Det finns många berättelser om hur bra det gått för ett antal av alla de som lämnade Sverige för att prova på lyckan utanför Sveriges gränser. Det var många som reste och alla lyckades naturligtvis inte det nya landet. Men visst finns det fascinerande historier, om olika framgångssagor, en del välkända, andra kanske mindre omtalade. Men det finns också andra berättelser, med olika inslag som fascinerar, en del av dem kan så här i efterhand verka lite pikanta men det finns olika bakgrunder och olika händelser bakom dessa små berättelser.

En del handlar om det som inte blev som det var tänkt, och det som var en klassresa för den ena , var kanske något annat för den andre.  Att komma från en familj, som tidigt hamnade utanför samhället och där det mesta var alltför eländigt enligt de som betraktade situationen från utsidan, var kanske inte den bästa grogrunden för framtida lycka. Eller, var det kanske en enorm drivkraft, att veta hur det kan vara och arbeta för att skapa sin egen framtid, åt sig och sin familj. Maria kom från en sådan miljö, och det hon såg som sin framtid var att lämna den historia som belastade henne, dotter till en som nästan alla såg ner på. Inga pengar fanns till utbildning i de yngre åren. Efter några år med slitsamt arbete, utan att unna sig något, fanns där en tillräcklig slant för den billigaste resan till Amerika, drömmarnas land. En resa som betydde en nystart, för hon hade faktiskt unnat sig två saker under den slitsamma tiden, en läsebok på svenska, och samma bok på engelska. När hon långt senare berättar om hur hon efter dagens hårda slit satt med de två böckerna bredvid varandra och med sin stapplande läsning försökte se vilka svenska ord som motsvarade de engelska, dag ut och dag in, och naturligtvis med uttal av de engelska orden helt enligt det egna huvudet. Men hon hade en liten hum om språket när hon kom till båten i Göteborg, och redan under överresan fick hon hjälp av de som kunde språket bättre med sitt uttal. Kanske var det den delen som gjorde att hon själv kunde skaffa jobb och sedan börja klättra i rang. Hon berättade att barnafödandet efter det att hon träffat sin man blev hinder på vägen, men hon hade skapat en grund och kunde sedan överföra sina kunskaper på sina barn, så att de fick en betydligt bättre start än hennes egen. När en av sönerna så småningom tillträdde som direktör för en av stadens största banker så konstaterade Maria att resan från fattiglapps dotter till bankdirektörens mor var en klassresa, en resa som kostat mycket svett och tårar, men som lyckats.



Marias ganska nära släkting, Kristina, gjorde en annan resa, med andra ingredienser och med andra följder. Redan i ganska unga år träffade hon en trevlig pojke, som inte bara var förtjusande utan också hade föräldrar med en liten slant på banken. Liten var den, men tillräckligt stor för att skicka sonen till USA innan han fyllt 20, allt för att försöka skapa sig en framtid. Efter bara några månader, bad han sina föräldrar om en uppoffring till, försök få till det så att min hjärtevän också kan komma över, jag saknar henne så. Med gemensamma ansträngningar fick de ihop till biljetten och flickan reste över. Det var inte lätt att få det att gå ihop där borta, men de gjorde vad de kunde och skapade en liten plattform för sitt liv. Inte kände de många och när Kristina blev med barn så sålde de en hel av det de hade och Kristina reste hem, utan sin man, och födde en dotter i föräldrahemmets enkla vrå. Fanns inte mycket där, men en kär mor och en bror var skönt att ha till hjälp. Tiden gick och den biljett som skulle ta Kristina och dottern till USA kom inte. Det tog två år av hårt arbete att samla ihop pengarna för överresan, och då räckte det bara till Kristina, dottern fick vara kvar hos sin mormor. Naturligtvis vara tanken att flickan skulle hämtas inom kort, men åren gick. I den amerikanska folkräkningen syns pappan, mamman och faktiskt också dottern, hon står med på en rad med namn och ålder, kanske var det en förberedelse för hennes ankomst, hon fanns ju i folkräkningen och hörde till familjen.

Nu blev det inte så, åren gick och biljetten kom inte. Väntan på kuvertet med biljetten pågick till dottern var tonåring, då kom beskedet att Kristina dött, tuberkulosen tog hennes liv. Drömmen om Amerika blev bara en dröm, det blev ingen överresa och pappan försvann i ett töcken. När historien sedan berättas så blir väntan kortare och kortare, och till slut så hann Kristina knappt åka över förrän hon dog, det är den historia som fördes vidare till barn och barnbarn till den kvarlämnade flickan. Att det sedan gick bra ändå, trots starten med väntan och åter väntan, är en annan historia, kanske blev den resan bättre än om Amerikaresan blivit av.

Har du liknande resor i din släktforskning? Har du funderat på varför det blev som det blev och gick resan uppåt eller gick den neråt, om vi nu kan sätta någon riktning på den.

Kanske en något konstig fråga, speciellt om man inte vet var Märsta ligger. I närheten av storflygplatsen Arlanda, i Sigtuna kommun, finns Märsta och där byggs det överallt. Åtminstone verkar det så. Att de bygger mitt i centrum fick jag lära mig innebär att det tar tid att åka några hundra meter, de extra trafikljusen som reglerar förbifart vid nybyggen är inställda på några sekunder grönt och sedan en oändligt lång väntan, med det röda ljuset brinnande och klockan tickande.

Jag var på väg till ett möte med ett antal människor som hörsammat kallelsen att få höra lite om DNA, och målet var Träffpunkten i det fina biblioteket. Trevliga lokaler och trevliga människor, vad kan man mer begära? Men det är inte det som ligger och gnager i bakhuvudet utan det var kommentaren efter att vi avslutat och var på väg att lämna lokalen.  Vad hjälper det att släktforska och hålla på med DNA, när jag vet att jag är en rännstensunge och inte har mycket att hämta i det som varit.

En fundering, så god som alla andra, men med en underton av sorgsenhet och avsaknad av en intressant familjehistoria. Många berättar om allt som deras förfäder gått igenom, intressanta fynd i alla de olika dokument som finns på arkiven och spännande domar i domboken, tänk att de skrev ner hur min släkting gjorde en ena dumheten efter den andra.

Är det roligt att släktforska när pappa är okänd och mamma bytte namn och inte berättade något om sin uppväxt, kanske kom hon från ett annat land, okänt vilket. Vad kan man tänkas hitta som kan ge något tillbaka, något som lyfter och ger en förståelse för det som varit.

Jag hade inget svar, men tankarna fortsatte efter att vi skilts åt. Tänk vilken tur att det fanns så många spår efter de som finns i mitt släktträd, även om de inte var annat än torpare, spiksmeder eller salpetersjudare. Att få del av sin egen släkts historia är en ynnest och när jag hör andra berätta om hur svårt det är att hitta spår så blir jag tacksam. Hur svårt är det inte för min tyska vän, där de arkiv som hans familj fanns i, brann upp 1945, allt är borta. Eller de som kommer från andra delar av vår värld där det saknats skriftliga källor, där familjehistorien berättats under många generationer, men som nu avbrutits av olika skäl. Eller som personen i Märsta.

Då förstår jag vilken förmån vi har, med våra sparade arkiv, som nu digitaliseras i rasande fart. Tänk vilken tur att många av våra arkiv inte bara finns utan är tillgängliga, antingen genom besök eller genom tjänster som Arkiv Digital och Svar. Egentligen ligger kunskapen precis framför oss, och bara väntar på att plockas upp och bli använd. Det mesta hänger nog på vad vi vill veta.

Vilken tur att jag blev intresserad av släktforskning, finns ju hur mycket som helst att göra, nu gäller det bara att se till att få fler intresserade (och det är inte alltid lätt),  och visst finns det en del nytt efter Märsta också.

Varför är det intressant med bakåtblickande? Det finns ju inget vi kan göra åt det som redan hänt, det går inte att ändra historiens gång, hur gärna vi än vill. Frågor och funderingar kring all form av historieforskning bubblar upp både här och där. De kommer från de som levt länge och de kommer från de som just påbörjat sin livsresa.

Finns det någon grund för att titta i backspegeln?  Det finns de som säger att vi lär oss av historien, men gör vi det, tar vi vara på de lärdomar som kan finnas i de historiska skeendena. När jag tittar mig omkring, funderar på egna likväl som andras uppträdanden i olika situationer, så blir slutsatsen att det kan inte vara mycket av historien som påverkat de beslut vi tar kontinuerligt. Det som jag tycker mig se i historien är upprepningar, vi gör samma misstag om och om igen. Vi ser skeenden som ledde oss fel och vi gör ändå om samma misstag om och om igen. Varför ska vi då bry oss om det förgångna, varför inte bara titta framåt och se till att all energi läggs på det som komma skall?

Men ibland är det de små sakerna som lyser upp tillvaron, ibland visar det sig att titta bakåt kan leda till en glädjestund i nuet, en oförglömlig upplevelse (åtminstone känns det så). Det behöver inte vara de stora historiska skeendena som påverkar, det kan var ett enkelt möte över en kopp kaffe som blir resultatet.

