I torsdags fick jag möjlighet att besök The Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island, Illinois. Centret, en gång skapat av Mr & Mrs Birger Swenson, är en fristående del av det gamla ärorika lärosäte, som en gång utbildade svensk-amerikanska präster. Här har jag varit en gång tidigare, 1990, då jag föreläste om släktforskning i Sverige och lite annat, men sedan dess har centret fått nya fräscha lokaler och stora nya bokdonationer.

Föreståndare är Jill Seaholm (ovan), som tog emot mig och visade mig runt i lokalerna. En originalskulptur av Carl Milles (!) möter besökarna och lokalen är ljus och inbjudande. Huvudnumret i samlingarna, förutom alla böckerna, är de Svensk-Amerikanska kyrkoböckerna (SAKA) på mikrofilm, samma material som finns (fanns?) i Växjö och som till viss del också kan studeras i Karlstad. Här finns också en del mikrofilmade svensk-amerikanska tidningar samt några kortregiser.

b2ap3_thumbnail_Swenson-2.jpg

För bara fem år sedan skulle det fortfarande ha vattnats i munnen på oss inbitna släkt- och emigrantforskarna inför anblicken av dessa plåtskåp och läsapparater med skrivare. I dag är vi mer kräsna än så. Allt skall vara digitalt och on-line, helst med personregister, annars kan det kvitta… Det är synd, men där är vi idag. Som jag skrev i en tidigare blogg, så har Ancestry nu lagt ut de norsk-amerikanska kyrkoböckerna med utmärkta register, och vi får verkligen hoppas att de svensk-amerikanska snart blir tillgängliga på motsvarande sätt. Till alla SAKA-rullarna i Växjö gjorde Bertil Grundström, mottagare av Örnbergspriset 2001, för mer än 10 år sedan ett formidabelt personregister med över en halv miljon poster på alla svenskfödda personer i medlemslängderna. Gudarna vete var detta fantastiska register finns idag efter Emigrantinstitutets nedgång och fall. 

Boksamlingen hos Swenson är mer än imponerande. I källaren finns det mesta av svensk-amerikansk litteratur, minnesböcker över svenska församlingar, minibiografier över svenskar i olika städer och stater och mycket annat. Nils William Olsson, nestor bland emigrantforskare, har ett eget rum där hela hans stora boksamling finns prydligt och ordentligt uppställd under bästa tänkbara förhållanden, rätt temperatur, luftfuktighet o.s.v.

b2ap3_thumbnail_SAG.jpg

Swenson Swedish Immigration Research Center ger ut den spännande tidskriften Swedish American Genealogist (SAG), en gång startad av just Nils William Olsson. Denna skrift bör varje emigrationsintresserad släktforskare hålla sig med. Redaktör sedan flera år tillbaka är välkända Elisabeth Thorsell, Örnbergspristagare 2006. Hon, liksom jag själv, har emigrantforskning som sitt specialintresse. 

b2ap3_thumbnail_Lilly-Setterdahl.jpg

Under besöket hos Swenson fick jag plötsligt syn på ett välbekant ansikte: Lilly Setterdahl, Moline. Lillys make var Lennart Setterdahl, som på 1960- och 1970-talet reste omkring i stora delar av Amerika och mikrofilmade just de svensk-amerikanska kyrkoböckerna. Lilly har skrivit omkring 20 böcker om svenskarna i USA, bl.a. en om den svenska kolonin i Moline, en av de mest renodlade av svenska städer over there.

b2ap3_thumbnail_Riverside-2.jpg

På Riversidekyrkogården i Moline, en oerhört välskött och betagande vackert belägen kyrkogård, vilar tiotusentals svenskar och det är idel svenskklingande namn på stenarna. Önskar bara att det funnes ett bra kyrkogårdsregister, helst online, men ett sådant lyser tyvärr med sin frånvaro. 

Ps: 

På tal om Örnbergspristagare – årets heter Håkan Skogsjö, en synnerligen värdig mottagare som gjort den svenska släktforskarrörelsen stora tjänster, inte minst med Nättidningen Rötter, Anbytarforum, Porträttfynd och mycket annat. Grattis, Håkan!

Mycket musik blev det under mina dagar i Nashville, vad annat var att vänta?

Men lite historia kan väl aldrig vara fel i mixen, och i tisdags tog jag mig därför ut till Andrew Jackson’s Hermitage, Home of the People’s President – 20 minuter nordöst om centrala Nashville. http://thehermitage.com/  

b2ap3_thumbnail_IMG_0759.JPG

Vem var då denne Andrew Jackson (1767-1845) – han på 20-dollarsedlarna?

Även känd som General Jackson, var han en gammal krigshjälte från slaget vid New Orleans 1815, som i kraft av denna stora framgång som landets sjunde president tog sig ända in i Vita Huset för två perioder 1829-1837. Av Irländsk börd, postum son till en linnevävare, var Jackson redan som 13-åring med i det amerikanska frihetskriget och tillfångatogs 1781 av britterna. Han gjorde först en karriär inom juridik och politik och satt både i representanthuset och i senaten innan han 1803 slog om och blev militär. 

b2ap3_thumbnail_SC14_Battle_of_NOLA.jpg

The Battle of New Orleans, 1815

Efter den nya nationens misslyckade försök att erövra Kanada 1812, tog engelsmännen revansch och brände både Vita Huset och Capitolium i Washington. 1815 stod britterna redo att inta New Orleans, och därmed farleden upp längs Mississippi. Tanken var att försöka skära av det nya landets utbredning genom en försvarbar väg från söder och en uppifrån Kanada. I slaget vid New Orleans 1815 led fienden ett blodigt nederlag mot de amerikanska trupperna under Andrew Jackson. Engelsmännen förlorade 2 000 soldater, medan amerikanerna endast hade 13 stupade. Den överväldigande segern återupprättade den amerikanska stoltheten och Andrew Jackson blev nationens nya hjälte. 

Gott och väl! Men denne duktige man och duglige krigare hade också mindre snygga detaljer i sin resumé; Ett utplåningskrig mot urbefolkningen t.ex. och tvångsförflyttning av tiotusentals indianer från olika stammar. Som sydstatsbo hade han givetvis också många slavar, 150 har det sagts, och såg inget fel i det. Det var dock ur Jacksons parti som det demokratiska partiet så småningom växte fram. 

b2ap3_thumbnail_Alfred-Jackson.jpg

Slaven ALFRED JACKSON - slavarna fick ofta samma efternamn som sin ägare - blev 98 år och ligger begravd några meter från sin herre

Hans hem utanför Nashville är i mycket gott skick, och som många andra presidenters bostäder har det bevarats som en nationell sevärdhet. Det var på President Franklin D Roosevelts tid, i samband med den stora depressionen, som ett omfattande program med provisoriska arbeten (WPA) infördes. Det påminner en smula om den svenska ALU-tiden och kunde innefatta en mängd olika sektorer i samhällslivet, inte minst kultur, minnesmärken, nationalparker och t.o.m. indexering av folkräkningar och annat arkivmaterial. Projekten följde ofta ett mönster, där man först etablerade verkstad/kontor vid varje objekt och sedan knöt till sig arbetslösa från närområdet. Resultaten från dessa projekt, som inte fick konkurrera med ”riktiga jobb”, är ofta mycket lyckade. Så också The Hermitage. 

När man anländer till The Hermitage blir man väl mottagen. Det finns gott om personal, många i 70-årsåldern, flera säkert över de 80. Det handlar om volontärer, ett system som fungerar utmärkt och ger den stora skaran av pensionärer något vettigt att ta sig för, snarare än att sitta hemma och ha det tråkigt. De får träffa massor av människor, får vara med och utföra ett meningsfullt arbete, tar sig till ”jobbet” och håller sig alerta och fräscha i huvudet längre än andra pensionärer. Varför kan vi inte ha det så? 

Utrustad med en audio-manick och en karta vandrar man sedan genom den vackra parken, stannar där man så vill och trycker på de siffror som skyltas längs vägen; en uppsättning siffror för vuxna, en för barn och en för extra fördjupning. Man lyssnar, tittar sig omkring och spankulerar vidare. 

Kommer man så fram till huvudmålet, Andrew och Rachels herrgårdsliknande bostad, där det mesta av inredning, inklusive tapeter, möbler, lampor, tavlor o.s.v. är i original. Man väntar först några minuter på en bänk utanför. Så kommer en äldre herre och hälsar en välkommen, samt förhör sig om varifrån man kommer (ett obligatorium i USA tycks det). Så ger han en kort introduktion till huset och dess invånare samt leder besökarna till huvudingången. Väl inne i hallen tar en annan guide vid, denna gång en ung kvinna, klädd i tidstypiska kläder. Trevligt och underhållande berättar hon om huset och dess ägare, inte minst då om Presidenten, som här kallas ”The General”, och hans aningen skandalomsusade hustru. Man får kika in i de vackra salongerna på båda sidor om hallen och får sedan ta sig upp för en brant trappa till andra våningen. Där väntar en ny guide, en äldre man denna gång, och berättelsen fortsätter. En tredje guide hinns också med innan det är dags att lämna huset för att beskåda parken, slavarnas boningar, Rachels trädgård och familjen Jacksons begravningsplats med monumentet över Andrew Jackson. 

b2ap3_thumbnail_IMG_0758.JPG

Det är då överraskningen kommer. Det kryllar av barn. Pojkar och flickor i 10-årsålder, alla uppklädda i någon sorts 1800-talsliknande kläder. De har en uppgift. Två och två finns de utplacerade vid huset och sedan runt omkring i parken. Deras uppgift är att berätta små bitar av historien, några meningar var, följt av ”Enjoy your visit to the Hermitage” samt en liten bock/nigning. Nästan alla barnen rabblar sin innantilläxa med stort allvar, men charmigare kan det inte bli och jag hinner tänka: Så utmärkt! Så ska det gå till! Här får barnen dels träna på att tala inför folk (Speech), uppföra sig, träffa äldre människor och lära sig en smula historia. Besökarna får lite omväxling från alla 80-åriga volontärer och ett kvitto på att historien tillhör oss alla, inte minst barnen. Jag får höra att det är skolklasser från hela Nashvilleområdet som under terminerna tagit som sin uppgift att på detta sätt befolka The Hermitage en halvdag var. Tala om win-win! 

b2ap3_thumbnail_IMG_0760.JPG

Tänk er detta koncept i Sverige! Vilken vitamininjektion skulle inte detta kunna vara vid våra gamla slott och borgar, hembygdsgårdar och museer. Och andra sevärdheter. Eller skulle det stupa på vår överdrivna byråkrati? Våra fackföreningar? Vår idiotiska policy att folk över 65/67 helst inte skall arbeta alls eller utföra något nyttigt. De skall vila och ha det bra! Så icke: Bra mår man om man har meningsfull sysselsättning, känner sig behövd och får träffa folk.

Det gäller både gamla och unga!

Inför min Amerikaresa gjorde jag upp två listor, en över alla de släktingar och vänner jag hoppades få träffa och en över de arkiv, bibliotek och föreningar med släktforskningsstuk jag skulle vilja besöka. Högst upp på den senare listan placerade sig ALLEN COUNTY PUBLIC LIBRARY i Fort Wayne, Indiana, med sin avdelning för GENEALOGY, som lär vara den näst största i världen, efter Family History Library i Salt Lake City, Utah. 

Nu har jag varit där! 

Efter att ha landat på enorma O´Hare Airport i Chicago och krånglat mig ut till biluthyrningsfirman för att kvittera ut min automatväxlade (åååh, vad det är ljuvligt att köra en sådan, kan någon människa begripa varför de inte slagit igenom i Europa?) lilla bil. Med GPS:en inställd på Fort Wayne kastade jag mig sedan oförskräckt ut i den förfärliga trafiken. 

Man slås omedelbart av hur knaggligt och knöggligt och rufft det är i utkanten av Chicago och andra liknande megastäder. Rena 30-talet! Själv centrum, liksom Manhattan, är snyggt och prydligt, spännande och vackert, liksom de städer och samhällen en bra bit utanför staden – där medelklassen bor och vistas. Men i ett mittenbälte är det som sagt ofattbart fult och nedgånget. Rena depressionen. 

Man kan fråga sig varför världens näst största släktforskningsbibliotek ligger i en gudsförgäten håla som Fort Wayne, långt från allfartsvägen? Varför inte i själva Chicago eller någon annan storstad? Å andra sidan minns vi med saknad vissa motsvarigheter i Sverige; Ramsele, Leksand och Kyrkhult, på de välsignade mikrokortens tid …

b2ap3_thumbnail_Genealogy-center.jpg

Mitt inne i stadens centrum ligger Allen County Public Library, en imponerande koloss med fantastiska utrymmen för all slags kulturverksamhet, däribland således en avdelning för släktforsking, GENEALOGY. Man anar en generös släktforskningsintresserad donator någonstans i bakgrunden, annars bygger en liten stad som Fort Wayne knappast en sådan slösande generös kulturbyggnad. 

Släktforskningsavdelningen påminner starkt om motsvarande institution i Salt Lake City; stora ytor, massor med forskarplatser, bokhyllesystem, många rullande, på varje ledig vägg och tillgänglig golvyta. Datorer, givetvis, men också gammaldags läsapparater, glest befolkade eftersom tiden har gått ifrån sådana maskiner. På datorerna finns ett antal resurser som Ancestry, HeritageQuest, Fold3 och Newspapers.com – men knappast mer upphetsande än de jag redan har på min egen dator. Förgäves sökte jag efter den försvunna databasen över dödsrunor (obituaries) i Chicago Tribune. Den har vi haft, berättade man, men vi blev tvungna att säga upp den eftersom den blev så fruktansvärt dyr att abonnera på. 

Styrkan i Fort Wayne ligger i den enorma boksamlingen, hyllkilometer efter hyllkilometer, huvudsakligen organiserad i två delar;

b2ap3_thumbnail_Lng-bokhylla.jpg     b2ap3_thumbnail_Bokhyllor.jpg

1.      Släktutredningar i bokstavsordning efter bokens huvudämne, t.ex. The Campbell family, som alltså skall sökas under bokstaven C. I bibliotekskatalogen är eventuella underrubriker, andra huvudgrenar i en och samma bok, också sökbara, t.ex. The Campbell family with branches Businga, Howard and Peterson. Däremot når man inte de tusentals övriga efternamn som också förekommer i boken, och hur skall man då veta att det är i just denna bok bland tiotusentals andra de efterlängtade uppgifterna finns med?

2.      Den geografiska samlingen av adresskalendrar, gravregister, avskrifter ur födelse- vigsel och dödregister, dödsrunor, lokalhistoria med korta biografier över framstående medborgare och mycket annat. Samlingen är ordnad efter nation (mestadels USA), delstat och county. Den är inte på något sätt heltäckande, men med lite tur kan man hitta just det man behöver. 

Det amerikanska systemet för klassificering av böcker; DEWEY DECIMAL NUMBERING SYSTEM är sanslöst svårbegripligt och oöverskådligt. När man slår i katalogen får man fram en kodsträng för varje bok med minst sex siffror följt av diverse stora och små bokstäver och ytterligare någon siffra: 

977.202 Au1

Ovanstående kod, som man svårligen kan hålla i huvudet när man jagar in i gångarna och flyttar på mobila hyllor, omfattar böcker om Auburn, Indiana. Vid katalogdatorn ligger det därför några blyertspennor samt små bitar av makulerat papper på vilka man skriver upp sin sträng, som man sedan tar med sig in bland hyllorna. Tala om medeltid! I svenska bibliotek brukar det finnas små skyltar på hyllorna, eller s.k. ”Knubbar” som anger att här börjar böckerna om Australien eller Handarbete. I USA har man bara kodsträngen 979.450.Kh36 att orientera efter, ingenting annat. 

b2ap3_thumbnail_Lsesal.jpg

För ett decennium sedan var det slagsmål om forskarborden och läsapparaterna på detta bibliotek. Nu är det mycket gott om plats. Tiden har gått ifrån stora arkiv och bibliotek. Så mycket går ju numera att göra hemifrån. Samlingen, och framför allt vi forskare, skulle må mycket bra av massiva digitaliseringsinsatser, så att inte bara rubriken i släktböcker och lokalhistoriska arbeten utan varje ord, varje namn, varje geografisk ort via PDF-sökning bleve sökbara. Så som man gör med digitaliserade tidningar. Först då skulle denna unika samling bli verkligt tillgänglig för forskare runt om i världen.

b2ap3_thumbnail_Biography.jpg     b2ap3_thumbnail_Adresskalendrar.jpg

En och annan bok hade man faktiskt gjort så med, t.ex. The Swedes in Illinois – ett biografiskt uppslagsverk. Där kunde jag raskt slå på både namn och födelseort, t.ex. Falköping, och få mängder av klickbara träffar, som jag sedan kunde skriva ut eller spara på pinne.  

Så ska vi ha det på världens största och bästa släktforskningsbibliotek i framtiden;

INTERNET

Inför min instundande amerikaresa lät jag mig förföras av en annons om billig telefoni och surf på semestern. Den handlade om ett litet SIM-kort, som under 30 dagar och till en förhållandevis rimlig penning skulle ge mig tillgång till alla de funktioner jag brukar använda på min mobiltelefon här hemma; surf, epost, SMS och telefon, med gratis vidarebefordran från mitt vanliga telefonnummer till detta tillfälliga kort o.s.v. 

Tyvärr visade det sig, att en av förutsättningarna för detta smarta system var att den egna mobiltelefonen inte var ”låst till en viss operatör”. Detta är naturligtvis grekiska för var och en, som med saknad minns de svarta bakelittelefonerna, men efter bara 11 knapptryckningar och en väntan på 8 minuter kom jag till sist fram till en livs levande människa på min leverantörs kundsupport.

b2ap3_thumbnail_Iphone.jpg

- Om det är en Iphone 4 du har, måste den ”låsas upp” innan du kan stoppa in ett annat SIM-kort i den, sade personen

- Varför är den då ”låst”?  undrade jag. 

 - Det beror på att Apple ville binda sina kunder vid en exklusiv leverantör (eller om det var tvärt om), men nu har Konkurrensverket och EU bestämt att så får man inte göra. Senare versioner av telefonen är därför inte låsta. 

- Båtar föga, suckade jag. Vad gör jag? 

Så följde en lång och invecklad beskrivning över hur jag måste gå till väga: 

1. Ta bilen och åk till närmaste Teliabutik, för det är endast där man kan ”låsa upp” sin telefon. I mitt fall blev 78 km ToR. Väl där gick operationen på 8 röda sekunder.
2. Betala 300 kronor. Spara kvittot.
3. Åk hem igen, tanka ned och installera underhållningsprogrammet  iTunes i din dator.
4. Starta om datorn.
5. Gå in i telefonen under inställningar, allmänt o.s.v. och sök rätt på ditt IEMI-nummer.
6. Ring Apples supportavdelning (åtta knapptryckningar och 11 minuter) och kontrollera att upplåsningsfilen har sänts.
7. Anslut mobilen till datorn.
8. Öppna iTunes och sök efter den skickade filen.
9. Ring Apple igen och gråt, eftersom du inte hittar filen och inte förstår hur du ska bära dig åt.
10. Starta om datorn.
11. Tanka ned den så småningom återfunna filen.
12. Säkerhetskopiera innehållet på din mobil.
13. Installera den nya upplåsta versionen.
14. Godkänn, återskapa och uppdatera.
15. Synkronisera (vad nu det är)

Res tillbaka till Teliabutiken (78 km) och be dem sätta in ett SIM-kort från en annan operatör, så att du ser att telefonen säkert tar emot ett främmande kort. Ditt nya semesterkort kan du naturligtvis inte sätta in, ty då börjar detta genast gälla och ticka dagar. 

Fôrgrômmata tekniknördar!

Så här krångligt får det helt enkel inte vara och både Apple, iTunes och Teliabutiken borde skämmas över att ha skapat ett så användarvidrigt system. Naturligtvis borde det räcka att gå in på en hemsida, anmäla att man vill ”låsa upp” sin mobil, trycka på högst tre knappar och så är det grejt. Men uppenbarligen vill parterna att det skall vara så svårt som möjligt, så att folk avstår från att använda andra leverantörer, ens på utlandsresor. Trots EU. 

Som släktforskare står vi ständigt inför det vi upplever som ”låsningar”; Folk försvinner, fader okänd, prästen skriver som en kratta, kyrkoböckerna har brunnit eller något annat elände. Vi vill dock gärna tro, att för varje LÅSNING så finns det en LÖSNING: alternativa källor, fiffiga databaser och register, hjälpsamma släktforskarkollegor o.s.v. 

Häromdagen fick jag på en av alla Facebooks Släktforskargrupper syn på en förtvivlad fråga från en amerikanska, som i åratal sökt efter sin farfars mor, en Kerstin Wahlberg, född ca 1859 i Sverige och utvandrad till USA 1882/1883. Jag själv och många andra skred genast till verket – detta måste väl i all sin dar kunna gå att lösa – och bidrog med råd och dåd. Själv hittade jag följande post i Emigranten Populär, och tänkte att nu så…!

b2ap3_thumbnail_Emigranten-populr.jpg 

Det visade sig emellertid att det inte var så lätt. Flyttningslängderna i Sunne (S) ger absolut ingenting. Stödd på decennier av erfarenhet kollade jag också annexförsamlingarna Västra och Östra Ämtervik samt Gräsmark. Och EMIBAS förstås. Och en massa annat. 

Damen hade själv bestämt sig för att problemet inte gick att lösa. Hennes förhoppning var nu att någon som själv var släkt med Kerstin Wahlberg skulle känna igen namnet och höra av sig. Annars återstod bara DNA…. (hur hon nu hade tänkt sig den operationen). 

Men så låst kan det väl ändå inte vara? 

Utvandringsuppgiften här ovan måste väl på något sätt kunna leda fram till rätt Kerstin Wahlberg. Min gissning är att detta var hennes andra utvandring. Att hon först emigrerat som "Johansdotter" eller något sådant, tagit namnet Wahlberg i USA, kommit hem på besök utan att åter skriva sig i Sverige och sedan köpt biljett under sitt nya namn; härav posten i Emihamn ovan.

Hallå alla Värmlandsforskare!

Har ni lösningen på låsningen?

b2ap3_thumbnail_Kerstin-Wahlberg.jpg

Den mystiska Kerstin Wahlberg Ehrob med nyfödd son i USA ca 1886.

b2ap3_thumbnail_Passagerarlistor.jpg

Så var det dags igen. I nästa vecka anträder jag min tjugonde resa till landet USA, en treveckors hyrbilsturné, späckad med släktbesök och forskningsarkiv. En lusttur med andra ord ... 

Året var 1972 och jag var 20 år gammal när jag för första gången tog mig över till den amerikanska kontinenten. Sedan 10-årsåldern hade jag intresserat mig för min familjs historia och även fått kontakt med en mängd släktingar, utspridda i över 30 av landets delstater. På den tiden kunde ungdomar köpa en så kallad ”Flygluffarbiljett” för nästan ingenting, och under tre månader flackade jag omkring från östkust till västkust, från söder till norr. Släktingarna var välkomnande och generösa på amerikanskt vis och många av de kontakter jag då knöt finns fortfarande kvar på min julkortslista och genom åren har det blivit många möten, både här i Sverige och over there. 

Efter 1972 har det blivit ytterligare 18 resor, några nöjesresor med familjen, några föreläsnings- och forskningsturnéer, en stor rundtur med konserter i Minnesota tillsammans med min kyrkokör och en födelsedagsresa, där jag som hemlig gäst hölls gömd i en garderob, för att på given signal hoppa fram och sjunga Happy Birthday på svenska för 90-åringen.  Dessutom två SWEDGENTOUR med Sveriges Släktforskarförbund – ett försök att skapa kontakter med det amerikanska släktforskarkollektivet. Det påstås ju att det finns fler svenskättlingar (15 miljoner ?) i USA än i Sverige, en otrolig utvecklingspotential för svensk släktforskning. 

Den första av dessa turnéer var planerad till september 2001 och målet var Rock Island, Illinois. Tyvärr hade gruppen, som också bestod av representanter för Riksarkivet och företaget Genline, valt det olyckliga datumet 11/9 för sin avresa, som därmed snöpligen avbröts i Paris. 2002 kom gruppen igen, nu i Orange, CA, och Salt Lake City, UT. 2005 besöktes också Seattle, WA, och New Westminster, BC. Traditionen med svenska föreläsningsturnéer med workshops och one-on-one har sedermera fortsatts av fyra av de deltagare som var med vid starten; Anna-Lena Hultman, Anneli Andersson, Charlotte Börjesson och Olof Cronberg. Dessa oförtröttliga emigrantforskare har också utvecklat konceptet till att handla om skanning av svensk-amerikanska kyrkoböcker, medborgarskapshandlingar och annat, samt till avfotografering av svenska gravstenar. Deltagarna befinner sig as we speak i Minnesota – nu på sin tionde turné. Läs gärna mer om denna flitiga grupp och deras berömvärda verksamhet på Swedgens hemsida [www.swedgen.se] där man också kan följa deras framfart via en blogg.

