Breven kan berätta

För ett tag sedan höll jag en skrivarkurs för släktforskare på annan ort och lyckades chocka dem rejält. Precis som jag själv fått en chock.
Gunnar Dahl är historiker och släktforskare. För ett par år sedan skrev han en bok om sin släkt, boken heter Sanning, skröna och muntlig tradition. Mycket intressant och en bra inspiration för den som vill skriva sin släkthistoria.

Boken inleds med ett avsnitt där han berättar om hur hans mor Anna-Lisa och morfar Alex kommer till en avliden släktings hus i Sundsvall 1964 för att ta hand om dödsboet och röja bland allt lösöre i huset. Morfadern går upp på vinden och hittar en kartong full med brev. Han ropar på sin dotter och berättar att “det här är Amerikabrev”. Breven har skickats för länge sedan av utvandrade släktingar. Anna-Lisa läser några och tänker att här finns mer av hennes släkts historia än vad hon någonsin hört talas om av dem som stannade kvar.

Hon lägger tillbaka breven i kartongen och går ner i sovrummet och fortsätter packa. Så hör hon sin far gå in i vardagsrummet. När hon kommer in dit ser hon honom stå och elda upp breven i kakelugnen.

Elda upp breven! Vilken chock! Även som läsare blev jag chockad och alldeles kall. Sådant kan bara inte få hända.

På skrivarkursen använde jag detta som ett exempel på hur man med en dramatisk händelse kan inleda en släktberättelse. Alla deltagarna stelnade till när de insåg vad det var jag läste upp för dem.

Bränna gamla Amerikabrev! Aldrig i livet! Det får man ju bara inte!

Jo, det gjorde författarens morfar. Förklaringen han gav dottern var att “vi ska inte rota i det gamla, låt det vara glömt”.

Rotar i det gamla, det är det vi släktforskare gör hela tiden. Och varför skulle vi inte göra det? Det är ju så vi hittar vår egen historia. Vad kan vara mer spännande och intressant?


Gamla brev kan betyda mycket mer än du tror. De kan vara nyckeln till din släkts historia. Själv är jag så tacksam för alla sparade brev i min familj och släkt.