Något i hästväg...

Hästar som tamdjur har alltid varit ett tecken på relativt välstånd. Det 'fina folket' alltså adel, präster, borgare och de mer välbeställda bönderna, hade råd att ha hästar. Fattiga torpare hade möjligen en oxe att dra plogen med, de allra fattigaste fick dra själva. Och dessutom gå till fots vart de än skulle. Ja, kanske hade man tur och fick lift med någon hästskjuts åtminstone någon del av sträckan. 

Jag nämnde i en tidigare blogg att häststölder var förvånansvärt vanliga ute på landsbygden förr i Sverige. Och i amerikanska Vilda Väster straffades häststölder hårt. I beridna regementens rullor, hittar släktforskaren oftast mer information om hästen än soldaten. Särskilt om soldaten dött eller begärt avsked, naturligt nog, hästen skulle ju vidare till nästa soldat, och det var viktigt att den var frisk och i god form. 

För egen del har jag, som de flesta småflickor, haft en hästperiod när jag gick och red en gång i veckan. Men jag slutade när jag insåg att jag var mer höjdrädd än uppskattade ridningen. Särskilt om hästen var slugare än jag, och snabbt räknade ut att den fått en räddhare på ryggen...  Värst var emellertid när hästskötaren eller någon annan förståsigpåare skulle inspektera inför lektionen, och envisades med att 'rätta till sadelgjorden'. Det är den som håller fast sadeln på hästen, och när någon tar ett krafttag i den för att 'rätta till' hela utstyrseln, blir man snabbt påmind om sitt utsatta läge. Så min hästperiod blev ganska kort. Men jag tittar fortfarande gärna på TV när det är hästhoppning på gång. 

En lite lugnare variant av häst är den berömda dalahästen. Dalahästen tros ha sina rötter på 1600-talet, då den ofta täljdes som biprodukt till möbelsnickeri, eller såldes som leksak på lokala marknader. 'Krusningen', det kurbitsliknande måleriet,  tillkom efterhand, och har funnits i många varianter.  Men det var först till världsutställningen i New York 1939 som dalahästen på allvar hårdlanserades som svensk nationalprodukt. Trenden har suttit i, än idag är en dalahäst ofta det första en amerikansk eller japansk turist köper vid besök i Sverige. 

Sista lördagen i juli i år, körde vi in på parkeringen utanför Nils Olsson Dalahästar AB. Det var förstås mycket folk i butiken, men däremot tomt i verkstäderna. Där fanns verkligen otroligt många dalahästar i nästan alla färger som kan tänkas, men hu! vad de var dyra! Uppfinningsrikedomen gick dock inte att klaga på; man kunde köpa sig en mössa med dalahästar på, eller en bricka. Eller varför inte ett paraply?

Efter grundlig genomgång, styrde vi istället stegen tvärs över parkeringen till Grannas. Nog tyckte vi det var underligt med två stycken dalahästfabriker på samma plats, men det visade sig vara tre bröder ur samma familj som låg bakom. Nils och Janne Olsson på ena sidan, storebror Grannas Anders Olsson på den andra. Inne på Grannas satt det faktiskt en kvinna och målade dalahästar, så då fick vi se lite av tillverkningen. Min syster, som samlar på dalahästar, köpte en häst i en utgående färg, själv investerade jag i en mörkgrön sak, som numera pryder fönsterbrädan i mitt nya vardagsrum.

Mina närmaste grannar är fyra hästar. Hästar är perfekta grannar! De spelar inte dunka-dunka på nätterna, dräller omkring fulla och skrålar eller sprider en massa äcklig cigarrettrök omkring sig. Överhuvudtaget har jag sett åtskilliga hästar i hagar runtomkring i området. 

Kanske inte dragdjur längre. Men människan är fortfarande beroende av hästen, det märks!

Bilden:  Mycket dalahästar e're.. Foto: författaren