Sov gott lillebror

Under den tid jag släktforskat så har det blivit mer och mer uppenbart hur många olika livsöden som finns i det som jag kan kalla min släkt. Nej, det är inte programmet jag menar, även om ett sådant naturligtvis också kan innehålla allt möjligt utan de som funnits tidigare och där vi har gemensamma personer, som fört något vidare, eller om vi tittar bakåt är en del av alla de som gjort att jag är jag.

Naturligt kan det bli en del filosoferande runt en del av människorna, hur var det och varför blev det som det blev. Vilka drömmar och förväntningar hade de. Kan det skymtas både stor och små drömmar bland de eventuella minnessaker som lämnats efter. En del har en jättelång artikel i svenskt biografiskt lexikon, där alla de stordåd de utfört noga tecknats ner och bevarats till eftervärlden. Andra finns med i Svenskt porträttarkivs gigantiska databas, fast oftast är det ganska knapphändiga uppgifter även om den avfotograferade ofta själv skrivit presentationen.

Men ibland finns inget spår, förutom kanske några korta noteringar i den kyrkobok som skulle hållas uppdaterad. Ett barn föds, post i födelsebok och sedan dör barnet, en post i dödboken, sen finns inte mer att se. Det finns kanske något minne kvar, en liten text i en familjebibel, en hårlock eller i mer sällsynta fall ett foto. När fotografering blev allt mer populär fanns det funderingar kring vilka och på vilket sätt man kunde fotografera. Att lyckliga stunder ska sparas åt eftervärlden känns naturligt, men den finns ju andra händelser i livet också.

Bild i författarens ägo
I ett album, som kom från min farmors sida, hittar jag ett kort på den lilla sonen, halvsittande i en fåtölj. Eftersom man förr måste vara still för att inte förstöra skärpan, så är det kanske inte så lätt att fotografera ett barn. Men i det här fallet så är det inga rörelser, texten på baksidan av kortet säger Sov gott följt av ett namn. Namnet finns med i en födelsebok och en kort tid efteråt i en dödbok från samma socken. Han blev inte gammal och han kunde inte föra sitt arv vidare, men han är fortfarande en del av min familj, En liten parvel, som så många andra inte blev gammal.

I det här fallet finns det en bild, någonting som minner om min lille släkting. Ibland hittar jag bara de två posterna, född och död.  Barn som det sätts förhoppningar till, barn som ska ta över och se till att ålderdomen blir bra för mor och far. Så tänkte Per och Anna när de såg på sina 7 pojkar, nästan ett under att alla överlevt, när de samlades på nyårsdagen. Året som låg framför blev inte som de hoppats. Spåren ser jag i dödboken, det ena namnet efter det andra följt av ordet rödsot. Rödsoten, eller dysenteri  som vi säger idag, skördade många offer och Per och Anna drabbades hårt. Vid midsommartid skrev prästen några ord mer i boken än vad han brukade göra, det var inte bara begravningsdatum, utan också några ord efter den klammer som kopplade i de tre bröderna. Två kistor, lillebror reser i storebrors kista. När året gick till ände, satt Per och Anna ensamma, alla pojkarna var tagna av rödsoten. Hur man tar sig igenom det vet jag inte, men de levde flera decennier till, några fler barn blev det inte, men de hade varandra.

Nu blev det en sorglig blogg, men även döden är en del av livet och jag är tacksam att det gick bra för en stor del av min familj, annars hade jag ju inte funnits.