'Mina damer och herrar...'

När man gör entré i släktforskningens värld, möts man ofta av föredrag i olika fasoner.  Numera finns det digitala sådana, särskilt nu under pandemin har det blivit vanligt med inspelade föredrag som visas bestämda tider, eller att man kan koppla upp sig med diverse lösenord och annat, och höra en föredragshållare 'live' ungefär som på TV. 

Men nu börjar det även bli fart på 'levande' föredragshållare igen. Utbudet ökar för varje dag. Att gå på föredrag i släktforskning är både lärorikt och trevligt, särskilt om någon håller föredrag om just dina anors hemtrakter, eller den aspekt av släktforskning som du brinner mest för. Man träffar likasinnade, och i kaffepausen (eller efter föredraget) kan man byta anor och idéer. 

Men det finns förstås både bra och dåliga föredragshållare. Bara för att en person är duktig på ett visst ämne, innebär det inte automatiskt att vederbörande är en duktig föredragshållare. Det gäller att involvera publiken lagom mycket. Blir det för mycket publikengagemang, riskerar hela tillställningen att urarta till någon sorts debatt, som kan både dra över tiden och lämna kärnämnet bakom sig. Om man å andra sidan som föredragshållare helt och hållet glömmer publiken och står och mumlar intressanta fakta i stort sett för sig själv, så kommer publiken snabbt att tappa intresset, och rentav försöka smyga sig ut ur lokalen i förtid. .Inte heller bra! 

Sedan kan det handla om olyckliga omständigheter också. Tekniken kanske strejkar, så att föredragshållaren inte kan visa sitt färgsprakande bildspel eller illustrera med exempel på det personen skulle  föreläsa om. Eller så kanske personen helt enkelt saknar naturliga förutsättningar att hålla föredrag. Jag var en gång på ett föredrag med en mycket duktig och påläst föredragshållare, men när han började tala, visade det sig att han inte bara talade entonigt utan också i någon form av staccato, och-det-är-inte-lätt-för-publiken-att-hänga-med-när-föredragshållaren-pratar-så-här... Själv somnade jag i min stol, vilket var dubbelt pinsamt eftersom jag förväntades skriva referat av föredraget... Och det visade sig senare att jag inte var ensam om att ha nickat till. 

Å andra sidan hörde jag en annan gång ett föredrag av en person som inte ens var släktforskare, men föreläste om ett ämne som berör släktforskare i högsta grad. Hennes föredrag kunde jag referera hela meningar ur flera år efteråt! Jag lyckades se till att hon kom till min dåvarande arbetsplats och höll föredraget en gång till. 

Jag har själv hållit en del föredrag, och det är ju klart, det är inte alltid det blir så bra som man tänkt. Jag blev en gång ombedd, mycket överraskande, att hålla ett föredrag om släktforskning i Finland. Jag var dåligt förberedd och inte alls så väl insatt i ämnet som trotts. Det blev ett kort och uselt föredrag, med egentligen bara ett enda reellt tips till släktforskarna.... Det är nog åtminstone tio år sedan, men jag skäms fortfarande. Då får jag trösttänka på det föredrag om släktforskning i Halland som jag höll vid ett annat tillfälle, där jag faktiskt hittade just den där speciella balansen mellan föredragshållare och publik. 

En del föredragshållare läser i tjocka pappersbuntar. Andra visar varenda mening de säger på powerpoint. De flesta kör nog som jag med ett litet papper med stödord, eller visar viktigare meningar på stor skärm. Men det viktiga är ju, som sagt, att man knyter an till publiken, oavsett powerpoint eller pappersbunt. Då blir det för det mesta bra. 

För min del trivs jag bäst när jag får prata i 'egen regi', men det kan allt spåra ur det också. Jag guidade ett sällskap på min arbetsplats en gång, när jag blev avbruten av ordföranden som vänligt sa, att han förstod att jag älskade mitt ämne, men tyvärr var gruppen tvungen att gå till den framdukade middagen nu...  Ridå!

Bilden: Förberett för föredrag på Kristinehovs malmgård under Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Foto: författaren