Rötterbloggen
Rötterbloggen

Gammelfarfar och de två världskrigen

»Vårt folk – förstår det ingenting af dessa händelser? … Huru stå vi rustade om olyckan kommer öfver oss? Kunna vi inte ens i stunder som de närvarande känna, att försvarsfrågan gäller allas vår gemensamma välfärd, att den borde stå öfver partierna och att följaktligen den bestämmande synpunkten vid lösningen måste vara denna: hvad finner den verkliga sakkunskapen vara bäst och för landets värn oundgängligen nödvändigt? Det kan aldrig komma till stånd en verklig lösning af försvarsfrågan utan att denna synpunkt blir afgörande. Vårt folk måste göra detta klart sig; ju förr det sker, dess bättre – så vida tid ännu gifves.»

Dessa rader kunde min farfars far Samuel läsa i Landskronaposten den 29 juli 1914, en tidning han säkerligen bett lillebror Oskar att köpa åt honom borta i Löddeköpinge. Kanske växte oron i den unge toffelmakaren. Vad skulle hända nu, skulle Sverige dras in i kriget? Ja, det såg verkligen illa ut, och bara tre dagar senare var Landskronapostens huvudrubrik ännu mörkare: »Faran för ett verldskrig närmar sig. Ryssland mobiliserar sin krigsmakt. Tyskland med undantag af Bayern förklaradt i krigstillstånd. Den tyska mobiliseringen börjad. Krig med Ryssland oundvikligt.» Den 1 augusti 1914 markerade starten för första världskriget, och den lugna uppväxten på Skånes landsbygd var över. Några månader senare befann sig den nittonårige Samuel i full mundering på ön Hven i Öresund, mitt emellan Sverige och Danmark, beredd att försvara fosterlandet om så krävdes. Men vi tar det från början.

b2ap3_thumbnail_Samuel.jpgb2ap3_thumbnail_Samuel.jpg

Toffelmakaren Samuel Gustafsson (1895-1981), min farfars far. Foto i privat ägo.

Samuel föddes den 26 oktober 1895 i Lomma socken som sjätte barnet i en syskonskara på sammanlagt tolv barn, uppfostrade av den strängt religiösa modern Anna Jönsdotter (1866-1952). Fadern Gustaf Svensson (1861-1938) arbetade på Lomma tegelbruk, men sadlade om efter tjugo års slit och blev istället småbrukare. År 1906 köpte familjen nämligen en liten gård i byn Håkantorp i Västra Karaby socken, sydost om Landskrona, och här spenderade Gustaf och Anna resten av sina levnadsdagar. Jag har tidigare bloggat om hur livet på den lilla gården präglades av hårt arbete, hunger och fattigdom, men i familjens trygga famn måste den unge Samuel ändå haft en förhållandevis lugn uppväxt – ett lugn som fick ett abrupt slut den där ödesdigra sommaren 1914.

Tidigt på morgonen den 2 augusti 1914 ringde kyrkklockorna inne i Landskrona, och samma dag publicerade Landskronaposten en »Kungörelse om krigstjänstgöring» för Landskrona landstormsområde. Både härens och flottans landstormsmän från Landskrona stad med omgivande socknar skulle omedelbart infinna sig på citadellet, och några få timmar senare var hela stadens landstorm samlad. Ett ögonvittne skildrar hur »Alla de i fält dragande männen gjorde ett hurtigt intryck, och ingen enda beklagade sig öfver att nödgas lemna hus och hem… Stämningen var sant patriotisk, trots frånvaron af både sång och hurrarop». Samma kväll marscherade de iväg för att bevaka kuststräckan från Glumslöv till Barsebäck medan en avdelning begav sig till Billeberga. Morgonen därpå anlände landsbygdens landstormsmän till Landskrona, och det var ingen tvekan om att kriget var här – något som även syntes i Landskrona hamn, där många fartyg sökt skydd.

b2ap3_thumbnail_Kungrelsen.JPGb2ap3_thumbnail_Kungrelsen.JPG

Ur Landskronaposten den 2 augusti 1914.

»Tusen rykten korsa hvarandra dessa dagar, det ena galnare än det andra», rapporterade Landskronaposten den 3 augusti. »Bankerna neka att utbetala ett öre, tyska trupper ha ockuperat Gottland för att använda ön som kolhamn, den sittande regeringen skall afgå, o. s. v. i all oändlighet. Låtom oss vara lugna! Att vi stå inför synnerligen allvarliga verldshändelser är visserligen ett oumkullrunkeligt faktum men derför finnes ingen anledning att förlora besinningen. Äfven om vi dragas in i ett krig skulle icke det dagliga arbetet afstanna på andra orter än som beröres af krigshändelserna. Af hvarje lojal medborgare har man rätt att fordra lugn och besinning». Ironiskt nog lyckas inte ens redaktionen på Landskronaposten behålla lugnet, för den korta notisen i Landskronaposten innehåller flera felstavade ord, och de första raderna är dessutom huller om buller. Vilka tankar som for genom den unge Samuels huvud kan vi bara gissa, men än så länge hölls han i varje fall utanför kriget.

b2ap3_thumbnail_Kasernen.JPGb2ap3_thumbnail_Kasernen.JPG

Landskrona kasern med några av de många gamla trappor som Samuel nötte under första världskriget. Foto: undertecknad.

