Rötterbloggen
Rötterbloggen

Sportlov, skidor, Stenmark....

skidor

Jaha, då har vi hunnit fram till ungefär mitten av februari. Sportlovstider. Åtminstone norrut verkar det ju finnas snö att åka på också.  Nuförtiden är det ju inte bara skidor man åker på längden och utför med, men tydligen har skidorna varit transportmedel väldigt länge här i den snöiga norden. 

Det var en gång en urtida norrlänning som blev av med sina skidor. Detta hände för ungefär 3200 år sedan, i Kalvträsk strax utanför Skellefteå. Detta varseblev några karlar som skulle ägna sig åt frostdikning år 1924. Summan av kardemumman blev att skidorna hamnade på museum. Inspirerad av någon quizfråga, slog jag upp detta med skidor, och ovanstående inhämtade jag på Wikipedia.. Samma instans berättar också att  skidor är 'långsmala anordningar som spänns fast på fötterna för att möjliggöra för användaren att ta sig fram på snö'. Klart och tydligt. Även våra vikingatida förfäder gillade skidåkning, framgår av vissa runstenar. Samt ett vikingatida skidfynd i trakten av Råneå. 

För att komplettera, slog jag även i Nordisk Familjebok (1953)  upp detta med skidor, och blev hänvisad. Det blir man alltid. 'Se: skidlöpning' blev det denna gång. Jag gjorde så, och fick inte alls läsa någon urhistorik, som jag väntat, utan reda på att man i Norge började tävla på terrängskidor på 1850-talet, och då använde så kallade Telemarksskidor, men detta blev i längden 'oändamålsenligt' (vilket ord!). Modernisering inleddes.  Därefter innehåller den värdiga uppslagsboken två helsidor med figurer som visar olika typer av skidåkningsmanövrar! Vi kan lära oss ''lappkast framåt", " sladd i båge" och, inte minst viktigt, "övergång av hög gärdesgård".... 

I den första (tror jag) Idrottsgalan på TV, där man delar ut allehanda priser till duktiga idrottare, skulle man utse '1900-talets störste idrottsman'. Borg och Stenmark blev kvar till sist, men så blev det då Borg, och jag har retat mig på det ända sedan dess. Borg har sina fem Wimbledon, och det är duktigt, men duktiga tennisspelare har vi haft förr (Bergelin, Schmidt med flera). Stenmark däremot, blev med sitt slalomåkande en hel folkrörelse, ett stycke nutidshistoria! Först alla dessa skolmorgnar när någon företagsam klasskamrat puffade in svartvit TV på hjul i klassrummet, och knäppte på redan innan läraren kommit. Och när lärare kom, sa de i regel inget. Även fröknar och magistrar ville veta hur det skulle gå för allas vår Ingemar. Dessutom var det ju i regel ganska snabbt överstökat. 

Därefter skulle hela svenska folket upp i fjällen och leka Stenmark. Liftköer, blytunga slalompjäxor och rymdinspirerade skidoveraller. Jag hade en mörkblå, och tyckte jag såg ut som om jag vore med i Bondfilmen 'Älskade spion', där vår hjälte och hjältinna uppvisar liknande overaller mot slutet av filmen.

Dessvärre visade det sig ganska snart att jag inte hade samma talang för utförsåkning som James Bond. Efter några sejourer med tafatta försök, kom den där dagen då jag avsade mig allt vad utförsåkning hette för egen del. 

Detta skedde i Ramundberget, Härjedalen. Vi barn skulle gå i skidskola. Först samlades alla barn, och fick åka en kort sträcka med några svängar. Mina syskon hamnade i en grupp. Jag hamnade i en annan grupp. Då övriga deltagare i min grupp var avsevärt yngre än jag själv, ledde det till en första eftertanke. 

Alltnog, vi skidade ut till stora backen och fick ställa oss på led på sidan, ungefär halvvägs uppe. Vår skidlärare ville utvärdera oss en och en. Emellertid tröttnade mina skidor på att vänta. De gav sig av nedför backen, dock utan några fartbegränsande svängar. Jag själv låg vid det laget på rygg mitt emellan skidorna, hjälplös som en sköldpadda, oförmögen att komma loss. Vi slog omkull en flicka, och fortsatte sedan som enmanslavin ner mot turistanläggningen. 

Efter denna offentliga demonstration av mina färdigheter i slalom, kände jag inte någon större lust att återvända till skidskolegruppen. Istället uppsökte jag barnbacken strax intill. Det var en relativt ofarlig kulle, med en så kallad släplift, alltså med små metallkläppar att hålla sig i. Nedanför lifthjulet fanns en stor grop där folk kunde ställa ifrån sig sina skidor och stavar medan de åt på den intillliggande restaurangen. Jag hittade en grupp med fyraåringar som just skulle ta sig uppför kullen, och smög med där. 

Nu var det så, att det fanns en liten upptrampad stig fram till liftkläpparna. Där skulle man åka fram, och hugga tag i en kläpp. Tyvärr var det också så att det gick en stig fram mot den stora gropen med skidor och stavar nedanför. Jag skriver 'tyvärr' eftersom jag, förmodligen lite omskakad efter mitt rygglopp nedför stora backen, råkade ta fel stig. Resultatet blev, att när jag vände mig och skulle hugga tag i en kläpp för att åka uppåt, försvann mina skidor bakåt ner i gropen full med uppställda skidor! Jag trillade omkull för andra gången denna vackra vinterdag, fick trettiofjorton små metallkläppar i huvudet innan fyraåringarnas magister hann stänga av liften, och kravlade mig något medtagen upp ur gropen. Jag vet inte hur det gick med alla de uppställda skidorna. Jag vågade inte titta efter. 

Hursomhelst, efter att till slut ha segat mig uppför den lilla kullen, fick jag höra att fyraåringarna skulle svänga nedför densamma och i snön plocka upp varsin kola, antagligen för att träna böjningar. 

Jag var den enda i gruppen som kom ner utan någon kola. 

Sedan den dagen har jag inte praktiserat utförsåkning.

Men jag tycker fortfarande att Stenmark borde blivit århundradets idrottsman. 

Bilden: några mer lyckosamma skidåkare än undertecknad... Foto: Pixabay

Allt är inte svartvitt ...
Erik och Sofia Vallsson Svarttjärn, Lövånger
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
26 februari 2020
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
274 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
99 inlägg
Helena Nordbäck
96 inlägg
Anton Rosendahl
42 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser