Magibild skapad av macrovector - www.freepik.com

Så kom den då äntligen, den nya versionen av SVERIGES DÖDBOK, släktforskarförbundets flaggskepp, som i snart två decennier hjälpt och fascinerat landets släkt- och hembygdsforskare och många, många andra. Produkten är egentligen genial, både som ett exempel på vad som kan åstadkommas när många bäckar små får flyta ihop och när flitiga fingrar fortsätter att komplettera och förbättra, och som ett enastående hjälpmedel i jakten på våra förfäder och släktingar.. För det är ju just det den är, ett suveränt hjälpmedel och en väg in i kyrkoböckernas och bouppteckningarnas förlovade värld. 

Vi är ju så vana vid denna och de andra suveräna resurserna, Befolkningsskivorna, Rotemannen, EMIBAS, lokala och regionala databaser producerade med hjälp av det s.k. Presentationsprogrammet och mycket annat från Johan Gidlöfs tomteverkstad - så vana att vi kanske har glömt en del av de unika funktioner dessa skivor faktiskt innehåller. Helst vill man ju sköta sig själv och tror sig om att mer eller mindre intuitivt kunna hantera alla sökmenyer. Risken är dock att man i sin forskarhybris glömmer eller missar några av de magiska tricken och finesserna ...

Så här ser den ut, den välbekanta menyn med sina närmast obegränsade sökmöjligheter. Som vanligt gäller den gyllene regeln: Skriv så lite som möjligt - om du får för många träffar lägger du till begränsningar i form av nya parametrar. Låt oss först titta på en ofta bortglömd knapp, nämligen den som finns som ett alternativ efter de fem rutorna för EFTERNAMN, FÖRNAMN, YRKE/TITEL, FÖDELSEORT och DÖDSORT. De representerar en sorts register i registret, en total förteckning över alla förekommande namn, orter och yrken. Om du är det minsta osäker på stavningen är det denna funktion du skall välja:

Efternamnslistan visar dels samtliga stavningsvarianter, dels hur många av varje sort som finns med i databasen. Med höger musknapp bockar du för de namn du vill ha med i din sökning och när du är färig med ditt urval trycker du på grönt ljus. Enkelt och praktiskt! Församlingsnamnen i de geografiska listorna har normerats - det finns alltså endast en version av varje sådant namn - men eftersom stavningen kan ha ändrats är denna funktion också värdefull. Särskilt nyttig är förekomstlistan när det gäller yrken och titlar, som kan se ut och stavas precis hur som helst. 

Det här är en av mina favoriter. Förutom förekomstlistan kan du i denna meny välja att söka efter ett enskilt förnamn eller en kombination av flera. Min mormor hette KARIN CECILIA SOFIA. Om jag söker på Något/några får jag hur många träffar som helst, men om jag trycker på Alla reduceras antalet till sex. Om jag dessutom bockar i rutan Endast i denna ordning blir det bara två, däribland mormor. I kombination med exempelvis ett födelseår eller en födelseförsamling är detta ett oerhört kraftfullt verktyg.

Datum skrivs i Sveriges dödbok på detta sätt - 19120523 - men det är också möjligt att söka bredare: 1912, 191205 eller 1912052 om man är osäker på det exakta datumet. Om man råkar ha tillgång till ett komplett personnummer blir det bara en träff, den rätta nämligen ...  Civilståndsändring är också en mycket användbar funktion. Den handlar alltså om: 

• Vigseldatum
• Datum då personen blev änka/änkeman
• Skilsmässodatum   

Här infinner sig ett bonustrick! Låt oss säga att du har hittat en kvinna med efternamnet Bergström i Sveriges dödbok och du ser att hon blev änka 19640725. Du tar då genast och kopierar detta datum samt häller in det i rutan Dödsdatum i en ny sökning, denna gång på en man som heter Bergström och som är avliden just detta datum. Bingo, där är ju maken!

Denna rad är särskilt välkommen när du söker personer med allt för vanliga efternamn. För att inte drunkna i träffar kan du här på olika sätt begränsa urvalet. Smart!

Med födelseort menas naturligtvis Församling, och denna knapp är därför förvald. Om du inte riktigt vet hur församlingsnamnet stavas är det bara att trycka på listan till höger och leta. Det går också att söka på Land, t.ex. Norge, Län och Landskap. Under Dödsort tillkommer möjligheten att söka på Kommun vilket i vissa fall kan vara bättre än län eller landskap. Däremot har jag inte lyckats klura ut hur de nya knapparna Då och Nu skall användas ... Förmodligen har de väl med länsindelngen att göra.

De sista sökrutorna är måhända en smula "luddiga". Adressökningar fungerar inte särskilt bra men kan ändå vara värda ett försök. Återigen, skriv så lite som möjligt. Jag försökte med "Tanto" och fick då 30 träffar på personer som bott på Tantogatan i Stockholm. En sökning på den synnerligen vanligt förekommande adressen "Storgatan" ger bara 341 träffar, så här är det något skumt! Kommentarerna kan handla om lite av varje men den information som kanske kan vara värdefull är om en person finns antecknad i en svensk dödbok men faktiskt har avlidit utomlands någonstans. Jag prövade med "Chicago" och fick fyra träffar, "New York" gav sex och "USA" 39. Även begrepp som "sälvmord", "försvunnen" och "mördad" kan förekomma.

Sveriges Dödbok är en välsignad produkt och vi svenskar får sägas vara lyckligt lottade som har den. Inte nog med att vi har världens bästa folkbokföring, vi har också världens bästa register/databaser. Andra aktörer har presenterat nätversioner av olika sorters dödregister, även svenska, men ingen av dessa har den exakthet, detaljrikedom och eleganta sökbarhet som Sveriges Dödbok erbjuder. Vi fröjdar oss redan över nästa version, då även inkluderande perioden 1830-1860, som enligt planerna skall vara klar 2021. Heder åt alla flitiga excerpister och kontrolläsare! Och åt den ursprunglige skaparen av konceptet, framlidne Carl Szabad, åt Anders Berg och hans företrädare Anna-Lena Hultman, Johan Gidlöf m.fl.

Idag kom Släkt och hävd, Genealogiska Föreningens (GF) medlemstidskrift. Den här gången handlar den om föreningens historia, eftersom det är 85-årsjubileum i år. Själv har jag bara varit med några få år. GF är en rikstäckande men Stockholmsbaserad förening, med föreningslokal i Solna i samma hus som släktforskarförbundet.

Egentligen är skriften som en tunn bok på över 170 sidor. När jag bläddrar i den fastnar jag genast i ett avsnitt på sidan 125 med rubriken "Släktbegreppet, intern debatt och lobbyism". Det handlar om det agnatiska släktbegreppet som innebär att en person anses enbart tillhöra sin fars släkt. Moderns släkt räknas inte.

Jag har aldrig begripit mig på detta synsätt. Att släkten skulle utgå från faderlinjen i stället för moderlinjen.

Här berättas att på 1960- och 1970-talen var GF med i diskussionerna om en ny namnlag och att man ansåg att en gift kvinna skulle ha mannens efternamn och barn skulle bara kunna få moderns efternamn efter rättslig prövning!

Jag var ju vuxen då och vet ju att majoriteten gifta kvinnor bytte efternamn till makens. Så gjorde min mamma och de flesta andra jag kände. Men att jag skulle göra det föresvävade mig aldrig. Varför byta namn? Varför skulle plötsligt en mans namn bli mitt? Obegripligt. När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn Johansson, även om det är Sveriges vanligaste namn. Min dåvarande man hette Andersson, och även våra barn heter så. Det har gått alldeles utmärkt att ha kvar mitt eget namn.

Den kände släktforskaren Hans Gillingstam skrev en debattartikel i Släkt och hävd och gick emot vad ordföranden Börje Furtenbach och medlemmen Lennart Zielfelt tyckte. De senare stod för GF:s officiella hållning: Att den agnatiska principen skulle gälla. Kvinnor och barn skulle alltså vara underställda mannen, när det gällde namnskick och släkttillhörighet. Men Hans Gillingstam undrade i en artikeln varför det skulle "...vara mindre värdefullt att med telefonkatalogens hjälp finna – kanske närmare – släktingar på spinnsidan än avlägsna släktingar på svärdsidan?" Heder åt en sådan fördomsfri man då!

Från Släkt och hävd nr 4, 2018, sidan 125. Författare här är Michael Lundholm.

Den patriarkala synen består ju. Fortfarande finns det släktforskare som menar att den viktiga släkten är fadersläkten. Ändå är ju släktskap mycket säkrare på moderlinjen. Att en och annan av de barn som föddes fick fel far i kyrkboken hände nog, men fel mor? Troligen inte.

Svenska Släktkalendern är ett värdefullt verktyg för släktforskare, men presenterar bara fädernesläkter. Ett undantag finns i årets bok, en mödernesläkt, men det beskrivs som ett undantag, inte någon nyordning.

Sedan kan man förstås fundera på om det är de biologiska föräldrarna eller de sociala, alltså de ett barn växt upp med, som är viktigast. Släktforskare i allmänhet tror jag letar efter de biologiska förfäderna, många av dem okända fäder. Men man vill veta och DNA-testerna ökar i antal i allt snabbare takt.

Överst: Kvinnorna, dvs mina förmödrar på moderlinjen. Min mamma Gertrud Dahlberg, min mormor Alida Johansson, min mormors mor Amanda Johansdotter, min mormors mormor Inger Christina Petersdotter född 1837. Underst: Männen, dvs min far och mina förfäder på faderlinjen. Min pappa Yngve Johansson, min farfar John Johansson, min farfars far Johan Olausson, min farfars farfar Olaus Larsson född 1821. Alla är lika viktiga.