En gång fick jag ett meddelande på engelska. ”Jag är i Sverige för ett kort besök, har hittat ditt namn bland min mammas efterlämnade papper om släktforskning. Kan vi träffas?”

Det visade sig att vi, när vi träffades, fortsatte en dialog som börjat 2004 med en dem mail mellan personens mamma och mig

Bakgrunden var min morfars bror, Carl Asp, han  emigrerade, bodde ett tag i Massachusetts och flyttade sedan till Rhode Island, där han gifte sig, fick en son och avled redan 1918 i spanska sjukan. Hans hustru, Tekla Horn, var svenska, som emigrerat tillsammans med några av sina syskon.

Vi träffades, över en kopp kaffe, och började tala om vad som hänt sedan 2004, vilka våra kopplingar var och det framkom ganska snart att det var mamman som varit intresserad av sin släkt, så kunskaperna om den amerikanska sidan var begränsad. När vi gick igenom de uppgifter jag hade kvar efter alla dessa år så kunde jag se hur ett ljus tändes i ögonen, hur berättelserna om det lilla jag visste gjorde att intresset stegrades, det var som en dörr öppnades och plötsligt så kom kommentaren: Nu förstår jag vad mamma pratade om, den känslan har jag inte känt förr. Nu förstår jag min sons önskan om att få veta mer om var vi kommer ifrån.

Samtalet fortsatte, vi kom in på lite av det som fanns i mammans papper. Tyvärr, fältmarskalk Horn var inte en anfader, så den antavlan kunde kastas. Namnet Horn kom istället från liesmeden Horn, verksam i Långöns bruk i Älvdalen och senare Regna.  De uppgifter om att det fanns släkt i Worcester, Massachusetts, kunde vi belägga. Smeden Horn gifte sig med spiksmeden Grundströms dotter, och för att krångla till det så gifte sig de båda kontrahenternas syskon med varandra, syster Horn med broder Grundström.

Kopplingen till Worcester ledde vidare till en berättelse, som ytterligare belyser hur olika vi kan se på historien. I samband med sökandet efter information 2004, rörande ovan nämnda släktingar, kom jag i kontakt med några Grundstrom i Worcester. Vi hittade en del och det fortsatte utmed några andra släktlinjer också. Det fanns ju inte lika mycket digitaliserat då, men tillräckligt för att göra intressanta fynd. Makan till en Grundstrom var dotter till en norrman och en svensk immigrant, Anette Westerling från Höganäs. Den kvinnan hade satt sina spår i familjens berättelser. Hon kunde inte engelska, förutom de grövsta svordomarna, och de använde hon flitigt, likväl som vanan att sörpla när hon åt soppa för att visa att det smakade gott. Det var hennes eftermäle. Vem var hon då? När jag kunde berätta lite av hennes släkt, till de två som ingick i mailkedjan, så fick jag två svar. En svarade: Jätteintressant, vill veta mer”.  Det andra svaret blev: ” Vill inte höra ett ord mer, och skriv aldrig mer till mig”.

Vad var det då som gjorde att svaren blev så olika?  Westerlind/Westerlin(g) ledde tillbaka till Werner Nilsson Wallin, som uppges ha varit bödel i Helsingborg.   Den uppgiften tände den ena och fick den andra att brådstörtat avbryta allt tittande i backspegeln.

Det som jag beskriver hände för tre veckor sedan, och nu aviseras näste besök, en uppföljning och kanske lite av djupdykning i historien. Så, varför inte använda delar av en gammal bloggtext och lyfta upp tillbakablickandet en gång till.

                                                         Önskar er alla en riktigt trevlig helg

Allt som oftast finns det funderingar på vad vi släktforskare ska, kan och vill berätta, något som jag berört vid några tillfällen, med lite olika kommentarer. Tänkte återknyta lite grann till ämnet efter att ha tittat igenom ett antal publikationer, med anknytning till släktforskning i någon form. Vad är det som gör en skrift/bok intressant och vad är det som gör att författaren eller författarna väljer att lyfta just det som de gör.

Det finns många olika arter av texter, naturligtvis är det många gånger familjen/släkten som är i fokus för texterna. Av den typen finns nästan hur många som helst, alltifrån äldre stenciler (för de som vet vad det är) till proffsigt framställda, färgglada, alster med allt vad man kan vänta sig av ett praktverk. Numera kommer de kanske inte ens på papper utan i digitalt format, via nätet eller via media som skivor och stickor.

När jag tänker på begreppet släktbok så är det några som dyker upp, mastodontverk som den om Långarydssläkten i många band, en mindre om en släkt Asp (finns ju hur många Asp som helst, inte minst beroende på att det är vanligt soldatnamn), och inte minst min egen favorit, Johan Bures släktbok.

Den sistnämnda är verkligen speciell, ett verk av sällan skådat slag, nedtecknad för 400 år sedan med information om stora delar av en släkt under de senaste 200 år dessförinnan. En intressant inblick i en, för många av oss, okänd värld. I den utgåva som finns på usb-sticka så finns det dessutom 700 sidor kompletterande material, som beskriver mycket av de omständigheter som gällde när texten skrevs och som hjälper oss förstå de omständigheter som gällde när boken skrevs.

Att inte allt som produceras avser familj eller släkt framkommer ganska snabbt när man tittar igenom släktforskarbibliotek, det finns en mängd publikationer runt socknar, gårdar, kyrkor och mycket annat. Det finns beskrivningar av olika yrken och det finns runt industriföreteelser, som järnbruk och gruvor. Det är hur intressant som helst och speciellt roligt blir det när beskrivningarna stämmer in på något som berör min egen släkt.  Hur var det att vara salpetersjudare? Vad innebar det att vara spiksmed i Älvdalen, var det samma sak som att arbeta på ett bruk i Uppland. Fanns det likheter eller var allt så olika så det upplevdes som två skilda världar. Tankar far runt och det ger upphov till den ena idén efter den andra om vad jag önskar av framtida publikationer. Kopplingen mellan den egna släkten, landskapet, den sociala miljön och arbetslivet i en sammanflätad berättelse, är det vad jag hoppas på?  Eller kan det bli för mycket av det goda, kan det ena skymma det andra så att läsaren inte ser skogen för alla träd. Jag tror inte det, men vem vet.

En stor del av det jag hittar är föreningsproducerat material, tänk hur många spaltkilometer som skrivs varje år, som en del av de tjänster som släktforskarföreningar tillhandahåller. Det finns hur mycket som helst att läsa, det känns nästan vemodigt att det är så få som får tillgång till dessa skrifter. Det skrivs om händelser i bygden, det skrivs om händelser i föreningar, det skrivs om det som hände förr. Tänk så många jubileumstexter det har producerats, med beskrivningar av hur och varför det blev som det blev. Undrar hur många timmar det läggs ner varje år på att beskriva historien och vem kommer att läsa all den texten i framtiden?  Det finns till och med nerskrivet varför det blev som det blev i en del föreningar, ibland objektivt, ibland med en ganska elak, enögd bild och i vissa fall med rosenskimmer runt berättelsen

Behövs verkligen allt det som framställts och kommer att framställas, kommer det att finnas tillräckligt många intresserade  under de kommande årtiondena som kan tillgodogöra sig den information som redan finns och som kommer att finnas. 

Vad tror Du, finns allt beskrivet eller finns det utrymme för mer nerskrivna texter, oavsett hur de presenteras?

Det finns olika syn på vad en gravsten kan tillföra, ibland är det en skatt, ibland är det något påtvingar som måste hanteras inom släkten.  Att många inom släktforskarrörelsen har en speciell koppling till gravstenar ser vi gång efter gång. Det är många timmar som lagts ner på registrering, fotografering och berättande avseende gravstenar. Vi såg nyligen i bloggen om initiativ i Hyssna. Det finns många liknande uppgifter om insatser som görs för att bevara det kulturarv som dessa stenar utgör.

Kan det egentligen finnas något mer att säga, eller blir det bara upprepningar av redan kända sanningar. Och hur gör vi i framtiden när det verkar bli färre och färre gravstenar att bevara, fotografera, beskriva och registrera. Andra former än stenen kommer till användning. Små plaketter på vissa gravar, inget märke alls på minneslunder, vad innebär det. Fast det tillkommer nya stenar eller minnesmärken, som följer med de med andra seder. Kanske ökar behovet av tillgängliggörandet av de dödas minnesmärken.

Funderingarna kommer när jag vandrar på kyrkogården i Götlunda, strax utanför Arboga. Hämta hem några gravlyktor, förvånas över att de små batteridrivna ljusen fortfarande flämtar när jag sätter händerna runt dem så de tror det skymmer. De har lyst en hel vinter, startades före Allhelgona.

