När det gäller släktforskning så vill många av oss ha bra koll på alla de som gått före oss. Vi söker oss bakåt i tiden och letar bland alla de olika källor som finns. Det gäller ju att vara säker på sin sak, namnen liknar varandra och det blir ibland svårt att se vem som är vem på de olika handskrivna sidorna. Att både namn och födelsetid kan ändras vet nog alla som följt sin släkt bakåt. Men ofta går det att hitta var och när uppgifter ändrats, även om det blir svårare och svårare ju längre tillbaka vi går.

Att gå åt andra hållet, närmare vår tid, är ju också en del av släktforskning. Det är inte alla som tycker det är så viktigt men det finns faktorer som påverkar åtminstone min syn på släktforskning åt det hållet. Inte minst märks det när vi nyttjar de nya verktygen inom DNA-forskningen. Genom ett enkelt prov får vi förslag på nu levande släktingar och hur lika vi verkar vara pekar på ett ungefärligt släktskapssamband. Är det mycket som är lika så är vi nära släkt och ju mindre desto mer avlägset. Att det inte går att peka ut exakt nivå, när vi lämnat den absolut närmaste släkten har sina förklaringar. Att vi inte ärver lika mycket DNA från olika grenar utan att slumpen påverkar gör sitt till och sedan tillkommer faktorer som olika kopplingar genom kusingiften eller liknade händelser. Men att kopplingen finns är klart, mindre klart är hur.

Vad gäller min egen kunskap om alla de som kan tänkas komma upp på en sådan lista så är den begränsad. Jag har försökt att fylla på men det blir många att leta efter och det finns en hel som saknar spår. Det finns ju trots allt ganska många om man går några generationer bakåt och sedan vänder framåt.  Undrar om man kan ”tävla” om vem som har flest femmänningar, pysslingar, C-kusiner, fjärde kusiner eller vad ni må kalla barnbarns barnbarnsbarn till en gemensam ana fem generationer bort. Kanske dags för någon förening att köra en sådan som en liten rolig upplevelse nu när det inte är så många fysiska möten.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

Jag tog mig en titt på min morfars mormors föräldrar, Jan Jansson född i Ramsberg och Elisabeth Andersdotter född i Järna. De hade inte alls många barn men tittar vi på som kommer därefter så hittar jag ett antal som passar på att emigrera runt 1880. Det är ju inte så länge sedan och är vi vana vid svenska förhållande så är det inga större problem att spåra dem och deras efterkommande. Men har de emigrerat till USA så är det värre. Det finns källor, men en av de viktigaste, den folkräkning som avsåg hela landet för år 1890 brann till stora delar upp.  Det kan alltså vara ett tomt hål som är 20 år stort om man inte har tur och de bor i en del som har några andra källor. Men de hann ju flytta, gifta sig, få barn och dö hur många gånger som helst, höll jag på att skriva. Men dog gjorde de nog bara en gång men det räcker ju det med.

Så nu sitter jag här och försöker spåra dem, hoppas att hitta ett syskon så kanske jag ser spår av de andra. Kanske bor de nära, kanske nämns de i en dödsruna, om jag hittar en sådan. Det finns många vägar att leta men det saknas sammanhängande information. Vilken tur att några stannade i Sverige, så slipper jag det letandet för här har vi det bra, det var inte så lätt att bara försvinna.

När jag gjort det här benet av släkten så kommer nästa, nästa och nästa. Undrar hur många personer det blir till slut och hur många som dyker upp bland mina DNA-träffar. Hur många med rötter fem generationer bak, som lever nu, har du lyckats identifiera?  Kan ju bli väldigt många om alla led hade en hoper med barn. Och reste de till USA, eller någon annan stans utanför Sverige, så blir det säkert en hoper av dessa också.

Som släktforskare läser man ju ofta om hur eländigt de flesta människor hade det förr. Man slet dagen lång, sommar som vinter, för att få ihop till ett magert levebröd, och glädjeämnena var få. Men trots all misär, det verkar ändå som om vi människor genom historien lyckats roa oss ibland.

Labyrinter är kända sedan de egyptiska faraonernas och de gamla grekernas tid, men kanske användes de då inte så mycket för nöjes skull som för stridsberedskap eller religiös symbolik. På 17- och 1800-talet blev labyrinter populärt bland dem som ägde stora trädgårdar, både för att visa upp elegant växtlighet och för att låta gäster roa sig med att försöka hitta ut ur eller in i  labyrinten. En känd labyrint är den vid slottet Hampton Court utanför London i England. Alla som har läst boken 'Tre män i en båt' av Jerome K Jerome minns nog historien om Harris försök att hitta ut ur denna labyrint. Undertecknad har själv besökt labyrinten i fråga, och även, något dumdristigt, begivit sig in i den. När man som jag totalt saknar lokalsinne, är en labyrint ingen vettig plats att vistas på. Jag lyckades komma därifrån till slut - genom att något slumpartat hitta tillbaka till ingången! 

De vilda vikingarna gjorde ibland långa seglatser, och under stiltje på vattnet, roade man sig tydligen med att slå tärning, av fynd att döma. 

I Lunds domkyrka hittade man för några år sedan vid någon reparation en kortlek instoppad i en kyrkbänk. Kortleken ifråga kunde, om jag minns rätt, dateras till 1400-talet. Några kyrkobesökare hade tydligen tröttnat på att lyssna på mässpredikanten, verkar det som... 

Spel och dobbel blev tidigt vanligt i de mer burgna samhällsklasserna. Sandwichen, den traditionella dubbelsmörgåsen, lär ha uppfunnits av earlen med samma namn för att han skulle kunna få något att äta utan att behöva lämna spelbordet och gå till matsalen, och mackans dubbelhet ska ha varit ett skydd för att hindra honom från att drälla pålägg på spelkorten... 

Under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet exploderade hobbylivet med allt från barnens bilar och dockor till krocketklubbor och radioapparater för vuxna. Sällskapsspelen såg dagens ljus: från Monopol via Den försvunna diamanten till Finans och TP. Sedan kom TV-spelen och därefter dataspelen. 

En renässans i vår egen tid verkar ha återupplivat gamla klassiska träspelet Labyrint.... 

Bilden: saftig grön labyrint. Foto: pixabay

Elin och Harald Holmgren. Vigda 1922. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Harald Vilhelm Holmgren föddes 3/7 1897 i Ljustorp, Burträsk men flyttade som tvååring med sina föräldrar och syskon till Villvattnet. Där växte han upp som näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Johan "Jani" Holmgren och hans hustru Maria "Mia" f. Ågren. I unga år började Harald att jobba som getarpojke. Det innebar bland annat att hindra kreaturen från att göra skada på slåttermyrarna. Om inte, var spö och bannor att vänta. Han arbetade en tid med jordbruksarbete i Andersvattnet och ett par år tjänade han som dräng hos kronojägare Forsman i Avaborg. Ett tag tjänstgjorde han som rallare, han åkte enda till Kiruna för att arbeta vid järnvägen. Det var sommaren 1919, lönen var 2 kr/dag. En tid var han även järnvägsarbetare vid Lyckselebanan. Harald prövade även på yrket som timmerhuggare i Vindeln, vilket han tyckte var det mest påfrestande jobb han hade prövat på.

I flera års tid var Holmgren bäruppköpare i Åsträsk och Kalvträsk. När handlare Brännström i Burträsk övertog bäruppköpandet spikade Harald med barnens hjälp bärlådor. Harald betalade sina ackordsarbetare efter det arbete de utförde. Barnen och deras respektive slet många dagar i bärskogen men det var enda sättet att få tjäna en slant.

Harald vigdes 1922 med Elin Eugenia LundstrElin och Harald Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. öm född 29 mars 1895, också hon från Villvattnet. I äktenskapet föddes tre barn, en flicka och två pojkar. Harald och Elin övertog hans föräldrahem. Den 17 maj 1932 blev de ägare till gården vilken då födde två kor och en häst. Tack vare nyodling, täckdikning och tusentals kubikmeter sand arbetade Harald upp jordbruket till 15 tunnland. Då utökades beståndet av kreatur till sex kor, häst, småkreatur och höns.

Holmgren hade ett stort intresse för jordbruket och blev också belönad för detta. 1946 erhöll han Svenska vall- och mosskulturföreningens diplom för förebildlig nyodlingsverksamhet. Han var bland annat ägare till Burträsks största mossodling. Diplom fick han även av J.U.F. Att åka till Burträsk på "Kassa", som han kallade jordbrukskassan vilkens styrelse han var med i, var inget besvär alls. Han var hedersordförande i RLF-avdelningen.

Harald var dessElin Lundström gift Holmgren. Foto: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. utom en bra skidåkare och deltog i flera skidtävlingar, även som "veteran". Hans barn och deras respektive såg upp till hans simkunnighet. Ett intresse som gått i arv till barnbarn och barnbarnsbarn.

Hustrun Elin var religiös. Som människa var hon lugn samt snäll, vilket gjorde henne omtyckt bland grannar och vänner. Hon skötte uppgiften som bondmora på ett utmärkt sätt men hälsan satte stopp för att hon kunde fortsätta med sina sysslor. Hon avled 1956-05-22, 61 år gammal.

Harald fortsatte med jordbruket även efter Elins död. 1967 kunde han stoltsera med Villvattnets största kornteg. Samma år överlät han hemmanet till yngste sonen med hustru. Harald arbetade dock på gården med olika uppgifter så länge han orkade. Han avled 4 november 1977.

Har du äldre släktingar i livet så prata med dem innan de är borta. Fråga om allt det där du funderar på men inte minns själv eller bara har hört talas om. Det kommer en dag när det är för sent.

Jag ska inte låta dyster men detta har blivit extra påtagligt den senaste tiden. I februari dog min farbror Anders som nyss fyllt 100 år. I går begravdes min näst äldste morbror Ture och hans fru, min moster Gunhild. Båda gick bort i april, 92 och 91 år gamla. På fredag begravs min äldste morbror Evert, som skulle blivit 97 år i sommar. I går morse fick vi ytterligare ett dödsbud om en kär släkting. I somras och i höstas har mina mostrar Anna-Greta och Margit lämnat oss.

Min mamma och hennes äldsta syskon 1931.  Längst till vänster hennes äldsta syster Margit, född 1922 och död i höstas. Margit har min morbror Ture i knäet, tre år gammal och som begravdes igår. Sedan sitter min mamma Gertrud, då sju år gammal. Bredvid henne sitter storebror Evert, född 1923 och som begravs nästa fredag, och till sist min moster Astrid, född 1926 och död 1998.

1936 hade mamma fått tre syskon till. Av dem som är med på den här bilden är det idag bara min moster Signe som lever, hon sitter längst till vänster bredvid min mamma. Därefter är det Margit med lillebror Sven-Allan (död 1943 i difteri), sedan Astrid och Anna-Greta. Anna-Greta blev min gudmor och gick bort i somras. De som står upp är mina morbröder, skolpojkarna Ture och Evert. Senare fick min mamma fem syskon till.

Min pappa och hans syskon sommaren 1932, strax innan deras yngsta syster föddes, eller möjligen om hon var nyfödd då och därför inte med när bilden togs. Från vänster Gulli, Anders, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve som är yngst av pojkarna, Erik och Åke. Ingen av dessa sju barn och ungdomar lever idag.

Att döden kommer är naturligtvis inte oväntat när släktingarna når så hög ålder, utan bara ovälkommet. Ändå är det lätt att ta för givet att de människor som alltid funnits i ens liv alltid kommer att göra det. Det här ställdes jag inför första gången på riktigt när min mamma dog 2009. Först då begrep jag hur mycket jag borde pratat med henne om hennes liv, om allt det där jag inte visste. Det har jag tagit igen senare, och pratat med både min pappa och många andra släktingar, hållit kontakten och fått veta mycket släkthistoria. Senast i påskas talade jag med min morbror Evert och vi skojade om att han skulle bli den av syskonen som skulle bli 100 år. Så självklart det kändes då.

Några av Everts barnbarn har gjort en film med honom och visat den inom släkten. Så glad jag är för det! Han berättar om sitt liv, sin barndom och uppväxt och mycket annat. Så borde fler göra. Förbered frågor och ställ upp kameran så går det bra, tror jag. Jag tror att de flesta äldre skulle gilla att berätta fär yngre generationer. Dokumentera!

Mina bröder och jag har åkt runt med pappa på senare år på ställen där familjen bott och där släktingar levt och han har berättat när vi filmat. Det är så roligt att ha detta kvar nu. Så mycket jag har fått veta och som bidrar till släkthistorien.

Min pappa gick bort 2017 och han har en syster kvar i livet, den sista av åtta syskon. Min mamma har fem syskon kvar, de är 78-88 år gamla och nu gäller det för dem att hålla sig friska och borta från både covid-19 och andra sjukdomar.

Jag har själv fyllt pension så det är tacksamt att ha så många äldre släktingar kvar. Det sorgliga är nu att inte kunna träffas, att inte kunna vara med på begravningarna. Det är bara att avstå, jag kan inte ta tåget ner till västkusten och riskera att ta smitta med mig till de andra. Begravningsbyrån gjorde ett försök med onlinefilmning av begravningen igår men det blev inte riktigt bra så jag hoppas det går bättre nästa gång. Det är ett alternativ i alla fall, i coronatider.

Det finns olika källor att titta i, det finns egentligen hur många som helst. En del beskriver allt i detalj, andra lämnar mycket att önska vad gäller information och då får kanske fantasin tas till för att fylla upp. Ibland är det tragiska händelser, som att läsa en dödbok från pärm till pärm (varför man nu ska göra det) eller tvärtom med födelseboken. Andra källor har sina styrkor och svagheter, men de säger ofta något som hjälper till att föra släktforskning framåt.

Hur är det då med fotografier? 0ch jag tänker just nu inte på de som sitter i album där det i bästa fall finns uppgift om vem som är på bilden och när kortet är taget. Sådana album är en guldgruva och det är inte alla unt att hitta dessa. Det är mer de där udda fotografierna som dyker upp på de mest konstiga ställena, där det inte är klart när de togs, varför och ibland är det svårt att veta vilka det är som avporträtteras.

I författarens ägo

Jag hittade några foton på ett ganska ovanligt ställe för en tid sedan. När min mamma dog så kom det hem en liten låda med diverse saker i. Den ställdes undan och nu så kom den fram, det var lite handarbetsattiraljer som fanns i den. Tråd, garn, nålar och ett plåtetui för virknålar. Ingenting märkvärdigt och inget som egentligen hade något värde, varken ekonomiskt eller för släktforskning.
Men i plåtetuiet, eller kanske är plåtburk ett bättre ord, så låg det två kort. Det ena var litet, så litet så det är nästan svårt att förstå varför någon gjort ett så litet kort. Ungefär en centimeter i höjd och samma mått på andra hållet. Jag ser vem det är, funderar på vad som gjort att det tagits och vad som döljs bakom det jag ser på bilden.

Finns ingen anledning att hemlighetshålla att det är min mamma på bilden, tagen någon gång i hennes ungdom och eftersom jag själv tillhör de som ska hålla sig undan i dessa tider så kan man förstå att det inte togs igår. Funderingar dyker upp, varför fanns det bland virknålar och hur var det när kortet togs. Vilka funderingar och drömmar fanns det vid fototillfället. Varför togs det och hur blev det sen.  Jag får ju inte reda på det, för det är försent att fråga, och kanske har det ingen betydelse, men visst hade det varit roligt om det pyttelilla foto hade kunnat berätta sin historia.

I författarens ägo

Det andra fotot tog det ett tag att förstå vem det var. Det var lite större än det första, men inte så mycket större, så detaljerna var inte helt lätta att se. Att det fanns så mycket detaljer på fotot som det faktiskt gör framkom mycket bättre efter inscanning och en liten förstoring. Nummerskylten på fotot blev synligt och anletsdragen likaså. En motorcykel från R län, Skaraborg, vem hade en sådan? Vet inte om det är ägaren som är på bilden, det får kollas mot fordonsregistret senare, men nog är det personens, som finns på första fotot,  bror som står där. Har ju inte hört allt om honom så visst kan det ha funnits en motorcykel i hans ägo, så är det hans, så fick jag lära mig något nytt. Vilket märke och hur stor motor den hade, det hoppas jag hitta när jag någon gång framöver tittar i registret.

Den lilla kartongen med de få sakerna i, gav en del funderingar och också kommande arbete med andra källor än de två korten. Undrar fortfarande varför just dessa två kort som fanns i plåtetuiet sparades, och varför på denna något udda plats. Var det tänkt som en tidskapsel, som skulle komma fram vid lämpligt tillfälle? Och trodde mamma att det skulle vara nu, i dessa tider där det behövs lite extra uppmuntran. Vad tror du?

Inför en förestående fotografering hemma, blev jag av mäklare ombedd att 'plocka bort' saker. 'Vilka saker'? ville jag då gärna veta. Mäklarens svar var något svävande: 'Öh... var sak på sin plats'. Det är ju ett bra rättesnöre, men inte särskilt upplysande i det här fallet. Hursomhelst, fotografering blev det.

Men detta med 'var sak på sin plats' är ju något som, slog det mig, inte direkt har efterlevts av historien. Runstenar är ju exempelvis ofta offer för ofrivilliga förflyttningar. Den ståtliga stenen vid Aspa tingsplats i Sörmland, hittades  inne i en vägtrumma under en närbelägen å! Frågan är varför den hamnat där? Det var väl så enkelt, att förr i tiden såg folket inte sina vikingatida förfäders minnesstenar som vördade monument, utan präktiga byggstenar till lador och hönshus....  Många runstenar har ju hittats i åkrar vid plöjning, vilket leder till stora funderingar för historikerna. Har runstenen verkligen stått där, eller kommer den någon helt annanstans ifrån? En klen men dock tröst om man upptäcker en runsten i väggen till hönshuset, är ju att man i det fallet kan vara ganska säker på att stenen flyttats... 

