Rötterbloggen
Rötterbloggen

Din egen historia

Släktforskning handlar om människor, väldigt många människor, och din uppgift som släktforskare är att binda samman dem, återskapa deras liv och finna så många uppgifter som möjligt om dem. Bland alla dessa människor finns dock en person som tyvärr alltför ofta hamnar i skymundan – och det är du, alltså släktforskaren själv. Det är inte utan grund som en amerikansk genealog lär ha yttrat att »many genealogists neglect telling their own stories, while in the midst of telling the stories about others», och handen på hjärtat – när du en dag lämnar jordelivet, hur många källor finns då bevarade som kan berätta din historia? Hur du var som person, vad du tänkte och gjorde, vilka dina drömmar var? Jag tror att alla släktforskare förbannar de förfäder som inte lämnat ett enda skrivet ord efter sig, bara en massa anonyma fotografier och frågetecken – så varför då göra samma misstag som de du förbannar? Nej, som släktforskare har du en plikt att bevara din egen historia – innan det är för sent.

Jag nämnde nyss anonyma fotografier, detta genealogiska gissel som plågat släktforskare i decennier. Plågan kommer växa sig större om även alla dina gamla barndomsbilder och semesterfoton möter samma öde som de mystiska fotografier förfäderna lämnat efter sig – så innan det är för sent, skriv på baksidan av varenda litet fotografi. Du vet att det där är mormors granne Svea, men om du låter den vetskapen dö med dig lär fotot hamna i glömskans land, kanske rentav på soptippen. Så skriv, snälla du, skriv namn och plats – och spara inte på uppgifterna! Både 70-talets polarider och 80-talets glansiga foton har gott om plats på baksidan.

b2ap3_thumbnail_Lindslkten---Karl-och-Hulda.jpgb2ap3_thumbnail_Lindslkten---Karl-och-Hulda.jpg

När vi ändå har pennan i hand – skriv dagbok! Framtida anförvanters tacksamhet är inte det enda positiva med att du dagligen delar med dig av ditt liv, nej, det kan även vara terapeutiskt, en möjlighet att reflektera över livshändelser och förstå dig själv bättre. Sedan är det ju riktigt, riktigt kul att läsa sina gamla dagboksanteckningar och bli både nostalgisk och full i skratt. Själv började jag skriva dagbok som femtonåring, något jag fortsatt med i större eller mindre utsträckning genom livet. Under de fjorton år som passerat har det blivit många skildringar av dagshändelser, reflektioner, tankar och förhoppningar om förflutna och kommande levnadsdagar. Den 19 januari 2004 föll exempelvis snön över Helsingborg trots att väderprognosen hävdade motsatsen, den 14 oktober 2008 funderade jag kring stora förändringar och livsutveckling, den 4 juni 2012 beklagade jag människans dumhet och natten till den 8 september 2015 drömde jag en riktigt obehaglig mardröm om spöken. Det kan måhända kännas lite egocentriskt, men återigen – hade inte du uppskattat om någon av dina förfäder skrev dagbok?

b2ap3_thumbnail_IMG_1453.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_1453.jpg

Vi behåller pennan i handen, och fortsätter skriva – memoarer. Genom åren har det skrivits otaliga memoarer, framförallt av mäktiga män som velat betona sin storhet eller försvara sin plats i samhällets topp. Sådana äreminnen kan dock bli både långrandiga och patetiska, men i grund och botten är memoarer hur intressanta som helst, ett ypperligt sätt att bevara sin egen historia. Tänk bara hur häftigt det hade varit om någon av dina förfäder efterlämnat memoarer! Själv är jag djupt tacksam över att min anfader Johan Carlberg (1794-1882) år 1875 tog sig tiden att nedteckna sina levnadsminnen, med en inledande skildring av hur han blir faderlös och växer upp hos sin morbror innan kriget kallar:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjö-kaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813-1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten.»

Om du tänker skriva dina egna memoarer – vänta inte! Med tiden blir dina minnen alltmer förvrängda och fragmenterade, så den bästa tiden att skildra din levnad i skrift är nu. Hur märkligt och pretentiöst det än känns skriver jag själv på mina memoarer, med framtida ättlingar och anförvanter i varm åtanke, och jag har till och med inspirerat min farfar till att nedteckna sina levnadsminnen. Efter min morfars död fann jag dessutom ett antal utkast till memoarer bland hans bevarade papper, med värmande skildringar av hur han träffade mormor i början av 50-talet – och hur de var så förälskade så att de struntade i att gå till jobbet utan badade och gick på bio istället. Dessa ögonblicksbilder från det förflutna hade för alltid gått förlorade om inte min morfar skrivit ner dem, så tack morfar! Tack för att du ville bevara en bit av din och mormors historia åt eftervärlden. Och till varje släktforskare där ute – släktforska, släktforska för allt vad ditt anteckningsblock eller dator är värd! Men glöm för all del inte dig själv, och din historia – för du är minst lika viktig som alla andra människor i släktträdet!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160922-205616_1.jpgb2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160922-205616_1.jpg

Resonemangsparti eller passion?
En torr gren på släktträdet

Relaterade inlägg

 

Kommentarer 1

Carin Olofsson den fredag, 30 september 2016 10:41

Har skrivit dagbok sedan jag var 13 år gammal, så det har hunnit bli en del böcker nu. Vet bara inte vad jag ska göra av dem sedan, för mina släktingar är inte särskilt intresserade. Landsarkivet är inte heller intresserade (har kollat), så vem kan tänkas vilja ta hand om dem? Det står inget särskilt intressant i dem, för jag är (oftast) dålig på att skriva om världshändelser, och bara ibland nämner jag lokala händelser. Fast en del av intresse finns det kanske.Å andra sidan så skrev Petter Gotthard von Kochen (http://www.kullabygdens.se/artiklar/lite-om-von-kochens-journal-17341764) dagbok, eller journal som han kallar den, under ca 30 år och han skriver inte särskilt mycket personligt. Trots det är journalen väldigt intressant för oss nu drygt 250 år senare. Så vem vet, någon kanske kan tycka att även mina små anteckningar är trevliga att läsa om 250 år.

Har skrivit dagbok sedan jag var 13 år gammal, så det har hunnit bli en del böcker nu. Vet bara inte vad jag ska göra av dem sedan, för mina släktingar är inte särskilt intresserade. Landsarkivet är inte heller intresserade (har kollat), så vem kan tänkas vilja ta hand om dem? Det står inget särskilt intressant i dem, för jag är (oftast) dålig på att skriva om världshändelser, och bara ibland nämner jag lokala händelser. Fast en del av intresse finns det kanske.Å andra sidan så skrev Petter Gotthard von Kochen (http://www.kullabygdens.se/artiklar/lite-om-von-kochens-journal-17341764) dagbok, eller journal som han kallar den, under ca 30 år och han skriver inte särskilt mycket personligt. Trots det är journalen väldigt intressant för oss nu drygt 250 år senare. Så vem vet, någon kanske kan tycka att även mina små anteckningar är trevliga att läsa om 250 år. :)
Redan registrerad? Logga in här
Guest
2 juni 2020
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
288 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
112 inlägg
Helena Nordbäck
109 inlägg
Anton Rosendahl
56 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser