Konferensliv...

Om inte järnvägen slutat med rökkupéer på tågen, så hade jag nog aldrig fått åka på mitt livs första konferens.

Det skulle bli släktforskar- och förtroendemannakonferens i Skellefteå år 2003, och GFs dåvarande ordförande Ian Hamilton var förstås självskriven representant för föreningen på konferensen.
Men Ian var notorisk piprökare, och tanken på att sitta i flera timmar på tåget till Norrland utan att få röka sin kära pipa, var honom outhärdlig.

Däremot var undertecknad ganska pigg på att få åka till konferensen, av följande skäl:

A) Jag hade aldrig tidigare representerat någon arbetsplats på någon konferens, och såg detta som ett kliv uppåt på karriärstegen.
B) Jag kände en del av personerna på deltagarlistan, och andra ville jag gärna 'få ett ansikte' på.
C) Jag hade nyligen insett att min mormors mormors föräldrar båda var inflyttade till Stockholm från Skellefteå med omnejd, och lockades av möjligheten till lokal släktforskning

Jag fick åka, men det hela slutade med flyg istället för tåg till och från staden i norr. En timmes flygresa i ett pyttelitet plan, men med fantastisk utsikt över Bottenviken. En annan deltagare, Sam Blixt, har anslutningsflugit från Oskarshamn och fått ett helt flygplan för sig själv! Ensam på 40 sittplatser... Jag lär mig att det är en viss skillnad på charterresor till turistorter och affärsresor med inrikesflyg. Jag gör en ny trevlig bekantskap i Anneli Andersson, representant från DIS Väst och kanske i ännu högre grad från Melleruds museum.

En kvarts bussresa genom landsbygd och förbi gårdar, tar oss till hotell Aurum. Det är fullt med incheckande släktforskare i vestibulen. Det blir nästan lite pinsamt för min del; jag är den enda deltagaren som inte tar upp plånboken och betalar rummet på plats. Men personalen hittar förskottsbetalningen på mitt rum, och allt ordnar sig till det bästa.

Jag har noggrant studerat programmet för helgen, och insett att just nu, fredag eftermiddag, är den enda lediga tid som egentligen står till buds, så här hoppar inga halta löss. Upp och inspektera rummet, sedan fram med ombyte och ner till badavdelningen, här ska utnyttjas faciliteter!
Men var ligger dambastun egentligen? Jag får lov att gå upp och hämta portieren, som följer med ner och lotsar mig genom kulvertarna. Varje gång vi passerar en dörr, knackar han först på, och säger: 'Hallå. Någon naken dam?' vilket förstås är hänsynsfullt men låter lite roligt.
När jag bytt om och hittat en dörr som det står 'Lagunen' på, visar det sig att poolen är övertäckt av en stor presenning! Vad göra, jag kan ju inte gärna gå upp till receptionen iförd baddräkt... Men som tur är, kommer den beredvillige portieren tillbaka, och några minuter senare kan jag plumsa i vattnet. Bastu och dusch följer, sedan blir det ombyte igen och middag. Kvällen förflyter under angenämt samtal, jag har förhoppningsfullt tagit med ett antal egna antavlor och 'fiskar' lite. Inga napp, men väl intresse.

Lördag morgon gryr med studiebesök på Kunskapskällan före lunch. Kommer det någon buss eller inte? Förvirringen är stor, och några i gänget, tar helt enkelt och fotvandrar genom Skellefteå till museet där vi ska hålla till. Till slut kommer det en buss, en kvart före utsatt tid. Förvirringen blir nu ännu större. Vilka är egentligen kvar på hotellet och ska med bussen, och vilka vandrade iväg på egen hand?
Till slut kommer vi dock iväg. Cirka två meter. Sedan säger en medlem i Boden-Överluleå släktforskarförening lakoniskt: 'Nu har vi nog glömt XX i alla fall. Han skulle gå på toaletten...' Bussen tvärstannar, och alla stirrar intensivt bort mot hotellets entré trots att de flesta av oss inte har en aning om hur vår saknade deltagare ser ut. 'Han har skinnkeps på sig' meddelar samma röst som tidigare. Efter ett par minuter kommer dock vår saknade släktforskarbroder och säger glatt 'Ja, nu är jag här, nu kan vi åka!'.

Vi åker, och blir guidade av chauffören. Området där vårt hotell ligger heter Anderstorp och har cirka 6000 invånare(2003). Vi passerar universitetsfilialen Skeria, som har ungefär 2000 studenter läsande där. Ett charmigt kvarter med trävillor alldeles intill stadskyrkan planeras rustas upp till kulturområde. Vid kommunalhuset har en hjortstaty just råkat ut för vandaler, och nu finns bara hovarna kvar. Vi passerar Nygatan, Skellefteås huvudgata, och Skelleftekrafts byggnader, lite vitsigt kallade 'Elyséepalatset'. Bussen stånkar uppför Vitberget där vi får en magnifik vy över staden. Sedan passerar vi landskyrkan, som ska vara äldst i länet (om jag minns rätt), med Sveriges längsta träbro strax intill. Vi åker också förbi Bonnstan med sina små trästugor, numera lätt upprustade för fritidsboende.