Det är inte så konstigt om kvinnorna skrivits ut ur historien och inte fått ingå, de räknades ju inte som självständiga egna personer utan "tillhörde" i stället sin make och hans familj. Det vet vi ju.

Men något som var bra ända fram till ungefär förra sekelskiftet är att kvinnorna fick behålla sina efternamn livet igenom. Bara för att maken hette Petter Andersson blev ju inte hustrun Stina Andersson (Anders son). Men så kom namnskiftet kring år 1900 och min farmor bytte namn från Kristoffersdotter till Johansson när hon gifte sig med farfar. Och min mamma bytte från Dahlberg till Johansson när hon gifte sig med pappa 1947. Trots det tillhör jag släkten Dahlberg, precis lika mycket som min släkt Johansson.

Det finns också de som fick efternamn efter sina mödrar. När jag forskade i en församling i Norrbotten för något år sedan stötte jag på en kvinna som hette Ingridsdotter. Och det finns fler, det vet jag, inte minst i vår tid. Kanske stundar nya tider.

Olika falla ödets lotter när man släktforskar. Medan somliga får traggla med vidbrända kyrkböcker och massor med okända fäder, finns det andra som springer på en fix och färdig släktutredning, täckande både fars och mors släkter. Nåja, det sistnämnda kanske var lite överdrivet.

För de flesta av oss, blir det lite mitt emellan. Det är därför den där klassiska frågan från ickesläktforskare 'hur långt bakåt har du kommit?' sällan får något riktigt kort och enkelt svar. För egen del skulle jag kunna svara 'ner till 1400-talet alternativt 1890-talets slut'. Prästerskap förklarar det ena, dubbel uppsättning okända fäder det andra.

Men de där räkmackorna är ju helt ljuvliga när de dyker upp! Eller...? Visst är det fantastiskt när man plötsligt hittar en fix och färdig släktutredning som trasslar upp den ena knuten efter den andra. Men då infinner sig ju nästa fråga som ett brev på posten: är allt det här rätt? Var i all världen har räkmackekocken hittat de här uppgifterna? Är det en äldre släktings utredning, står det kanske inga källhänvisningar alls.  Så då blir det att försöka kolla av kyrkböcker och annat, åtminstone stickprovsvis. I lyckosamma fall, stämmer uppgifterna hyfsat. Men då har man ju ändå måst plöja igenom kyrkböcker själv.

Själv har jag herdaminne-räkmacka och studentmatrikel-räkmacka på konsumentsamvetet. Och det är sådana mängder uppgifter att jag bara har kollat av en liten del än så länge. För ärligt talat: hur kul är det att sitta och vidimera någon annans redan utförda släktforskning? Det är ju så mycket roligare att forska själv och pussla sig bakåt bit för bit! Lite av upptäcktsresandets spänning.

Lagom är nog bäst. En liten räktoast då och då när man verkligen kört fast och inte kommer längre, skadar ju inte. Men för många räkmackor kan vara direkt dåligt. Man riskerar att tröttna på dem, och inte granska dem ordentligt.

Och vad värre är, till slut kanske räkmackorna blir så många att ingen vill äta dem längre...

PS För egen del föredrar jag Toast Skagen DS

Bilden: äkta räkmacka

Snart är det första advent och det börjar pocka på med julförberedelser. Jag ser på Facebook att amerikanerna visar upp den ena fantasifullt dekorerade granen efter den andra. Ibland undrar jag om det finns en gran under alla dekorationer som bilden visar. Kanske är det en stålställning, hopfällbar sådan, som döljs under allt som hänger där.

Och ser jag en gran, så kommer bilden på julklappar i bakhuvudet, något som för vissa är en ångest, för andra något fullt av förväntningar. Finns det då någon koppling mellan julklapp och släktforskning, kan man fundera på. Visst finns det sådana kopplingar.  Kanske är den senaste upplagan av Dödboken en perfekt present, köper man den i USB-format så är nog det största problemet hur man slår in en sån liten sak, risken är att det pyttelilla paketet försvinner. Man kan också välja en present som lever hela året, en prenumeration på Släkthistoriskt Forum, fem laddade nummer som påminner mottagaren om den godsinte givaren med jämna mellanrum.

Naturligtvis finns det annat som passar som julklapp, varför inte ett snyggt släktträd från AsynjaArt, som du fyllt med de uppgifter som du plockat fram ur olika källor.  Det är ju verkligen en hållbar julklapp, som räcker i många år framåt. Det är ju inte så ofta ett släktträd ändrar sig, på de delar som ligger bakåt i tiden.

Vill man vara säker på att julklappen med släktträd inte ändrar på sig, så undviker man att ge bort ett eller flera DNA-tester. Det är ju inga problem att fylla i den tomma rutan för farfar när testet visar klart vem han var, det är ju ett rent nöje med sådana kompletteringar. Värre är det kanske när något visar sig inte stämma, men det är en risk man får ta.

Kanske är det en bra idé att börja julkalaset, innan någon hunnit äta något, med en topsningsrunda. Bjud in släkten och välkomna dem med kommandot: gapa, och kör en minut på varje sida.
Undrar om det blir populärt? Kanske får du äta julmaten själv när all plötsligt vände i dörren och går hem, men den risken kanske det är värt.

Nu ska jag ut och leta stearinljus, för det ska det vara i min adventsljusstake.

Veckans blogg tillägnas tvenne förnämliga REGENTTAVLOR. Den första ser ni här ovan - en samling av miniatyrbilder målade av Konstakademiledamoten Ulrica Fredrica Pasch (1735-1796). Målningen förefaller vara utförd omkring 1785 och visar alla svenska regenter från Gustav Vasa fram t.o.m. tjusarkungen Gustav III. Även lille kronprinsen, Gustav (IV) Adolf, har fått plats i kompositionen. Ulrica Fredrica "Ulla" Pasch tillhörde en mycket speciell dynasti. Hon var dotter till konstnären Lorens Pasch d.ä., syster till konstnären Lorens Pasch d.y. och brorsdotter till konstnären Johan Pasch. Om henne skriver Wikipedia: 

Sedan hennes bror år 1752 påbörjat sina studier utomlands, och hennes fars karriär inte längre inbringade så mycket som förut på grund av att han inte höll sig stilmässigt uppdaterad, led familjen av ekonomiska problem. Efter sin mors död år 1756 blev Ulrika Pasch därför hushållerska hos sin mosters änkling, guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre, som emellertid lät henne måla på fritiden. Hon ska i själva verket ha börjat ta emot beställningar mot betalning samma år. Hon började snart utföra porträtt och andra målningar mot betalning, och kunde som yrkeskonstnär försörja sin far och sin syster fram till broderns återkomst till Sverige år 1766. Eftersom hon då sägs ha försörjt familjen under en tioårsperiod, bör hon ha varit yrkesverksam sedan cirka år 1756. Hennes framgång i att så snabbt bygga upp en kundkrets under dessa år har sagts bero på de låga priser hon tog. I slutet av denna period levde hon i egen bostad, något djärvt för en kvinna under denna tid.

År 1766 återvände som sagt hennes bror Lorens Pasch den yngre från sina studier utomlands, och från detta år arbetade syskonen tillsammans och delade bostad och ateljé, medan deras syster skötte hushållet. Deras relation och samarbete beskrivs som harmoniskt. Ulrika Pasch ska enligt uppgift ofta ha målat de detaljer i broderns arbeten som han fann tröttande, såsom särskilt kläder och textilier. Pasch hade en framgångsrik karriär fram till sin död och anlitades frekvent av medlemmar av kungliga hovet. Deras syster och hushållerska Hedvig Lovisa beskrivs som djupt tillgiven dem båda, och det antyds att hennes död senare samma år som Ulrikas var ett självmord.

När Konstakademien grundades 1773 valdes hon in som ledamot samtidigt som sin bror. Hon har kallats den första av sitt kön i konstakademien: Ulla Adlerfelt nämns som medlem före henne, men detta var i konstakademiens föregångare. Hon var i alla händelser den första kvinnliga yrkeskonstnären. 

Den andra regenttavlan - troligen inpirerad av den första - tillkom 1897 i samband med Kung Oskar II:s silverjubileum. Det var 1872 Oskar efterträdde sin storebror Karl XV som Sveriges och Norges konung, en roll och en position han länge åtrått. Här har ytterligare kungar tillkommit: Gustav IV Adolf, Karl XIII och så fyra kungar ur den nya dynastin, BERNADOTTE: Karl XIV Johan, Oskar I, Karl XV och så huvudpersonen själv, Oskar II.

"Konstnären" bakom denna komposition är okänd, men han (eller hon) tycks ha varit svårt influerad av tidens något pompösa smak med vapensköldar, fanor och lagerkransar. Frågan är om inte Ullas version är mera stilren och sober. "Less is more".

I år är det 200-årsjubileum för ätten Bernadotte. Igen, får man väl säga, eftersom det redan firades stort för åtta år sedan, 2010. Det var ju 1810 den nya dynastin anlände till Sverige, men det var inte förrän 1818 som Karl XIV Johan faktiskt som Karl XIII:s adoptivson och efterträdare uppsteg på tronen. Ergo - två jubileumsår.

Det kanske kunde vara läge för en ny Regenttavla - denna gång med Carl XVI Gustaf, rekordmonarken som nu regerat i 45 år, i mitten ...

Bara en idé!

Bouppteckningar är en mycket intressant källa för släktforskare, så missa inte dessa. Där får vi många ledtrådar till den dödes liv, sådant vi annars aldrig skulle fått veta.

I äldre tiders bouppteckningar finns mycket mer uppgifter om en person och ett hushåll än i dem som görs idag. På senare år har också mängden digitaliserade bouppteckningar ökat och många finns tillgängliga hos Arkiv Digital. Bouppteckningarna registrerades på härads- och rådhusrätterna och finns i deras arkiv, sorterade någorlunda (men inte helt) i tidsordning men inte sockenvis. Ibland finns det register att slå upp i, annars är det många sidor att leta bland. Alla bouppteckningar är inte sparade och alla sparade är inte digitaliserade men det går förhoppningsvis att hitta en del av dina släktingarnas bouppteckningar. Till vissa bouppteckningar kan också finnas testamenten.

Bouppteckningen förrättades av två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet. Detta kan säga väldigt mycket om en person och en familj. Inte minst kan det berätta om det var ett välbärgat eller fattigt hushåll. Ibland ingår bara några få och slitna saker, i andra kan det vara sida efter sida med uppräknat lösöre.

Bouppteckningen visar alltid hela hushållets behållning, inte bara den avlidnes. Med ett undantag: det är bara den avlidnes kläder som tas upp, inte efterlevande makens eller eventuella hemmavarande barns. I en bouppteckning jag sett, där hushållet i övrigt inte verkade särskilt välbeställt, hade den döda kvinnan ägt flera klänningar av både siden och sammet. Hur de kommit att bli hennes gick inte att klarlägga men det väckte så klart min nyfikenhet.

Änkan Christina Svensdotter på Erlandsbo i Åsenhöga socken dog den 10 september 1857. Hennes bouppteckning visar att hon inte ägde särskilt mycket kläder. Hon hade sex kjortlar, två tröjor, tolv klutar, två förkläden ett par handskar, två lintyg (underkläder), ett par strumpor och ett par skor. Bildkälla: Arkiv Digital.

Christina Svensdotters bouppteckning kan vi hitta tack vare bouppteckningsregistret i Mo häradsrätts arkiv. Här ser vi att hennes bouppteckning finns i volym 14 på sidan 763. Volymbeteckningen är FII:14. Bildkälla: Arkiv Digital.

Genom de saker som räknas upp kan du få ett hum om vad förfäderna sysslade med. Vanliga jordbruksredskap fanns förstås hos nästan alla när de flesta levde på jordbruk. Men det kan variera. Finns det fiskeredskap bland jordbruksredskapen, då har bonden förmodligen fiskat en del i närmaste sjö eller havsvik också. Finns det en rad olika snickarverktyg, då har bonden kanske varit en duktig snickare och till och med varit anlitad av andra för att snickra.

Den här bouppteckningen gjordes efter hemmansbrukaren Carl August Andersson i Gräna i Dalby socken som dog den 26 april 1887. Av förteckningen att döma ägnade han sig inte bara åt jordbruk utan även fiske eftersom han hade två fisknät bland sina redskap. Bildkälla: Arkiv Digital.

I en del bouppteckningar kan man se hur saker går i arv. Du kanske har en silverbägare hemma i bokhyllan och som du vet kommer från din mammas släkt. Men från vem? Kanske nämns den i en bouppteckning några generationer tillbaka. Det var jag med om en gång när jag släktforskade åt en bekant. Tre silverbägare fanns i en bouppteckning från tidigt 1800-tal, så småningom var det en som gick vidare till min bekant.

Hur hade de det hemma, våra gamla släktingar? Vilka möbler hade de? Den här familjen ägde både chiffonjé, två byråer (dragkistorna), kryddskåp, hörnskåp och pulpet, en slagklocka (är det ett golvur eller ett väggur?), fem sängar, tre soffor med madrasser, en brun målad liggsoffa, ett omålat slagbord och två dussin plus tre styck klädda stolar. Kanske är det någon nutida släkting som idag äger chiffonjén eller hörnskåpet? Bouppteckningen gjordes efter Anna Cajsa Carlmark i Karlstad, hustru till vaktmästaren L. Andersson. Hon dog den 13 mars 1847. Bildkälla: Arkiv Digital.

Sådant här gillar jag, att få veta vilka namn korna hade. Rubriken "Kreatur" finns med i de bouppteckningar där den döde ägde djur, vilket gäller de flesta vuxna på landsbygden. Maja Persdotter i Lilla Grundemar i Loftahammars socken dog den 2 maj 1829. Hon och maken Johannes Andersson hade en hel del djur, bland annat en oxe, fyra kor och en tjur. Kornas namn står med i bouppteckningen. En heter Grevinna och en heter Blomstra. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är också bra för för att bekräfdta släktskap eller berätta vart arvingar tagit vägen. Bouppteckningar visar också den dödes välstånd eller fattigdom. Detta ska jag återkomma till senare, med belysande exempel.

I senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum finns en artikel som berättar mer om bouppteckningar.

Ja, det har väl inte undgått någon i släktforskarbranschen att den senaste dödboken har dykt upp i Rötterbokhandeln. Försedd med likadant omslag som föregångaren, med undantag för en illgrön stämpel med texten 'Färdig Version' väl synlig.

'Färdig' förefaller mig vara ett lite intressant uttryck i det sammanhanget. För min del tänker jag, när jag hör ordet 'färdig' omedelbart på Beppes godnattstund och dockan Sigrid.... ja, ni vet.

En av de första saker jag fick lära mig när jag började i släktforskarbranschen var, att 'man blir aldrig färdig med sin släktforskning'. Och förvisso stämmer det. Det finns alltid någon kusin till farmor vars släktlinje man ännu inte följt framåt i tiden, och så är det ju den där förarglige korpralen som försvann ur kyrkböckerna år 1733 utan att säga vart, och som hittills trotsat alla ens ansträngningar att hitta honom.

Men kan man ändå bli 'färdig' i släktforskarbranschen? Jo, självklart, om man helt enkelt förlorar intresset för släktforskning. Jag tror dock att det vanligaste är att en 'gammal garvad' släktforskare som redan läst det mesta av kyrkböcker, domböcker och mantalslängder, söker sig nya grenar. DNA är ju en ny vinkel på släktforskningen som kommit enormt starkt på senare år. Har släkten haft en gård eller ett torp, halkar man kanske in på hembygdsforskning, med mera.

Den enkla sanningen är nog den, att den som en gång börjat forska i släktens historia, får väldigt svårt att bli 'färdig'. Fast undantag finns ju. En gång fick jag i min hand ett brev från en medlem som ville gå ur GF, med motiveringen 'jag är klar med min släktforskning'... Det hör till saken att personen ifråga endast hade varit medlem i något år. Jag minns att jag funderade mycket på hur vederbörande lyckats 'bli klar' med släktforskningen så fort.

Jag blev påmind om detta så sent som för någon vecka sedan. På min farmors fars sida, är släkten utredd av den kände släktforskaren Per Andersson från Mjölby. Tack vare hans arbete, har jag kunnat fylla i antavlor ända ner till första halvan av 1600-talet. Jag insåg hur 'styvmoderligt' jag behandlat den grenen av släkten, då jag på förfrågan inte alls kunde svara på några detaljer om hur släktingarna hade bott och levt. Således inte ett dugg 'färdig' där, även om 'ramen' redan finns. Nyttig läxa!

Det är ganska svårt att hitta någon bild som illustrerar en blogg om 'färdig'. Studentmössan får duga som symbol för någon som är färdig med skolan. Fast ofta är man ju inte det. Högskola, yrkesskola....

Ytterligare en illusion om 'färdig'....

Idag var jag på det som kallas urnsättning. Att sänka ner en urna med som finns kvar av en kär person, ner i ett hål i den mörka jorden, utgör på något sätt det oundvikliga slutet på ett liv. Vad finns kvar efter att jorden fyllts på ovanför urnan och det så småningom spirar gräs på den lilla plätt som grävdes upp och sedan las tillbaka.



Vad hände med de 97 år som personen i detta fall levt, vad hände med alla de intryck som hon gjorde på andra under sitt liv?  Som släktforskare är vi vana att samla in och dokumentera olika händelser under ett liv. Vi vet allt om det som står i födelsebok, husförhörslängd och dödbok, men är det vad som ska kopplas till den här personen. Vad hände med det som skedde mellan de olika händelserna, kan vi på något sätt finna former för att spara intryck, eller ska vi kalla det avtryck som personen gjort under sitt liv.

Hur fångar vi personer som mötte den nu döde, hur bevarar vi deras minne? Kanske genom att återberätta en del om personen, men kommer allt med?  Naturligtvis inte, men istället för att inte göra något så kan vi göra något och skriva in bland alla siffror finns i släktforskningsprogrammet.

Mina tankar gick till alla de som fått sina första kunskaper i läsning, skrivning och räkning efter de fyrtio år som småskollärare som nu följde med urnan. Fanns det någon som kom ihåg de upplevelserna och hade något följt med genom livet, något som kanske innebar en förändring.  Hur var det pojken som hon berättade om, han som av många ansågs helt obildbar. Det tog ett par år av skolarbete innan det släppte, men då kom allt. Det sa plopp och sedan fungerade allt.  Vad hade hänt om fröken gett upp, och hur gick det sen. Tänk om det svaret hade kunnat samlas ihop med alla andra och kunnat läsas av kommande generationer, tänk om mitt program kunde ta emot sådana filer som bara trillade ner.

Det blir lite filosofiska tankar, far åt lite olika håll, baserat på en urna som sattes ner, på ett liv som tog slut. I morgon blir det kanske andra funderingar, men dagens upplevelser kommer att finnas kvar i bakhuvudet under lång tid framåt. Det går inte att radera ett liv, det finns mycket kvar även om det inte ryms i mitt släktforskningsprogram.

På MyHeritage-konferensen i Oslo nyligen släpptes en stor och potentiellt omvälvande nyhet  - införandet av GEOGRAFISKA begrepp i företagets DNA-plattform. Som det nu är svämmar dina matchningar över av meningslösa "gemensamma efternamn", typ Johansdotter och Pettersson. För oss svenskar, som förstår det här med patronymikon, är varje sådant tips naturligtvis fullkomligt värdelöst. Detta verkar MyHeritage nu ha insett - vi är ju inte ensamma på denna jord om att ha namnseder som avviker från den gängse anglikanska normen. Därför kommer det snart att bli möjligt att som ett alternativ i stället välja GEOGRAFISKA MATCHNINGAR, t.ex. på församlings- eller landskapsnivå, snarare än EFTERNAMNSMATCHNINGAR. Utmärkt, men då infinner sig genast nästa problem:

STAVNINGEN!

Hur vet man vilken stavningsversion som ger flest antal träffar - den nuvarande eller någon av de historiska? Hur ska en amerikansk släktforskare veta att det som står i de svenska kyrkoböckerna inte längre gäller? Att HVETLANDA och FJELKINGE idag stavas på ett annat sätt. Att massor av socknar helt har bytt namn, eller att församlingar har delats - särskilt i städerna - eller lagts ihop. Forskar man i andra länder, som genom århundraden lydit och lidit under olika stormakter, upptäcker man snart att platser kan ha både tre och fyra olika namn. Så till exempel i Estland, där städer kan ha estniska, tyska, svenska och ryska namn och där kyrkoböckerna förts på lika många språk. Särskilt besvärligt är det om det förekommer olika sorters alfabeten i de länder man har anledning att söka i.

I den nya geografiska resursen skall man på något sätt kunna söka efter gemensamma släktingar runt en KOORDINAT. Man kommer inte att behöva ta reda på alla namnversioner av en stad eller by, utan får via longtiduer och latituder alla dessa träffar gratis. Riktigt hur det kommer att fungera vet jag inte, men tanken är god. Jag föreställer mig att det också kommer att finnas någon form av distansparameter: "Sök alla gemensamma anor inom X antal kilometers avstånd från Vrigstad" eller något i den stilen.

Koordinatresursen kommer att, om den fungerar som det är tänkt, underlätta det svåra matchningsarbetet enormt för alla oss som kvackar med våra DNA-resultat utan att riktigt veta vad vi sysslar med. Den torde också kunna vara ett utmärkt redskap för den som försöker ta sig fram i den tätnande djungeln av Publika släktträd på nätet. 

I måndags hade det gått exakt hundra år sedan min morfars mor dog. Hon hette Lotta Maria Bengtsdotter och var född den 5 november 1852. När hon dog den 18 november hade hon alltså nyss fyllt 66 år. En aning äldre än vad jag är nu.

Lotta Maria dog i spanska sjukan, som så många andra den här hösten. Ungefär 34 000 personer i Sverige dog i spanska sjukan. Det var en riktig farsot som drog fram runt hela jorden. Miljoner människor dog. De flesta dog av den efterföljande lunginflammationen.

Lotta Maria bodde i Gällsås i Okome socken i Halland och var gift med morfars far Emanuel Dahlberg. De hade sju barn. Min morfar Gottrid, född 1893, var yngst och bodde fortfarande hemma. Han fick också spanska sjukan men tillfrisknade, fast han inte trodde att han skulle klara sig igenom. Maken Emanuel levde till 1922.

Emanuel och Lotta Maria Dahlberg.

Emanuel och Lotta Maria 1910 med tre av sina barn: Anders, Gottfrid (min morfar) och Albertina.

I en tidningsnotis i Hallands Nyheter står det att Okome socken drabbats av två dödsfall i spanska sjukan och där nämns Lotta Maria. Men före henne hade redan två andra sockenbor dött i samma sjuka: den 34-årige bonden Per Alfred Nilsson i Åparp och torparhustrun Anna Benedikta Andersson från Ryen. Per Alfred Nilsson dog den 30 oktober och var spanska sjukans första dödsoffer i socknen. Därefter följde sex till, med dödsorsak spanska sjukan, varav morfars mor var en.

Den första influensavågen kom till Sverige på hösten 1918. Ett par gånger till blossade epidemin upp, sista gången 1920. Svårast var den första omgången och det tog kanske lite tid innan man i allmänhet förstod vad det var.

Egentligen var det inte en epidemi utan en pandemi, eftersom den drabbade hela världen. På 2000-talet har man lyckats identifiera viruset till ett typ A-virus, det vill säga som en fågelinfluensa.

Var och när den startade är oklart. Möjligen kan det ha varit i skyttegravarna i Frankrike redan 1916, eller bland soldater i England vid samma tid.

Värst var det i Sverige i oktober och november 1918. Det var då dödstalen steg markant i de svenska socknarna. Flest sjuka och döda i spanska sjukan hade Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Även övriga Norrland hade många sjuka.

Långt ifrån alla som insjuknade i spanska sjukan dog. De allra flesta överlevde, omkring 2,5 procent av de insjuknade dog. Störst dödlighet var det i den internationellt sett andra vågen av spanska sjukan, den som spreds den här hösten 1918 och då nådde Sverige och övriga nordiska länder. Tidigare hade en första våg svept fram över USA och delar av Europa under våren 1918.

Våren 1920 kom en sista våg av spanska sjukan till Sverige, men då med betydligt färre sjukdomsfall. Då dog cirka 3000 personer i Sverige i influensa.

Häromdagen fick jag för första gången i livet professionell fotvård. När det blev min tur, dirigerades jag till en fåtölj bakom ett litet fyrkantigt badkar med turkost vatten. Sedan följde en rad militäriska kommandon: 'i vatten!' 'andra!' 'båda!' med mera. Till slut var jag alldeles vimmelkantig och visste inte vilken fot som var vänster eller höger. Samt insåg att ordet 'fotsoldat' hade fått en alldeles ny innebörd...

Mot slutet av behandlingen placerade tjejen en underlig tingest på badkarskanten. Det liknade närmast en rund hamsterbur, om nu något sådant vore tänkbart. Jag stirrade klentroget på den, tills det gick upp ett ljus. Ni damer som hunnit till mogen ålder, minns väl hårfrissans torkhuvar? De där hårdsurrande apparaterna som man förväntades stoppa in hela sitt nypapiljotterade huvud i?

Detta var helt enkelt en torkhuv för fötter! En absolut nyhet.

Jag tvekade i det längsta, men pedikyristens obarmhärtiga: 'båda!' var skoningslöst. Nåja, väl inne med fötterna konstaterade jag, att bortsett från att jag var tvungen att knipa med tårna för att hindra apparaten att trilla av badkarskanten, hände inget särskilt.

Denna omtumlande men absolut professionella fotvårdsupplevelse, fick mig att fundera lite på det här med fötter och skor.

Det finns ju åtskilliga legender om hur ångerfulla personer 'vandrat barfota' till en eller annan helgedom för att göra bot för tidigare tvivelaktigt beteende. Ofta var det långan väg till de där helgedomarna också. Man undrar ju hur deras fötter såg ut efteråt....

I Nordisk Familjebok (1953 års upplaga) läser jag att i begynnelsen av skornas historia var sandalen. Sedermera behövde man binda fast benskydd vid sandalen, och stöveln såg dagens ljus. Därefter har det tydligen rullat på, från mjuka textilier till skinn och alla möjliga material.

Vid utgrävningarna runt Slussen i Stockholm nyligen, fann man ovan visade sko. En herrsko som daterats till sen medeltid. Men, påpekade guiden, detta var en sko för en äldre herre. En ung man skulle tveklöst ha haft spetsiga 'snablar' på sina skor. Wow, förhistoriska myggjagare!

Jag har läst flera berättelser om personer som vandrat iväg till marknaden med skorna hängande i skosnöret om halsen. Slita på de dyrbara skorna när man kunde gå barfota var tydligen onödigt, och så var ju skorna blanka och fina när man gick omkring i dem på marknaden!

I London lär det fortfarande finnas ett skomakeri där man kan få ett par skor tillverkade efter exakta mått av ens egna fötter. Finns det något sådant ställe i Sverige tro?

Bilden: Oxmulesko funnen i utgrävningarna vid Slussen. Fotograferad av undertecknad på Medeltidsmuseum 2016.

Betrakta detta gamla fotografi, taget i Stockholm någon gång i slutet av 1800-talet, kanske omkring 1895. Kvinnan på bilden heter ALMA ANDERSDOTTER - senare ANDERSSON - och hon föddes 1876 i Bräkne-Hoby, Blekinge, som dotter till torparen Anders Persson (1842-1921) och Elin Svensdotter (1838-1927) i Vasakull. 1894 flyttar hon till Stockholm och får anställning som piga hos en familj på Söder. Efter två år är hon tillbaka i Bräkne-Hoby, bor något år i Lysekil, för att sedan återvända till Stockholm. Det är svårt att följa hennes väg - kyrkoböckerna, mantalsuppgifterna och Rotemansarkivet talar tre olika språk - och ibland tycks hon vara helt "obefintlig".

1904 4/6 föder hon på Allmänna Barnbördshuset en utomäktenskaplig dotter, Elsa Margareta, som placeras på Barnhem och avlider två år gammal den 2/10 1906. Dödsfallet noteras dock inte förrän 1908 i Bräkne-Hoby dödbok, där hon till synes var skriven hos morföräldrarna i Vasakull. Möjligen föreställer denna bild den lilla flickan, som inte fick leva. Den hade i det gamla albumet placerats bredvid ovanastående bild av modern ...

Under åren 1905-1910 arbetar Alma som "tjänarinna" hos Källarmästaren Klaus Julius Muhr (1856-1911) i Stockholm - därefter är hon totalt försvunnen ... Inom familjen vet man dock berätta att Alma hamnade i Ryssland, förmodligen i St Petersburg, och att hon också vistats i Finland. Hon skall ha gift sig med en "ryss", möjligen tillhörande en adlig familj vid namn PORUFKIN, som i sin tur skall ha blivit skjuten av "den andra sidan", förmodligen "de röda" under det Finska inbördeskriget 1918.

