God fortsättning!

God fortsättning!

 

Så säger vi till varandra efter juldagen och i början på det nya året. Inför julen och fram t.o.m. juldagen säger vi God Jul och på årets allra sista dagar klämmer vi till med det smått morbida Gott Slut, innan det är dags att utbrista i Gott Nytt År och God fortsättning på det nya året!. Av någon anledning säger vi inte God utan Glad Påsk, och i den mån vi över huvud taget uppmärksammar pingsten, så tycks den också vara Glad. Midsommaren är av naturen så ljuvlig att både God och Glad känns överflödiga. Möjligen kan vi kosta på oss ett Trevlig i sammanhanget. När det gäller födelsedagar och andra jubileer använde man förr Har den äran, en utomordentligt krystad och dessutom ofullbordad mening, som numera ersatts av Grattis. Danskarna säger f.ö. Till lykke, vilket låter rätt mysigt. I USA har man delvis andra högtidsdagar än vi, och ropar gärna Happy Thanksgiving och Happy 4th of  July. Tänk om vi skulle börja säga Glad 6:e Juni till varandra...

Men vad menar vi egentligen när vi säger God fortsättning? Vid Nyår handlar det givetvis om att det skall bli ett bra och lyckligt år för dem vi talar med. Att vi alla skall få vara friska, mätta och slippa frysa. Att det skall gå väl för våra nära och kära, och att de utmaningar vi får inte skall bli oss övermäktiga. 

För oss släktforskare har uttrycket God fortsättning en alldeles speciell betydelse. Nämligen att vi under det nya året skall göra stora framsteg i vår eviga jakt på ny information, att vi skall hitta den förlösande ledtråden, att den försvunne emigranten skall komma till rätta, att det avgörande beviset för den förmodade släktledningen plötsligt materialiseras inför våra ögon o.s.v. En God fortsättning kan kanske också handla om tillkomsten av nya hjälpmedel, personregister, databaser eller digitala källor, som hjälper oss vidare och skapar nya förutsättningar och möjligheter. 

Vad skulle då kunna tänkas innebära en God fortsättning i mina egna forskningar? Oooo…. var skall man börja? 

b2ap3_thumbnail_Carl-Gustaf-Pilo.jpgb2ap3_thumbnail_Carl-Gustaf-Pilo.jpg

1.  Hit med en ledtråd som hjälper mig att hitta ursprunget för släkten PILO! Porträtt- och kyrkomålaren Olof Pilou (1668-1753) dyker i början av 1690-talet upp på Drottningholm. Han hamnar sedermera på hemmanet Göksäter i Runtuna socken (D) – men var han kommer ifrån eller vilka som är hans släktingar är höljt i dunkel. Det finns vilda teorier om ett polskt (hamnstaden Pillau), ett italienskt och ett spanskt ursprung, men ingenting har gått att belägga. Förmodligen var Olof Pilou helt enkelt helyllesvensk – förnamnet OLOF tyder på det. En av hans söner är den berömde konstnären Carl Gustaf Pilo (1711-1793) - bilden ovan.

b2ap3_thumbnail_Stralsund-1652.JPGb2ap3_thumbnail_Stralsund-1652.JPG

2.  Hit med lite fler källor från Stralsund (ovan) och svenska Pommern! Mycket av det svenska arvet där bombades sönder och samman 1942, däribland den svenska Garnisonens kyrkoböcker. Eja, upptäcks så småningom en tidig avskrift av eller excerpter ur dessa förlorade böcker. Det skulle många av mina genealogier må väl av, t.ex. de för släkterna PICULELL och d’AUBIGNÉ

b2ap3_thumbnail_Lofbergs_lila.jpgb2ap3_thumbnail_Lofbergs_lila.jpg

3.  Hit med en breakthrough som hjälper mig att återfinna alla borttappade medlemmar av Ystad-släkten LÖFBERG, bl.a. de fyra systrarna Greta Catharina, Anna Christina, Rebecka Cecilia och Juliana Löfberg, födda 1784, 1790, 1793 och 1798 – samtliga mysteriöst försvunna från Ystad i början av 1800-talet. Varthän, varthän? Danmark? Tyskland? Baltikum? Övre Volta? 

b2ap3_thumbnail_Erland_Lagerlof4.jpgb2ap3_thumbnail_Erland_Lagerlof4.jpg

4.  Hit med en notis över konstnären Wilhelm ANGELDORFF och han hustru Cecilia. Deras öden och äventyr efter 1911, då de vistas i England, har aldrig kunnat klarläggas. I sådan relativ nutid kan man tycka att det borde vara möjligt att hitta vem som helst, men så icke. Paret har gäckat mig i decennier …  http://www.genealogi.se/blog/entry/geniet-fran-goeinge  Porträttet ovan är målat av Wilhelm Angeldorff och föreställer Erland Lagerlöf (1854–1913), svensk skolman, översättare och författare.

b2ap3_thumbnail_bokhallaren_1.jpgb2ap3_thumbnail_bokhallaren_1.jpg

5.  Hit med min morfars morbror, handelsbokhållaren Axel Mauritz HYDÉN, född 1838 i Linköping, som 1871 försvinner spårlöst från Stockholm. Han torde ha avlidit före 1878, eftersom han då inte nämns i bouppteckningen efter en äldre halvbror. Inte heller är det rimligt att tro att han emigrerade till Amerika. Det försökte han med 1864, men kom snöpligen tillbaka tämligen omedelbart (eller om han aldrig kom iväg…). Sorgligt försvunnen är han fortfarande.

Det är alltså de goda fortsättningarna på alla mina lösa ändar jag efterlyser och hoppas på inför släktforskningsåret 2017. Kanske kommer de till sist fram via nya databaser och register, varför jag önskar alla sådana ambitiösa projekt en särskilt God fortsättning! För många år sedan blev jag intervjuad av en tidning, som ville veta vad släktforskning egentligen ska vara bra för. Det togs också en bild av mig vid någon läsapparat och den rasande fyndiga rubriken kom att lyda:

 

För Ted går det framåt ju mer det går bakåt …

 

God fortsättning, alla glada släktforskare!

 

Fortsätt läs mer
8097 Träffar
1 Kommentar

26 110 084 nya poster

26 110 084 nya poster

Släktforskarjätten MyHeritage fortsätter att överraska med nya spännande och megastora databaser. Om detta skrev jag här på Rötterbloggen för några månader sedan. Rubriken var NYA NORDISKA DATABASER PÅ NÄTET varför dagens drapa får ses som ett postscriptum eller addendum:  

http://www.genealogi.se/blog/entry/nya-nordiska-databaser-pa-naetet

I förra veckan kom det en helt ny databas med över 26 miljoner poster till våra lyckliga grannar i sydväst; Danmark kyrkoposter, 1813-1919. Kyrkoposter? Vad är det? Vad slags material kan det röra sig om? Kyrkoböcker (Kirkebøger) rätt och slätt! Födelse- och dopböcker, Vigselböcker och Död- och begravningsböcker. Det här är helt enkelt en magnifik autostrada direkt in i de danska kyrkoböckerna. Med tanke på att man i Danmark och Norge helt saknar husförhörslängder är detta en Gudasänd resurs. Så här ser övre delen av sökmenyn ut - den fortsätter med mängder av andra rutor och möjligheter:

b2ap3_thumbnail_MyHeritage-DK-meny-II.JPGb2ap3_thumbnail_MyHeritage-DK-meny-II.JPG

Rejält med sökmöjligheter som synes och i nästan alla parametrar går det att söka med olika grader av exakthet. Träfflistan ger så pass mycket information, att man oftast direkt kan avgöra om notisen är intressant eller inte. Min sökning på AXEL PICULELL gav två träffar, den ena från en födelsebok, den andra från en konfirmationslängd.

b2ap3_thumbnail_Axel-Pikulell-registeruppgifter-II.JPGb2ap3_thumbnail_Axel-Pikulell-registeruppgifter-II.JPG

När man klickar på länken kommer man till en transkriberad post, som ser ut så här:

b2ap3_thumbnail_Schultz-II.JPGb2ap3_thumbnail_Schultz-II.JPG

Inte nog med det. Under posten finns också originalsidan i kyrkoboken - precis som med det svenska husförhörsregistret hos Arkiv Digital/MyHeritage:

b2ap3_thumbnail_Axel-Pikulell-fb-1876-original.JPGb2ap3_thumbnail_Axel-Pikulell-fb-1876-original.JPG

I denna databas, liksom i så många andra, kryllar det av fel, misstolkningar, förväxlingar och vilda gissningar. Det är därför alldeles utmärkt att originalsidan finns med, så att man själv kan förvissa sig om stavning och innehåll. Excerperingsarbetet/Transkribtionen är ju utförd i fjärran land av icke-danskar, varför kvaliteten inte alltid är den man skulle önska. Å andra sidan är sökmöjligheterna så många och så generösa att man trots fel och brister för det mesta hittar fram till det man söker.

Är då detta en komplett redovisning av samtliga födda, vigda och döda i Danmark under de angivna åren? Det kan det inte rimligen vara! 26 miljoner poster låter rejält tilltaget för ett litet land som Danmark, men förmodligen är detta ändå bara en del av totaliteten. Vi får hoppas att databasen växer till, både inom den nu presenterade perioden, men också tidigare och senare. Har vi svenskar någon nytta av ett danskt kyrkoboksregister? Well, glöm inte att den svenska utvandringen inte bara handlar om USA. Under vissa tider var arbetsvandringen OCH utvandringen till Danmark och Tyskland, särskilt från Skåne, Halland, Blekinge och Småland, enormt omfattande och många är de svenskar som faktiskt har släkt i dessa länder. Med detta nya register blir det på ett helt nytt sätt möjligt att återfinna dem.  

Annorlunda mot svenska förhållanden är presentationen av Konfirmationslängder. Dessa lägger vi ju sällan märke till i Sverige, där Husförhörslängderna för det mesta gör dem överflödiga. I Danmark är de dock mycket användbara, eftersom de ger exakt födelsetid och födelsesocken! Det senare är en välsignelse när det gäller stora städer som Köpenhamn, där det finns massor med församlingar att leta i. Konfirmationsnotisen för Axel ger omedelbart besked; Han är född i Vor Frelsers sogn.

En annan viktig detalj är att man i konfirmationslängderna understundom och som enda källa kan hitta en hänvisning till vem som är far till ett utomäktenskapligt barn. Femton är efter den utomäktenskapliga födseln har "skammen" kanske bleknat? Den biologiske fadern har kanske trätt fram och hjälper till med försörjningen, kanske t.o.m. låter barnet bära hans namn. Tag t.ex. MARIA WILHELMINA, född 1851 i Malmö som utomäktenskaplig dotter till Jungfru Laurentia Paulina Piculell (1817-1889). Ingenstans framgår det vem som är hennes far - inte förrän vid konfirmationen 1867 i St Johannes kyrka i Köpenhamn. Där står det hur tydligt som helst att fadern är Balettdansören (!) Ludvig Hammer.  

b2ap3_thumbnail_Konfirmations.JPGb2ap3_thumbnail_Konfirmations.JPG

Just detta fenomen kan man också träffa på i svenska konfirmationslängder. Glöm inte det, alla ni som letar efter "fader okänd".

 

 

Fortsätt läs mer
4495 Träffar
3 Kommentarer

Tidstjuvar

Det här är lite av ett modeord, men ett ganska bra sådant. Har ni tänkt på hur mycket tid som stjäls ifrån oss i alla sammanhang? När vi pendlar bort två timmar om dagen, när vi väntar på hissen som aldrig kommer, när vi står i kö i snabbköpskassan (snabb, nå ja…), när vi måste sitta på evighetslånga möten till ingen nytta. För att inte tala om TV4 och andra reklamkanaler. För att få se 40 minuter av den serie vi följer måste vi sitta där i över en timme. Reklam och programpuffar före och efter och flera gånger under programmet kan göra en galen. Visserligen hinner man koka sig en kopp kaffe och/eller besöka husets bekvämlighetsinrättning, men det är ändå klämd och bortkastad tid det handlar om. Hur mycket tid? Det beror naturligtvis på hur TV-tokig man är, men det handlar sannolikt om flera, flera dyra timmar i veckan. 

b2ap3_thumbnail_Telefon.jpgb2ap3_thumbnail_Telefon.jpg

En annan tidstjuv är telefonen. Inte bara den tid vi faktiskt pratar, utan också uppkopplingstiden, den tid vi väntar på att någon skall svara, och så framför allt tiden i växeln. Ni vet: ”Välkommen till XXX. Just nu är det många som ringer, men vi besvarar ditt samtal så fort vi kan”. Och så går sekunderna och minuterna, allt medan vi nervöst trummar med fingrarna på den hand som inte håller i luren. Efter ett tag lossnar det, tror man, men så kommer det: ”Tack för att du väntar (som om man hade något val…), vi besvarar ditt samtal så fort vi kan”. Äntligen kommer så telefonisten, och man framför sitt ärende. Det visar sig då att den person man behöver tala med A/ har semester B/ sitter i ett möte C/ är på tjänsteresa D/ har kafferast E/ finns i huset men svarar inte i sin telefon F/ inte längre har hand om dessa frågor. Man ber då att få tala med någon annan. Det finns ingen annan. Var vänlig återkom på måndag morgon. Telefontiden är 08.00 till 08.30. Man ringer då. Det är upptaget hela tiden. Man sliter sitt hår. Man sätter sig i bilen och kör in till den myndighet eller organisation det handlar om och ber att få träffa personen i fråga. Man får äntligen företräde, men innan man hinner framföra sitt ärende ringer det i telefonen. Tjänstemannen prioriterar i ett sådant läge ALLTID telefonen. Man sitter där som ett fån.

För att inte tala om knapptelefonraseriet. Ni vet: ”För vanliga frågor – tryck ett, för ovanliga frågor – tryck två, för frågor som hänger ihop – tryck tre, för råd och dåd – tryck fyra” o.s.v. Ibland kan det vara flera generationer av sådana knappval, och när man har tryckt färdigt hamnar man till sist ändå i en växel, där man tröstas av illa vald skvalmusik och i bästa fall en spökröst som säger ”Du står fortfarande i kö, din plats i kön är: TJUGO-ÅTTA”. 

b2ap3_thumbnail_Gammal-mobil.jpgb2ap3_thumbnail_Gammal-mobil.jpg

Mobiltelefoner, ehuru ofta behändiga och bra, stjäl också tid men framför allt koncentration. Alltid är det någon i klassrummet, på konferensen, i kyrkan, på biografen, under måltiden, som har glömt att stänga av sin mobil. Ifrån det första pipet till dess att syndaren förstått att det är hans (oftast hennes, om man skall vara ärlig) telefon som stör, till dess att den krafsats fram ur handväskor eller innerfickor och dess ägare lyckats krångla sig ur stolar, bänkar, gångar och dörrar, tar det ofta en hel minut, under vilken all annan verksamhet ligger nere. 

Det kanske är ett tecken på vår stressade tid att vi upprörs så över en förlorad minut, men många minuter små gör som bekant en hel timme, timmar gör dagar, veckor och år. Låt oss åtminstone vara observanta på dessa eländiga tidstjuvar, för att om möjligt förhindra att de tar över totalt.

********************************************************************************************************************************

Kära läsare!

Ovanstående text författade jag så tidigt som 2004, några av meningarna redan 2002. Det är med förfäran jag tvingas konstatera att allt (utom utseendet på telefonerna) fortfarande tycks stämma med verkligheten. Knapptelefonhysterin, där man idag förutsätts knappa in sitt personnummer, telefonnummer, kundnummer, ärendenummer o.s.v. har t.o.m. förvärrats.

                                             b2ap3_thumbnail_Samsung-Galaxy-S6-Edge-Plus-6-1280x855.jpgb2ap3_thumbnail_Samsung-Galaxy-S6-Edge-Plus-6-1280x855.jpg     b2ap3_thumbnail_iPhone-7.jpgb2ap3_thumbnail_iPhone-7.jpg

Det som tillkommit är kanske den smarta telefonin och det särskilda sorts tidstjuveri den förorsakar. Ack huru mycken tid slösar vi numera icke bort på att glo ned i våra iPhones och Androider. Dels är det allt detta med inställningar och lösenord kring olika funktioner och appar, men också oron kring de allt för få "pinnarna", vilket förmår många Internetbesatta att likt vilsna flamingos irra runt på jakt efter bästa möjliga mottagning. För att inte tala om all den tid som åtgår för att lära och ta till sig ständigt nya finesser och få dem att fungera. I våra klassrum går idag massor av tid åt till att förmå eleverna att INTE använda sina smartphones, vars frestelser tycks långt mer aptitliga än lärarens aldrig så väl förberedda lektioner. Likadant är det på möten och konferenser, där många deltagare, eftersom de så stint lutar sina huvuden nedåt, förefaller ha somnat in. Så ock i våra kyrkor där ett antal människor, som förmodas böja sina huvuden i bön, i själva verket studerar väderprognoser, aktiekurser eller idrottsresultat.

