum. 50 år av troget medlemskap i den äldsta och mest anrika (!) av alla släktforskarföreningar i detta land. Undrar just om jag denna dag möjligen kan ha varit "nestor" i församlingen ... ålderspresident var jag förvisso icke!

Programmet för dagen såg ut på följande sätt:

• 11.00   Årsmötesförhandlingar
• 12.30   Lunch
• 13.30   Föreläsning om och visning av Nordiska Museets arkiv och bibliotek.

Så skulle det inte bli ... Redan efter en timme insåg alla, inklusive styrelsen, att tidsplanen inte skulle hålla. Lunchen flyttades successivt fram med en halvtimme i stöten. Till sist skickade en desperat kökschef bud om att om vi ville ha någon mat så fick vi faktiskt vara så goda och omedelbart masa oss dit. Efter det tre timmar långa och bitvis stökiga mötet, samt den forcerade måltiden, var det många, inklusive jag själv, som var tvungna att avvika. Jag förmodar att det till sist bara blev en liten tapper skara som hade möjlighet att ta del av föreläsningen och visningen.

Det här lyfter fram ett kardinalfel i all årsmötesplanering. Det tycks råda konsensus om att förhandlingarna alltid måste placeras först i programmet, så att man blir av med dem - och det skall väl inte ta så lång tid ... Detta är ett feltänk, som allt för ofta förorsakar irritation och frustration, både hos styrelsen och hos besökarna. För att inte tala om den stackars föreläsaren. Ack, hur mycket bättre är det inte att börja med programmet/föreläsningen, fortsätta med mat eller fika, och sedan avsluta med årsmötesförhandlingarna, som då kan få ta den tid som krävs. Detta är också en demokratisk grundpelare, att var och en ska få tillfälle att tala till punkt och att man inte ska behöva stressa sig igenom dagordningen. Om detta predikade jag redan den 31 oktober 2016 i ett blogginlägg med rubriken

Handbok för föreläsare och arrangörer

Läs hela texten här: https://www.genealogi.se/blog/entry/handbok-foer-foerelaesare-och-arrangoerer - Ur denna blogg, sprängfylld med erfarenheter, goda råd och kloka tankar, hämtar jag följande avsnitt:

KONKURRENSEN. Ofta tänker sig arrangören hinna med lite fler aktiviteter, information kanske och i värsta fall ett årsmöte, som kan dra ut på tiden precis hur länge som helst, med det resultatet att halva publiken lagom till talarens entré på scenen reser sig och går.

För att inte tala om alla dessa förfärliga lotterier, som svensk föreningstradition påbjuder.

Föreslå (läs: Kräv!) att du - föreläsaren - får komma först i programmet. Det är också rimligt eftersom du sannolikt har längst att resa och behöver komma hem i vettig tid.

Och om arrangörerna strax innan du skall börja tala kommer fram och frågar om de får ta lotteridragningarna först, säg då för Guds skull: NEJ!!! 

Så, alla föreningar och förbund: Inför nästa årsmöte och alla andra möten med konkurrerande programpunkter, tänk om och tänk rätt (Som det så tröttsamt heter nuförtiden): Låt de arma föreläsarna och underhållarna komma FÖRST i programmet. Sedan kan ni i lugn och ro bråka och konstra så mycket ni vill på era årsmöten.

Hör vad jag säger!

b2ap3_thumbnail_Ung-Ted-1972_20180415-183750_1.jpg

Medlem 2190 vid tiden för inträdet i Genealogiska Föreningen 1968.

I spåren efter #metoo och uttryck för gubbvälde i vår tid just nu kan vi konstatera att det var inte bättre förr. Tvärtom. Det visar en titt på denna arkivhandling hos Stockholms Stadsarkiv:


Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, Stockholmskällan, objekt-ID: SE/SSA/ÖÄ/Prostitutionsavdelningen/E2. Årtalet är okänt men före 1918.

Här är det arbetaren Gustaf Andersson i Stockholm som gjort en polisanmälan om en ung kvinna som han tycker ska sättas på spinnhus. Orsaken är att hon smittat honom med dröppel, dvs könssjukdomen gonorré. Han menar att hon fått den av någon predikant som hon "springer till på dagen" och "på kvällen smittar hon hederliga järnarbetare från verkstan". Vidare skriver han att polisen inte borde tillåta detta utan sätta henne på spinnhus "så att ordentliga arbetare inte blir förstörda". Att han själv har ett ansvar för sina handlingar och skulle kunna avstå från att utnyttja prostituerade verkar inte ha slagit honom. Så dubbelmoral och att låta kvinnan vara syndabock, det var uppenbarligen vanligt förekommande förr också.