Lekåsa kyrka i Västergötland är säkert inte den enda som använt gamla gravhällar till kyrktrappa. Min anfader Sven Ausenius, präst i Torup i Halland, som jag berättat om i 'Spion - ett gammalt yrke' (2018 12/10), fick en minnessten uppsatt efter sin och hustruns död, men den försvann med åren. Till slut hittades halva stenen under trappan till predikstolen av sentide (slutet av 1800-talet och framåt) prästen i kyrkan, Johan Gadd. Denne rådige, av mig mycket uppskattade präst, satte igång att leta efter del två, och fann den i kyrkogårdsmuren. Oförstående byggnadsarbetare hade vid någon renovering använt stenen att riva färg på! Hursomhaver, vår hjälte lät rengöra stenen, och fick någon att nödtorftigt limma ihop de två delarna igen. Numera sitter stenen på väggen intill kyrkdörren. 

Ibland blir till och med proffsen fundersamma. För ett par år sedan, besökte jag Västerås domkyrka och dess intressanta museum. Där fastnade jag för en liten ring, daterad till 12- eller 1300-talet, som hade biskopsinsignier. Den ringen hade hittats när man byggde parkeringsplats utanför kyrkan. Frågan är nu: var det tidigare en begravningsplats och biskopen blev begravd där med sin ring på fingret? Men man hade inte hittat några skelettdelar. Hade en klantig 1200-talsbiskop helt enkelt tappat ringen på platsen? Eller hade ringen från början legat i jorden någon helt annanstans men fraktats med lös jord dit den hittades? Ingen vet. 

Ibland har man till och med flyttat på hela hus. Ute i Täby, där barn jag lekte, fanns en stor tomt med ett fint ljusgult hus med blå fönsterluckor. En stor herrgård som väl egentligen inte passade in just i omgivningen där den stod mitt bland tidiga egnahemsvillor på gammal bondgårdsmark. Förklaringen var att byggnaden tidigare stått invid Brunnsviken, men av okänd anledning flyttats ut till Täby. Katrineberg heter huset. 

Nä, det där med 'var sak på sin plats' är verkligen inte så lätt att efterleva alla gånger. Det verkar våra anor också kunna skriva under på! 

Bilden: Den här solbelysta dopfunten är faktiskt numera 'på sin plats'  i Toarps kyrka, Västergötland, efter att länge varit försvunnen i sankmarkerna runt kyrkan...  Foto: författaren

Stina och Nils Marklund, Svanström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Stina Lisa född Svensdotter 1855-06-25 i Strömfors, var näst yngst i en syskonskara på åtta barn till smeden Sven Svensson och hans hustru Greta-Stina Jonsdotter. Yngst i syskonskaran var min mormors farfar Petter Svensson Lundström.

Stina bodde kvar hemma på gården i Strömfors fram till 1880 när hon gifte sig med Nils Larsson Marklund f. 1854-03-12 från Grånäset, Skellefteå. Han var ett av åtta barn till bonden Lars Johan Larsson Marklund och hans hustru Marta Helena Nilsdotter. Nils var i 20-årsåldern dräng hos en familj i Svanfors, en grannby till Svanström. Förmodligen vaStina och Nils barn. Bakre raden från vänster: Ester f. 1898, Lovisa (Lova) f. 1890. Främre raden från vänster: Helena f. 1884 och Vendela f. 1886. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. r det så han och Stina träffades.

Till att börja med bodde Nils och Stina i Grånäset där deras två äldsta barn föddes, en son samt en dotter. Sonen levde endast tolv dagar. Efter några år köpte de en gård i Svanström och flyttade dit 1884. Där kom ytterligare fyra döttrar till världen, en av döttrarna dog endast nio månader gammal. En stor sorg för makarna var när dottern Vendela gick bort 1918-03-14 efter att ha insjuknat akut i lunginflammation. Hon var då gift och efterlämnade make samt en fyra månader gammal dotter.

Nils var en man ur den gamla goda stammen. Tack vare arbete, sparsamhet och en rättskaffens livsstil, hade han lyckats jobba sig till en bemedlad ställning. Under sina krafts dagar var han i många år ledamot i fattigvårdsstyrelsen i kommunen. Nils var väldigt uppskattad bland alla som kom i kontakt med honom. Han avled i sviterna av lunginflammation 10 maj 1924.

Stina var en mycket religiös kvinna. Allt var synd, hon var väldigt stilig och renlig av sig. Hon hade varit till Skellefteå landskyrka och närvarat på gudstjänsten där. Hon väntade på en avgående buss som skulle ta henne hem till Svanström när hon helt plötsligt segnade ner. Stina fördes till Skellefteå lasarett där det konstaterades att hon var död, förmodligen drabbad av hjärtförlamning. Hon dog 30 juli 1939, cirka en månad innan andra världskriget bröt ut.

Må Stina och Nils vila i frid!

Förr var trolovning lika allvarligt som vigsel och hade samma juridiska status. Trolovningen var det världsliga giftermålet och vigseln det kyrkliga. De så kallade trolovningsbarnen hade samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet, medan barn som avlats före en trolovning räknades som utomäktenskapliga, eller oäkta som det sas förr i tiden.

Så tidigt som 1596 finns det dokumenterat en skilsmässa i Hjorteds socken i Småland. Det var en flicka som hette Karin som var så from att hon ville bryta sin trolovning för att fästmannen ville gå säng med henne före vigseln.

Oftast var det nog tvärtom.

När Karin inte ville gick fästmannen till hennes far som ställde sig på fästmannens sida och menade att dottern borde veta vad som förväntades av henne.

Karin fick lov av dåvarande ärkebiskopen Abraham Angermanus att bryta sin förlovning och slippa ifrån äktenskapet. På den tiden avgjordes en skilsmässa av domkapitlet, det vill säga kyrkans egen domstol. Först 1915 slutade domkapitlen att utfärda skiljobrev.

Om Karins fall berättar historikern David Gaunt i sin bok "Familjeliv i Norden", det är där jag läst om detta (alltså inte i originalhandlingar). Det finns förstås inga kyrkböcker från den här tiden. Att vi känner till det beror på att biskopen gjorde räfst och rättarting i socknarna och skrev upp alla fall av otillåtet samliv, trolldom och annan folktro. Hans anteckningar omfattar 200 sidor enbart för Linköpings stift. Många par som levde ihop utan att vara gifta tvingade han att gifta sig vid massvigslar. Den gamle biskopen blev förstås hatad av folket och man sjöng en nidvisa om honom. Men Karin i Hjorted gillade honom säkert, eftersom han godkände hennes skilsmässa från sin trolovade.

En del av kyrkans män kunde verkligen vara nitiska i sin strävan att kontrollera församlingbornas moral och sexualitet. Mer än en gång har jag sett anteckningar om så kallat "otidigt sängalag" i kyrkboken om barn som avlats före äktenskapet, framför allt på 1600- och 1700-talen. Ett exempel är detta:

 
Lars Svensson från Gunlered i Gällareds socken och Inger Persdotter från Åparp i Okome socken vigdes den 6 januari 1755. Prästen har skrivit "NB (nota bene, tror jag) bör plikta för otidigt sängalag" och fortsätter "dock icke för kyska brudeskrud". (Tack, Ingemar Rosengren för din notering om detta i gårdsgenalogin för Okome!). Bildkälla: Arkiv Digital.

David Gaunts bok är mycket intressant, tycker jag. Den handlar om folkligt liv i de nordiska länderna under historisk tid, om vad vi vet om sedvänjor och hur vardagslivet levdes.

I de kontakter som jag har med amerikaner så framkommer väldigt ofta frågan om hur man kan se om någon eller flera förfäder varit viking. Kan man se det i kyrkböckerna eller går det att få fram med DNA. Att man som svensk ska kunna svara på frågan anses naturligt, för de flesta av oss måste ju veta om man är viking eller inte.

Det känns nästan besynnerligt hur fixerade frågeställarna är runt ämnet. Och de verkar tro att jag undanhåller information om ”mina” vikingar av någon anledning, nästan som om det vore ett kantarellställe som jag inte berättar om. Att intresset är stort för historia bland vissa emigrantgrupper, eller ska det egentligen stå immigrantgrupper, det står klart. Men att det ska vara så intressant att försöka hitta kopplingar tillbaka till en tid som ligger tusen år bort, det är nästan bisarrt. 

Mina försök att förklara att det inte fanns någon kyrka förrän i slutet av det vi kallar vikingatiden, det glöms fort bort. Och att det inte skrevs kyrkböcker förrän många hundra år senare det är ännu svårare att förstå. Ibland hittar någon ändå en tråd någon stans på internet och försöker haka på sin egen linje på någon kung, drottning eller annan höjdare som sedan leder ner till vikingatiden. Oavsett vad jag säger så är de då säkra på att de har hur mycket vikingablod som helst och bygger gärna ett litet vikingahörn hemma, med en hornförsedd hjälm i centrum. Att hjälmen är gjord i  plast gör inget och att det inte hittats hjälmar med horn från den tiden, det gör inte så mycket, det imponerar nog på vänner och grannar ändå.

Fritt foto av Dzianis Sukhavaran på Unsplash

En annan väg som många försöker använda är att spåra sitt vikingaursprung genom DNA-tester. De vanligaste av dessa tester går ju bara fem, sex eller i bästa fall tio generationer bak, och även inom de avstånden med en osäkerhet om hur kopplingar sker. Men vissa företag drar sig inte för att försöka peka ut ursprung långt tillbaka i tiden, även om underlaget är likhet mellan nu levande människor som visserligen har olika bakgrund men ingen bevislig koppling till de områden som anges. Så den vägen kan vi nog säga är stängd.

Genom att analysera den raka ”pappa-linjen” eller ”mamma-linjen”, med andra DNA-test så kan man komma ganska långt tillbaka i historien, visserligen inte på personnivå men det går att följa hur linjerna vandrat och hur de delats under många hundra år. På det sättet kanske man kan se om det finns vikingar långt tillbaka, det vore ju bra.

Men hur är det med vikingar, hur kan man se vilka som var och vilka som inte var. Det är inte lätt eftersom det inte var några speciella DNA-lika människor som reste ut. De var, på samma sätt som samhället i övrigt, en blandning från olika grupperingar som rörts sig och blandats under många tusen år. Vid utgrävningar av lämningar från den tiden så framgår det klart att det är ett tvärsnitt av befolkningen från den tiden som rest. Det finns ingen speciell DNA-gruppering som syns i lämningarna, som skulle peka på skillnader i samhället. Att dessutom är klart att de som reste som vikingar blandade sin tid med arbete hemma på gården med resor i olika väderstreck gör det än svårare att försöka hitta någon som helst ledtråd DNA-vägen.

Så slutsatsen är väl att vi får leva med vår bristande kunskap om vem som var viking och vem som inte var det. Det går knappast att föra in en viking i sitt släktträd och frågan är väl egentligen om det spelar så stor roll, det finns inte så mycket av deras arvsanlag kvar i oss så att det påverkar.

Men det är inte alltid så lätt att till sig, så vi kanske kan fortsätta med letandet och under tiden får de som så vill hänga upp sin vikingahjälm och slipa sitt svärd för att behålla kontakten med sin förmodade, eller ska vi säga önskedrömda förflutna.

Ha det bra, viking eller ej!

För några veckor sedan släpade jag med er på Skansen i bloggen. Men faktum är ju, att inte bara Skansen utan hela Djurgården har en lång historia som nöjespark för Stockholms befolkning. Rik eller fattig, gammal eller ung; var du ledig, så tog du dig ut till Djurgården. Tidigare hette ön Valmundsön och var kunglig jaktmark. Redan då en sorts nöjespark. Sedan kom schweizerier, caféer och allehanda förlustelser. Man hade picknick under ekarna, eller tog en ridtur längs ridstigarna utmed vattnet. Vilket man ju faktiskt kan göra ännu idag. 

Djurgården är också utmärkt om man vill smyglyssna på jazz på Skeppsholmen, som jag gjorde för ett antal år sedan. Det var lite gråkulet den kvällen, men mycket trevligt, jag träffade fler smyglyssnare. Och det hördes ganska bra över vattnet. Jag minns att jag blev avbruten i lyssnandet av en man på cykel som med utländsk brytning frågade om detta var rätt väg till Mariatorget. Jag nödgades upplysa om att han tyvärr kommit lite utanför kartan... 

Gröna Lund hette på 1700-talet ett värdshus beläget i Djurgårdsstaden, ett ställe som Bellman både besökte och diktade om. Några av byggnaderna i området finns kvar än idag. Strax intill började 1883 anläggas en nöjespark som konkurrent till det på andra sidan Allmänna Gränd belägna Tivoli. Stället fick namn efter det gamla värdshuset, och resten är historia, som man säger. 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare... För egen del har jag väldigt svårt att hålla mig därifrån. Inte för berg-och-dalbanor eller andra gungande eller fallande åkattraktioner. Jag är åksjuk, och minns fortfarande mitt livs enda åktur i berg-och-dalbanan någon gång på 1970-talet. En gång och sedan aldrig mer. 

Men... alla skrik och skratt, slamret från berg-och-dalbanan, pangar och flooschar från skjutbanorna och kaststånden. Ringande klockor, röken från Spökhuset, blommorna som tävlar med åkattraktionerna i färgprakt. De spelande glödlamporna, lukten av popcorn och sockervadd.... Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från en annan tid, ett tidevarv då ingen hört talas om pokemon, dataspel eller ens TV. En tid med fjäderboor, halmhattar, långa pärlhalsband, positivhalare och hemlagade karameller. I Spanska Trappan som genomgången kallas, sitter det därtill svartvita foton på artister som besökt Grönan genom åren. 

År 1992 vann jag en oxfilé på Grönan. Då hade man något som kallades för Delikatesshjulet, tyvärr bortplockat sedan dess. Jag brukar anföra, att enda gången i mitt liv som jag betalat för oxfilé,  kostade den mig 6 kronor i inköp.... Fast egentligen var jag där för att höra Ray Charles, och fick låta oxfilén ligga kvar i ståndets kyl tills konserten var slut. 

Ute vid Blockhusudden brukar jag varje vår promenera uppför Sjötullsbacken och titta på vitsipporna. Tyvärr kom jag dit lite för tidigt i år, och sedan har coronaeländet lagt hinder i vägen.

En promenad Djurgården runt längs vattnet är en ganska oförglömlig upplevelse, som jag flera gånger tagit med mig gästande vänner på. Förutom naturupplevelsen, ligger det mängder med intressanta gamla hus längs vägen. Från tullstugor till grosshandlarvillor. En promenad genom flera århundraden. 

Delar av texten ovan har tidigare varit publicerade i mitt häfte 'Nöjeslif' (2008). 

Bilden: Gröna Lunds berg-och-dalbana underifrån en sommardag för några år sedan. Foto: författaren

Johan och Eufrosyna Lundmark, Brännfors, Skellefteå samt en obekant piga i mitten. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Lundmark och hans hustru Maria Eufrosyna Nyström. Johan var född i "Rajmirbränne" 21 januari 1851, strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå som ett av barnen i en stor syskonskara. Eufrosyna växte upp i Norrlångträsk, Skellefteå som yngst av tre syskon. Johan var dräng i Degerträsk och Finnliden inom Jörns socken och träffade under vistelsen där Eufrosyna som var piga i byn Melsträsk. De gifte sig på juldagen 1877. De bodde först som inhyses i Finnliden och senare i Degerträsk. 1887 köpte de ett hemman i Bjurström, Skellefteå och flyttade dit. 1892 sålde de hemmanet och flyttade till grannbyn Brännfors, cirka tre kilometer bort istället. De bosatte sig där.

1918 sålde de dock gården till Johans systerson Anders Marklund med familj. I samband med köpet skrevs ett så Anders Marklund. Foto: Erl. Groth, Kiruna. Privat bildsamling. kallat födorådskontrakt, vilket innebar att Lundmarks hade rätt att bo kvar på gården så länge de levde . Marklunds bodde i köket och Lundmarks i kammaren. Senare byggde Anders upp en stuga i backen på gården där Lundmarks fick bo. Efter några år drabbades Eufrosyna av en hjärnblödning och blev sängliggande i sex år. Gubben Lundmark skötte om henne, det "dög" inte med någon annan. Ibland blev hon otålig men tröstade sig med att röka pipa. "Shandalupp" var röktobaken som hon använde, men det var nog ett mindre mirakel att hon inte fumlade med tändstickorna och brände upp hela huset samt sig själv.

