Släktforskningen och det 'praktiska'

Laspalmas-042

Igår tömde jag min absolut sista flyttkartong; den med fotografier och fotoalbum. Även några gamla, svartvita foton på far- och morföräldrar fanns med. Vilket fick mig att fundera. Min farfar, som var den enda av mina 'gammelföräldrar' som var lite intresserad av släktforskning, lämnade ändå efter sig åtminstone två svartvita fotoalbum utan en endaste anteckning om vem eller vad bilderna föreställde. Dessutom finns det en del fotografier som han tydligen tog medan han var flygare (Malmslätt). En del eleganta villor förbryllar mycket. Var det hus som han/vi hade någon förbindelse med, eller tyckte farfar bara att det var tjusiga hus? 

Mina andra gammelföräldrar var inte roade av släktforskning. 'Vad ska det tjäna till'? var den ungefärliga attityden. De var nog starkt påverkade av rådande tidsanda, typisk för nittonhundratalets första årtionden. Generellt sett ansågs släktforskning vara för 'de rika'. Människor som hade råd att resa från prästgård till prästgård för att titta på originalkyrkoböcker. Människor som var trygga i förvissningen om att generationerna före dem var av samma sort som de själva: kvinnorna från 'goda' familjer, männen nitiska tjänstemän, plikttrogna officerare eller kanske rentav någon adelsman. 

De övriga, den stora majoriteten, skämdes över sina uppväxter i dragiga torpstugor med vägglöss och utedass, och ville bara 'glömma', nu när de fått centralvärme, kylskåp och gasspisar. 

Ja, nittonhundratalets människa ville se framåt istället. Allt som var modernt var bra. Det gamla rev man utan problem; torpstugor, Klarakvarter och hantverksbyar. Allt för det praktiska. Vad man kanske inte förstod, var att man också rev en stor del av folksjälen med detta. Och säga vad man vill om våra svenska arkitekter under nittonhundratalet; de har aldrig kunnat släppa funktionalismen och dess braksuccé på världsutställningen. Klossigheten har regerat sedan dess. Alla svenska tätorter, oavsett om de heter Borlänge, Vällingby eller Borås, är försedda med till förväxling lika stortorg, med gråsvarta betongplattor, en oftast avstängd fontän, och grå betonglådor till varuhus. Den obligatoriska restaurangen kan ha vilket fantasifullt namn och vilket inredningstema den vill; i bakgrunden syns alltid den snörräta rektangulära fönsterraden med gråtrötta persienner, och i taket sitter gipsplattorna lika snörrätt. 

Till slut, på 70-talet, började protesterna äntligen nå ut. Det byggs fortfarande klossar, och de stora torgen är för evigt förstörda, men sakta men säkert börjar allmänheten förstå att det kan vara en god idé att bevara också. Ett stortorg behöver kanske inte se exakt likadant ut som grannortens torg? Kanske kan den gamla torpstugan faktiskt användas till något? Och kanske bör man inte röja bort all skog och mark man ser? 

Vi behöver fler bostäder och fler allmänna byggnader. Men de måste kanske inte nödvändigtvis se exakt likadana ut allihop? Och det finns fler geometriska former än fyrkantiga och rektangulära! 

Efter detta arkitektoniska utbrott, så ska jag väl också intyga att släktforskning numera är tillgänglig för alla. Det är lätt att komma åt kyrkböcker och annat material via nätet, och oftast till rimliga kostnader. 

Men glöm inte att skriva ut åtminstone huvuddragen i din släktforskning på papper! Säga vad man vill om papper, de får aldrig hårddiskkrascher eller blir omöjliga att tolka med framtidens datorer! 

 

Bilden: typiskt exempel på nittonhundratalsbyggnad, med 'de räta vinklarnas tråkighet', men detta är utrikes, i Las Palmas närmare bestämt. Foto: författaren.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Fel på fel
Albert och Elsa Lindahl
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
6 december 2022

Captcha bild