Ja, det här vet vi ju förstås. Att kvinnor alltid var de som straffades när männen gjorde fel. Alla de pigor som inte kunnat värja sig för husbonden, blivit med barn och sedan skickats iväg från gården med bara skammen och en växande mage som resgods, ja de har nog de flesta av oss mött under vår forskning. Männen kunde lätt svära sig fria, oavsett om det var våldtäkt eller ej. Men kvinnan straffades alltid.

Den ovanstånde anmälan ingår i Stockholms Stadsarkivs samling av arkivhandlingar relaterade till prostitution. Bland dessa ingår också en förteckning över prostituerade i Stockholm 1859-1866 (som pdf-fil), besiktningsbok 1886 (som pdf-fil), reglementen för prostituerade, flera personliga skrivelser, tidningsartiklar och litteraturtips. I förteckningen finns bara 7 sidor i pdf-filen och där hittar vi följande kvinnor: Gustava Cecilia Hagström, Ingeborg Amalia Constantia Wass, Maria Josefina Gryting, Anna Gustava Bjelke, Charlotta Hilda Öberg, Johanna Matilda Hagelin, Matilda Elisabet Askeberg. Läs om förteckningen. I besiktningsboken finns många fler uppskrivna.

Vill du se hela förteckningen får du vända dig till Stockholms stadsarkiv och beställa kopior eller gå dit och läsa. Troligen finns det fler förteckningar för tidigare och senare perioder. Prostituerade skulle vara inskrivna vid Besiktningsbyrån och där undersökas av läkare en gång i veckan, för att se om de hade någon sjukdom som riskerade att spridas till kunderna. Kunderna behövde däremot inte besiktigas. Besiktningsbyrån verkade mellan 1847 och 1918.

Det hände att sedlighetspolisen grep kvinnor som prostituerade fast de inte var det. Kvinnor kunde också anmälas av andra till Besiktningsbyrån, i många fall ganska godtyckligt. Om ni tittade på Fröken Frimans krig på tv i vintras så såg ni ett exempel på det. Vad kvinnan själv hävdade spelade mindre roll, det var herrarna som bestämde och hade makten.

Har du upptäckt att du har en prostituerad i Stockholm i din släkt kan ett foto finnas bland Stockholms Stadsarkivs signalementsfotografier 1869-1920. Hos Arkiv Digital finns i Landskrona fängelsearkiv fotografier på intagna på tvångsarbetsanstalten. Dit kom många prostituerade kvinnor och brottet de grips för brukar kallas lösdriveri. Fotografierna på kvinnorna är från tidigt 1900-tal. Det är dessa som Eva F Dahlgren skriver om i sin bok "Fallna kvinnor".

Dagen är kommen! Dagen vi i över femtio år har väntat på - eller i alla fall sedan den digitala revolutionen gjorde sitt inträde. De svensk-amerikanska kyrkoböckerna - de s.k. SAKA-rullarna - har äntligen digitaliserats och läggs nu fortlöpande ut på nätet. Dessutom indexerade, till stor nytta och glädje för släktforskare på båda sidor om Atlanten.

Det var på 1960-talet som Emigrantinstitutet i Växjö, med pengar från Knut och Alice, satte igång ett mikrofilmningsprojekt, som gick ut på att rädda alla de gamla kyrkoböcker och andra kyrkliga handlingar, som åstadkommits av de svenska församlingarna i USA och Canada. Det blev Lennart Setterdahl (1928-1995) från Frändefors i Dalsland, som under ett decennium for runt i stora delar av den nordamerikanska kontinenten på jakt efter sådana handlingar. För ännu aktiva församlingar gick väl detta relativt lätt, men ofta var kyrkorna nedlagda eller sammansmälta med andra samfund, och var skulle man då börja leta efter de gamla kyrkböckerna? Fanns de ännu kvar, eller hade de blivit lågornas eller oförståndets rov?

När projektet var klart hamnade över 2000 rullar mikrofilm hos Emigrantinstitutet och hos Swenson Swedish Immigration Research Center i Rock Island, Illinois. Originalen lär finnas på North Park College i Chicago, och dessutom finns det kopior på större delen av samlingen hos Emigrantregistret i Karlstad. Där, och endast på dessa platser, har det varit möjligt att ta del av detta unika och synnerligen forskningspotenta material. Emigrantregistret har, förebärande att de ursprungliga mikrofilmningsavtalen med församlingarna i USA förbjuder sådant, vägrat att förbättra tillgängligheten och i synnerhet via nätet.

Nåväl, nu är det gjort. Häromdagen påbörjade ANCESTRY publiceringen av materialet och resten kommer inom kort. Det handlar om tre stora delar:

• U.S., Evangelical Covenant Church, Swedish American Church Records, 1868-1970 [Motsvarar Missionsförbundet i Sverige]
• U.S., Evangelical Free Church of America, Swedish American Church Records, 1800-1946 
• U.S., Evangelical Lutheran Church in America, Swedish American Church Records, 1800-1945 [Motsvarar Svenska Kyrkan]

Det är alltså delar av de två förstnämnda, mindre, databaserna, som nu börjat släppas på Ancestry - med rejäla personregister, sökbara på alla upptänkliga sätt; namn, födelsetid, födelseort, make/maka, barn o.s.v. Som brukligt är hos Ancestry, uppdateras databaserna med nya poster vartefter. Likaså kommer den absolut största delen, Evangelical Lutheran Church, senare i år. Till den delen hade Bertil Grundström i Tranås framställt ett personregister med 560.000 poster över alla svenskfödda medlemmar i dessa församlingar. I den nya resursen tillkommer alla de som är födda i USA, efter emigrationen, vilket kommer att ge den som söker sina försvunna släktingar i Amerika massor av nya ledtrådar.

Förutom MEMBERSHIP ROLLS, även kallade CHURCH REGISTER, som liknar de svenska husförhörslängderna, innehåller materialet också längder över döpta, vigda och begravda, och i många fall även en sorts inflyttnings- och utflyttningslängder. Nu bör det påpekas, att medlemskapet i dessa församlingar var absolut frivilligt, och att "flyttningarna" egentligen skall ses som inträden och utträden. Men i alla fall!

Förtjust över de nya möjligheterna, kastade jag mig omedelbart in i jakten på försvunna emigranter från mina bygder. Och si, där fanns han ju, om inte Gordon Blixt, så i alla fall hans namne, Ernest:

a1sx2_Thumbnail1_Blixt.JPG

Hustrun ser ut att vara född i KUMLA, men det skall nog vara HUMLA, en pytteliten socken mellan Trädet och Blidsberg. Och två söner har det fötts i familjen.  Men ack, snart nog är de överstrukna, särskilt mannen om vilken det i anmärkningsfältet står:

a1sx2_Thumbnail1_Synd.JPG

Där blir man lite nyfiken ...

***

Det skall sägas att alerta Arkiv Digital också håller på med digitalisering av det svensk-amerikanska kyrkoboksmaterialet - genom omfotografering. Detta är också bra, eftersom AD's versioner tenderar att vara bättre och mer lättlästa. Dessutom har AD kunnat fotografera sådant som för 50 år sedan ansågs för färskt och man har också, i samarbete med lokala föreningar, lyckats hitta församlingar och kyrkoarkiv som Lennart Setterdahl en gång missade.

Men ändå, av med hatten för ANCESTRY, och inte minst för deras megaregister, som kommer att vara till enorm hjälp för alla oss som letar emigranter! 

Nu ska jag berätta om hur du hittar information om fastigheter i din släkts historia eller kanske huset du bor i. Lagfartsböcker med information om lagfarter finns digitaliserade, både i Riksarkivets digitala forskarsal och hos Arkiv Digital. Det varierar starkt mellan olika geografiska områden vad som digitaliserats så det är inte säkert att du hittar ditt hus. Men är din lagfartsbok inte digitaliserad så finns den troligen på landsarkivet för din region.

I lagfartsboken finns uppgifter om fastighetsbeteckningen, hur stor fastigheten är i mantal och varför lagfarten utfärdats, vilket skedde både vid köp, arvskifte och annan överlåtelse. Vi får förstås veta vem köpare och säljare är, och i många fall även när tidigare lagfart eller fastebrev utfärdats. Säljaren kallas i äldre lagfartsböcker för fångesman. I anmärkningskolumnen kan det finnas fler uppgifter.

Lagfartsböckerna finns i de rättsliga arkiven, hos inskrivningsmyndigheten eller inskrivningsdomaren i en domsaga. För att hitta i lagfartsboken behöver du veta gårdens namn och i vilken socken den låg samt i vilket härad socknen låg. Söker du efter ett torp behöver du veta under vilken huvudgård torpet hörde. Det underlättar också om du känner till ungefär när övertagandet skedde, eftersom lagfartsboken är topografiskt och kronologiskt ordnad.