I dagens solljus så framträder gravstenarna med sina skiftningar och jag kan inte låta bli att stega upp avståndet mellan två stenar, som står i varsin rad. Det är åtta meter mellan dem, får gå lite snett eftersom de inte står precis för varandra i raderna. Samma höjd på stenarna, kan det vara någon standard men de är ganska ensamma om höjden, och det finns inte många som har liknande form heller. Likadan utsmyckning, men av naturliga skäl olika text. Fast texten påminner om varandra, samma efternamn, samma angivna bostadsort och nästan lika gamla. Det skiljer två mellan dödsdatumen, så när som på 16 dagar. Undrar varför det är två så lika stenar, borde det inte vara en med bådas namn på?

Jag vet att det är man och hustru, det har det berättats för mig och det kan jag naturligtvis se när jag tittar i kyrkböckerna. De gifter sig, får barn och bor med varandra fram till makens död. Han begravs och får stenen rest på sin grav, och visst finns det plats för namn under hans namn. Bouppteckningen visar att det finns ganska gott om pengar kvar, även om det mesta är bundet i fastighet, djur och redskap.

Men vad händer två år senare, när änkan avlider.  Hon bor med sina två barn, värdet har växt och någon annan man syns inte till. När kistan ska sänkas så görs det i ett hål 8 meter från makens, i en egen grav.  Varför blir det en egen grav, varför inte tillsammans med sin make, varför reses en egen sten, med likadant utseende?  Frågor som troligen inte får svar på något sätt, de två barnbarnen visste inget när jag frågade, ingen hade berättat. Brev, dagböcker och annat efterlämnat nämner inget, inte ett ord till förklaring.

Tänk om stenar kunde tala, tänk om de två, likadana stenarna, kunde berätta historien om varför det blev som det blev. Jag lär aldrig få veta och kanske är det lika bra.

Fast, visst hade det varit spännande att få lyssna på berättelsen.

Det går många historier om olika personer i min släkt. En del kallar det familjeskrönor, andra kanske ser det som illvilligt förtal och ytterliga några tror på dem fullt och fast.

Hur ska någon kunna avgöra vad som är rätt och riktigt i en notis i gamla källor. Det kan vara en anteckning i en kyrkbok, ett bevarat gammalt brev eller kanske notering på baksidan av ett foto. Hur ska sanningshalten kunna påvisas, när de som var med är döda sedan länge och ytterligare källor saknas?

Stämmer det att farfars bror rymde från sitt ännu ofödda barn och aldrig kom hem igen för att ta sitt ansvar. Det är lätt att kasta skuld på någon och det kan bli som ett trauma för den kvarvarande släkten. Inget de berättade om, men den gnagande känslan fanns där hela tiden, och ibland förs det vidare till kommande generationer. Lite tisslande, men inga raka påståenden. Dyker kanske upp i en dagboksanteckning eller i ett brev, lite hummande om barnet, lite funderingar på vem som borde ta ansvar eller andra funderingar.

Visst kan det vara svårt att få klarhet i vad som egentligen hände, vem eller vad som utlöste en händelse som senare berättades utan de inblandades påverkan. Kan det vara så att det lilla barnet ”förlorade” sin pappa?  Eller var det någon som påverkade mamman att namnge den icke närvarande personen, fanns det hot eller belöning med i bilden. Den riktiga pappan skulle inte skriva på något äktenskapslöfte eller erkänna faderskapet, och vem skulle tro på en piga när hon namngav husbonden. Visst var det lättare att peka på han som rest och sedan få en liten slant då och då i hemlighet så barnet fick lite klädesplagg.

Eller visste den som rest iväg vad han ställt till med, var det ingen som skrev till honom med förhoppning att brevet skulle komma fram. Gjordes det allvarliga försök att ställa saker och ting till rätta.

Det finns många likartade händelser som dyker upp när vi släktforskar, förresten dyker de upp i andra sammanhang också, kan man lite på den berättelse som någon presenterar, må det ha hänt för länge sedan eller kanske i nutid. Hur ska vi ställa oss till den osäkra berättelsen? En del tycker det är pikant och ger liv åt en berättelse, andra funderar på saklighet och hur skrönan ska beskrivas. Oavsett hur, så är det viktigt att läsaren eller betraktaren av det som framkommer är på sin vakt och funderar på sanningshalten. Finns det en annan förklaring, finns det uppsåt med berättelsen eller hur ska vi ställa oss till det. Det är inte lätt, men för vissa händelser så kan man nyttja de vägar som finns.

När det gäller farfars bror, som påstår ha rymt från sitt barn, så kan det finnas vägar med hjälp av vår nya teknik inom DNA-forskningen. Om barnet eller deras ättlingar inte matchar mig så känns det som att vi kan avskriva berättelsen. Eller finns det något som kan ställa till det. Om vi inte matchar, farfars brors eventuella avkomma och jag, finns det annat svar? Var farfar och farfars bror verkligen syskon? Eller är farfar verkligen min farfar, eller än värre, är min far min far. Kanske behövs det några tester till för att säkerställa kedjan innan locket definitivt läggs på. Och dyrt blir det, kanske ska vi låta det vara en öppen fråga i alla fall och berätta om farfars bror som reste, och låta resten få vara en öppen fråga. 

Vad tycker du?

Vid en tillbakablick så kan vi klart se att släktforskning blivit mycket lättare att genomföra under senare år. Det som tidigare var ett tidsödande letande, antingen genom att resa till arkiven eller att tålmodigt vänta på nästa leverans av små plastkort eller rullar. Visst gav det tid till eftertanke, men när leveransen kom eller uppgiften hittades i ett arkiv, och det visade sig att den eftersökte flyttat efter en månad, till ett nytt kort eller ett nytt arkiv, så var det kanske inte den mest glädjefulla stunden. Naturligtvis gav det ett behagligt tempo, och tid fanns att uppdatera sina pappersregister, och hinna fundera ut kommande strategier för att få ut så mycket som möjligt.

Sen kom datorn med allt stöd, lättare att hålla reda på alla personer, det gick att sortera och flytta, radera och lägga till på ett helt annat sätt än tidigare. Så mycket bättre blev det när det gick att kommunicera med hela världen, några knapptryckningar och vi kunde förflytta oss mellan olika arkiv på ett helt nytt sätt. Visserligen försvann en del av upptäckarkänslan. När det inte behövdes planeras resor och besök på ett minutiöst sätt, för att inte missa något och motionen med att gå till posten försvann. Nu var det i den egna lilla vrån vi kunde arbeta, ingen som störde och ingen som såg hur vi klädde oss. Visst var det tråkigt att inte ta en kopp kaffe tillsammans och utbyta erfarenheter men vad gjorde det.

Allt eftersom förfinades verktygen, allt mer information blev tillgängligt och då blev det plötsligt nästan omöjligt att hitta något. Vi såg inte skogen för alla träd. Den ena uppgiften motsa den andra och det kändes som himlen höll på att trilla ner. Begrepp som Information owerflow blev helt klar synliga. Då kom räddningen, varför inte börja sortera det skrivna materialet utifrån olika kriterier. Begreppet index blev nyckeln till framgång. Tänk att inte behöva läsa sida upp och sida ner, utan få en sammanställning serverad.  Att få veta alla de ställen som en person fanns nämnd på eller att lätt se vart någon reste. En underbar värld, kan det tyckas. Men hur gjordes dessa index och vem kontrollerade kvalitén?  

Som så många förr så kom ett litet bakslag när vi förstod att det fanns människor, med alla fel och brister, som gjorde jobbet. Som läste och skrev in det de tyckte sig se, och ju större marknaden blev, desto större arbetsstyrkor med varierande kunskap användes i produktionen. Det blev konkurrensfördelar bland jättarna med olika index och den ena efter den andra finessen lanserades.

Allt det här är känt bland många släktforskare, men förhållningssättet till hur vi använder index varierar, fler och fler litar mer och mer på dessa uppgifter. Det som är självklart för vissa, att det är en hjälp att hitta originaluppgifterna är inte lika självklart för andra, de indexerade uppgifterna blir sanning och ska inte ifrågasättas. Naturligtvis varierar det mellan individer och också över tid, men ibland kan det bli intressanta konsekvenser.

Det är inte nytt, har tidigare nämnts, men är fortfarande aktuellt. En person eftersöks och spåret finns i en passagerarlista från Göteborg. Den är välskriven men kanske inte så lätt att förstå om man inte är bekant med svenska listor. Det är då tur att det finns ett index, där de viktiga uppgifterna finns sammanställda. Tittar vi på hur texten ser ut på passagerarlistan (hämtat från Arkiv digital) , där vi kan se på andra rader att ordningen är län  följt av ort, så tycks det stå Bohus följt av Sanneröd, där sedan röd kryssats över.

Index ger en liten annan information och vi kan fundera på hur tolkningen skett. 



Kanske lite svårt att se hur det blivit så fel, men om indexeraren skrivit in Sunne, så kommer säkert länsuppgiften från något register och hux flux har vi en trovärdig uppgift.

Nu har uppgiften om den felaktiga orten nämnts flera gånger i sökningen efter personen, men tänk vad svårt det är att få bort den. Dyker upp hela tiden, nya personer hittar uppgiften och springer iväg och timmar läggs ner.