Johan Lundmark var en ganska kortväxt, knubbig karl med skäggtopp på hakan, vilket ju även syns på fotot. Bland Marklunds barn kallades han för "farfar". De kom bra överens, han och barnen. Han tyckte om att diskutera bland annat politik och han tyckte inte om "socialista". Byns postställe låg hos Lundmarks och det gjorde att de hade besök i stort sett varje dag. Det innebar ju omväxling för den sängliggande Eufrosyna. "Farfar" (Johan Lundmark alltså), var byns "allt i allo". Han filade sågar och reparerade allt möjligt, till exempel läckande hinkar. Han var även byasmed och reparerade kördon med tillbehör. Vid ett tillfälle kom en Holmforsbo till honom med en klumpigt lagad skakel. (Holmfors är en grannby till Brännfors). "Farfar" var inte alls nöjd, fräste och sa att det enda en Holmforsbo "kånna he jer spiik" (kan göra, det är att spika). Johan Lundmark hade en rejäl snickarbänk i köket, på vintern fick den tjänstgöra som verkstad då han gjorde laggkärl. Ibland när man kom in var det stora drivor av hyvelspån, men han var noga med att städa upp efter sig. Arbetslönen var inte hög, 10 öre och uppåt för småjobb, dock har jag ingen aning om vad ett laggkärl kostade. I lillstugan där "farfars" bodde var det aldrig tapetserat. Det var så kallad Örvikspapp på väggarna som med tiden blev både smutsig och inrökt. Anders Marklund ville tapetsera och göra det snyggare men Lundmarks sa nej. Det såg dåligt ut efter att de hade dött.

1931-09-07 avled Eufrosyna i sviterna av sin hjärnblödning. Hon kom till världen 12 april 1852 och blev följaktligen 79 år gammal. Johan låg på lasarettet i Skellefteå för en sjukdom, men var hemma några veckor med ständig passning. Två av Anders Marklunds barn turades om att passa "farfar" hela nätterna. Det blev ett tungt jobb för de unga barnen så de tvingades be om hjälp. Alla ställde dock upp tills Johan somnade in, vilket han gjorde på sitt 82:a levnadsår, den 23 oktober 1933.

Det här är 13 unga kättingsmeder anställda vid Gunnebo bruk i Småland 1894. Den 16 maj det här året, för 126 år sedan, blev de fotograferade utanför sitt arbete. Några av dem var riktigt unga. De två yngsta hade inte ens fyllt 15 år. Men alla fick slita hårt i smedjan. Trots att de inte var vuxna fick de arbeta full tid, tio timmar per dag. Detta var maximum för 14-18-åringar, enligt lag.

Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år. Foto: Karl Fredrik Linge. Så står det skrivet på baksidan av fotografiet. Bilden har tidigare publicerats i Gunnebo bruks jubileumsbok från 1989.

Igår kunde vi inte fira arbetarnas egen dag Första maj som vanligt utan fick göra det digitalt eller i enskildhet. Det finns de som vill tro att klassgränser är utsuddade i vårt moderna samhälle men så är det ju inte. Den som städar i skolan känner sig knappast tillhöra samma samhällsklass som fallskärmsdirektörerna.

Jag kommer från bonde- och torparsläkter, ända till mina far- och morföräldrar. Min pappa var arbetare på ett cementgjuteri. Jag tror att de flesta av oss har arbetare i sin släkt. Statare och lantarbetare, fabriksarbetare, rallare, sömmerskor och servitriser. Många kom ur torparsläkter men också stora bondfamiljer där jorden inte räckte till att ge alla barnen ett eget hemman.

Industrialiseringen under 1800-talet fick också fart på arbetarrörelsen, det vet vi ju, vi som är intresserade av historia. På bruken hade det länge funnits anställda arbetare och vid omställningen till industriföretag behövdes ännu fler, om allt gick som man tänkt sig.

De unga kättingsmederna på bilden från 1894 får symbolisera de många arbetarna som gått före oss och bidragit till det samhälle vi har idag.

Bilden på kättingsmederna fick jag i min hand för kanske 15 år sedan, genom ett barnbarn till en av dem. Då arbetade jag på Västerviks-Tidningen och bilden användes i en artikel. Senare började jag släktforska och slutade på tidningen men bilden kunde jag inte glömma. Så jag hade det som ett eget forskningsprojekt att ta reda på vilka de var. 2014 fyllde bruket 250 år och då skrev jag några artiklar om det, bland annat om de här kättingsmederna. Elva av de 13 har jag identifierat och hittat deras historia i kyrkböckerna. Vad jag fann kan du läsa på min hemsida.

När vi släktforskar så dyker det ibland upp små ord som inte är så lättförståeliga. Naturligtvis kan det bero på att vi läser en skrift från gången tid, där det används ord och uttryck som inte längre hörs eller syns. Kanske beror svårigheten att förstå på att det är första gången vi är i en tidsperiod eller i en landsdel, så det som vi upplever som svårt är en självklarhet för andra. När vi, om möjligt, får det förklarat för oss så blir det ibland en aha-upplevelse, var det så de menade men ibland så känns det helt obegripligt.

När det dyker upp sådana konstigheter så är det bra att det finns andra att fråga. Många gånger ser vi på Anbytarforum eller andra sidor att frågan ställs om betydelse och oftast kommer svaret snabbt och klarhet fås. Men ibland kan det kanske inte finnas så klara och raka svar att det bara kommer, utan det behövs lite mer funderande eller kanske sökande bland andra källor än de vanliga för att få fram svaret.

Häromdagen kom en fråga i facebookgrupp som sysslar med svensk-amerikanska frågor. Den baserades på en notering i Dödboken för Bergums församling, en församling som idag ligger i Göteborg, och som hade en något kryptisk text.

Från Arkiv Digital Bergum (O, P) FI:2 (1895-1928) Bild 68 / sid 60

Att försöka använda ett översättningsprogram, som den sökande amerikan gjorde, gav en del frågetecken, och det kan nog förstås när det bara är en kort sammanfattning av vad som hände. Vad hade hänt och var satt det krossår som tydligen ändade personens liv?  Var det något latinskt begrepp som visade var det satt eller vad kan det vara. Att ha ett krossår i motorn låter inte som den mest vanliga dödsorsaken och vid en översättning blev det ju inte mer lättförståeligt. 

Att dödsorsaker i våra dödböcker inte alltid är de bästa beskrivningarna, det vet vi och det har sina orsaker. Beroende på när i tiden vi letar så fanns det olika kunskap och olika behov av att skriva ner den exakta dödsorsaken. I det aktuella fallet så rör det sig om ett ganska sent år, vi är på 1920-talet, och då vet vi vad orden betyder. I övrigt så hittades inte någon bättre förklaring på direkten, så frågan snurrade några varv, med lite olika försök till tolkning.

Men just nu finns det ju en bra möjlighet att hemifrån söka i Kungliga Bibliotekets tidningssamling. Att det skrevs om både det ena och det andra vet vi kanske, men kunde det finnas intresse av ett krossår i motorn.  Visst fanns det och beskrivningen som finns i tidningen är ganska detaljerad så vi behöver inte upprepa allt som finns i artikeln, men krossåret som skapades av en motor, inte i, fick sin förklaring och den sökande amerikanen fick en möjlighet att, i den mån han ville, kunna förmedla hur det tragiska dödsfallet av hans släkting gick till.  Lite drastiskt kan man säga att han hade tur att tidningarna skrev detaljerat om hemskheter på den tiden.

När jag ändå var inne på KB’s sidor så slog det mig att varför inte kolla farfar till en närstående. Berättelsen om skördetröskan och påfyllningen av mer bränsle, som slutade så olyckligt att mannen avled berättas i familjen, och eftersom vi talar om en tidsperiod i närheten av ovanstående så kanske det finns med något. Jodå, det fanns med i flera tidningar spridda över landet och nu såg jag en annan beskrivning av händelseförloppet. En vinkling som visar att det kanske inte var så oförsiktigt som det berättats, även om resultatet blev det detsamma, en ond bråd död i flammande kläder. Jag undrar vilken berättelse som är sann, men kanske ska vi ändå tro att det som står i tidningen är sant, det var i alla fall vad de sa förr.

.... var inte alltid problemfritt förr. Det var ju inte bara att kliva in i kyrkan och sjunka ner på någon strategiskt placerad bänkplats hur som helst. Nej, bänkarna i kyrkan var noggrant fördelade mellan sockenborna. Olika hemman hade olika bänkar i vissa församlingar, i andra var det åldern som avgjorde. De mest välbeställda hade förstås de bästa platserna. De fattiga fick sitta på så kallade 'fribänkar' längst bak i kyrkrummet eller på läktaren. 

I Dalarna var det vanligt att man hyrde sin kyrkbänk, eller rentav köpte platsen. Dog sedan en bänkägare, kunde äldste sonen eller dottern köpa bänkplatsen för halva priset. Uppenbara syndare fick däremot inte sitta med på kyrkbänken. De fick stå eller sitta längst bak i kyrkan... 