Lagfartsböckerna som är digitaliserade verkar främst gälla från 1870-talet och några decennier in på 1900-talet, men det finns en del även så sent som till 1980-talet.

Hos Arkiv Digital gör du så här:
Välj arkivtyp: Inskrivningsdomare. Välj rätt län och domsaga.
Därefter kollar du vilken lagfartsbok som är aktuell för den fastighet du vill veta mer om.
Öppna lagfartsboken. I början bör det finnas ett alfabetiskt register för fastighetsbeteckningarna, dvs gårdsnamnen. Där ser du vilken sida du ska gå till.

Mitt exempel:
Buskabygd nr 1 i Gällareds socken som hör till Faurås härad i Halland. Jag vill veta när mormors föräldrar övertog sitt torp Huslyckan i Buskabygd. Jag väljer lagfartsboken med volymbeteckning CIb:15 1875-1930. Buskabygd nr 1 finns enligt registret på sidan 87. Och mycket riktigt, där hittar jag alla uppgifter om fastighetsförvärven från 1873 till 1930 för just denna fastighet.

Torpet Huslyckan i Buskabygd i Gällareds socken.


Lagfartsboken från Faurås häradsrätt 1875-1930. Bild från Arkiv Digital.

Längst upp finns uppgift om när min mormors farfar och farmor Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter tar över torpet. Deras köpebrev är daterat den 15 september 1881 och säljare är Bengt Johan Johansson och hans hustru Anna Katarina Svensdotter. De i sin tur har ett fastebrev (dvs äldre lagfart) från den 31 augusti 1875. Här finns också en anteckning i säljarens kolumn om ett arvskifte den 1 april 1873. Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter beviljas lagfart den 29 april 1882. Kolumn för detta finns på högra sidan. Vi får också veta att torpet Huslyckan är på 1/10 mantal.

På rad 2 (i boken kallas det rum 2) får vi veta när Johannes och Anna Brita säljer fastigheten till sin son Malkolm Johanson och hans hustru Amanda, som är min mormors föräldrar. Det skedde den 4 november 1895, då köpebrevet är daterat. Lagfarten är beviljad den 18 maj 1897. Fastigheten har nu beteckningen Buskabygd 1:3.

Längst ner på sidan, i rum 7, finns också inskrivet när fastigheten övergår till dödsboet efter Malkolm 1930, efter hans död i maj 1929. Sedan blir det en av min mormors bröder som tar över. Fastigheten finns fortfarande kvar i vår släkt.

Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson.

Malkolm och Amanda Johansson med sina barn framför huset Huslyckan 1926. Det är ett kolorerat fotografi och tavlan hänger i mitt vardagsrum.

I Riksarkivets digitala forskarsal gör du så här:
Välj antingen Lagfartsböcker 1875–1933 eller Fastighetsböcker 1933–1980-talet. Båda hittar du under fliken Specialsök, sedan Digitaliserade arkiv. Därefter väljer du den inskrivningsmyndighet som gäller för fastigheten du söker information om och sedan den volym du tror kan vara den rätta.

Samma lagfartsbok som i exemplet ovan finns också digtaliserad hos Riksarkivet så vi tar ett annat exempel. När jag läste kursen Släktforskning B på Mittuniversitetet 2012 hade vi som uppgift att kartlägga baptisterna i Hallens och Marby socknar på 1800-talet. De var inflyttade från flera socknar i Dalarna.


Lagfartsbok från Hallens tingslags häradsrätt 1875-1942. Bildkälla: Riksarkivet, Hallens tingslags häradsrätt, Lagfartsböcker, SE/ÖLA/10819/C III b/1 (1875-1942), bildid: 90001806_00045

En bit ner, i rum 5, hittar vi sällskapet Tro och Hopp som köpt en så kallad jordlägenhet, en mindre fastighet på 1 1/2 tunnland. Köpebrevet är daterat den 22 maj 1881 och säljare är några av de baptister som vi forskade om på kursen. Lite längre ner i rum 7 ser vi att en person med namnet E Eriksson Pistol köpte en mindre fastighet med hänvisning till auktionsprotokoll från den 30 april 1883, i stället för ett köpebrev.