Slutsatsen är den som alltid sagt och kommer att sägas, gå alltid tillbaka till den ursprungliga källan!

Det finns många olika ställen man kan hitta information på och det är inte alltid som de hittas när man känner ett behov av att hitta den där viktiga pusselbiten.  Många timmar läggs ner för att fylla sida upp och sida ner med information, men hur gör vi för att det ska synas? Och hur gör vi för att det ska underhållas, så att det upplevs som ett levande material. Ett material som rör sig i takt med tiden och som så många gånger som möjligt ger de svar som förväntas. En ekvation som kanske inte är så lätt att få ihop, men det finns möjligheter att lösa det mesta. Varför inte arbeta tillsammans, varför inte bygga ut och bygga på det levande materialet?

Den här lilla bloggen ligger som en delmängd i ett större sammanhang, Rötter, som innehåller en hel massa olika ”fack” där det sparas allehanda olika information. När jag går in på den sidan så slår det mig att det finns en hel del material som för många ligger lite undangömt. Det är inte bara nyheter som presenteras, det finns en hel mer. Men om jag inte vet vad det finns, om jag inte tar den lilla tiden att snoka runt i de olika facken, eller kanske är det bättre att säga rummen, vad vet jag då?

I listen som ligger ganska högt upp på första sidan finns en ruta som egentligen borde heta ”Sesam öppna dig”, för det är resultatet när du trycker på Faktabanken. Det dyker upp en mer än 20 olika delar som ryms under den ganska spartanska knappen. Visst kan det verka vara en blandning av olika ämnen, känns nästan som lite av plockepinn. De olika rubrikerna spänner över ett stort område och det kanske spretar lite. Men vad gör det, blir bara så mycket mer spännande att utforska alla skrymslen och vrår.

Att klicka på Wiki-rötter är en höjdare. Ja inte själva klickandet utan det som dyker upp på skärmen. Där ligger 1 286 olika artiklar, en del korta, andra längre. Där finns också nyckeln till hur dessa kommit till eftersom det står ”Alla är välkomna att skriva”.  Det är grundtanken i begreppet Wiki att det är ett gemensamt skrivande som ger mer och mer spänst i innehållet, som lyfter alla artiklar och som skapar nytt.

Har du varit inne och tittat i denna guldgruva?  Om inte, ta en sväng och bekanta dig med det som finns. När du gjort det så kanske, när andan faller på, du skriver en egen artikel eller rättar en befintlig. Ju fler som lägger ner lite tid, desto bättre blir det (hoppas jag).

Guldgruvan väntar på dig, ta en tur och kolla vad som finns.

https://wiki.genealogi.se/index.php?title=Huvudsida

Inom släktforskarkretsar talas det ofta om varifrån släkten härstammar, för en del så är det självklart, för andra kan det vara lite svårare att svara. Det kan bero på okända anor, det kan bero på många omflyttningar och liknande orsaker. Jag har inte så svårt med vad jag brukar svara, två Götland och två Slagen, eller om det ska preciseras, Östergötland, Västergötland, Bergslagen och Roslagen. Det blir ju ofta så att det då finns släkt i de områden som beskrivs, kanske även byggnader och kyrkogårdar som förknippas med släkten och som gör området till ett givet mål för nutida utflykter för att vandra i fädrens spår.

När det gäller mina egna västgötarötter så finns det inte så mycket kvar av detta, spåren av tidigare generationer har liksom suddats ut, besöksplatserna har blivit färre och kyrkogårdarna innehåller inte de människor som finns i mitt släktträd. En anledning är naturligtvis att äldre generationers gravar försvunnit, men också att det skett utflyttning, nästan alla i tre till fyra generationer tillbaka flyttade för nästan 150 år sedan och lämnade det, för den delen av släkten, hävdvunna området.

Jag undrar vad som hände i Varatrakten i Västergötland runt 1880, då min farfars föräldrars tillsammans med farfars mors syskon med familjer, som på ett givet tecken lämnar Västergötland och flyttar till Brålanda i Dalsland. Tre bröder, 2 systrar och deras föräldrar köper mark i Brålanda. Närmare 50 personer flyttar till området och fyllde på socknen. Var det för att det fanns tomma hemman i Brålanda att förvärva, gav marken i Västergötland för lite eller var det elaka grannar som gjorde att de flyttade. Jag vet inte säkert, men västgötaslätten känns som mer bördig än Dalslandsmarken, men kanske har jag fel.

Hur var det att komma till en ny plats? Naturligtvis var det inte som att emigrera till Amerika, sederna förstod man och språket var det samma, men hur togs man emot, hur upplevde barnen flyttningen. Jag har försökt att se vad som finns skrivet och om det fanns några ledtrådar i anteckningar från senare generationer, men det verkar vara ett svart hål i det material som jag hittat.

Nu vet jag att de bodde och verkade i en socken som jag inte känner som ”hemsocken”. Det finns inga kopplingar bakåt i tiden, av naturliga skäl, och många av de som flyttade rörde sig sedan vidare, många till Amerika, eller till andra delar av Sverige. Min farfar lämnade socknen och blev affärsman, med flytt mellan olika delar av landet som en del av sin karriär så där finns inget kvar av direkta kopplingar. Tre av farfars syskon ligger begravda på Brålanda kyrkogård, de andra emigrerade. Eftersom de som stannade kvar inte bildade familj så är deras grav, märkt med Syskonen på Lottsbyn, det som fortfarande minner om familjens närvaro.

När kopplingarna till socknen inte finns bevarade i så stor utsträckning, så är Brålandaboken en guldgruva. Det har skrivits många sockenrelaterade böcker genom åren, och de är idag en guldgruva för de som söker kunskap om det som hände förr i det begränsade området som en socken utgör.
att få tillgång till inte en bok, utan två, på sammanlagt 1 200 sidor om Brålanda (fast i ärlighetens namn så omfattar Brålandaboken även Gestad och Sundals Ryr). Texterna ger insyn i den trakt där min släkt levde under en tid, även om de inte hade rötterna där, och visst måste det finnas avtryck i hur min farfar upplevde världen och han blev formad, åtminstone till viss del.

Även om många av släkten flyttade ut, så finns åtminstone en nämnd i en nyare bok, Stationssamhället Brålanda, 1878–1976. Utmed landsvägen ligger ett hus där det en gång tillverkades råttfällan Svea, patent 56 458 från 1923. Huset kallas i boken för Råttfällemakarens och ägdes av min farfars bror, Sven Johan. Så det är med stolthet jag ser en av de få kvarvarande minnena, i centralorten Brålanda.

Att det blir alltmer populärt att semestra i de svenska fjällen beskrevs i en artikel häromdagen, och att det medför ett ökat intresse för införskaffande av boende, i en eller annan form, är en naturlig följd av det stigande antalet människor i fjällvärlden.

Det finns alla sorter av boende och visst kan man hitta en hel del intressanta objekt, ibland små och ibland stora. När andan faller på så kan besök i fjällvärlden ge associationer, och det är vad som hände mig nyligen vid ett besök i en av de Härjedalska skidorterna. Jag besökte Lofsdalen och där stötte jag på ett litet hus. Inte mycket för världen, men det bar på en intressant historia. Det står idag inte på den ursprungliga platsen, är flyttad en bit av några entusiaster och är idag i hyfsat skick.


Det kallas fjöset, det Lindblomska fjöset och har en koppling till en familj, som visar på hur olika ödets lotter faller. I huset bodde den försupne skolläraren Olof Lindblom med sin hustru och deras barn. Ett litet utrymme för boendet och också för något husdjur. Familjen var fattig och Olof skötte sig inte så hustru Brita fick gå runt i bygden för att tigga till sig det som behövdes för dagen. Inte lätt och inte så väl sett drog hon under vintern de minsta i en kälke och försökte få hjälp.  Äldsta dottern hade epilepsi, äldsta sonen Pehr Olof var inte som andra, han blev ibland riktigt arg, och då var det bara mamma som kunde lugna honom. Några barn dog i unga år, men Erik, 10 år yngre än Pehr Olof och Jonas, den yngste, de klarade sig. 

Inte var det något bra liv, på gränsen till riktigt uselt. Det var därför inte så konstigt att Erik gav sig iväg hemifrån i unga år, först de tre milen till centralorten Linsell för att lära till skräddare och sedan till Hudiksvall. Samma resa gjorde Jonas.

För att göra en lång historia kort, så reste Erik till England, arbetade på ett skrädderi, gifte sig med chefens dotter och drog sedan till USA med familjen. De förflyttade sig över kontinenten, bodde hos indianer och kom så småningom till San Francisco. Lämnade fru och barn och tog hyra på valfångare, hoppade av i Alaska och hittade guld i Nome. Känd som en av Three Lucky Swedes, och gjorde sig en oerhörd förmögenhet.