Inför årets amerikaresa bestämde jag mig för att utnyttja Facebook. Många av mina släktingar i USA är givetvis också med på detta sociala medium, och nås kanske allra lättast där. Sagt och gjort: För ett antal månader sedan satte jag in en liten karta över Mellanvästern på min nyhetssida och sa ungefär som så: I Maj månad kommer jag att resa runt i detta område. Om du har tid och lust att träffa mig, kommer jag gärna förbi. Jag tar med mig ett bildspel om vår släkts historia, som jag gärna berättar om. Massor av släktingar hörde av sig, och nu blir det en turné som heter duga (se ingressbildens karta), med sju stora släktträffar och ytterligare några spännande möten. Skannern här hemma har gått varm och jag har satt ihop sju olika bildspel med gamla fotografier, kartor och dokument. Släktingarna verkar se fram emot detta, och det gör även jag. Det finns som bekant inget roligare än att få en publik för alla sina släkthistorier och skrönor … 

Bland de arkiv och bibliotek jag ämnar besöka kan nämnas Allen County Library i Fort Wayne, IN [www.genealogycenter.org], som lär vara näst störst i världen (efter Salt Lake City), Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island, IL [www.augustana.edu/general-information/swenson-center-/], samt  Swedish Genealogical Society of Minnesota i South St Paul  [www.sgsmn.org/Swedish_Genealogical_Society_of_MN/Home.html]

Så var det då rubriken här ovan. Amörka???

b2ap3_thumbnail_Annie.JPG

Minns ni Julia Caesar 1885-1971, skräcktanten i mängder av gamla svenska filmer, många gräsligt dåliga. 1967 gjorde hon en bejublad come-back i ett TV-program där hon sjöng Annie från Amörka, en sång som häpnadsväckande nog hamnade på Svensktoppen, kanske för att den var så apart och så annorlunda mot alla andra dussinlåtar på denna lista. Texten var allt igenom obegriplig och framförandet mindre njutbart, men charmigt var det till tusen.

Nu avreser jag snart, men tro inte att ni blir utan er måndagsblogg framöver. Jag ber att få återkomma med veckoliga rapporter från min framfart over there. 

Från Amörka!

Till mina rutiner hör att varje dag före frukost starta min dator och ge mig ut på en morgonpromenad bland alla ”mina” databaser och sajter för att se om något nytt och matnyttigt har tillkommit. Det blir naturligtvis en titt in på Rötter och ett skrollande bland alla nya inlägg på Anbytarforum. Så en stund på Facebook med alla dess släktforskningsgrupper och annat spännande. Därefter fortsätter cyberturnén med en utblick i världen, enkannerligen då över den nordamerikanska kontinenten. 

Först ett besök hos generösa Familysearch.org där det nästan var dag brukar finnas nya databaser att pröva. Man trycker search, sedan records och därefter Browse all published collections och slutligen Last updated. Upp kommer en lista på alla nya eller uppdaterade databaser och det framgår också hur många poster de innehåller. Det går också att begränsa listan till att gälla en kontinent eller en nation. Ofta förekommer det nya databaser som man helt enkelt måste pröva. Då blir frukosten rejält försenad … 

Nästa stora resurs heter Ancestry.com [Ancestry.se], som också har en lista över nytt material. Från Home skrollar man ned till rubriken See all new records där de nya databaserna presenteras. Vill man veta hur många poster nytillskotten innehåller får man i stället gå till rubriken Card Catalog under Search, där listorna kan begränsas till nation, stat, källsort, ämne o.s.v. 

Andra sajter som brukar få ett morgonbesök av mig är t.ex. Genealogybank.com, FindMyPast och Geneanet. Med flera … 

Häromdagen fastnade jag dock för en ny bas med nästan 3 miljoner poster hos Ancestry: 

Evangelical Lutheran Church of America, Records, 1875-1940

Wow, hinner man tänka! Skall vi nu äntligen få digital tillgång till alla de svenskamerikanska kyrkoböcker som Svenska Emigrantinstitutet ruvat över i över fyrtio år? Tyvärr, kära emigrantforskare, är nyheten inte fullt så god. Så här ligger det till: 

Evangelical Lutheran Church of America bildades 1988 genom en sammanslagning av tre äldre lutherska kyrkor, The American Lutheran Church, Lutheran Church in America och Association of Evangelical Lutheran Churches. Den förstnämnda, The American Lutheran Church bildades 1960 genom en sammanslagning av American Lutheran Church, med i huvudsak tyskt ursprung, Evangelical Lutheran Church, med norskt ursprung samt United Evangelical Lutheran Church, med danskt ursprung. Den mellersta av de tre först uppräknade,  Lutheran Church in America, var I sin tur en sammanslagning (1962) av tre ännu äldre samfund; United Lutheran Church in America, Augustana Evangelical Lutheran Church (Augustanasynoden) med svenskt ursprung och American Evangelical Lutheran Church med danskt ursprung. En snårskog av synoder och samfund således, och en sammanslagningsiver som inte står den inom Svenska Kyrkan efter. 

Det förefaller som om den nya databasen hos Ancestry huvudsakligen emanerar från den norska grenen av detta Lutherska kyrkoträd, och att man därför i huvudsak hittar norske män och kvinnor här. Detta är dock en sanning med modifikation eftersom svenskarna, på de platser där det inte fanns någon svenska församling, ofta valde att gå med i en norsk, eller gifte in sig där. Av de ca tre miljoner posterna är det därför säkert en god procent som har svensk anknytning. Har man förgäves sökt efter sina försvunna släktingar bland de svensk-amerikanska kyrkoböckerna i Växjö eller annorstädes, kanske det i själva verket är i detta norska material man till sist återfinner dem.

b2ap3_thumbnail_Search-meny-ELCA.JPG

Sökmenyn är omfattande, generös och en smula invecklad. Man gör klokt i att pröva sig fram en stund för att se hur det hela fungerar och hur man bäst fyller i (eller avstår från att fylla i) sina parametrar. Själv skrev jag som vanligt SANDGREN i efternamnsrutan, och fick omgående 45 träffar, däribland min släkting Clara Elisabeth Sandgren (1871-1899), vars dödsnotis jag sedan kunde studera hos den norska församlingen Madison Lutheran Church, Lac qui Parle Co, Minnesota. (se rubrikbilden ovan). Här en bild på stackars Clara, som dog så ung, medan storasyster Hannah i Minneapolis blev över de hundra.

b2ap3_thumbnail_Clara-Elisabeth-Sandgren-1871-1899.jpg

Denna nya megabas omfattar födde, vigde och döde – eller döpta, vigda och begravda - i de norska och svensk/norsk/danska församlingarna i Amerika från ca 1875 till 1940. Däremot omfattar den inga ”husförhörslängder”. Sådana finns ju som bekant inte i våra grannländer Danmark och Norge, och därmed förekommer de inte heller i Amerika. Svenskarna tog ju med sig den goda vanan att föra husförhörslängder till Amerika. Omdöpta till MEMBERSHIP ROLLS är de nästan lika bra som de svenska. 

Vi får hoppas att Ancestry nu raskt går vidare med de övriga församlingarna, särskilt då de svensk-amerikanska inom den nya gemensamma synoden. Har det gått att få tillstånd att skapa denna nya publika databas för de norska delarna av materialet skall det väl inte vara omöjligt att göra sammalunda med de svenska och danska delarna. Väl?  

Efter fyrtio års skuggtillvaro hos Svenska Emigrantinstitutet är det på tiden att detta innehållsrika och ytterst forskningspotenta material (begreppet inlånat från den akademiska världen) nu äntligen blir tillgängligt för alla! 

Det fina gruppfotografiet här ovan föreställer min farfars familj från Sjörröd utanför Hässleholm. Bilden är förmodligen tagen 1903, strax innan sonen Nils ger sig iväg till Amerika. Året därpå följer storebror Per i hans spår och 1906 är det syster Annas tur. På stolarna sitter åbon, tidigare husaren, Per Hansson Rosvall (1851-1930) från Vinslöv och hans hustru Bengta Andersdotter (1852-1931) från Ignaberga. Bakom dem grupperar sig de mer eller mindre vuxna barnen; Anna född 1885, Nils, född 1883, Johan, född 1878, Hanna, född 1876, Per, född 1880 och Herman, född 1887. Men så finns det också en liten pojke i förgrunden, mellan far och mor, sladdbarnet Ragnar, född 1897, tio år efter det närmast äldre syskonet, Herman. Modern är vid nedkomsten 45 år fyllda. 

Mellan Hanna och Ragnar är det således 21 år, vilket är mycket för att handla om helsyskon, men på intet sätt något rekord. Lena Junggren/Bergström (1828-1901) från Skånings-Åsaka utanför Skara gifter sig 1850 med min släkting Carl Bergström (1826-1910). Efter tio månader föds första barnet, Tilda, medan barn nummer tio, Bertil, gör sin entré först 1876, 25 år senare. Då är Lena 46 ½ år gammal. Lustigt är att Lena själv är yngst i en barnaskara på 11, där äldsta systern också är precis 25 år äldre. I båda fallen handlar det dock om ett kontinuerligt barnfödande och inte om några sladdbarn. 

b2ap3_thumbnail_Carl-och-Lena-Bergstrm-i-stergrden-med-barnen.jpg

Familjen Bergström i Skånings-Åsaka - med 25 år mellan äldsta och yngsta barnet.

Annorlunda är levnadshistorien för Charlotta Holm (1840-1922) från Karleby utanför Falköping. Den 6 januari 1863 gifter hon sig med den 32 år äldre änkemannen Anders Gabrielsson i Skåningsgården. Äktenskapet blir kort. Redan den 11 maj samma år avlider Anders, efterlämnande en gravid Charlotta, som den 9 september, Post Festum, föder sonen Axel Gabriel. En pikant detalj i sammanhanget är, att Anders Gabrielsson förra hustru, Anna Catrina Jonsdotter, var född 1785 och således 23 år äldre än sin make.

Tillbaka till Charlotta Holm, som 1864 gifter om sig med den mer jämnårige drängen Gustaf Magnusson. Det var naturligtvis nödvändigt med en karl på gården och det kan kanske förmodas att det nya äktenskapet handlade mer om nödvändighet och sunt förnuft än om kärlek. Några barn blir det emellertid inte i detta nya gifte, som slutar med Gustafs död 1876. Charlotta är nu, 36 år gammal och änka för andra gången. Sex år senare, den 25 april 1882, gifter hon sig emellertid en tredje gång, nu med änkemannen Carl Johan Nilsson (1830-1912) från Mularp och flyttar till honom. Där föds 1883 2/3 dottern Anna Vilhelmina. Det är således 20 år mellan Charlottas två barn, med inga andra barn emellan! Själv avlider Charlotta 1913. Som en ytterligare åldersrelaterad detalj kan nämnas, att Charlottas son, Axel Gabriel Andersson (1863-1946) blir far till 12 barn, födda mellan 1887 och 1909, som nästan alla blir över 90 år gamla, några över 100. Rekordet har dottern Anna, som avlider i Chicago 1996 i den magnifika åldern av 107. 

Vilken är då definitionen på begreppet sladdbarn? Så här skriver Wikipedia: 

Ett sladdbarn är ett barn som, ibland oplanerat, föds med påtagligt längre mellanrum efter den övriga syskonskaran. Det finns många skämtsamma benämningar på sladdbarn; efterskott till exempel. På finlandssvenska kallas de dialektalt allmänt för skrapabulla (skrapbulle), efter den något mindre bulle som vid bakning blir den sista då degen inte räcker till och man skrapar av bakbrädet eller kärlet man haft degen i. 

Det finns många åsikter om hur långt mellanrum det skall vara för att barnet skall uppfattas som sladdbarn. Vissa tycker att det räcker med att skillnaden mellan till exempel mellanbarnet och det yngsta är större än skillnaden mellan mellanbarnet och det  äldsta barnet. Andra anser att åldersskillnaden ska vara 12 år. Ett kriterium kan vara att barnet är fött långt efter den första barnkullen och därmed inte är en del av syskonens gemenskap utan mer är att betrakta som ett ensambarn. 

I engelskan använder man det trivsamma begreppet afterthought – ett ord som antyder att familjen väl egentligen känns färdig, men att skulle det inte vara roligt med en liten minsting i alla fall ... Franskans réflexion och danskans eftertanke tycks bygga på samma idé, medan tyskans Nachkömmling i mina öron förefaller mindre trivsamt. Torgny Lindgren använder i flera av sina böcker uttrycket sistungen för att beskriva det sista barn en kvinna sätter till världen, dock inte nödvändigtvis ett sladdbarn. 

Ett sladdbarn är med andra ord ett barn som kommer sist, på sladden, gärna många år efter de övriga syskonen. 

Här har ni en bild på vårt eget lilla sladdbarn:

 b2ap3_thumbnail_Huskvarna.JPG

Möt vår flitige lille minsting, Hugo, född 25 år efter sitt närmast äldre syskon. Hans hela tillvaro styrs av just en sladd, en nedgrävd sådan, och om någon förtjänar epitetet sladdbarn så är det han ... 

Ps: Berätta gärna om dina egna observationer av extrema sladdbarn och liknande företeelser i släkttabellerna!

Visst finns det farliga fällor att fastna i när man släktforskar. Inte minst i Västergötland med alla sina socknar, annexförsamlingar och ständigt ändrade pastoratsgränser. Det gäller att hålla huvudet kallt och inte ta någonting för givet, inte ens om det vid första anblicken verkar vara rätt och riktigt. Det kan historien om dubbelgångaren Maja Larsdotter lära oss. 

Soldaten för Saleby rote i Slöta socken, Skaraborgs län, Johannes Svensson Frukt, gifte sig 1813 19/4 med pigan Maja Larsdotter från Skattegården, Leaby i Karleby socken. Enligt alla husförhörslängder och flyttningslängder var denna Maja född 1792 18/2 i Kinneveds socken, och det var alltså i Kinneveds kyrkoböcker upplysningar om Maja och hennes förfäder borde sökas. 

Enligt Kinneveds födelsebok föddes 1792 18/2 en flicka, Maria, dotter till Lars Pehrsson och Stina Larsdotter, bondefolk i Kotarp. Husförhörslängden meddelar att Lars Pehrsson var född 1748 i Åsaka, hustrun Stina 1762, också i Åsaka, samt att familjen, 3 personer, 1793 flyttade till Åsarp. Makarna hade gift sig 1784 5/6 i Kinneved, och vigselboken gav också uppgifter om deras respektive föräldrar. 

Så långt allt gott och väl. Nu blev det att fortsätta i i Åsarp. Efter en del sökande återfanns familjen på Korsgården i Smula socken – annexförsamling till Norra Åsarp – och det gick bra att följa dem framåt i tiden. En son, Johannes, föds 1797 i Smula och hustrun Stina Larsdotter dör där 1806. Lars Pehrsson avancerar till nämndeman och häradsdomare, och hinner gifta om sig två gånger innan han själv avlider i Korsgården 1820. 

Bouppteckningen efter en så pass framgångsrik man vill man gärna titta på, och det är då den stora överraskningen infinner sig: Dottern Maria/Maja finns inte med! Endast sonen Johannes samt en dotter ur faderns andra gifte räknas upp som arvingar. Fram genast med bouppteckningen efter första hustrun, Stina Larsdotter, och där finns både Maja och Johannes med. Kanske Maja Larsdotter/Frukt dog före 1820 – men i så fall borde hennes barn väl ha varit med i bouppteckningen efter morfadern. Och förresten levde Maja ända till 1891, då hon avled vid den magnifika åldern av 99 år och två veckor. 

Men varför finns hon då inte med i bouppteckningen efter fadern? 

En genomgång av Norra Åsarps och Smula dödbok ger svaret: 

Död i Smula 1815 23/8 MARIA, 23 år av feber. Bonde barn från Bredene, Korsgården.

Dotter till Lars Pehrsson och Stina Larsdotter.

FEL MAJA!!! 

Men var finns då den riktiga, och var har felet uppstått? 

En ny genomgång av Kinneveds födelsebok för 1792 och tiden däromkring ger inga nya ledtrådar. Det är bara att leta sig bakåt i tiden från 1813, då hon bevisligen bodde som piga i Skattegården, Karleby. Det visar sig att Maja har varit piga på en rad olika gårdar i Slöta och Karleby församlingar från 1809, då hon inflyttade till pastoratet ifrån Vartofta-Åsaka. Enligt utflyttningslängden där skall hon ha bott på Jutagården, men si, där finns hon inte, och återigen tycks alla forskningsvägar vara oframkomliga …

Dags att åter kontrollera de uppgifter som hittills framkommit. Måhända har något förbisetts eller missats. Vigselboken i Slöta/Karleby 1813 påstår att Maja Larsdotters föräldrar heter Lars Svensson och Karin Svensdotter, uppgifter som jag tidigare trodde var felaktiga, eftersom jag ju via födelsenotisen i Kinneved visste vad föräldrarna skulle heta. Men … uppgiften 1813 om brudens föräldrar har väl prästen förmodligen fått av Maja själv, och hon borde ju veta … 

Fram med Kinneveds böcker igen. Kanske förekommer det där ett par med namnen Lars Svensson och Karin Svensdotter? Ja, minsann: 

Vigda i Kinneved 1788 8/4: Lars Svensson och Karin Svensdotter – dräng och piga från Glaskulla. Några barn får de emellertid inte i Kinneveds församling. Var ligger då Glaskulla. En titt i Rosenberg ger vid handen att Glaskulle inte ligger i Kinneved utan i annexförsamlingen Vårkumla. Till yttermera visso visar det sig, att Vårkumla kyrkobok ingår i Kinneveds, fast separat på egna sidor. På en Vårkumlasida i födelseboken återfinns följande notis:

b2ap3_thumbnail_Maja-Larsdotter-II-Vrkumla.JPG

Född i Vårkumla 1792 18/2 MARIA – dotter till Lars Svensson och Karin Svensdotter i Axtorp.

På precis samma dag – den 18 februari 1792 – föds det således två små flickebarn i pastoratet, det ena i Kinneveds församling, det andra i Vårkumla, och båda får heta Maria. Och bådas fäder heter Lars. Vad är sannolikheten för detta? 

Någon dubbelgångare handlade det således inte om denna gång, men ack så lätt att göra fel! 

Annexförsamlingar är en kalamitet för alla oss som forskar bland de många socknarna i Västergötland och på andra håll i vårt land med motsvarande kyrklig struktur. Ibland är det stört omöjligt att avgöra i vilken församling man befinner sig, eftersom pastoraten av och till använder sig av gemensamma kyrkoböcker och gärna anger moderförsamlingens namn som födelseort eller in- och utflyttningsort, trots att personen i fråga faktiskt hör hemma i en annexförsamling. 

Vad är det han skriver, salig Fröding, om sin prost, som var rund som en ost…?

Så fort han får prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Något fotografi av salig Maja Larsdotter finns tyvärr inte bevarat, om det någonsin har funnits, men som ersättning bjuder jag gärna på ett fotografi av hennes son, mjölnaren Gustav Frukt, med hustru Johanna, som 1872 emigrerade till Illinois och naturligtvis döpte om sig till FRUIT. Mr and Mrs Fruit, med andra ord:

b2ap3_thumbnail_Gustav-Frukt.jpg

Hur ofta har man inte gått och funderat på att starta en hemsida för sina forskningsresultat, en plats där man stolt kan presentera sina släktutredningar, gama fotografier, dokument, teorier och berättelser? Tyvärr brukar man inte komma så värst mycket längre än till just funderingar. Det är för krångligt! Tröskeln är för hög! 

Av och till kommer det erbjudanden om att lägga in sina forskningsresultat på olika megasajter som My Heritage, Ancestry eller Geneanet – allt via genealogispråket GEDCOM – men det förutsätter för det första att man har hela sin forskning inknappad i något släktforskningsprogram (vem har det?) och för det andra att man verkligen vill överlämna hela sitt med möda och ibland stora kostnader sammanbragta material ”Att skrynklas ned af obekanta händer”. Att släppa kontrollen. 

Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. 

Det slog mig för någon tid sedan att vi faktiskt redan har det hjälpmedel vi behöver för att presentera och diskutera våra olika släkter eller släktforskningsprojekt; 

FACEBOOK

Säkert är det många av mina läsare som nu rynkar på näsan och frågar sig hur detta ofta förkättrade sociala medium kan ha något som helst med seriös släktforskning att göra. När Anna-Lena Hultman och jag år 2009 tog med ett kapitel om Facebook i vår handbok EMIGRANTFORSKNING, var det många som menade att vi var ute och cyklade. Det var vi inte. Facebook är ett utomordentligt bra redskap om man vill hitta borttappade grenar av sin släkt i USA och i andra länder, eller för att återknyta och täta till kontakterna med dem man redan har hittat. 

Det är så enkelt att starta en släktsida, en s.k. grupp, på Facebook och successivt fylla den med innehåll. Gratis är det dessutom. Man inbjuder släktingar och andra intresserade att vara med, och publicerar sedan lagoma bitar, gärna med någon sorts kontinuitet så att gruppen hela tiden lever. Som ringar på vattnet sprider sig nyheten om denna grupp och särskilt roligt är det naturligtvis om nya grenar eller avlägsna släktingar i andra länder så småningom hakar på. Själv har jag valt att genomgående använda engelska på mina släktsidor – detta för att inte stänga ute alla släktingar i Amerika och annorstädes – men givetvis kan man också hålla den på svenska eller göra den tvåspråkig. 

I höstas, sporrad av plötsliga arkivfynd, startade jag en sådan Facebookgrupp för släkten Piculell 

https://www.facebook.com/groups/1398348817052588/1533024513585017/?comment_id=1533028670251268&notif_t=group_comment

och i veckan fick släkten Pilo sin egen sida 

https://www.facebook.com/groups/480418385442458/?fref=ts

Längst upp bland inläggen ”fäster” man en liten presentation av temat och syftet med sidan, kanske också en översiktlig stamtavla, och väljer sedan vilka som skall få tillgång till gruppen; vänner kanske, eller särskilt inbjudna, eller om den rent av skall vara offentlig, på det att så många släktingar som möjligt skall hitta fram till den. 

Gamla fotografier är naturligtvis självskrivna för varje släktsida på Facebook, och de bilder du lägger in inspirerar säkert många av dina släktingar att själva börja rota i album och skokartonger efter fler. 

Stamtavlorna eller släktöversikterna specialkonstruerar jag i Indesign. Det går säkert bra med andra layout-program också, eller i värsta fall med Word, men fungerar sämre med gängse släktforskningsprogram. När jag är nöjd med Indesign-filen konverterar jag den till en PDF, som jag sedan gör om till JPEG, så att Facebook inte skall spotta och fräsa. Här ett exempel:  

Overview.pdf

b2ap3_thumbnail_Overview.jpg

Man skall, som alltid på Internet, avhålla sig från att publicera text och bilder som rör nu levande personer, men i övrigt är det bara att skyffla ut, experimentera, lägga till och dra ifrån, precis som man vill. Ofta blir resultatet mycket lyckat, och många är de förtjusta utrop som inkommer från de släktingar, som upptäckt gruppen eller blivit inbjudna att vara med. Det är roligt med alla dessa kontakter, och det är också härligt att få en ”publik” för all den information man under åren lyckats knåpa ihop. 

Rubriken ovan – den sjuordiga allitterationen – fick jag kämpa länge med innan jag blev nöjd. Helt utanför ämnet kan jag inte låta bli att avrunda med en betydligt längre allitteration, tillika dubbel-limerick, om den olycklige frisören från den tyska ön Föhr, diktad av min bror, Clas Rosvall, som en av 28, en för varje bokstav i alfabetet, i samlingen ROSVALLITTERATIONER:

Fem frejdiga fröknar från Föhr

förför Föhrs försynte frisör.

Fröknarnas fumliga

famntagsförsumliga

fästmän frisören förhör.

Förtvivlad försöker förförd frisör

fåfängt förklara förlöpningen. För

förståelse fönar

friserar, förskönar. 

Förgäves! Finito frisören från Föhr.

Utför medlemmar arbetsbyte för varandra genom att forska på närliggande arkiv?

Det var så det stod i frågespalten i Släkt & Hävd för snart 50 år sedan.

På den tiden fanns det inga digitala kyrkoböcker via nätet (det fanns inget nät…), inga mikrokort och knappt ens mikrofilmsrullar med de svenska kyrkoböckerna. Man var helt hänvisad till våra landsarkiv, och om man inte bodde i samma region som sina förfäder var det dyrt och besvärligt att släktforska, inte minst för en tonåring som jag.  

Damen som författat ovanstående förfrågan bodde i Göteborg med gångavstånd till landsarkivet där, medan jag själv var bosatt i Malmö med närhet till landsarkivet i Lund. Damen behövde hjälp med forskning i söder, framför allt i Ystad, och jag själv hungrade svårt efter uppgifter om mina förfäder i Västergötland, enkannerligen i trakten runt Falköping. Vi bestämde oss för att hjälpa varandra, och sålunda blev jag introducerad till den stora handskmakarsläkten LÖFBERG från Ystad.  

Efter några flitiga månader med dessa handskmakare och deras Skånska släktingar gick det som det måste gå, jag fastnade… Jag blev så fascinerad av denna externa släkt att jag helt resolut adopterade den som min egen. Och inte nog med det, jag kom också att fängslas av de ingifta släkterna, som jag sedermera kommit att ägna mig än mer intensivt åt; PICULELL, PILO och d’AUBIGNÉ med flera. 