Inledningsvis var bara landstormen involverad i bevakningsarbetet, men det dröjde inte länge innan samtliga värnpliktiga drogs in i kriget. Sveriges riksdag fastställde då att tjänstgöringstiden för de värnpliktiga skulle vara 396 dagar vid kavalleriet, varav 281 dagar i rekrytskola och två regementsövningar samt fem dagars övning i landstormen. Den 4 augusti utfärdades en kungörelse om att alla värnpliktiga som tillhörde Landskrona rullföringsområde skulle inställa sig på respektive truppförbands samlingsplatser, något som dock inte berörde den då artonårige Samuel. Fem dagar efter hans nittonårsdag publicerade emellertid Landskronaposten följande kungörelse:

»Kungörelse. Vapenföra värnpliktiga, tillhörande Landskrona rullföringsområde n:r 5 och tilldelade nedanstående truppslag och tjänstegrenar, hvilka tillhöra här nedan uppräknade årsklasser och kategorier, kallas härmed i enlighet med § 28 värnpliktslagen att för tjänstgöring inställa sig måndagen den 9. november 1914.»

Därigenom föll krigets tunga skugga även över Samuel, som fick lämna föräldrahemmet i Håkantorp för att ingå bland Skånska husarregementets Landskronaavdelnings volontärer. Dryga två veckor senare inskrevs han i sjunde skvadronen och placerades i Landskrona kasern, den plats som officiellt var hans hem under första världskriget. Större delen av tiden tjänstgjorde han dock på ön Hven i Öresund, ständigt redo att försvara den svenska neutraliteten. Tre långa år spenderade Samuel på ön, sommar som vinter, och det går knappt att föreställa sig hur han hade det. Undertecknad besökte själv Hven en gråmulen eftermiddag i augusti, och några timmar senare hade jag fått nog av de iskalla havsvindarna som borrade sig in i märgen. Tack och lov klarade sig Samuel emellertid från värre krigshändelser, och det mest dramatiska skedde i juli 1916 då fyra tyska torpedbåtar kapade två engelska lastångare utanför Landskrona och tvingade dem att ankra en bit ut i Öresund. Under förhandlingarna hävdade de två engelska skeppens kaptener bestämt att de befunnit sig på svenskt vatten när de kapats, och sedan en svensk torpedbåt börjat medla mellan tyskarna och engelsmännen kunde de engelska fartygen till slut släppas fria och fortsätta i säkerhet på svenskt vatten.

b2ap3_thumbnail_Fickuret.jpgb2ap3_thumbnail_Fickuret.jpg

Samuels gamla fickur, som visade hur tiden sakta rann förbi medan dagarna på Hven blev till veckor, månader och år.

Hur såg då vardagen ut i Landskronatrakten under första världskriget? Först och främst blockerade ententmakterna den svenska utrikeshandeln, så priserna sköt i höjden i takt med att kriget drog ut på tiden. Ransoneringen blev därför ett faktum, och framför allt var det bröd, socker, kaffe och potatis som begränsades av ransoneringskorten. Man försökte dryga ut matförrådet på alla möjliga sätt – 1916 bildade Landskrona stad exempelvis en kaninförening som skulle föda upp kaniner – och en Landskronabo skildrar situationen på följande sätt:

»Fläsket utdelades genom folkhushållningskommissionen och gick först och främst till de tyngst arbetande. För att få den eventuella ransonen måste husmödrarna stå i kö utanför saluhallen eller var nu utdelningen skedde, och den bit de slutligen efter lång – och icke alltid så tålmodig väntan – erhöll, var sannerligen inte mycket eftersträvansvärt. Lagringsförhållandena voro mycket bristfälliga och metoderna för saltning och rökning inte prövade.

Smör fick man på kupong… Det hände ofta att veckoransonen blev ersatt med margarin. De inträffade t.o.m. att den helt indrogs. Mjölken var hårt ransonerad med 1 dl. per dag och vuxen person och något mera åt barn och gamla. Vid mjölkbutikerna var oftast kö, därför att transportmedlen inte voro så tillförlitliga och det inte var så gott att bestämt säga när mjölkskjutsen skulle anlända. Den som kom sist, riskerade att bli utan. Grädde fanns för dem som hade specialkort. Hade en husmor riktig tur kunde det hända att hon kunde komma över både en halv och hel liter – sur grädde. Det som inte gick åt på de ordinarie kupongerna fick surna och det var ingen ransonering på sur grädde. På så vis kunde man mången gång öka smörransonen.