Det var inte alltid helt smärtfritt att fördela bänkplatserna. Edvard Matz har i min favoritbok 'Mälardalens sällsamheter' hittat en gräslig historia från Furby kyrka: På själva juldagen anlände två 'bondkäringar' till kyrkan; de var släkt och båda var argsinta och påstridiga till sin läggning. Den ena anlände en stund före den andra, och slog sig ner på platsen närmast bänkdörren, som var den förnämsta platsen, där de mest förmögna skulle få sitta. Sedan anlände den andra bondkvinnan, och nu blev det ett fasligt liv, för hon ansåg att det var hon som skulle ha den förnämsta platsen. Det tyckte förstås inte den första kvinnan, och det blev ett våldsamt bråk med kraftiga knuffar om platsen. Efter en stunds grälande och brottande, blev den ena kvinnan så rasande att hon tog upp en stor kniv och högg ihjäl den andra! Det var förstås inte lyckat, dråp i kyrkan, på själva julottan dessutom. Det sägs att de uppretade sockenborna tog mörderskan med sig till en närbelägen skog, grävde ner henne i en djup grop med bara huvudet ovanför marken, och placerade ett par brödkakor på en stång utom räckhåll för henne. Hon svalt slutligen ihjäl, och blev begravd i ett närbeläget kärr. 

Södra Ving i Västergötland kan ståta med en i stort sett bevarad 1200-talskyrka. Men en detalj sticker ut. En av traktens dominerande adelssläkter hette Götherstierna, och på 1700-talet ville huvudmannen för släkten absolut att kyrkan skulle få en så kallad 'herrskapsläktare' installerad, så att adelsmannen och hans följe skulle kunna lyssna på gudstjänsten utan att behöva beblanda sig med kreti och pleti i kyrkbänkarna nedanför. Jag hoppas innerligt att byborna och prästen åtminstone protesterade mot tilltaget, men inflytandet var tydligen stort, så nu sitter det en isblå läktare mitt på långväggen i den i övrigt medeltida kyrkan. Om man vill vara snäll, kan man säga att det ser en aning besynnerligt ut... 

Som om det inte räckte med att man måste vara noga med var man satte sig i kyrkan förr, det gick inte an att gå in i byggnaden var som helst heller! Min anfader Lars Dahlberg var kontraktsprost i Varberg. Han gjorde således visitationer i kontraktet. Alltså kollade att prästerna predikade någorlunda begripligt, att folk verkligen gick i kyrkan, kunde läsa katekesen någorlunda och sådant. Kommen till Träslöv i oktober 1704 ser han sig föranlåten att påpeka för församlingens medlemmar att 'äkta hustru ska intagas i kyrkan i koret' och inte som tidigare kliva in till plats närmast kyrkdörren på vänster sida. Kommen till Ljungby 3 november ser han sig tvungen att upprepa samma sak, med det lätt irriterade tillägget 'hvilket det enfaldiga folket icke synnerligen ville bifalla'. I Grimeton 15 november dundrar han ut ett tillägg: 'för det åtskillnad må vara emellan en ärlig hustru och en sköka!' 

Då lydde äntligen kontraktsborna.. 

Källor: Edvard Mats 'Mälardalens sällsamheter': en uppteckning ur ULA folkminnesarkiv från anno 1914 skriven av någon vid namn Magnusson

Margareta Kempff Östlind: Bänklängder ur 'Dalarna, landskapets kyrkor' Riksantikvarieämbetet

Referat av guidning i Södra Vings kyrka av prästen Jan Hillstam (använd först i 'Prästergötland')

Ur min släkttidning An-Lunden 2004:1

Bild: Herrskapsläktaren från 1700-talet på väggen i Södra Vings medeltidskyrka. Inte särskilt matchande... Foto: författaren

Per Andersson Forssell med sonen Anders och hustrun Margareta. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Andersson "Per Annersa" Forssell föddes i Forsbacka, Skellefteå 1841-09-23 men vid tre års ålder flyttade han med föräldrarna och syskonen till Krångfors. Han var ett av tio barn till bonden Anders Johansson och hans hustru Brita Magdalena Andersdotter. Per vigdes 1868 med Margareta Magdalena Andersdotter f. 1844-04-13 i Krångfors. I äktenskapet föddes fyra barn, tre döttrar och en son. 

Anders Johansson, Pers far, hade i början av 1800-talet inrättat ett gästgiveri i Krångfors. Byggnaden där gästgiveriet höll till, hade ett fint läge, bara ett stenkast ovanför den ståtliga Krångforsen. Innan stambanan byggdes genom Västerbotten på 1890-talet var det inte många som besökte gästgiveriet. Mestadels rörde det sig om jägmästare och kronojägare. Efter stambanans tillkomst blev det fler resande som tog in på gästgiveriet. Stundtals blev det att stå till tjänst både dag och natt. En höstdag var det 40 hästar på gården. Vintertid var skjutslegan 4,08 kr/häst och sommartid 4,60 kr inklusive trilla. En kväll kom fem så kallade "provryttare" med sin packning och ville ha skjuts till Bastuträsk. I hotelliggaren skrev de in sig som "svenska negertruppen". Fem skjutsar gjordes klara, men de ville inte ha fler än fyra och blev aggressiva samt ohövliga. Gästgivaren som hade lagt sig för att sova, väcktes. Med bestämda ord berättade han för resenärerna vilka regler som gällde i skjutsstadgan. Provryttarna gav upp och färdades med fem hästar. Deras förargelse var stor och de visade detta genom att skjuta med revolvrar när ekipaget passerade strax väster om Krångfors. När de kom fram till Bastuträsk vägrade resenärerna att betala för skjutsen, men skjutskarlarna var inga ängsliga herrar. De hotade provryttarna med stryk och att hämta länsman. Då betalade resenärerna vad de var skyldiga. Per Andersson Forssell. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.

Per och brodern Johan övertog det stora föräldrahemmanet. Det delades mellan bröderna som även delade på gästgiveriverksamheten. De hade den vartannat år. Vid böndagshelgen på sommaren ägde ombytet rum. 1898 blev Per Andersson Forssell ensam ägare till gästgiveriet. Entreprenadsumman delades dock fortfarande mellan bröderna. Skjutsen var fördelad på byns tre bönder, som även delade entreprenadsumman lika. Efter Pers hustru Margaretas död 24 april 1892 var det döttrarna Margareta och Emma som ansvarade för värdinneskapet på gästgiveriet. Det berättas om de hur otroligt tjänstvilliga de var mot besökare och resenärer. I matsalen fanns ständigt framdukat ett digert smörgåsbord med alla tänkbara assietter. Där brukade framför allt handelsresande förse sig med mat. På sommaren var lax en ofta återkommande rätt. Laxen fångades i tinor nere vid Krångforsen. Emellanåt kunde man som mest ha tio laxar i tinorna på morgonen. Vid sekelskiftet var priset för försäljning av lax 25 öre per skålpund (ett skålpund är ungefär 0,43 kilo). Några laxar gavs också bort. "Per Annersa" var närmare bestämt noga med att följa den gamla traditionen att församlingens präster och klockare skulle få var sin lax på sommaren.  

Handelsresenärerna ville alltid ha tillgång till en kanna brännvin. "Per Annersa" blev ofta bjuden på sprit. Han nekade till det och blev därför tillfrågad om han tillhörde någon nykterhetsorganisation. "En karl ska vara nykter ändå", replikerade han. Till sin personal sa han: "Ni ska se till så att folket får det de ska ha av mat, kaffe och spirituosa." När kraftstationen byggdes i Finnfors beställde Skellefteå stad vid ett tillfälle en middag på Krångfors gästgivaregård. Per Andersson Forssell blev tillfrågad vem som ansvarade för gästgiveriet. "Inte vet jag. Kan det vara någon tro? Vet ingen, vet ingen." sa han med tjuvpojksblick i ögat. "Per Annersa" skämtade ofta med folk och tyckte om att skoja med stadsborna. 

Per Andersson Forssell var en duktig hemmansägare. Han var krävande i arbetet men var också väldigt driftig. Hans hem var öppet för samtliga som proklamerade Guds ord. Han själv övade dagligen husandakt. Kyrkobesöken, när man åkte den 2,5 mil långa vägen, var ju fler på den tiden än i dag. Vanligtvis åkte man till julottan och var då tvungen att stiga upp vid klockan 4 på morgonen. Tack vare gästgiverirörelsen blev "Per Annersa" känd i vida kretsar och omtyckt för sitt fryntliga sätt och för sitt humoristiska sinnelag. När järnvägen till Skellefteå invigdes 1912 minskade antalet resenärer till och från Krångfors. Året därefter drogs entreprenaden in och gästgiveriet upphörde men även en tid efter detta fortsatte äldre Skelleftebor att besöka den gamla gården där de upplevt så mycket välbefinnande. 