Släkten Löfberg från Ystad har också en stor gren som redan på 1700-talet etablerar sig i Stockholm. Kontakten med hemmakontoret i Ystad står sig emellertid, och kusingiftena mellan de två grenarna är många. Som i alla andra släkter är det emellertid en och annan som ”försvinner” och som, trots upprepade ansträngningar och mycken genealogisk längtan genom 50 långa år, vägrar att låta sig återfinnas. I släkten Löfberg är dessa borttappade själar tyvärr många … 

NILS LÖFBERG *1718 Ystad, handskmakare i Ystad, senare i Kalmar, försvinner c1747 (hans hustru, Johanna Sivers, får 1747 pass att bege sig till Hälsingland) 

RASMUS PHILIP LÖFBERG *1731 Ystad 

CHRISTIAN LÖFBERG *1749 Ystad, sjöman 

ROSINA THEODORA LÖFBERG *1817 Stockholm/Maria 

EMMA LOVISA LÖFBERG *1819 Stockholm/Maria 

SOPHIA LÖFBERG *1810 i Kalmar län, flyttar till Målilla 1830.

Följande fyra flickor Löfberg, systrar och barn till handskmakaren Isac Löfberg, är särskilt förargliga för den som inte tål luckor i tabellerna: 

GRETA CATHARINA LÖFBERG *c1784 - frånskild hustru till Johan Abraham d´Aubigné. 

ANNA CHRISTINA LÖFBERG *1790 Ystad 

REBECCA CECILIA LÖFBERG *1793 Ystad 

JULIANA LÖFBERG *1798 Ystad 

Spårlöst försvinner de från Ystad omkring 1810 och till dags dato har jag inte lyckats få fram minsta lilla ledtråd. De förekommer inte i några husförhörslängder, flyttningslängder, bouppteckningar eller andra vanligen förekommande handlingar. Länge stod mitt hopp till GF’s projekt kring passagerarlistor och passhandlingar, men ännu har det inte blivit något napp där. 

Greta Catharina överger man och barn i Ystad omkring 1810, och hörs aldrig av. När maken, handskmakaren Johan Abraham d’Aubigné, då bosatt i Halmstad, vill gifta om sig, annonseras det i Post & Inrikes Tidningar efter henne, och det är först när hon inom ”natt och år” inte låter höra av sig, som skilsmässan beviljas 1815. 

En äldre syster, Johanna Sophia Löfberg, gifter sig 1803 med lantmätaren Johan Gustaf Pilo och får med honom tre barn. När han är ute på ett flerårigt lantmäteriuppdrag i Norrland inleder hon emellertid ett förhållande med en sjökapten Albert Ricks från Bremen och får så småningom fem barn med honom. När Pilo får höra att det fötts ytterligare barn i Ystad, barn som han omöjligen kan vara far till, gör han processen kort och tar ut skilsmässa. Nu är Sophia fri att gifta sig med sin sjökapten – och ändå inte. Mannen är nämligen också gift, i Bremen, och lyckas uppenbarligen aldrig bli fri att gifta sig med sin älskarinna i Ystad. Hans namn får hon dock regelvidrigt bära och står i husförhörslängden som ”änkan Rix”. Själv är han aldrig skriven i Ystad, men som sjökapten går det kanske även vid denna tid bra att ”pendla”… 

Det har slagit mig att systrarna Löfberg och deras övriga försvunna släktingar måste ha haft ett mål, kanske ett gemensamt, för sin exodus. Så var det ju ofta med amerikaemigrationen. Pionjären etablerade sig på en plats, kanske i Illinois, Iowa eller Minnesota, och när hans syskon och syskonbarn skulle emigrera kom de till samma plats eller område, på det att man trots emigrationen ändå skulle ha tillgång till nära och kära. Kan det ha varit på samma sätt med de borttappade Löfbergarna? Kan de ha etablerat sig i ett annat land någonstans, och sedan skapat en Löfberg-koloni där? 

Min första gissning var Tyskland. Svenska Pommern kanske, och oj vad jag har letat där. Eftersom det via Sophia och hennes sjökapten finns en anknytning till Bremen har jag också letat i den staden, men tyvärr blev Bremen under andra världskriget illa åtgånget med ity följande stora källförluster. Kan de ha hamnat på Bornholm eller i Danmark, tro? Nja, då borde jag för länge sedan ha fått upp ett spår efter dem. Nå, men Baltikum då, eller Finland? Till och med i Ryssland har jag varit och röjt efter dem. Utan resultat! De är och förblir försvunna. 

Under mina emigrationsforskningsföreläsningar (det är bara i Sverige vi tillåts konstruera sådana ord) brukar jag predika att det inte finns några ”försvunna” människor. Människor kan inte försvinna – de finns, fast på andra ställen - och min uppgift är att försöka identifiera dessa andra ställen. När det gäller familjen Löfberg har jag skändligen misslyckats med detta … 

Var?

Var??

 Var???

Förr i tiden fanns det många regler, både kyrkliga och civila, som kunde utgöra hinder för äktenskap.

Den Romerska rätten var så omfattande och så rigorös, att det ibland kunde vara svårt för en ung människa att hitta någon att gifta sig med. Den förbjöd äktenskap inte bara mellan dem, som var släkt i rätt upp- och nedstigande led, utan också mellan sidosläkt till och med sjätte led. Man kunde få dispens av påven, men bestämmelserna medförde så stora besvär att kyrkan till sist var tvungen att backa och inskränka de förbjudna ledens antal. 

Den Lutherska rätten, som infördes i samband med reformation, innebar ytterligare lättnader. Äktenskap förbjöds mellan anförvanter i rätt upp- och nedstigande släktskap, mellan syskon och mellan syskonbarn (= kusiner), men vid övriga fall av sidosläktskap endast när den ena parten stod närmare den för bägge gemensamma stammen än den andra (till exempel systerdotter och morbroder), i vilket fall dock dispens kunde ges. Att kusingiften under vissa tider var förbjudna i vårt land har många släktforskare kunna erfara, men också att det var tämligen lätt att få dispens. 

I senaste numret av Släkthistoriskt Forum medverkar jag med en artikel som fått det lite lustiga namnet Kunglig Ping-Pong. Den handlar om alla de giftermål som ägt rum mellan besläktade prinsar och prinsessor i Norden, inte minst då kusiner. Värre än detta är dock de osannolikt många fall inom Europas furstehus, där prinsessor skamlöst gifts bort med en morbror eller farbror. Särskilt vanlig har denna för moderna människor motbjudande företeelse varit i Spanien, Portugal och Italien, vilket är anmärkningsvärt eftersom det här handlar om ärkekatolska länder, som inte i samma utsträckning som i norra Europa mildrat de gamla romerska lagarna. Men Påven kunde som sagt ge dispens, och det gjorde han tydligen flitigt, särskilt när det handlade om de kungliga, som han väl behövde hålla sig väl med …

Värd att nämna är t.ex. Kung Fernando VII av Spanien (1784-1833) som, trots att han inte blev så gammal, hann gifta sig fyra gånger. Hans första hustru var kusin med honom, medan fruarna nummer två och fyra var hans systerdöttrar. En annan spansk kung, Amadeo av Savoyen (1845-1890), gifte sig så sent som 1888 med sin systerdotter, Prinsessan Letizia Bonaparte, och detta t.o.m. utan Påvlig dispens. 

I den protestantiska sfären var denna typ av giftermål särskilt vanliga inom huset Schwarzburg, men förekommer även i Hessen-Homburg, Preussen och Sachsen-Coburg och Gotha. I det senare fallet var det Hertig Ernst I (1784-1844), som efter skilsmässan från sin första hustru, Louise av Sachsen-Gotha, gifte om sig med sin systerdotter, Marie av Württemberg. Ernst och Louise var f.ö. föräldrar till den mycket berömde Prins Albert, som gifte sig med sin kusin, England drottning Victoria.

b2ap3_thumbnail_Leopold-BW.jpg   b2ap3_thumbnail_Sophie.jpg

Prinsessan Sophia av Sverige och hennes make och gammelfarbror, Storhertig Leopold I av Baden.

Ett unikt fall inbegriper faktiskt vår förra svenska dynasti; År 1819 gifter sig Prinsessan Sophia av Sverige (1801-1865) – dotter till den avsatte Gustav IV Adolf – med sin farfars halvbror (!), den blivande storhertigen Leopold av Baden (1790-1852). Leopold tillhörde en morganatisk gren av huset Baden som, när det stod klart att huvudgrenen stod i begrepp att dö ut, upphöjdes till prinsar med arvsrätt till tronen. För att skänka ytterligare legitimitet åt den nya släktgrenen ansågs det vist att gifta bort tronföljaren med en ättling till den ursprungliga familjen. Prinsessan Sophias mor var Prinsessan Frederika Dorothea Wilhelmina av Baden. Just det, det var från henne som de tre nya Norrlandssocknarna fick sina namn i början av 1800-talet. Att hon faktiskt var brorsdotter till Leopold, och Sophia därmed brorsdotterdotter, sågs uppenbarligen inte som något hinder för äktenskap.  

b2ap3_thumbnail_Jose-2.JPG   b2ap3_thumbnail_Maria-Benedita.JPG

Den mycket unge Dom José de Braganza, Prins av Beira och Brasilien, och hans moster, kusin och hustru, Prinsessan Maria Benedita.

Worst case scenario har vi annars i Portugal. Där gifter sig 1760 den blivande drottningen Maria I (1734-1816) med sin farbror, Kung Pedro III (1717-1786), som sedan regerar tillsammans med sin hustru och systerdotter. Deras äldste son, Infante Dom José de Braganza, Prins av Beira och av Brasilien (1761-1788), tvingas vid 15 års ålder gifta sig med sin mors syster, som också är hans kusin, Prinsessan Maria Benedita av Portugal (1746-1829), då dubbelt så gammal som sin brudgum och systerson. 

Kära moster! 

Genetiskt sett är kusingiften och giften mellan morbröder och systerdöttrar ingen höjdare. Maria Benedita fick missfall två gånger, vilket kanske var tur. Med en så liten genetisk pool bakom sig hade risken säkert varit överhängande att dessa barn fötts med grava handikapp. 

b2ap3_thumbnail_Harald-V.JPG

I de nu regerande dynastierna är det bara en person, om vilken det kan sägas att hans föräldrar kanske inte borde ha gift sig p.g.a. för nära släktskap; Kung Harald av Norge. Hans föräldrar, Kung Olav V och Prinsessan Märtha av Sverige var kusiner. Det var också Olavs föräldrar, Haakon VII och Drottning Maud, liksom Mauds farmor och farfar (Victoria och Albert). Vidare var Märthas mor Ingeborg och hennes bror Haakon barn till Frederik VIII av Danmark och Prinsessan Lovisa av Sverige, som var dotter till Kung Karl XV. Lovisa var således kusin till Prins Carl, som också blev hennes måg – d.v.s. ett fall av anförskjutning. Hänger ni med? 

Kung Harald verkar dock vara frisk och kry, liksom hans kollegor i Sverige, Danmark, England och Spanien, som alla är resultatet av många generationer av kunglig Ping-Pong.

Lästips:  Dear Uncle - Incestuous Royal Marriages av Ted Rosvall i ROYALTY DIGEST QUARTERLY 1/2015 sid 54

http://www.royalbooks.se/produkt/99/12015.html

I helgen blev det äntligen av, det som jag hoppats på i 38 långa år …

1977 avled nämligen en gammal släkting, Ingrid, plötsligt och oväntat. Hon skulle just fylla 75, och hade bakat kakor och bullar inför den förväntade uppvaktningen. Så dog hon, och begravningen kom att hamna just på själva födelsedagen. Vid minnesstunden festade vi på hennes bakverk, precis som i den gamla anekdoten: ”Vassego och smaka på! Liket har själv bakat kakorna”. Men de var ju bakade för oss och för denna dag, så varför inte … 

Ingrid var en levande uppslagsbok när det gällde släktens historia och hade brevkontakt med ett stort antal släktingar både i Sverige och i Amerika. Hon var enda barnet, men kusiner fanns det i mängder. Alla pappas syskon hade utvandrat och även pappa hade packat amerikakofferten, men ångrade sig inför moderns tårar och blev kvar. Han var mjölnare, liten till växten men stark som en björn. Anders kunde slänga upp 100-kilossäckar på ryggen och sedan klättra upp för en smal trappstege till kvarnens inlopp, där säden skulle hällas i. 43 år gammal gifte han sig till sist med sin Tilda, 37. Äktenskapet föreföll länge förbli barnlöst, men efter sju år, vid fyllda 44, föder Tilda sitt första och enda barn; Ingrid. 

