Om stenar kunde tala

Det finns olika syn på vad en gravsten kan tillföra, ibland är det en skatt, ibland är det något påtvingar som måste hanteras inom släkten.  Att många inom släktforskarrörelsen har en speciell koppling till gravstenar ser vi gång efter gång. Det är många timmar som lagts ner på registrering, fotografering och berättande avseende gravstenar. Vi såg nyligen i bloggen om initiativ i Hyssna. Det finns många liknande uppgifter om insatser som görs för att bevara det kulturarv som dessa stenar utgör.

Kan det egentligen finnas något mer att säga, eller blir det bara upprepningar av redan kända sanningar. Och hur gör vi i framtiden när det verkar bli färre och färre gravstenar att bevara, fotografera, beskriva och registrera. Andra former än stenen kommer till användning. Små plaketter på vissa gravar, inget märke alls på minneslunder, vad innebär det. Fast det tillkommer nya stenar eller minnesmärken, som följer med de med andra seder. Kanske ökar behovet av tillgängliggörandet av de dödas minnesmärken.

Funderingarna kommer när jag vandrar på kyrkogården i Götlunda, strax utanför Arboga. Hämta hem några gravlyktor, förvånas över att de små batteridrivna ljusen fortfarande flämtar när jag sätter händerna runt dem så de tror det skymmer. De har lyst en hel vinter, startades före Allhelgona.

I dagens solljus så framträder gravstenarna med sina skiftningar och jag kan inte låta bli att stega upp avståndet mellan två stenar, som står i varsin rad. Det är åtta meter mellan dem, får gå lite snett eftersom de inte står precis för varandra i raderna. Samma höjd på stenarna, kan det vara någon standard men de är ganska ensamma om höjden, och det finns inte många som har liknande form heller. Likadan utsmyckning, men av naturliga skäl olika text. Fast texten påminner om varandra, samma efternamn, samma angivna bostadsort och nästan lika gamla. Det skiljer två mellan dödsdatumen, så när som på 16 dagar. Undrar varför det är två så lika stenar, borde det inte vara en med bådas namn på?

Jag vet att det är man och hustru, det har det berättats för mig och det kan jag naturligtvis se när jag tittar i kyrkböckerna. De gifter sig, får barn och bor med varandra fram till makens död. Han begravs och får stenen rest på sin grav, och visst finns det plats för namn under hans namn. Bouppteckningen visar att det finns ganska gott om pengar kvar, även om det mesta är bundet i fastighet, djur och redskap.

Men vad händer två år senare, när änkan avlider.  Hon bor med sina två barn, värdet har växt och någon annan man syns inte till. När kistan ska sänkas så görs det i ett hål 8 meter från makens, i en egen grav.  Varför blir det en egen grav, varför inte tillsammans med sin make, varför reses en egen sten, med likadant utseende?  Frågor som troligen inte får svar på något sätt, de två barnbarnen visste inget när jag frågade, ingen hade berättat. Brev, dagböcker och annat efterlämnat nämner inget, inte ett ord till förklaring.

Tänk om stenar kunde tala, tänk om de två, likadana stenarna, kunde berätta historien om varför det blev som det blev. Jag lär aldrig få veta och kanske är det lika bra.

Fast, visst hade det varit spännande att få lyssna på berättelsen.