När han senare reste hem, ville byborna inte veta av honom, försupne skollärarens son, förmodligen var det bara kattguld han hade med sig. När de förstod att han verkligen var förmögen skickade socknen en räkning på familjens samlade bidrag, men den betalades aldrig.

Här kunde berättelsen ta slut, men det finns en bit kvar av den. Hur gick det med resten av familjen?
Yngste sonen Jonas han försvann, sägs att han reste till Ryssland, men det vet vi inget om.  Pappa Olof blev illa slagen av någon och avlider. Mamma Brita fortsatte tigga och ta hand om Pehr Olof, men till slut så orkade hon inte mer utan avled vid 83 års ålder. Kvar i fjöset fanns då Pehr Olof, som utan sin mors lugnande ord, blev svår att tas med. Den utväg som de styrande fann bäst var att kedja honom i en kalvkätte, där kedjorna drogs åt vid matning och de gånger en hink med vatten kastades över honom, det som påstods vara tvättning. I tre år levde han så, ensam i sin kätte. Ibland kom skolbarnen på studiebesök och stod utanför för att titta på honom. Efter tre års fångenskap avled Pehr Olof.

Hur gick det då för Erik? Han förvaltade sin förmögenhet väl, blev rikare och rikare. Familjelivet var inte det bästa så en ung aktris fångade hans hjärta och tog sedan över mer och mer av hans förmögenhet, inte så snyggt men inte heller ovanligt. Erik kände sig mer och mer ensam, men han bodde bra och sista tiden av sitt liv tillbringade han i ett hus som var den direkta motsatsen till fjöset i Lindvallen. I en stor lägenhet i det hotell han ägde spenderade han de sista åren, och det sägs att dog sittande i det torn som kategoriserar byggnaden. Hotellet finns än idag, Claremont , ligger en liten bit utanför San Francisco och är imponerande.

Ibland så börjar jag fundera på vad min släktforskning ska ge för resultat. Vad är det jag letar efter och hur vill jag att det ska presenteras någon gång i framtiden när jag börjar bli färdigt.  Ja, färdig blir man inte, men kanske kan jag nå ett etappmål i alla fall. När anorna försvinner bakom många generationer och det bara finns strödda anteckningar i mantalslängder eller liknande så är det ibland svårt att få grepp om vad det var för liv de levde, hur deras familj såg ut och vilka öden och äventyr som de genomgick.

Ju närmare i tiden, ju mer information finns att få, åtminstone på de som jag lyckas identifiera. Att det bland mina anor finns det som många stångas med, okända föräldrar och brunna kyrkböcker innebär naturligtvis inskränkningar, men huvuddragen går många gånger att få fram om anorna levde på ungefär samma plats som sina släktingar. Att det får bli gissningar och spekulationer, det får jag stå ut med, bara jag klart berättar vad som jag har riktiga källor till och vad som är antaganden.

Det är ibland svårt att avgöra vad som skall tas med, ska den personliga integriteten, som vi håller ganska högt i vårt dagliga liv, få avgöra att vi inte berättar?  Ska det som beskrevs förr, med olika detaljeringsnivå, anpassa till vår försiktiga, tidsanpassade, något avskalade nivå eller ska det fram i ljuset som det skrevs förr?

Under sökandet efter en Fredrik Arvid Blom, född i Enköping, så kom jag ganska nära delar av hans familj. Inte så att jag träffade dem, men de underlag som dök upp i sökandet efter honom visade på både det ena och det andra. Nu hör det till historien att det bara är uppgifter som är runt 100 år gamla och de utspelar sig i USA, men ändå.  Hans liv var inte alltid så rosenrött utan det fanns mörka hål, och inte bara en gång utan flera. De detaljerade skilsmässohandlingarna beskriver hur ett familjeliv inte ska vara, ska jag ta med de detaljerna? 

En tidningsrubrik och efterföljande text som handlar om Fredriks svärföräldrar är kanske tänkbart att ta med, men det var inte mycket som doldes för 100 år sedan.  Ska jag berätta hela historien eller ska jag dölja händelsen och konstatera att de båda dog.   Att mannen använde rakkniv, strykjärn och för säkerhets skull också gas för att ta livet av sin hustru, är det nödvändigt att berätta? Att han tillbringat en tid på mentalsjukhus, hör det hit? Och ska jag berätta det som står i texten, som inte syns på bilden att det var de två barnbarnen, 8 och 6 år gamla som upptäckte dådet. Man kan fundera mer än en gång, på hur mycket som ska berättas. Vad tycker du?

En annan frågeställning dyker upp när vi nu har fått ett nytt verktyg, DNA, till vår hjälp i släktforskningen. Det är inte alltid som våra källor berättar hur vi är släkt, eller om vi ens är släkt. För vilka ska vi berätta att det inte är som vi alltid trott, är det de som frågar eller ska det berättas vitt och brett på släktkalaset att vi inte är släkt på det sätt som vi trott. Ska vi gå runt och fråga hur det känns att bli av förälder, farförälder eller syskon när vi fått svaret på olika DNA-tester. En delikat frågeställning som kräver mycket funderande innan det är dags att ta ställning. Kanske har vi olika infallsvinklingar på denna fråga och nog tål det att diskuteras mer än en gång. Varför inte en ny punkt nästa gång DNA diskuteras.

Vid all släktforskning så finns det ibland små notiser, som kan sätta fart på fantasin. Vad var det som hände, hur upplevde de som var med om skeendet det och hur skulle jag ha reagerat om jag var en del av det som berättades.


Det kan vara en uppgift om en emigration, där tankarna leder iväg. Hur var det för föräldrarna att stå vid grindstolpen och se den ende sonen ge sig iväg, väl medvetna om att de troligen inte skulle återses. Ett farväl med många underliggande känslor. Bryr han sig om vad som händer med oss gamlingar, lämnar han oss i sticket nu, eller kommer han tillbaka och tar hand om oss när vi blir riktigt gamla. I pojkens huvud, fanns det förhoppning om att lyckas och sedan komma hem som en rik man, eller var han medveten om att det var sista gången han såg sina föräldrar och den byggd han växt upp i. Var det med upprymdhet han såg fram mot resan eller var det med fjärilar i magen han passerade de så välkända husen i byn. Tog han en liten omväg med förhoppning om att få se flickan som han tyckte om, men som inte besvarat hans känslor. Undrar om hon finns kvar, när jag kommer tillbaka, och kan känslorna då väckas till liv. Vad det blev av hela historien kanske inte framgår, men en liten anteckning ute i flyttkolumnen kan ge många frågor och funderingar.

Andra noteringar kan ge upphov till mer djuplodande funderingar. Vad är egentligen meningen med livet, hur orkar en vanlig människa med det ena dråpslaget efter det andra och hur gick deras tankegångar, både när det hände och under den tid som låg framför dem. En något avlägsen släkting dyker upp i husförslängden och det finns egentligen inget större intresse att följa familjen efter att de konstaterats finnas.  Men familjen, med sju pojkar, noterades och det kan kanske bli läge lite längre fram att titta på dem.  Yngsta pojken föddes strax innan boken tog slut, så en snabb koll i nästa för att se om det dök upp fler barn kan vara på plats innan letandet efter närmare släkt tar vid. Nästa bok, där finns de, far och mor och sju pojkar, den äldste sjutton år, den yngste ett år. Inga fler barn tillkommer, men sidan ger besked. Besked som gör att en bok till behöver öppnas, och där kan man läsa på rad efter rad, Per och hustru Annas son, ett namn och ordet rödsot. Först en, sedan en till och sedan märks att även dödboksskrivaren känt ett behov av några extra textrader. ”Midsommarafton, i kyrkan två kistor, i den ena 12-årige sonen och i den andra den äldste sonen, som vaktar över den yngste, som inte ska behöva resa ensam”.

När året är slut finns Per och Anna kvar, ingen son finns längre i livet och det som skulle vara framtiden och vi skulle kunna kalla det för deras pensionsförsäkring finns inte längre. Hur orkar de två leva vidare, vilka känslor fanns det förknippade med deras kommande dagar. Det står naturligtvis inte i någon bok, så vi vet inte, men funderingarna finns. Tänk om det varit möjligt att se och höra deras reaktioner, deras känslor och resonemang under de trettio är som de överlever sina barn. Ibland känns det platt med de medel vi har, vi registrerar händelser, vi är noga med källhänvisningar men var ser vi människan bakom uppgifterna.

Det är skönt att inte allt det som vi hittar är av samma kaliber, det finns många roliga, glädjefulla kommentarer också,  så det är inte meningslöst att släktforska, det är många gånger en lustfylld sysselsättning för alla oss som håller på!

Jag såg en annons om spårsändare, som verkar i 54 länder och som visar var den bevakade produkten varit och är. Både historia och nutid, med stor exakthet och kontinuerlig uppdatering.
Tänk om jag hade kunnat sätta på sådan utrustning på mina emigranter. Att kunna följa deras spår, se hur de reste och var de slog sig ner, det skulle underlätta allt letande och bli ett utmärkt komplement till alla andra källor.

