Vi möts igen...

En solig julidag i somras, besökte jag Armémuseum tillsammans med en utsocknes vän. Två saker fångade särskilt mitt intresse: de små modellerna av en kornetts, en fänriks och en löjtnants bostäder. Jag har varit på Armémuseum förr, men har inget minne av att ha sett modellerna. Eftersom många av mina militärer har varit just kornetter och i något fall löjtnant, så var husmodellerna särskilt intressanta. 

Vi var precis på väg att lämna museet när jag tvärnitade framför sak nummer två: Det turkiska tältet! Tillverkat troligen på 1680-talet och bortsnappat av svenskarna för August den starke av Polen i början av 1700-talet. Men det var inte historiens vingslag som fick mig att spärra upp ögonen. Det här tältet och jag har nämligen träffats tidigare... 

Det är tidig vår 1980. Jag är femton år och ute på mitt livs första pryo. Eftersom kuratorn på min skola är kusin (om jag minns rätt) med intendenten på Armémuseum, har jag haft turen att få en unik pryoplats. Mitt intresse för historia blomstrar, och nu får jag en fantastisk inblick i vad som händer och sker bakom montrarna på ett museum!

På textilavdelningen får jag hjälpa till att sy igen fickorna på uthyrningsuniformerna. Textilkonservatorn som ansvarar för dessa uniformer, oftast hyrda av militärmusiker i olika sammanhang, har tröttnat på att alltid hitta snusdosor, karamellpapper och annat skräp i fickorna när militärbyxorna återkommer. Det var kanske det tråkigaste jobbet av alla eftersom jag avskyr alla former av handarbete. Kan bara sy kaststygn, och som tur var, var det just sådana som praktiserades. Ett betydligt roligare textiljobb var att knyckla sig in i montrarna med karoliner och borsta av deras uniformer. Alla dessa uniformer satt på modellerade dockor med realistiska ansikten. Min handledare den dagen hade till och med döpt en av karolinerna till 'Jarl Kulle' eftersom hon tyckte att likheten var slående. 

Bildavdelningen var lite märklig. Där fick jag para ihop svartvita foton med rätt nummer på blanka boksidor och klistra dit. Men det var inte några vanliga limstift man använde, utan en stor, tung press som i precis rätt ögonblick, när den var tillräckligt uppvärmd, skulle fällas ner över den stackars bilden och boken. Bang! Men jag har inget minne av att jag strulade till det. 

Lite förargligt var det däremot när jag skulle ut i ena flygeln och hjälpa en man som ansvarade för de många gamla pukor som Armémuseum förvaltar. Jag hade den dagen, intet ont anande, klätt mig extra fin, med vit blus och kjol, och nylonstrumpor. Visserligen hade jag också skyddsrock, men att baxa tunga och allt annat än rena pukor för att kolla vad det stod för nummer i botten på dem och sedan ställa dem i nummerordning på golvet, var jag inte riktigt klädd för... 

Jag fick en mycket gedigen guidning av Trofésamlingen, minns jag. Han som ansvarade för våra erövrade fanor, var en riktig eldsjäl. Däremot var det inte mycket jag kunde göra med dessa vackra standar, utan jag fick istället en modellritning av ett antal fanor, och ombads att rita en liten flaggstång till varje flagga. Det bor ingen konstnär i mina fingrar, och jag undrade lite illa till mods vart den där skissen skulle ta vägen sedan...

Hos metallkonservatorn satt jag ensam uppe på vinden och kladdade zaponlack på de vita siffrorna på ett antal svärd som var nyligen konserverade. Zaponlack ska, om jag förstod det hela rätt, skydda numreringen från att smälta eller smulas bort. Som en sorts nagellack nästan. 

Inne i biblioteket lärde jag mig att sprätta böcker. Det blev väl inte alltid så snyggt, men till slut förstod jag det hela någorlunda. Ofta var det stora, häftade böcker och jag var nästan rädd för att sätta kniven i dem...

Men hur var det nu med det turkiska tältet? Jo, min handledare Irma var ivrigt sysselsatt med att bokstavligt talat lappa ihop ett stort turkiskt tält. Det talades mycket om detta märkliga tält vid kaffebordet på dagarna, och jag beundrade både tältet och Irmas hantverk. 

Och i somras möttes vi alltså igen. Och i ett slag kom minnena tillbaka. Den skarpa doften av zaponlack, de tunga pukorna, Jarl Kulle, alla människorna jag träffade...  Två mycket lärorika veckor! 

Bilden: Modeller av respektive kornett- fänrik- och löjtnantboställen på Armémuseum. Foto: författaren