Alma, iförd en praktfull huvudbonad, och hennes äkte man, Herr Porufkin - bilden tagen i Helsingfors. Kanske är det deras bröllopsbild vi ser och kanske vore det trots allt möjligt att hitta vigseln i någon finsk kyrkobok? Vad säger mina finska släktforskarkollegor?

Så småningom lyckas Alma ta sig tillbaka till Sverige och bosätter sig i Karlskrona, där hon 1936 10/4 avlider, 70 år gammal. 

Men folkbokföringen halkar efter även här. I likhet med många medlemmar av resandesläkter, verkar hon under långa perioder inte ha varit skriven någonstans. Det är först vid själva frånfället hon äntligen blir registrerad.

Min svärfar brukade berätta om faster Alma att hon ibland besökte sina syskon i Blekinge och då brukade ynka dem över hur fattigt och eländigt de bodde. I Ryssland och Finland hade hon hade haft paradvåning, tjänstefolk, vackra kläder och smycken och hur mycket pengar som helst. Brodern brukade då titta strängt på henne och ställa den mycket relevanta frågan:

Var har du då alla dessa pengar idag, Alma?

Dessa fyra bilder räddade jag i sista stund ur en container utanför Karlshamn, där oförstående släktingar hade dumpat dem. Varför var jag där just då? Vad eller vem var det som ledde mig till just denna plats? Heaven knows ...

 *****

Rubriken alluderar på den gamla Tom Lehrer-visan om Alma Schindler (1879-1964) en österrikisk tonsättare och konstnär, känd bland annat för sina äktenskap med tre av samtidens mest berömde kulturprofiler (kan man fortfarande använda detta belastade ord ...?), tonsättaren Gustav Mahler, arkitekten Walter Gropius och författaren Franz Werfel. [Wikipedia]

Okänt barn fotograferat av Julius Johnsson för länge sedan. Bildkälla: Trelleborgs Museum.

Bland släktforskare diskuteras ju oäkta barn ibland, inte minst hur stor andel de utgjorde. Jag har sett siffror där någon gissat på 30 procent men de flesta brukar nog mena att cirka 10 procent av de födda barnen föddes utanför äktenskapet. Och 10 procent verkar vara en ganska rätt siffra, men över tid har andelen förändrats betydligt.

SCB (Statistiska Centralbyrån) och dess föregångare Tabellverket har ju funnits länge och fört statistik över oss i Sverige. En SCB-rapport från 1914 visar att den procentuella andelen utomäktenskapligt födda barn i Sverige ökade från 9,2 procent perioden 1861-1865 till 13,52 procent perioden 1906-1910. Andelen låg alltså runt tio procent under andra halvan av 1800-talet med en tydlig ökning kring sekelskiftet och därefter.

Från SCB-rapporten.

En tabell visar siffror från 1751 och framåt. 1751-1760 var andelen levande födda utomäktenskapliga barn 2,4 procent. Därifrån ökade andelen stadigt och nådde 1871-1880 strax över 10 procent och var 1911 uppe i 14,8 procent.

Längre fram i rapporten kommer mer uppgifter. Till exempel fördelningen mellan landsbygd och stad vid förra sekelskiftet. Det var högst andel utomäktenskapliga barn i städerna med 20,63 procent och 10,32 procent på landsbygden. Allt räknat som andel av levande födda barn under perioden 1901-1910. Högst var andelen i Stockholms stad med 33,63 procent. Vi känner ju till de så kallade Stockholmsäktenskapen, att människor levde som sambo på den tiden, i storstäderna med mindre social kontroll. Som högst var siffran i Stockholms stad 44,75 procent under perioden 1841-1850. Lägst andel vid denna tid var i Västerbottens län med 5,39 procent.

I rapporten finns en del ganska detaljerade siffror, bland annat ner på häradsnivå, och analys av olika regionala siffror. Under hela mätperioden 1751-1910 hade landsbygden betydligt lägre siffror än städerna och länge var det ju betydligt fler som bodde på landet än i stan.

Det finns mycket intressant i sådana här statistiska rapporter och som stämmer till eftertanke. En tabell visar åldern för mödrarna till inomäktenskapliga och utomäktenskapliga barn. 1901-1910 födde 64 flickor med en ålder under 15 år utomäktenskapliga barn! Stackars barn! Vad hade de varit med om? Över lag var det betydligt fler tonårsmödrar bland dem som födde utomäktenskapliga barn, även om kvinnor ända till 1892 hade en tillåten vigselålder på bara 15 år.

För perioden 1908-1911 får vi veta vilka yrken som förekom bland de utomäktenskapliga barnens mödrar. Mest frekventa yrket var tjänarinnor, dvs pigor, tätt följt av hemmadöttrar och fabriksarbeterskor, alltså det som var det vanligaste för ogifta kvinnor över lag. Under samma period föddes 912 barn på landet och 2934 barn i städerna där modern uppgavs som okänd.

Här finns också statistik över dödfödda barn och tidigt döda barn. Av totalt omkring 1,4 miljoner födda barn 1901-1910 var 35 000 dödfödda och mer än 115 000 barn dog inom ett år efter födelsen.

Skriver du på din släkthistoria finns det mycket uppgifter här som du kan använda och sätta dina egna släktuppgifter i relation till. Jag älskar statistik.

Från SCB-rapporten.

Här kommer en första rapport ifrån MyHeritages användarkonferens i Oslo - en sammankomst med omkring 500 deltagare från 28 olika länder, dåribland något dussin från Sverige. Konferensen hade som tidigare nämnts tre spår: Genealogi, DNA och Workshops. Den första föreläsningen höll företagets grundare, innovatör och eldsjäl, Gilad Japhet, själv och den utgjordes dels av en lika spännande som charmerande redogörelse för hans egen släktforskning i judisk miljö, dels av diverse nyheter och framtidsvisioner. En av nyheterna golvade oss alla och fick oss att längta hem till lådor och släktmappar där hemma. How so?

Efter att ha talat en lång stund om vikten och värdet av att få så många som möjligt i den äldre generationen att topsa sig - vilket får oss som nu utgör just denna äldre generation att sucka - kom Gilad så med den stora och revolutionerande nyheten: My Heritage har inlett ett samarbete med ett företag som är experter på att utvinna DNA från frimärken och gamla kuvert. Vi talar alltså om brev och postkort som våra förfäder och släktingar har skrivit till varandra och där de förstås har varit tvungna att fukta fästytorna med sig egen saliv! Det kan också vara gamla skatte- eller postkvitton som de prydligt klistrat upp och satt in i pärmar.

På ett ögonblick förändras allt! Plötsligt skulle vi alltså, åtminstone i teorin, postumt kunna utvinna DNA för förfäder och släktingar, som kanske har varit döda i femtio eller hundra år - eller mer .... Det gäller bara att hitta de där gamla kuverten, som de en gång slickade igen. Det är med viss ilska man kommer att tänka på alla dessa ivriga frimärkssamlare som, efter att ha klippt bort frimärksdelen av kuverten, saklöst slängde resten. Urklippen lade de därefter i vattenbad för att få loss och sedan torka själva frimärkena. Ack så många potentiella DNA-möjligheter som där gick till spillo  ...

Tanken svindlar! Denna teknik - om den verkligen fungerar - skulle förmodligen kunna avslöja tusentals okända fäder på 1800-talet. Den skulle också kunna ge nya historiska ledtrådar där "DNA-signalen" i modern tid blivit för utspädd. Dessutom har man tydligen på detta sätt lyckats säkra DNA från kändisar som Albert Einstein och Winston Churchill - vad nu det ska vara bra för ... Får vi kanske också Adolf Hitler och Jozef Stalin? Bernadotterna? (Håll i er, alla Bure-nördar!)

Mitt i lyckoruset över dessa närmast obegränsade nya möjligheter infinner sig dock en liten oro över etiken i en sådan hantering. Det blir ju en sorts postumt shanghajande av avlidna människors DNA - naturligtvis utan deras medgivande. Kanske är det dock så att den potentiellt enorma nyttan slår undan alla etiska invändningar?

Rasande spännande är det i alla fall! MyHeritage hoppas kunna presentera denna nya möjlighet redan i början av nästa år. Under tiden fram till dess hinner vi fundera över vilka brev eller andra "slickade" resurser vi kan tänkas ha därhemma och vilka av våra förfäder och släktingar vi lämpligen bör kosta på postuma DNA-tester.  

          Foto: Arek Socha,Pixabay

Säkert har du sett i dödböckerna att dina egna släktingar eller andra dött i rödsot förr i tiden. Rödsot var en förskräcklig sjukdom. Idag kallas den dysenteri och är en inflammation i tarmarna orsakad av dålig mat eller dåligt vatten och smittar även människor emellan. De som blev sjuka fick svåra magsmärtor och blodig avföring. Sjukdomen förekom en hel del ända fram till omkring 1860. En del som fick den klarade sig undan med bara diarré.

Här om dagen forskade jag i Sunne i Värmland på 1700-talet. Den jag letade efter dog den 22 juli 1773 i rödsot. Samma dag dog ytterligare elva personer i socknen i rödsot, och fler både dagarna före och efter. I Uddevalla dog 70 personer i rödsot från den 14 juli till den 30 december 1771. I Fagered i Halland dog 17 personer i rödsot under september-november 1783.

Sunne dödbok. Den 22 juli 1772 dog tolv personer i rödsot. Bildkälla: Arkiv Digital.

Nej, jag ska inte trötta er med fler uppräkningar, det här räcker. Det är bara tre slumpvis valda socknar som jag råkat stöta på, det finns de som var värre utsatta.