Som enda barn, och med så gamla föräldrar, är det inte förvånande att Ingrid kom att förbli i hemmet. Hon blev det man brukar kalla Hemmadotter, och fick så småningom ta hand om både far och mor, som blev 97 respektive 87. Socialt begåvad och släktkär som få kom hon att få många vänner och bekanta. Till begravningen kom det över 100 personer, vilket får sägas vara unikt för en ensamstående kvinna utan vare sig familj, nära släktingar eller arbetskamrater. 

Ingrid hade mängder av gamla fotografier. Två härliga gamla insticksalbum till att börja med och sedan lådvis med lösa fotografier. Bara några månader före hennes bortgång satt vi och gick igenom dessa bilder. Ingrid berättade vilka de föreställde och jag skrev namn, årtal och annan identifierande information på baksidan. Precis det vi alla borde ägna oss åt … 

Efter hennes död hamnade alla Ingrids fotografier, gamla brev och dokument hos kusinbarn på västkusten. I 38 år har jag som sagt önskat och hoppats få titta på samlingen och kopiera/skanna allt av intresse, vilket var det mesta, eftersom jag själv var släkt med Ingrids mor, min hustru med fadern. I lördags blev det äntligen av. Fotografilådan hos släktingarna visade sig vara ett ymnighetshorn av fantastiska fotografier, mycket mer än vad jag kunde erinra mig, inte minst från Amerika, och min skanner gick varm. 

Titta till exempel på rubrikbilden här ovan. ”Tre små gummor” har jag skrivit på baksidan: Lottie, Ada och Tilda – alla från Falekvarna, jämnåriga och fortfarande vänner, fast nu i närheten av Rockford, Illinois. Samma stadiga tanter finns också med på denna bild; Kaffetåren. Enligt Ingrid var kopparna tomma …

b2ap3_thumbnail_Kaffetren.jpg

Särskilt lycklig är jag över bilden av de två syskonen, Amanda och Otto Sandgren, tagen i Falköping strax före Ottos avresa till Amerika 1888. Otto är en av de försvunna medlemmarna av släkten Sandgren. Han hamnar som så många andra svenska emigranter i Minnesota, där han drar sig fram som lantarbetare, bl.a. i Douglas county. Sedan går det illa. Han blir tagen för stöld, grand larceny, kallas för ”county bum” (luffare) och sätts i sinkabirum i Stillwater. Där sitter han ännu 1910 enligt folkräkningen, men släpps en kort tid därefter villkorligt, rymmer sin väg och är sedan dess försvunnen. Enligt gamla protokoll har han ett alias: Otto Johnson. Är det någon som har träffat på en sådan någonstans i Amerika…?

b2ap3_thumbnail_Amanda-och-Otto-Sandgren.jpg

Så, du som längtar efter gamla bilder till din släktutredning: 

Tag genast kontakt med dem som kan tänkas ha sådana i sin ägo, inhandla en behändig reseskanner till din laptop, och sätt igång!

Now’s the time!

Det har kanske framgått av tidigare inlägg att jag är fascinerad av kyrkogårdar. Jag tycker om att strosa omkring på sådana, särskilt om de är vackra och välskötta och har många gamla fina gravstenar med spännande inskriptioner. Precis som på våra runstenar är texterna på dessa gravar kortfattade och sparsmakade – inskriptioner är en dyrbar hantering – men ibland kostar familjerna på sig ett tänkespråk, en psalmvers eller kanske rent av några diktrader.  

Våra hjältekungar och andra stormän hedras ofta med storslagna gravstenar och epitafier där mycket säkert är friserat och förskönat. Ingen människa kan väl sägas vara perfekt eller felfri, men självklart lyser all eventuell kritik med sin frånvaro. Liksom humor och självironi.

b2ap3_thumbnail_Piraten.JPG

Flitigt citerad och kommenterad är dock Fritiof Nilsson Piratens gravsten på Ravlunda kyrkogård vid Kivik. Där står: 

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen.  

Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.

Sån’t tycker vi om – lite espri och uppiggande galghumor som en avskedsgåva till vännerna…

Det bästa jag själv sett i den genren är den kallt konstaterande texten på en gravsten på Slöta kyrkogård i Västergötland:

AMANDA SOFIA BERGSTEN

f. 1860 31/7

d. 1960 31/7

 ”Dog på sin hundraårsdag”

 Där skulle man gärna vilja veta lite mer…

 Engelsmän och amerikaner verkar vara en smula mer frivola än vi nordbor på detta område. Se bara på dessa exempel:

b2ap3_thumbnail_Gravestone-1.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-2.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-3.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-4.JPG

Det närmaste vi kommer denna nivå av morbid humor är kanske Staffan Lindéns ”Pedagogiska hjältegravar” från boken Skolstollar. Vi öppnar lite löst med Lärarinnan Hilda Jönsson:  

Hennes skoldag är nu slut

Snart vet alla änglar hut

För att inte tala om lektorn i tyska, Hartwig Durch, som på sin gravsten får följande:

 Han alltid styrt ackusativ 

Nu styr han bort från detta liv

Eller den städse aktuella situationen för Adjunkten Elon Grundmark:

Gjorde motstånd mot elev

Dömd

Glömd

Samt slutligen fridslysningen över Halvdan Person, skaparen av det relativa betygssystemet (minns ni det missfostret?): 

Hvila i relativ frid

En mig närstående person, en obotlig tidsoptimist, tror alltid att hon skall hinna med så mycket. Det visar sig ofta att så inte är fallet och om hon då, svårt stressad, blir störd av oviktiga ting, kan det hända att hon väser till:  

Egentligen har jag inte tid med det här…

Jag har föreslagit att just denna mening kanske skulle passa bra på hennes gravsten. Det är inget populärt förslag…

Vad skall det då stå på min egen grav?

Som den bråkstake jag är och alltid har varit, befarar jag givetvis att det kan komma någon liten lustighet i stil med: 

Nu har han fått frid – och så har vi

men annars kan jag nog tycka att mitt mantra och min positiva filosofi i detta livet också kan passa inför evigheten: 

Det vill gärna bli bra!

I detta sammanhang kan jag inte undgå att berätta om en gammal släkting, som älskade det ljuva livet, om inte i Roms fontäner så gärna på barer och nattklubbar på Mallorca och Gran Canaria, eller kanske i Paris eller på Rivieran. Så ofta hon kunde åkte hon ut i världen för att leva detta ytliga liv, som alltid föreföll oss så fjärran, så tomt och så meningslöst. Restauranger, barer, drinkar, cigaretter, coctailmingel, flygplatslounger, taxiresor, frisyr och manikyr, beauty-box och snobbkonversation.  

På väg hem från dessa veckor i förtunnad luft stannade hon gärna till hos oss för att sprida lite kontinental glans över vårt enkla atriumhus. Det brukade gå till så här: Sex timmar efter annonserad ankomst (för planet var bara sååå försenat i Barcelona och så missade jag anslutningen på Kastrup för jag satt i baren och hörde aldrig sista utropet till Malmö…och Guuud vad jobbigt det är med flygplatser) svänger taxin in på vår lilla gata och in sveper moster, iklädd mörka glasögon, nertzjacka och skramlande armband, alltid med samma hälsnings- och öppningsreplik:  Jag är dööööd, Anna-Greta!  (så hette min mor) Därefter följde en flera timmar lång jeremiad om resans alla besvärligheter och motgångar, samt om behovet av olika sorters solskyddsmedel, nagellack och parfymer. 

Mosters replik kom i vår familj att myntas för evig tid som något man alltid säger, till vem har ingen betydelse, när man kommer hem från långa och tröttsamma resor: ”Jag är död, Anna-Greta!” 

Så dog moster, och efter begravningen samlades familjen för att bl.a. diskutera vad som skulle stå på gravstenen. Svaret kom omedelbart och fullkomligt naturligt:  

Jag är död, Anna-Greta!

Ps: Bidra gärna med fler annorlunda eller lustiga gravstensinskriptioner här nedan!

I helgen råkade jag få syn på en bild på ”gamla” Batman och Robin, den dynamiska skådespelarduon som gjorde 120 klassiska avsnitt av den populära serien i amerikansk TV mellan 1966 och 1968. 

Batman gestaltades av skådespelaren Adam West, som fortfarande lever och som efter vederbörlig googling visar sig egentligen heta William (Billy) West Anderson. Han är född 1928 i Walla Walla, Washington, som son till Otto West Anderson.   

Farfar var en John P Anderson, född i Sverige 1853 16/7 – son till ”Andrew Bengston (Sic!) & Bula Johnson” - och farmor en Anna Fredericka Gamberg, även hon född i Sverige. Han skall ha utvandrat 1887, hon 1884. 

Med så mycket god information borde det inte vara omöjligt att hitta dessa emigranter i svenska källor, och mycket riktigt: I Sverige befolkning 1880 finns följande familj noterad såsom boende i Grönsgårda i Kråksmåla socken, Kalmar län, och med hjälp av Emibas, Sveriges dödbok och lite annat utkristalliserar sig snabbt följande familjebild:

Arbetaren Gustaf Gamberg *1821 Kråksmåla +1888 där

h/ Anna Lisa Danielsdotter *1833 Kråksmåla +1890 där

d/ Emma Charlotta  *1857 Kråksmåla +1930 Fagerhult, gift Karlsson

d/ Thilda Sophia  *1860 Kråksmåla  -  till Amerika 1886

d/ Anna Fredrika *1863 Kråksmåla - till Amerika 1884

d/ Johanna Olivia *1871 Kråksmåla – till Amerika 1890 

Svårare är det med farfar; "Johan P Andersson född 1853" finns det gott om, och var skall man börja leta? Det närmaste jag kommer, med hjälp av EMIBAS, är en PER JOHAN ANDERSSON *1853 15/7 i Gammalkil (Ög), men han utvandrar 1879, vilket inte stämmer så bra. En tänkbar extra ledtråd kan vara Anna Fredrikas syster Johanna Olivia Gamberg, som hamnar i Idaho och gifter sig med en man vid namn CHARLES W ANDERSON. Anderson är jättevanligt, men man skulle möjligen kunna tänka sig att det handlar om två systrar som gifter sig med två bröder. Sådana ”syskonbyten” var inte helt ovanliga bland de svenska emigranterna, särskilt inte om de hamnade på platser där det inte fanns så många svenskar att umgås med. 

Stig fram, om du tror dig kunna rätt identifiera denne John P Anderson.

b2ap3_thumbnail_Jake-and-Maggie.JPG 

Två andra mycket kända skådespelare med svensk bakgrund är syskonen Maggie och Jake Gyllenhaal, den förra känd för en huvudroll i en modernare version av just Batman, den senare för bl.a. Brokeback Mountain och många andra kända filmer. Gyllenhaal är ju en svensk adelsätt, adlad 1652 med Nils Gunnesson Haal, introducerad på det Svenska Riddarhuset 1672 och med friherrlig värdighet från 1837. Maggies och Jakes farfars farfar, Anders Leonard Gyllenhaal (1842-1905) utvandrade 1866 till USA och slog sig ned som journalist och redaktör i Chicago, där han bl.a. arbetade för ”Nya Svenska Amerikanaren”, ”Hemlandet” och ”Svenska Tribunen”. Hans förfäder är idel-ädel-adel med ätter som Hård, Fleetwood, Lybecker, Modée, Lilliestielke och Hierta. Chansen är stor att många nu levande svenskar kan räkna släktskap med dessa begåvade Hollywood-syskon. 

Lästips: 

b2ap3_thumbnail_24.JPG

24 Famous Swedish Americans and their Ancestors

A Collection of Ancestor Tables

Utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 1996, med Bo Lindwall som huvudredaktör.

Här hittar man antavlor för 24 mycket kända svenskamerikaner, däribland

Ann Marget

Candice Bergen

Ray Bradbury

Mamie Eisenhower

John Ericsson

Greta Garbo

Melanie Grifiith

Signe Hasso

Joe Hill

Kris Kristofferson

Charles Lindberg

Gloria Swanson

…och många andra!

Dags kanske för en ny volym kring kända svensk-amerikaner? Batman, naturligtvis, och syskonen Gyllenhaal men också Michelle Pfeiffer och Drottning Noor av Jordanien.

För att inte tala om alla dessa ”berömda” Hollywoodfruar …

År 1822 vandrade ett par västgötadrängar förbi rasbranten vid Ållebergs änne utanför Falköping. De var på jakt efter en lämplig sten för en spishäll, då de plötsligt fick syn på något som blänkte till, långt där nere mellan klipporna. Det visade sig vara den s.k. Ållebergskragen, ett enastående och rikt utsmyckat konsthantverk i guld. Så fantastisk är kragen att man länge trodde att den måste vara tillverkad i Asien, men så lär inte vara fallet.