Till kaffet unnade man sig sällan mer än en bit socker och gick man bort måste man ha sockerdosan med sig, oftast en dylik för tre bitar. Likaså hade man smörask. På näringsställena bjöds man aldrig mer än en bit socker. Té fanns över huvud taget icke att uppdriva och förfärliga dekokter på lingonblad och blåbärsris serverades. Och till kaffet – vad fick man? Det fanns wienerbröd – hemska klibbiga grå kladdar, bakade på hälften rågmjöl och hälften av dåligt svenskt vetemjöl. Det fanns småkakor med majs- och ärtmjöl som huvudbeståndsdel och beska i smaken. Och det fanns slutligen sågspånsbakelser, fasansfulla i åminnelse.»

Inte heller på Hven fick man äta sig mätt, och frågan är om inte hungern var värre än på fastlandet. Trots upprepade annonser i Landskronaposten hade nämligen militären stora svårigheter med att skaffa fram proviant åt manskapet, så man fick hålla till godo med det som erbjöds. Militärhistorikern Max Schürer von Waldheim ger dock goda betyg åt mannarna under Skånska husarregementet: »även om maten ej alltid kunde bliva så god eller närande som under lugnare förhållanden, så visade de svenska soldaterna intet missnöje härmed. Också neutralitetsvaktens strapatser och mödor uthärdade de utan klagan, såsom krigare anstår».

Nästan exakt tre år efter ankomsten till Landskrona kasern kunde Samuel äntligen åka därifrån, och den 13 november 1917 återvände han till föräldrahemmet i Håkantorp. Nittonåringen var numera tjugotvå år gammal, och om man får tro Max Schürer von Waldheim inte bara äldre utan även manhaftigare: »Av de värnpliktige, som fingo denna goda övning, blev det riktiga soldater. […] Aldrig efter Karl XII:s dagar hade Sverige haft en så stark armé som under världskriget 1914-1919».

b2ap3_thumbnail_IMG_0541.JPGb2ap3_thumbnail_IMG_0541.JPG

Utsikt från ön Hven; i fjärran syns det trånga sundet mellan Helsingborg och Helsingør.

År 1919 var kriget definitivt slut, och Samuel kunde återgå till det lugna livet på landet. Hans huvudsakliga yrke var toffelmakare, och många är nog de skåningar som traskat omkring med Samuel Gustafssons trätofflor på fötterna. Med häst och vagn körde han till Kävlinge för att hämta läder, och när ingen köpte trätofflor om vintern cyklade han istället från bondgård till bondgård och frågade om hjälp behövdes, eller erbjöd sig att klippa buxbomhäckar vars klipp han samlade i stora säckar på pakethållaren. Livet återgick så sakteliga till den lugna tiden före första världskriget, men föga anade han väl att han skulle tvingas uppleva ännu ett världskrig under sin livstid.

Under andra världskriget deltog Samuel dock inte lika aktivt som i det första, men det kom ändå att påverka hans liv minst lika starkt. Det främsta minnet från dessa år är hans ransoneringskuponger som ännu finns bevarade, och som inte behövde användas eftersom andra världskriget sjöng på sista versen. Ett av dem är ett restaurangkort för bröd, utfärdat av Statens livsmedelskommission, som bland annat gav Samuel rätt att köpa mjöl och bröd av alla slag: »Mot varje kupong serveras ungefär 32 gram mjukt eller 20 gram hårt bröd av alla slag eller 50 gram småbröd eller 40 gram pepparkakor eller 25 gram mjöl eller gryn (i vissa rätter)». Både ransoneringskorten och det medföljande personkortet var värdehandlingar, som på baksidan strängeligen uppmanade innehavaren att förvara dem noggrant. En förlust var nämligen förenat med kostnader och stora svårigheter att få ett nytt, bland annat genom en polisutredning kring förlusten av det gamla kortet.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20161110-151058_1.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20161110-151058_1.jpg

I dagens Sverige hörs ständiga rapporteringar om krig och elände – i nyheter, radio, tidningar och andra medier – men de flesta av oss har tack och lov inte upplevt något krig på nära håll. Vi tar vårt lugn och fred för givet, och inte heller har vi genomlidit nöd och fattigdom – vi kan enkelt promenera bort till närmaste livsmedelsbutik och köpa mat i överflöd. Men för farfars far var det annorlunda. På gamla dar brukade Samuel ofta säga »den é bra, den du har» om man ville köpa nytt utan riktigt goda skäl, ett uttryck som känns fullt förståeligt när man tänker på de vedermödor, den fattigdom och hunger som han upplevde i sitt liv. Min gammelfarfar och de två världskrigen.

 

 

Referenser och lästips:

Högberg, Leif, Spår av ett försvar: skånskt försvar under två världskrig och ett kallt krig.

Jönsson, Åke, Historien om en stad. Del 3. Landskrona 1900-1997.

Schürer von Waldheim, Max, Skånska kavalleriregementet 1658-1928.

Vänd mörker till ljus
Plötsligt händer det!

Relaterade inlägg

 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
14 oktober 2019
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
255 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
86 inlägg
Helena Nordbäck
79 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
23 inlägg