Dia

En bild säger så mycket, brukar vi få höra då och då.  Och det kan stämma, för just nu känner jag mig nästan döv av alla bilder som talat till mig. Jag har hållit på ett litet tag och plockat med diabilder, några tusen sådana som legat i ett par kartonger i 45 år.  Allt är kanske inte intressant med alla blommor man sett, statyer som måste fotograferas, kyrkor ur olika vinklar och inhemsk befolkning när det varit semesterresor för sisådär 50–60 år sedan är lite svåra att placera och det attraherar inte direkt till de som lever nu.

Men det känns lite som släktforskning, att försöka koppla bilderna till tidpunkter, att se sammanhangen och försöka förstå vem som är vem.  Synd att det inte går att få fram DNA ur personerna på bilderna, skulle vara så mycket lättare om det fanns matchlistor att jämföra med och få förslag på hur de är släkt med varande. Är det en kusin, på ett ungefär i alla fall, eller är det en som inte ens dyker upp på min matchlista, den där personen som jag tycker mig känna igen. Men jag får kanske prova något av de nya programmen som använder ansiktsigenkänning, fast hur ska ett sådant veta vem det är.

Tänk om det funnits kameror som tog diabilder för länge sedan, där fotografen kunnat föreviga olika miljöer och människor. Jag tycker det blir ett djupare foto och att detaljerna blir klarare än på vanliga papperskort, men det kanske är en synvilla. Å andra sidan så hade det inte varit lättare att identifiera okända miljöer och människor bara för att detaljerna är bättre. Det är ju inte så vanligt att finns en tidning på diabilden där man kan se utgivningsdatum, och skulle det finnas en tidning så har säkert någon vikt undan just den delen.

Bild tagen av författarens mor, i författarens ägo,

Men nu finns det ju inga kort från så länge sedan så jag får använda de vanliga källorna, bilden visar förresten en riktigt bra källa, kanske inte för släktforskning men för annat. Riktigt bra i vanliga fall men just vid den här tidpunkten så var det torrt i Roslagen, så brunnen i Vagnsunda gav inte så mycket. Det gällde att försöka vicka på hinken längst ner på stången för att få upp något vatten till potatiskoket och till det kaffe som var så viktigt för en av dem på bilden. Det är på liknande sätt när det gäller att hitta något i de källor som finns tillhanda, det gäller att vrida och vända på dem, kanske finns det något mer att utläsa, kanske finns det någon liten anteckning som kan ge spår, när vi letar efter det lilla halmstrået som kan vända allt, till det bättre förhoppningsvis. Fast ibland blir det uppenbart att den lilla uppgiften som dyker upp visar att jag är på fel spår och det kanske blir att radera både det ena och det andra ur mitt träd.

Undrar hur jag kom från diabild till att radera i trädet?  Kanske var det alla de träd som fotograferats men som jag, utan att förstå varför kameran riktats åt det hållet, inte känner att de har något större värde. Men egentligen är ju alla uppgifter viktiga, om vi bara kan sätta dem i rätt sammanhang, och det är inte alltid så lätt med alla motiven som finns.  Säger som många säger om sina album, tänk om det funnits en anteckning om bilden, så mycket lättare det varit.

Nu får jag ta en paus med diabilderna, vädret lockar till utomhusaktiviteter, och visst är det bra att det inte regnar så fikat kan tas i bersån. Men snart så kan det bli som i källan på bilden, den torkar ut och då önskar jag lite regn som fyller på den. Synd att inte våra kyrkbokskällor fylls på lite då och då, de är ju som de är. Men det kommer säkert mer källor, hoppas mycket kommer att digitaliserats, så att vi får mer att ösa ur.