Rötterbloggen
Rötterbloggen

Svampen som människoföda

Något som jag tycker är nästan lika roligt som att släktforska, det är att plocka svamp i höstskogen. Det gjorde vi igår och då glömde jag bort att det är min bloggdag idag. Här i Västerås har vi ju ännu inga svampställen så vi gav oss av lite på måfå i ett skogsområde där min make har sprungit några gånger på sina löprundor (han är långdistanslöpare). Och vi kom hem med så mycket svamp som vi inte kunnat drömma om. Kantareller, trattkantareller, karl johan, taggsvamp, smörsopp, strävsopp och aspsopp. Och så en stor och fin blomkålssvamp! Ni som är svampplockare förstår hur det kändes.

svamp
Gårdagens skörd i svampskogen. Svamptorken går fortfarande varm i köket.

Hade detta varit för tvåhundra år sedan, eller 150 år sedan, då hade det inte hänt. Då gick vanligt folk inte ut i skogen och plockade svamp till människoföda. Svamp kunde möjligen korna äta. Inte ens den som var riktigt hungrig och utan mat tog till svamp för att bli mätt. Så var det i Sverige även om man i många andra länder såg svamp som en kulinarisk ingrediens. Ändå hade visst Kajsa Warg med några recept på svamprätter i sin kokbok 1755.

Carl von Linné kallade den i skogarna flitigt förekommande örsoppen för kosvamp och det lever kvar för det har jag hört i vår tid. Men som så många andra seder sipprade det så småningom ner från överklassen att man faktiskt kan äta svamp. Den nye kungen Karl XIV Johan var en av dem som gillade svamp och han fick så småningom ge namn åt stensoppen, som svampen karl johan egentligen heter. En delikatess enligt mig.

Under de sista decennierna på 1800-talet utgavs flera svampböcker i upplysningssyfte, för att få folket att äta svamp. Och visst lyckades det, även om det nog tog ganska lång tid att få människor att känna sann lycka över ett eget kantarellställe. Stadsborna anammade svampintresset först men på landsbygden dröjde det. Under min uppväxt på landet förekom inte att vi plockade svamp i skogen, bara bär, och jag har inget minne av att någon annan gjorde det heller. Det är först som vuxen jag lärt mig detta, både att uppskatta svamp och att känna igen vilka jag ska plocka. Jag har lärt mig ett tiotal, som jag är säker på, och plockar bara dem. Men är jag det minsta osäker kollar jag i svampboken eller på Svamguiden.

Läs om svampens historia som mat:
http://blog.svd.se/historia/2014/10/17/at-man-svamp-forr/
https://popularhistoria.se/vardagsliv/mat-dryck/svenskarna-och-svampen
https://www.hd.se/2014-02-03/han-berattar-svampens-historia

Den som räknas som kanske den främste mykologen (svampkännaren) i Sverige är Elias Fries (1794-1878). Han var docent i botanik i Lund och systematiserade svamparna. Läs om honom på Wikipedia.

Inte har svampar något med släktforskning att göra annat än att jag ganska ofta funderar på likheter och skillnader mellan våra liv idag och de liv som släktingarna levde på 1800-talet och tidigare. Det är ju lätt att ta för givet att de föreställningar och livsbetingelser vi har idag gällde även då. Men så är det ju inte. Så mycket som var självklart förr och som vi inte ens känner till längre.

Ta bara något sådant som häxprocesserna, anklagelser som vi idag inte kan begripa att man tog på fullaste allvar då och t o m dömde folk till döden för. Eller att de finaste guldgula kantareller inte skulle gå att äta, det som är en delikatess stekt i smör med lite lök, salt och svartpeppar, och avrett med en skvätt grädde. Så får det bli till middag idag här hemma, innan jag sätter igång med kvällens arkivforskning om skånska bönder.

Ett fatalt misstag!
När ögonen tröttnar och handen skakar
 

Kommentarer 2

Lars Åhnström den lördag, 07 september 2019 17:32

Inte har svampar något med släktforskning att göra Nja, men skulle släktforskare enbart ägna sig åt att insamla namn och datum på personer och platser så skulle det snart bli ganska trist. Vad de flesta ( alla ?) vill är ju försöka känna sina anor och hur de levde. Det blir liksom kryddan som gör att man vill fortsätta.

Angående mat så är det märkligt hur kräsna fattiga allmogen måste ha varit i gången tid. Min hustru, som kommer från Asien, får hos föräldrarna på landsbygden den mesta maten från skogen med omnejd. Detta på ett sätt som vi inte kan drömma om.

[i]Inte har svampar något med släktforskning att göra[/i] Nja, men skulle släktforskare enbart ägna sig åt att insamla namn och datum på personer och platser så skulle det snart bli ganska trist. Vad de flesta ( alla ?) vill är ju försöka känna sina anor och hur de levde. Det blir liksom kryddan som gör att man vill fortsätta. Angående mat så är det märkligt hur kräsna fattiga allmogen måste ha varit i gången tid. Min hustru, som kommer från Asien, får hos föräldrarna på landsbygden den mesta maten från skogen med omnejd. Detta på ett sätt som vi inte kan drömma om.
Eva Johansson den lördag, 07 september 2019 17:51

Lars: Tack för din kommentar! Visst håller jag med dig och jag tänker ofta på hur livet kan ha varit för mina gamla släktingar, sedan länge döda. Naturligtvis räcker inte namn och datum och platser, jag vill ju veta mer.
Men alla tänker inte så. På en kurs en gång sa en deltagare till mig att han är släktsamlare, han samlar på släktingar i sitt släktträd sa han. Och det finns säkert fler som ser på sig själva så, det är ju upp till var och en vilket mål och syfte man har. Själv vill jag gärna fylla ut släktberättelsen med det jag kan ta reda på om gamla tider, och just det här med maten har jag funderat mycket på. Att de överlevde på en kanske ganska ensidig diet.
Även i Sverige var nog skogens skafferi viktigt, man plockade ju framför allt lingon i stora mängder men även andra bär. Och trots svält och hungersnöd är det konstigt att det gick en så skarp skiljelinje mellan svamp och bär, tycker jag.

Lars: Tack för din kommentar! Visst håller jag med dig och jag tänker ofta på hur livet kan ha varit för mina gamla släktingar, sedan länge döda. Naturligtvis räcker inte namn och datum och platser, jag vill ju veta mer. Men alla tänker inte så. På en kurs en gång sa en deltagare till mig att han är släktsamlare, han samlar på släktingar i sitt släktträd sa han. Och det finns säkert fler som ser på sig själva så, det är ju upp till var och en vilket mål och syfte man har. Själv vill jag gärna fylla ut släktberättelsen med det jag kan ta reda på om gamla tider, och just det här med maten har jag funderat mycket på. Att de överlevde på en kanske ganska ensidig diet. Även i Sverige var nog skogens skafferi viktigt, man plockade ju framför allt lingon i stora mängder men även andra bär. Och trots svält och hungersnöd är det konstigt att det gick en så skarp skiljelinje mellan svamp och bär, tycker jag.
Redan registrerad? Logga in här
Guest
18 september 2019
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
251 inlägg
Ted Rosvall
246 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
83 inlägg
Helena Nordbäck
76 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
19 inlägg

Annonser