Mina anor... eller någon annans?

Det är roligt att släktforska. Man lär sig alltid något när man tuffar igenom husförhörslängder, vigselböcker eller mantalslängder. Framför allt får man stifta bekantskap med prästernas vitt skiftande syn på hur man skulle föra in uppgifter i böckerna. Fram till slutet av 1800-talet, då det fanns förtryckta formulär att tillgå. Och medan man läser sida upp och sida ner, finns ju spänningen där. Ska man hitta familjen man söker? Vigdes paret verkligen i den här församlingen? Och finns det faktiskt en son till i födelseboken? 

Men hur går det med den där ivern när anorna man söker bevisligen inte är ens egna? Finns drivet fortfarande där? Själv tvekade jag länge att forska mer djupgående i någon annans släkt. Tänkte att det kanske skulle vara svårt att hålla uthållighetslågan brinnande om det gällde personer som jag själv inte hade någon förbindelse med. Självklart åtog jag mig att titta efter om någon sa: 'kan du kolla om XX verkligen är född i Knäckebröhult 1811?' Men att försöka sig på att göra en hel släktutredning... 

Första gången jag försökte mig på att reda ut släkter som bevisligen inte var mina egna, var infalsvinkeln lite annorlunda. Det gällde två pionjärer på sitt område i Stockholm, och jag ville helt enkelt veta varifrån de kommit inflyttande. Sedan bestämde jag mig för att kanske få ihop till en tidningsartikel av det hela, och i och med detta, rullade det på. Det roliga med de här två herrarna var att deras bakgrunder var så totalt olika. Den ene var bondson från skånska vischan, den andre föddes i en välrenommerad stockholmsfamilj. 

Nästa gång jag försökte mig på att utreda en annan släkt, var det som present åt en mycket uppskattad vän. Där fann jag, under senare delen av 1800-talet, ett antal starka kvinnor, som lagt sig till med dubbla efternamn (makens och sitt eget), öppnat butiker i eget namn och på alla sätt varit minst lika framträdande som sina makar. Jag noterade också vid ett dop att barnet bars fram till dopet av sin far, vilket väl inte är så vanligt?

Tredje gången gillt gällde det en ingift släkting. Det kom inte helt överraskande, men det visade sig att hon hade valloner i släkten. Flera kända vallonsläkter dök upp i antavlan. Det var roligt, eftersom min egen släkt än så länge inte uppvisat några säkra valloner. 

Nästa gång gällde det en doppresent. Där fick jag material till en av mina tidigare bloggar, om ett stackars par metodister, som utsattes för statskyrkoprästens motvilja. Dessutom hittade jag en karl som inom loppet av ganska få år, hade bott på ganska många orter från södra Östergötland upp till Jämtland. Förklaringen kom: han var kooperativ-handlare, reste runt och startade kooperativbutiker! Så där kom det in ett stycke svensk handelshistoria i bilden. 

Numera vet jag. Har du tröttnat på att jaga dina försvunna anor upp och ner i husförhörslängderna utan att hitta dem, eller har du noterat så många  Svensson och Persdotter du behöver för tillfället? Fråga någon kollega eller kompis om deras rötter, och vet de inget, erbjud dig att forska lite!  Alltid dyker det upp något annorlunda... 

Bilden: Medeltida urkunder på Vadstena Landsarkiv 2011. Foto: författaren