Tidens tand...

I förra veckan var det dags för en årskontroll hos min tandläkare. I väntrummet träffade jag en annan kvinna i samma ärende. Vi enades om att detta med att gå till tandläkaren inte direkt är något folknöje precis. Hon sa: "Jag tycker faktiskt synd om dem". Där och då slogs jag av, att det måste vara ett rätt otacksamt yrke att vara tandläkare. Det är nog ingen som kommer in till tandläkaren strålande av förtjusning, utbristande: 'Så trevligt att få ses igen!'.  Jag framförde detta till min tandläkare och hans sköterska efter min undersökning. De flesta är väl lågmält behärskade och artiga. Sedan har vi sådana som jag, som suttit i väntrummet och virkat fingrarna till antimakasser, och darrar i knävecken. Och slutligen den där kategorin som spjärnar emot rent fysiskt och skriker 'jag har ångrat mig!'. 

Av nyfikenhet tittade jag på nätet när jag kom hem, och hittade ett utdrag från 'Världens Historia' om tandläkare och deras historia. Tydligen har man i Indien hittat cirka niotusen år gamla rester av tandläkarborrar, handdrivna sådana. Undrar hur en sådan tandlagning gick till, det måste ju ha varit åtminstone två personer att sköta en sådan borr? En som drev borren, och en annan som siktade rätt. 

Sådant som fyllning och bedövning dök upp först på 1800-talet, tillsammans med lite mer sofistikerade instrument. Det var dock inte alltid tillgängligt för byarnas folk ute på landet. Astrid Lindgren berättade ju historien om pigan Linas lösa tand, som den tjänstvillige Emil i Lönneberga gjorde allt för att dra ut. Men det slutade med att Lina gick till 'Sme-Pelle' och fick tanden utdragen med tång, vilket väl var den tandvård som fanns för gemene man under många århundraden.

1900-talets folktandvård för bland annat skolklasser utvecklades nog rätt långsamt i början. En gång i mellanstadiet, skulle vår klass gå på undersökning gruppvis. På busshållplatsen kom min grupp i samspråk med en äldre dam, i väntan på bussen. När hon fick höra att vi var på väg till tandläkaren, berättade hon om hur hon själv någon gång på det glada 1930-talet skulle gå med skolan till tandläkaren. Det var med stor självövervinnelse som hon klev upp i tandläkarens stol. Inte blev det roligare av att tandläkaren fick för sig att han skulle borra bort någon liten ojämnhet på en av hennes tänder. Tandläkaren konstaterade dock att han inte hade en tillräckligt stor bedövningsspruta, och gick för att hämta en sådan. Då klättrade vår hjältinna resolut ner ur tandläkarstolen, och gick hem.... 

Idag är tandvården, som så mycket annat, digitaliserad. Man får tänderna röntgade på ett par minuter, varefter tandläkaren slår sig ner vid sin dator och den skräckslagna patienten väntar på sin dom, liggande med huvudet neråt likt en sköldpadda på rygg i stolen. Jag vet inte exakt hur det går till, men det skulle inte förvåna mig om datorn blinkar rött och plingar till om det är något fel på någon tand... 

För min del blev det inget pling i år, jag tackade så mycket, betalade, och framförde mina funderingar om det otacksamma tandläkaryrket. Men min tandläkare påpekade, att efter lagning eller putsning, är det i alla fall en del som är tacksamma. Det är ju bra. För några år sedan, när jag kom in i väntrummet, mötte jag en äldre dam, som kom ut från mottagningen  just när jag klev in. Hon såg på mig, log, och suckade: "Ja, nu är det gjort..."  Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men klämde ur mig ett artigt "Så bra!" eller något liknande, samtidigt som jag funderade på vad för hemskheter damen kunde ha genomlidit där inne... 

Fast ibland är visst rollerna lite ombytta. Jag minns ett tandläkarbesök då jag skulle få tänderna polerade efter avslutad undersökning ('julstädning' brukade min dåvarande tandläkare säga, eftersom jag oftast var på besök i november). Det bar sig inte bättre än att putsmaskinen la av precis som hon skulle börja polera! Det blev att hissa upp mig ur stolen, och ledsaga mig, med munnen full av tandputs och med den här lilla 'haklappen' hängande runt halsen, över till ett annat rum och avsluta arbetet. I det rummet var det dock stopp i handfatet. Så istället fick jag ett glas vatten, och tillsägelse att spotta i en hink på golvet. 

Det tandläkarbesöket var nog mer bekymmersamt för tandläkaren än för mig! 

Bilden: en glad tand med borste. Foto: Pixabay