Men visst finns det mycket bra och användbart i den nya tekniken. Inte tal om annat. Och för oss släktforskare väntar än ljusare tider när allt fler digitala resurser och databaser görs tillgängliga på smarta telefoner och surfplattor. Klart är, att den digitala tekniken har revolutionerat våra möjligheter att forska när och var och hur vi vill. De gamla tidstjuvarna - typ vänta på mikrokort eller filmrullar - är sedan länge ett minne blott, och om nu bara fiber eller annan snabb uppkoppling blir var mans och kvinnas rättighet och egendom, kommer väl även den kvardröjande segheten i upp- och nedladdningar att försvinna.

 

PsI min text från 2004 (ovan) förekommer en liten antydan om att kvinnor måhända glömmer att stänga av sina mobiltelefoner (eller surra dem...) oftare än män. Så hade jag aldrig vågat skriva idag!

 

 

Fortsätt läs mer
5096 Träffar
1 Kommentar

Julita, Julotta och Juloratorium

Julita, Julotta och Juloratorium

För någon vecka sedan meddelade Katrineholm-Flen-Vingåkers Släktforskarförening i Sörmland att de nu var färdiga med sitt stora registerprojekt, en databas över födde-vigde-döde i följande socknar: Bettna, Blacksta, Dunker, Flen, Forssa, Helgesta, Hyltinge, Lilla Malma, Lilla Mellösa, Vadsbro, Årdala, Västra Vingåker, Österåker, Björkvik, Floda, Julita, Lerbo, Sköldinge, Stora Malm och Östra Vingåker. 400.000 poster har den flitiga föreningen knåpat ihop, en resurs som nu finns tillgänglig via ett USB-minne, som för en ringa penning kan inhandlas av var och en med förfäder eller forskningsprojekt i detta område. Själv gläder jag mig särskilt åt att få tillgång till JULITA kyrkoböcker. Där har jag kört fast rejält ...

Det är nu mer än ett decennium sedan Sveriges Släktforskarförbund började diskutera möjligheten av någon sorts genväg för föreningar som ville omvandla sina kyrkoboksregister till färdiga CD-skivor med god sökbarhet, liknande den som finns i Sveriges Dödbok och Sveriges befolkning. En ivrig tillskyndare var Sam Blixt från PLF i Oskarshamn, vars förening satt på en gigantisk databas. Förbundet tillsatte en kommitté, ledd av Sven Johansson från Halland, som tog fram kravspecifikationer på vilka funktioner och sökmöjligheter, som var önskvärda. Till detta bidrog också bl.a. Carl Szabad och Anna-Lena Hultman aktivt. Till slut tog förbundets ofta anlitade dataguru Johan Gidlöf vid. Snart nog kunde han presentera det s.k. Presentationsprogrammet. Tanken var att man i ena änden skulle hälla in sina databasfiler över födde, vigde och döde, för att sedan i andra änden plocka ut ett komplett sökprogram med vidhäftade databaser, färdigt för CD-bränneriet.

Tänk, det fungerade faktiskt. Det blev till sist riktigt bra! PLF satte genast igång med att producera sina CD-skivor över Kalmar län, och flera andra föreningar följde efter. Däribland min egen, Falbygdens släktforskarförening, som sedan dess producerat tre versioner av sin CD-skiva Falbygdsrötter. Tyvärr blev denna teknik aldrig den jättesuccé som förbundet hade hoppats på. Kanske fanns det ute i landet inte så många registreringsprojekt på gång eller också var tekniktröskeln, Presentationsprogrammet till trots, allt för hög. Förhoppningsvis bidrog projektet dock till att stimulera föreningarna att se över sina register och till att sätta igång nya projekt, som kanske fortfarande pågår ...

b2ap3_thumbnail_julbord1.pngb2ap3_thumbnail_julbord1.png

I veckan var jag inbjuden till vår lokala Gymansieskola för att inför de stundande helgerna i ett par invandrarklasser tala om Svenska seder och traditioner. Jag hade satt ihop ett litet bildspel kring Advent, Jul, Påsk, Valborg, Midsommar och Allahelgon - där jag försökte förklara vad det är vi firar och hur vi går till väga. En stor del av fokus hade jag lagt på den helgmat vi sätter i oss och som vi tar för självklar; Lussekatter, pepparkakor, julskinka, risgrynsgröt, lutfisk, köttbullar, ägg, sill och nubbe. Och Janssons frestelse ... Detta visade sig vara ett lyckosamt sätt att berätta om våra traditioner. Alla kan relatera till mat och det blev stundtals en riktigt munter tillställning! Bland våra invandrare och flyktingar tycks det dock råda konsensus kring att Inlagd Sill är något av det värsta som finns. Och så klämde jag i med säsongstypiska visor som Hosianna, Bereden väg, Nu tändas tusen juleljus, Hej Tomtegubbar, Blåsippan ute i backarna står, Vintern rasat ut och Sköna maj.

b2ap3_thumbnail_2006-12-Julotta-015-800x466.jpgb2ap3_thumbnail_2006-12-Julotta-015-800x466.jpg

Aningen nervöst kändes det att försöka förklara den Kristna bakgrunden till företeelser som Advent, Jul och Påsk: Majoriteten av eleverna kom ju ifrån Muslimska länder. Men allt sådant möttes med stor respekt, större kanske än vad som skulle kunna förväntas av en motsvarande "svensk" gymnasieklass. Det var när jag försökte förklara begreppet JULOTTA som ovanstående bild från en svensk kyrka kl 06.00 på juldagens morgon kom fram. Åååh... hörde det från flera håll i klassen. Så vackert, så exotiskt, så apart. Och det är det verkligen. Det är säkert många svenskar som aldrig någonsin fått uppleva en julotta. Detta att ge sig ut i arla morgonstund och på snövita vägar, medan det ännu är nermörkt, ta sig till en vitmenad kyrka på landet för att där mötas av glansen från 300 levande ljus i bänkarna, på väggarna och i ljuskronorna. Och så orgeln och psalmsången; Var hälsad sköna morgonstund! Svårslaget ...

b2ap3_thumbnail_Bach.jpgb2ap3_thumbnail_Bach.jpg

Igår medverkade jag i ett av de mest fantastiska kyrkliga musikstycken som någonsin skapats: JULORATORIET av Johann Sebastian Bach. Denna makalösa samling av orkestermusik, körsatser, hymner, arior, duetter och sjungna evangelietexter är ett mästerverk, som verkligen fångar sin publik och håller den kvar i ett magiskt lyckorus långt efter det att musiken tystnat. Men Juloratoriet är ingenting man snyter ur näven. Här krävs oerhört mycket övning, stäm-repetitioner, instudering, kanske gästspel av skickliga musiker och solister, en dirigent som heter duga, benhård disciplin och stark fokusering - annars fungerar det inte. Allt måste klaffa, allt måste stämma, alla måste vilja ... och allting sker här och nu! Det känns som ett privilegium att i nådens år 2016 få vara med i ett sådant sammanhang och uppleva vad vi människor faktiskt kan åstadkomma av himmelskt skön musik om vi bara samarbetar. Här ett litet smakprov:

https://www.youtube.com/watch?v=MVewzMm1uts

Samarbete är ett vackert ord, som fungerar i många sammanhang. I arbetslivet, i familjen, i politiken, i föreningslivet, ja t.o.m. inom näringslivet, där man kanske kunde tro att det bara handlar om att konkurrera ut varandra. Så icke! Handel föder handel! Politiska beslut blir (oftast) bättre om de bygger på förhandlingar och kompromisser snarare än på diktat och majoritetsstyre. På samma sätt förutsätter tillkomsten av de släktforskningsdatabaser och personregister vi alla älskar ett stort mått av samarbetsvilja och fokusering. Där alla drar sitt strå till stacken och där det gemensamma goda får vara riktmärke och inspirationskälla. Som i "Namn åt de döda" (Sveriges dödbok).

Eller som i Juloratoriet!  

Fortsätt läs mer
4505 Träffar
1 Kommentar

CD var tider det ... en CD-lärande historia!

CD var tider det ... en CD-lärande historia!

Nu har det hänt, det jag i flera år fruktat och som jag visste måste komma: CD-skivans slutliga nedgång och fall! I snart ett decennium har det glunkats om att CD-skivan endast är ett mellanspel, ett interludium, på väg mot ständigt ny och förbättrad teknik. Vi som varit med ett tag minns säkert Stenkakor, LP, EP och Singelplattor för att inte tala om rull- och kasettbandspelare, Walkman och CD-apparater av alla de slag. På filmens område erinrar vi oss kanske de gamla skolprojektorerna, som så sällan fungerade ordentligt, för att inte tala om Dubbel-8 Super-8, VHS (videokasett) och DVD. Det ryktas att DVD-tekniken faktiskt kom samtidigt som VHS, och att de fula fabrikanterna då bestämde sig för att först köra VHS-spåret under ett decennium eller så, för att sedan övergå till den bättre varianten, DVD. På så vis kunde man ju dubblera försäljningen av både maskiner och filmer ...

För någon månad sedan gick jag minsann åstad och inhandlade en sprillans ny bil. Massor med nya knappar och reglage att lära sig. Men .... va? Ingen CD-spelare!?! Hur jag letade hittade jag inget hål för alla mina CD-skivor och ljudböcker. Det var med darrande hand jag till sist ringde upp bilförsäljaren i hopp om att han skulle kunna meddela mig var den hemliga knappen fanns. Det fanns ingen sådan knapp. Det fanns ingen CD-spelare alls. Omodernt, skrattade bilhandlaren, nu för tiden har vi modernare prylar i våra bilar! Jaha, sa jag, gott och väl! Men vad gör jag med mina 200 ljudböcker och lika många CD-skivor med musik? Tja, du kan ju spela över dem till USB, det bör fungera ...

b2ap3_thumbnail_Bilradio.jpgb2ap3_thumbnail_Bilradio.jpg

Nej, det fungerar verkligen inte. Och även om det rent tekniskt skulle vara möjligt att föra över alla mina böcker och skivor på ett pinneminne kommer jag naturligtvis aldrig att göra det. Det kan vara upp till 20 CD-skivor i varje ljudbokslåda och det skulle ta allt för mycket tid och tålamod att kopiera över dem. Jag har varken det ena eller det andra ...  

Numera skall allt ske via Smartphone och/eller Bluetooth. Det ska skaffas appar, laddas ned, köras via iTunes, synkas (vet inte ens vad det betyder i detta sammanhang), göras spellistor, taggas och markeras, skickas upp i molnet, hämtas ned igen, kopplas ihop i nätverk, skyddas med brandväggar (men inte alltid), virussaneras, uppdateras o.s.v. i all evighet. Och så alla dessa lösenord, som skall bytas stup i kvarten och som skall innehålla minst 8 tecken, varav en stor bokstav, en siffra och en symbol. Mer megabit måste införskaffas och kanske en Internetbooster och en chromecast så att även TV-apparaten blir smart. Och så kommer det nya programversioner, särskilt av JAVA, som kan göra en galen med sina ständiga krav på omedelbar nedtankning och installation. Den nya tekniken är förvisso smart, men den tar också på krafterna och på humöret. 

I det föregående stycket kanske jag låter som en gnällig gammal farbror, men så känner jag mig inte riktigt. Jag är hyfsat med på tekniktåget, behärskar massor av dataprogram, hittar duktigt på nätet och kan hjälpligt hantera en smartphone (även om mina fingrar är allt för feta för de där löjligt små tangenterna). Nej, det är allt det här trådlösa och molnaktiga som skrämmer mig. Det är så diffust, så lynnigt och så otryggt. CD-skivorna och USB-minnena var så rejäla, så påtagliga och så fattbara. Det nya systemet är en ocean av osäkerheter, kanske på många sätt överlägset, men långt, långt utanför de flesta medborgares trygghetszon.

b2ap3_thumbnail_icloud.jpgb2ap3_thumbnail_icloud.jpg 

I likhet med mina ljudböcker och min CD-musik kommer givetvis alla våra släktforskarresurser på CD/USB så småningom att bli obsoleta, obrukbara på moderna apparater. Så länge våra nuvarande datorer lever fungerar de, men så snart vi köper ny maskinvara är det kört. Kanske blir vi tvungna att inhandla alla befolkningsskivorna och alla andra goda register en gång till, nu på något nytt medium, eller kanske tanka ned dem från "molnet" för dyra pengar. Förmodligen kommer de att en efter en omvandlas till nätresurser, sökbara betaldatabaser, som man bara har tillgång till så länge man betalar sina årsavgifter. Det är inte ett scenario jag ser fram emot.

 

 CD:n är död – stackars oss

och USB:n - med förstås

Gammal teknik – kopplas loss

Sörjd och saknad utav oss!

 

Fortsätt läs mer
9783 Träffar
6 Kommentarer

Släktforskarhack - den nya tidens lösen?

Släktforskarhack - den nya tidens lösen?

Igår åkte jag till Göteborg för att vara med om Sveriges första (?) Släktforskarhack. Det var Lisbet Rodin från GöteborgsRegionens Släktforskare, som för ett bra tag sedan frågade mig om jag ville komma och inviga detta banbrytande evenemang och kanske hålla ett föredrag. Varför just jag? Jo, Lisbet hade läst en av min gamla bloggar här på Rötter ...

http://www.rotter.se/blog/entry/lan-party-foer-slaektforskare

Det var tydligen denna text som inspirerat GöteborgsRegionens Släktforskare att i samarbete med Föreningen Släktdata, DIS-Väst och Göteborgs Stadsbibliotek göra ett försök, en Beta-version om man så vill, med ett arrangemang av ungefär det slag som beskrivs i min blogg. Med på tåget var också Riksarkivet (SVAR) och Arkiv Digital, som denna dag ställde upp med fri forskning i sina respektive resurser. Även Göteborgs Landsarkiv lär ha funnits med i bakgrunden.  

Det var ett 40-tal föranmälda och några "walk-ins", som kl 10.00 letade sig fram till bibliotekets hörsal och ivrigt kopplade in sina datorer. Lite strul med inloggning och uppkoppling blir det alltid vid sådana här tillfällen, men med lite hjälp från vänliga människor, både volontärer och bänkgrannar, löstes även dessa problem. Och så var forskningen igång ... 

b2ap3_thumbnail_Gruppen.jpgb2ap3_thumbnail_Gruppen.jpg

Lägg märke till novembermörkret utanför fönstret. Vilken annan aktivitet skulle i denna dystra månad kunna mäta sig med släktforskning, som så raskt får alla deltagare att glömma både tid och rum och gråväder?

Det febrila forskandet bröts en kvart över varje timme av små miniföredrag och genomgångar. Bibliotekarien Susanne presenterade nya spännande böcker med anknytning till släkt- och personhistoria och själv visade jag on line ett antal utmärkta svenska databaser, som gömmer sig på utländska megasajter, t.ex. det stora födelseregistret 1860-1941 hos Ancestry, husförhörsregistret 1880-1920 hos MyHeritage, födelseregistret med över 9 miljoner poster hos Familysearch o.s.v. 

b2ap3_thumbnail_Susann-Ted-Lisbeth.jpgb2ap3_thumbnail_Susann-Ted-Lisbeth.jpg

Bibliotekarien Susanne, Yours truly och eldsjälen Lisbet igår

I min blogg förra året kallade jag konceptet för LAN-party, men det visade sig vara fel. HACK skall det heta, eftersom deltagarnas datorer INTE är uppkopplade mot varandra i ett nätverk utan fungerar enskilt och separat. 

Kan då denna aktivitet bli en succé, som likt en löpeld sprider sig över landet? Ja, jag tror faktiskt det? De svenska släktforskarföreningarna behöver nya "attraktioner" för att motverka den nedåtgående trend i medlemstalen, som digitaliseringen har medfört. Det är ju så illa bekvämt att kunna sitta hemma i stugan och forska på lediga stunder. Inte behöva ge sig ut på långa resor för att besöka arkiv eller slåss om bibliotekens läsapparater i någon muggen källare ... Samtidigt riskerar vi alla att bli asociala troglodyter, som sällan eller aldrig träffar likasinnade - i alla fall inte I.R.L. - varför konceptet Släktforskarhack kanske är just vad som behövs. 

Så, alla svenska (och utländska) släktforskarföreningar: Bort med all bekvämlighet, tänk nytt och farligt, kontakta medarrangörer och frivilliga, och sätt igång!

b2ap3_thumbnail_Lisbeth.jpgb2ap3_thumbnail_Lisbeth.jpg

Fortsätt läs mer
6514 Träffar
2 Kommentarer

Förliks, kusiner ...

Under mina "släktforskningsturnéer", både här i USA och därhemma, råkar jag understundom på splittrade familjer, släkter där man inte umgås, inte träffas eller ens talar med varandra. I bakgrunden ligger ofta någon gammal konflikt och pyr, kanske obearbetade händelser i samband med ett dödsfall eller något arvsbråk inom familjen. Men det kan också handla om löjligt små oförrätter, verkliga eller upplevda, som tiden för länge sedan borde ha kunnat sudda ut och som inte ens kombattanterna själva riktigt minns omständigheterna kring.

Jag minns min allra första USA-resa. Året var 1972 och jag var tjugo år gammal och fjunig. Några år tidigare hade jag lyckats lokalisera min farmors kusiner Oswald och Ivan, två bröder i 80-årsåldern födda i Osby socken i norra Skåne 1886 respektive 1887. År 1890 emigrerade familjen till Chicago, där båda föräldrarna efter bara några år avled. Barnen, som hamnat på barnhem, hämtades hem till mostrarna i Osby, där de fick växa upp. Snart nog, när de hunnit bli 16-17 år, emigrerade de emellertid på nytt, denna gång till Spokane i delstaten Washington. På min rundresa kom jag först till Kalifornien och Uncle Oswald (det förekommer en sådan i flera av Roald Dahls häftiga noveller - ingenting för konfirmander), som var bosatt i San Clemente.

b2ap3_thumbnail_Roald.jpgb2ap3_thumbnail_Roald.jpg

Min Uncle Oswald var vid det här laget en mycket gammal man, 86 år fyllda, mager och sjuklig. Men skarp, mycket skarp, envis och obändig. På god engelska, med stark skånsk intonation, predikade han under några timmar för mig om livet och världen och kom med de mest förbluffande och kategoriska påståenden. Turligt nog var mina engelskkunskaper vid denna tid begränsade, varför jag inte kunde gå i svaromål. Han hade åsikter om det mesta, politik, religion, ekonomi, mexikaner, svarta, socialister o.s.v. Allra sämst tålde han läkare och judar. Dessa hade, dundrade han, förstört hans liv. Tragedin i hans tillvaro var att hans enda dotter, hans ögonsten, hade råkat gifta sig med en judisk läkare ... Detta skedde 1946 och sedan dess hade han aldrig mer träffat henne eller det enda barnbarnet. Det ligger något storslaget och samtidigt förfärligt i en sådan konsekvent hållning. En sorts hatfull uthållighet, som naturligtvis i första hand drabbade honom själv.

b2ap3_thumbnail_Oswald-old.jpgb2ap3_thumbnail_Oswald-old.jpg

Min Uncle Oswald

Strax innan jag skulle lämna honom, frågade han mig vart jag var på väg härnäst? Spokane, svarade jag, jag skall träffa din bror Ivan. WHAAAT??? skrek morbror Oswald, gör inte det för Guds skull! Han är en riktig skitstövel och lögnare. A real scumbag! Honom vill du inte träffa. Hör vad jag säger ...!

Väl framme i Spokane någon vecka senare tog jag givetvis ändå kontakt med morbror Ivan och fick träffa både honom, hans norska fru Amy och deras två söner. Förtjusande människor, mysiga, generösa och mycket intresserade av mig och min forskning. Det bjöds på lunch, sightseeing, hembakad tårta och mycket annat. Strax innan det var dags för mig att tacka och ta farväl vände sig Ivan, 85, emot mig och frågade: Så var har du tidigare varit på denna resa. San Clemente, svarade jag. Jag har träffat din bror Oswald. Morbror Ivan blev mörkröd i ansiktet och muttrade: Det kunde du gott ha låtit bli! Han är förfärlig. A real devil! Det visade sig att bröderna inte träffat varandra på över 40 år, och någon förlikning kring vad det nu kunde vara som orsakat deras ömsesidiga ogillande, för att inte säga hat, hade givetvis aldrig kommit på tal ...

Det är dessa livslånga avståndstaganden, som gör mig fundersam. Visst kan man ibland bli ovänner, även inom en familj eller släkt, men nog går det för det mesta att lappa och laga. Det finns ju så mycket som borde förena och ena. Hos somliga tycks det emellertid vara viktigare att till varje pris "hålla ställningarna" och elda på under pannloberna. Gud förbjude att vaksamheten kring ens vrede och harm skulle tillåtas avta ...

När jag möter mina släktingar här i USA är detta fenomen allt för ofta närvarande. Man talar inte med ett eller flera syskon, man har ingen aning om var kusinerna befinner sig, inte sedan det där stora grälet i samband med moster Irmas död. Han eller hon är "weird" eller "crazy" och "we don't want to have anything to do with them. .." Hur hanterar man som gästande släkting dessa motsättningar? Blir det inte pinsamt när livslånga schismer och småaktig grälsjuka kommer i dagen? Jovisst blir det det. Själv låtsas jag som det regnar, försöker att prata förbi tiraderna och snabbt komma in på andra, mer uppbyggliga ämnen. Det brukar lyckas. Framför allt gäller det att inte ta ställning, inte välja sida. 

b2ap3_thumbnail_isbrytare-1220x845.jpgb2ap3_thumbnail_isbrytare-1220x845.jpg

Understundom har det hänt, rätt ofta faktiskt, att jag har fått agera "isbrytare" i några av dessa kylslagna relationer. Förmått mina värdar att för min skull, eftersom jag behöver få fram värdefull information eller kanske få tillgång till gamla rara fotografier, faktiskt ringa upp den där brodern eller kusinen de inte talat med på decennier. Vid några tillfällen har jag, som den fredsstiftare jag är, lyckats provocera fram ett eller flera sammanträffanden, som givetvis börjar under permafrost men som under samtalets och kanske bildspelets och släkthistoriernas gång så småningom brukar tina till rimliga temperaturer. Då känner jag mig som en riktigt god människa.

Släktforskning förenar!

Förliks, kusiner!

Fortsätt läs mer
4368 Träffar
0 Kommentarer

Man skall inte kasta sten ...

Man skall inte kasta sten ...

För närvarande befinner jag mig på rundresa i Florida. Konceptet är detsamma som tidigare. Med hjälp av en liten hyrbil och en duktig GPS tar jag mig från plats till plats, från syssling till brylling, berättar vår gemensamma släkts historia, visar bilder, intervjuar och skannar. Syftet med allt detta är givetvis att få fram ny information och nya fotografier till släkttabellerna. Med officiella register, särskilt här i USA, kommer man bara en bit på vägen. Detaljerna blir man tvungen att försöka klämma ur de stackars släktingarna. Man blir lätt förvånad över hur oprecis deras information är. Årtal finns för det mesta inte i huvudet, möjligen ålder och födelsedag, och så får man räkna på fingrarna. När det gäller avlidna familjemedlemmar är osäkerheten än större. "Tja, han dog väl för en fem-sex år sedan" säger man kanske, och så visar det sig vara 1997 ... Detta fenomen känner vi väl dock alla till, särskilt vi som hunnit bli lite till åren.

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chihuly-7.jpgb2ap3_thumbnail_Chihuly-7.jpg

När man frågar sina amerikanska släktingar när och var de är födda, svarar de alltid med den "fysiska" orten, d.v.s. den stad eller det county där sjukhuset är beläget. Det är där händelsen registreras och det är den som gäller som födelseort, även om man aldrig mer satt sin fot där. I vårt land har vi ju sedan länge hävdat "födelsehemortsprincipen" - d.v.s. man är född där man bor, oavsett var sjukhuset råkar ligga. Från omkring 1920 till 1946 gällde dock en helt annan och egendomlig princip, där sjukhusorten anges som födelseort, men där det inte går att hitta notisen i den församlingens födelse- och dopbok. Detta vet jag med säkerhet, eftersom min egen mor hade Stockholm/Engelbrekt som sin födelseort, trots att familjen i själva verket bodde i Sundsvall. Hon föddes nämligen på det privata barnbördshuset Pro Patria i Stockholm, men finns inte antecknad i Engelbrekts kyrkoböcker. Mycket förvirrande.

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chihuly-8.jpgb2ap3_thumbnail_Chihuly-8.jpg

Kommer man så in på ämnet giftermål, blir det än värre. Här finns det många orosmoment. Tre olika datum kan nämligen fladdra förbi: 1/ Datum då Marriage License (Hindersprövning) utfärdades. 2/ Datum då Marriage Act (själva Ceremonin) ägde rum och  3/ Datum för Registration (registreringen av det ingångna äktenskapet). Alla tre kan sägas vara relevanta, men om man skall välja ett av dem är det väl nummer två. I många av de databaser över äktenskap som finns på nätet kan det dock vara nummer ett eller tre som presenteras. Återigen förvirrande! Fast å andra sidan, hur har vi det här hemma? I den nya folkbokföringen registreras visserligen datum för vigsel snyggt och prydligt - däremot inte platsen. Efter 1991 kan vi således svårligen få fram VAR våra förfäder och släktingar faktiskt gifte sig. Onödig information tycker Skatteverket, som tyvärr handhar det hela och som dessutom eldar upp de underlag som trots allt har den unika informationen.

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chikuly-2.jpgb2ap3_thumbnail_Chikuly-2.jpg

Dödsfall registreras i USA på samma sätt som med födslar, d.v.s. på den plats där de faktiskt ägde rum, oftast på ett sjukhus. Vid varje dödsfall utfärdas ett Death Certificate (Dödsattest), som brukar vara mycket utförligt med både genealogisk och medicinsk information. Här får man bl.a. veta exakt födelsetid, födelseort, föräldrarnas namn, efterlevande make/maka, begravningsplats, begravningsbyrå och mycket annat av värde. Ett stort orosmoment är dock, att all genealogisk information inte kommer från officiella källor, utan noteras under en snabb intervju med någon av de efterlevande; The Informant. Det kan alltså krylla av fel och halvsanningar i dessa attester. Mycket farligt! Här är den svenska modellen klart bättre även om vi också ibland fumlar med informationen. Ring Skatteverket och fråga var en person är avliden. Det enda du får till svar är hans eller hennes senaste adress ... Även här eldar man efter tio år upp de underlag, som skulle kunnat ge svaren. 

Man skall inte kasta sten ...

b2ap3_thumbnail_Chikuly-5.jpgb2ap3_thumbnail_Chikuly-5.jpg

Dagens blogg, och inte minst rubriken, är inspirerad av den fantastisk glas- och ljusutställning, som jag i fredags ramlade in på i St Petersburg, Florida. Utställningen heter The Chihuly Collection, efter den piratliknande konstnären Dale Chihuly, och är väl värd en mässa. Svårflirtad när det gäller konst, särskilt modern sådan, lät jag mig denna gång fullkomligt förföras av dessa fantastiska former och färger. Ett vackrare glashus får man leta efter. Där skall man definitivt inte kasta sten. (Noshörningar är inte heller välkomna...)

http://www.moreanartscenter.org/chihuly/

Ps: 

På tisdag är det presidentval i detta stora land, "The Greatest Country in the World", som våra amerikanska vänner så oblygt brukar deklarera. Efter en alldeles exceptionellt smutsig, sjaskig och osmaklig kampanjperiod är det nu äntligen dags för ett avgörande. Vem blir det? Trump eller Clinton? Jag hade inför denna resa bestämt mig för att hålla inne med mina synpunkter kring hela detta jippo, men har nu överallt blivit tillfrågad om hur vi i Europa ser på det Amerikanska valet och vilken kandidat vi föredrar. Med en för min person ovanligt diplomatisk framtoning har jag försökt slingra mig genom att säga, att vi Européer är smått chockade och egentligen inte skulle vilja rösta på någon av kandidaterna. Det är då jag får det överraskande svaret: Inte vi heller ... Det förefaller som om många amerikaner denna gång kommer att rösta MOT snarare än FÖR en kandidat. Man väljer mellan att hängas eller skjutas. Inte bra! Hur kunde det gå så illa? Fast å andra sidan, 2018 är det val i Konungariket Sverige också, och även om vi aldrig kommer upp i de amerikanska nivåerna av nedbrytande pajkastning, vet vi på förhand att det kommer att bli en tuff valrörelse med många hårda och ibland obetänksamma ord. Både från höger och vänster ...

Man skall inte kasta sten ...

Fortsätt läs mer
4438 Träffar
1 Kommentar

Handbok för föreläsare och arrangörer

Handbok för föreläsare och arrangörer

Under mina mer än 50 år som ivrig släktforskare har det av och till hänt att jag blivit ombedd att berätta om mina forskningsresultat eller hålla små föreläsningar om hur det går till. Sedan jag, dels genom uppdraget som ordförande i Sveriges släktforskarförbund, dels genom min medverkan i TV-serien VEM TROR DU ATT DU ÄR? blivit en smula känd, har dessa inhopp blivit allt mer frekventa. Som nybliven pensionär hoppas jag kunna tacka ja till flera sådana framträdanden, mest för att det är så roligt. Det kan visserligen också vara rejält ansträngande, särskilt om det förutsätter långa resor till och från, men ger så mycken positiv energi att det faktiskt är värt det hela. Det gamla talesättet besannas vid nästan varje föreläsningstillfälle: Man lär så länge man har elever ...

Vilka är det då som efterfrågar dessa framträdanden? Man skulle kunna tro att den nya tekniken med tillgång via nätet till snart sagt all information, alla databaser, handledningar, online-kurser o.s.v. effektivt borde ha haft ihjäl intresset för gammaldags föreläsningar. Så icke! Det talade ordet, gärna i kombination med stödjande bilder, är ett oslagbart koncept. Inte minst då möjligheten till interaktivitet; frågor och svar, kommentarer från publiken, små humoristiska inslag och trivsam samvaro:

  • Släktforskarföreningar - den absolut bästa, mest intresserade och mest motiverade målgruppen.  
  • Hembygdsföreningar - nästan lika bra, men med en tendens att förlägga mötena till omöjliga lokaler bortom allfarvägen. 
  • Pensionärsföreningar - en mycket trivsam och tacksam grupp, där dock lotterier och kaffeservering ibland får allt för stor plats ...
  • Daglediga, och andra typer av kommunal gruppverksamhet - dessa kan ibland innebära en utmaning för föreläsaren.
  • Studieförbundens föreläsningsserier - ofta väl organiserade med god marknadsföring, men inte alltid så stor publik.

Vilka äro då de problem en föreläsare möter när han eller hon anländer till ständigt nya förutsättningar?

LOKALEN. Ofta är den för stor med allt för långa avstånd mellan publik och föreläsare/bildvisning. Åhörarna skyr som bekant alltid de främre bänkarna för att i stället fylkas på behörigt avstånd längre ner i lokalen. Lösning: Föreslå arrangörerna att vända på stolarna så att lokalen blir bredare än lång. Då krymper avståndet.

b2ap3_thumbnail_cafebord.jpgb2ap3_thumbnail_cafebord.jpg

MÖBLERINGEN. Normalt är de flesta lokaler uppdukade för kaffeservering. Det är den sämsta lösningen eftersom alla då sitter snett och får vända och vrida på sig för att se och höra. Några sitter t.o.m. med ryggen emot scenen och låter sig endast med möda övertalas att rotera 180 grader. Lösning: Föreslå biosittning, så att publiken kommer så nära talaren som möjligt. Ofta går det att hitta en kompromiss; lösa stolar längst fram och kaffebord längst bak i lokalen.

b2ap3_thumbnail_studion-biosittning.jpgb2ap3_thumbnail_studion-biosittning.jpg

TEKNIKEN: Avsaknaden av vaktmästare eller annan tekniskt kunnig person kan ibland förmörka tillvaron för den gästande talaren. Till att börja med är det detta med ljudet, som sällan fungerar tillfredsställande. Själv föredrar jag att tala in natura, det är också det mest behagliga för åhörarna och ger talaren möjlighet att modulera och variera sin framställning. Men om lokalen är för stor eller säckig eller publiken för mångtalig är det naturligtvis nödvändigt att använda sig av mikrofon eller headset. Den senare är en djävulskt konstruerad meckapär, som jag aldrig vet hur jag skall applicera. Eftersom jag bär glasögon är det redan en smula trångt bakom mina öron, varför settet inte så sällan faller till marken. Och skulle man behöva harkla sig eller om man får en plötslig host- eller nysattack, golvar man lätt sin publik. Nej, bättre då med en gammal hederlig mikrofon, som dessutom skänker lite artiststatus á la Carola. Lösning: Be att få använda en sådan.   

b2ap3_thumbnail_kanon.jpgb2ap3_thumbnail_kanon.jpg

KANONEN. Den bildvisande talarens bäste vän och fiende. Ibland sitter det en sådan i taket med en VGA- eller HDMI-kabel hängande och slängande någonstans. Om och när den samt den lilla fjärrkontrollen återfunnits, återstår det spännande momentet att få den medbragta laptopen och det allseende ögat i taket att tala med varandra. Det gör de inte alltid, varvid arrangörer och talare tillsammans lägger pannan i djupa veck och kliar sig i nacken. Ingen vet hur det skall gå till och alla maskiner är lite olika och fungerar som de vill, ibland inte alls. Särskilt kul blir det när datorn börjar svamla om "optimal skärmupplösning" och man noterar att personerna på bilderna blir onormalt korta och feta. Ack ja, varför skall det vara så svårt? Huru saknar vi inte de gamla Diabildsprojektorerna, som hade en knapp: Av och på!!! Lösning: Införskaffa en liten portabel kanon, som får bo i bilen. Ibland, ganska ofta faktiskt när den stationära tekniken kapsejsat, kan den få tjänstgöra som Plan B och utgör därmed skillnaden mellan succé och fiasko.  