På Wikipedia läser jag att vi hade en stor rödsotsepidemi i Sverige 1773, då dog mer än en procent av Sveriges befolkning i rödsot, eller 19 000 personer. Sjukdomen kom som en direkt följd av missväxten 1772-73. (Se tillägg nedan) Men uppenbarligen grasserade sjukdomen både före och efter det här året. Det var typiskt att den utbröt på sommaren och blossade upp som mest under hösten. Värst drabbat var Dalarna, Värmland, Dalsland, Västergötland och nordvästra Småland.

Historikern Helene Castenbrandt skriver om rödsot i en artikel i Släktforskarnas årsbok 2015. Hon nämner där stora utbrott 1773, 1808 och 1857, men också andra år. Som exempel har hon socknen Byarum som förlorade sju procent av sin befolkning i rödsot 1808. Det hände att hela familjer utplånades. Nästan som på pestens tid.

Rödsot var förhållandevis vanlig också bland soldater i fält. Fler soldater dog av sjukdomar än stupade i strid, och bland dessa var det rödsoten som tog många. De som var sjuka tog med sig smittan hem.

Att rödsot var vanligt förr är kanske inte så konstigt eftersom dålig hygien låg bakom. Att tvätta sig var inget man gjorde varje dag och bakterier kände man förstås inte till. Den som skötte om de sjuka kunde lätt sprida smittan vidare. Det fannas inga kylskåp och frysboxar till maten, i stället var det gott om flugor som spred bakterier mellan dynga och mat och människor. Läs mer om detta i Helene Castenbrandts artikel i årsboken eller i hennes avhandling från 2012.

Uddevalla dödbok. I september 1771 dog församlingsborna i rödsot, den ena efter den andra, både barn och vuxna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Tillägg 2020-06-05: Tydligen var det inte så att rödsoten var en direkt följd av missväxten utan en indirekt följd. Se kommentar nedan.

Under den gångna veckan har diverse spöken, fladdermöss och en väldans massa pumpor låtit oss alla förstå att Halloweentid råder. Det visas skräckfilmer på TV. Jag hoppas att allhelgonahelgen med sina vackra gravljus också får den plats den förtjänar i folks medvetande.

För egen del tänker jag inte skrämmas genom att berätta någon av de få spökhistorier jag kan, utan istället bjuda på lite personlig frossa av annat slag. Här presenterar jag en helt subjektiv lista på böcker som betytt särskilt mycket för mig i min släktforskning och mitt intresse för historia i största allmänhet. Jag tvivlar på att någon av de här böckerna finns som e-bok. Och de lär nog inte finnas i någon vanlig bokhandel längre. Men blir du intresserad, prova på www.antikvariat.net eller bara googla, så kanske du har tur. Jag listar inte böckerna i rangordning utan i personlig kronologi (kan man säga så?). Alltså i den ordning de inträtt i min bokhylla.

Mälardalens sällsamheter. Edvard Matz. 1973. Det här var nog den första hela topografiska bok jag läste, någonstans i nedre tonåren. Det jag tidigare läst om orter, sevärdheter och naturfenomen kom från uppslagsböcker och var i mitt tycke ganska stelbent. Edvard Matz, ett av de legendariska 'skäggen' på TV på 1960-talet, hade skrivit en helt annan sorts bok! Med ett stort stycke humor och utan att dölja personliga åsikter gjorde han landskapen runt Mälardalen levande för mig. För första gången förstod jag att det fanns en enorm karta med gravhögar, runstenar, medeltidskyrkor och annat även utanför Stockholm. Legender, poeter och 'vanliga människor' radade upp sig ur historiens dunkel på ett fantastiskt sätt. Fortfarande en av mina käraste böcker, som jag ständigt återkommer till.

Skånska slott och herresäten. Bo E Åkermark och Hasse Erikson. 1976. Jag måste erkänna en sak: jag har fortfarande inte hört den visa med Edvard Persson som herrarna Å och E hade som ledfyr för sin resa den gången. Jag blev nyfiken på omslaget, och när jag på smutstitelbladet hade läst dedikationen: 'Till H. M. Konung Carl X Gustaf utan vars medverkan denna bok skulle ha utkommit i Köpenhamn'... så var jag fast. Det krävde ju närmare utredning! Det som gör att jag alltjämt gärna bläddrar i den här boken är, utom de roliga och träffande skildringarna och de både vackra och fantasieggande teckningarna, det faktum att herrarna har träffat och pratat med dåvarande ägare till dessa slott och herresäten. Således besöker man bland annat greve Otto Thott på Skabersjö och vandrar i parken bland vackra 200-åriga avenbokhäckar. 'Vad kostar det att hålla dylika häckar i trim? - Jag skulle kunna få fram det ur räkenskapsböckerna, förklarar Otto Thott vänligt, men det är bättre för min själsfrid att jag inte försöker'. En annan slottsägare säger sig ibland ha allvarliga funderingar på att skaffa ett kilo dynamit och spränga byggnaden i luften, med tanke på kostnaderna och arbetet som krävs. Således inte bara glad idyll i boken, utan en droppe vardagsrealism också.

Svenska Turistföreningens årsböcker har jag tidigare uttryckt min passion för, men de kom in i mitt liv ungefär här, och jag vill gärna återigen betona deras innehållsrikedom. I de tidigare årgångarna hittar man originalverk av både författare och konstnärer, de många personliga reseberättelserna ger goda inblickar i hur man åt, klädde sig och övernattade genom årtiondena, och somliga har trängt mycket djupt och ambitiöst ner i historien runt slott, gårdar och naturfenomen. Själv hittade jag en ingående beskrivning av min anfader Sven Ausenius' hemtrakter runt sjön Bolmen i årgång 1968 Småland. Bland mycket annat!

Tolv slott och gårdar i Sörmland. Jane Hellstedt. 1987.  Visserligen kom mormors far från Sörmland, men några slott och gårdar visste jag inte mycket om innan den här boken fick följa med hem från något antikvariat. Här fick jag plötsligt klart för mig att Julita gård, som jag förut bara kände till som äppelgenbank, faktiskt hade haft ett munkkloster! Jag läste hur förhållandena var på Tullgarn vid den tid då anor till mig bebodde ett litet torp på dess ägor, och jag fullkomligt slukade legenderna om Hörningsholm uppe på klippan. Sturehof visste jag i och för sig om att det fanns, men det var tack vare den här boken som det äntligen blev av att åka dit och titta på kakelugnar. Kapitlen har teckningar och svartvita foton, texterna är kortfattade men lättlästa. Utmärkt bok att återvända till! Dessutom är den häftad, och följer lätt med i utflyktsväskan.

Det hände i Upplands-Bro. En hembygdsbok. Börje Sandén. 1984. Att den här boken hamnade i min bokhylla är helt och hållet Gustaf Svalas förtjänst. Denne min mm mf mf, som var soldat, hamnade efter att Sverige förlorat Finland 1809 i just Upplands-Bro. Jag ville veta mer om de trakter där han bodde - och fann ett eldorado för historienördar av min kaliber! Från legender om Oden och Tor, via vikingatida spår framåt till besök av den i Sverige bereste italienske ambassadören Lorenzo Magalotti på 1600-talet, och vidare till ångfärjornas många original bland både resenärer och färjare i början av 1900-talet. Jag kunde också få en bild av Lennartsnäs där Gustafs dotter och hennes man bodde och tjänade några år innan de flyttade in till Stockholm. Allt skrivet med en speciell detaljrikedom som nästan fick mig att tro att legenden om Habor och Signhild, eller Hagbard och Signe, faktiskt utspelat sig där, vid Signhildsberg istället för vid Hagbards galge i Halland!

Boråsbor under sexton- och sjuttonhundratalet. Gunnar Håkansson. 1943. Efter Halland följde Västergötland i min genealogiska resa. Och den här boken var inte direkt någon överraskning, jag hade letat efter den. Visst var jag i första hand på jakt efter mina egna 'boråsare' i de utförliga personnotiserna, men slukade det thrillerspännade avsnittet om bondeupproret 1766 då Sven Hofman ledde en skara bönder mot Borås stadsportar. Innanför stod karlar i uniform och svettades i värmen, otåligt väntande på förstärkningar. Och Hofmans trupper kommer närmare och närmare.... Boken är som synes långt ifrån ny, men förekommer alltjämt som referenslitteratur i många böcker om Borås och Västergötland. Den kan vara rätt dyr, men har du anor i Borås vid den här tiden, är den absolut värd sitt pris!

... och staden reser sig ur havet. Kartornas Gävle. Gösta Carlestam. 1996. Det vore lögn att påstå att jag har något särskilt stort intresse för kartor. Men redan när jag bläddrade igenom den här boken, insåg jag att den innehöll mycket mer än bara bilder av gamla kartor. Ja, bilder är det gott om, både vackra teckningar och fotografier 'från förr'. Men framför allt får man följa staden Gävle från urminnes tider via stadsprivilegiet, utfärdad av kung Hans 1446 och återgivet på bild, fram till 1900-talet. Jag för min del fick reda på mer om stadsdelen Islandet där min farfars farfar sjökaptenen bodde, och områdena i staden i stort. Var de rika, fattiga, sjöfarande och tobaksfabricerande bodde. Hamnens historia förstås också intressant. Återuppbyggnaden efter stadsbranden. Med mera. Inte riktigt lika lättläst som de andra böckerna, men jag har återkommit till den som uppslagsbok många gånger.

Visby under tusen år. Gunnar Svahnström. 1984. Näst efter Varberg är Visby min älsklingsstad i Sverige (än så länge). Det som fick mig att köpa den här boken, var dock ett stycke ur bokens förord, författat av journalisten Bo Grandien, som målande beskriver hur han reste till Visby under vintrarna på 1950-talet för att besöka varmbadhuset. Jag som inte anat att Visby ens haft ett varmbadhus! Och så fortsätter det. Jag trodde innan jag läste den här boken att jag var rätt väl bevandrad i sevärdheterna och medeltidslämningarna innanför ringmuren i Visby. Jag hade fel. En utförlig och frodig historieberättelse om Visby från 900-talet fram till vår tid tar vid efter förordet, och den är interfolierad med bilder på små, små detaljer som jag helt har missat vid mina besök i staden... Det finns anledning att återvända!