Så är vi då framme vid Skellefte Museum, tidigare Högre Allmänna Läroverket, och inrymmande Kunskapskällan. Men första destination för oss blir en hörsal, där vi välkomnas av Allan Boström, som är ordförande i museistyrelsen. Allan berättar en hel del ur stadens historia för oss, Skellefteå har varit stad sedan 1845, men bygden är befolkad sedan långt tidigare. Bland annat har man hittat en 8000 år gammal boplats uppströms älven i Byske, några mil norr om Skellefteå. Vi får också höra om guldet i närbelägna Boliden, och förstås Västerbottensosten. Torsten Ehrenmarks ord förtjänar att citeras: 'När man äter Västerbottensost, höjer sig gommen som ett gotiskt kyrkvalv'.

Vi får fram fler talare, en av dem är den numera legendariske Ulf Lundström, som då hade kommit med åtminstone sin första bok om gårdar och människor i Skelleftebygden och närliggande socknar. En annan talare är Stig Henrik Wiklund som berättar mer om Kunskapskällan och dess samlingar.

Det sistnämnda vattnas förstås i munnen på oss som har anor i norr, och när det är färdigföreläst, får vi gå på rundvandring på översta våningen, där Kunskapskällan finns. Där finns ett överflöd av pärmar, böcker och annat mumsmums för släktforskare, men tyvärr är vi försenade. Det blir transport tillbaka till hotellet.

Efter lunchen går vi ner i källarplanet, dock inte för att bada bastu, utan för att uppsöka salen Guldgruvan, där vi ska hålla till med konferensen. Släktforskarförbundets dåvarande ordförande, Ted Rosvall, inleder med presentationer av funktionärer och regelrätt upprop av oss alla. Sedan börjar konferensandet.
Först ut är representanter från landets landsarkiv, som får presentera sitt bestånd, inriktning, kommande digitaliseringsprojekt och tillgänglighet för släktforskare. Många frågor kommer från åhörarna, om allt från bouppteckningsregister till Teds 'logistik P.', det sistnämnda handlar om problemet med brist på parkeringsplatser utanför landsarkiven. Alla bilburna släktforskare i rummet känner till problemet, men ingen vet riktigt vad vi kan göra åt det.

Under den korta rasten, händer något intressant. Jag går in i Skellefteföreningens lokal intill, och bläddrar i böcker. Det är då Sten Lundgren från föreningen kommer på var han sett mig förut, och frågar var jag kommer ifrån. 'GF' svarar jag, ambitiös som jag är. Nu visade det sig att Sten L menade mina norrlandsanor. När jag börjar rabbla, trillar en polett ner hos den gode mannen när jag nämner namnet 'Wäppling', ett typiskt soldatnamn. Sten Lundgren var speciellt inriktad på soldatforskning, och så sent som några dagar före konferensen, hade han printat ut uppgifter åt en annan släktforskare. Där fanns namnet Wäppling tydligen med. Han får mina uppgifter, och lovar återkomma till mig dagen efter. Orden 'spänd förväntan' har nu fått nya dimensioner för undertecknad...

Konferensen fortsätter med livliga diskussioner. Hur ser mikrokortens framtid ut? Om kyrkböckerna ska digitaliseras istället, hur går det med sekretessen? Det har nyligen förekommit en 'arkivutredning', vad har den gett för resultat? Det finns också ett förslag om 'arkivpedagoger' på varje landsarkiv, som ska väcka medborgarnas 'arkivaptit'. Släktforskarförbundet hade påbörjat projektet med Kugelberg-DVD:n. SSGF får tillåtelse att demonstrera sin nya CD med 'Begravda i Stockholm', men när den datorn knäpps på, utbryter jubel i salen, för som skrivbordsbild ser vi templet i Abu Simbel. Spridda röster frågar förstås om det verkligen finns SÅ gamla gravar med på skivan, och om det inte var Stockholms begravda det skulle handla om, med fler lustifikationer... Nils Marelius, som nyligen gett ut en bok om alla de register som förs i släktforskarSverige, upplyser om att han insett att hans bok troligen omfattar ungefär 20 % av alla register som folk sitter och upprättar! Hur får vi tag i resten? Eller ens vetskap om att de finns?

Så småningom blir det slut för idag, en kvart för sent. En god middag och en hel del 'eftersnack' samt underhållning av ordförande Ted fyller lördagskvällen, och det blir onödigt sent.

Söndag morgon. En stark dagen-efter-kvällen-före-känsla vilar över hotellet. Sorgligt välbekant från senare tiders Släktforskardagar...
Hursomhelst, ner i Guldgruvan igen, och nu ska de nya digitala kanalerna få presentera sig, en efter en. Genline, Arkion, Digitala forskarsalen och Indiko. Åhörarna har många frågor, det blir emellanåt livliga diskussioner, och ett tag var jag lite rädd att slagsmål skulle utbryta mellan två konkurrenter i en känslig fråga (av hänsyn till berörda personer, går jag inte närmare in på detta).
Precis innan vi ska starta för dagen, kommer Sten Lundgren till mig med en tjock bunt utskrivna papper. Han får mitt namn och min e-post i rasande fart, och till slut kommer jag på vilken ana Nils Persson Burström (född 1811 i Lövånger) är till mig också. Med svidande hjärta men stark självkännedom stoppar jag raskt in hela bunten papper längst bak i min plastmapp. Annars hade det nog inte blivit några anteckningar från söndagens konferensande....

Till slut är det hela faktiskt slut, vi säger adjö, konferensdeltagarna försvinner i omgångar till bussar, tåg och flygplan.

Slutomdöme: Jätteroligt, jättejobbigt och mycket lärorikt!
På sätt och vis var nog 'eftersnacket' det värsta av alltihop. Det var ju trots allt den bästa och roligaste delen, så man kom ju aldrig i säng!

 Bilden: Skellefte landskyrka åkte vi förbi....