Tänk om farfars bror Klas haft en sådan, då hade jag kanske kunnat se vad som hände med honom. Han tar ut flyttningsbetyg samtidigt som tre andra släktingar, försvinner ur de svenska kyrkböckerna och återfinns inte mer. Reskamraterna återfinns i Göteborgs poliskammares passagerarlistor, men inte Klas. Reste han till annat mål?  Eller kom han inte fram till Göteborg, slutade hans äventyrliga resa någonstans på 11 mil långa vägen från hemsocknen till hamnen. ”De gamla” i släkten sa inget, trots mina försök att få veta något, det enda som kom fram var: Det talar vi inte om. Hade Klas haft en spårsändare så kunde jag ha letat på rätt ställe, men nu är jag ställd.

När det nu inte finns dessa spårsändare, och hade det funnits hade säkert strömmen tagit slut så att informationen försvunnit, så får vi ta till andra knep. Spår av de sedan länge bortgångna finns kvar i de som lever idag, om de levde tillräckligt länge för att skaffa familj. Spår som vi med modern teknik kan finna genom en enkel topsning eller att spotta lite i en burk. Har vi tur så kan vi koppla de svar som en enkel DNA-test ger, och hitta ledtrådar till de som försvann. 



Ibland kan den nya tekniken ge svar på frågor som ställts under lång tid. Jag fick kontakt med en person som sökte sin biologiska mamma, som lämnat sitt nyfödda barn för adoption i en stad i USA. I handlingarna stod att mammans namn inte fick ges ut, inte så ovanligt, men det intressanta var att en kort notis fanns om att pappa till barnet var en namngiven man, med tilläggskommentar: Han vet inte om barnet.

Att få vetskap om fadern gjorde det lättare att se vilka av träffarna, som det genomförda DNA-testet tagit fram, pekade på moderns släkt. En blandning av allehanda slag, men det som gjorde det intressant ur min synvinkel var att det fanns en del svenskklingande namn, visserligen amerikaniserade men det verkade finnas svenskt, eller var det kanske norskt, ursprung bakom dem. Att det var en del generationer bort framgick av storleken på träffarna. Eftersom det inte ser likadant ut i hela Sverige när det gäller hur vi ska tolka släktavstånd utifrån storleken på DNA så var det skönt att det första antagandet av vi hamnat i Västerbotten (där alla är släkt med varandra, nästan i alla fall) visat sig vara fel. Spåren ledde till Blekinge, med några hyfsat stora träffar som pekade på fyrmänningar/bryllingar eller kanske någon generation mer. Några andra ledde till Öland, denna underbara ö, full med emigranter.   

Efter att ha byggt några olika släktträd så blev det mer och mer klart att vi hittat ett spår, ett spår som ledde till en liten krets av personer. Efter några kontakter med troliga släktingar stod det klart att en av dem var en fullträff. Tyvärr avled mamma för flera årtionden sedan, med syskon kan berätta om det som hände och det finns en ny kunskap om den egna historien hos den som letade, en viktig pusselbit är hittad och placerad på sin plats.

Det är intressant att samarbeta om emigrantöden, vare sig det gäller att hitta en emigrant som den svenska sidan tappat bort i det nya landet eller att hjälpa den utrikesboende att hitta tillbaka till den svenska delen av släkten.
Varje dag kommer det frågor och funderingar på de sidor på nätet som har emigrantforskning som tema. Det kommer enkla frågor, med väl dokumenterade uppgifter om namn, födelsetid, föräldrar och syskon till de lite svårare frågorna, där det tycks vara unika namn som borde hittas lätt, eller med total avsaknad av ålder och emigrationsår.
 

Om vi tittar på en fråga av det senare slaget, så kan vi ta den om Rudolf, ett mycket exklusivt namn i Sverige, med det udda efternamnet Johannesson, född runt 1860 och emigrerad mellan 1885 och 1895. Det kan inte vara så svårt att hitta den personen. Fast hur är det med unikiteten, finns det något att ta tag i, finns det något som kan hjälpa till att komma en liten bit framåt. Att Rudolf var unikt stämmer kanske inte, det finns en hel del sådana födda vid den angivna tiden, att Johannesson, som kunde skrivas i alla möjliga former definitivt inte var ovanligt, vet vi men inte den som frågade. Det blev inget svar på frågan, det gick inte att hitta fler uppgifter på andra sidan klotet eftersom den efterfrågade inte var med i församling som skrev ner något. Inte heller finns han med i någon folkräkning, den som gjordes 1890 i hela USA brann upp och han dog innan nästa som var år 1900.

Andra frågor kan gälla var en person arbetat och det är inte alltid lätt att hitta. Även om man kan hitta personen så är det inte alltid lätt att hitta uppgifter om var personen arbetat. Fast ibland kan man ha tur, som med Helga.  Hon bodde med sin familj långt från de stora städerna och tycktes leva och verka som de flesta i bygden, jordbruk och matlagning. Men så flyttar hon med angivelse Stockholm. Kan ju vara lite svårt att hitta bland alla församlingar, men eftersom detta är runt sekelskiftet så finns det helt utomordentligt värdefulla Rotemannen, med nummer 3 som tillägg på en liten USB-sticka. Visst återfinns hon där, index säger en hel del om henne, var hon bor och vad hon anges ha för yrke. I hennes fall stod det kokerska, och det kan man ju vara som helst. Men det finns ju originaldokumenten med på Rotemannen, kan man se något där?  En suddig, blekt anteckning fanns det, svår att läsa, kanske stod det tj Bjälke. Kan det betyda tjänstgjort? Och finns det någon med det namnet? Visst fanns det en sådan familj, med ganska bra status och det underlättade att de bodde i samma kvarter som Helga. Den som frågar efter Helga fick veta detta och då kom förklaringen till den handskrivna receptboken som hon tog med sig till Amerika, det var inte för några få personer som recepten var skrivna, det var större bjudningar som avsågs. Nu ska boken översättas och familjen få se vad som bjöds.

Även om många är nyfikna på sin familjs bakgrund så är det inte alltid som svaren de får är det som förväntats. I Massachusetts fanns den gamla damen, som barnen var både förtjusta i och rädda för. Hon satt i sin stol på verandan och drack kaffe, inte i koppen utan från fatet. Hennes engelska var inte så bra, men när något gick henne mot så visade hon att förrådet av engelska svordomar fanns där, den ena ramsan värre än den andra. Anette, som hon hette, verkade bära på något arv som hennes familj inte riktigt kunde greppa. Vem var hon och vad var det för hemligheter hon bar på. Det tog ett tag att följa henne, efter det att två olika personer ställt frågor om henne. Det är svårt att säga varifrån hennes hemligheter kom, men långt bak i släkten fanns kanske en del av svaret. Hennes farfars farfars farfar hetta Nils Wallin och han var verksam i Helsingborg. Från 1709 till 1728 var han stadens bödel. När jag berättade det så fick jag två helt olika reaktioner, den första sa att det var en fantastisk upplevelse att få veta det. De andra sa helt kort: Kontakta aldrig mig igen!  Så kan det gå.

Vissa namn är ändrade lite, men det ändrar inget, eller hur.

Snart har det Gått ett år sedan vi hälsade ett Gott Nytt År till varandra, ett helt kapitel i boken om alla År. Vi visste inte mycket om det som skulle komma, men nu kan vi se tillbaka och kolla in vad som hände. Samtidigt står vi precis på randen till ett Gott Nytt År, eller hur ser det ut?  Är vi beredda på det nya året, kanske blir det bara en fortsättning på de senaste nya åren, eller förväntar vi oss förändringar?

Att varje nytt år innebär förändringar, det vet vi, men är vi beredda. Tänker tillbaka på året som gått. Det finns höjdpunkter, nyfunna kopplingar inom släktforskningen, nya bekantskaper genom olika arrangemang eller hur bra det blev med DNA-matchningen som spökat tidigare år. Kanske var det inte lika roligt för den som såg halva trädet försvinna bort när det blev klart att pappa inte var den genetiska pappan.

Något vi inte kan förbereda oss på är de avslut som sker under året. Att behöva fylla i ett slutdatum för den man håller kär, eller har en tät koppling till, är inte det man ser framför sig vid årets början. Men ibland måste uppgiften uppdateras, oavsett hur vi känner.

Annat som kan ske, är de förändringar som andra ”prackar på oss”. Nya påfund som gör att vi måste ändra oss. Lagar som ändras, avtal som sluts eller sägs upp. Lokaler som ändras eller inriktningar som stryks, projekt som omdefinieras och uppfinningar som ändrar det vi trodde var rätt.

Det finns mycket att berätta om allt som påverkar och påverkas, men vad ska vi göra det för. Det som har hänt, det kan vi inte göra ogjort och det som kommer att hända kan vi ofta inte påverka. Så då bestämmer vi oss istället för att leva i nuet och invänta stunden när klockorna ringer in det nya året, och då vi tjoa

 Gott Nytt År

Vi syns och hörs igen på andra sidan årsskiftet, ha det så bra till dess önskar jag!

