Arbetarna på bruken

I veckans "Släktband" i P1 handlar det om strejken vid Kallmora gruva i Norberg 1891-1892. Även Horndals bruk nämns i programmet. Vill du veta mer om arbetare vid dessa bruk kan du läsa Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945 och släktforskaren Annika Hanssons bok "Ett nytt liv. Boken om morfar – han som byggde landet", utgiven i år.

Till vänster: Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" från 1945. I mitten: Maj Hirdman, fotograf Ernst Blom, bild från Västmanslands Läns Museum. Till höger: Annika Hanssons bok "Ett nytt liv" om hennes morfar.

Norbergsstrejken är en viktig strejk i den svenska arbetarrörelsens historia. Den berodde på att arbetsgivaren, bruksägaren för Kallmora järnmalmsgruva, tänkte sänka de redan låga lönerna med 16 procent i februari 1891. Folk skulle fått svårt att klara sig, det kan vi lätt förstå. Efter några månader utvidgades strejken till fler gruvor, bland annat silvergruvan i Kallmora. Både gruvarbetarna och gruvägarna gick samman med sina egna och det tog lång tid att lösa konflikten även om det blev avbrott i strejkandet en tid. Uncder avbrottet hade man ett avtal men arbetsgivarna krävde att de anställda skulle förbjudas att hysa fackföreningsmän eller politiskt engagerade. Till slut vräktes ett antal familjer från sina bostäder, som givetvis ägdes av gruvbolaget. Strejkbrytare sattes in och flera av de strejkande dömdes till fängelsestraff.

Det var så det gick till på den gamla tiden, som alltså inte alls var den gamla "goda" tiden, tvärtom.

Det är inget nytt jag berättar. Många av oss känner ju till att det var så här det gick till. Inte bara i Norberg utan på många håll. Det var före den allmänna rösträtten. Vuxna människor tilläts inte bestämma över sina egna liv. Överheten ansåg att det gamla hierarkiska samhället var en Guds ordning, att det var en självklarhet att ett fåtal bättre bemedlade skulle bestämma över den stora massan.

Maj Hirdmans bok "Uppror i Järnbäraland" är en roman om Norbergsstrejken med lätt förklädda namn. Det är naturligtvis en tendentiös roman, skriven med ett bestämt politiskt syfte. Ett syfte är att visa kvinnornas roll i strejken och i arbetarsamhället. Jag lyfter fram den här och nu för att den berättar mycket om sin tid och om vår gemensamma historia. Långt fler har anor från arbetarskarorna än från gruvägarna. Arbetarna var så många fler. Men vi glömmer lätt sådant, det så kallade "vanliga folkets" historia. Inte minst i vår tid av privatisering och satsa-på-dig-själv-kultur. Arbetarna var torparnas och backstugusittarnas barn.

Maj Hirdman är farmor till Yvonne Hirdman, författare och professor i historia.

Visst är det lätt att romantisera äldre tiders leverne och det ska vi inte göra. Det var ett slit och motgångar men det fanns förstås också ljusglimtar. De kommer fram i Maj Hirdmans roman och jag slås av hur lika de är oss. Maj Hirdman kom själv från Norberg och var barn under strejkens tid. Hon låter oss komma in i gruvarbetarnas familjer och förstå hur de hadde det. Att barn som inte hade vinterkläder eller vinterskor helt enkelt fick stanna inne på vintern, med bristsjukdomar som följd och ibland en för tidig död.

Sådant här är viktigt att bli påmind om ibland, som släktforskare. Att få en glimt av det liv våra förfäder levde och det som det inte står ett dugg om i kyrkböckerna, inte förrän de blev så fattiga att de hamnade på fattigstugan eller fick understöd. De allra flesta klarade sig med egen kraft, men för många var det på håret och det behövdes inte mycket för att undergången skulle närma sig. Till exempel 16 procent lägre lön.

Annika Hanssons bok om hennes morfar läste jag tidigare i höst och har skrivit om den i "Släkthistoriskt Forum" nr 5 i år. Där skrev jag bland annat så här: "Vad kan en släktforskare hitta i arkiven om en person som var aktiv i arbetarrörelsen för hundra år sedan? Mycket. Det vet Annika Hansson i Göteborg som släktforskat om sin morfar Georg Holmgren, född 1881 och verksam vid bland annat bruket i Horndal i Dalarna. Boken handlar inte bara om Georg Holmgren utan lika mycket om hur författaren gått tillväga i söknadet i arkiven, vilka källor hon hittat och hur hon funderat kring sökandet. Georg Holmgren kom till Horndal 1904, med hustrun Klara Aldrin och äldsta dottern Maria. Där blev han snart engagerad i fackföreningen Järn- och Metallarbetareförbundet och i Folkets Husföreningen. Detta engagemang fortsatte han även sedan familjen flyttat till Eskilstuna 1910."

Jag har en känsla av att arbetarhistoria idag inte är så gångbart, det är inte så inne att ägna sig åt idag. Kanske har jag fel. Men när jag ser tillbaka på livsvillkoren för 100-150 år sedan så går det inte att undvika arbetarna och arbetarrörelsen i det samhälle som var då. De stora massornas historia och de stora klassmotsättningar som fanns. Det fanns goda krafter och det fanns onda krafter inom alla led. Läs Per Anders Fogelströms Stad-böcker så får du en bild av överhetens förakt för dem som stod längre ner på samhällsstegen, en samhällsordning som ansågs rätt och riktig i sin samtid.

Kallmora silvergruva på 1880-talet. Foto: Gust Alström. Bild från Tekniska Museet.

Hyttan vid Horndals bruk. Foto: Thorvald Gehrman. Bild från Tekniska Museet.