I Krångfors var "Per Annersa" den som bestämde. Vid häradsrätten i Skellefteå satt han i flertalet år som nämndeman. Samma år som han skulle ha blivit häradsdomare, tvingades han på grund av hälsoskäl att avstå från uppdraget. Under åtskilliga år var han dessutom skiftesgodman. I cirka 15 år var han tillika ledamot i missionsförbundet. Mestadels var "Per Annersa" en vaken karl men under ett möte vid häradsrätten råkade han slumra till. Där pågick en rättslig granskning av ett mål om tjuvfiske och ett ärende om faderskap. Processen om tjuvfisket hade påbörjats när Per somnade och tjuvfiskarens dom avkunnades genast. Därefter tog faderskapsmålet vid samtidigt som "Per Annersa" fortsatte att sova. I samband med faderskapsrättegångens slut frågade domaren de närvarande nämndemännen om eventuellt straff skulle utdömas. Precis då vaknade Per och svarade yrvaket: "Jag yrkar på höga böter och redskapens konfiskering!"

Tisdagen 12 juni 1923 somnade "Per Annersa" in, nästan 82 år gammal. En hedersman av den gamla stammen gick ur tiden. En gladlynt, vänsäll, skojfrisk och godhjärtad människa lämnade jordelivet. Minnet av den gamle gästgivaren i Krångfors levde länge kvar i trakterna och i övriga delar av landet. 

Att leva ihop flera generationer var säkert svårt många gånger. Det har jag ofta haft anledning att tänka på när jag släktforskar och jag misstänker att alla släktforskare funderat över detta. Även om man förr i tiden inte levde i ett indiviualistiskt samhälle som vi gör idag, utan i ett kollektivt, så var det naturligtvis inte friktionsfritt att komma till en gård när man gifte sig och anpassa sig till svärföräldrarna.

Här om dagen lyssnade jag på en poddsändning från Sveriges Radio om finska kvinnor som kom till Fårö efter kriget för att gifta sig. En del äktenskap blev mycket olyckliga på grund av kritiska svärföräldrar, andra blev lyckliga. Lyssna på detta! (Tack Stefan Simander för tipset!)

Det var ju inte bara kvinnor som kom inflyttande, även många män gifte sig till en hustruns gård och kanske var det ännu svårare att vara ung bonde inför svärfaderns blickar än om det var ens egen far. I litteraturen finns förstås en del vittnesmål om sådana konflikter mellan ingifta och svärföräldrar men oftast handlar det om hustrur som inte får nåd inför svärmoderns ögon.

Bilderna här är typiska exempel på flergenerationsfamiljer, som det finns så många av i kyrkböckerna.

På Berga gård i Badelunda socken bodde bonden Jan Olsson, hans hustru Maja Andersdotter och dottern Lovisa. Dessutom bodde Jans mor änkan Brita Ersdotter i hushållet. Kanske inte så lätt alla gånger? Bildkälla: Arkiv Digital.

På Espelunda gård i Morups socken hade Nils Larsson flyttat in när han gifte sig med bonddottern Anna Andersdotter och blev då måg till husbonden Anders Olsson och ny åbo. Förutom de tre generationerna i bondefamiljen bodde här också änkan Börta Andersdotter som förmodligen var svägerska till Nils. Säkert var det många viljor som skulle samsas i denna familj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Barn fick lära sig att den egna viljan satt i riset, det vill säga att du skulle underordna dig de vuxnas vilja annars blev det stryk. Den andemeningen fanns nog också mentalt, att vara tvungen att inordna sig för att överleva. Skilsmässa var ju inget alternativ, inte förrän in i vår tid.

Den senaste tiden har jag släktforskat i Leksands socken. Där är det påtagligt vanligt med flergenerationersfamiljer, och både män och kvinnor som flyttar in på svärföräldrarnas gård. Det är nog vanligt på alla håll i landet men här ser jag många exempel. I en del familjer händer det att de unga nygifta efter en tid tagit upp en ny gård och även att syskon gjort det. Kanske blev det för mycket med så många viljor.

Folk levde ju inte lika länge förr (även om många blev både 80 och 90 år) så ofta var det kanske inte så många år som det fanns tre generationer på gården. Men där det fanns, där undrar jag har de hade det.

Under släktforskningen har jag stött på moderpassion som dödsorsak. Så vitt jag kan läsa mig till (bl a på DDSS, scrolla ner en bit på sidan) är det en diffust diagnosticerad sjukdom med symptom som beskrivs som nervösa besvär, depression eller andra paykosomatiska inslag. Sjukdomen hade sin grund i den tidens syn på kvinnor och män. Kanske användes beteckningen när sjukdomsbilden var svår att definiera. Nu slår det mig att den depression som säkert kunde drabba en kvinna som satt i kläm mellan oförstående make och kritiska svärföräldrar kan dölja sig i en sådan dödsorsak.

Fastän jag haft mycket trevliga och rara svärföräldrar i alla mina tre äktenskap kan jag inte tänka mig att jag skulle bott tillsammans med någon av dem, eller själv bo hos någon av mina gifta söner. Förr var det naturligt men idag känns det helt främmande.

Ytterligare en flergenerationersfamilj är denna med husbonden Lars Nilsson i Händelöp i Västrums socken, hustrun Greta Andersdotter, sondottern Eva Lotta Jaensdotter, sonen Lars Larsson med hustrun Maria Simonsdotter och deras två barn Greta och Anders. Lars flyttade hit med sin hustru 1822 och hans föräldrar levde till 1830 och 1831 så det blev ett antal år i storfamilj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Tänk vad man kan se när man är ute I naturen, det dyker upp det ena fenomenet efter det andra. En del ser små saker och andra ser lite större. Ibland är ögat riktat på detaljer, hur många ben har myran egentligen och ibland är det de stora dragen som tar överhanden.

Det är likadant i släktforskningen, upplever i alla fall jag, och just nu så har jag fastnat för en kort text som jag såg för ett tag sedan. Vi utvecklas inte på samma sätt, vi blir olika men kom ihåg att vi har samma rötter. En helt korrekt beskrivning, oavsett på vilken nivå vi lägger det hela. Är det den lilla familjen eller är det hela eller delar mänskligheten. Det kanske kan kännas lite att skjuta över målet om vi tar i för mycket och försöker famna allt för många grenar men det stämmer ju ändå.

Titta på trädet nedan, det skulle kunna symbolisera en större släkt, det finns många små skott, det finns lite tjockare grenar och det finns också de som gått av och där den fortsatta växten upphört. Så är det med de flesta släkter, det är inte alla grenar som fortsätter att växa utan de upphör, av en eller anledning att skjuta skott. Tur är kanske det, för tänk om alla som lever eller levat gav en eller flera avkommor, som sedan gav fler och så vidare.

Egen bild
Men ju mer vi letar, desto fler skott hittar vi och desto fler kopplingar hittar vi bland de som lever idag. Med tanke på de nya verktyg vi har, till exempel DNA-forskningen, så blir det uppenbart att vi inte bara ska gå bakåt i vår forskning. Vi måste också vända på steken och gå framåt, från varje generation bakåt så går det också spår framåt och det tenderar att bli ganska många. Nu är det kanske lite cyniskt att tänka på de grenar som gått av och som inte gett nya skott, men det är ju också en viktig kunskap för oss när vi breddar våra släktträd och låter upptäckterna vara både bakåt och framåt.

Jag undrar hur många som egentligen vet hur många levande fyrmänningar man har. Och innan jag blir påhoppad så kanske jag ska skriva brylling, B-kusin, tredjekusin eller någon annan synonym för den här typen av släktskap. Och går vi ett steg till så blir ofta jättemånga att hålla reda på. Det är då släktträden börjar påminna om mitt öländska träd, kan se virrigt ut men det finns ju en systematik i det hela.  

Bilden blir säkert mindre klar när trädet får löv på sig, men det är ju ändå en bra bild av hur det är med vår släktforskning, när vi reder ut alla grenar och sedan klär dem med olika typer av information. Får nog ta en ny bild en sommardag, för att se hur det blir då.

Ha det bra!

Ibland får en korrekturläsare av talböcker rätt intressanta böcker framför nosen. Idag har jag jobbat intensivt med en bok som faktiskt skulle kunna vara intressant för släktforskare: Silverfloden av  Mats Erasmie. Den är andra delen i en trilogi om svensk utvandring till Sydamerika. Den första delen hette Dödskaravanen och handlade tydligen om fattigsvenskar som reste till Brasilien i hopp om en bättre framtid.

Silverfloden börjar en bistert kall vinterdag 1897 i Luleå hos den stränge och förtryckande gruvbolagsdirektören Berzelii. En kris inom gruvnäringen är under uppsegling, men husets äldste son, Gustaf, tänker hellre på att han snart ska få resa till Uppsala för att studera. Han ska läsa matematik och statistik för att så småningom bli bergsingenjör, har hans pappa tänkt sig. Gustaf är inte särskilt intresserad av att bli bergsingenjör, men till Uppsala vill han;  däri är han och gamle pappa helt överens. 

Våren 1898 kommer, och Gustaf reser iväg, med mycket bagage, en prydlig kostym samt hatt, och välputsad nyanlagd mustasch. I Uppsala stiftar unge Gustaf snart bekantskap med ölfester, så kallade 'barmhärtighetshus' befolkade med sköna damer, samt - hasardspel. En tidig gryningstimme, blir vår man i en skum spelhåla presenterad för en absolut nyhet - rouletten! Från den dagen blir inget sig likt med studierna. Gustaf och en kurskamrat jobbar intensivt på att utveckla ett system: de ska spränga kassan på kasinot i Monte Carlo. 

En vacker dag kliver herrarna verkligen av tåget i Monte Carlo, och vi får en förtjusande 'målning' av lilleputtlandet anno 1900. Nu går det förstås inte som det var tänkt med att spränga kassan, och konsekvenserna blir stora. Gustafs kamrat väljer att åka hem med svansen mellan benen, men Gustaf tycker sig bortgjord både i Uppsala och Monte Carlo, och har ingen lust att återvända hem till sin stränge pappa. Istället lyckas han, efter lite förvirring och förveckling, ta sig över till Buenos Aires i Argentina. Han är i det närmaste utfattig när han kliver av båten, men en viss bildning har han ju, och svenskar har gott rykte i Argentina. På diverse irrvägar och genom många intressanta möten, lyckas det Gustaf att komma på fötter igen. 

Skildringen av människor, hamn, hus och restauranger i Buenos Aires är intensiv, och hela boken kryddas dessutom av att verkliga personer passerar igenom den: Gustaf åker på polarexpedition, övertalad av 'den unge Anton Stuxberg', och han har verkligen existerat, astronom och uppfinnare (hans far var för övrigt med Nordensköld på 'Vega'). En kväll när Gustaf är med några vänner på restaurang i Buenos Aires, blir de tilltalade av en ung svensk som försöker underhålla med en gitarr han just köpt. Enligt Gustaf och hans vänner låter det tämligen illa. Den unge mannen med gitarren heter Evert... Efternamnet kan ni säkert gissa! 

En fiktiv berättelse med verkliga miljöer och händelseförlopp i skuggan av verkliga händelser. Dessutom saknas inte humorpoänger! 

Silverfloden är förstås 'Rio de la Plata'.... 

Bilden: en helt annan flod, i Skottland... Foto: författaren (som i all hast bytte bloggämne ikväll och inte hann leta upp något lämpligare foto)

Yngve Nordin. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Yngve Andreas Nordin föddes 19 april 1889 i Ljusvattnet, SkelAgnes Hedlund och Yngve Nordin. Vigda 14/2 1915. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. lefteå som son till byggmästare Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. Yngve och hans bröder gick i faderns fotspår. De var till exempel med när fadern uppförde det gamla posthuset på Storgatan 45 i Skellefteå i början av 1900-talet. Efter ett par år som stamanställd vid Västerbottens kungliga regemente i Umeå, lämnade Yngve det militära för att till fullo ägna sig åt snickar- och byggmästareyrket. Som byggmästare och förman visade han en färdighet som inte endast kom hans egna företag och anställda till nytta utan även hans kollegor. Yngve byggde hus i bland annat Bureå, Skellefteå och Arvidsjaur. Han hade också flera förtroendeuppdrag. I byggmästareföreningen var han sekreterare och styrelseledamot var han i fastighetsägareföreningen. Han var även delaktig, om än i mindre skala, i hantverkarföreningens verksamhet. Dessutom var han ledamot i taxerings- och byggnadsnämnden i Skellefteå. Han var även under 20 års tid medlem i Tempelriddareorden, RT Sirius i Skellefteå. I Skellefteå var Yngve känd bland allmänheten och var en gedigen representant för det gamla borgerskapet innan guldruschen och stadens expansion. Bland Yngves större byggen kan nämnas Centralhotellet i Skellefteå som stod färdigt 1925 och den så kallade centrumfastigheten i staden samt Klemensnäs wallboardfabrik. 

I sin omgivning var Yngve allmänt omtyckt och känd som en trevlig och lugn herre med en helgjuten personlighet. Hans till synes starka fysik bröts ned av en hjärnblödning och han avled på Skellefteå lasarett i sviterna av sjukdomen 18 mars 1951, 62 år ung. 

Agnes Matilda Hedlund växte upp i Bureå som näst äldst i en syskonskara på sex barn till Johan Oskar Hedlund och Selma Lovisa Markström. Hon gifte sig med Yngve 14 februari 1915. De bodde i Bureå fram till 1925 när de flyttade till Skellefteå stad. I äktenskapet föddes två barn, en son och en dotter. När Yngve dog bodde familjen på Vretgatan i Skellefteå. Efter att maken hade dött bodde Agnes länge kvar i staden. Hon dog dock 20 november 1983 hos sin dotter som då bodde i Trosa, Sörmland. Agnes var född 6 augusti 1891 och blev således 92 år gammal.

Släktgårdar fascinerar mig. Hur de gått i arv och att de gått i arv, i många fall under flera hundra år. Jag känner till en gård som gått i arv i samma släkt sedan 1300-talet. Det är Nämndemansgården i Tryserum. Finns det fler gårdar med så lång släkthistoria?

I min släkt finns flera släktgårdar där vår släkt funnits åtminstone sedan 1600-talet. En vet jag att en förfader ägde redan på den tiden när Halland var danskt. Min pappa föddes på en gård där nu femte generationen bor.

Gården där min pappa föddes heter Knalla och ligger i Rolfstorps socken. Bild från familjealbumet, troligen från 1950-talet.

Mangårdsbyggnaden till en av gårdarna i Övre Hjärtared i Ullareds socken. Här har min släkt bott sedan 1500-talet. När jag åkte dit för att ta en titt på gården för ett par år sedan träffade jag på ägaren, som är min sjumänning. Eget foto.

Det är ganska svindlande tidsrymder ibland. Flera hundra år. Generation efter generation. Jag funderar på vad som fått dem att stanna. Kärlek till platsen och känslan för ett arv att förvalta?

Som släktforskare är det ju tacksamt att kunna följa en släktgren på en och samma gård. Inget direkt letande i kyrkböckerna utan mer att slå upp, åtminstone så långt bakåt som husförhörslängder finns. Det gör det också lättare att hitta folk i mantalslängderna och äldre skattelängder, om de finns på en och samma gård.

Tro inte att gårdar bara gått i arv från far till älste sonen. Snarare är det så att arvet kan gå krokiga vägar. Det är ju inte alltid det fanns en äldste son, eller son över huvud taget, och att sonen inte ville eller var lämpad att bli bonde. Det kunde lika gärna vara en dotter med make som tagit över. Och inte sällan en släkting i en sidogren, t ex syskonbarn. Minst en gång har jag sett i en släkt att en ogift dotter ärvt en gård och brukat den, med hjälp av anställda. Inte i min släkt utan när jag släktforskat åt en kund. Just nu forskar jag om en släktdär en gård gått i arv från far till son (mitten av 1600-talet) till dotter till son till dotter till son och till dotter. Då är vi en bit in på 1800-talet. Visste de att de satt på en gård som ägts i samma släkt i 200 år?

En som forskat om släktgårdar är historikern Martin Dackling. I Släktforskarnas årsbok 2015 skriver han om hur vanligt det är med släktgårdar och vilka regler som gällde för jordförvärv. Jorden var viktig och det var också viktigt om man ärvt den eller köpt den. En ärvd gård fick inte säljas hur som helst, släktingar hade företräde till köp. Bördsrätten innebar att släktingar t o m kunde ha rätt att köpa tillbaka en gård som redan sålts. Den rätten försvann 1863.

I bouppteckningar kan man se skillnad på arvejord och avlingajord. Avlinagajord var sådan jord man köpt i sin livstid. En köpt fastighet kunde testamenteras bort som man själv ville men var det en ärvd fastighet kunde den inte testamenteras bort till någon som inte hade arvsrätt till den. Så var det fram till 1857. Dessutom innbar lagen (fram till 1845) att bröder ärvde dubbelt mot systrar och även hade rätt att lösa in sina systrars arv i en gård.

På 1930- och 40-talen gjorde Jordbrukareungdomens förbund (JUF) inventeringar av släktgårdar i Sverige och delade ut fina diplom till dem som kvalificerade sig. Under 2010-talet gjordes en inventering på nytt och som var klar 2018. Läs mer om det.

De flesta gårdar har nog förändrats över tid. Delar av marken har köpts och sålts. Hus har flyttats, framför allt vid laga skiftet, och gårdsplanen kan ha hamnat vid sidan om när en ny mangårdsbyggnad uppförts. Att reda ut en släktgårds historia kan vara nog så knepigt. Har man tur finns äldre handlingar bevarade på gården. Läs dem, men hantera dem med försiktighet!

Detta är en släktgård i Stora Mellösa som ska ha varit i släkten sedan 1632, om jag inte misstolkat informationen. Fotograf: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum. Bilden finns på Digitaltmuseum.

Tåghult i Gunnarps socken. Den vänstra av gårdarna har varit i min släkt i många generationer. Eget foto.