Vi närmar os slutet på 2018, och även om det är några dagar kvar så kan det kanske göras en summering av året och det blir sett helt utifrån mina upplevelser. Fast med släktforskningsglasögonen på.

Mycket kan hända under ett år och allt ska inte speglas, men det går att hitta en del höjdpunkter och även bråddjupa upplevelser, värda att plocka fram.

 
Spännande och med en känsla av nya sökvägar var det som visserligen påbörjades under förra året men som fick sin upplösning i år. Många, många med olika bakgrunder har sökt efter skeppsredaren och den svenske konsuln William Matsons bakgrund. Verksam under många i San Francisco med stora ekonomiska framgångar, men med en okänd bakgrund. Angav själv när han var född, att blev föräldralös tidigt och gick till sjöss tidigt. Utifrån hans egna berättelser gjordes det upp olika tidslinjer, händelser kopplades till andra händelse och så trodde genealoger och andra att det gick att hitta hans ursprung. Det finns många brev från de som påstått sig vara släktingar, det tiggdes friskt från olika socknar med försök att få skolhus eller tak till sockenstugan. Många var det som letat, men ingen som hittat hans ursprung. När barnbarns barnbarnet började leta så tog han DNA till hjälp, men det gav inte så mycket, men efter att vi flyttat över testsvaren till FTDNA och att barnbarnet Carol, en pigg 99-åring, tagit ett test så började det att lossna. För att göra en lång historia kort, så gick det att snäva in sökområdet genom nya tester, och så stod han där, den lille pojken som först förlorade sin far och några månader sedan sin mor. Han växte upp, minnet av födelsedagen bleknade nog och lite andra händelser ägde rum vid andra tidpunkter än vad han berättade på ålderns höst, men visst är det Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad, som träder fram, till stor lycka för släkten i USA.

Det kan tyckas lite tradigt att det under året hänt så mycket med koppling till DNA, men det blir väl så när man håller på så mycket med den delen av släktforskning. Det är inte alltid som kopplingen finns i matcher eller så kallade haplogrupper, ibland händer det saker som har en helt annan ingångsvinkel. Jag kan inte komma ifrån att vissa händelser sätter spår, tänker på den första kontakten med en person på Gotland, som då hade funderingar på om de skulle våga och kunna hänga på den nya trenden. Föreningen var inte så stor och hur skulle det gå. Jag har berättat om det tidigare, så många kanske minns, men det gör inte minnet mindre. Den initiala oron förbyttes till något helt annat, det var som om glädjerop kom farande från ön. Visst funkade det, visst fanns det intresserade, både bland medlemmar och inte minst bland alla de som fyllde på medlemsregistret under hösten. Att framgång för en för mig ganska okänd förening kan ge sådana härliga känslor, det är något som verkligen satt sina spår i mina tankar runt 2018.

Att det sker utveckling inom för släktforskningen ganska nya områden är klart, inte helt nytt är facebookgrupperna men under året har några av de grupper som jag är med och sköter växt rejält. Att koppla ihop släktingar till emigrerade svenskar, både de som är kopplade till de som flyttade likväl till de som stannade har exploderat. Intresset bland emigrerade om den kultur och de traditioner som härstammar från ”det gamla landet” har samma explosiva utveckling. Jätteroligt att delta, men så händer det som inte får hända. Den lilla sammansvetsade grupp som vi administratörer utgjort, där vi talat om allt, ibland om grupperna och olika händelser, men också om våra egna erfarenheter, kunskaper och tillkortakommanden splittras. Ingela från Göteborg lämnar det här livet. Plötsligt, oväntat och allt för tidigt. Det är förunderligt vilka band som kan skapas i cyberrymden, alla de samtal som förs via chattar, och hur påtagligt det kan bli när det går upp för mig att en ny rad lagts till i en dödbok. Tisdagen i denna vecka var det minnesstund, ett avslut på ett liv säger en del, men jag vet att det som Ingela producerat, de frågor hon besvarat gör att minnet av henne kommer att leva länge.



Allt är inte svart eller vitt, ibland så kan man fundera på vad det är som driver släktforskningen och alla dess olika företeelser. Nyligen kom den ut, det nya registret över döda, ett uppskattat hjälpmedel för många. Tusentals skivor och stickor skickas från Rötterbokhandeln, till glädje för alla (inte minst förbundets kassa). En lyckad satsning som på alla de sätt och vis. En annan, enligt min mening, mindre lyckad satsning är den av många hyllade leverantören MyHeritage nu plötsligt, utan större iver om att informera, ändrar sin strategi när det gäller den egna DNA-testen. Den kostar lika mycket som förr, men de har tagit bort ett antal vitala funktioner, exempelvis att kunna se sina träffars släktträd från det som ingår. Nu måste man lösa abonnemang, för en bra slant för att få tillgång till verktygen. Inte så snyggt tycker jag, men de ska ju göra vinst.

Snart är det första advent och det börjar pocka på med julförberedelser. Jag ser på Facebook att amerikanerna visar upp den ena fantasifullt dekorerade granen efter den andra. Ibland undrar jag om det finns en gran under alla dekorationer som bilden visar. Kanske är det en stålställning, hopfällbar sådan, som döljs under allt som hänger där.

Och ser jag en gran, så kommer bilden på julklappar i bakhuvudet, något som för vissa är en ångest, för andra något fullt av förväntningar. Finns det då någon koppling mellan julklapp och släktforskning, kan man fundera på. Visst finns det sådana kopplingar.  Kanske är den senaste upplagan av Dödboken en perfekt present, köper man den i USB-format så är nog det största problemet hur man slår in en sån liten sak, risken är att det pyttelilla paketet försvinner. Man kan också välja en present som lever hela året, en prenumeration på Släkthistoriskt Forum, fem laddade nummer som påminner mottagaren om den godsinte givaren med jämna mellanrum.

Naturligtvis finns det annat som passar som julklapp, varför inte ett snyggt släktträd från AsynjaArt, som du fyllt med de uppgifter som du plockat fram ur olika källor.  Det är ju verkligen en hållbar julklapp, som räcker i många år framåt. Det är ju inte så ofta ett släktträd ändrar sig, på de delar som ligger bakåt i tiden.

Vill man vara säker på att julklappen med släktträd inte ändrar på sig, så undviker man att ge bort ett eller flera DNA-tester. Det är ju inga problem att fylla i den tomma rutan för farfar när testet visar klart vem han var, det är ju ett rent nöje med sådana kompletteringar. Värre är det kanske när något visar sig inte stämma, men det är en risk man får ta.

Kanske är det en bra idé att börja julkalaset, innan någon hunnit äta något, med en topsningsrunda. Bjud in släkten och välkomna dem med kommandot: gapa, och kör en minut på varje sida.
Undrar om det blir populärt? Kanske får du äta julmaten själv när all plötsligt vände i dörren och går hem, men den risken kanske det är värt.

Nu ska jag ut och leta stearinljus, för det ska det vara i min adventsljusstake.

Idag var jag på det som kallas urnsättning. Att sänka ner en urna med som finns kvar av en kär person, ner i ett hål i den mörka jorden, utgör på något sätt det oundvikliga slutet på ett liv. Vad finns kvar efter att jorden fyllts på ovanför urnan och det så småningom spirar gräs på den lilla plätt som grävdes upp och sedan las tillbaka.



Vad hände med de 97 år som personen i detta fall levt, vad hände med alla de intryck som hon gjorde på andra under sitt liv?  Som släktforskare är vi vana att samla in och dokumentera olika händelser under ett liv. Vi vet allt om det som står i födelsebok, husförhörslängd och dödbok, men är det vad som ska kopplas till den här personen. Vad hände med det som skedde mellan de olika händelserna, kan vi på något sätt finna former för att spara intryck, eller ska vi kalla det avtryck som personen gjort under sitt liv.

Hur fångar vi personer som mötte den nu döde, hur bevarar vi deras minne? Kanske genom att återberätta en del om personen, men kommer allt med?  Naturligtvis inte, men istället för att inte göra något så kan vi göra något och skriva in bland alla siffror finns i släktforskningsprogrammet.

Mina tankar gick till alla de som fått sina första kunskaper i läsning, skrivning och räkning efter de fyrtio år som småskollärare som nu följde med urnan. Fanns det någon som kom ihåg de upplevelserna och hade något följt med genom livet, något som kanske innebar en förändring.  Hur var det pojken som hon berättade om, han som av många ansågs helt obildbar. Det tog ett par år av skolarbete innan det släppte, men då kom allt. Det sa plopp och sedan fungerade allt.  Vad hade hänt om fröken gett upp, och hur gick det sen. Tänk om det svaret hade kunnat samlas ihop med alla andra och kunnat läsas av kommande generationer, tänk om mitt program kunde ta emot sådana filer som bara trillade ner.

Det blir lite filosofiska tankar, far åt lite olika håll, baserat på en urna som sattes ner, på ett liv som tog slut. I morgon blir det kanske andra funderingar, men dagens upplevelser kommer att finnas kvar i bakhuvudet under lång tid framåt. Det går inte att radera ett liv, det finns mycket kvar även om det inte ryms i mitt släktforskningsprogram.