Kragen, som dateras till folkvandringstiden 400-550 efter Kristus, är tillverkad i Norden, och man menar idag att den möjligen kan ha varit en del av Odenskulten. Wikipedia säger att ”Ållebergskragen väger 612 gram och att guldhalten är 22 karat. Kragen är tillverkad av tre guldrör omlindade med guldtråd i filigranteknik och pryds med 105 små figurer. När den ännu var hel fanns det 137 stycken. Kragen har gångjärn i nacken och en låsmekanism fram.” 

Wow! Vilken skatt de båda drängarna fann!

Och var förvaras då denna klenod?

Jo, i Guldrummet på Historiska Museet i Kungliga Huvudstaden så klart, vad annat var att vänta? Går man in på museets hemsida kan man läsa mer om dessa sagolika föremål, och det finns också material för skolungdomar och deras lärare, faktablad, arbetsuppgifter och stödfrågor. För monter 19 skriver museipedagogen bl.a. följande: 

Många av de guldfynd som härstammar från folkvandringstid har hittats nedgrävda i marken. En hel del av guldet har säkert gömts undan, kanske i oroliga tider, men vissa skatter verkar inte bara vara undangömda – de har hamnat i jorden av andra skäl. Guldålderns skatter har ofta hittats långt bort från platser där människor har levt och verkat. Ofta ligger skatterna i eller precis intill bäckar och sjöar. Ibland har guldskatterna slagits sönder eller knycklats ihop innan de grävts ner i jorden. Ett av de mest mytomspunna föremålen i Guldrummet är halskragen från Ålleberg i Västergötland. Kragen är en av tre liknande halskragar som har återfunnits i Sverige. Den är otroligt detaljrikt dekorerad, och tittar du riktigt nära så kan du se små djur- och människofigurer som klättrar omkring på halsbandet. De figurer på halskragen som ser ut som djurlika varelser med människohuvuden kan föreställa guden Oden, eftersom han sades kunna förvandla sig till olika djur. Det sägs till och med att det berättas en saga på halskragen - kanske går det att läsa den… 

Spännande och suggestiv läsning, som säkert kan fånga skolbarnens intresse. Men så kommer då frågan, som eleverna har att försöka besvara: 

Varför tror du att halskragen grävdes ner mitt ute i ödemarken?

Ödemarken???

Vad menar museet med detta?

Trakten runt Ålleberg var på intet sätt någon ödemark – tvärtom!

Inom en radie av några få kilometer finns norra Europas största bestånd av megalitgravar – kanske 300 stycken – som visar att det fanns folk på Falbygden för minst 5300 år sedan. Den stora förbindelselänken var floden (älven ?) Ätran, utmed vilken några av landets allra första nybyggare slog sig ned efter det att inlandsisen dragit sig undan. På gångavstånd från Ålleberg finns den medeltida staden Falköping, och runt om densamma finns en otrolig mängd medeltida kyrkor och kloster, t.ex. Gudhem och Varnhem, och bara några mil bort ligger den gamla kulturstaden Skara med domkyrka och allt. 

Vad var Stockholm vid tiden för Ållebergskragens tillkomst och/eller undangömmande?

Svaret är klart och obarmhärtigt: Stockholm var inte över huvud taget. Stora delar av det vi nu kallar Stockholm låg under vatten och skulle så fortsätta att göra i ännu många hundra år. Det var Uppland som utgjorde ödemarken i vårt land, medan Östergötland och Västergötland blomstrade och utvecklades. 

Man trodde kanske att de flesta av den s.k. Uppsalaskolans ivrigaste tillskyndare nu gått ur tiden eller åtminstone modifierat sina märkliga ställningstaganden kring Uppland som rikets vagga, men så uppenbarligen icke. För Historiska Museet är allt utanför Mälarlandskapen att betrakta som ”provinsen” och därmed ”ödemarken”. 

Vi som lever och verkar i ”ödemarken” vet bättre!

b2ap3_thumbnail_Hav.JPG

                                        Stockholm, 500 e. Kr.

Under mina resor, såväl här hemma i Sverige som i främmande länder, besöker jag gärna kyrkogårdar. Rofyllda och meditativa vandringar på sådana brukar vara både intressanta och givande och bjuder ofta på genuina skönhetsupplevelser. Särskilt fascinerande är givetvis "kändiskyrkogårdar", där många spännande personligheter, författare, konstnärer, politiker och kungligheter, har fått sina sista vilorum. Tidigare har jag i en krönika beskrivit den Italienska kyrkogården för icke-katoliker i Rom, och i Paris finns välkända Père-Lachaise, där man kan meditera vid så många stora personligheters gravar, att kyrkogården rent av har blivit en turistattraktion:

Honoré de Balzac

Sarah Bernhardt

Georges Bizet

Maria Callas

Frédéric Chopin

Isadora Duncan

Yves Montand

Edith Piaf

Marcel Proust

Gertrude Stein

Oscar Wilde

för att bara nämna några. Den senares grav brukade vara rikt blomstersmyckad och själva gravstenen t.o.m. dekorerad med mindre smakfulla röda kyssmärken. Numera förhindras just denna typ av beundran och intim uppskattning av svårpenetrerade skyddsstängsel ...

Englands svar på detta heter KENSAL GREEN CEMETERY och ligger i västra London. Kyrkogården, som öppnades 1833, har en yta av 72 acres (nästan 30 hektar) och innehåller en protestantisk och en katolsk del. Många av de ca 65.000  gravarna (ca 250.000 begravda personer) pryds av gravmonument och mausoleer i Gotisk stil vilket skänker en atmosfär av förfinad kultur och ärorik historia. 

Till denna kända nekropol begav jag mig i veckan för att, nörd som jag är, spana in ett antal kungliga gravar. Återfann så småningom Drottning Victorias farbror, Augustus, Hertig av Sussex (1773-1843), och faster, den olyckliga Prinsessan Sophia (1777-1848) samt kusin, George, Hertig av Cambridge (1819-1904). En passant fick jag också syn på ett par gravar med det kända namnet BONAPARTE, brorsbarn och brors barnbarn till Napoleon. Undrar just varför dessa fransoser hamnat här...?

Det bestående intrycket av Kensal Green Cemetery är emellertid ett annat: Jerusalems förstöring!

b2ap3_thumbnail_Gudrun-1.JPG

Något så fasansfullt nedgånget, vanskött och respektlöst som denna minnenas trädgård har jag aldrig tidigare skådat. Ordet SKANDAL förmår på intet sätt beskriva det snedvridna kaos, med lutande hällar, nedfallna kors och krossade stenar, som Kensal Green utgör. Se bara här (och tänk på stormen Gudrun):

b2ap3_thumbnail_Gudrun-2.JPG

I Sverige fick den tragiska olyckan på en kyrkogård i västra Sverige, där en gravsten föll över och dödade en liten flicka, alla kyrkogårdsförvaltningar att genast skärpa sina regler och tillse att varje gravsten är solid, står på säker grund och är ordentligt "piggad". Så icke i England, där låt-gå-principen tycks vara den förhärskande. Kensal Green ägs och "vårdas" av ett företag med namnet General Cemetery Company. Det handlar som sagt om ett företag, en vinstdrivande verksamhet, som lever på ständigt nya begravningsavgifter, och som inte har det minsta till övers för ordning och reda, skönhet eller ens säkerhet. Respekt för de döda har man givetvis inte heller. Se bara här hur man på ett innovativt sätt kan hitta nya användningsområden för gamla gravmonument:

b2ap3_thumbnail_Vgsuggor.JPG

Jag har i många sammanhang hävdat att de svenska kyrkogårdsförvaltningarna saknar pietet när de tar bort vanvårdade gravar och icke kulturhistoriskt värdefulla stenar, men efter att ha sett Kensal Green måste jag kanske ompröva detta ställningstagande. Hellre vårdade och vackra kyrkogårdar, än som på bilderna här ovan. Det är mig en gåta hur en kulturnation som England kan tillåta sig en så flagrant och arrogant vanvård av nationens kanske mest berömda kyrkogård. Vore jag Prime Minister, eller kanske Mayor of London, skulle jag konfiskera hela eländet och med hjälp av lagen om vanhävd skapa arbetstillfällen för tusentals arbetslösa trädgårdsmästare, murare, stenhuggare och konservatorer med uppgift att rädda vad som räddas kan och därigenom återskapa Kensal Green till åtminstone skuggan av sin forna glans. Som den nu framstår är kyrkogården en skam för mänskligheten i allmänhet och för England i synnerhet.

R.I.P.  = Requiescat in pace = Rest in peace 

Vem vill ha en sådan frid?

Så säger vi understundom när vi råkar komma allt för nära pinsamma händelser, skandaler eller rykten med potential att skada eller kränka våra medmänniskor. Särskilt flitigt används uttrycket när sanningen hotar avslöja oegentligheter eller mygel bland framstående politiker eller andra makthavare. Lägg locket på – innan något värre inträffar …! 

"Sanningen skall göra eder fria" är ett gammalt, ofta citerat, talesätt. Men stämmer det verkligen? Är sanningen alltid det bästa, eller skulle vi och vår omgivning kanske ibland må bättre av en smula diskretion? 

Jag brukar i släktforskningssammanhang hävda, att man aldrig får ljuga i sin redovisning av släktens historia, aldrig påstå något som inte är sant. Däremot är det fullt tillåtet att förtiga sådant som man vet skulle göra en och annan släktmedlem ledsen. Och även om ingen nu levande skulle besväras av uppgiften, kanske det ibland kan vara passande att hålla inne med mindre smickrande sakförhållanden eller tillmälen. Om det t.ex. om en person står ”fånig” i husförhörslängdens anmärkningskolumn, eller ”idiot”, så kanske man inte behöver citera just detta. Det kan ju vara så att det handlar om någon som lider av epilepsi, och då är prästens omdöme både felaktigt och orättvist. Eller om en ensamstående mor ser sig tvungen att snatta eller t.o.m. prostituera sig för att över huvud taget kunna förse sina barn med mat, kläder och husrum. Då kanske man kan lyfta på hatten och gå förbi. 

Det handlar i så fall inte om att ändra på historien eller ens försköna den, utan bara om att lägga locket på – åtminstone tills man har fått de sociala omständigheterna klart för sig och därmed kan måla en någorlunda rättvisande tavla. 

För någon vecka sedan spelade jag på en begravning i en av mina kyrkor. Sångsolisten hade ombetts sjunga ”Det vackraste” av Cecilia Wennersten, en mycket mjuk och stämningsfull visa, men kanske ändå inte helt lämpad för begravningar. Jag sitter vid pianot och ackompanjerar, och mellan mig och den blomsterprydda kistan står solisten vid sin mikrofon. Plötsligt hör jag henne sjunga: 

Du ligger här bredvid, och jag känner hur du andas...

Så ohyggligt, hinner jag tänka, och får hindra mig själv från att ropa:   

AV MED LOCKET!!!

För en dryg vecka sedan besökte jag Genealogiska Föreningen i Solna. Jag gick faktiskt med i denna gemenskap redan 1968, så jag förmodar att jag nu tillhör veteranerna i föreningen. Som sådan gladde jag mig över GF:s pånyttfödelse i rymliga lokaler och med många spännande skannings- och indexeringsprojekt. Den omedelbara anledningen till besöket var emellertid att jag skulle föreläsa över ämnet: Emigrantforskning – Nya källor och gamla knep. 

En bit in i föredraget skulle jag demonstrera några av de databaser och sökprogram som jag ofta använder mig av i jakten på de försvunna emigranterna och deras ättlingar. En av dessa resurser är INSTANTCHECKMATE, en adressdatabas, där man hittar så gott som alla nu levande och många avlidna amerikaner. Det gick inte! Jag kom inte in! Fick snabbt växla över till en annan och sämre leverantör för att ändå kunna visa metoden. 

Väl hemkommen gjorde jag nya tappra försök att ta mig in i programmet, och när detta inte gick, kontaktade jag företaget i Kalifornien via telefon. Efter att ha brottats med flera överdrivet artiga underhuggare, som bekräftade att mitt konto automatiskt ”flaggats” och därmed avslutats, samt att man inte hade möjlighet att berätta varför så hade skett, krävde jag och fick tala med någon högre upp i hierarkin. Personen meddelade en glad nyhet: Jag skulle få tillbaka mina pengar (vilket också skett) men jag var alltså avstängd och man vägrade att tala om varför. 

Nu vet jag att Guantanamobehandling, detta att vara fängslad och straffad utan rannsakan och dom och utan att ens få veta varför, är något amerikaner har lärt sig att leva med och rent av uppskatta, men en stolt och frihetsälskande svensk släktforskare kan naturligtvis inte acceptera att bli utslängd på det här sättet utan en rimlig förklaring. Jag har mina teorier: 

Jag har varit för flitig! 

Det står så glatt och trevligt i företagets marknadsföring, att man som abonnent får göra ett OBEGRÄNSAT ANTAL SÖKNINGAR – men detta är alltså en fet lögn. Vad företaget i själva verket vill är att sälja s.k. PREMIUM REPORTS – d.v.s. detaljerade rapporter kring den eftersökta personens ekonomi, fastigheter och kriminalitet. Sådant intresserar mig inte. Det är ju själva personuppgifterna, namn och födelsedata samt adresser, jag är på jakt efter, och ingenting annat. Ni som har försökt vet, att dessa sökningar innebär en massa försök och klickar åt olika håll, innan man till sist får tag i rätt person, och uppenbarligen har jag passerat gränsen för företagets tålamod med mina tusentals sökningar. 

Det kryllar av sådana här charlataner – skojare – på nätet, företag som försöker utnyttja oss släktforskare för att tjäna en hacka.

Passa er för INSTANTCHECKMATE!

Sprid detta budskap på alla sätt ni kan! 

De ska straffas!

Så heter den engelska versionen av TV-konceptet SPÅRLÖST. Egentligen är det inte alls samma program som i Sverige, Norge och Danmark, utan något helt annat och bättre… 

Liksom i Sverige handlar det i England om att hitta försvunna eller saknade personer, företrädesvis bortadopterade barn eller sådana barns biologiska föräldrar. Sökandet försvåras av alla de sekretessregler som i England fortfarande kringgärdar adoptioner, regler som en gång skapades för att skydda barnaföderskornas och deras familjers integritet, snarare än barnens. Adoptivbarn har idag rätt att, så snart de fyllt 18, få ta del av sina adoptionshandlingar. Någon sådan rätt har inte de stackars mödrar, som en gång valde, eller tvingades, att adoptera bort sina barn. 

För att över huvud taget komma någonstans, tvingas programledaren Nicky Campbell i sådana fall använda sig av en Intermediary, en mellanhand med särskilda rättigheter att forska i annars hemligstämplat material. Om och när denna mellanhand lyckas lokalisera personen i fråga, författas och skickas ett brev, där det bortadopterade barnet ges möjlighet att välja om han eller hon vill höra av sig tillbaka, eller kanske avstå. Ur ett mänskligt perspektiv kan detta tillvägaggångssätt kanske förefalla rimligt, men vi släktforskare har givetvis svårt att acceptera något annat än framgång. 

Om och när kontakt etableras, får TV-publiken möta den eftersökta personen, som för det mesta beskriver vilken lycklig barndom han/hon har haft och hur underbara adoptivföräldrarna har varit. Några av dem har gjort vissa försök att hitta sina biologiska mödrar, men de flesta har, i någon sorts solidaritet med adoptivföräldrarna, valt att avstå. Så plockar den andra programledaren, Davina McCall, fram ett fotografi på den okända modern, och tiden stannar … Man riktigt ser och känner hur den bortadopterade fascineras, roas och våndas inför mötet med detta totalt okända ansikte, som ändå på något sätt verkar bekant. Så småningom kommer det ett antal exklamationer av typen: Wow! Oh, my God! eller Gosh! och därefter några stilla reflektioner: ”Tänk att jag faktiskt liknar någon” eller ”Undrar om hon någon gång har tänkt på mig under alla dessa år”. 

Så är det då dags att berätta för den oroligt väntande ”beställaren” – oftast då barnets mor, som kanske var 17 år gammal när det begav sig och vid tillfället oförmögen att själv ta hand om sitt barn – att få höra att barnet, som hon tänkt på varje dag i fyrtio år, nu har återfunnits. Detta är programmets absoluta höjdpunkt, och moderns reaktion, en blandning av chock, glädje, förväntan och fasa, visar hur oerhört starka banden mellan mor och barn, ehuru bortadopterade, ändå måste vara. 

I programserien använder man sig fortfarande av den gamla beprövade metoden ”BREV” som ett första försiktigt sätt att etablera kontakt mellan dem som söker och dem som blir återfunna. Sökaren skriver, för den händelse den eftersökta skulle komma att hittas, ett brev mer eller mindre i blindo. Dessa enkla handskrivna rader visar sig ofta beröra adressaten långt mer än programledarens berättelse, och ofta får skribenten också ett skrivet svar, som även det upplevs som oerhört starkt. I det skrivna brevet finns uppenbarligen en alldeles särskild kraft, som inte skall underskattas. 

Så är det dags för själva mötet, och där har man i programmet, liksom i den svenska versionen, fastnat i ett larvigt mönster, där man gör ett stort nummer av hur huvudpersonerna hämtas upp och körs till en särskild mötesplats där de lämnas att själva (nåja, kameran lämnar dem aldrig…) gå de sista stegen. Snyftmomentet är dock befriande kort, och man får också höra personernas kommentarer strax efter mötet. Detta är det mest rörande momentet av alla. Ansiktsuttrycken, särskilt hos mödrarna, visar något som endast kan beskrivas som sann lycka och befriande lättnad. En del mödrar ser i ett slag 10 eller 20 år yngre ut efter mötet än under hela programmet i övrigt. Det är en metamorfos som är kusligt påtaglig, och i nästan varje program vittnar mor och barn samstämt om att det känns som om man aldrig varit ifrån varandra, att det är naturligt att kramas och lätt att prata. 

Varför då alla dessa adoptioner i England ända in på 70-talet? Skam och vanära! Just så! De olyckliga flickornas föräldrar kan inte tänka sig att skylta med familjens förlorade heder (känner vi inte igen detta tankesätt från vissa invandrargruppers föreställningsvärld i Sverige än idag?) och skickar raskt sin dotter till ett förlossningshem långt hemifrån. Där får hon vistas i några månader, föda sitt barn och kanske amma det några veckor, innan det är dags att lämna bort det. Sedan hem igen som om ingenting har hänt, och de dumma morföräldrarna förstår inte varför dottern är så förtvivlad, deprimerad och apatisk. Det är väl bara att stryka över och gå vidare. Programserien visar att så lätt är det aldrig. De olyckliga mödrarna dras ofta med livslånga skuldkänslor, som förnuftet inte rår på. 

Ofta är det fäderna, barnets morfar, som är värst. Ut ur mitt hus! skriker han för det mesta, när den oönskade graviditeten uppdagas. En del är ofattbart grymma, t.ex. han som, när det uppdagas att hans 16-åriga och därmed omyndiga dotter står inför en s.k. sätesbjudning, ger förlossningshemmet följande besked om det rekommenderade kejsarsnittet; ”Hon kan gott få föda med största möjliga smärta efter vad hon har gjort, och om både hon och barnet dör så är det Guds mening” (!) Ofattbar är också mormödrarnas passivitet och feghet inför husets herre. Varför infinner sig inte tigrinnan, varför försvarar hon inte sin dotter och det väntade barnbarnet mot patriarkens stupida raseri? 

Jag blir så upprörd! 

Fyra säsonger har hittills gjorts av denna populära och omskakande serie.

Det tre första har visats i Svensk TV, och två av säsongerna (2 och 3 med sammanlagt 15 episoder) kan ännu beskådas i TV4-play, för dem som har abonnemang. Häromdagen upptäckte jag att hela Säsong 4 nu finns att se på Youtube - visserligen med sämre bildkvalitet och utan svensk text, men i alla fall. I helgen har jag maraton-tittat mig igenom alla de åtta nya avsnitten! 

Jag lipar fortfarande!

Jaha, nu är han där igen med sina provokativa rubriker, suckar säkert en och annan av mina läsare. Men iögonfallande och intresseväckande rubriker är faktiskt en nödvändighet för den som vill bli läst, vare sig det handlar om tidningsspalter, twittrar eller bloggar. Annars drunknar man i mediabruset. 

Finns det då något innehåll bakom denna braskande rubrik? 

Njaa, kanske inte om man med akademiker menar alla dessa genier som sysslar med naturvetenskap, teoretisk fysik, partiklar och kvanter samt med att lösa cancerns gåta. Inför dessa böjer jag mig gärna i stor respekt. Men så har vi alla dessa akademiker som sysslar med ämnen som står oss släktforskare nära, ämnen som studerar människan som kulturell varelse.

Hit räknas discipliner som etnologi, filosofi, historia, idéhistoria, estetik, konstvetenskap, retorik, språk och litteraturvetenskap samt i viss mån sociologi, pedagogik, kulturantropologi och psykologi. Kort sagt: HUMANIORA. 

Gemensamt för alla dessa, och för oss släktforskare, är att vi som källor främst använder böcker, dokument och handskrifter, samt en och annan intervju. Man kan säga att vi i långa stycken plagierar varandra, och jämför varandras resultat. I bästa fall utarbetar vi sedan egna slutsatser och teorier. Någon har en smula elakt beskrivit akademiskt arbete så: 

En akademiker läser två böcker, som ingen annan har läst,

för att med hjälp av dessa producera en tredje bok,

som ingen annan kommer att läsa. 

Bland humanistiska akademiker har det i alla tider funnits en sorts ”bördsstolthet”, ett behov av att visa fram de egna studieprestationerna och en tendens till snobbig gängbildning, oss akademiker emellan. Man talar gärna om ”akademiskt skolade krafter” som en motsats till alla glada amatörer, till vilka vi släkt- och hembygdsforskare givetvis räknas. 

Akademisk skolning i all ära, men ofta upplever vi utomstående att det knappt är styrfart på dem som efter 20 år äntligen presenterat sin doktorsavhandling, och som i kraft av denna satts att förvalta någon form av ämbete, kanske på ett bibliotek eller arkiv eller hos någon myndighet. Energi utvecklar de främst när det gäller att bevaka respekten för sin egen och institutionens akademiska status. Några exempel:  

RIKSARKIVET

Här gjorde man för 20 år sedan klart för alla släktforskare att de inte var önskvärda, åtminstone inte i de rymliga och ändamålsenliga läsesalarna på Marieberg. Dessa var avsedda för akademiker och studenter, inte för tröttsamma släktforskare. Så kom mikrokortssalen i Arninge till, och det var endast digitaliseringen som till sist fick stopp på denna indiskreta uppdelning av forskare i överklass och underklass. Och i Riksarkivets läsesalar på Marieberg ekar det fortfarande … 

KUNGLIGA BIBLIOTEKET

Även här står läsesalarna om inte tomma så i alla fall glest befolkade. Digitaliseringsprocessen går med snigelfart och hindras av en överdriven problematisering kring upphovsrätt och andra juridiska spetsfundigheter. [se min tidigare blogg i ämnet] Att vi behöver en institution som tar vara på och registrerar alla böcker och trycksaker är det ingen som ifrågasätter. Men hur är det med tillgängliggörandet? 

SVENSKA EMIGRANTINSTITUTET

Institutet, med därtill hörande UTVANDRARNAS HUS, grundades 1965, kanske som en följd av det enorma intresset för Wilhelm Mobergs utvandrarepos, och syftet var att ”främja emigrationsforskningen och stärka kontakterna med svenska utvandrare och deras ättlingar”. Redan från starten var man överens om att institutet skulle hålla en hög akademisk profil, och helst utvecklas till någon sorts mini-universitet. Det man inte förstod var att på allvar knyta till sig de glada amatörerna, släkt- och hembygdsforskarna, kommunerna, entreprenörerna, kulturbärarna. Det som kunde ha utvecklats till en folkrörelse, blev i stället en klubb för en inre krets, som med tiden krympte allt mer. Den totala oförmågan, för att inte säga oviljan, att ta till sig den nya tekniken i form av datorer, databaser och Internet, bidrog givetvis till institutets nedgång och fall. Det är min övertygelse, att med en mer generös approach gentemot potentiella nyttjare och anhängare, hade Svenska Emigrantinstitutet idag varit en blomstrande kulturinstitution och ett dragplåster för såväl Växjö kommun och Kronobergs landsting som för riket i stort.

Vi släktforskare, akademiker eller inte, kan med ett modernt uttryck beskrivas som

GATUSMARTA

Gatusmart eller gatsmart är en svensk variant av engelskans "Street smart". Är man gatusmart har man mycket kunskap som inte kan förvärvas i skola eller på formella arbetsplatser. Man kan t ex vara snabbtänkt, svårlurad, misstänksam, rådig, handlingskraftig, och man kan anpassa sig efter situationen. 

Precis sådana är vi släktforskare. De flesta av oss är mer eller mindre autodidakta. Det är vårt stora intresse för ämnet som, via trial and error, skänker oss framgång. Inga hinder är oss övermäktiga. En aldrig sinande energi, parad med vår heta längtan efter de saknade uppgifterna, ger oss till sist de redskap och den intuition som behövs. Detta, mina vänner, kan ingen akademisk examen mäta sig med. 

Släktforskare är kanske inte smartare än akademiker – men mer gatusmarta är vi då sannerligen!