TIDSPRESSEN. De flesta arrangörer tror att 45-50 minuter, max en timme, är den tid ett föredrag får ta. Men ofta har ju talaren så mycket mer att komma med och om publiken är alert och frågar och kommenterar blir tidspressen svårartad och talaren forcerad. Har han eller hon dessutom rest långt för att leverera sin föreläsning och/eller förmedla sina färdigheter, känns det snopet med dessa á la breve-stunder. Lösning: Föreslå en tudelad föreställning. Först 45 minuters föredrag, så kaffeservering eller stående mingel med cider och salta pinnar i en halvtimme, och därefter en andra avdelning om 45 minuter. Summa två timmar. Alldeles lagom!b2ap3_thumbnail_Salta-pinnar.jpgb2ap3_thumbnail_Salta-pinnar.jpg

KONKURRENSEN. Ofta tänker sig arrangören hinna med lite fler aktiviteter denna kväll. Information kanske och i värsta fall ett årsmöte, som kan dra ut på tiden precis hur länge som helst, med det resultatet att halva publiken lagom till talarens entré på scenen reser sig och går. För att inte tala om alla dessa förfärliga lotterier, som svensk föreningstradition påbjuder. Lösning: Föreslå (läs: Kräv!) att du får komma först i programmet. Det är också rimligt eftersom du sannolikt har längst att resa och behöver komma hem i vettig tid. Och om arrangörerna strax innan du skall börja tala kommer fram och frågar om de får ta lotteridragningarna först, säg då för Guds skull NEJ!!! 

MÖRKLÄGGNINGEN. Ofta tror arrangörerna att de, så fort det handlar om någon form av bildvisning, måste springa runt och dra ned alla gardiner och släcka allt vad lampor heter. Detta är inte alls nödvändigt, och risken är dessutom överhängande att delar av publiken, om mörkläggningen blir allt för effektiv, diskret somnar in. Dessutom är det svårt att få någon riktigt publikkontakt när man inte ser och kan läsa deras ansikten och vice versa. De flesta kanoner är tillräckligt ljusstarka för att bildkvaliteten under normala ljusförhållanden skall bli helt njutbar. Det är bara om solen skiner direkt in i lokalen och mot filmduken som nedrullning av gardiner på solsidan kanske blir nödvändig. Lösning: Stoppa dem!

Se där, några goda råd för både föreläsare och arrangörer. Tillsamman skapar vi oförglömliga upplevelser!

Fortsätt läs mer
5198 Träffar
1 Kommentar

Kung Robert och andra motvilliga monarker

I dessa dagar kan man knappt tala om något annat än Bob Dylan och hans magnifika arrogans visavi Svenska Akademin, som haft vänligheten att utse honom till årets Nobelpristagare i Litteratur. Hans makalösa tystnad har satt igång en spekulationsvåg av sällan skådat slag, åtföljd av en rejäl dos ilska över ett beteende, som endast kan beskrivas som oartigt, egotrippat och puerilt. Skulle han till sist bevärdiga Svenska Akademin med ett "Nej, tack" så blir han i så fall inte den förste som tackat nej. Nog minns vi väl Jean-Paul Sartre, den intellektuelle författaren och filosofen som 1964, av principiella skäl, avböjde Litteraturpriset. Större var dock inte hans existentiella renlärighet än att han 11 år senare, när han behövde pengarna, diskret efterhörde om han inte kunde få dem i efterskott ... (det fick han inte)

Det här med att tack nej, även till priser och andra utmärkelser, är naturligtvis en mänsklig rättighet som genom århundradena av och till utnyttjats. Till och med när det gäller de allra förnämsta och viktigaste positionerna i samhället. Jag tänker på rollen som statschef, enkannerligen KONUNG. Det finns faktiskt ganska många exempel på personer, prinsar mestadels, som tackat nej till en eller flera troner. En sådan person var Eugéne de Beauharnais (1781-1824), Napoleons styvson, som 1810 fick en förfrågan om skulle vara intresserad av att utses till Kronprins i Konungariket Sverige, men som tackade nej. Det var då erbjudandet gick vidare till Marskalk Bernadotte, och fortsättningen på den historien känner vi ...

b2ap3_thumbnail_Eugene.jpgb2ap3_thumbnail_Eugene.jpg  

Eugéne de Beauharnais, Vicekung av Italien och Hertig av Leuchtenberg.

Det får sägas vara en ödets ironi, att Eugénes dotter, Josephine av Leuchtenberg (1808-1876) kom att, som drottning till Oscar I, hamna i just det land som hennes far en gång tackat nej till; Sverige (och Norge).

En annan som tackade nej, dessutom till minst två troner, var Prins Valdemar av Danmark (1858-1939) - bror till Kung Frederik VIII av Danmark, Kung Georg I av Grekland, Drottning Alexandra av England, Tsarevnan Maria Feodorovna (Dagmar) av Ryssland och de jure Drottning Thyra av Hannover. A family of kings ... Valdemar erbjöds först att bli furste av Bulgarien och senare Kung av Norge - men tackade nej till båda dessa möjligheter. Han var gift med en fransk prinsessa, Marie av Orléans (1865-1909) och i en ovanlig kompromiss beslöts det vid giftermålet, att alla eventuella söner skulle uppfostras protestantiskt, medan eventuiella döttrar skulle bli katoliker som modern. Ett av Valdemars många barnbarn var f.ö. nyligen bortgångna Drottning Anne av Rumänien (1923-2016).

b2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpgb2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpg

Prins Valdemar av Danmark. Han tackade nej - artigt ...

Har någon hört talas om Kung Mindaugas II av Litauen? Inte det? Han hette egentligen Herzog Wilhelm von Urach, Graf von Württemberg, och tillhörde en sidogren av det Württembergiska furstehuset. Född 1864 i Monaco, av alla ställen, var han faktiskt son till en Monegaskisk prinsessa, Florestine (1833-1897). General i kavalleriet, ansågs han duglig och kom flera gånger på tal som tänkbar monark i olika nybildade eller återskapade nationer: 1910 i Monaco, 1913 i Albanien samt under första världskriget både i Polen och i ett tänkt storhertigdöme Elsass-Lothringen. I juli 1918 valdes han av det Litauiska parlamentet till Kung av detta land, och förutsattes använda sig av konunganamnet Mindaugas II. Sedan Tyskland förlorat kriget i november samma år, var det inte längre så lyckat med ett tyskt statsöverhuvud, varför Mindaugas aldrig kom att tillträda sin tron.

b2ap3_thumbnail_Album29.jpgb2ap3_thumbnail_Album29.jpg

Kung Mindaugas II av Litauen med familj

Ett annat exempel på ointresse för denna den högsta av positioner uppvisade Prins Arthur av England, Hertigen av Connaught, (1850-1942) när han 1899 vägrade att komma ifråga som efterträdare till sin bror Alfred, som var Hertig av Sachsen-Coburg och Gotha. Eftersom även Arthurs son med samma namn vägrade, kom det lilla hertigdömet i Thüringen att tillfalla en yngre brorson, Carl Eduard, Duke of Albany (1884-1954), som 1900-1918 blev den siste hertigen i Coburg. Carl Eduard känner vi tyvärr som missledd Hitleranhängare, men också som morfar till Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som 2010 skandaliserades av journalisterna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer i en hårt kritiserad karikatyrartad biografi, som fick namnet "Den Motvillige Monarken". Samme kung har dessutom relationer till familjen Connaught, i det att ovannämnde Prins Arthur var far till svenska kronprinsessan Margareta (1882-1920), Gustav VI Adolfs första hustru. Margareta är också mormor till den danska drottningen, Margrethe II och till hennes syster, drottning Anna Maria av Grekland.

b2ap3_thumbnail_omslag1.jpgb2ap3_thumbnail_omslag1.jpg

Familjen Connaught vid Kung George V:s kröning, 1911. Från vänster: The Duke of Connaught, Princess Patricia, the Duchess of Connaught, Prince Arthur of Connaught, Kronprinsessan Margareta och Kronprins Gustav (VI) Adolf av Sverige. 

Tillbaka till Bob Dylan. Ni kanske undrar vem den lilla ovalen i ingressbilden föreställer. Det är den skotske kungen Robert I eller Robert the Bruce (1274-1329). Robert förekommer i den amerikanska kostymfilmen från 1995, BRAVEHEART, som jag hittills lyckats undvika. Precis som Robert Zimmerman nu håller sig undan den positiva uppmärksamhet, som han på många sätt förtjänar, men som han så svårbegripligen sabbar ...

Varför inte en avslutande liten hyllningsdikt till den trots allt store poeten, sångaren och trubaduren, som inspirerat och glatt så många i över 50 år:

http://clasrosvall.bloggo.nu/Dylan/

 

**************************************************************************************************************************

English translation

KING ROBERT AND OTHER RELUCTANT MONARCHS

These days one can hardly talk about anything other than Bob Dylan and his magnificent arrogance versus the Swedish Academy, which kindly selected him as the receiver of this year's Nobel Prize in Literature. His sublime silence has set off a rare wave of speculation, accompanied by a blast of anger at this behavior, which can only be described as rude, egotistic and childish. If in the end he condescends to offer the Swedish Academy a "Thanks, but no thanks”, so he will not be the first laureate to do so. Surely we still remember Jean-Paul Sartre, the intellectual author and philosopher, who in 1964 for reasons of principle declined the literature prize. This existential rigor was however not clad in iron since he 11 years later, when he needed money, discreetly inquired if he could not receive the funds in arrears ... (he did not)

To decline prices and awards is of course a human prerogative, exploited off and on through the centuries and the exploited. Even in cases of the very finest and most important positions in society. I am thinking of the role as head of state, particularly that as KING. There are actually quite a few examples of people, mostly princes, who have declined one or several thrones. One such person was Eugene de Beauharnais (1781-1824), Napoleon's stepson, who in 1810 was asked if he would be interested to become the new Crown Prince of the Kingdom of Sweden, but declined. It was then that the offer went to Marshal Bernadotte, and we all know the continuation of that story .. 

b2ap3_thumbnail_Eugene.jpgb2ap3_thumbnail_Eugene.jpg

Eugene de Beauharnais, Viceroy of Italy and Duke of Leuchtenberg.

It is somewhat ironical, that Eugene's daughter, Josephine of Leuchtenberg (1808-1876) as the wife Bernadotte’s son, King Oscar I, became  Queen of Sweden (and Norway) - the very country that her father once refused.

Another person to turn down at least two thrones, was Prince Valdemar of Denmark (1858-1939) - brother of King Frederik VIII of Denmark, King George I of Greece, Queen Alexandra of England, The Tsarina Maria Feodorovna (Dagmar) of Russia and de jure Queen Thyra of Hannover. A family of kings ... Valdemar was first offered the throne of Bulgaria and later that of Norway - but said no to both of these possibilities. He was married to a French princess, Marie of Orleans (1865-1909) and in an unusual compromise, it was decided that any sons of this union were to be brought up as Protestants, while potential daughters would become Catholics like their mother. One of Valdemar’s many grandchildren was the recently deceased Queen Anne of Romania (1923-2016). 

b2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpgb2ap3_thumbnail_Valdemar_Wr375.jpg

Prince Valdemar of Denmark, who declined - politely ...

Has anyone heard of King Mindaugas II of Lithuania? No? His name was actually Wilhelm, Herzog Wilhelm von Urach, Graf von Württemberg, and he belonged to a collateral of the House of Württemberg. Born in 1864 in Monaco (of all places), he was actually the son of a Monegasque princess, Florestine (1833-1897). A general in the cavalry, he was considered capable, on several occasions being named as a potential monarch in various newly created or recreated nations: 1910 in Monaco, 1913 in Albania and during the First World War, both in Poland and in the proposed Grand Duchy of Alsace-Lorraine. In July 1918, he was by the Lithuanian Parliament elected King of that country, and was to use as his regal name: Mindaugas II. After Germany lost the war in November that same year, it was no longer a good idea to have a German head of state, which is why Mindaugas never came to assume his throne. 

b2ap3_thumbnail_Album29.jpgb2ap3_thumbnail_Album29.jpg

King Mindaugas II of Lithuania with his family

Another example of lack of interest in the highest of positions was shown by Prince Arthur of England, Duke of Connaught (1850-1942). In 1899, he refused to be considered as the successor to his brother Alfred, who was then the Duke of Saxe-Coburg and Gotha. Since Arthur's son with the same name also refused, the small duchy in Thuringia went to a younger nephew, Prince Carl Eduard, Duke of Albany (1884-1954), who from 1900 to 1918 was the last Duke of Coburg. Carl Eduard unfortunately, because of his support for Mr Hitler, became infamous, but he is also the grandfather of Sweden's current king, Carl XVI Gustaf, who in 2010 was scandalized by the journalists Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher and Tove Meyer in a harshly criticized caricature biography, named "The Reluctant Monarch". The same king also is also closely related to the Connaughts, since the above-mentioned Prince Arthur was the father of Swedish Crown Princess Margareta (1882-1920), the first wife of King Gustav VI Adolf. Margareta is also the grandmother of the Danish Queen, Margrethe II and her sister, Queen Anna Maria of Greece.

b2ap3_thumbnail_omslag1.jpgb2ap3_thumbnail_omslag1.jpg

The Connaughts at the Coronation of King George V in 1911. From left: The Duke of Connaught, Princess Patricia, the Duchess of Connaught, Prince Arthur (Jr) of Connaught, Crown Princess Margareta and Crown Prince Gustav (VI) Adolf of Sweden.

Back to Bob Dylan. You might wonder who the little oval in the above picture depicts. It is the Scottish king Robert I or Robert the Bruce (1274-1329). Robert appears in the American costume film from 1995, BRAVEHEART, one that I have so far managed to avoid. Just as Robert Zimmerman now tries to escape the positive attention he in so many ways deserves, but now incomprehensibly alienates …

 

 

Fortsätt läs mer
5519 Träffar
1 Kommentar

Fredagsgästen

Fredagsgästen

Säkert har de flesta av er någon gång hamnat framför det trivsamma TV-programmet Go'kväll, där matlagning och mode blandas med reportage, intervjuer, nyheter, litteratur och musik. Ett populärt inslag i programmet, som snart varit med oss i 20 år, är Gör om mig, där en person får professionell hjälp med att hitta en ny stil.

b2ap3_thumbnail_nyar-pgml-jpg.jpgb2ap3_thumbnail_nyar-pgml-jpg.jpg

Några av programledarna i Go'kväll: Linda Olofsson, Beppe Starbrink, Inger Ljung Olsson och Pekka Heino 

Ett annat oerhört uppskattat inslag är FREDAGSGÄSTEN där en "kändis" får tillfälle att duka ett vackert middagsbord för sex personer. Förutom för sig själv och programledaren finns det plats för fyra andra valfria personer, människor han eller hon beundrar eller är nyfiken på. Finessen är att det också är tillåtet att bjuda in för länge sedan avlidna personer - sådana som vi med släktforskarjargong skulle benämna döingar ... Huvudpersonen får så tillfälle att berätta lite om sina "gäster", förklara varför han har valt just dessa och kanske spekulera lite i hur konversationen kring bordet kan tänkas arta sig.

