Mötas och skiljas

Vet ni vem jag träffade häromdagen   Det kan ni förstås inte veta, men jag kan berätta lite grann om ett möte som inte sker varje dag. För även om pandemin är slut, så är det inte samma fart som innan den på alla fronter när det gäller större folksamlingar. Eller rättare sagt det är så jag upplever det, fast det kan kanske bero på att det är olika digitala möten både nu och då så det finns inte lika mycket tid att vara ute på olika ställen.

Genom tiderna har jag mött många olika människor, genom familjen, genom arbeten och genom olika sociala kontakter. Att släktforskningen har gett många olika kontakter, egentligen runt hela jordklotet även om det finns en del hål i Asien och lite andra platser. En del av de jag mött, har skett på andra sätt än rent fysiska och det är ju möjligt genom alla olika digitala lösningar. Det är egentligen bara en digital lösning som jag saknar och det är möjligheten att resa i tiden.

Tänk om jag kunde slå på min dator, trycka på rätt knappar och hamna på bänken bredvid min farfars farfar vid ett husförhör. Få höra vilka som var släkt med varandra och hur de upplevde vardagen och samtidigt hoppas att prästen inte skulle fråga om något ut Luthers katekes. Förhoppningsvis hade jag förstått vad de sa, fast kommer vi lite längre tillbaka i i tiden, fast då min morfars sida hade de kanske talat finska även om vi befann inom de gränser som idag utgör Sverige. Vilken upplevelse! Undrar bara hur jag skulle få med mig informationen tillbaka, fast hade jag bara min mobil kunde jag ju spela in allt, både röst och bild.

Fritt foto av k JRK IAI på Unsplash

Sedan får jag hoppas att jag kunde komma tillbaka till nutid, annars skulle jag ju inte kunna skriva ner det jag fått veta och föra den kunskapen vidare. Fast det skulle nog vara svårt att få så många att tro på de källhänvisningar som jag använde, ” besök på husförhör år 1812” eller något i den stilen. Det finns nog ingen ansvarig redaktör för någon skrift som accepterat den skrivningen. Risken är nog stor att jag placerat i någon form av skydd, för att inte framstå som helt konstig.

Men om jag hoppar över tidsresan till husförhör för länge sedan, så kändes det nästan som en tidsresa när jag träffade den första identifierade personen som fanns med på min första träfflista efter att jag gjort ett autosomalt DNA-test. Vi sammanstrålade strax efter att resultatet fanns tillgängligt, vi hade testat oss nästan samma dag, och vi kunde konstatera att vi inte förstod hur vi kunde vara på den listan. Att listan innehöll ett fåtal namn, till skillnad från dagens jättelistor, var naturligt, det fanns inte många som ens kände till att det gick att använda DNA.

Vi spenderade lite tid, efter första mötet, via telefon, sen skildes våra vägar. Men nu stod han där, och vi kände igen varandra trots att tiden tand påverkat oss båda. Och det kändes som en tidsresa, vi var tillbaka där vi slutat senast vi hördes, och inte heller nu kunde vi klara ut vilken av våra okända fäder i tidigare generationer som kunde ligga bakom vårt gemensamma DNA, trots all utveckling inom området genetisk genealogi, släktforskning med stöd av DNA. Men lite nya verktyg finns det så vi hamnar nog någonstans som femlingar eller kanske längre bak om vår gemensamma ana finns i släkttäta områden.

En tidsresa kan vara på många sätt, och visst är det en oerhörd förmån att kunna ta del av alla de källor som redan finns tillgängliga den digitala vägen. Och fler är det som kommer, nästan varje dag ser jag meddelanden från Arkiv Digital om att ny information finns inlagd, så att vi kan komma längre i vårt letande. Om det är bakåt, framåt eller åt sidan vi letar spelar egentligen ingen roll, vi får möjlighet till nya upplevelser hela tiden. Så visst är vi lyckligt lottade!