Hunger och svält härjade på 1690-talet

Nödår hade vi inte bara på 1860-talet utan flera gånger tidigare i historien. Bland annat i slutet av 1600-talet. Det blev jag varse när jag nyligen letade efter döda i Lima och Transtrand i Dalarna 1698 och 1699. Prästen har noterat 1698 "37 döda av hunger" och 1699 "6 döda av hunger". Även 1697 dog några av hunger, men prästen summerade dem inte.

Av de svältdöda 1698 dog de flesta under första halvåret. Det var inte bara barn och gamla, som man kan tänka sig var mer utsatta. De som hungrade ihjäl var i alla åldrar. 60-åriga hustrun Karin i Hammarbyn. Lars Olofsson, 30 år, i Juslät. Hustrun Birgitta Olofsdotter i Biskopsby. Systrarna Ingeborg Olofsdotter, 6 år, och Marit Olofsdotter, 8 år, i Åsen. Soldaten Halvard Geting, 50 år, i Transtrand och hans (troligen) fyraåriga dotter Karin. En 33-årig man som hette Per stupade av hunger på vägen mellan Malung och Lima. Lille Per Pedersson, 2 år, i Långstrand. Mats Larsson i Vörderås. Och många fler.

Av dem som dog av hunger 1699 kom fem från byn Risätra. Tre av dem var förmodligen barn från samma familj: Milla Ersdotter 10 år, Marit Ersdotter 6 år, Olof Ersson 1 år. Kanske var de barn till hustrun Ingeborg i samma by som dog ett par dagar senare. Alla dog i början av mars.

1698 dog ovanligt många i Lima församling, totalt 87 personer. Normala år före den här perioden hade man runt 40-60 döda per år. Många dog av sjukdomarna blodsot och brännsot. Kan det ha varit så att smittsamma sjukdomar fick fäste på grund av svält och nöd?

Dödboken från Lima 1698, med 37 döda av hunger. Bildkälla: Arkiv Digital.

Daniel Johnsson, släktforskare i Vimmerby, skriver om nödåren på 1690-talet att den hade sin grund i missväxt och tidig frost 1688. Vintern 1695 var extremt lång och kall, främst i norra delarna av Sverige och i Finland. Skörden blev minimal.

Carl Grimberg skriver i "Svenska folkets underbara öden" att "det var som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ordningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt havet och många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde grödan. Nästa års skörd skadades först av ett häftigt snöfall kort efter sådden och sedan genom en ihållande torka och sommarhetta, som brände bort eller brådmognade säden."

Han fortsätter: "Så kom på nyåret 1695 en ovanligt bister vinter och gjorde tillvaron än hårdare för det fattiga folket. Det såg ut, som om kölden aldrig skulle vilja taga slut. Vargarna drevos av hunger att tränga fram till deras stugor. Maj kom, och man gick och hoppades på vår. Men snön låg alltjämt kvar, och först vid midsommar kunde man göra vårsådden. Sedan följde en kall och regnig sommar med tidiga nattfroster, som svedde bort den späda sädesbrodden. Blott här och där stack ett grönt strå upp på åkrarna; för övrigt såg man bara svarta jorden. Så var hoppet om bröd för det kommande året utsläckt för tusentals människor i vårt land."

Även 1652 härjade blodsoten i Lima socken. Bildkälla: Arkiv Digital. Enligt Wiki-Rötter är blodsot detsamma som rödsot som vi numera kallar dysenteri.