När det händer mycket inom ett område, det må vara offentligt eller personligt, och det med en rasande fart så är det skönt att kunna sätta sig ner i lugn och ro och låta minnena dyka upp.  De som lätt försvinner i en form av töcken när allt nytt kontinuerligt spolas över oss. Det finns inte tid för eftertanke, det gäller att hänga med för att inte missa något, och då lägger vi upplevelser och reflektioner åt sidan. Kallas självbevarelsedrift av somliga, men jag undrar hur vi påverkas av att denna brist på eftertanke.

Sitter vid köksbordet och försöker lösa ett släktforskningsproblem, det kom ett mail med en fråga och när jag tittar närmare på den så ser jag egentligen bara ett stort hål. Hur kan det här ha gått till? Mina papper säger en sak och frågeställarens en annan. Har jag fel eller finns det en naturlig förklaring? Det är en otvetydig koppling mellan individer, baserat på DNA-test, som ställer till det. Är det som hen skriver i mailet eller finns det en annan förklaring, har jag förbisett något , misstolkat en uppgift eller …..?

Efter en stunds funderande så bestämmer jag mig för att ta en paus, låta frågan sjunka in och ta en riktig go-fika, kaffe och hembakat, och njuta av naturen utanför fönstret.

Tankarna får bra snurr när jag bara njuter av stunden, och då kommer en reflektion farande: Hur gjorde man innan DNA-testerna fanns?  Det borde jag minnas, eller hur. Det är inte så länge sedan det inte fanns möjligheten att komplettera släktforskningen i olika källor med ett nytt, modernt, verktyg. Hur började det här och hur har vi hamnat där vi är idag?

Visserligen är det långt ifrån alla som känner till det nya verktyget, och det finns ett naturligt motstånd mot det ”okända”, men det är trots allt ett vanligt ämne på släktforskarföreningarnas program numera. Det talas om det i många sammanhang och samtalet sträcker sig numera långt utanför släktforskarsfären med diskussioner om nyttjande brottsbekämpning och liknande situationer.

Nu ska jag inte dra hela historien utan jag håller mig till min egen historia, för den känner jag till, och i den kan jag hämta ögonblicksbilder som stöd för min reflektion.

Att något var på gång, att det fanns pionjärer inom ett nytt område, blev klart för mig när jag för snart tio år sedan försökte hitta nya programpunkter till föreningsprogrammet. Det kändes som slentrian när ett terminsprogram skulle spikas, allt var som förr och inget nytt. Det fanns områden som inte berörts och ett av dem var den lilla, men växande, ”klick” som höll på med DNA. Kunde det ge något inom släktforskningen, och hur?  Det fanns förespråkare och de dök upp på släktforskardagen i Falköping, som ett exempel. För att se om det kunde vara något så planerade vi 2011 in en dag på Historiska Museet i Stockholm, en hel lördag med flertal framträdanden. Kändes lite tveksamt om det skulle komma så många, skulle salen med 150 sittplatser kännas ödslig? Oron var obefogad, fullt i lokalen när olika ämnen belystes, företrädare för företag, forskning och släktforskning pekade på för och nackdelar med DNA. Jag har efteråt fått veta att det var startskottet för flera ”projekt” som drev områdets aktualitet vidare.

Ett år senare försökte vi med att anordna en liten mindre tillställning i lokaler som inte rymde lika många, men det var kanske inte den bästa lösningen, när första föredraget skulle börja stod lika många utanför som de som kom in i lokalen. Lösningen blev att köra samma föredrag en gång till. När föredragshållare nummer två började så var situationen likadan, det blev två föredrag även för denna. När kvällsmörkret sänkte sig, och långt efter planerad start så kunde föredrag tre avhållas, efter användning av skohorn och något som påminde om den teknik som används i japanska tunnelbanor med ”intryckare” så räckte det med en föreställning. Då, om inte förr, förstod jag att ämnet DNA var något för framtiden, det fanns, och finns, en potential inom området.

Minnena blir nästan tjatiga, när det som dyker upp härnäst är en samling ett år senare, på Nürnberghuset i Stockholm, då en stor skara fick sig till livs nyheter inom DNA-området, Magnus Bäckmark gav initierade tips om hur använda verktyget, Peter Sjölund visade hur ett laboratorie fungerade och släppte nyheter om Bureforskningen, mycket omskriven, och Karin Bojs gav initierade inblickar i DNA-forskningen, inblickar som sedan återkom i hennes bok ”Min europeiska familj, de senaste 54 000 åren”.  En del av detta kan fortfarande upplevas eftersom föredragen filmades och finns på den publika delen av Genealogiska Föreningens web.

Att det blev fler och fler som testade sig genom åren, det vet vi, och behovet av att förkovra sig i ämnet blev också uppenbart. Efter en tid så startade Magnus och jag ett experiment, i samarbete med Släktforskarförbundet. Vi bjöd in till kvällar där samtal om erfarenheter av DNA-testning var i centrum, där de egna frågorna och erfarenheterna stod i centrum. Det vi kallade DNA-café visade sig fylla ett behov och det är inte utan viss glädje som jag tittar på Rötters kalendarium och ser hur många sådana det finns idag.

Idag verkar det finnas hur mycket som helst runt DNA och släktforskning, det är konferens i Oslo, det är konferens på Irland, det är konferens i Houston och det finns hur många aktiviteter i föreningar som helst. På många ställen blir ämnet aktualiserat, av olika orsaker, och det ger många nya vinklingar av släktforskning, ser dagligen i olika flöden Hurra, jag hittade en XXX eller åt andra hållet, Aj, där försvann min YYY.  Undrar vad jag ska skriva när jag nu återgår till mitt problem och lämnar minnenas aveny bakom mig (för stunden).

En överskrift som kanske inte stämmer helt, men tänk hur många olika aktiviteter som sker hela tiden inom släktforskarrörelsen. Allt kommer inte tidningen eller upp bland Rötters nyheter, allt visas inte på TV eller berättas om på radion. Men de händer ändå

För ett tag sedan blev jag kontaktad avseende hur man gör med DNA-träffar. Det fanns idéer och funderingar, men skulle de hålla och skulle den ”lilla” föreningen orka med.  Skulle de nå ut,  skulle  någon komma och skulle de få eldsjälarna orka med. Det låter nästan lite som undergångsstämning, men det var det inte utan ska något vinnas så måste det satsas och det var man helt klara med, trots funderingarna.  Några mail och lite material senare så började de förverkliga sina idéer.  Om jag förstått det rätt så var föreningen ganska liten när man började, och nu får jag höra att det blivit 30 nya medlemmar. Det kan man kalla ökning, och räknar vi med procent så lär det bli 40, undrar hur det ser ut när det här året är slut. Tänk om alla kunde öka med 40%, det vore en fantastisk upplevelse.

Grattis Gotlands Släktforskarförening, och kör hårt i höst!



Inom andra områden händer det också, jag tänker på de släktforskare som lägger ner tid och kraft på att framställa egna alster om olika händelser och skeenden som de fastnat för. Det finns en mängd material som tas fram, en del sprids i familjen, en del i föreningar och andra hittar nya vägar att nå ut. På Rötter fanns en nyhet daterad 3 april 2018. Där berättas om möjlighet att söka stipendium från Arvid Lundbäcks Stiftelse.  Denna stiftelse delar varje år ut medel som kan hjälpa släktforskare att delvis bekosta produktion av något intressant. I år ligger fokus att ligga på olika vinklar av forskning som syftar till att lyfta fram kvinnor i arkiv. Vi vet att det har funnits kvinnor med i alla sammanhang, men de har inte blivit synliggjorda på ett tillräckligt bra sätt. Därför prioriteras de ansökningarna, men det går även att söka för annat.
Ansökningstiden går snart ut, men har du en idé, kolla på Rötters nyheter:https://genealogi.se/nyhetsarkiv/3250-2018/2226-soek-stipendium-fran-arvid-lundbaecks-stiftelse

Undrar om jag ska hoppa till det stora nu, fast med en koppling till det lilla. Mindre än två veckor kvar och det plockas och packas på många ställen. De närmare 80 utställarna i Växjö plockar, packar, funderar och plockar i lite till. Behövs det skarvsladd eller kanske två. Finns det med en plattång om i fall att den behövs och hur är det namnskyltar, ska vi ha det. När allt är nerpackat så ska det köras och sedan plockas upp för att alla de som kommer till Släktforskardagarna 2018 ska få en så bra upplevelse som bara dessa dagar kan ge. Att det finns små sidoaktiviteter som förbundets riksstämma kan vi kanske lämna därhän, om man inte är ombud, men visst är det en fantastisk helg att se fram mot. Så jag hoppas vi syns den helgen, konstigt nog ska jag själv delta i en monter med amerikansk bakgrund, kan inte släppa DNA bara för att det är släktforskardagar.