Store Bengt och hans kvarn

Store Bengts kvarn står kvar än i Äspelunda. Den byggdes 1856-57, för Store Bengts räkning. Han hade gården Äspelunda 4 och Äspelunda 2 i Morups socken i mellersta Halland. Kvarnen ingår idag i ett hotell och där bodde vi en helg förra sommaren när mina syskon och jag samlades för att tömma pappas hus inför försäljningen. Pappa begravdes i april men det tog tid att bli klara med huset.

Att vi kom att bo vid Store Bengts kvarn var bara en tillfällighet. Det fanns rum ledigt och det såg fint ut. Hotellet ligger nära havet utanför Glommen norr om Falkenberg och det är förstås alltid fint att kunna bo vid Västerhavet även om det bara blev ett par nätter.

Givetvis blev jag nyfiken på vem Store Bengt var när jag hörde att kvarnen kallas så. Och en släktforskare är ju aldrig rådlös när det gäller att kolla upp historiska fakta.

En del finns att läsa om Store Bengt på Morup-Stafsinge hembygdsförenings hemsida på Bygdeband. Där finns historien om själva kvarnen, att den byggdes av ett gäng skåningar och att den var igång till 1949. Store Bengt själv hann inte begagna den utan det fanns en mjölnare, antingen anställd eller som arrendator. Där finns också information om Store Bengts familj och barn och barnbarn som sedan tog över.

Går man från hotellet och ner mot havet ligger en gård inne bland träden på höger sida, och det ska ha varit Store Bengts gård som hette Äspelunda nr 4 på hans tid. Eget foto (liksom bilden på kvarnen ovan)

Store Bengt bodde på gården Äspelunda 4, som var en skattegård på 1/3 mantal. Hur gammal byn Äspelunda är vet jag inte, i den äldsta husförhörslängden från 1763-1810 har jag inte hittat den för boken är delvis skadad så det är svårt att se alla gårdsnamnen. Men kanske är det någon av er som läser detta som vet mer om gårdens och byns historia.

Det är i hans bouppteckning vi hittar spår efter kvarnbygget. Store Bengt dog den 27 januari 1857, vilket alltså måste vara precis när kvarnen var färdigbyggd. Enligt dödboken dog han av blodslag som lär innebära hjärnblödning eller slaganfall. Vid sin död var han en välbärgad man som ägde både sin egen gård nr 4 och gården nr 2 i Äspelunda. Och så ägde han hälften av "en nyligen uppförd och skattlagd väderkvarn". Det fanns alltså minst en delägare till, förmodligen äldste sonen Nils Aron eftersom kvarnen var uppförd på gården nr 2 som brukades av honom.

Gården nr 4 värderades till 2666 riksdaler banco, gården nr 2 till 1333 riksdaler banco och den nybyggda väderkvarnen till 3000 riksdaler, alltså mer än någon av gårdarna. Kvarnen står där än, hög och fin, och påminner om den här mannen som levde för mer än 160 år sedan. Bildkälla: Arkiv Digital.


Längst bak i bouppteckningen listas skulderna i dödsboet. Och där är kvarnen igen. Store Bengt hade vid sin död inte hunnit betala byggaren Nils Svensson för kvarnbygget utan var skyldig honom 350 riksdaler plus ränta för fyra och en halv månad. Förmodligen hade han hunnit betala en hel del av bygget redan för den lär ha kostat mer än så att bygga. Kanske var det till kvarnbygget som Store Bengt lånade 2000 kronor i Växjö hypoteksförening den 4 september 1856. Det lånet hade han ännu inte betalat tillbaka, utan det står kvar i bouppteckningen. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är väldigt intressanta. De kan ge en blick in i vardagsliv och levnadsvillkor för en person och dennes familj. I det här hushållet hade man det gott ställt. Sida upp och sida ner med lösöre. 23 riksdaler i lösa pengar, en del silver och mängder av husgeråd, verktyg och redskap, möbler och porslin. De hade fyra hästar, en hingst och ett sto betingade ett värde av 166 riksdaler vardera. Två oxar, fyra kor, stutar, får och svin, tre gäss, 14 höns och en tupp. Jag kan se dem framför mig där de går och sprätter på gården.

