England i mitt hjärta

Det är väl lika bra att erkänna även här på bloggen: jag är anglofil. Hyser en glödande passion för England, engelska språket, engelsk historia, engelskt godis med mera.

Jag vet, det ska heta Storbritannien och brittisk historia osv, men det är i första hand England jag har erfarenhet av.  

Det började när jag som tonåring kom till Eastbourne på språkkurs. Närmare bestämt den dagen vi var på utflykt till London. Plötsligt fann jag mig ensam i miljonstaden, mina kurskamrater hade gått vidare utan mig. Och vad hände? På den tiden var jag paniskt rädd för att komma bort. Jo, jag tänkte helt lugnt: 'äsch, jag har ju kartan'. Den bisarra sanningen var att jag kände mig mer hemma i både London och  England än vad jag någonsin gjort någon annanstans. Jag trivdes med Albions döttrar och söner; deras torra men alltid närvarande humor, det stillsamma småpratet i butikerna och inte minst deras otroligt välbevarade historia, så ömt vårdad och samtidigt lätt tillgänglig för oss sentida resenärer (där har svenska ansvariga MYCKET att lära!). 

Jag har också haft glädjen att räkna in lite släkt från öriket. Min ff mm, hon med prästerna i Halland och Västergötland, hade en bror som drog iväg till London på 1870-talet, gifte sig med en kvinna från Suffolk, blev pubägare i East End, och fick en dotter. Den dottern i sin tur har sett till att det faktiskt finns lite nutida släktingar i England (och på Irland). Dessutom har jag en jämnårig femmänning som släktforskat! Vi har förstås bytt mycket information, jag förstod så mycket som att släktforskningen i Storbritannien fortfarande skedde på 'register offices' (det här var i slutet av 1990-talet, nu är det nog datoriserat). Min femmänning ville ha uppgifter från mig och frågade om hon inte kunde 'get a copy' av dopattester och liknande. Det ställde sig ju lite knepigt då våra gemensamma släktingar fanns nere i Halland och originalen därmed på landsarkivet i Lund, men jag ordnade kopior från mikrokort via SVAR, om jag minns rätt. 

Men även om släktforskningen skiljer sig åt, så finns det ju, förutom att vi hör till samma språkstam, en hel del annat som vi svenskar har gemensamt med britterna. Jag har nyss läst ut en bedövande vacker fotobok om Peak District, och den i de trakterna utgrenade traditionen med 'well-dressing', alltså brunns- och källdekorationer. Man klär helt enkelt in brunnarna och källorna med blommor och blad. Detta är en sed som troligen funnits redan under förkristen tid, men under Digerdödens härjningar på medeltiden, sägs invånarna i den lilla orten Tissington ha klarat sig från smitta genom att enbart dricka rent källvatten, och i tacksamhet blåst liv i den gamla traditionen. En annan sedvänja som har sitt ursprung i en hednisk fruktbarhetsrit, är 'church clypping', som nu handlar om ortsbornas kärlek till sin kyrka, där man bland annat, hållande varandras händer, promenerar runt kyrkan ifråga, medsols. Precis som  många av våra svenska sedvänjor har de alltså sitt ursprung i hednatro, men har sedan 'anpassats' till den nya religionen kristendom. Vilket såväl där som här troligen skyndat på befolkningens övergång till kristendomen. 

(Rob Talbot & Robin Whiteman: The Peak District)

Sedan går det ju inte att komma ifrån att man (kanske) kan gå lite väl långt i bevarandet av historiska sedvänjor i de förenade kungadömena. I en av mina favoritböcker om London läser jag: 'År 1211 fick skråna i City från Kronan överta en ödemark i Shropshire mot årlig avgift. Denna erläggs fortfarande varje september vid Law Courts (i London, min anm.) där Citys advokat möter en ämbetsman från hovet med den charmanta titeln "Queen's Remembrancer". Med yxa och faschinkniv hugger den lärde juristen av ett risknippe och betalar därefter gälden med 6 hästskor och 61 spikar....' 

(Knut Haeger: Läsebok för Londonfarare)

Men det är väl just det där som gör det där dimmiga öriket så speciellt.... Rule Britannia! 

Bilden: Ett stilla vattendrag utanför Longland's i  Twetfield, Carnforth, Lancashire. Man skymtar några utlöpare från Cumbrias berg i bakgrunden. Foto: författaren