I Riksarkivets digitala forskarsal hittar jag bland annat denna uppgift om att en ansökan om nyttjanderätt skett 1971 för Buskabygd 1:2, grannfastighet till min släkts torp och till Buskabygd 1:4 som då ägdes av en annan släkting. Vad detta innebär vet jag inte, men det går säkert att ta reda på. Det kan också finnas andra anteckningar. Detta är från de senare fastighetsböckerna 1933–1980-talet i Riksarkivets digitala forskarsal. Bildkälla: Riksarkivet, Inskrivningsmyndighetens i Varbergs domsaga arkiv, Aktuella fastighetsböcker, SE/HLA/1340115/D/D I/D I a/78, bildid: 10028249_00167

Så här kan man följa en eller flera fastigheter i lagfartsböckerna.

Uppdatering 2021:

Det verkar som om Fastighetsböcker 1933–1980-talet är borttagna från Riksarkivets digitala forskarsal, troligen efter att GDPR trädde i kraft.

Trots allt så kommer det fortfarande rätt mycket papperspost i boxen. Förutom de oundvikliga räkningarna, så är det fyrfärgsreklam om allt från att köpa billiga babygrejor till 'ett tryggt stöd' när man ska begravas.
Det är väldigt många mäklare som övermodigt annonserar att de 'just sålt en lägenhet nära dig'. Nära mig omfattar tydligen i stort sett hela Stockholms innerstad, att döma av adresserna...

Någon enstaka gång livas posten upp av ett gammaldags hederligt vykort från exotisk ort. Eller ett sirligt handskrivet korrespondenskort, där moster Elsa tackar för uppvaktning på 75-årsdagen.

Men mestadels är det inga större överraskningar i posten. Fast undantag finns ju. När jag var ny på GF, minns jag att vår dåvarande kanslichef Bertil hade beställt kontorsgrejor. Färgband till skrivmaskinen (90-tal), tipp-ex, tejp.... ja, ni vet.
Jag tog själv emot paketet, och läste noga på fraktsedeln, samt bar in paketet på Bertils kontor. En stund senare hade jag ärende dit in, och fann då Bertil tillsammans med en öppnad kartong, som lyste i pastellfärger: ljusblått, mintgrönt, rosa... ett kotteri av åtminstone trettio behållare pumptvål!
Med tanke på de två toaletter som GF på Riddarholmen förfogade över, verkade det lite överdrivet. På förfrågan uppgav Bertil att han redan ringt till företaget, och påtalat missen. Det stod ändå rätt på fraktsedeln, så jag beklagade nästan att jag inte varit på plats för att se Bertils ansiktsuttryck när han öppnade paketet och fann alla dessa tvålar istället för det han beställt. Det hade varit värt tjugofem öre!

Inte heller när vi flyttat till Sabbatsbergsparken, kom vi undan. Jag kom tillbaka från ett ärende en eftermiddag, och hörde då vännen Chris prata med någon ovanför spiraltrappan som ledde upp till våra lokaler. Jag hör Chris säga: 'Ja, jag kan skriva på. Men det är helt fel, det är INTE vi som ska ha de här'. Och ett stressat varubud som desperat insisterade på en signatur 'så dom ser att jag har levererat'.
När jag kom upp, såg jag varför Chris motsatt sig leveransen. Det vi fått levererat i två stora kartonger, var cirka 50-60 färgglada sagoböcker vid namn 'Petter och hans fyra getter'. Vi bläddrade igenom en av dessa böcker med intresse, men insåg att våra besökare troligtvis var lite för åldersstigna för att riktigt uppskatta böckerna... Troligen skulle de till något dagis eller liknande i närheten.

Sedan ska man ju inte tro att e-postmeddelanden är helt säkra heller. Bortsett från skräpmail och erbjudanden om att förlänga en viss, manlig kroppsdel billigt, så landade det en gång ett intressant meddelade i GFs e-postlåda. Texten löd ungefär: 'Tråkigt väder idag. Inget att göra. Ska vi gå på bio?'.  Det lät ju lockande, och jag funderade på att svara: 'Gärna. Vilken film ska vi se?'. Men jag hann inte svara, förrän det kom ett generat nytt mail från en medlem som sa sig ha förväxlat vår e-postadress med grannarnas i hastigheten.

Visst kan det bli bökigt när det kommer fel grejor med posten. Men det piggar onekligen upp lite också!

Bilden föreställer, något omotiverat, den årliga storloppisen på Muskö för några år sedan. Där finns det många kartonger med alla möjliga varor.... !