En persons kläder, det som kallas gångkläder i bouppteckningarna, brukar vara en fingervisning om hur man haft det. Det fanns de fattiga som knappt hade något ombyte ens, och så de som var rikare och hade både päls och rockar och sidenväst. Det hade Store Bengt. Två pälsar, två rockar, flera byxor och skjortor, fyra rödrandiga västar och en blommig silkesväst. Den västen skulle jag vilja se. Han hade glasögon, inte bara ett par utan två, en plånbok av läder och fyra par strandstövlar. Vad var det för sorts stövlar? Var det extra höga stövlar? Han hade en del fiskeredskap så fiskade gjorde han nog, men det skedde väl från båt?

Totalt beräknades fastigheternas värde till 7000 riksdaler, lösöret till 1987 riksdaler, de säkra fordringarna till 149 riksdaler och en osäker fordran till 8 riksdaler. Förutom lånet och byggskulden hade han två mindre skulder, en till en handlare och en till sin dräng, och behållningen blev 6394 riksdaler. En ansenlig summa vid denna tid.

Det var inte bara att dela ut arvet till de sju barnen för Bengt hade skrivit ett testamente som innebar att hustrun Helena Larsdotter skulle få sitta kvar i orubbat bo så länge hon levde. Men efter hans död är det sonen Lars Peter Bengtsson som står som brukare på gården enligt husförhörslängden. Modern Helena bodde kvar ända till sin död 1893, hon var alltså änka i 35 år.

Store Bengt hette Bengt Nilsson och föddes den 4 februari 1795. Vid sin död skulle han alltså snart fylla 63 år. Han gifte sig i ungdomen med den tre år äldre Olena Andersdotter, dotter till Anders Olofsson och Inger Larsdotter i Äspelunda. Han gifte sig alltså till gården. Han kom dit från Sjöbol där hans föräldrar Nils Andersson och Kerstin Nilsdotter var arrendatorer, men han var född i grannbyn Huvhult. Innan Bengt och Olena gifte sig var det hennes syster och svåger Anna Andersdotter och Nils Larsson som brukade gården. Systern Anna var 13 år äldre än Olena och varför de inte fick behålla arrendet vet jag inte. Eller så delades gården på två fastigheter.

Det var Olenas mor Inger som kom från Äspelunda. Hon föddes där den 28 maj 1754, hennes föräldrar hette Lars Torsson och Karin Pettersdotter. De ska ha bott på den gård som sedan blev Äspelunda nr 2. Enligt hembygdsföreningen var Store Bengt den förste ägaren av Äspelunda nr 4 och då antar jag att den tillkommit efter en hemmansklyvning av nr 2. I bouppteckningen nämns fastebrev (som nutida lagfart) från 1828 och 1829 för gård nr 2 och fastebrev från den 23 december 1853 för gård nr 4. 


Storskifte genomfördes 1821 i Äspelunda by och laga skifte 1838. Vid båda dessa skiften står Bengt Nilsson som brukare på en gård med beteckning D (litt D på skifteskartorna). Det finns två kringbyggda gårdar med beteckning D och det är den längst ner som är den där Store Bengt bodde med sin familj. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Vid laga skiftet fanns gården nr 4 och enligt protokollet var det en gård som skulle flyttas ut från den tidigare samlade byn. Vid storskiftet samlade man ihop marken så att den inte låg utspridd på många skiften och vid laga skiftet skulle också husen flyttas ut till den mark som gården tilldelats. Så den gård som idag ligger mellan kvarnen och havet måste alltså vara den utflyttade gården. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Bengt och Olena fick två söner, Nils Aron 1820 och Carl Johan 1822. Det blev den äldste sonen som så småningom tog över gården nr 2. Efter Olenas död gifte Bengt om sig med Helena Larsdotter och fick fem barn till. Äldste sonen i denna syskonkull, Lars Peter, tog över gården nr 4.

Bengt Nilsson kallades också Morpe Bengt (för er som inte är från Halland kan jag berätta att Morp är förkortning av sockennamnet Morup). Han måste ha satt ett stort avtryck i sin hemsocken, trots att gården ligger alldeles på gränsen till grannsocknen Stafsinge, i utkanten av Morups socken. Kanske kallades han Store Bengt på grund av att han var storväxt, men det vet jag inte.

Det här blev ett långt inlägg men det är ju så intressant med släkthistoria. Jag är inte släkt med Store Bengt, åtminstone inte vad jag vet. Men sådant kan man aldrig vara helt säker på, även om min släkt kommer från trakterna lite längre inåt i Halland.


Jag måste ju få visa hur vackert det är här vid havet några hundra meter från Store Bengts kvarn en försommarmorgon. Eget foto.

Och en försommarkväll. Eget foto.