En söt historia...

Ibland får man lite oväntade associationer. När jag packade undan mitt helggodis i måndags morse, slog det mig att godis inte alltid har sett ut som det gör nu. 

Socker var okänt i vårt avlånga land åtminstone på vikingatiden. All sötning skedde med honung. Och jag tror inte man tillverkade honungskarameller, utan det var nog snarare mjöd som vankades. 

När barnen förr i tiden skulle få 'godis' var det knappast sega råttor eller dubbla chokladbitar som bjöds. Äppelbitar och smulor från de vuxnas kakor var betydligt vanligare. På 1600-talet lärde man sig emellertid att raffinera socker, och ungefär vid den tiden kom chokladdrycken till Sverige. Därifrån var steget till mer kompakta godsaker inte så långt. På 1700-talet började apoteken sälja 'kandisocker', alltså vad vi numera kallar bröstsocker, med olika kryddningar. Myntablad med kandisocker på var ett annat uppskattat godis. (Det fick jag prova på under Stockhkolms 750-årsjubileum för en del år sedan. Det smakade som kompakt tandkräm). 

I slutet av 1800-talet började praliner och chokladkakor dyka upp i Sverige. Entré också för den flotta chokladasken! Till stor glädje för diverse deckarförfattare, som med förkärlek började låta sina bovar dela ut fina presentaskar med praliner fulla av otäcka gifter. 

Runt förra sekelskiftet åkte 'proppen ur baljan', man började fabricera godis i allt större skala, och försäljningen till allmänheten ökade lavinartat. Under de första åren på 1900-talet var det mest gräddkola i olika former som gällde. På 1930-talet kom skumfigurer och gelégodis in i bilden.  

På 1940-talet konstaterades att svensken hade dålig tandhälsa. Socker utpekades som en stor bov i dramat, och Medicinalstyrelsen gick ut med rekommendationen att man bara skulle äta godis en dag i veckan. Och se - lördagsgodiset var fött!  

Sortimentet utvecklades hela tiden. På 1970-talet gick jag med de andra ungarna till den lilla gröna kiosken, räckte fram min enkrona och bad om en påse 'blandat godis'. Tanten i luckan tog fram sin lilla tång, och fyllde så påsen med både det ena och det andra. Det var en ständig diskussion om hur många 'salt' man skulle ta, och vilka godisbitar som var saltast. En del köpte enbart saltlakrits, men för min del gillade jag blandade påsar bäst. (Det gör jag fortfarande). 

I mitten av 1980-talet fick butikerna nådigt tillstånd, efter viss tvekan, att börja sälja självplock av lösgodis. Godisköpandet tycks ha ökat lavinartat sedan dess. Allt från chokladkakor till sega gubbar och polkagrisar slinker ner i våra påsar på stormarknaden. Och det är inte alltid barn som köper. I en framsynt livsmedelsbutik norrut, kunde man för ett par år sedan läsa 'Ägg' 'Räkor' eller 'Bröd' på påsarna. Förmodligen var tanken att få ungarna att hålla sig borta.... 

Färg, form och storlek (och smak) har skiftat mycket genom århundradena, men godissuget lever vidare! 

Bilden: paradisisk sektion på julmarknaden i Rostock. Foto: författaren