För några år sedan bad min lokala släktforskarförening Gillis Hellberg, en av kommunens förutvarande turistchefer tillika revykung, att komma och berätta något om sin släkt och sina med- och motgångar som släktforskare. Det var med spänd förväntan vi bänkade oss i den gamla bygdegården för att höra hans föreläsning. På scenen stod då redan ett dukat middagsbord:

b2ap3_thumbnail_dukade-bord.jpgb2ap3_thumbnail_dukade-bord.jpg

Gillis hade lånat konceptet från Go'kväll, och fascinerade oss under en knapp timme med spännande berättelser och anekdoter om fyra av sina anfäder och anmödrar. Vilket utmärkt koncept, hann jag tänka. Det skall jag minsann stjäla (låna) vid tillfälle. Det, tillfället, dröjde några år, men i veckan kom det till mig i form av ett framträdande i Skåne, där man hade bett mig att berätta om hur jag själv blev släktforskare och kanske lite om vad jag genom åren har lyckats forska fram. Jag valde ut några av mina favoriter bland förfäderna och plockade ihop ett bildspel med fotografier, kartor och dokument. 

b2ap3_thumbnail_Fredagsgsten-Amanda.jpgb2ap3_thumbnail_Fredagsgsten-Amanda.jpg

Min mormors mor, Amanda Alexandra Nyberg/Werner (1863-1936)

På min högra sida placerade jag min mormors mor, Amanda, som jag givetvis aldrig fick tillfälle att träffa. Amanda har min särskilda sympati, eftersom hon under större delen av sitt liv inte kunde äta annat än flytande föda. Hon led av något som kallades "trång strupe" och satte ständigt i halsen. Min mor brukade berätta att det enda hon mindes av sin mormor var en liten gumma, som satt och hostade. Här en bild på Amanda, tillsammans med maken, sjökaptenen Johan Werner, bilden tagen på deras tjugofemte bröllopsdag, 1907:

b2ap3_thumbnail_Silverbrllop_20161015-194828_1.jpgb2ap3_thumbnail_Silverbrllop_20161015-194828_1.jpg

Amanda och Johan Werner, 1907

Som ni ser är det en s.k. bröstbild och det finns en anledning härtill. På sin silverbröllopsdag är Amanda nämligen höggravid med sitt femtonde barn! Femton graviditeter och lika många förlossningar har hon på flytande föda genomlidit. Det får sägas vara mer anmärkningsvärt att åtta av alla dessa barn faktiskt är friska och lever till hög ålder, än att sju är så klena att de inte överlever mer än några dagar eller månader. Familjen Werner bodde på Breda gatan på Djurgården, grannar med Gröna Lund och Skansen. Det finns en underbar bild på familjen, tagen på bakgården, där samtliga de överlevande barnen finns med. Det är min mormor, Karin, som står längst till vänster i den bakre raden, följd av syster Gerda, mor Amanda, bror Bror och far Johan. I den främre raden syns Stina, Gertrud, Nils, Aina och Sven.

b2ap3_thumbnail_Familjen-p-Breda-Gatan-ca1910.jpgb2ap3_thumbnail_Familjen-p-Breda-Gatan-ca1910.jpg

Fredagsgästen är ett koncept, som mången historisk eller personhistorisk föreläsare med fördel skulle kunna använda sig av. Det är också ett bra sätt att för familjen och andra intresserade presentera den egna släktens historia. Vi släktforskare blir lätt faktanördar, som i vår iver att berätta ALLT snabbt tappar vår publik. Små aptitliga smakbitar med spännande anekdoter och historiska fotografier kan vara receptet för att hålla intresset uppe. För visst är det roligt att kunna förmedla lite av allt det vi med blod, svett och tårar lyckats forska fram till våra barn och barnbarn och till övriga släktingar. Gör som jag;

Servera dina förfäders huvuden på ett fat! 

 

Fortsätt läs mer
6453 Träffar
2 Kommentarer

Unga män - äntligen!

Unga män - äntligen!

För oss som letar efter borttappade släktingar i USA, ättlingar till dem som kanske redan på 1860- eller 1880-talet gav sig av, har de amerikanska mönstringskorten från 1:a Världskriget länge varit en användbar resurs. Det var 1917 som USA gick med i detta onödiga krig, som av någon outgrundlig anledning ibland kallas för "The Great War" (finns absolut ingenting "Great" att yvas över i detta barbariska blodbad) och det var då behovet av mönstring uppstod. Man var tvungen att veta vilka trupper man med kort varsel skulle kunna rassla ihop och det kunde kanske också, om frivilligheten inte var nog, bli nödvändigt att tvångsrekrytera soldater till slagfälten.

Sagt och gjort. Över hela nationen öppnades mönstringskontor, och det blev obligatoriskt för alla män och pojkar födda mellan 1872 och 1900 att uppsöka dessa för att lämna sina uppgifter. Så här kunde ett kort se ut:

b2ap3_thumbnail_WW1.JPGb2ap3_thumbnail_WW1.JPG

Av detta korta framgår det att August Anderson Bergstrom, bosatt i Loman, Koochiching County i Minnesota, är född 1873 25/6 och ägnar sig åt lantbruk. På många, om än inte alla, kort finns också uppgifter om födelseort. Som närmaste släkting anges en Hannah Bergstrom på samma adress, hans hustru kanske eller möjligen moder. Längst ned på kortet finns Augusts egenhändiga underskrift. På baksidan levereras en fysisk beskrivning; August är av medellängd, något kraftig, med blå ögon och brunt hår. Han saknar tatuering eller andra fysiska igenkänningstecken. 

Finns det då något motsvarande material för andra Världskriget - World War II? Ja, det gör det. USA gick ju med i detta krig efter Japans anfall mot Pearl Harbor den 7 december 1941, och året därpå kommer så den nya stora mönstringen, den här gången för alla män mellan 18 och 65. Intill nu har det endast varit möjligt att studera mönstringskorten för de äldre männen, de som var födda mellan 1877 28/4 och 1897 16/2, och som kallas "old man's registration". "Mönstringsgubbar" kanske vi skulle säga i Sverige. De yngre männen har, förmodligen av sekretesskäl, lyst med sin frånvaro. En del av dessa kan ju faktiskt fortfarande vara vid liv. 

b2ap3_thumbnail_WWII-Piculell.jpgb2ap3_thumbnail_WWII-Piculell.jpg

Som framgår av Louis Otto Piculells mönstringskort 1942 är han född i Köpenhamn 1880 31/10, är bosatt på 638 West 160th Stree i New York City. Hans "next-of-kin" är Antoinette Piculell, och han står som arbetslös. Det finns ungefär 10 miljoner liknande kort hos Ancestry och Familysearch och hos flera andra aktörer. 

Den glada nyheten - om man nu kan uttrycka sig så i krigssammanhang - är att man nu äntligen har börjat släppa mönstringskorten för UNGA MÄN, d.v.s. för dem som är födda 1898-1929. Vi talar om ca 50 miljoner individer och samlingen heter U.S. WWII Draft Cards Young Men, 1940-1947.

b2ap3_thumbnail_Young-men-card.JPGb2ap3_thumbnail_Young-men-card.JPG

Än så länge är bara ett fåtal delstaters mönstringskort publicerade; Arkansas, Georgia, Louisiana och North Carolina - stater med få svenskar eller andra skandinaver - men fler delstater är på gång hos Ancestry och kommer fortlöpande att släppas. Familysearch har en liknande samling: United States World War II Army Enlistment Records, 1938-1946

Finessen med dessa mönstringskort är dels förekomsten av exakt födelsetid och födelseort, uppgifter som annars ofta saknas i det amerikanska materialet, dels uppgiften om närmast anhörig, vilket kan vara en utmärkt ledtråd i jakten på nu levande släktingar.

Detta ny material med sök- och tolkningstips kommer att presenteras i detalj i den nya versionen av Sveriges Släktforskarförbunds Handbok nummer 1: EMIGRANTFORSKA PÅ NÄTET, som Anna-Lena Hultman och jag nu arbetar med som bäst ... 

b2ap3_thumbnail_Recruiting-office.jpgb2ap3_thumbnail_Recruiting-office.jpg

Fortsätt läs mer
5791 Träffar
2 Kommentarer

Nya Nordiska databaser på Nätet

Nya Nordiska databaser på Nätet

Varje morgon före frukost gör jag en snabb utflykt på Nätet för att se om det tillkommit några nya spännande databaser, personregister eller digitala bilder, som jag kanske kan ha nytta av. "Resan" tar mig alltid till Familysearch, Ancestry och Genealogybank, ibland också till Arkiv Digital, Riksarkivet/SVAR och några till. Ibland fastnar jag för någon ny resurs, som då givetvis måste prövas och vändas ut och in på. Sådana morgnar kan frukosten bli kraftigt försenad ...

På senare tid har jag fått lägga till ett besöksmål: 

b2ap3_thumbnail_MyHeritage-1.jpgb2ap3_thumbnail_MyHeritage-1.jpg

Förutom alla andra ingredienser, sådant som de flesta aktörer presenterar, har detta företag nu på allvar börjat lägga ut nyindexerade källor från stora delar av världen, t.o.m. från de nordiska länderna.

Den för oss svenskar mest användbara resursen är givetvis det stora Husförhörsregistret 1880-1920 med drygt 46 miljoner poster. Detta generalregister, skapat i samarbete med svenska Arkiv Digital, kan i många fall hjälpa den desperate släktforskaren att faktiskt återfinna försvunna personer och släktgrenar. För den som använder sig av Arkiv Digitals tjänster och har ett s.k. Allt-i-ett-abonnemang, kan detta nyttiga index studeras där som en del av deras registerutbud. Dock är sökfunktionerna, menyn, betydligt bättre hos MyHeritage.

Men även vårt södra grannland, Danmark, har på senare tid begåvats med en rad register över sina senare folkräkningar (Folketellinger), nämligen för åren 1906, 1911, 1916, 1921, 1926 och 1930. Antalet poster ökar under perioden från 2,6 till 3,6 miljoner per folketelling, och informationen är hyfsat innehållsrik, med födelseort, adress, yrke, vigseldatum, antal barn och mycket annat spännande. Med tanke på alla svenskar som faktiskt utvandrade till Danmark är detta en MYCKET bra möjlighet att återfinna dem.

b2ap3_thumbnail_Danmark-1930.JPGb2ap3_thumbnail_Danmark-1930.JPG

De flesta parametrar är sökbara i dessa danska folkräkningar, men av någon outgrundlig anledning är FÖDELSEORT inte en av dessa. Det går således inte att söka efter personer födda i Stockholm eller Ystad, inte ens efter svenskfödda, och detta är en stor miss, som företaget snarast borde rätta till. 

Nyligen kom motsvarigheten för Finland: Finlands kyrkofolkräkning och före-konfirmationsböcker, 1657-1915 med 33 miljoner poster. Materialet liknar de svenska husförhörslängderna, men är inte lika utförligt. Här en bild från Hammarland, Åland, med Norrtäljefödda Johanna Sundberg/Pilo (1759-1827) och hennes familj:

b2ap3_thumbnail_Finland-hfl.JPGb2ap3_thumbnail_Finland-hfl.JPG   

Norge tycks i detta sammanhang vara aningen styvmoderligt behandlat. Än så länge syns bara en Folkräkning från 1875 med ynka 293.000 poster. Men vem vet, rätt vad det är kanske det dyker upp ett nytt megaregister även för detta land? När det gäller dödsfall har Norge redan sin motsvarighet till Sveriges dödbok i följande länk: https://www.norwegiandeathindex.com/  Även Arkivverkets hemsida, med sina många databaser av alla de slag är givetvis värd ett besök: http://arkivverket.no/Digitalarkivet

Vid släktforskardagarna i Umeå hade MyHeritage en egen monter och där träffade jag på en av företagets chefer, Russ Wilding. Han är ansvarig för "nya register"och frågade mig vilket material jag skulle prioritera om jag fick bestämma. VIGSLAR, svarade jag omedelbart. Födslar 1860-1941 finns ju hos Ancestry och dödsfall 1901-2013 (och snart från 1860) har ju Sveriges Släktforskarförbund tagit ansvar för. Men VIGSLAR är det ännu ingen som har förbarmat sig över, och dessa kan i många fall vara rejält svåra att hitta, särskilt om de äger rum på annan plats än i brudens hemförsamling - ja kanske t.o.m. i ett annat land. För att inte tala om resandesläkter och andra kringvandrande personer, gesäller och utländska köpmän. Hur underbart skulle det inte vara med ett heltäckande vigselregister för hela Norden. Heja på, My Heritage!   

b2ap3_thumbnail_vackert-brudpar-sele-hulda-rdstrm_190333158.jpgb2ap3_thumbnail_vackert-brudpar-sele-hulda-rdstrm_190333158.jpg

Fortsätt läs mer
9965 Träffar
4 Kommentarer

En torr gren på släktträdet - del II

En torr gren på släktträdet - del II

Förra veckans blogg slutade med uppgifter från ett par bouppteckningar 1932 och 1937, där följande arvingar räknades upp:

Avlidne broderns, förmannen Gustaf Sandgrens och hans hustru Maria Sandgrens barn; 

a/ Lydia Hawley , änka efter sjökapten Hawley

b/ Anna Kristina Sandgren

c/ Elin Maria Sandgren - alla bosatta i New York

En amerikansk gren, således. Detta torde väl innebära att Anders Gustaf Sandgren (*1854) måste ha emigrerat. Men när, varifrån, och vart? Under många år försökte jag hitta ledtrådar till hans uppehållsort i USA. Så även under min första amerikaresa, hösten 1972 Jag gick då så långt som till att ringa upp alla Sandgrenar jag kunde hitta i telefonkatalogerna och frågade dem som svarade om de möjligen var släkt med någon av alla mina saknade Sandgrenska släktingar, varav Anders Gustaf var en. Ingen framgång! 

Förr i världen producerade våra landsarkiv ibland personregister till kyrkoböcker och bouppteckningar. Särskilt duktiga på detta var man på landsarkivet i Göteborg, som jag ofta besökte. När ett nytt index släppts flockades vi forskare runt detta för att se om några av våra borttappade eller svårfångade släktingar möjligen kunde förekomma. På hösten 1979 lade jag märke till att ett husförhörsregister för Örgryte församling 1773-1890 hade tillkommit på registerhyllan. Jag kastade mig över detta och fick stora skälvan när följande notis dök upp inför mina häpna ögon:

Anders Gustaf Sandgren (*1854) AI : 23 sid 527

Husförhörslängderna gav följande information:

Sandgren, Anders Gustav, sadelmakare  *1854 10/3 Torbjörntorp +1899 31/5 Örgryte
h/ Maria Eleonora Johansson *1857 23/6 Gillberga 
[gifta 1885 26/4]
d/ Signe (hustruns uä) *1883 28/2 Göteborg/Domkyrkoförsamling – till USA 1898
d/ Lydia *1885 22/10 Göteborg/Kristine – till USA 1901
d/ Anna Kristina *1887 22/10 Göteborg/Kristine
d/ Elin (Ellen) Maria *1898 23/9 Örgryte
fosterdotter/ Emma Augusta Magnhild Vahlström *1890 11/7 Göteborg/Haga – utflyttad 1899

Änkan och de två återstående döttrarna, Anna Kristina och Elin Maria, emigrerar till USA 1924.

b2ap3_thumbnail_Anders-Gustav-Sandgren-Gtborg-ca-1895.jpgb2ap3_thumbnail_Anders-Gustav-Sandgren-Gtborg-ca-1895.jpg

Sadelmakaren Anders Gustav Sandgren med hustrun Maria Eleonora samt döttrarna Lydia och Signe - stående - samt Emma (fosterdotter) och Anna - sittande. 

Anders Gustav hade således aldrig emigrerat - det var därför jag inte hade lyckats hitta honom over there. Däremot hade hustrun och alla fyra döttrarna gjort så. Alla var borta, som det verkade. Alla utom fosterdottern, Emma Vahlström, som jag kunde följa i kyrkoböckerna fram till hennes död 1974. Hon hade varit gift och hade tre barn. Jag kontaktade den yngste sonen, som kunde berätta att hans mor ofta talade om sina fostersystrar, som också var hennes kusiner, och att han förmodligen skulle kunna hitta en gammal adress till en av dem i moderns adressbok. Så skedde och några dagar senare rapporterade han att Anna och Elin Sandgren hade bott i en förstad till New York, som heter New Rochelle

b2ap3_thumbnail_2016-Vintage-Postcards-Huguenot-Street_New-Rochelle.jpgb2ap3_thumbnail_2016-Vintage-Postcards-Huguenot-Street_New-Rochelle.jpg

Det var dags att ta hjälp av en lokal New York-forskare, som snabbt lyckades få fram dödsuppgifter för alla tre systrarna och för deras mor.