Östergötland, en landskapsguide. Arne Malmberg. 1971. Aldus gav runt decennieskiftet 1960-70 ut en serie små, praktiska resehäften om alla våra svenska landskap. Självklart är stora delar av dem omoderna idag. De hotell, restauranger och i vissa fall butiker som omnämns, existerar sällan nu. Sedan är det, precis som med serien om 'Sällsamheter' (se ovan) så att läsvärdheten skiftar beroende på vem som skrivit böckerna. Jag har plöjt igenom en stor del av den här landskapsserien (dock inte alla), men just Östergötlandsboken har en medryckande berättarton som i alla fall slagit an på mig. Jag har tack vare den här boken fått 'färg' på orten Skänninge, som jag tidigare bara kände till genom Mari-Anne Olssons bouppteckningsregister. I somras var vi på Skänninge marknad, som funnits sedan åtminstone 1300-talet. Det hade jag ingen aning om förrän jag läste den här gamla guideboken!

Nio böcker räcker, va? Om någon som läst mina tidigare bloggar undrar varför det inte finns någon bok om Halland med i listan, är svaret: då skulle jag fått lov att ta med minst trettio böcker som alla betytt lika mycket för mig! Och det hade varit lite väl mycket....

Trevlig helg!

När det händer mycket inom ett område, det må vara offentligt eller personligt, och det med en rasande fart så är det skönt att kunna sätta sig ner i lugn och ro och låta minnena dyka upp.  De som lätt försvinner i en form av töcken när allt nytt kontinuerligt spolas över oss. Det finns inte tid för eftertanke, det gäller att hänga med för att inte missa något, och då lägger vi upplevelser och reflektioner åt sidan. Kallas självbevarelsedrift av somliga, men jag undrar hur vi påverkas av att denna brist på eftertanke.

Sitter vid köksbordet och försöker lösa ett släktforskningsproblem, det kom ett mail med en fråga och när jag tittar närmare på den så ser jag egentligen bara ett stort hål. Hur kan det här ha gått till? Mina papper säger en sak och frågeställarens en annan. Har jag fel eller finns det en naturlig förklaring? Det är en otvetydig koppling mellan individer, baserat på DNA-test, som ställer till det. Är det som hen skriver i mailet eller finns det en annan förklaring, har jag förbisett något , misstolkat en uppgift eller …..?

Efter en stunds funderande så bestämmer jag mig för att ta en paus, låta frågan sjunka in och ta en riktig go-fika, kaffe och hembakat, och njuta av naturen utanför fönstret.

Tankarna får bra snurr när jag bara njuter av stunden, och då kommer en reflektion farande: Hur gjorde man innan DNA-testerna fanns?  Det borde jag minnas, eller hur. Det är inte så länge sedan det inte fanns möjligheten att komplettera släktforskningen i olika källor med ett nytt, modernt, verktyg. Hur började det här och hur har vi hamnat där vi är idag?

Visserligen är det långt ifrån alla som känner till det nya verktyget, och det finns ett naturligt motstånd mot det ”okända”, men det är trots allt ett vanligt ämne på släktforskarföreningarnas program numera. Det talas om det i många sammanhang och samtalet sträcker sig numera långt utanför släktforskarsfären med diskussioner om nyttjande brottsbekämpning och liknande situationer.

Nu ska jag inte dra hela historien utan jag håller mig till min egen historia, för den känner jag till, och i den kan jag hämta ögonblicksbilder som stöd för min reflektion.

Att något var på gång, att det fanns pionjärer inom ett nytt område, blev klart för mig när jag för snart tio år sedan försökte hitta nya programpunkter till föreningsprogrammet. Det kändes som slentrian när ett terminsprogram skulle spikas, allt var som förr och inget nytt. Det fanns områden som inte berörts och ett av dem var den lilla, men växande, ”klick” som höll på med DNA. Kunde det ge något inom släktforskningen, och hur?  Det fanns förespråkare och de dök upp på släktforskardagen i Falköping, som ett exempel. För att se om det kunde vara något så planerade vi 2011 in en dag på Historiska Museet i Stockholm, en hel lördag med flertal framträdanden. Kändes lite tveksamt om det skulle komma så många, skulle salen med 150 sittplatser kännas ödslig? Oron var obefogad, fullt i lokalen när olika ämnen belystes, företrädare för företag, forskning och släktforskning pekade på för och nackdelar med DNA. Jag har efteråt fått veta att det var startskottet för flera ”projekt” som drev områdets aktualitet vidare.

Ett år senare försökte vi med att anordna en liten mindre tillställning i lokaler som inte rymde lika många, men det var kanske inte den bästa lösningen, när första föredraget skulle börja stod lika många utanför som de som kom in i lokalen. Lösningen blev att köra samma föredrag en gång till. När föredragshållare nummer två började så var situationen likadan, det blev två föredrag även för denna. När kvällsmörkret sänkte sig, och långt efter planerad start så kunde föredrag tre avhållas, efter användning av skohorn och något som påminde om den teknik som används i japanska tunnelbanor med ”intryckare” så räckte det med en föreställning. Då, om inte förr, förstod jag att ämnet DNA var något för framtiden, det fanns, och finns, en potential inom området.

Minnena blir nästan tjatiga, när det som dyker upp härnäst är en samling ett år senare, på Nürnberghuset i Stockholm, då en stor skara fick sig till livs nyheter inom DNA-området, Magnus Bäckmark gav initierade tips om hur använda verktyget, Peter Sjölund visade hur ett laboratorie fungerade och släppte nyheter om Bureforskningen, mycket omskriven, och Karin Bojs gav initierade inblickar i DNA-forskningen, inblickar som sedan återkom i hennes bok ”Min europeiska familj, de senaste 54 000 åren”.  En del av detta kan fortfarande upplevas eftersom föredragen filmades och finns på den publika delen av Genealogiska Föreningens web.

Att det blev fler och fler som testade sig genom åren, det vet vi, och behovet av att förkovra sig i ämnet blev också uppenbart. Efter en tid så startade Magnus och jag ett experiment, i samarbete med Släktforskarförbundet. Vi bjöd in till kvällar där samtal om erfarenheter av DNA-testning var i centrum, där de egna frågorna och erfarenheterna stod i centrum. Det vi kallade DNA-café visade sig fylla ett behov och det är inte utan viss glädje som jag tittar på Rötters kalendarium och ser hur många sådana det finns idag.

Idag verkar det finnas hur mycket som helst runt DNA och släktforskning, det är konferens i Oslo, det är konferens på Irland, det är konferens i Houston och det finns hur många aktiviteter i föreningar som helst. På många ställen blir ämnet aktualiserat, av olika orsaker, och det ger många nya vinklingar av släktforskning, ser dagligen i olika flöden Hurra, jag hittade en XXX eller åt andra hållet, Aj, där försvann min YYY.  Undrar vad jag ska skriva när jag nu återgår till mitt problem och lämnar minnenas aveny bakom mig (för stunden).

Nu till helgen anordnar släktforsknings-, databas- och DNA-jätten MyHeritage sin första användarkonferens någonsin, och platsen är Oslo. Den är öppen för alla, t.o.m. för denne bloggare, som på fredag avreser mot den norska huvudstaden för att se vad detta kan vara för något. I reklamen för detta mega-event säger företaget så här:

Genom att sammanföra MyHeritage-personal och internationellt kända genealoger erbjuder denna konferens dig möjligheter att utöka din kunskap, ställa frågor och ge feedback. Förutom öppningsanförande (Keynote speech) från grundaren och vd:n Gilad Japhet, kommer det att finnas släktforsknings- och DNA-föreläsningsspår samt praktiska workshops där du får lära dig MyHeritage-verktygen och funktionerna steg för steg. Om du har en specifik fråga kommer vår supportpersonal att finnas till hands för att hjälpa dig.

Låter väl spännande! Lite som de svenska släktforskardagarna och tänkbart är att MyHeritage har detaljstuderat det svenska konceptet och kopierat de bästa bitarna. Vi får se ...

Konferensen har som sagt tre olika spår:

• GENEALOGY TRACK (Släktforskningsspåret)
• DNA TRACK (DNA-spåret)
• HANDS-ON WORKSHOPS - COMPUTOR LAB  (Pröva-på-verksamhet och datalabb)

Själv kommer jag att huvudsakligen hålla mig till släktforskningsspåret, som innehåller en rad frestande ämnen och kända föreläsare, men kanske smyger jag ibland över till DNA-spåret ... Jag plockar ur det digra programmet:

• Turning MyHeritage Clues Into Genealogy To Do's - Thomas MacEntee
• Researching with MyHeritage SuperSearch™ - Daniel Horowitz and Tal Erlichman
• A Guide to Scandinavian Records on MyHeritage - Mike Mansfield
• How to Find Your Family in Newspapers with MyHeritage SuperSearch™ - Lisa Louise Cooke
• Matching Technologies: How to Discover Relatives Without Searching [låter farligt ...] - Mike Mansfield
• An Overview of European Record Collections on MyHeritage - Mike Mansfield
• MyHeritage’s Improved DNA Matching - Dr. Daphna Weissglas
• How to Find Unknown Family with MyHeritage DNA - Christina Sagersten
• Two Ways to Approach Your MyHeritage DNA Match List - Diahan Southard

Konferensspråket är naturligtvis engelska och det ska bli intressant att se hur många icke-nordbor respektive icke-européer som tar sig till denna norröna huvudstad. Klart är att det under de två dagarna är föreläsningarna som är själva tyngdpunkten - huruvida det också finns någon form av "mässa", där man kan vimla runt i gångarna och träffa trevliga släktforskarkollegor från världens alla hörn, återstår att se.