Mrs Maria Sandgren dog 1936 11/9 i New Rochelle, NY
Mrs Lillian (sic!) Hawley dog 1970 31/3 i New Rochelle, NY
Miss Anna Sandgren dog 1961 2/9 i New Rochelle, NY
Miss Elin Sandgren dog 1976 7/4 i New Rochelle, NY

b2ap3_thumbnail_Obituary-Maria-Sandgren_20160922-183028_1.jpgb2ap3_thumbnail_Obituary-Maria-Sandgren_20160922-183028_1.jpg

Det hade också gått att hitta dödsrunor för Mrs Maria Sandgren och för dottern Miss Anna Sandgren. Den förra meddelade att hon var änka efter en Gustave Sandgren och att de sörjande var Mrs Lillian Hawley, Miss Anna Sandgren och Miss Elin Sandgren, alla bosatta i New Rochelle, Mrs Signe Whitmyre i Oakland, Kalifornien, samt en dotterson, John Hawley i New Rochella. I den senare notisen, den från 1961, namnges tre systrar, Mrs Signe Whitmyre, Mrs Lillian Hawley och Miss Elin Sandgren samt en systerson, John H Hawley.

Uppmanad av mig, besökte forskaren också adressen i New Rochelle, där Sandgrenarna hade bott, och fick tillfälle att intervjua några grannar, som hade känt familjen. Det rapporterades att Anna Sandgren led av diabetes och blev tvungen att amputera benen, samt att Elin Sandgren var en enstöring, som sällan eller aldrig syntes till utanför sitt hus. Grannarna hade hört talas om en systerson, som skulle ha tillhört United States Coast Guard, men vid tiden för Elins död kunde han inte lokaliseras.

b2ap3_thumbnail_Seal_of_the_United_States_Coast_Guard.svg-SMALL.pngb2ap3_thumbnail_Seal_of_the_United_States_Coast_Guard.svg-SMALL.png 

Vid genomläsningen av denna nya information ringde det en klocka. Jag sökte igenom mina anteckningar från mitt besök i New York 1972. Det verkar som om jag den 3/10 1972, då jag ringde runt till alla Sandgrenar i USA, faktiskt har talat med en Ellen Sandgren i New Rochelle. Hon berättade att hon var född Göteborg och att hennes far hette Gustav Sandgren. På den tiden hade jag dock inte hittat uppgifterna i Örgryte och insåg därför inte att detta var en dotter till den saknade Anders Gustaf, Isak Johan Sandgrens son, som i motsats till vad jag trott aldrig kom till Amerika … 

Isak Johan Sandgren hade åtta barn och nio barnbarn, men bara ett enda barnbarns barn; John H Hawley, Lydias son, från New Rochelle. Men var hitta honom? Lydia Sandgren hade således ändrat sitt förnamn till Lillian, och 1916 hade hon gift sig med den sex år yngre John Henry Hawley, en sjökapten från Rochester, New York, som under första världskriget hade varit officer i amerikanska flottan. Deras son, John Harry Hawley, föddes 1920 i New Rochelle. Strax därefter verkar John Henry ha lämnat familjen för att flytta till Palo Alto, Kalifornien, där han sedan avled redan 1927. Det var måhända denna dramatiska utveckling som fick Lydias mor och systrar att utvandra till USA 1924.

b2ap3_thumbnail_Lillian-and-John-skrpt.jpgb2ap3_thumbnail_Lillian-and-John-skrpt.jpg

 Lydia (Lillian) Sandgren/Hawley (1885-1970) med sonen John Harry Hawley

Att hitta en John H Hawley någonstans i USA är inte det lättaste, men det fanns en ledtråd: Han skulle ju ha varit anställd vid US Coast Guard. Efter flera kontakter med amerikanska kustbevakningen, och med hjälp av deras personalavdelning, lyckades det mig till sist att få kontakt med rätt Mr Hawley. Jag skrev till honom och fick flera mycket trevliga och hjälpsamma brev tillbaka. Han hade flyttat hemifrån vid 16 års ålder, gjort karriär inom det militära, och därefter sällan återsett sin barndoms New Rochelle eller sin familj. Efter pensioneringen från kustbevakningen 1966, hade han och hans fru under fjorton år kryssat runt bland de Karibiska öarna för att 1984 för gott slå sig ner på en liten skärgårdsö nordväst om Seattle i staten Washington. Det var där jag år 1995 fick tillfälle att besöka dem.

b2ap3_thumbnail_john--gisela.jpgb2ap3_thumbnail_john--gisela.jpg

John och Gisela Hawley, 1995

John H Hawley, Isak Johan Sandgrens enda barnbarns barn, avled 2002 i staden Coupeville, WA. Två söner hade han haft varav den äldre, John Bradford Hawley (1947-1974) tragiskt omkom i en flygplanskrasch i Mexiko. Den yngre sonen, Christopher Hawley, som också under många år levde i Västindien, bor numera även han i staten Washington. Han är gift men har inga barn. Så vitt jag kan se är han den ende nu levande ättlingen till Isak Johan Sandgren och Anna Britta Andersdotter.

b2ap3_thumbnail_Stephanie-and-Chris-Hawley-SMALL.jpgb2ap3_thumbnail_Stephanie-and-Chris-Hawley-SMALL.jpg

Christopher Hawley med hustru – den siste av sin ”ätt” - Ultima Familia.

Eller …?

Fortsätt läs mer
4416 Träffar
1 Kommentar

En torr gren på släktträdet

En torr gren på släktträdet

Varen fruktsamma, föröken eder, och uppfyllen jorden.…

Vi släktforskare är väl medvetna om hur familjer tenderar att växa och expandera, så att en person född i början av 1800-talet ofta har hundratals, kanske t.o.m. tusentals nu levande ättlingar. Med tanke på att familjerna på den tiden ofta hade åtta, tio eller tolv barn, är detta inte någon överraskning. Det finns dock exempel på motsatsen, ständigt krympande släktgrenar, som för varje generation får färre och färre individer och som till sist dör ut. "Ultima Familia" var ett uttryck som brukade användas i stamtavlor över kungliga och adliga familjer, och som betyder; Den siste i raden, den som sluter sin ätt. Följande berättelse är ett exempel på detta. 

Isak Johan Sandgren föddes 1815 på Kroken, en gård som ligger i Karleby socken, öster om Falköping. Isak Johan började som en bonde, fortsatte som mjölnare för att senare blir färgare, därtill inspirerad av en äldre bror, färgerifabrikören Carl Gustaf Sandgren (1811-1883). År 1848 gifter sig Isak Johan med Anna Brita Andersdotter, som enligt husförhörslängderna var född i Uddevalla 1824. Att hitta hennes födelsenotis var en uppgift i sig, men den kunde slutligen bestämmas till den närliggande församlingen Bäve. Som nygifta bor Isak Johan och Anna Britta på Kroken, där de två första barn föds. År 1852 vistas de tillfälligt i Härlunda socken, där Isak Johans syster är bosatt. Där föds det tredje barnet. Från 1854 till 1860 finner vi dem i Torbjörntorps socken, där Isak Johan driver Balltorps kvarn och där ytterligare tre barn föds. Tillbaka på Kroken för en kort tid föds de två yngsta barnen, det sista 1865. Därefter bor familjen på Svansvik i Marums socken utanför Skara för att till sist landa i Valshalla i Kölingared, där makarna avlider, han 1890 och hon 1912.

b2ap3_thumbnail_Carl-Gustaf-Sandgren-1811-1883_20160918-181510_1.jpgb2ap3_thumbnail_Carl-Gustaf-Sandgren-1811-1883_20160918-181510_1.jpg

Det finns ingen bevarad bild på Isak Johan Sandgren, men däremot på hans storebror, fabrikören Carl Gustaf Sandgren (1810-1883). Måhända var bröderna lika?

Sammanfattningsvis således:

ISAK JOHAN SANDGREN
*1815 30/9   Kroken, Karleby (R) 
†1890 10/1   Valshalla, Kölingared (P)
 1848 22/10 Slöta
ANNA BRITA ANDERSDOTTER
*1824 17/10  Espered, Bäve (O)
†1912 22/11  Valshalla, Kölingared 
Barn:
1  EVA CHRISTINA SANDGREN
    *1848 24/10  Kroken, Karleby
2  SVEN JOHAN SANDGREN
    *1851 19/2    Kroken, Karleby 
3  FRANS AUGUST SANDGREN
    *1852 18/12  Härlunda (R) †1855 1/7 Balltorps kvarn, Torbjörntorp (R)
4  ANDERS GUSTAF SANDGREN
     *1854 11/2   Balltorps kvarn, Torbjörntorp 
5  ANNA LOVISA SANDGREN
    *1856 21/4   Torbjörntorp †1877 14/7 Kölingared 
6  MARIA CHARLOTTA SANDGREN
    *1858 16/10  Torbjörntorp 
7  JOHAN FREDRIK SANDGREN
    *1862 31/8    Kroken, Karleby  †1864 July.27. Kroken, Karleby 
 REGINA FREDRIKA SANDGREN
    *1865   7/7    Marum (R) 
b2ap3_thumbnail_Annas-brev.jpgb2ap3_thumbnail_Annas-brev.jpg
I den hög av gamla brev och dokument, som jag redan 1972 återfann i en gammal chiffonjé, ingick faktiskt ett livstecken från just denna släktgren. Det är den unga dottern, Anna Lovisa Sandgren, som år 1871 vid 15 års ålder skriver till sin kusin på Kroken. Eftersom detta är det enda brev om denna gren av familjen som överlevt, och eftersom det också förser oss med enstaka uppgifter om hennes syskon, känns det angeläget att här återge det i sin helhet. Författaren dog bara några år senare, 21 år gammal. i lungsot. Detta brev, enkelt och felstavat som det är, är förmodligen den enda länken till en annars helt bortglömd person och till hennes korta liv här på jorden;
                                                                                              Ettak den 23 Jannuari 1870

                   Snälla Kusin Johan 

Jag får önska dig en god fortsätning på det nya årett. Sedan får jag bedja dig om ursäkt för mitt långa dröjsmål med skrivning men det har alltid varit något förhinder så det har aldrig blivitt utav. Nu så skall jag hälsa dig så mycket hemifrån. Jag var hemma om nyår. De hade hälsa och måde väl. Jag kan hälsa dig ifrån Sven, han var hemma, och även Christin samt Lotta. Di bad hälsa till dig. Svenn bad att du skall skriv till honom, hann sade att det skulle vara roligt att få brev ifrån dig. Omm du skriver så är hans adräs S J Sandgren, Huqvarna, Jönköping. Från Gustav hade våra fått brev före jul. Han mår bra. Omm du skriver hem till dina föräldrar så hälsa dem ifrån mig. Nu får jag sluta för du kan hända inte kann läsa det somm jag har skrivitt för jag skriver så illa men du får väl stava dig fram. Nu skall du vara snäll och skriva till mig menn du kan hända är ond på mig för jag inte har svaratt dig, menn du får väl förlåta mig der för. Nu skall du vara snäll och hälsa barnen ifrån oss allesamman. Mån gott önskar din Kusin Anna

                                                                                   Anna Sandgren, Ettak,  Wättak

Av de få detaljerna i detta brev uppfattar vi att en bror och två systrar tydligen bodde ganska nära, så att de kunde komma hem till nyår, medan den andra brodern förefaller vara bosatt längre bort. Vi räknar också hem att syskonen går under namnen Sven, Christin, Lotta och Gustav.

Dags att försöka följa de olika grenarna. Eva Christina Sandgren arbetar på flera gårdar i Västergötland tills hon så småningom bosätter sig i Göteborg. Hon gifter sig sent, 1883, med Carl Johan Svantesson (1851-1921) men hinner få fyra barn, varav tre överlever . Christina dör 1929 i Göteborg . Hennes tre överlevande barn gifter sig aldrig och den sista, Helena Maria Svantesson, dör 1971 som den sista av sin gren. På sin ålders höst blev hon något av en kändis i Göteborg, en ”småfåglarnas vän” som varje dag matade sina flygande vänner från sin lilla vagn.

b2ap3_thumbnail_Smfglarnas-vn.jpgb2ap3_thumbnail_Smfglarnas-vn.jpg

Sven Johan Sandgren flyttade till Huskvarna nära Jönköping, och bodde där fram till sin död 1928. Även han gifte sig sent, 1894, med Aurore Augusta Ramstedt (1854-1937) och samma år föddes tvillingsönerna Sven Thorsten Sandgren (1894-1935), sjöman, och Thor Olof Sandgren (1894-1970), målare. Bägge sönerna förblev ogifta och barnlösa. Jag lyckades få kontakt med en socialarbetare, som mot slutet av hans liv hade varit Olof behjälplig. Hon skickade mig ett kuvert med ett fåtal fotografier och personliga dokument som hon hade tagit hand om. Jag var naturligtvis glad över att få dessa saker, men här var återigen en utdöd gren av Isak Johan Sandgrens familj.

b2ap3_thumbnail_Hakarp.jpgb2ap3_thumbnail_Hakarp.jpg            

Sven Johan Sandgren, hustrun Aurore Augusta Ramstedt och deras tvillingsöner, Torsten och Olof Sandgren

Maria Charlotta Sandgren (1858-1932) och Regina Fredrika Sandgren (1865-1937) arbetade båda som hushållerskor och hembiträden. De gifte sig aldrig och i bouppteckningarna efter dem anges givetvis Eva Christinas och Sven Johans barn som arvingar, men också; 

Avlidne broderns, förmannen Gustaf Sandgrens och hans hustru Maria Sandgrens barn ;
a / Lydia Hawley , änka efter sjökapten Hawley
b / Anna Kristina Sandgren
c / Elin Maria Sandgren - alla bosatta i New York

Aha! Här har vi tydligen en amerikansk gren av den Sandgrenska släkten. Finns det trots allt en grön kvist i USA på denna i övrigt torra gren?

Fortsättning följer …

 

Fortsätt läs mer
6466 Träffar
1 Kommentar

Klyschor och Klichéer

Klyschor och Klichéer

Det händer ibland att hustrun och jag helt oförhappandes stöter ihop, kanske ute på stan eller i något kulturellt sammanhang. Först tittar vi häpet på varandra, varefter hustrun något burdust brukar ställa frågan: Vad gör du här? I detta läge tittar jag henne alltid djupt i ögonen och säger med en röst fylld av stämvibrato: Jag är så glad att vi äntligen börjat hitta tillbaka till varandra. Ibland berättas i Uppdrag granskning om en eller annan korrupt politiker eller arrogant finanshaj som torskar dit. Då ler jag, höjer ett pekfinger och säger: Häri kan vi ana Guds finger. Eller när det mesta gått åt pipsvängen och man sitter och slickar sina sår. Då kan det hända att jag salvelsefullt klämmer i med: Räkna de lyckliga stunderna blott.

b2ap3_thumbnail_Rkna.jpgb2ap3_thumbnail_Rkna.jpg

Ja, ni förstår hur det är fatt. Jag älskar klichéer, särskilt de som låter lite patetiska eller är fyllda av känslopjunk. För länge sedan utnötta repliker från filmer eller berömda romaner kan få nytt liv i de mest oväntade sammanhang, liksom gamla schlagertexter och reklamsnuttar. Allt kan återanvändas. Det tråkiga är bara, att ju äldre man blir, desto färre är det som känner igen citaten och förstår att man försöker vara rolig och vitter. Ungdomen har sina egna referenser och allusioner, som för det mesta lämnar mig och mina jämnåriga utanför.

På liknande sätt är det givetvis med texterna i våra gamla kyrkoböcker och andra urkunder. Mycket av det som står där, särskilt bland kommentarerna i husförhörslängderna eller bland nekrologerna i dödböckerna, får sägas vara tidsbundet och kan knappast förstås rakt upp och ned.

Ärbar och dygdädel kan det t.ex. stå i en vigselbok. Vad menas? Synonymordboken föreslår:anständig,  dygdig, hederlig, sedesam, tuktig, kysk, präktig, sedlig. Ett gott betyg således, men stämde det alltid på de rodnande 1700-talsbrudarna? Knappast! Orden hade för länge sedan övergått till att bli klichéer, något som det förväntades av prästen att han plitade dit. Manhaftig kan det ibland stå om brudgummen, ett ord som idag mest används om kvinnor, och då med en negativ klang. Synonymerna till detta begrepp tycks vara: karlaktig, manlig, kavat, karsk, beslutsam.

För att inte tala om alla vackra ord i våra dödböcker om gudfruktighet, redbarhet, rättrådighet och ett Christeligt lefverne. Ingen medmänniska blir ju som bekant så god och hedervärd som strax efter sitt frånfälle. Som kyrkomusiker har jag nu under 40 år spelat på mer än 2000 begravningar, och det händer faktiskt fortfarande att folk får för sig att säga några väl valda vid kistan. Det är då man tar till klyschor om vänfasthet, det fasta handslaget och glimten i ögonvrån. En del begravningstalare kan t.o.m. bli en smula filosofiska, citerande ”psalmistens” ord: En liten tid vid leva här, med mycken möda och stort besvär…

Intressant, men också lite sorgligt, kan det bli de gånger prästen är allt för frispråkig och frilansar i husförhörslängdens kommentarfält. Säkert har ni flera gånger sett omdömet ”idiot”, som var den vedertagna beskrivningen av epileptiker, de som led av fallandesjuka. ”Fånig” är ett annat omdöme, som ger utrymme för spekulationer. Menade man med detta förklenande ord någon form av förståndshandikapp eller räckte det måhända med avvikande beteende? Bokstavsbarn t.ex.

På sina håll hittar man ibland dödböcker som försetts med utförliga biografier av de avlidna. Detta är naturligtvis en guldgruva och en riktig bonus för den tacksamme släktforskaren. Själv råkar jag härstamma från Osby i nordöstra Skåne, en socken med osedvanligt goda och utförliga kyrkoböcker, som dessutom startar redan 1646. En dödsnotis där [1784] kan se ut så på följande sätt:

b2ap3_thumbnail_Osby-db.JPGb2ap3_thumbnail_Osby-db.JPG

Trots utförligheten anar man här en sorts kliché eller förlaga. Vissa uppgifter skulle vara med och helst i en viss ordning. Texten i just denna dödsnotis lyder så:

Dom. Rogate den 16 Maji begrofs gifte gårdmannen Pehr Clemmetsson från Holmö. Född derstädes 1726 den 3 Junii, fadren Clemmet Pehrsson, modren Toa Jonsdotter. Han hade enfaldig kunskap i sin Christendom. Ingick 1754 i äcktenskap med sin efterlefwande maka Karna Pehrsdotter, aflat 3ne barn, 1 son och 2ne döttrar, hvaraf en dotter qwarlefver. Dess lefverne stilla och anständigt. Sjuknade den 30 sistl April af Bröstfeber, och afsomnade den 6 Maji. 58 åhr gl. Del. p. 78.

Lycklig den som träffar på en sådan noggrannhet och detaljrikedom i de gamla urkunderna.

De som verkligen har att väga sina ord på guldvåg är givetvis präster, pastorer och andra begravningsförrättare. Vad kan man säga och vad bör man utelämna? Alla människor har ju inte varit Guds bästa barn, men på en begravning är det naturligtvis på alla sätt lämpligt att lyfta fram de goda egenskaperna. Samtidigt får man inte överdriva allt för grovt, då klingar det falskt och hymlande. Jag minns en begravning för nu ganska många år sedan. Den avlidna, vi kan kalla henne Bertha, hade levt sitt liv därhemma på gården och syntes inte så ofta till. Maken hade passat henne de sista åren, och så dog hon, närmare 90 år gammal. Prästen höll ett lysande griftetal, där Berthas liv målades med palettens ljusaste färger och där begravningsgästerna fick fullt klar för sig vilken god och på alla sätt helgjuten människa hon hade varit. Efter begravningen stod jag och småpratade lite med kyrkovaktmästaren och påtalade hur skicklig prästen hade varit på att lyfta fram allt det positiva med Bertha. Vaktmästaren tittade på mig, gjorde en liten grimas och yttrade:

Jo, särskilt när man vet hur gnällig och besvärlig hon egentligen var!      

b2ap3_thumbnail_rid.jpgb2ap3_thumbnail_rid.jpg 

Fortsätt läs mer
7156 Träffar
4 Kommentarer

John Brown - where are you?

John Brown - where are you?

Inspirerad av bloggarkollegan Chris berättelse häromdagen om borttappade emigranter, kom jag att tänka på ett mycket tidigt "fall", som jag som 20-åring åtog mig att försöka lösa. Hösten 1972 tillbringade jag i USA, flygluffandes från öst till väst och syd till nord. Bland annat besökte jag Minnesota och fick lära känna en oerhört dynamisk och karismatisk predikant, Clifford R Anderson, från Cokato. Clifford och hans fru Violet hade ingått äktenskap 1922, när de båda var 16, och kom att förbli gifta i oerhörda 72 år. De var båda till 100% svenskar och Cliffords mor stammade från trakten runt Falköping, släkten CARLBLOM från Karleby. Båda talade utmärkt svenska med gamla ord och vändningar. Födda 1905, var språket därhemma och bland grannar svenska, ännu långt in på 1920-talet.

b2ap3_thumbnail_Clifford-and-Violet-Andeson.jpgb2ap3_thumbnail_Clifford-and-Violet-Andeson.jpg

Rev. Clifford R Anderson och hans hustru Violet, Minnesota, 1974

Vid en i hast sammankallad släktträff, fick jag tillfälle att berätta om släkten Carlbloms ursprung och spännande kontakter med Minnesota, Estland och St Petersburg - ett föredrag som jag förra året fick tillfälle att reprisera för deras fem barn i åldrarna 71 till 93, nu ackompanjerat av ett modernt bildspel. Familjen hade emellertid också andra svenska förfäder, bland annat i Älvsborgs län, i Dalarna och i södra Sverige, och Clifford bad mig 1972 att försöka hitta mer uppgifter om dessa. Särskilt då om den mystiske anfadern, JOHN BROWN i Stockholm, Minnesota.

b2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpgb2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpg

John Brown, minns jag att jag reflekterade, det låter inte särskilt svenskt. Är du säker på att han inte var engelsman eller något sådant. Alldeles säker, svarade Clifford. Han var aktiv medlem i den svenska lutherska församlingen i Stockholm, MN, och ligger begravd på kyrkogården där. Flera av hans familjemedlemmar blev för övrigt mördade av indianerna! Hmmm.... Vet du när och var han var född? Nej, det är just detta. Bara på ett ungefär, 1825 eller så. Hans fru var många år äldre och så hade de tre barn med sig när de kom till Amerika i mitten av 1850-talet.

Inte mycket att gå på således. Men det fanns andra ledtrådar. Barnen. Deras födelsedatum var kända, åtminstone sonen Per: född 1854 17/6 - någonstans i Sverige. Den utmärkta EMIBAS-skivan (numera inhyst hos Emiweb), som i ett slag skulle ha kunnat lösa fallet, existerade naturligtvis inte vid denna tid och de amerikanska folkräkningarna gav inga som helst ledtrådar. Men det kunde finnas en annan möjlig källa: De svensk-amerikanska kyrkoböckerna på Emigrantinstitutet i Växjö, mikrofilmade av Lennart Setterdahl. Jag reste dit och begärde fram rullarna för Stockholm Lutheran Church. Efter lite bläddrande i Membership Rolls, en sorts husförhörslängder, hittade jag så småningom familjen John Brown, inklusive sonen Per med ovanstående födelsedatum. Och var kom de då ifrån; MJÄLLBY i Blekinge. Raskt iväg till Landsarkivet i Lund och fram med flyttnings- och husförhörslängder för denna socken. Någon JOHN BROWN stod givetvis inte att finna, men väl följande familj:

b2ap3_thumbnail_Drabant.JPGb2ap3_thumbnail_Drabant.JPG

John Brown hette alltså egentligen BENGT ÅKESSON - dessutom med tillnamnet DRABANT eftersom han var båtsman. Och där står det ju, hur prydligt som helst: Utflyttade till För. Staterna 1854, uppenbarligen med en nyfödd liten gosse, Per, på armen. Här graven vid kyrkan i Stockholm, MN: 

b2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpgb2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpg

I den bästa av alla världar hade ingressbilden till dagens blogg föreställt Bengt Åkesson/John Brown, men så icke. Den fina gamla Daguerrotypen avbildar i stället den mycket kände abolitionisten John Brown 1800-1859, som kämpade mot det amerikanska slaveriet och som insåg att denna kamp endast kunde vinnas på slagfältet. 1859 startade han en frigörelsekamp bland de svarta slavarna i Harpers Ferry, Virginia, som elektrifierade nationen. Han tillfångatogs snart och dömdes för förräderi mot staten Virginia, mord på fem vita män och för uppvigling till döden genom hängning. Man kan nog påstå att detta var gnistan som fick igång det amerikanska inbördeskriget året därpå. Hans namn är dock mest känt för den visa, som glorifierar han minne:

John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on.

Glory, Glory, Halleluja ...

He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.

 

Den käcka melodin har fått beledsaga många olika dikter, bl.a. den högtidliga: The Battle Hymn of the Republic, men också de burleska svenska sångerna Halta Lotta's krog och Karl den Tolfte hade hundratusen man.

Men det finns en namne till: John Brown 1826-1883, den skotske betjänten på slottet Balmoral, som efter Prins Alberts död blev Drottning Victorias tröstare, följeslagare och möjligen också älskare. Victoria var så tacksam för hans tjänster (och hans beteende mot henne, som var mycket mindre formellt än hennes andra tjänares) att hon belönade honom med medaljer och lät göra porträtt och statyer av honom. Efter hans död bad Victoria att minnessaker från både Albert och John Brown skulle läggas i hennes kista, en önskan som förfärade hennes familj, som intensivt ogillade Brown.

b2ap3_thumbnail_John-Brown-QV.jpgb2ap3_thumbnail_John-Brown-QV.jpg

John Brown, Drottning Victoria's Skotske ghillie och trogne tjänare

Ps: För den som vill veta mer om John Brown och Drottning Victoria kan jag varmt rekommendera filmen Her Majesty Mrs. Brown från 1997 med Judi Dench och Billy Connolly i huvudrollerna. Se den!

b2ap3_thumbnail_Mrs-Brown.jpgb2ap3_thumbnail_Mrs-Brown.jpg

 

JOHN BROWN - WHERE ARE YOU?  

(English version) 

Inspired by blogging colleague Chris's story the other day about hard-to-find immigrants, I was reminded of an early "case",  handed to me when I was 20. The fall of 1972 finds me in the US, travelling from east to west and south to north on a student air pass. Among other places, I visited Minnesota and got to know an extremely dynamic and charismatic preacher, the Rev. Clifford R Anderson (1905-1999) from Cokato, MN. Clifford and his wife Violet (1905-1994) had married in 1922, when they were both 16, and were to remain married for an unbelievable 72 years. Although all four of their parents were born in the US, they were both of 100% Swedish stock and spoke excellent Swedish with old words and phrases now largely forgotten in Sweden. Swedish was the language spoken  at home and among neighbors well into the 1920s. Clifford's mother descended from Karleby parish near Falköping, the CARLBLOM family.

b2ap3_thumbnail_Clifford-and-Violet-Andeson.jpg

Rev. Clifford R Anderson and his wife Violet, Minnesota, 1974.

A family reunion was hastily organized and I gave an impromptu talk about the Carlblom family and its exciting contacts not only with Minnesota but also with Finland, Estonia and St. Petersburg. Last year, 43 years after the first attempt, I was given the opportunity to give this talk again, now as a slide show and with more information and new findings, to Clifford and Violet’s  five children, ages 71 to 93. The Andersons also had ancestors in other parts of Sweden, and Clifford asked me back in 1972 to try and find more information about them, especially concerning the elusive John Brown of Stockholm, Minnesota.

b2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpgb2ap3_thumbnail_Stockholm-MN.jpg

John Brown, I remember reflecting, that does not sound very Swedish. Are you sure he was not an Englishman or something. Quite certain, said Clifford, John was a charter member of the Swedish Lutheran church in Stockholm, MN, and is buried in the cemetery there. Several of his family members were by the way killed by the Indians, just like in the novel The Emigrants by Wilhelm Moberg!  Hmmm .... Do you know when and where he was born? No, it is just that. Maybe around 1825 or so. His wife was many years older and they already had three children when they came to America in the mid-1850s.

Not much to go on, but there were other clues. The children. Their dates of birth were known, at least for the son Per, born on June 17th 1854 - somewhere in Sweden. The excellent emigration database Emibas, which at a stroke would have been able to solve the case, did of course not exist back in 1972 and the available US census records gave no new clues whatsoever. But there might be another possible source: The Swedish-American church records on microfilm housed at the Emigrant Institute in Växjö. I of course went there and asked for the Stockholm Lutheran Church rolls. After cruising the  Membership Rolls for some time, I eventually found the John Brown family, including a son Per with the above date of birth. And where did they come from? MJÄLLBY in the province of Blekinge. Quickly off to the Regional Archives at Lund and in with the parish registers of that parish. No JOHN BROWN to be found, obviously, but the following family looked more than promising:

b2ap3_thumbnail_Drabant.JPGb2ap3_thumbnail_Drabant.JPG

John Brown’s real name was actually BENGT ÅKESSON - in addition to which he had the name DRABANT because he was boatswain, a coastal soldier. In one of the columns, the following text had been added:  Emigrated to the United States in 1854. Apparently they travelled with their infant son, Per, who had been born only weeks before. Here is a picture of John Brown's grave marker at the Stockholm, MN, cemetery.

b2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpgb2ap3_thumbnail_John-Brown-grave.jpg

Wouldn’t it have been great if I had been able to show a picture of the Minnesota John Brown, but in the absence of such a treat, you will have to make do with a picture of his namesake, the famous abolitionist and warrior JOHN BROWN (1800-1859). The old daguerreotype image above shows the man who fought against slavery, and who realized that this fight could only be won on the battlefield. In 1859 he started a liberation struggle among the black slaves in Harpers Ferry, Virginia, which electrified the nation. He was soon captured and convicted of treason against the Commonwealth of Virginia for the murder of five white men and for exciting a rebellion to death by hanging. One might argue that this was the spark that started the American Civil War the following year. His name, however, is best known for the song that glorifies his memory:

John Brown's body lies a-mouldering in the grave, His soul's marching on. 

He's gone to be a soldier in the army of the Lord, His soul is marching on.

Glory, Glory, Halleluja ...

 

The perky melody has accompanied many a poem and folksong, including the solemn: The Battle Hymn of the Republic, but also several burlesque Swedish songs, well-known to every Swede. 

But there is yet another namesake: JOHN BROWN (1826-1883), the Scottish servant at Balmoral Castle in Scotland who, after Prince Albert's death, was Queen Victoria's comforter, companion and possibly lover. Victoria was so grateful for his services (and his behavior towards her, which was much less formal than what her other servants could allow themselves) that she rewarded him with medals and had portraits and statues of him made. After his death, Victoria ordered that memorabilia from both Prince Albert and John Brown would be placed in her coffin, a wish that horrified her family, who disliked Brown intensely.

b2ap3_thumbnail_John-Brown-QV.jpg

John Brown, Queen Victoria's Scottish ghillie and faithful servant

PS: For those who want to know more about John Brown and Queen Victoria, I warmly recommend the motion picture Her Majesty Mrs. Brown from 1997, with Dame Judi Dench and Billy Connolly in the leading roles.

b2ap3_thumbnail_Mrs-Brown.jpg

Fortsätt läs mer
6423 Träffar
5 Kommentarer

Fantastiska förteckningar för faktatörstande flitiga forskare

Fantastiska förteckningar för faktatörstande flitiga forskare

På släktforskardagarna får man hålla hårt i plånboken så att man inte köper med sig allt för många böcker. De får ju ändå inte plats i de gravt belamrade bokhyllorna därhemma. Men något litet undantag från inköpsstoppet får man väl ändå unna sig ... I Släktforskarförbundets monter gick mina ögon till den allra minsta produkten, en litet häfte med namnet Släktforskarens lilla Faktabok. Jag slöbläddrade lite, efter en stund mera ivrigt och femtio pix (mässpris) senare var den min ...