Normalt gör vi kanske inte reklam för privata företag på Rötterbloggen - men eftersom det här med ANVÄNDARKONFERENS är ett nytt grepp och MyHeritage på senare år har skärpt sig, både när det gäller DNA-sidan och databaserna, kan Oslo nog ändå vara värt en mässa (så att säga). Räkna således med allsköns rapporter ifrån vår västra grannland framöver, både i bloggform och som artiklar i Släkthistoriskt Forum och på Nättidningen Rötter.

Den 7 augusti 1808 tog Margareta Maria Kronacker i Lebo i Hjorted i nordöstra Småland en eka och rodde ut på en göl i närheten av hemmet. Därpå kastade hon sig ner i vattnet i avsikt att ta sitt liv, vilket hon också lyckades med. Så beskriver prästen i Hjorted hennes död.

Margareta var vid sin död 52 år gammal. Hon var gift för andra gången, nu med rusthållaren och bruksbokhållaren Axel Skog. De hade gift sig efter att Margareta fått skilsmässa från sin förste make löjtnanten Olof Eskelsson sedan han dömts till döden för olydnad under sin tid i flottan. Senare benådades han av kungen men fick livstids fängelse och dog i Stralsund 1798.

Dödsdomen var i alla fall tillräcklig grund för skilsmässa och Margareta gifte snart om sig med Axel Skog i Lebo söder om Västervik. Margareta hade med sig flera av sin sex barn med Eskelsson och fick även en son med sin nye make.

Uppenbarligen var äktenskapet inte särskilt lyckligt. Prästen har skrivit i dödboken: "...hon blef skild och ingick nytt äktenskap 1795, som dock å ömse sidor varit fullt av bitterhet och osämja. Det var förmodligen af ledsnad och misnöje häröfver som hon slutl. gick ut med en öka på en göl och kastade sig sjelf i vattnet, hvarur hon sedan död uptogs." Dödsorsak: självmord.

Prästens notering om Margareta Maria Kronackers död i Lebo 1808. Bildkälla: Arkiv Digital, Hjorted (H) C:3 (1774-1829) Bild 283 / sid 561.

Margareta var född i Skåne 1756, hennes föräldrar hette Nils Baltzar Cronacker och Brita Margareta Rundberg.

Förste maken Olof Eschelsson föddes i Västervik den 16 oktober 1751, son till skepparen Eschel Paulsson och dennes hustru. Olof blev själv kofferdikapten i handelsflottan men också fänrik i den kungliga flottan. Han beordrades att tjänstgöra i Karlskrona men stannade ändå i Stockholm och det var detta som var hans lydnadsbrott.

För makarnas barn blev livet bättre än för föräldrarna. Sonen Olof Eschelsson, född 1786, gifte sig med Christina Carolina Enbom. De var bosatta i Norrköping där sonen Anders Olof föddes 1821. Han var gift med Carolina Lovisa Ulrika Frestadius och blev grosshandlare och konsul i hemstaden. De fick flera barn, bland andra Anna Wilhelmina som föddes 1855. Anna Wilhelmina gifte sig med Edvard Brändström och 1888 föddes deras dotter Elsa. Och Elsa Brändström är ett namn som du säkert känner igen. Hon kallades Sibiriens ängel. Under första världskriget arbetade hon för Röda korset som sjuksköterska i ryska fångläger och tog hand om krigsfångar i lägren.

Nej, jag är inte släkt med Elsa Brändström eller hennes morfars farmor, den olyckliga Margareta Maria Kronoacker men fängslades av hennes öde när jag hittade det. Texten ovan har jag ursprungligen skrivit för en artikel i vår lokala släktforskarförenings medlemstidning Wåra Rötter, som ges ut av Tjust Släktforskarförening i Västervik.

Elsa Brändström var sjuksköterska under första världskriget och arbetade i ryska fångläger. I Linköping finns ett minnesmärke över henne. Foto: Einar Jagerwall, Bild Linköping.

När man som jag släktforskar mycket om präster, följer det med en del annat på vägen genom kyrkböcker och kyrkobokföring.

En sak som jag tidigt noterat, var att påfallande många kyrkor ligger på eller intill gamla hedniska offerlundar, järnåldersgravar eller liknande. Enligt historisk expertis byggdes de första enkla träkyrkorna gärna vid sådana platser för att man riktigt skulle kunna 'stampa bort' de gamla hedniska gudarna och riterna ur folks medvetande. För min del undrar jag om det inte snarare var så, att man försökte mildra övergången från hedendom till kristendom genom att lägga kyrkorna vid hedniskt viktiga platser. Om folket ändå var vana att resa till offerlunden för att blota, kunde de ju lika gärna åka dit för att gå i den kristna kyrkan! Och många hedniska ritualer 'målades om' för att passa in i den nya religionen: midvinterblotet blev julhelgen, med mera.

Tidevarv komma´och tidevarv försvinna även vad gäller kyrkornas utseende. Ibland skär man som historienörd tänder när man läser om hur nonchalant eller rent okunnigt äldre kyrkoinventarier och gamla medeltidskyrkor har behandlats. Alla dessa rivningar och ombyggnader, beroende på tycke och smak. Alla medeltida väggmålningar som vitkalkades, alla stenkyrkor från medeltiden som byggts om till oigenkännlighet, eller rentav rivits och fått lämna sten till böndernas hönshus eller ladugårdsgrunder...

Men ibland noterar man små poänger när man plöjer igenom kyrkohistorik på nät och i papper. Och på plats. Vid Öja kyrka på Gotland, minns jag hur vår guide berättade om den vackra Öjamadonnan från 1200-talet, som såldes till privatpersoner och på lite krokiga vägar hamnade i en trädgård i Visby. Husets barn hade tröttnat på att leka med trädockan, och den var på väg att bli kaffeved, när familjen lyckligtvis fick besök av en viss herr Säve. Denne eldsjäl och grundare av Gotlands Fornsal fick syn på statyn, insåg att den var vad den var, och tog hand om den. Originalskulpturen finns fortfarande på Fornsalen. En fint gjord kopia är på plats i Öja kyrka.

På besök i västgötska Toarps kyrka för några år sedan, blev jag av kyrkvaktmästaren försedd med en diger pärm, som jag i lugn och ro studerade på plats medan kyrkfolket förberedde en begravning. Det var en imponerande lunta, tyvärr vet jag inte vem eller vilka som sammanställt den. Man hade gjort sig omaket att gå igenom sockenstämmoprotokoll och kyrkoräkenskaper från långt tillbaka, och jag kunde följa kyrkans historia i detalj via både människor som uttryckt sitt missnöje med ett eller annat, och beslut som fattats om ombyggnader och reparationer. Särskilt noterade jag från 1770-talet ett avsnitt där man bekymrar sig över att vårfloden alltid tycks hitta in genom norra kyrkodörren... Man beslutar därför att strax utanför kyrkdörren ifråga gräva ner ett 'röhr' för att leda vattnet på avvägar. Sagt och gjort, och det verkar ha fungerat.

När jag släktforskade på min styvmors norrländska släkt och saknade uppgifter i kyrkboken, övergick jag istället till kyrkoräkenskaperna. Jag läste där att den eftersökte anfadern fått betalt av församlingen för mureriarbeten på kyrkogrunden. Vilket alltså berättade att denne bonde tydligen också var en duktig murare!  Jag vet att andra har sagt det förut, men jag fyller på: Glöm inte kyrkoräkenskaperna när ni släktforskar, de kan vara enormt innehållsrika!

När jag talar om präster, halkar jag förr eller senare in på Halland, och nu är det dags igen. I Steninge, en liten bit utanför Halmstad, finns en kyrka med rötter i 1200-talet, men förstås ombyggd ett flertal gånger genom historien. Inte bara tycke och smak spelade ju in när man ville bygga nytt, församlingarnas växande befolkning var också en kraftigt bidragande orsak. I slutet av 1700-talet beslöt sockenstämman i Steninge att riva sitt gamla träkyrktorn och bygga ett nytt och bredare i sten. Poängen var att det bredare tornet skulle kunna rymma en del av långhuset på kyrkan, och således generera en hel del nya sittplatser. En bygdens son gjorde upp en ritning som på övligt vis skickades till Överintendentämbetet i Stockholm för godkännande. Tyvärr godkände överheten i Stockholm inte alls ritningen, utan lät istället en av sina egna tjänstemän rita ett helt nytt torn och skicka ner till Halland. Det var bara det, att tjänstemannens torn var betydligt smalare och inte skulle generera en enda ny sittplats. Sockenstämman gjorde då den djärva manövern att i brev godkänna överhetens ritning, men i all tysthet låta bygdens sons torn byggas... Lite riskabelt, men det var väl inte så troligt att Överintendentämbetet skulle komma resande från Stockholm till lilla Steninge. Tyvärr fick man ett litet dilemma cirka tjugo år senare, då man behövde göra en ny dörr på kyrkan. Då måste man återigen skicka ritning till Stockholm. Och vad göra åt tornet, man hade ju inte alls följt överhetens ritning? Jo, man ritade helt enkelt in statstjänstemannens torn på den nya ritningen! Förutom att Överintendentämbetet såg sig nödsakade att rita om hela ritningen (ack byråkratiskt slöseri, hur länge har det funnits egentligen?) så hade man inga invändningar. Församlingen drog förmodligen en lättnadens suck...

Planritningar eller rapporter om kyrkobyggnader låter väl inte sådär överdrivet lockande för en släktforskare. Men se så mycket roligt man kan hitta!

Fotnot: Uppgifterna om Steninge kyrka kommer ur en broschyr vars innehåll baserats på en skrift av C M Andersson 1984.

Bilden: Steninge kyrka, med det famösa tornet....