Ja, ni hörde rätt: Ynka 59 kronor kostar denna sanslöst innehållsrika pärla till bok i Rötterbokhandeln. Sprängfylld med allmänbildning, statistik och tabeller. I en vecka har den nu varit min och jag läser i den varje dag, bläddrar, jämför och hittar hela tiden ny kunskap och ny inspiration. Vad kan man då läsa om i Släktforskarens lilla Faktabok? Här ett axplock:

  • Antal barn per kvinna 1751-1965
  • Flerbarnsfödslar 1871-1965
  • Svenska städer - invånare 1800-1967
  • Konsumentprisindex 1290-2006
  • Avrättade i Sverige 1791-1810
  • Sjukdomsbegrepp genom tiderna
  • Svenska namn genom tiderna
  • Svenska landvinningar och förluster 1595-1903
  • Sveriges ärkebiskopar 1164-2016
  • Husdjursbeståndet under 150 år
  • Männens längd  1841-1998
  • Sveriges statsministrar 1876-2016
  • Svenska historiska yrken
  • Årtal för släktforskare
  • Svensk-engelsk ordlista (med släktforskningsanknytning)

Allt (nästan) är intressant och vitalt. För er som brukar hitta på frågor till tipspromenader och frågesporter är detta givetvis en guldgruva, men även i studiecirklar, klassrum och inför middagsbjudningar kan den säkert komma till användning. Särskilt spännande är kanske avdelningen Årtal för släktforskare, som kan sägas vara en historiebok i miniatyr, krig, lagar, kyrkohistoria, häxprocesser, skolförhållanden, väder, nödår och folkbokföring - det mesta finns med.

Själv har jag varit en "kalenderbitare" så länge jag kan minnas. I alla tider har jag samlat på almanackor, faktakalendrar och årsböcker och metodiskt plöjt mig igenom dem. Möjligen hoppade jag över idrottssidor och börsnoteringar, men allt annat slank med. På hyllorna trängs decennier och århundraden av Den Svenska Almanackan, Almanack för alla, Almanach de Gotha, När - Var - Hur, Faktakalendern och många andra liknande produkter. Bland alla dessa vördnadsbjudande serier försvarar Släktforskarens lilla Faktabok sin plats med heder! Vem är det då som ligger bakom denna pigga uppkomling?

b2ap3_thumbnail_Mikael-Hoffsten_20160828-201746_1.jpgb2ap3_thumbnail_Mikael-Hoffsten_20160828-201746_1.jpg

Mikael Hoffsten heter han och arbetar till vardags mest med siffror - föga förvånande - på Släktforskarförbundets kansli i Solna.

Well done, Mikael! 

Ps:

Gör som jag! Köp en hel bunt - ett dussin eller så - av Släktforskarens lilla Faktabok, slå in dem i glansigt papper och förse dem med vackra, krusade band. Lägg sedan högen i "presentskåpet". En vacker dag är du bjuden på fest och i stället för att hasta iväg efter tulpanerna eller den där asken med Alladin eller After Eight (som ingen vill ha) plockar du helt lugnt fram det färdiga bokpaketet. Annorlunda! Fungerar varje gång! Succé!

Pps:

Det finns en skröna från Edinburgh om ett paket After Eight, som nu i över ett decennium har vandrat runt, oöppnat, från middagsbjudning till middagsbjudning. Man kan inte komma tomhänt, alltså får det bli lite choklad. Värdinnan tackar och ler och tar emot, och placerar gåvan i sitt presentskåp. När hon sedan själv blir bortbjuden tar hon med sig det oönskade paketet och proceduren upprepas. Det sägs att en och samma värdinna kunnat räkna hem mintkakorna FYRA gånger under dessa tio år. Ett evigt kretslopp.

Fortsätt läs mer
5570 Träffar
0 Kommentarer

Klubbat och klart - snabbt och snopet i Umeå

Klubbat och klart - snabbt och snopet i Umeå

Efter att ha "skolkat" från Karlstad förrförra året, kändes det extra spännande och roligt att få vara med på släktforskardagarna i Umeå nu i helgen. Som ny redaktör för Släktforskarnas Årsbok var min främsta uppgift att informera om och göra reklam för denna publikation, samt att leta upp och knyta kontakter med potentiella artikelförfattare. Förbundsledningen har inför nästa årgång beslutat om nya kriterier, en sorts innehållspolicy, som jag också fick tillfälle att informera om vid den redaktörskonferens, som leddes av min företrädare på redaktörsposten, Eva Johansson.

Efter denna konferens passade jag på att vid Sveriges Släktforskarförbunds riksstämma representera min hemförening. Det blev en märklig tillställning. Riksstämman är naturligtvis förbundets högsta beslutande organ och många är de frågor, både tillbakablickande och framåtsyftande, som här kan och bör avhandlas. Av detta blev emellertid intet. Den särskilt utsedde stämmoordföranden galopperade sig igenom dagordningen med en rutin och i ett tempo, som lämnade såväl stämmodeltagare som förbundsledning andlöst gapande. Ingen hann med! Klubban slogs hela tiden i bordet och förhindrade effektivt varje försök till debatt eller ens information..

Särskilt allvarligt var det med Verksamhetsberättelsen och den ekonomiska redovisningen, de kanske mest centrala punkterna på dagordningen. Den mycket ambitiösa verksamhetsberättelsen fanns givetvis med i handlingarna och man får väl förutsätta att samtliga stämmodeltagare hade läst den. Den behövde således inte läsas upp. Däremot är det väl brukligt att man kommenterar valda delar, kanske kompletterar med utökad information och framför allt ser till att deltagarna ges en rimlig chans att ställa frågor eller i förekommande fall korrigera berättelsen. Av detta blev heller intet. När förbundsordföranden försökte presentera den ekonomiska redovisningen, säkert i syfte att jämföra utfall mot budget och olika år mot varandra, blev han i praktiken avbruten av stämmoordföranden med frågan om redovisningen kunde anses vara föredragen? Svaret är JA!

b2ap3_thumbnail_43.jpgb2ap3_thumbnail_43.jpg

Hela sessionen, inklusive motionsbehandling, stadgeändringar, verksamhetsplan och budget samt alla val och avtackningar tog 43 minuter. Snopet, vill jag påstå, inte minst för alla dem som rest långt för att få vara med på denna riksstämma.

Jag gissade. och fick det senare under kvällen bekräftat när han yvdes över detta rekord, att stämmoordföranden hade ambitionen att det hela skulle ta så lite tid som möjligt. Han och alla vi andra har säkert varit med om en massa förfärliga årsmöten där tiden stått stilla. Från min egen tid som förbundsordförande minns jag att dessa årsmöten ibland kunde ta både tre och fyra timmar - extremt åt det andra hållet, skulle man kunna säga. Bättre då att raska över isen och se till att så långt möjligt förkorta lidandet. För erfarna politiker är effektivitet ett adelsmärke och om de kommer över klubban ser de till att hålla timmen, på jakt ned mot halvtimmen ...

Men detta synsätt är inte acceptabelt. Sveriges Släktforskarförbund är en ideell idébaserad folkrörelse. Den behöver en riksstämma värd namnet, där delegaterna får och törs komma till tals. Där verksamhetsberättelsen och verksamhetsplanen utgör basen för ett värdefullt idéutbyte och inte bara viftas igenom. Utan möjlighet till frågor och diskussion känns hela tillställningen meningslös – ett spel för gallerierna! Ingen skugga över ordinarie ordförande eller över förbundsstyrelsen. De kunde verkligen inte hjälpa att den tillfälligt anlitade proffspolitikern misstog riksstämman för ett sprinterlopp i OS, där det gäller att så fort som möjligt komma i mål.  

Frågan är om inte traditionen med en externt anlitad stämmoordförande har tjänat ut. Det räcker i dessa sammanhang inte med att veta hur man svingar en klubba. Man måste också ha förmågan att ”känna in” mötet, förstå vilka punkter som måste få ta lite tid, veta var skon klämmer och välkomna eventuella protester eller yrkanden. Det bästa mötet är inte alltid det kortaste mötet. Jag tror att ordinarie ordförande eller någon annan ur förbundsstyrelsen hade kunnat sköta denna riksstämma ack så mycket bättre!

Släktforskardagarna innehåller som tur är mer än konferenser och riksstämma. För många är det nog själva mässan, utställningarna, som utgör höjdpunkten. Detta att få strosa omkring bland montrarna, upptäcka nya spännande böcker och CD-skivor, träffa folk med samma fritidsintresse, återknyta gamla bekantskaper, småprata och ha det trevligt. För andra är det föreläsningarna som lockar mest, och här hade Umeå hittat en lagom balans och en trivsam blandning av ämnen. Temat var ”Fjällen, skogarna, älvarna och människorna”. Det handlade bland annat om Skogsfinnar, samer, Häxprocesser och industrihistoria. Men det bjöds även på mer lättsamma inslag och givetvis också det hetaste av alla ämnen; DNA.

Invigningsceremonier, ofta stela och uppstyltade, brukar jag försöka undvika. Den här gången var jag glad att jag var med. Så trevligt och omväxlande och med utmärkta tal, bl.a. av Landshövdingen i Västerbotten, Magdalena Andersson, och av Förbundets ordförande, Erland Ringborg, men också av obetalbara skådespelerskan Pia Johansson, med rötter i just dessa trakter.

b2ap3_thumbnail_Anna-Lena-Hultman_20160821-054503_1.jpgb2ap3_thumbnail_Anna-Lena-Hultman_20160821-054503_1.jpg

Under festbanketten på lördagskvällen delades släktforskarförbundets olika priser och diplom ut, däribland Viktor Örnbergs hederspris, som detta år gick till en synnerligen välförtjänt person, Anna-Lena Hultman. Om henne och hennes fenomenala insatser för svensk släktforskning kan ni läsa här:

 http://www.genealogi.se/blog/entry/konkordia-damen

Släktforskardagarna i Umeå blev en riktig höjdare! Fantastiska lokaler, omväxlande och innehållsrikt program, god organisation där t.o.m. matserveringen fungerade (det brukar den inte alltid göra), och med en massa gott humör! Tack, UMEÅ!

 

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
4734 Träffar
5 Kommentarer

Bland bondfångare och lurendrejare

Bland bondfångare och lurendrejare

Ibland, t.o.m. ganska ofta, använder vi oss av ord, som vi tror oss veta innebörden av, men som kanske har en större eller vidare betydelse än vi anar. Ett sådant ord är LURENDREJARE - och det motsvarande begreppet LURENDREJERI. Vad betyder det egentligen? Min allestädes närvarande synonymordbok spottar ur sig följande:

skojarebedragaresvindlarefifflarecharlatanfilurbluffmakarebondfångareskummis

Wikipedia ger följande förklaring: Lurendrejeri betyder i modern svenska en planerad handling som är tänkt att vinna förtroende hos en person för att sedan bedra denne, ofta i syfte att tillskansa sig pengar. Denna typ av brott sorteras i Sverige in under bedrägeri, dobbleri eller förskingring. Ordet betydde ursprungligen smuggling. 

Här några exempel på olika typer av bondfångeri och lurendrejeri:

  1. Hasardspel och vadslagning, där offret luras att delta med dåliga odds. Ett exempel är hustling, där offret förleds att ha chans att vinna i en tävling, men där bedragaren egentligen är överlägsen.
  2. Hitta damen, gatutrick som går ut på att man ska välja rätt spelkort av tre som ligger med ryggen upp. En medhjälpare visar hur lätt det är att vinna, men när bedragaren sedan använder sin fingerfärdighet är det helt omöjligt för en nybörjare att vinna. (se ingressbilden)
  3. Förhandstipset, det trick som visas i filmen Blåsningen, där offret luras att investera pengarna, i tron att bedragarna har förhandsinformation om till exempel ett travlopps slutresultat.
  4. Pengar till låns, bedrägeri där offret ombeds att hjälpa till att få tillbaka stulna eller låsta pengar genom att låna ut pengar till bedragaren, här brukar man nu för tiden tala om så kallade Nigeriabrev. En annan variant finns, där man ombeds låna ut pengar mot en pant, så att den stackars lurendrejaren kan ta sig hem. Personen har kanske fel på bilens växellåda och behöver pengar för att åtgärda detta och lämnar gladeligen en pant till dig som kompensation tills du får pengarna "tillbaka".
  5. Religiösa sekter. Vissa sekter har beskrivits av kritiker som blåsningar, med målet att lura av medlemmarna deras pengar.
  6. Pseudovetenskap används av vissa bedragare för att tjäna pengar.
  7. Bytet (som visas i början av Blåsningen) handlar om att få offret att vakta en främlings (bedragarens medhjälpares) pengar. När bedragaren visar hur pengarna ska hållas säkrare byter han ut offrets pengar mot tidningspapper eller dylikt. Offret lockas sedan att fly med pengarna, eller i själva verket från pengarna.
  8. Den upphittade plånboken: Bedragaren planterar en plånbok full av sedlar, och hittar den sedan samtidigt som offret. Bedragaren begär pengar i pant för att offret ska kunna lämna in plånboken och få hittelön (eller behålla pengarna själv). Offret finner att sedlarna i plånboken är antingen falska, eller utplockade av bedragaren.
  9. Sol-och-vårare som genom löften om kärlek tömmer offrets bankkonto.
  10. Försäljning av något som försäljaren inte äger, mot handpenning.

Säkert har ni råkat ut för en eller flera av dessa "blåsningar" och numera måste man hela tiden vara på sin vakt mot alla falska eller farliga erbjudanden som ramlar in via epost. Wictionary varnar: Sommarsemesterperioden och julen är den tidpunkt på året då många lurendrejare passar på att skicka ut bluffakturor.

b2ap3_thumbnail_Dags-att-deklarera.jpgb2ap3_thumbnail_Dags-att-deklarera.jpg

Just detta hände mig häromdagen. Ett till synes officiellt brev med portofritt svarskuvert och allt damp ned i min brevlåda, adresserat till det lilla företag i bokbranschen som jag sedan 30 år driver. Brevet kom från något som kallar sig BOLAGSUPPLYSNINGEN och innehåller en blankett, intill förväxling lik sådana man brukar få från Skatteverket och andra myndigheter. Med djävulsk skicklighet tillkommen, innehåller den bl.a. en späckad informationskolumn, som ingen människa orkar läsa. Nej, tänker man, lika bra att fylla i de stackars uppgifterna och skriva under. Det kostar ju ingenting. Men se, det gör det. Dina "företagsuppgifter" hamnar i någon sorts företagskatalog, och till vintern kommer det en rar liten räkning på 5000 kronor. Det är bara att betala och se glad ut. Du har ju skrivit under och därmed "beställt" annonsen!

b2ap3_thumbnail_Scam.pngb2ap3_thumbnail_Scam.png

Har då detta något med släkt- och hembygdsforskning att göra? Well, företeelsen som sådan är naturligtvis inte ny. "Bondfångare" har förmodligen opererat i alla tider. Tekniken må ha utvecklats men grundkonceptet är detsamma, att utnyttja någons dumhet eller godtrohet. Lurendrejarna förekommer givetvis av och till också i våra domböcker, men ofta klarar de sig undan eftersom offret hellre tar förlusten än att offentligen framstå som korkad. 

Nyligen träffade jag på ordet i en svensk kyrkobok. Det var en ung man, Johan Fredrik Piculell (1827-1855) från Helsingborg, som år 1849 fick ta sitt straff - se själva:

b2ap3_thumbnail_J-F-1847-52.JPGb2ap3_thumbnail_J-F-1847-52.JPG

Lite suddigt kanske, men så här står det: "Drängen Johan saknar hinderslöshet 20/12 1845 till 6/12 1846. Från d 11/4 till den 30/10 1849 undergått sex månaders arbete å fästning för Lurendrejeri. Enskild skrift för lönskaläge 8/4 1852".

Undrar just vad han hade hittat på för rackartyg? Det kanske man kan hitta i någon dombok, Kämnärsrätten måhända ...

För Johan Fredrik Piculell gick det illa. I Mars 1855 gick han och en kamrat ned sig på isen och drunknade ömkligen i Öresund när de jumpande försökte ta sig över till Helsingör. Den lilla anteckningen ovan om "Enskild skrift för lönskaläge" gjorde det emellertid möjligt för mig att hitta hans utomäktenskapliga dotter och hennes ättlingar ända fram till våra dagar. I födelseboken var fadern som så ofta "okänd" men i husförhörslängden fanns ledtråden som behövdes. Ett litet tips till alla er som letar efter okända fäder.

Det finns en hel del filmer, som handlar om bondfångeri. När man ser dessa ofta mycket underhållande berättelser, kommer man på sig själv med att sitta och heja på skurkarna. Om ni inte redan har sett nedanstående filmer ur denna mycket speciella genre, rekommenderar jag dem varmt!

b2ap3_thumbnail_blasningen.jpgb2ap3_thumbnail_blasningen.jpg

b2ap3_thumbnail_rivierans_guldgossar.jpgb2ap3_thumbnail_rivierans_guldgossar.jpg

b2ap3_thumbnail_Oceans.jpgb2ap3_thumbnail_Oceans.jpg

b2ap3_thumbnail_Catch-me.jpgb2ap3_thumbnail_Catch-me.jpg

 

Fortsätt läs mer
7383 Träffar
2 Kommentarer